Mogis del av stjärnhimlen

Jag har varit på jakt efter byxor nu ett tag. I princip alla byxor jag har nu sitter löst, tror inte det är något par jag kan ha utan skärp. Visst är det härligt att alla kläder blir för stora, men samtidigt så vill jag kunna ta på mig ett par byxor som faktiskt passar ordentligt. Det enda jag har haft att tillgå som faktiskt sitter åt är ett par leggings i storlek M, som jag köpte för nån månad sen. Men leggings är inte byxor på det sättet, eftersom jag aldrig skulle ha dem utan en kjol, klänning eller lång tunika till.

Häromdagen hittade jag ett par stretchjeans på rea. Riktigt snygga faktiskt. Gråsvarta med slitna detaljer. Hittade ett par i storlek 44, och tänkte att det ju borde passa, eftersom byxor jag har i storlek 46 sitter löst. Och eftersom det var stretch i de här byxorna så skulle de ju töja ut sig lite. Tog med mig byxorna till provrummet för att testa. Och de satt bra! Iofs tyckte jag att de satt riktigt tajt, inte så att det kändes obekvämt, men tajtare än jag trodde att de skulle sitta. Kikade lite på etiketten som satt fast på byxorna, och där fanns förklaringen. Det var byxor med slim fit OCH narrow leg! Jag kunde alltså ha ett par byxor med smal passform och snäva ben, i storlek 44! Snacka om glädjerus… ;)

Det har inte hänt något på vågen de senaste dagarna, men å andra sidan är det lingonveckan och i vanlig ordning är jag glad om jag inte går upp i vikt då. Iofs väger jag ett drygt halvkilo mer än jag gjorde vid senaste ”korrekta” vägningen, men det är vätska som kommer försvinna när lingonveckan är slut. Inget jag oroar mig för med andra ord!

Tyckte det var dags för ett nytt helkroppsfoto – jag väger ju trots allt ungefär fyra kilo mindre nu än vad jag gjorde på senaste ”efter-fotot” jag la upp. Så idag har jag poserat framför hallspegeln igen – iklädd de nya stretchjeansen förstås!

Imorgon kommer Micki hit igen, och stannar till på söndag. Ska bli mysigt! Vet inte än om jag jobbar imorgon, eller tors-fre heller för den delen, men förhoppningsvis får jag jobba åtminstone någon av dagarna. Kan ju inte vara hemma och slöa till nu när jag har vant mig vid att jobba…

Såhär ser jag ut idag :)

Barn säger vad de tycker, och menar sällan något illa med det. De vill veta, de frågar. De menar precis det de frågar, det finns inga baktankar med det. Förut fick jag ofta en viss fråga från barn, ställd på lite olika sätt: ”Varför har du en så tjock mage?” / ”Har du en bebis i din mage?”

Jag svarade alltid att nej, det var ingen bebis i min mage, bara en massa mat. Ibland frågade de även om rumpan, varför den var så stor. Då sa jag ”För att jag ska ha nåt mjukt att sitta på”. Det hände att de frågade om hela mig också, varför jag var så ”rund” – mitt svar var ”För att jag ska vara mysig att kramas med”. Jag vet att barnen absolut inte menade något illa med sina frågor, men ändå kände jag mig sårad. Mest för att jag själv visste att jag behövde gå ner i vikt, och för att jag ofta ställde mig själv liknande frågor. Varför var jag så rund? Varför var min mage och min rumpa så stora och tjocka? Varför lät jag det gå så långt? Varför kunde jag inte göra något åt saken?

Därför värmde det verkligen häromdagen när ett av barnen på förskolan tittade på mig och sa: ”Varför har du INTE en stor mage?” De har ju sett mig när jag hade den där stora magen, och nu är den inte där längre. Så jag log och svarade: ”För att jag INTE har en bebis eller en massa mat i magen!”

Igår pratade jag med Marianne en stund. Hon ville bara säga att det var flera stycken som hört av sig till henne och sagt att de tyckte jag sjöng så fint i söndags (sjöng en sång till Milla på fikat efter dopet), och att jag var så duktig. Det var några som kom direkt till mig i söndags och sa det också, och jag blir så glad för varje ord. Det blev lite spontansång också – Mariannes bror spelade gitarr och sjöng bland annat ”Hallelujah” (Cohen), den har vi ju sjungit i AcQuire, så jag har snappat upp delar av altstämman. När folk önskade hans låt i repris så la jag stämma på refrängen, och det tyckte folk tydligen var väldigt imponerande. Jag tyckte mest att ”herregud, det var väl inget speciellt” ;) Men det är roligt när man blir uppskattad för det man gör!

Det är också flera stycken, bland annat Marianne, som är på mig om att jag bör starta ett företag för mitt scrappande. Jag har funderat på det från och till ganska länge, men det krävs en del tid och engagemang för att få igång företaget och marknadsföra det, och det är tid jag inte riktigt har just nu. Jag ska dock börja lite med marknadsföring redan nu, genom att låta Marianne visa upp mina kort för sina vänner och bekanta. Det är bra att ha vänner som har mycket kontakter överallt :) På så vis kan jag kanske få upp en stabil kundkrets, vilket också är viktigt om jag ska få företaget att gå runt. Nu har jag inga som helst planer på att kunna försörja mig på scrappandet, inte alls, och tanken är att företaget ska vara mer på hobbynivå, men det vore ju ändå roligt att kunna gå med en liten vinst. Och för att gå med vinst behöver man inkomster. För att få inkomster måste man få beställningar. För att få beställningar måste man ha kunder. För att få kunder måste man ha bra marknadsföring. Och jag har världens bästa marknadsförare – Marianne kan sälja vad som helst till vem som helst om hon bara bestämmer sig för det ;)

Så nu får jag väl börja fundera på ett bra företagsnamn…

Nu är det hög tid för mig att hoppa in i duschen och göra mig i ordning. Ska iväg till jobbet om en dryg timme – fick sovmorgon idag! Efter jobbet ska jag hem till mamma och äta middag, hon har äntligen hittat hem igen efter att ha varit på vift alldeles för länge ;)

Äntligen! Nu har jag sprängt gränsen! Det tog fyra dagar längre än jag planerat, men det är ju inte så illa pinkat ändå. Jag börjar känna min kropp ganska väl vid det här laget, och vet vad jag klarar av. Fyra dagar hit eller dit är inte så noga, jag lyckades ju ändå träffa nästan mitt i prick. Hade jag inte vetat hur min kropp fungerar så hade jag kanske satt ett ”måldatum” som diffat med flera veckor istället för ynka fyra dagar.

Dagens vikt är alltså 74,9 kg. Jag har i vanlig ordning tagit kort ;) Men det är inte det lättaste, ska jag säga. Jag kan ju inte stå med kameran i handen när jag ställer mig på vågen, eftersom jag inte vill ha med kamerans vikt (även om den inte väger särskilt mycket). Alltså måste jag starta den, förbereda med zoom osv, och sen ställa den på tvättmaskinen som är precis intill vågen. Sen måste jag ställa mig på vågen, vänta tills vikten visas och siffrorna slutat blinka, och sen fort som bara den slita åt mig kameran och försöka få till ett någorlunda bra kort. Måste vara snabb eftersom siffrorna på vågen slocknar efter typ 15 sekunder :) Därför brukar mina ”våg-kort” sällan vara av särskilt hög kvalitet, hehe. Jag är nöjd så länge det inte blir suddigt!

Nu är det dags för mig att göra mig i ordning. Idag är det nämligen Millas dop!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 74,9 kg (100425) (BMI 28,5)

Totalt vikt: -18,9 kg

Totalt BMI: -7,2

Kvar till nästa delmål  (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 2,3 kg (planerar att eventuellt uppnå detta till nästa dietistbesök, beroende på när det blir)

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 5,0 kg

Kvar till delmål 3 (65,4 kg = normalviktig!): 9,5 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 12,9 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 79 cm

Totalt midjemått: -27 cm

Beviset! :)

Nu jäklar är det nära! Vägde mig imorse och det rör sig åt rätt håll, om än vääääldigt långsamt just nu. Det är lite frustrerande när man ligger så nära en gräns man vill under, och så går det liksom i snigelfart. Men det närmar sig, och snart är jag där. Det är huvudsaken att det rör på sig, och att jag inte går upp i vikt.

Dagens vikt är nämligen 75,0 kg. Jag ligger alltså mitt på min nästa drömgräns. Ett litet ynka hekto till så är jag under! Det här kunde jag nog inte ens drömma om när jag precis hade påbörjat min viktresa. Skulle jag väga 75 kg? Vara ”smal”? För jo – jag känner mig smal. Jag är inte smal, inte normalviktig (än), men om jag jämför med hur jag såg ut för bara ett halvår sen så är jag ”smal” nu. För då var jag riktigt, riktigt tjock. Och ännu tjockare var jag för några år sen. Det är bara att kolla på bilderna i förra inlägget och låta dem tala för sig själva.

Jag fick en så fin komplimang av min kollega P häromdagen. Vi stod inne i tvättrummet och skulle byta blöjor på barnen, när hon tittade på mig och jag såg att hon hade något på hjärtat.

P: Du… du har gått ner i vikt va?
Jag: Ja, det har jag.
P: Ganska mycket till och med?
J: Jo, det är väl minst 20 kg sen vi träffades första gången.
P: Jag har sett det, men jag har inte vågat säga något innan. Var inte helt säker liksom…
J: Men nu är det nog ganska uppenbart, hehe.
P: Ja… och du, ta det här på rätt sätt nu, men… du verkar liksom så himla mycket gladare numera.

Jo, jag är gladare nu. Jag mår bättre rent fysiskt, och det gör att jag mår bättre psykiskt också. Jag orkar mer, jag vill röra mig och jag gör det också. Att jag har klarat av den här viktresan så bra såhär långt, gör mig stolt. Och det märks nog i min utstrålning.

Det roliga är att P inte är en särskilt blyg människa. Hon säger gärna vad hon tycker, och har oftast ganska starka åsikter. Hon kör inte över folk, men hon är rättfram av sig. Så jag blev lite förvånad över hennes sätt att uttrycka sig, att hon inte hade ”vågat säga något innan”. Nu har inte jag och P jobbat så värst mycket tillsammans, och inte pratat så ofta heller. Mer än ett ”hej” och lite småprat när vi sprungit ihop någonstans på förskolan. Så på nåt sätt värmer det lite extra att hon ändå har uppmärksammat förändringarna hos mig – inte bara den viktmässiga biten, utan även hur jag mår – och försöker välja rätt tillfälle att säga det.

Imorgon skulle jag ju äntligen till dietisten igen, det har jag sett fram emot länge nu. Men i förmiddags upptäckte jag att någon ringt och lämnat ett meddelande på mitt mobilsvar (jag jobbade och hade mobilen på ljudlös, hade därför inte märkt att det ringt). Lyssnade av det och fick höra ”Ja, det här var från X vårdcentral, du hade ett inbokat besök hos dietist M imorgon. Hon har tyvärr blivit sjuk och därför måste vi avboka besöket. Hon kommer att skicka ut en ny kallelse till dig så snart hon är tillbaka. Men hon är troligen borta hela den här veckan.”

Meh. Här har jag väntat och längtat, och så blir det uppskjutet på framtiden. Typiskt! Nåja, det finns iaf en fördel med att det blir senarelagt – jag kommer hinna tappa mer vikt så att jag kan chocka henne IGEN, haha. Till imorgon hade jag kanske inte lyckats komma under 75 kg, som var mitt mål. Men jag är nära nu! Dagens vikt (faktiskt sen några dagar tillbaka också, jag har bara inte hunnit uppdatera här) är 75,1 kg. -0,2 kg sen sist! Det går inte fort nu, men det går. Och det är jag riktigt glad för! Trots allt har jag nyss börjat stå helt på egna ben. Idag är det 16 dagar sedan jag blev medicinfri. Och det känns fortfarande väldigt bra. Som sagt får jag se upp så att jag håller mig inom gränserna, men det är inga större problem med det.

Det är rätt kul egentligen att jag numera verkligen ser fram emot dietistbesöken. I början var det pest och pina att ställa sig på den där fördömda vågen som så brutalt visade mig hur tjock jag var. Men för varje gång har det känts lättare, och senaste gången var det ett rent nöje att kliva upp på vågen. Och den gången visade vågen en vikt på 80,7 kg… idag är jag mer än fem kilo lättare (eller iaf fyra kilo, beroende på hur man räknar, min ”hemmavikt” samma dag var 79,0 kg)! Så det ska bli kul att få ställa sig på vågen hos dietisten igen, och visa henne att jag dels har en vikt som börjar med en sjua, och dels att jag då lyckats spränga 75-kilosgränsen. För jag lär ju inte få en tid förrän tidigast nästa vecka, troligen blir det inte förrän senare i maj. Och tills dess kommer jag ha sprängt gränsen med råge. Kanske till och med hinner nå mitt nästa delmål – 72,6 kg (då jag gått ner 2/3 av min övervikt).

Fick en så skön kommentar av min kollega J igår. Vi satt i personalrummet och hade rast samtidigt. En annan kollega som också hade rast tyckte att jag hade så fin hårfärg, och så pratade vi lite om det. Då sa J: ”Men har du alltid haft den färgen? Och hade inte du en annan frisyr när vi träffades första gången?” Jag började vicka på den förskolan för drygt ett år sen, och J var nog den allra första jag jobbade med. Då hade jag fortfarande ganska långt hår, men rött var det då också. Sen hade jag ju en blond period i somras/höstas innan jag återgick till det röda.

Jag beskrev min tidigare frisyr för J, men hon kunde inte få någon bild av den. Så jag sa ”Men det är ju inte bara håret som har försvunnit, lägg på minst 20 kg till så har du mig som jag såg ut för drygt ett år sen”. ”Ja… det kanske är det? För jag kan verkligen inte minnas hur du såg ut då!” svarade J.

Det är tredje gången på inte alls lång tid som jag får just den typen av kommentar – att folk inte minns hur jag såg ut när jag vägde massor. Och det är andra gången någon vill få det till att det är frisyren som har ändrats och att det är därför jag inte ser ut som då. Men jag klippte håret kort i maj förra året, och började inte gå ner i vikt förrän i september. Och på den här förskolan började jag jobba i februari förra året. De har alltså sett mig tjock med långt hår, tjock med kort hår och smalare med kort hår (som nu iofs har växt såpass att jag kan göra två små tofsar baktill). Men jag förstår att de inte minns, för det gör som sagt inte jag heller.

Satt och kollade igenom gamla kort för ett tag sen, och plockade ur ett gäng från de senaste åren som jag tänkte visa. För det är verkligen en sån skillnad om man jämför nu och då.

Januari 2004. Den man ser nere i högra hörnet, som håller sina händer på mina armar, är pappa. Det såg jag först när jag började redigera bilden! Och det händer inte ofta numera att det dyker upp en "ny" grej som innefattar pappa.

Januari 2005. Jag ser ännu större ut i och med den tvärrandiga tröjan...

Februari 2005. Ser ut som en boll i ansiktet.

April 2005. Bilringar, någon?

Augusti 2005. Min 25-årsdag.

Augusti 2005. Den här rörelsen var väldigt typisk för mig - att ständigt dra ner överdelen för att den åkt upp. Ser hur spänt jag sitter eftersom skjortan är så tajt.

Oktober 2005. Jag insåg uppenbarligen inte nackdelen med tvärrandigt när man är överviktig... ser ju ut som en köttbulle.

November 2005. På den här bilden ser jag hur mycket brösten faktiskt har minskat i storlek nu. Här hänger de ju halvvägs ner i knät...

December 2005. Den här munkjackan var alldeles för tajt då. Nu sitter den löst och riktigt bekvämt.

April 2006. Rejäl dubbelhaka.

Maj 2006. Ytterligare en typisk gest - att jag håller en arm framför magen i hopp (i onödan...) om att det inte ska synas hur stor magen är.

Maj 2006. Sjalen runt halsen på det här sättet, i tron om att den trollar bort dubbelhakorna då. Vilket den inte alls gör...

Juli 2006. Gigantiska lår!

Juli 2006. Dessa byxor sitter här uppe (och ganska tajt i midjan). Idag måste jag ha skärp i dem om jag inte vill ha dem runt knäna...

Augusti 2006. 26-årsfest. Det här skärpet har jag slängt för längesen, det är alldeles för stort.

April 2007. Kunde inte stänga skjortan, utan fick ha ett linne under för att ens kunna använda den... och armarna är för tjocka för att hänga rakt ner, de står liksom ut en bit från kroppen. Det här var nog en av de perioderna då jag var som störst, gissar jag.

Juli 2007. Gigantisk mage, gigantiska lår, gigantiska vader...

Juni 2007. Tröjan ser jättekort ut, men det är den inte. Den är normallång. Det är magen som är stor. Kjolen sitter så tajt att den faktiskt håller in magen lite och får den att se aningens mindre ut än den är (idag är den kjolen på gränsen till att vara för stor)...

Juni 2008. Samma kjol som på förra bilden. Och en skjorta som jag inte kan vara avslappnad i, för att den sitter så tajt (trots att det är stretch). Minns att om jag inte höll in magen så blev det glipor mellan knapparna. Fast om jag höll in magen så blev det glipor över tuttarna istället ;)

Nyårsafton 2008. Har inga markerade axlar, inga markerade nyckelben, inga markerade former alls. Allt är bara runt och mjukt. Även på ställen där det inte borde vara det...

Januari 2009. Nu är inte den här tröjan det mest smickrande plagget, och ursäkta språket, men FY FAN vad jag ser ut!

Maj 2009. Tvärrandigt igen ;) Här hade jag börjat fundera seriöst på att söka hjälp för att gå ner i vikt. Och det tog inte så lång tid tills jag faktiskt gjorde det också. Här är för övrigt frisyren jag hade innan jag kapade av håret, även om det inte syns så bra eftersom det är uppsatt.

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 75,1 kg (100420) (BMI 28,6)

Totalt vikt: -18,7 kg

Totalt BMI: -7,1

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 0,2 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök, när det nu blir)

Kvar till delmål 2 (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 2,5 kg (planerar att eventuellt uppnå även detta till nästa dietistbesök, när det nu blir)

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 5,2 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 9,7 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 13,1 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 79 cm

Totalt midjemått: -27 cm

Idag är det äntligen dags för mig att jobba med Zarah igen. Egentligen jobbar jag ju bara en helg i månaden numera, men nu fick jag hoppa in lite extra ett par dagar i april – inte mig emot!  Saknar ju den lilla skruttungen när jag inte får träffa henne så ofta.

Samtidigt är jag eftertraktad på förskolan. De ringde därifrån imorse och undrade om jag kunde jobba. Men eftersom jag har en bit att åka, och dessutom skulle behöva dra därifrån strax efter 13, så hade det inte blivit många timmar. Och då tyckte både jag och M som ringde att det inte var någon större idé. Imorgon har jag också Zarah, så då blir det nog inte heller något förskolejobb. Däremot verkar det som att de behöver mig även på torsdag! Och då är jag Zarah-fri :) Fredag är det Zarah igen. Men oavsett om det blir dubbeljobb eller inte, så kommer jag lyckas skrapa ihop rätt bra med timmar den här veckan. 25 timmar Zarah, plus ca 7-8 timmar förskola (om det inte blir dubbeljobb). Har inte fått något schema för torsdagen än, M skulle ringa tillbaka i eftermiddag om det.

För övrigt är det ganska livat i mitt bostadsområde just nu. Eller inte just här, egentligen. Men det byggs ett nytt område precis intill, och det är precis i startskedet. Alltså håller de på och spränger för fullt. Var ute på balkongen förut när det började tjuta. Sen kom sprängningen – och det kändes! Vibrationer i både golv och fönster. Hoppas att fuskbygget jag bor i håller för alla dessa sprängningar som görs. Med tanke på att de har en del berg som måste bort så lär det bli ganska mycket sprängande…

Vägde mig imorse igen, och där händer det också saker – även om det inte sprängs bort. Dagens vikt är 75,3 kg, alltså -0,2 kg sen sist. Det är nu 8 dagar kvar till dietistbesöket, och jag har ju som mål att spränga (haha) 75-kilosgränsen till dess. Bara 0,4 kg kvar, så är jag där. Och på 8 dagar borde jag ju klara av det!

Fick en massa komplimanger på kören igår. Söta S konstaterade att jag bara blir mindre och mindre, och att jag är så fin. Sen frågade hon hur mycket jag har gått ner – vilket är 18,5 kg på drygt ett halvår, och ca 3o kg från att jag var som störst. Hennes reaktion på det var som min egen – ”Va? Så mycket? Jag kan inte ens minnas att du var så stor, det känns som att det är såhär du ska vara och att du alltid sett ut så!” Då var jag tvungen att visa henne bilden som finns i ”Vindsfynd”-inlägget här – den som är tagen för drygt ett år sen, då jag väger drygt 20 kg mer än idag. Hon tittade och skakade på huvudet – ”det där känns inte som du!” Ändå har vi känt varandra i 10 år, och hon har sett mig i alla möjliga storlekar. Dvs även när jag var som allra störst.

Men jag förstår att hon inte kan minnas det – för jag minns ju inte heller! Jag ser bilderna från då, och jag ser ju att det är jag, men det känns inte som att det är jag. För mig är det också en känsla av att som jag ser ut nu, har jag ”alltid” sett ut. Jag kan inte föreställa mig själv som 30 kg tyngre. Jag minns inte hur det känns att släpa runt på så många fler kilon.Det är lite lustigt hur hjärnan fungerar, egentligen. Jag menar, jag har varit överviktig – kraftigt överviktig, fet – i större delen av mitt liv. Nu är jag ”bara” överviktig, jag har ca 10 kilos övervikt om man ser till var gränsen för ett normalt BMI går. Det är bara några månader sen jag fortfarande var fet, och ändå kan jag inte minnas hur det var. Jag började min viktresa med en vikt på nästan 94 kg – nittiofyra kilo – men jag minns inte hur det var att väga så mycket.

Galet. Men roligt!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 75,3 kg (100413) (BMI 28,7)

Totalt vikt: -18,5 kg

Totalt BMI: -7,0

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 0,4 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök 21/4)

Kvar till delmål 2 (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 2,7 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 5,4 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 9,9 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 13,3 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 79 cm

Totalt midjemått: -27 cm

Idag är sjunde dagen utan Reductil. Sjunde dagen på egna ben. Det har gått klart över förväntan! Jag märker inte av något större sötsug utan medicinen, det var egentligen det jag befarade kunde bli ett problem. Men det går hur bra som helst! Det jag däremot har märkt att jag får se upp med är maten. Jag har lärt mig nu hur stora (eller små) portioner jag blir mätt på, men hjärnan vill ha mer. Så om jag släpper uppmärksamheten skulle jag sakta men säkert förstora portionerna igen. Därför har jag varit extra noga nu, för inte sjutton vill jag äta mig upp till den vikten jag hade före viktresan! Men på det hela taget så går det jättebra att stå på egna ben.

Den där snabba viktnedgången jag hade förra veckan visade sig ha ett slut. Slutet bestod av att lingonveckan började och jag gick upp det kilot jag just hade gått ner. Fast som alltid så vet jag att jag oftast ”går upp” 1-2 kg under lingonveckan. Jag samlar på mig vatten, så egentligen är det väl ingen ”riktig” viktuppgång. Det försvinner ju alltid när lingonveckan är över. Och det är den nu! Med följden att jag är nere på vikten jag hade före – minus lite till ;)

Imorse vägde jag 75,5 kg, vilket gör att jag tappat ytterligare 0,2 kg från de 75,7 jag vägde förra veckan. Och dessutom tog jag just midjemåttet – det är nu 79 cm! Jag har ett normalt midjemått! Ett normalt midjemått! Minns inte ens när jag hade det senast. Mellanstadiet? Möjligen högstadiet? I vilket fall är det minst 15 år sen.

Igår var mamma här, hon hade med sig en hög kläder som hon skulle sy in. Eftersom hennes symaskin står här så får hon komma hit och använda den. Dessutom hjälpte hon mig att byta blixtlås på ett par byxor jag har. Ett av vindsfynden. De byxorna köpte jag för flera år sen, men dum som jag var brydde jag mig inte om att prova dem då. Kollade vad det stod för storlek på dem – XXL – och tänkte att det är ju en storlek som passar. Problemet var bara att de här byxorna inte är i samma storlek som XXL brukar vara. De är snarare som en liten L, eller kanske en stor M. När jag kom hem och skulle ta på mig byxorna fick jag knappt upp dem över rumpan, och att knäppa dem? Nej, det kunde jag glömma, det fattades många cm. Men jag tyckte att byxorna var så snygga att jag bestämde mig för att jag en dag skulle komma i dem.

När jag så hittade alla kläder på vinden för ett tag sen så låg även dessa byxor där. Jag provade dem och de passade! Kunde knäppa dem hur lätt som helst. Men då hade något hänt med blixtlåset, det hade fastnat och gick varken att dra upp eller ner. Så jag kunde fortfarande inte använda byxorna. Men igår fick de ett nytt blixtlås, och jag kunde för första gången använda de byxorna jag aldrig tidigare kunnat ha. Det var en otroligt härlig känsla!

Dessutom är jag ute och rör på mig så mycket mer nu. Jag går promenader varje dag. Går ofta till en busshållplats längre bort, går gärna i backar, undviker att åka buss när det inte är långa sträckor… Nu har jag ju Micki här, som jag brukar vara hundvakt åt då och då. Och han måste ju ut ett par gånger om dagen, vilket gör att jag får ännu mer motion. Och det är så skönt! Igår tog vi bussen upp till centrum för att köpa ett flexikoppel till honom. Han hade nämligen bara ett jättekort koppel med sig hit, eftersom hans andra koppel gått sönder. Och jag blev vansinnig på det kopplet när vi var ute igår. Eftersom det är tätbebyggt område runtomkring, så får man ju inte släppa lös hundar. Och Micki behövde ju få gå och nosa, och göra sina behov – vilket resulterade i att jag gick mer på sidan av gångvägen än på den.

Så därför köpte jag ett flexikoppel. Då kan han få gå som han vill, och jag behöver inte stanna lika tvärt. Med det nya kopplet fastsatt i halsbandet gick vi en promenad hem från centrum. En promenad som tog typ 40 minuter, men då stannade vi och kastade boll längs vägen, och gick inte raka vägen hem. Hade vi gått utan att stanna hade vi nog varit hemma på 20 minuter. Jag har gått härifrån till centrum (och omvänt) förut, då tog det minst en halvtimme och jag var helt färdig när jag kom fram. Igår blev jag nästan förvånad när jag såg mitt hus, är vi redan framme? Jag var inte ens andfådd! Så min kondition har helt klart förbättrats, även om den är långtifrån bra än.

Det var en liten uppdatering om vad som hänt sen sist. Avslutar som vanligt med lite siffror:

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 75,5 kg (100411) (BMI 28,8)

Totalt vikt: -18,3 kg

Totalt BMI: -6,9

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 0,6 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök 21/4)

Kvar till delmål 2 (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 2,9 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 5,6 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 10,1 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 13,5 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 79 cm

Totalt midjemått: -27 cm

Inatt höll mina grannar ovanför på att driva mig till vansinne. Vid 00.30 ungefär hörde jag hur en fest var i full gång däruppe, med aningens för hög musik – vilket innebar att basen dunkade fint även i min lägenhet. Funderade en stund på om jag skulle orka gå upp och be dem sänka, eller om jag skulle vänta och hoppas på att de skulle komma på den tanken själva. Valde det senare, och efter ett tag sänktes volymen en aning. Fortfarande kunde jag höra basen, men inte lika tydligt. Somnade iaf så småningom framemot tvåtiden.

03.30 vaknade jag av basen dundrade på igen. Då blev jag fly förbannad. Okej att man har fest, okej att man spelar musik på lite för hög volym lite för sent ibland, men drar man på skithög volym klockan halv fyra så är det inte okej. Slängde på mig en tröja och ett par tofflor och knallade ilsket en trappa upp och ringde på. Hörde en hund skälla, men det tog en halv evighet innan någon öppnade dörren. En aspackad kille tittade förvånat på mig i dörröppningen (jag hade inte kollat mig i spegeln innan jag gick upp, men antar att håret stod åt alla håll och att jag såg väldigt arg ut). Jag förklarade för honom att ”Klockan är halv fyra på morgonen, nu får ni FAN stänga av musiken! Jag hör den ända ner i min lägenhet och kan inte sova! Det är INTE okej!”

Han var antagligen så packad att han inte hade en susning om vad klockan var, för han började stamma fram en massa ursäkter om att det inte alls var meningen att störa och jo, han skulle genast se till att stänga av, och förlåt så mycket. ”BRA!” röt jag, vände honom ryggen och knallade nerför trappan igen.

När jag stängde dörren om mig hörde jag att det blev tyst en trappa upp. Skönt, tänkte jag och kröp ner i sängen igen. Men inte fan kunde jag somna om. Var fortfarande arg, och hade varvat upp mig rejält. Så jag låg och kollade på tv och förbannade grannarna som inte kunde låta mig sova ifred.

04.20 höll jag på att få ytterligare ett vansinnesutbrott. För vad hände då? Jo, då drog idioterna på volymen på musiken IGEN. Jag var fortfarande vaken, hade inte kunnat somna om än. Tänkte att jag ger grannarna fem minuter, sen ringer jag störningsjouren. Men tydligen kom de på att någon faktiskt hade varit uppe och skällt på dem om volymen, för den sänktes ganska snabbt igen. Och framemot fem-halv sex lyckades jag till slut somna…

Halv nio var jag uppe igen, men inte pga grannarna den här gången. Skulle till Jennifer & Patrik och hälsa på. När jag satt med mitt morgonkaffe och slösurfade lite hördes det åter ljud från grannlägenheten. Men den här gången var det inte musik, utan en ylande hund. Jag har hört den förut, men inte kunnat lokalisera ljudet. Nu var jag nästan helt säker på att ljudet kom uppifrån. Och sen inatt så vet jag att det finns en hund i just den lägenheten. Så grannarna kommer få ytterligare ett snack med mig, där jag upplyser dem om att deras hund ylar när den är ensam hemma (för jag har aldrig hört den yla när den inte är ensam), och att de får se till att åtgärda det. En hund som ylar mår inte bra, och uppenbarligen klarar den här hunden inte av att vara ensam. De får se till att den har sällskap, ordna hundvakt, eller ta med sig hunden. Om de inte gör nåt åt det kommer jag gå vidare och göra en anmälan om att de missköter sin hund. För det här var som sagt inte första gången jag hörde den… har hört den då och då i ett par månaders tid. Och det är alltid på dagtid, ”under arbetstid” så att säga.

Nåja. Har iaf haft en underbart mysig dag med Jennifer (och Patrik). God lunch, brödbak, en tur först till Garden Aquatica och sedan till Nynäshamn för fika hos Jennifers mamma. En massa prat och skratt i vanlig ordning! Och vädret visade sig från sin bästa sida – solen har lyst hela dagen lång :)

Och för att återknyta till rubriken – en ynka centimeter. Som jag misstänkte så fanns det ett stopp på den där snabba viktnedgången, nu har vågen stått på samma siffror i ett par dagar ;) Men det är helt okej. Dessutom är det snart lingonvecka på gång, och då brukar jag (med undantag för förra månaden) inte gå ner i vikt. Håller mig på samma vikt eller går upp lite grann. Och det är ju helt normalt, oavsett om man är överviktig eller inte.

Men – jag kollade midjemåttet för att kolla hur det såg ut på den fronten. Sist jag mätte så hade jag ett midjemått på 82 cm. Idag var det 81 cm. En ynka centimeter från gränsen för ett ”godkänt” midjemått! Iofs, ska man vara noga så ska ju midjemåttet vara under 80 cm, men… jag är iaf en centimeter från den där magiska gränsen. Vet att det kommer försvinna fler centimeter runt midjan allt eftersom kilona försvinner, så jag kommer komma under gränsen. Tror dock att det inte blir sååå många fler cm, jämfört med hur många som redan försvunnit. Hittills har jag tappat 25 cm i midjemått, och jag tror knappast att jag kommer tappa lika många till ;) Känns som att 56 cm i midjemått är lite för litet… Men jag gissar på att mellan 5-10 cm till kommer försvinna. Ett midjemått på runt 70-75 cm låter rätt vettigt.

Nu är klockan mitt i natten igen, och jag ska krypa ner under täcket och försöka få lite fler timmars sömn inatt. Ska till mamma imorgon och äta ägg, haha. Tror att vi ska göra mer än det iofs, men det var så hon bjöd in mig – ”Ska du komma hit på lördag och äta ägg?” Så nu är det natti natti för mig!

Jag tror jag har blivit våg-knarkare. Nu kan jag inte hålla mig därifrån, just bara för att det verkligen händer något hela tiden. Det är helt sjukt, men idag är det ytterligare 0,2 kg ner. Jag tackar och tar emot, men fattar inte alls vad det är som händer. Nog för att det stod still ett tag, ganska länge till och med, men det har det gjort förut. Och då brukar det inte hända såhär mycket när det väl sätter fart igen.

Dagens vikt är alltså 75,7 kg. På fem dagar har jag gått ner exakt ett kilo. Jag antar att det inte kommer fortsätta i den här takten (fast det vet jag ju inte, eftersom det ännu inte slagit av på tempot), men mitt nästa delmål lär ju passeras med god marginal innan jag ska tillbaka till dietisten. Det är 22 dagar dit, och 0,8 kg.

Nu har jag i alla fall bestämt mig för hur jag ska göra med Reductilen. Jag har kapslar kvar för knappt 3 veckor, men tanken med nästa dietistbesök är att jag då ska ha varit utan medicin ett tag för att se hur det går. Om jag skulle fortsätta med medicinen tills kapslarna är slut så skulle det innebära att det endast är 3 dygn medicinfritt när jag träffar dietisten. Och det var ju inte riktigt tanken… alltså har jag bestämt mig för att jag bara ska fortsätta ta Reductil den här veckan ut. Då blir det 2,5 vecka medicinfritt istället.

Känns lite skumt att jag snart kommer stå på egna ben. Jag har ändå ätit medicin nu i 7 månader. Men samtidigt ser jag det som en ytterligare motivation. Medicinen har hjälpt mig på vägen, men jag måste ändå klara det här själv förr eller senare. Och rekommendationen är att man äter Reductil mellan 6-12 månader. Nu är preparatet borttaget från marknaden, vilket innebär att jag inte kan få ut fler kapslar. Och jag hade som mål redan från början att försöka bli medicinfri under våren. Allt detta tillsammans gör att det känns som att nu ändå är ett bra tillfälle.

Apropå medicin så har jag ju även ätit Remeron mot depression/ångest i ungefär 2 år. Men för någon månad sen så upptäckte jag att jag hade glömt att ta tabletten på flera dagar. Mådde såpass bra ändå, så jag tänkte att jag skulle fortsätta låta bli den och se hur det gick. Har ännu inte tagit någon tablett, och jag mår toppen! Visst finns det rester kvar av depressionen, men de dagar som är jobbiga är långtifrån nattsvarta, vilket gör att jag kan hantera dem utan problem. Jag behöver inte medicinen till hjälp. Panikångesten håller sig ännu mer i bakgrunden. Jag har inte haft någon panikångestattack på väldigt länge. Visst kan jag känna av den då och då, men det är också helt klart på en hanterbar nivå. Jag kan stoppa ångesten innan den får grepp om mig.

Så på söndag blir det sista dagen med medicin för min del. På måndag är jag helt medicinfri. Ingen Reductil, ingen Remeron. Den enda medicinen jag kommer stoppa i mig efter det är typ Alvedon och Ipren. Och där är jag knappast någon överkonsument… känns bra! Jag tror att viktminskningen har bidragit mycket till att jag mår så bra även själsligt. Jag mår bättre fysiskt, det är helt klart, och blir mer och mer nöjd med min kropp. Det gör att både självförtroende och självkänsla ökar, alltså blir även det psykiska välbefinnandet bättre. Att gå ner i vikt ger mig vinster på så många olika plan, och det är fantastiskt.

Har även börjat ta tag i träningsbiten. Det är det enda som har saknats egentligen. Men nu känns det som att det är hög tid att ta det steget. Jag är inte ute efter att få en extremt vältrimmad kropp, utan jag vill förbättra kondition och styrka. Dessutom kan jag motverka att huden börjar hänga efter alla kilon som försvinner. Nu är jag såpass ung att min hud är så elastisk att den drar ihop sig bra, men jag är inte säker på att den hänger med helt och hållet. Tränar jag så blir kroppen fastare, helt enkelt. Och jag vet att jag mår bra av träning. Nu när jag är så många kilon lättare så kommer jag dessutom orka träna. När jag tränade senast, vilket väl var för några år sen, så pallade inte kroppen med det. Dessutom var det innan handoperationerna, och bara det var ett stort hinder i sig. Jag fick så ont av styrketräning, även om armarna (benen, ryggen, magen etc) klarade av det så gjorde inte händerna det. Och då blev träningen förknippad med smärta, vilket gjorde att jag till slut la av.

Nu är händerna friska, och jag är minst 20 kg lättare. Alltså borde träningen kunna bli enbart positiv! Jag ser åtminstone fram emot det. Börjar lugnt, och ökar successivt. Har världens gulligaste S som hjälper mig att komma igång!

För övrigt har jag lagt in lite nya delmål under den här sista delen av viktresan. Från och med nu är alla kvarvarande delmål utskrivna, och det känns som att vart och ett av dem är inom räckhåll. Inte ens slutmålet känns så fasligt långt bort! Förhoppningsvis når jag slutmålet någon gång i början/mitten av oktober, om jag beräknar det på en viktminskning med 0,5 kg/vecka. Men, som jag har sagt hela tiden, tar det längre tid än så är det helt okej. Jag har inte bråttom. Dessutom var min förhoppning från början att nå målvikten till nyår 2010/2011, och tills dess borde jag definitivt vara klar!

Jag har nu gått ner 18,1 kg på ganska exakt ett halvår. 26 veckor och en dag. Om man räknar ut viktnedgången per vecka blir det knappt 0,7 kg/vecka. En ganska lagom takt, med andra ord! Skulle jag fortsätta att gå ner i snitt 0,7 kg/vecka innebär det att jag skulle nå min målvikt om ca 20 veckor, vilket då är i mitten av augusti. Så vi får väl se vilket av de tre olika alternativen som blir närmast – mitten av augusti, början/mitten av oktober eller nyår 2010/2011. Det ska bli intressant! Nån som vill slå vad? ;)

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 75,7 kg (100330) (BMI 28,8)

Totalt vikt: -18,1 kg

Totalt BMI: -6,9

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 0,8 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök 21/4)

Kvar till delmål 2 (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 3,1 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 5,8 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 10,3 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 13,7 kg

Jag tjatar om att jag inte ska väga mig varje dag, och så kan jag ändå inte låta bli. I alla fall inte nu när det verkar hända saker hela tiden. Idag är inte något undantag! Var till och med tvungen att ta kort på vågen, för det låter ju så osannolikt att det bara skulle rasa en massa vikt sådär helt plötsligt. Men nu har jag bildbevis på att det jag säger är sant. Iofs har jag ingen anledning att ljuga, och den enda jag i slutändan skulle lura är ju mig själv. Och jag vinner knappast något på att säga att jag väger mindre än jag gör. För vem bryr sig egentligen, förutom jag själv? Det är ju för mig siffrorna är viktiga, att jag sedan delar med mig av dem är ett val jag gjort, men det är inte det väsentliga. Det är ju jag och ingen annan som genomför den här viktresan nu. Det är för min egen skull jag går ner i vikt. Inte för någon annans. Det är jätteroligt att få dela med sig av alla positiva resultat, och att få en massa härlig respons, men det är fortfarande min viktresa.

Men i alla fall, dagens vägning gav mig resultatet 75,9 kg. Ytterligare 0,3 kg på en dag. Nu antar jag att det kommer lugna sig lite, eftersom jag de senaste fyra dagarna har tappat närmare ett kilo (0,8 kg för att vara exakt). Såhär fort gick det precis i början, då jag den första månaden tappade 6,7 kg. Andra månaden gick det också ganska snabbt, då försvann drygt 5 kg. Men sen har det gått långsammare, vilket bara är bra. Man kan inte rasa i vikt hur snabbt som helst, i alla fall inte om man vill göra det på ett hälsosamt sätt. Och mitt mål är ju inte att gå ner en massa i vikt på kortast möjliga tid. Jag har ett antal kilo som ska bort, och det får ta den tid det tar, det har jag sagt hela tiden. Som min dietist påpekade, så har det tagit mig runt 20 år att lägga på mig alla dessa kilon, och då måste det få ta tid att bli av med dem också.

När jag startade den här viktresan, i slutet av september förra året, hade jag 31,8 kg som skulle bort. Av dessa är det nu bara 13,9 kg kvar. Jag har snart blivit av med två tredjedelar av min övervikt. Bara 3,3 kg till så är jag där. Och jag är väldigt, väldigt nära mitt nästa delmål! Ett kilo to go! Det här hade jag nog aldrig ens kunnat drömma om när jag började viktresan. Då verkade det som mission impossible att gå ner över 30 kg. Men jag var beredd att ge det ett försök, och det är jag glad för idag. Det var liksom ”nu eller aldrig”. Hade jag inte klarat att gå ner i vikt med hjälp av Reductil och kostförändringar, så hade en GBP-operation varit nästa steg. Och jag var inte alls säker på att det var vad jag ville.

Ibland är det tur att jag är så envis som jag är, för när jag började se resultat på vågen så gav jag mig fan på att jag inte skulle ge upp. Och det har jag inte gjort heller. Jag har inte ens varit nära. Men jag vet att om jag släpper på kontrollen och disciplinen så kan jag lätt falla tillbaka i mina gamla vanor. Men nu när jag har kommit såhär långt så vore det rent vansinne. Därför fortsätter jag kämpa för att nå mitt slutgiltiga mål. Det är snart inom räckhåll! Dessutom har jag bara 10,5 kg kvar tills jag är normalviktig. Normalviktig. Ett av de vackraste orden i min värld just nu.

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 75,9 kg (100329) (BMI 28,9)

Totalt vikt: -17,9 kg

Totalt BMI: -6,8

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 1,0 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök 21/4)

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 6,0 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 13,9 kg

Och så slutligen, bildbeviset på dagens vikt: