Innan konserten ville jag passa på att gå en sväng till minneslunden. För nio år sedan, då mormor dog, begravdes hon i just den minneslunden. På grund av ett antal orsaker har jag aldrig besökt Skogskyrkogården sedan den begravningen. Jag och mormor hade inte världens bästa relation de sista typ tio åren av hennes liv, så att åka till minneslunden har inte varit prio ett direkt. Men nu när jag faktiskt var där, och det dessutom är Allhelgonadagen – ”stora ljuständardagen” – ville jag tända ett ljus för henne i minneslunden.

Men det var inte bara för henne jag tände ljus. Med Z’s hjälp tände jag fyra ljus som fick stå sida vid sida på marken. Ett för mormor, ett för pappa, och ett var för två andra nära och kära som inte längre finns kvar här på jorden. Och underbara, goa Z förstod att jag behövde en liten stund för mig själv och mina tankar. Hon satt så snällt och tyst och väntade tills jag var klar.

Nu på kvällen har sorgen och saknaden efter pappa varit lite extra påtaglig. Tårar och smärta, men också många underbara minnen som kommit upp till ytan.

I minneslunden brinner fyra ljus. På min balkong brinner ett ljus. Det mest betydelsefulla av alla ljus.

Pappas ljus.

Så, vad har jag haft för mig? Jag har jobbat, hjälpt en kollega att flytta, testsjungit ett nytt roligt arr, scrappat, varit i Göteborg och firat Linn som fyllde år…

Jobbet är det som har tagit mest tid, i och med att jag har gått in och jobbat på mina ”gamla” tider med Zarah, samtidigt som jag har varit mycket på förskolan, så har det blivit en hel del dubbeljobb. Först förskola från 7 eller 8 på morgonen fram till 13.30, sen direkt därifrån till Zarah och jobb fram till 20. Efter några sådana dagar är jag rätt slut, milt sagt…

I helgen som var åkte jag till Göteborg för att träffa Linn. Vi har inte setts sedan i höstas, och hon blev lite osäker på om hon skulle känna igen mig ;) Med tanke på att jag har gått ner dryga 20 kg sen dess, så förstår jag henne. Men hon kände faktiskt igen mig när hon mötte mig vid tåget. Jag ser ju ut ungefär som förr, bara lite smalare.

Vi gick och köpte oss varsin Subway-macka, och sen åkte vi till Delsjön och solade/badade ett par timmar. Badpremiär för min del, om man inte räknar med att jag badade benen (till strax ovanför knäna) på midsommarafton. Och så var det premiär för min nya bikini också – i storlek 42. Jag insåg att min gamla bikini nog inte alls skulle passa i år. Vet inte exakt vad det är för storlek på den, men gissningsvis 46/48 eller något sånt. Nu är den förvisso med knytband i sidan, men ändå… den satt inte särskilt tajt förra sommaren, så jag tänker inte ens prova den i år, haha.

På kvällen sen var det tjejfest, och vi blev ett skönt gäng som åt och drack gott, och pratade en massa. Kul att träffa lite nytt folk! Senare drog vi vidare ut på stan, och gick på Excet. Där hamnade jag och några till i samtal med ett par killar från Stockholm. Efter en stund kom jag och en av killarna fram till att vi hade en hel del gemensamma nämnare. Han bor inte alls långt ifrån mitt gamla förskolejobb inne i stan, och så visade det sig att hans syster hade sitt barn på en av de förskolorna jag har jobbat på. Dessutom hade han hängt en hel del i mina gamla hemtrakter. Ibland är världen liten…

Igår åkte jag hem igen, så det blev verkligen en snabbvisit. Men det var kul att träffa Linn igen, och jag hoppas att hon kan komma när jag fyller år också. Hon hade något inbokat just den helgen, men skulle försöka boka om. Jag håller tummarna för att det går!

Idag har jag ägnat mig åt att göra så lite som möjligt. Passat på att njuta av en ledig dag helt enkelt. Tvättat ett par maskiner tvätt, handlat lite… och så bara slappat däremellan. Köpte med mig min älskade avocadosallad från favorithaket uppe vid centrum. Den salladen är to die for. Så grymt god!

När det gäller vikten så står jag still just nu. Men det gör absolut ingenting! Jag förmodar att det kommer röra sig neråt snart igen. Och om det inte gör det, så är jag nöjd som det är nu också. Men lite händer det trots allt, om än inte på vågen. En centimeter till har försvunnit kring midjan :)

Nu ska jag kika klart på filmen som går på fyran – Moreno & tystnaden. Jag har läst alla böcker om Van Veeteren, och gillar dem skarpt. Filmerna är faktiskt helt okej de med.

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 72,0 kg (100705) (BMI 27,4)

Totalt vikt: -21,8 kg

Totalt BMI: -8,3

Kvar till nästa delmål (under 70 kg = 69,9 kg): 2,1 kg

Kvar till delmål 2 (65,4 kg = normalviktig!): 6,6 kg

Kvar till slutmålet (65 kg): 7,0 kg (ensiffrigt!)

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 76 cm

Totalt midjemått: -30 cm

När jag stod där och testade så fick jag för mig att jag skulle ta en bild från höger, tar alltid från vänster annars. Och då såg jag den. På högerkinden fanns en skrattgrop! Jag har alltid tyckt att skrattgropar är charmiga, och när jag var yngre ville jag också ha sådana. Men det fanns inte en tillstymmelse till sådana i mitt ansikte, och det tyckte jag var jättetråkigt. Och nu helt plötsligt har jag en?! Mycket skumt. Var har den gömt sig i alla dessa år?

Idag har det varit en fullspäckad dag. Började med att skjutsa Sara in till stan imorse för att hon skulle slippa åka kommunalt i regnet när hon skulle på sin student. Sen hem en kort sväng, för att sedan åka till Jennifer och umgås med henne ett par timmar. Mysigt var det. Vi drack te och åt vattenmelon, gick en promenad när det var uppehållsväder, och så pratade, pratade och pratade vi. Härligt att få ha henne sådär för mig själv ibland. Önskar att det vore oftare, men vi försöker klämma in en träff då och då när båda kan.

Sen åkte jag därifrån direkt till jobbet. Mötte upp Z hemma, och vi tog det lugnt någon timme innan det bar iväg på nästa äventyr – Saras studentmottagning. Riktigt mysig tillställning. Zarah charmade varenda en och skaffade sig många nya vänner. Och det värmde mitt hjärta att se hur folk pratade med henne. De pratade med henne, även om hon själv inte alltid kunde svara så var det inget prat över huvudet på henne. Och det var så många som hjälpte till, eller erbjöd sin hjälp, med att lyfta rullstolen upp och ner för trappor. Så fantastiska människor! Det kan tyckas vara småsaker, men för mig som assistent så är det en oerhörd värme de visar genom att göra dessa ”småsaker”. De ser Zarah och ger henne bekräftelse. Och hon fick så mycket beröm för att hon är en så fin tjej – och det är hon verkligen!

Z är inne i en period där hon gärna vill hålla handen. Och hon tog varje chans att få hålla folk i handen idag. När de hälsade på mig så sträckte hon fram sin hand också. Och när vi satt ute i partytältet så la hon helt sonika sin hand i Saras pappas hand, när han satt på stolen bredvid henne och råkade ha sin hand utsträckt åt hennes håll fast han själv satt åt andra hållet och pratade med någon. Och hans reaktion på det gjorde mig så glad. Han tog helt enkelt tag i hennes hand och höll den, trots att han fortfarande var inne i sitt samtal.

När vi skulle gå så var hon väldigt generös med kramar – vilket är ganska nytt. Vi som står henne nära får kramar, men hon har snålat med dem när det gäller folk som hon inte känner. Men nu fick alla som ville kramar av henne, och det var rejäla kramar dessutom. När hon får ett bra tag med armarna runt ens hals så kan hon ge riktigt hårda kramar, och det är så härligt att känna. När hon lärde sig kramas från allra första början så gjorde hon det genom att lägga sitt huvud mot min axel och trycka till lite. Att gå från det till dagens hårda kramar är en enorm utveckling!

Nu är det dags att sova lite, imorgon är det dags att spendera en heldag med gosungen igen :) Men först, en liten bild:

Den nya skrattgropen.

Men igår var jag helt plötsligt tillbaka i det där nattsvarta för ett tag. På fredag ska några i min kör sjunga på en begravning. En körmedlems pappa har gått bort, och vi vill såklart hedra honom med vår sång. Eftersom S sjöng på min pappas begravning, så är det självklart för mig att jag även ska sjunga på hennes pappas begravning. Jag vet precis vad det är hon går igenom just nu. Att förlora en förälder när man själv är ung, är inte lätt. Man tvingas helt plötsligt att bli mer vuxen än man egentligen är.

Igår på körrepet så ägnade vi den sista halvtimmen åt att öva på de sånger vi ska sjunga på begravningen. Dagen är nära och Stilla ro och nära. Den sistnämnda sjöngs även på pappas begravning, av just medlemmar i AcQuire. I början gick det bra att sjunga, jag var så fokuserad på att lära mig altstämman. Men sista gången vi skulle sjunga igenom Stilla ro och nära så vällde alla känslor över mig. Jag drogs plötsligt tillbaka i tiden, och återupplevde pappas begravning i fast forward. Då brast det, och jag var tvungen att rusa därifrån med tårarna rinnande.

Satte mig en bit bort, utom synhåll för alla, och försökte samla mig. Men det gjorde så fruktansvärt ont. Jag kände hur hela kroppen darrade, händerna skakade okontrollerat. Smärtan inom mig var exakt samma smärta jag kände då pappa dog. Det är så längesen jag upplevde att det gjorde såhär ont.

När jag efter en stund samlat mig tillräckligt för att kunna gå tillbaka, så möttes jag av L som frågade hur det var med mig. ”Inte bra alls” var det enda jag fick ur mig, samtidigt som jag kämpade mot tårarna. Hon omfamnade mig i en varm kram, och vi stod så en lång stund. Sen kom Katta och gjorde likadant, vi kramades länge vi också. Sen fick jag skjuts hem av fina L, hon ville se till att jag kom hem ordentligt. Det var så skönt att slippa sitta på en buss och gråta, utan jag kunde sitta i baksätet, med L vid ratten och Katta i passagerarsätet, och bara vara. De lät mig vara ifred, och ändå fanns de där för mig. Såna vänner är guld värda! PUSS på er!

(Btw, sitter och pratar med Katta på msn just nu, och vi pratar om igår. Skrev till henne just det att vänner som hon och L är guld värda, och sötnosen svarar: ”Det är för att vi har vänner som dig”. Jag blev så rörd att jag nästan började gråta igen…)

Idag har jag jobbat. Z och jag var och shoppade, jag behövde hitta några kläder att ha på mig på fredag. Min garderob är så urplockad nu, jag har förvisso kläder, men finkläder är det ont om. Iaf sånt som inte är alldeles för stort… Hittade dels en jättefin ljusblå tunika/klänning, och så slank det ner ett par linnen också. Och allt i storlek M. Helt galet! Jag minns knappt när jag kunde köpa kläder i M/40-42 senast…

Dessutom vägde jag mig idag, och bjöds på en mycket trevlig överraskning. Dagens vikt är 74,0 kg! Helt galet det med. Nu jäklar är det nära nästa delmål, bara 2 hg kvar. Och sen är det inte långt till delmålet efter heller… och inte till delmålet efter det… och inte till slutmålet heller för den delen ;)

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 74,0 kg (100601) (BMI 28,2)

Totalt vikt: -19,8 kg

Totalt BMI: -7,5

Kvar till nästa delmål (73,8 kg = gått ner 20 kg): 0,2 kg

Kvar till delmål 2  (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 1,4 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 4,1 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 8,6 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 12,0 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 77 cm

Totalt midjemått: -29 cm

Vi började som vanligt med vägning. Samma morgon hade såklart lingonveckan startat, och jag kände mig lagom uppsvälld… :/ Nåja, vågen visade på 75,4 kg, vilket är klart godkänt. Framförallt med tanke på att när jag fick vikten 74,5 kg hemma var det utan kläder och på fastande mage. Hos dietisten hade jag kläder på och frukost i den för dagen uppsvällda magen.

Oavsett vad så var det lika roligt som alltid att se hennes reaktion. Hon tappar hakan varenda gång ;) Och så hörde jag henne säga: - Vad var det för vikt du hade här förra gången sa du?
- 80,7, svarade jag.
- Och vad står det på vågen nu?
- 75,4.
Tystnad. Sedan:
- Oj. Vad vägde du hemma?
- 74,5.
- Du är ju som ett exempel ur en skolbok!

Sedan gick vi in på rummet och pratade, också det som vanligt. Men den här gången kändes det så annorlunda, eftersom jag visste att det här skulle bli sista besöket. På ett sätt känns det fantastiskt skönt att kunna stå på egna ben, men på ett annat sätt känns det jättetrist att inte få ha de här besöken att se fram emot längre.

Jag hade, som den scrappare jag är, gjort ett kort till dietisten. Ville på något sätt visa min uppskattning över det jobb hon gjort med mig, att det har varit oerhört betydelsefullt för att jag har kunnat klara den här viktresan såpass bra som jag gjort. Jag har gjort grovjobbet, men motivationen och förändringarna av ätbeteendet är till stor del hennes förtjänst. Inuti kortet hade jag skrivit ett par rader just om vad hon betytt för mig, och så fanns det två foton. Ett före-foto och ett efter-foto på mig. När jag klistrade in dem och fick se dem intill varandra så blev skillnaden väldigt påtaglig. Jag känner knappt igen mig själv på före-fotot! Det ser ut som någon som liknar mig väldigt mycket, men det ser inte ut som jag. Jag kan inte minnas att jag faktiskt sett ut sådär. Det känns så fel! Och ändå har jag varit kraftigt överviktig, rent ut sagt fet, i många många år. Men idag har jag svårt att identifiera mig med den feta människan på före-kortet.

Det roliga var att innan dietisten fick kortet, så tog hon upp just det; att hon hade svårt att se framför sig hur jag såg ut när vi träffades första gången, i slutet av september förra året. Och jag kan förstå henne. Dels minns jag inte själv. Dels har hon många patienter, och alla (nästan alla, åtminstone) förändras från en gång till nästa. Och på åtta månader hinner man förändras ganska mycket. Dessutom har hon och jag bara träffats en handfull gånger totalt.

Så när hon tog upp just det log jag och sa: - Men du, apropå det så har jag en liten grej till dig här.
Gav henne kortet och hon blev så glad. Hon studerade noga alla detaljer på utsidan, och innan hon ens öppnat kortet sa hon: - Åh vad fint, jag blir ju alldeles tårögd nu!
Hon tittade upp på mig och jag såg att hennes ögon glittrade av ännu inte fällda tårar. Så jag svarade:
- Om du blir tårögd av bara utsidan så kanske du inte ska öppna och läsa nu…
Men det gjorde hon. När hon läste vad jag skrivit kunde hon inte längre hålla tårarna tillbaka.
Och det värmde mitt hjärta. Det jag ville säga hade nått fram, med besked. Jag är verkligen så tacksam att jag fått förmånen att ha just henne som dietist. Och nu har jag fått ge henne cred för det.

När hon torkat tårarna en smula var hennes första ord: - Får jag visa det här för min kollega?
- Självklart, du får visa det för vem du vill, svarade jag.
- Jag ställer kortet här i fönstret så jag alltid kan titta på det. Och så måste du lova att du kommer tillbaka och hälsar på igen.
- Jag kommer när jag är klar, när jag har nått min målvikt.

Sedan var det hennes tur att göra mig rörd. Hon formligen öste beröm över mig, och beskrev mina styrkor och vilket fantastiskt jobb jag har gjort. Då kunde inte heller jag hålla tårarna tillbaka. Så där satt vi, två vuxna kvinnor, och bölade ikapp, typ… ;)

I vanliga fall har vi hållit ett artigt avstånd till varandra. Så som det förväntas, i och med att hon är i tjänst och jag är hennes patient. Vi tar i hand när vi hälsar, men sen sitter vi på någon armlängds avstånd när vi pratar. Inga konstigheter, så är det ju oftast när man träffar någon som jobbar inom sjukvården, att man håller ett visst avstånd. Men å andra sidan har vi alltid pratat mycket öppnare än vad man gör med exempelvis en läkare. Vi skrattar och skojar, berättar saker (som inte alltid har med ämnet att göra) osv. Men alltid utan kroppskontakt, förutom just när vi tar i hand.

När jag den här gången reste mig för att gå, så sträckte jag som vanligt fram handen. Men då sträckte dietisten ut båda sina armar och gav mig en stor kram istället. Då ville mina tårar börja rinna igen, för då blev det liksom så definitivt att det här var sista ”officiella” gången vi träffades. Så nu får jag kämpa på med viktresan så jag når målet snart, och får komma tillbaka och visa upp mig ;)

För att återknyta till rubriken så har jag haft en fantastisk helg. Jobbat med Zarah fre-sön. Och den ungen kan verkligen få mitt hjärta att smälta till en blöt liten pöl.
Igår gick dagen i musikens tecken. Först åkte jag med Zarah och hennes bonussyster E för att kolla på Markoolio. Jag är väl inget större fan av hans musik, men Marko har en skön stil. E däremot älskar honom, och var så glad över att hon skulle få se honom. Och hon blev inte besviken! Först råkade vi hamna mitt i hans signering. Jag och Z stod med E i kön för att hon var så nervös och inte ville stå där själv, men jag hade tänkt hålla mig i bakgrunden med Z så att E kunde få sin autograf och att vi sen skulle gå vidare till scenen. Men så var det faktiskt Marko själv som, efter att han skrivit autograf till E, tittade på Zarah med pennan i högsta hugg och sa - Och så skriver jag en till…? Han uppmärksammade Zarah, och såg det som självklart att även hon skulle ha en autograf. Mycket cred till honom för det! Framförallt med tanke på att Z själv var ganska måttligt imponerad av att träffa honom, hon tittade åt ett annat håll, haha. Fast han fick allt ett leende när han sa hennes namn ;)

Under spelningen sen var både E och Z i sjunde himlen. E sjöng med i alla låtar, och tyckte att det var sååå bra. Z släppte loss totalt och dansade så hela rullstolen skakade. Sen ville hon komma upp till mig, så sista låten dansade jag med henne i min famn och hon skrattade så hon knappt fick luft. Riktigt lyckat!

Senare på eftermiddagen drog jag och Zarah iväg på nästa musikäventyr. Då var det dags för Fria Rösters djungelkonsert, och det var även det mycket uppskattat hos Z. Även om hon inte shakade loss, så jublade hon och applåderade så fint efter varje låt. Frågade henne efteråt om hon tyckte att det var roligt, och fick ett stort leende och ett ”mmm” till svar. Och så fick hon ju träffa lite körfolk som hon känner också, det gillade hon!

Idag har vi varit på IKEA, tillsammans med Z’s mamma och E. Jag fyllde på mitt ljusförråd, hittade en ny tvålpump eftersom den jag hade har gått sönder, och så slank det ner en pläd också. Knappt 300 kr gick kalaset på, och så billigt vete sjutton om det någonsin har blivit för mig vid ett IKEA-besök, haha.

Vi hann även med, förutom lunch och middag, en vila i solskenet på altanen och en långpromenad innan det var dags för mig att åka hem. Och här är jag nu, redo att hoppa ner i sängen. Trött som en gnu, men fylld av glädje efter en underbar helg!

Samtidigt är jag eftertraktad på förskolan. De ringde därifrån imorse och undrade om jag kunde jobba. Men eftersom jag har en bit att åka, och dessutom skulle behöva dra därifrån strax efter 13, så hade det inte blivit många timmar. Och då tyckte både jag och M som ringde att det inte var någon större idé. Imorgon har jag också Zarah, så då blir det nog inte heller något förskolejobb. Däremot verkar det som att de behöver mig även på torsdag! Och då är jag Zarah-fri :) Fredag är det Zarah igen. Men oavsett om det blir dubbeljobb eller inte, så kommer jag lyckas skrapa ihop rätt bra med timmar den här veckan. 25 timmar Zarah, plus ca 7-8 timmar förskola (om det inte blir dubbeljobb). Har inte fått något schema för torsdagen än, M skulle ringa tillbaka i eftermiddag om det.

För övrigt är det ganska livat i mitt bostadsområde just nu. Eller inte just här, egentligen. Men det byggs ett nytt område precis intill, och det är precis i startskedet. Alltså håller de på och spränger för fullt. Var ute på balkongen förut när det började tjuta. Sen kom sprängningen – och det kändes! Vibrationer i både golv och fönster. Hoppas att fuskbygget jag bor i håller för alla dessa sprängningar som görs. Med tanke på att de har en del berg som måste bort så lär det bli ganska mycket sprängande…

Vägde mig imorse igen, och där händer det också saker – även om det inte sprängs bort. Dagens vikt är 75,3 kg, alltså -0,2 kg sen sist. Det är nu 8 dagar kvar till dietistbesöket, och jag har ju som mål att spränga (haha) 75-kilosgränsen till dess. Bara 0,4 kg kvar, så är jag där. Och på 8 dagar borde jag ju klara av det!

Fick en massa komplimanger på kören igår. Söta S konstaterade att jag bara blir mindre och mindre, och att jag är så fin. Sen frågade hon hur mycket jag har gått ner – vilket är 18,5 kg på drygt ett halvår, och ca 3o kg från att jag var som störst. Hennes reaktion på det var som min egen – ”Va? Så mycket? Jag kan inte ens minnas att du var så stor, det känns som att det är såhär du ska vara och att du alltid sett ut så!” Då var jag tvungen att visa henne bilden som finns i ”Vindsfynd”-inlägget här – den som är tagen för drygt ett år sen, då jag väger drygt 20 kg mer än idag. Hon tittade och skakade på huvudet – ”det där känns inte som du!” Ändå har vi känt varandra i 10 år, och hon har sett mig i alla möjliga storlekar. Dvs även när jag var som allra störst.

Men jag förstår att hon inte kan minnas det – för jag minns ju inte heller! Jag ser bilderna från då, och jag ser ju att det är jag, men det känns inte som att det är jag. För mig är det också en känsla av att som jag ser ut nu, har jag ”alltid” sett ut. Jag kan inte föreställa mig själv som 30 kg tyngre. Jag minns inte hur det känns att släpa runt på så många fler kilon.Det är lite lustigt hur hjärnan fungerar, egentligen. Jag menar, jag har varit överviktig – kraftigt överviktig, fet – i större delen av mitt liv. Nu är jag ”bara” överviktig, jag har ca 10 kilos övervikt om man ser till var gränsen för ett normalt BMI går. Det är bara några månader sen jag fortfarande var fet, och ändå kan jag inte minnas hur det var. Jag började min viktresa med en vikt på nästan 94 kg – nittiofyra kilo – men jag minns inte hur det var att väga så mycket.

Galet. Men roligt!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 75,3 kg (100413) (BMI 28,7)

Totalt vikt: -18,5 kg

Totalt BMI: -7,0

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 0,4 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök 21/4)

Kvar till delmål 2 (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 2,7 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 5,4 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 9,9 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 13,3 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 79 cm

Totalt midjemått: -27 cm

När jag kollade upp hur mycket jag faktiskt hade kvar att komplettera så blev jag glad över att se att av de kompletteringar jag gav mig på förra våren, så är jag godkänd på två. Det känns bra, och är två steg närmare examen. Jag har även fått betyg på senaste kursen jag läste, Konfliktbearbetning genom dynamisk pedagogik, och där är jag också godkänd. Med andra ord finns det hopp för mig :)

Dessutom har jag skrivit ut ett studieintyg som ska med till mitt nästa möte på Arbetsförmedlingen. Det är dags att göra upp en individuell arbetsplan, och då måste jag ha med mig intyg på vad jag sysslat med sen sist jag anmälde mig arbetslös. Jag är ju inte HELT arbetslös nu, och är inte heller anmäld som det, men jag går inte runt ekonomiskt på de jobbtimmar jag har för tillfället. Och målet är ju att hitta ett heltidsjobb för att slippa flänga runt hit och dit, några dagar här, några dagar där… Jobbet med Zarah kommer jag inte släppa oavsett, men från och med 1 mars är jag bara schemalagd en helg i månaden. På så vis ger jag inte upp henne helt, och det ger mig också möjlighet att jobba heltid med annat.

Rensade även i min garderob, och plockade ur sådant som är för stort eller som jag aldrig använder. La de kläderna i en stor kasse som ska med hem till mamma. Hon får kika om det är något där hon vill ha, och i så fall får hon ta det. Är det något hon inte vill ha så kommer det lämnas till Myrorna. Det är absolut inget fel på kläderna, men mamma och jag har inte riktigt samma smak när det gäller kläder. Dock är det här ganska ”alldagliga” kläder som jag tror att mamma skulle kunna tänka sig att använda. Men vi får väl se, det är hon som väljer :)

Om en stund ska jag hoppa in i duschen, sedan bär det i vanlig ordning iväg hem till mamma för middag. Måndagstradition! Ikväll är det kör, och det ska bli kul. Just ikväll är det lite speciellt, dels har vi årsmöte där jag hoppas få ytterligare ett års förtroende som ordförande. Dels kommer Åsa Jinder och hälsar på, och sjunger med oss. Anledningen till hennes besök är att vår körledare har ett notförlag, där han bland annat gett ut arr (arrangemang) av just Åsas låtar. Eftersom det krävs tillstånd av kompositören (eller den som har rättigheterna till låten) för att få ge ut ett arr så har körledaren och Åsa tidigare haft en del kontakt så att allt ska bli korrekt. För ett tag sen hörde hon av sig till körledaren och bad om enkla komparr på några av sina låtar, som hon ska använda under sin kommande turné. Förra måndagen fick vi testa dessa arr, för att han skulle få höra om de funkade (det kan se bra ut på papperet, men ändå låta konstigt, därför testar han alltid arren med någon av sina körer innan han ger ut dem). Ikväll kommer då Åsa för att testa dem tillsammans med oss. Dels får vi höra hur det låter med melodistämma till, dels får hon tycka till om kompstämmorna, om hon tycker de verkar bra. Med hennes godkännande kan körledaren sedan trycka noterna. Det är alltså en ganska lång och ibland rätt invecklad process att ge ut ett arr av en eller flera låtar. En del låtskrivare/rättighetsinnehavare tycker till mer än andra… ;)

Förresten, apropå det jag vanligtvis skriver om i den här bloggen, så har jag gått ner ytterligare i vikt… dagens vikt är 77,4 kg. Och detta trots att jag precis inlett månadens lingonvecka! Brukar alltid gå upp ett eller ett par kilo i vikt under dessa perioder, men tydligen inte den här gången… ibland förstår jag mig inte på min kropp, men nu tackar jag och tar emot ;)

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 77,4 kg (100308) (BMI 29,5)

Totalt: -16,4 kg

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 2,5 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök 21/4)

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 7,5 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 15,4 kg

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

För ett tag sen fick jag en kommentar här på bloggen, av min kusin Louise som sen några år tillbaka bor i Norge. När vi var små umgicks vi en hel del, då det bara skiljer 1½ år mellan oss. Men när vi blev äldre gled vi ifrån varandra utan att det riktigt var meningen, och sen var det ett antal år då vi egentligen inte hade någon kontakt alls. Vi fick mest uppdateringar via våra föräldrar. Men så hittade jag henne på Facebook för ett par månader sen eller så, och sedan dess har vi åter kontakt, även om det kanske inte alltid är så regelbundet. I alla fall, hon skrev och bad om min adress, eftersom hon hade något hon ville skicka till mig. Jag blev väldigt nyfiken och undrade vad det kunde vara.

Idag kom det så ett kuvert frankerat med norska frimärken. På utsidan satt en klisterlapp från norska tullen, där innehållet benämndes ”bok”. Jag funderade på vad det kunde vara för bok, och öppnade ivrigt kuvertet. Inuti hittade jag ett litet brev från Louise, och så boken ”Heja, Pelle Svanslös!”. Jag såg direkt att det var en gammal bok, men kunde inte koppla vad det var som var så speciellt med just den boken. Sedan läste jag brevet, och där stod det bland annat: ”Om du öppnar boken och ser på första sidan så kanske du förstår varför jag ville skicka den till dig…”

Öppnade boken och förstod direkt vad hon menade. Med liten, liten text står det ”Elon L.”. Det är alltså pappas bok hon haft hemma hos sig, och hittat när hon städat. Och så ville hon skicka den till mig. Det betyder verkligen massor, jag blev jätteglad! Och så är det lite extra speciellt att den kom fram just idag – på pappas födelsedag.

Idag var jag ju hos dietisten igen, och det är alltid lika roligt att träffa henne. Hon har så skön stil, och är så rättfram. Efter att hon frågat hur jag mår nu, hur allt går, och jag svarat att allt bara är bra, så sa hon ”Men nu får du faktiskt säga någonting negativt, även om det är kul att höra allt positivt!” Haha, jag fick verkligen tänka efter…

Sen var det dags för vägning. I vanliga fall brukar jag fasa för den biten, men idag visste jag ju att jag har gått ner massor sen sist, så jag bara log och gick glatt mot vågen. Såg hur dietisten höjde lite frågande på ögonbrynen, men hon sa ingenting. Ställde mig på vågen, fortfarande med ett stort leende, och inväntade hennes reaktion när hon fick se siffrorna. Och den uteblev inte – hon tappade hakan, och till slut sa hon ”Men du är ju otrolig!”

Dagens vikt hos dietisten var 80,7 kg, vilket var ungefär vad jag förväntade mig. Jag vet ju som sagt att jag oftast väger ett par kilo mer där än hemma. Men då kan vi jämföra med förra vägningen hos henne, då vågen visade 87,6 kg. Jag berättade för henne att jag vägde 79 kg  hemma igår, och hon noterade även den vikten. Om två månader ska jag på återbesök, och det blir troligen även det sista besöket hos henne. Efter det kommer det bara vara min ”hemmavikt” som är den officiella vikten. Egentligen tyckte hon att jag var redo att stå på egna ben redan nu, men i och med att jag planerar att sluta med Reductil när mina tabletter är slut (om knappt åtta veckor) så vill jag gärna träffa henne en gång till eftersom jag inte riktigt vet hur jag kommer reagera när jag inte längre går på medicin. Alltså bokade vi in ett nytt besök, som med största sannolikhet kommer bli avslutningen på vår kontakt. Det känns bra att snart stå på egna ben, men samtidigt kommer jag sakna hennes uppmuntran och härliga sätt. Jag blir alltid glad av att träffa henne.

Nu är det snart dags att åka och jobba. Min sista vecka med ”vanliga” Zarah-tider. Från och med mars kommer jag bara jobba en helg i månaden. Det känns lite vemodigt, men samtidigt så har jag ju möjlighet att hälsa på henne i princip när jag vill. Idag ska jag dessutom gå intro med tjejen som ska ta över mina pass. Har träffat henne en gång, och hon verkar vara bra! Dessutom känner hon Zarah sen innan, eftersom hon har jobbat på den förskolan där Zarah går. Så det är mest hemmarutiner som ska läras in, och så behöver hon uppdateras lite på vad som hänt med Zarahs utveckling sen de träffades sist för något år sen. Men det kommer gå kanonbra, och jag får en väldigt lätt arbetsdag idag. Bara hålla mig i bakgrunden och låta M sköta hela jobbet… ;)

Idag är det dessutom EFIT, och jag har faktiskt varit duktig och tagit ett foto i timmen. Ska försöka komma ihåg att göra det under resten av dagen också, så jag kan lägga upp alla bilder ikväll.