Mogis del av stjärnhimlen

Ja, imorgon är det jobb igen. Jobbar ons-fre den här veckan. Fick sms imorse med förfrågan om jag kunde jobba lite fler timmar än vad som var bestämt från början, och det går så bra så! På fredag innebär det till och med heldag, det är najs.

På torsdag kväll kommer mamma hem också. Hon har varit i Skellefteå nu i en vecka. Har varit skönt att få vara lite ensam, men det ska bli kul att träffa henne igen. Lustigt nog vänjer man sig vid att inte vara ensam, hon är ju oftast hemma när jag vaknar, hemma när jag går till jobbet, hemma när jag kommer hem från jobbet, hemma när jag går och lägger mig. Visst är hon ute och gör saker, men oftast är ju det på dagtid när jag inte är hemma. Så för mig känns det som att hon ”alltid” är hemma.

Dessutom är det här hennes lägenhet. Hennes saker, hennes möbler. Så det är liksom naturligt att hon är här. När hon inte är det känns det lite ensamt. Bor jag i min lägenhet så är det en annan sak. Där ”ska” det inte vara någon annan. Eller ja, sist jag bodde där var det med R, men nu när jag flyttar tillbaka så är jag mentalt inställd på att det är JAG och ingen annan som ska bo där. Förutom djuren förstås. Och nu är det inte lång tid kvar! Fortfarande inget klart datum, men det lutar åt att det blir redan i juli. R har hittat några intressanta lägenheter, så nu kan det gå fort. Han har som mål att hitta en lägenhet under sin semester, dvs under de närmaste typ fyra veckorna. Och han vill flytta medan han fortfarande har semester, för att slippa stressa in allt under en helg.

Och jag står stand-by och kan flytta in i princip på studs. Får jag veta typ två dagar i förväg har jag gott om tid på mig att packa mina saker. Fast jag lär ju få veta så fort han har köpt en lägenhet och har ett inflyttningsdatum på den. Med en bostadsrätt kan det ju bli vilka dagar som helst i månaden, behöver inte vara vid ett månadsskifte som det är på hyresrätter. Och eftersom jag också kan flytta vilken dag som helst, så är det ju en fördel för honom, det blir inga dubbla kostnader.

Har funderat på att köpa flyttkartonger också och ha här hemma så jag är redo att börja packa (och kanske kan börja packa sånt jag ändå inte använder nu). Men så var jag ju hemma hos J & P på midsommar, och såg deras gigantiska lager av flyttkartonger som de har under trappan. Patrik sa dessutom att de vill bli av med dem, så där har jag ju en chans att få tag på ett par stycken! Behöver knappast ALLA de har där, det var minst 50 stycken, men kanske fem-sex eller så. Egentligen räcker det nog med tre-fyra, men hellre en eller ett par extra kartonger, så kan man packa mindre i varje. Kläder packar jag i sopsäckar.

Det börjar verkligen pirra lite nu när jag inser att det faktiskt snart ÄR dags att flytta tillbaka! Det har liksom legat så långt borta hela tiden. Ett tag kändes det som att jag skulle bo kvar hos mamma resten av livet. Nog för att jag älskar mamma, men jag vill inte bo med henne SÅ länge! Det räcker med de knappt 11 månaderna jag har bott här. Jag trivs, och jag tycker det är helt ok att bo med henne, men jag längtar efter mitt eget. Det har jag gjort sen dag ett här, men ännu mer nu när jag vet att det inte är mer än kanske en månad kvar. Vi får se om jag hinner bo här ett år totalt, eller om det blir flytt innan. Vad som helst kan hända :)

Nej, nu är det nog snart dags att försöka sova lite, så jag orkar jobba imorgon. Min sömn har varit en katastrof de senaste nätterna. Sov inte på drygt 1,5 dygn, sen kunde jag knappast sova igår natt heller. Somnade väl framåt två eller så, och sen sov jag jätteskumt hela natten. Sov länge sen idag, hade så svårt att vakna när jag väl hade somnat ordentligt. Så det kan nog bli knepigt att somna nu också. Men jag ska försöka! I värsta fall får jag ta en sömntablett.

Puss på er! Och glöm inte att kommentera :)

Ja, nu har jag suttit och lagt in det senaste årets blogginlägg IGEN. Är klar med juni -08, nu får det räcka för ett tag. Får ta det lite pö om pö, jag har blogginlägg för ytterligare ett år kvar… suck!

I övrigt händer inte så mycket här. Är lite ledig nu. Jobb först onsdag igen (om de inte ringer imorgon). Har inte sovit på 1,5 dygn, kunde inte somna igår natt och nu är jag konstigt nog pigg. Övertrött?! Nåja. Jag kan ju inte vara vaken HUR länge som helst, så förhoppningsvis blir det lite sömn inatt.

Är skadeglad idag också, det får man väl vara? Jag säger som min gamla matte/svenskalärare på högstadiet; ”den enda sanna glädjen är skadeglädjen”. Jag hade henne VARJE dag i tre års tid, och det där var det ENDA vettiga hon sa på hela den tiden. Åtminstone det enda som jag minns :)

Midsommarafton var en trevlig dag. Typ 13 timmar hos J & P, massa trevliga människor och massa god mat! Regnet hade jag dock kunnat vara utan. Men det gick bra att sitta inomhus och äta också.

Nu blir det lite filmmys i soffan. Sen ska jag se om jag kanske kan sova lite.

Har Micki här över helgen. Världens finaste hund! Hämtade honom igår, käkade lunch med Mingan & I. Vi lyckades precis pricka in den lilla soltiden som blev, så vi satt på uteservering och njöt.

Idag jobbade jag mitt sista pass på nästan en månad med Gosungen. Kommer kännas tomt. Men hon kommer ha det jättebra med sin pappa, han skämmer bort henne totalt. Och det är klart att hon ska få lite lyx i vardagen, hon också. Är det semester så är det, liksom.

I övrigt så rullar det in jobb både här och där, det gillas skarpt. Bara idag har jag pratat med två ställen, och blivit erbjuden jobbdagar i sommar. Så nu är jag uppbokad på tre olika förskolor, vilket innebär att jag klarar min ekonomi ända fram till i höst. Det känns riktigt bra. Har dessutom kunnat lägga undan en hel del från majlönen, så om det blir lite mindre inkomst någon månad gör det ingenting. Jag har så jag klarar mig. Och om jag får tillräckligt i lön så kommer de sparade pengarna att investeras i saker till lägenheten.

Det är förresten klart nu, att jag flyttar tillbaka till min lägenhet i sommar! När exakt det blir vet jag inte än, men jag har sagt att SENAST i mitten av augusti vill jag flytta in. Vill fira födelsedagen i min lägenhet. Sen får vi se. Det kan bli flytt tidigare också, allt beror nu på när R hittar en bostadsrätt och när det är inflyttning för honom i den. Eventuellt bor vi ihop ett par veckor, vi har diskuterat det fram och tillbaka och känner båda att det förvisso inte är en optimal lösning, men en kortare period funkar det alldeles utmärkt. Han förstår att jag börjar längta tillbaka. Och jag skulle aldrig kunna kasta ut honom. Visst, hittar han ingen lägenhet inom rimlig tid så får vi väl hitta en alternativ lösning, men ett par veckor eller möjligen nån månad eller två funkar. För det känns väldigt taskigt att han ska behöva flytta till något temporärt ställe i typ en månad, för att sedan flytta IGEN. Bara onödiga kostnader och onödigt arbete.

Saknar mina marsvin också. Tur att de har en så fantastisk ”husse” som tar hand om dem. Det är mer jobb än man tror. Visst, att bara ge dem mat och hö tar max 10 minuter totalt varje dag. Men sen ska burarna städas, klorna ska klippas, Sissa ska ha ögondroppar morgon och kväll… och allt detta gör R. Han vet att det bara är att säga till om han vill att jag kommer och städar burarna, men oftast gör han det själv ändå. Det enda jag gör är att ge honom ”marsvinspengar” varje månad, så han kan köpa mat/hö/spån. Vilken fantastisk vän jag har som ställer upp så för mig. Det känns så fånigt att kalla honom för ”mitt ex”, för han är ju fortfarande i hög grad närvarande i mitt liv. Förvisso inte som pojkvän, men definitivt som vän. En väldigt nära vän.

Nu har klockan precis passerat midnatt, och det är dags för mig och Micki att krypa ner i sängen. Jag under täcket, han ovanpå, på mina fötter.

Det känns som att 2009 kan bli ett riktigt bra år, trots alla dystra rapporter om finanskrisen. Jag har, som tur är, inte märkt av krisen nämnvärt. Senast idag hörde jag på nyheterna om folk som varslas här och var, i ganska stor omfattning. Men för mig verkar det vara tvärtom! Har nämligen fått ett kalaserbjudande om jobb! Springvikarie förvisso, men det spelar ingen roll. Vad det rör sig om ska jag inte gå in på nu, innan alla papper är skrivna. Men ändå.. jag kommer kunna gå runt ekonomiskt, äntligen. Med lite tur kan jag till och med flytta tillbaka till lägenheten det datumet jag helst vill (som var sagt från början, men det har skjutits på av olika orsaker).

Tydligen skriks det efter folk på det stället, och de har jättesvårt att få vikarier. Perfekt för mig – jobbar jag med Gosungen är det eftermiddagar/kvällar/helger. Jag kan alltså jobba förmiddagar även om jag har Gosungen senare under dagen. Och jag kan hoppa in med kort varsel. Så nu ska jag maila runt lite och se hur det blir, och hur snart de vill ha mig på plats :) Från och med måndag är det ju grönt för min del. Är sjukskriven till och med lördag, jobbar söndag. Sen jobbar jag först på torsdagen igen, med Gosungen alltså. Så resten av veckan är jag helt öppen för det andra jobbet :)

På torsdag ska jag träffa Mingan, min gamla hyresvärdinna från tiden jag var inneboende. Vi har inte träffats på evigheter, och det ska bli så roligt att träffa henne igen! Dessutom blev hon mamma i oktober förra året, så jag får träffa lilla I också. Ska bli kul det med! Sen åker jag till A på kvällen och är ännu mer social. På fredag har jag fått ett uppdrag som jag sa ja till utan att tveka. Vad det är kanske jag berättar senare, måste kolla med de inblandade först om det är okej att jag skriver om det. Jag vill inte lämna ut saker om folk om jag inte har fått deras godkännande. Lite netikett har jag allt!

Idag har jag ägnat mig åt att gå runt i myskläder hela dagen och knappt göra något vettigt alls. Har scrappat ihop ett kort, men det är nog det enda konkreta jag har haft för mig… Men jag kände att jag behövde en sån här dag nu. Har ju stressat som en vanvetting de senaste veckorna, och inte riktigt hunnit slappna av förrän nu. Adrenalinet har inte fattat att det är okej att inte pumpa på maxfart längre, men idag så!

Nu ska jag njuta av de sista dagarna som sjukskriven, sen är det banne mig slut på sånt för min del. Har som mål att INTE vara sjukskriven mer det här året. Okej, det kanske blir nån enstaka dag här och var, jag kan ju bli sjuk, men det ska inte bli några längre perioder. 2008 var jag sjukskriven sammanlagt drygt 8 månader. Först för depressionen, sen för operationerna. Jag var förvisso inte sjukskriven 8 månader i sträck, men den här omgången är det ganska precis 4 månader sen jag jobbade sist. Gissa om jag är trött på att gå hemma nu? I år ska jag jobba! Och plugga också, är tanken. Men ingen mer sjukskrivning! Nu är det nog! Händerna är friska (åtminstone nästan, och det är tillräckligt) och psyket känns relativt stabilt. Bättre kan det knappast bli :)

Känns så skönt att äntligen få vara riktigt glad. Sådär så det bubblar i kroppen! Nu ska jag och bubblet krypa ner i sängen och titta lite på film, eller nåt. Puss på er!

Idag har Brevvännen varit här och fikat. Mycket trevligt! Det var nog två år sen vi sågs senast. Men det kändes som att det knappt hade gått någon tid alls! Det är så härligt med såna vänner, när man tar vid där man slutade senast utan att det känns konstigt. Visst har det hänt mycket i båda våra liv sen sist, men ändå var allt som vanligt på nåt sätt.

Brevvännen och jag har känt varandra sen 1993, hon är en av mina äldsta vänner. Vår vänskap började trevande för ganska precis 15 år sen, närmare bestämt i november -93 då jag såg att hon hade satt in en annons i en tidning om att hon ville ha brevvänner. Jag skickade ett brev till henne, och vi fortsatte sedan brevväxla. Det blev ganska många brev, och det blev ganska intressant efter ett tag. Jag minns inte hur det började, men efterhand blev breven längre och längre. Jag minns att vi tyckte det kändes som att vi skrev en bok när breven låg på runt 15-20 sidor. Då kunde vi inte ana att det några år senare skulle handla om brev på flera hundra sidor. Det längsta brevet var på över 800 sidor! Helt sjukt mycket! Jag har sparat alla brev, och de tar upp ett antal papperskassar. Minns att vi vid ett tillfälle till och med kontaktade Guinness Rekordbok, och det var nära att vi kom med där, om vi bara hade orkat fullfölja processen. Men det dog ut någonstans längs vägen, och det är ju lite synd. Hade varit en kul merit att få figurera i den boken.

Våren 1995 träffades vi för första gången. Om jag inte minns fel var det någongång i mars. Det var lite omständigt att få till det mötet, då vi bodde 45 mil ifrån varandra; jag i Stockholm och hon i Kalmar. Men vi fattade tycke för varandra även irl, så att säga. Efter den gången tillbringade vi många skollov hos varandra! Det blev också många telefonsamtal, även om vi inte kunde ringa varandra så ofta som vi egentligen hade velat. På den tiden kostade det ju mycket mer att ringa rikssamtal än att ringa lokalsamtal, så vi utarbetade ett system att prata en gång i veckan i ungefär en timme, och så ringde vi varannan gång. Dessutom fick vi för oss att vi skulle spela in oss själva på band, som vi sedan skickade till varandra. Tillsammans med respektive kompisar flamsade vi loss totalt och sen skickades bandet, och mottagaren fick sig många goda skratt. Jag har senare lyssnat på en del av de banden (det blev ett antal genom åren), och det slår mig hur störda vi måste ha varit. Tänk er ett gäng tonåringar som flippar totalt – det var precis så det var.

Som om vi inte fick nog med flamsandet när vi befann oss på separata håll, så spelade vi även in oss när vi träffades. Det blev några ”radioprogram”, varav det mest minnesvärda är ”Minirättegången”. Jag skrattar än idag när jag hör det. Det går inte att beskriva graden av flummighet, man måste höra det för att förstå. Kommer jag någongång på ett sätt att få över det från kassettband till dator så lovar jag att lägga upp smakprov. Vi fick även för oss att sätta ny text på befintliga låtar, och det blev stördare än stördast. Ett exempel är ”När vi gräver guld i USA”, som i vår version hette ”När vi dödar pingviner” och handlade om hur vi åkte till Nordpolen för att titta på eskimåer och pingviner. Jag minns särskilt en textrad; ”Då hörs en röst från djupet: Finns det någon som kan hjälpa mig upp? Jag snubblade ju över en stor tupp! Hjälp mig så ska jag döda pingviner”…. enough said?

När vi sedan kom upp i vuxen ålder så gled vi nog ifrån varandra lite, i och med att det inte längre fanns skollov att ses på, plus att vi flyttade åt olika håll; jag till Borlänge och hon till Göteborg. Sedan har jag roat mig med att flytta runt halva Sverige (åtminstone känns det så), men hon har varit trogen samma stad hela tiden. Ändå har våra vägar korsats då och då, och vänskapen har fått den där lilla gnistan som behövts för att hålla den vid liv. Nu råkade hon befinna sig i Stockholm i några dagar, och eftersom det var så längesen vi sågs så var det extra kul att få hit henne på fika. Och som sagt så känns det som att de här två åren sen sist knappt har funnits. Nu har jag dessutom lovat att jag ska ta mig ner till Götet snart och hälsa på henne. Och det tänker jag hålla! Det ska inte behöva dröja två år till nästa gång :)

Idag har alltså varit en bra dag! Förutom Brevvännen så har min lilla favorithund Dublin och hans matte varit här en sväng. Jag vet inte vad det är med den där lilla hårbollen, men han har definitivt fångat mitt hjärta (jag tycker egentligen inte särskilt mycket om små hundar, och han är verkligen liten), och det är dessutom ömsesidigt. När han är här är det nästan bara jag som gäller för honom. Riktigt mysigt är det :)

Imorgon kommer en av pappas bästa vänner hit på fika. Jag har inte träffat honom sen begravningen, så det ska bli kul att återse honom igen. Sen på kvällen ska jag och mamma gå och lyssna på Tyresökörens julkonsert. På onsdag ska jag träffa R, på torsdag verkar det som att jag ska träffa A, och på fredag har jag lovat att vara hundvakt åt Dublin när hans matte är på julfest med sin (och mammas) kör. Så sent som igår hade jag ingenting utom Brevvännen inbokat, resten av veckan var helt blank. Nu är det helt plötsligt fullt upp! Men det är roligt när det händer saker. Jag börjar tröttna på att gå sjukskriven nu, och ser verkligen fram emot 18 januari då jag får jobba med min älsklingsunge Gosungen igen. Har fått några pass i januari, och det ska bli så roligt! Jag saknar henne massor, och jag tror mig veta att det är ömsesidigt. Måste höra av mig till hennes mamma snart och hoppas få in ett besök hos dem innan jul.

Nu känns det som att det här inlägget är typ alldeles för långt, så det är bäst jag avslutar innan det tar samma dimensioner som breven… ;) Puss på er!

Tänk så fort vissa saker kan vända. Idag kom det efterlängtade kuvertet! Jag har fått en tid för operation av högerhanden! Just när jag misströstade som mest, och inte vågade hoppas på annat än operation i januari (alldeles för sent för min smak) så kom brevet. Den 3 december är det dags. Alldeles perfekt! Eller, så perfekt som det kan bli i ett läge som detta. ;) Konstaterade idag att det är underligt hur man kan bli så överlycklig över en operation. Men det är jag. ÄNTLIGEN kan jag börja planera min framtid. Jag har också information att ge min läkare som jag ska träffa nästa vecka, istället för att bara säga ”jo, jag väntar på en till operation, men har ingen aning om när den blir”.

Hoppas på att få vara sjukskriven hela tiden fram till 3 december. Inte för att jag egentligen ”behöver” det, konvalescensen för min del är 6-8 veckor post op (jag räknar med 8 eftersom det är så många tunga lyft i mitt jobb). Tiden mellan operationstillfällena är 10 veckor och 2 dagar. Men för enkelhetens skull. Om jag ska gå in och jobba rör det sig om som mest 11 möjliga jobbdagar, varav 10 i november. Jag kan inte ringa min arbetsgivare än och berätta när och om jag kan jobba, då jag måste veta hur länge jag är sjukskriven först. Alltså kan jag ringa dem tidigast den 22 oktober (då jag varit hos läkaren). Vid den tiden är schemat för november med allra största säkerhet redan lagt, vilket innebär att jag troligen inte får några pass alls i november. Återstår då EN möjlig dag att jobba innan nästa operation.

Det känns inte helt okej. Framförallt inte för Gosungens skull. Tänk själva – om jag då skulle jobba den 2 december (den enda möjliga dagen), så har Gosungen inte träffat mig sen den 14 september (mer än att jag kanske hälsar på någon gång). Två och en halv månad. Hon skulle bli överlycklig över att se mig, det är inte det. Men tänk då att hon bara får träffa mig den dagen, sen försvinner jag i ytterligare minst två månader. Det är inte rättvist mot henne. Och det innebär också en massa krångel för mig. Med en sjukskrivning som går ut drygt 2 veckor innan operation, blir jag borträknad från försäkringskassan. Jag räknas som frisk och arbetsför igen, och måste göra en ny ansökan, för ny sjukskrivning. Ytterligare byråkrati och en massa pappersarbete både för mig och försäkringskassan. Det vore så mycket enklare om jag fick ha sjukskrivningen löpande.  Istället för att vara ”frisk” i 16 dagar. 16 dagar då jag med största sannolikhet ändå inte kommer jobba. Får se vad läkaren säger helt enkelt.

Men i det stora hela kan den här dagen sammanfattas som bra. Vissa saker, som jag skrivit om i det låsta inlägget, finns fortfarande kvar och gnager i mig. Men de bra tankarna väger över idag. Med god marginal. Idag är jag glad.

Handen då? Jo, den mår bra. Läker fint, det är inte lika rött längre som det varit veckan efter stygnen togs. Jag börjar kunna se vit ärrvävnad på vissa ställen, det lossnar inte längre så mycket torrt skinn längs kanten. Jag kan använda handen mer och mer. Smörjer runt ärret flera gånger dagligen, för att mjuka upp. Har hittat världens bästa http://www.apoteket.se/apoteket/jsp/polopoly.jsp?d=4682&ProductSKU=100331&prodinfotype=&showBuy=true&action=showProdInfo (klickbar länk) på apoteket. Dryg, parfymfri, fantastiskt resultat, inget kladd. Lite gratisreklam sådär :) Jag köpte den lilla tuben (30g) för att testa, det är nu en och en halv vecka sedan. Jag har använt den minst 5 ggr dagligen, och det är nästan lika mycket kvar i tuben än. Dryg var ordet.

Nu ska jag sätta mig och redigera lite foton och försöka få upp dem på hemsidan. Ska uppdatera scrappingsidan också är det tänkt. Ligger lite efter, och med den fina marknadsföring M hjälper med mig just nu så måste jag ju se till att ligga i fas hela tiden! Tack älskade vän för att du finns, och för allt du gör för mig. Jag hoppas du förstår hur oerhört mycket du betyder för mig. Jag vet ännu inte hur jag ska göra för att visa det, men jag ska hitta ett sätt. Och du lär märka det ;)

Puss på er alla som läser, och tack för alla fina gästboksinlägg! Kan inte sägas nog många gånger. Varje ord jag får från er värmer, och fortsätter ni skriva gör ni mig glad. Varje gång.

Nu har det gått snart en vecka sen jag tog stygnen. Nio stygn. Konstaterar såhär i efterhand att de värsta momenten kring den här operationen var bedövningen och suturtagningen. Att ta stygnen sved ganska ordentligt, men det gick fort och smidigt. Distriktssköterskan sa att såret hade läkt jättefint och att allt såg bra ut. Sen satte hon på fem små tejpbitar, gav mig några extra tejpremsor och så fick jag gå. Kändes så tomt! Från ett jättebandage till några små fjuttiga tejpbitar. Och tummen stod rätt ut. Den hade ju haft den ställningen i två veckor, så det tog några timmar innan den hittade normaltillståndet. :)

Idag känns det bara bra. Såret är i princip helt läkt nu. Det spänner fortfarande, och det lossnar en del torra skinnbitar längs sårkanten, men i övrigt så ser det hur fint som helst ut. Och handen funkar ganska okej. Får fortfarande inte lyfta tungt (helst inte mer än motsvarande en liter mjölk), och vissa rörelser går inte att göra. Men det är en sån frihet nu. Känns helt fantastiskt bra. Och jag är fortfarande, efter nästan tre veckor, lika fascinerad över att handen inte har domnat en enda gång. Inte en gång. Pratade med mamma om det idag, och jag sa att om så besvären kommer tillbaka imorgon så är det så värt det.

När jag var på vårdcentralen passade jag på att boka en tid hos min läkare för att förlänga sjukskrivningen. Fick en tid samma dag som min nuvarande sjukskrivning går ut, så det kunde inte bli bättre. Tänkte prata med honom om min medicinering också. Har inga fler uttag på den dosen jag äter just nu, men ett uttag kvar på en lägre dos. Känner att jag mår såpass mycket bättre nu, har ätit medicinen i åtta månader och det börjar bli dags att trappa ner. Så jag tänkte se vad han föreslår. Vore skönt att börja gå ner till en lägre dos, äta den ett tag och så småningom sluta helt. Det jag däremot fortfarande har stora problem med är sömnen. Jag har ingen direkt ångest för att sova, men jag kan helt enkelt inte somna i rimlig tid på kvällarna. Den medicinen jag äter ska göra att man blir trött, men på mig har det snarare den effekten att jag blir dåsig och har svårt att komma upp på morgnarna. Så jag funderar på att be om recept på någon sömntablett, så att jag kan försöka komma i fas. Får se vad han säger om det.

I övrigt har det varit full fart den här veckan. Kör x2, födelsedagskalas hos A (R fyllde 15 år i fredags), filmkväll, bebisgos med en tvåveckors Teddy. Och så har jag pysslat ihop tre kort som jag fick beställning på. Har ett kort till som ska göras, men det behöver inte vara klart än på nästan två veckor. Men det känns skönt att äntligen kunna pyssla igen! Har haft sån abstinens efter det. Men att sitta och scrappa med en hand i paket är ingen höjdare.

Jag har också hunnit skicka in papper till högskolan, en ansökan om fortsatt studieuppehåll. Jag vill ta en termin till ledigt, eftersom jag är osäker på när operation nr 2 blir av. Och blir den i januari kommer jag inte kunna klara skolan till en början. Att sitta och anteckna på flera timmar långa föreläsningar funkar inte. Det tar för mycket kraft från handen.

Ja just det, jag hade ju S yngsta dotter I boende här från måndag till onsdag också. S var på konferens, och ville inte att I skulle vara hemma själv. Då hade I frågat om hon fick sova här, och det var klart hon fick det! Och det var inga problem alls att ha henne här, hon skötte sig själv och det var kul att få umgås lite med henne. Så hon får gärna sova här fler gånger!

Nu är klockan 23.43, och det är väl bäst att jag lägger upp det här på hemsidan innan klockan passerar midnatt. Jag menar, det är ju så jobbigt att ändra datum längst upp… ;) Puss på er! Och glöm inte att skriva en rad eller två i gästboken. Är så glad för alla kommentarer jag får!

Nu börjar jag tröttna rejält på mitt bandage, aka boxningshandsken. Men nu är det snart dags att äntligen få bort det. Klockan har just passerat midnatt mellan lördag och söndag (därav datumet i rubriken, fast det fortfarande känns som lördag i mitt huvud). Alltså är det måndag imorgon, och då ska jag till vårdcentralen och ta stygnen. Och – det viktigaste av allt – få ett mindre bandage. Det jag har nu har börjat sitta riktigt löst, vilket iofs är ett bra tecken, då har svullnaden gått ner. Men det ser inte mycket ut för världen, även om jag har försökt skydda det så mycket som möjligt så blir det ju smutsigt. Och det börjar fransa sig. Vill nog inte ens veta hur ofräscht det är under. Jag har ju inte tvättat handen (med undantag för fingrarna) på snart två veckor. Förvisso är det ju skyddat i och med bandaget, men man svettas ju liksom. Och jag känner hur torr huden är. Kliar som sjutton, inte i själva såret lustigt nog, utan på ovansidan av handen. Så det är bara fördelar med att få byta bandage! :)

I övrigt mår handen ganska bra nu. Jag kan använda den riktigt mycket. Det är bara tyngre lyft, lyft där jag måste greppa med tummen, samt vissa rörelser som inte funkar. Och så begränsar ju bandaget rörligheten lite. Men det bästa av allt – handen har inte domnat alls sen operationen! Jag är fortfarande fascinerad. Högerhanden domnar ju stup i kvarten, och det är liksom det jag är van vid. Så när höger domnar väntar jag mig att vänstern också ska göra det, men det händer inte. Och det är så skönt. Lustigt hur man vänjer sig! Jag är så van vid domningar och värk att jag fascineras av att det inte är så. Att jag inte har mycket kraft eller styrka i vänstern än är inget jag reflekterar över heller, eftersom det har varit normaltillstånd innan också. Det kommer jag nog också fascineras över om 1½ månad eller så, när vänsterhanden har återfått full funktion igen.

Just de orden – full funktion. Jag har inte haft full funktion i någon av mina händer på ungefär 10 år. Det var ju inte jätteilla i början, de två första åren eller så. Då domnade fingrarna mest nattetid, och jag hade sällan ont. Men sen började jag jobba på en stormarknad, där jag dels satt i kassan och dels plockade varor i mejerikylen. Mycket tunga lyft med andra ord. Det förvärrade händernas tillstånd en hel del. Jag minns att det var då jag började använda lindor. Eller rättare sagt såna strumpor, där man liksom gjorde hål för tummen och sen trädde den över handen. Det hjälpte någorlunda då. Sen har jag haft i princip bara tunga yrken även efter det. Rena döden för händerna. Men eftersom läkaren som ställde diagnosen på mig -99 eller -00 (minns inte exakt) hävdade att jag var för ung för operation då, och sa att det skulle dröja många år innan något sådant skulle bli aktuellt, så trodde jag ju på honom. Och det var bara därför jag väntade såhär länge med att söka hjälp. Var helt övertygad, som jag har skrivit innan, att jag skulle få samma svar nu. Den första läkarens kommentar tillsammans med det faktum att min mamma gick i drygt 15 år med sina besvär innan hon fick opereras, gjorde att jag helt enkelt trodde att jag fortfarande var för ung. Jag hade ju bara haft diagnosen i 8-9 år.

Så jag tror inte jag riktigt förstod läkaren jag träffade i början av augusti, när hon sa det är klart vi ska operera. Vadå klart? Är jag inte för ung? Men hennes kommentar om min dåvarande läkare, att det var rent skitsnack att jag då var för ung, eftersom jag faktiskt hade domningar och värk redan då och det ska åtgärdas, fick mig att inse att jag har gått så många år helt i onödan med det här. Då ville jag åka och nita den dåvarande läkaren. Men det löser ju inget, och jag är alldeles för väluppfostrad för det. Är så glad nu att jag faktiskt har fått operation beviljad för båda händerna och att den ena redan är avklarad. Visst, jag har fortfarande minst fyra veckors sjukskrivning kvar framför mig. Men det värsta är gjort nu. Jag har inte direkt ont längre. Bara vissa rörelser gör ont. Och om jag gör som jag gjorde för några dagar sen… försökte döda en mygga genom att slå ihop händerna, som man brukar göra. Det var inte skönt, och det kom jag på också. Efteråt. Men i övrigt fungerar handen någorlunda. Jag kan sitta och skriva här med båda händerna igen! Så nu blir det lite längre inlägg igen, haha. Och kanske lite mer sällan, i vanlig ordning?

Jag har faktiskt tänkt uppdatera här nu i flera dagar. Det har bara inte blivit av. Saker har kommit i vägen. Var bland annat på rep inför Sånger för livet i Immanuelskyrkan i torsdags. Fyra timmar med duracellkaninen Lönnå. Hur orkar han? I slutet av repet satt vi körsångare och kämpade med att hålla oss vakna. Men Kjell Lönnå, 72 år, såg ut att ha lika mycket energi som när vi började. Helt sjukt. Men roligt var det! 22 november är det dags för den stora galan i Globen. Finns biljetter kvar om det är någon som är intresserad av att komma och lyssna! Ticnet tror jag det är som säljer. Annars kommer det tv-sändas i SVT, kl. 19.00 den 14 december (en timme), samt kl. 19.00 den 21 december (andra timmen). I år är det fokus på att det ska vara en julkonsert. Så titta och lyssna! Antingen live eller på tv. :)

Imorgon (idag) ska jag och mamma åka och fika hos A och gratta henne i efterskott. Hon fyllde år nu i veckan som var. Ska bli kul att träffa henne igen, det var ett tag sen sist. Hennes mamma var faktiskt här och fikade en snabbis för några veckor sen, och det var lite roligt. Vi bodde grannar förut, och då umgicks min mamma och A’s mamma rätt flitigt. Sen flyttade A’s familj till hus, och sen dess har hennes mamma pratat om att hon ju måste komma hit och fika! Men det har liksom inte blivit av, på sisådär fem-sex år ;) Fast vi har varit där när A eller någon annan i hennes familj har fyllt år. Så vi har ju träffats iaf. Och jag och A ses ibland också. Fast nu var det som sagt länge sen.

Men nu ska jag ta och runda av här. Bara för att jag kan skriva långa inlägg behöver de ju inte bli evighetslånga liksom… ;) Puss på er!

Är det nån som läser här som är haj på att fixa med hemsidor? Jag har tröttnat på den här layouten och vill ha något nytt, men är ingen större fena på hemsidessnickeri själv. Så jag behöver hjälp! ;) Det behöver inte vara så himla avancerat, går ju att ha den nuvarande som grund och bara fippla med koder. Men som sagt, så långt sträcker sig inte min kunskap… Jag kan uppdatera en befintlig hemsida, men att bygga en är inte riktigt samma sak. Så är det någon som har ork och lust att hjälpa mig (jag kan nog säkert göra mkt själv om jag bara får grunderna klara) vore jag evigt tacksam! Finns egentligen fler anledningar till att jag vill ha bort den här layouten, men vilka det är låter jag vara osagt. Trots allt, och mest relevant, är att jag har tröttnat.

I övrigt så är det dag 5 med bandage idag. Jag är trött på det också… ;) Men något positivt är att det gör mindre och mindre ont för varje dag som går. På måndag har det gått en vecka, och då får jag ta av översta ”lagret” av bandaget. Har liksom en slags ”strumpa” över själva bandaget. Kirurgen sa att den kan jag ta av i ”halvlek”, dvs efter en vecka (ska ju ta stygnen och få nytt bandage 2 veckor efter op), så är bandaget under fräscht. Och i och med att jag har lyckats spilla kaffe på ”strumpan” så lär det onekligen vara fräschare där under… ;)

Jag fortsätter göra mina rörelseövningar och det går bra, men det gör ont efteråt. Känns att man anstränger såret liksom. Det stramar och dunkar en liten stund, blir som en slags snabbt övergående träningsvärk. Men det kan jag leva med. Det som faktiskt är jobbigast nu är att bandaget mest känns som att det är i vägen. Men lustigt nog vänjer man sig fort! Det känns som att jag ”alltid” har haft vänsterhanden i paket, och jag har blivit riktigt snitsig på att i princip bara använda höger hand. Att skriva på datorn går lätt nu med en hand, att få på mig kläder går fortare nu än i början av veckan. Det enda som fortfarande känns helt bakvänt är när jag ska skriva. Framförallt om jag ska skriva min signatur nånstans. Att bara skriva vanlig text går hyggligt, det syns faktiskt vad det står. Men namnteckningen… den har få likheter med originalet! Men så länge ingen vill jämföra mina högerhänta kråksparkar med namnteckningen på mitt körkort kan jag ju låtsas som att det regnar…

Imorgon ska jag och mamma åka och lämna tillbaka bilen vi haft i en vecka. Nu behöver vi den inte. Att åka och handla går nästan lika smidigt med bussen. Och jag får/kan ju inte köra nu. Dröjer nog några veckor till innan jag kan klassas som lämplig bilförare igen. Men det var skönt att ha den till sjukhuset i måndags. Och framförallt – det var väldigt skönt att ha den HEM därifrån. Sen dess är den i princip bara använd till och från affären. Så nu får den bo hemma i sitt eget garage igen! :)

Sen kommer kanske A hit imorgon. Ska bli mysigt isf! Nu är det snart en vecka sen vi sågs. Men både hon och jag har haft annat för oss den här veckan. På söndag är jag bjuden på kalas hemma hos S igen, för andra gången på en dryg vecka. Den här gången ska vi fira P, som fyllde 15 år igår. Måste ta reda på vad hon önskar sig, så jag kan köpa present :)

Nu är det nog dags att börja tänka på refrängen, det är en dag imorgon också. Tekniskt sett så har klockan faktiskt passerat midnatt, så det är egentligen lördag nu och jag borde ändra datumet längst upp i det här inlägget. Men orka… ;) Puss på er!

Jag har verkligen helt underbara människor runt mig. I måndags på fikat på kören så kom jag, Katta, S, J och Barnmorskan (som förstås heter något annat, men jobbar som barnmorska, och därför nu blir kallad Barnmorskan i mina texter) i vanlig ordning in på bebissnack. Efter en stund frågade J när det var dags för mig att skaffa barn. Jag kommenterade det med att jag ju kanske bör ha nån att skaffa barn med först. J blev helt chockad och fattade ingenting. Jag hade glömt, eller rättare sagt inte tänkt på att berätta för folk i kören om min och R’s separation. Men nu visste alltså J och Barnmorskan (Katta och S har vetat sen precis i början).

Helt plötsligt ställer sig Barnmorskan framför mig, tar tag i mina axlar, ser djupt in i mina ögon och säger med största allvar: ”Monika. Du har en röv i din själ.” Jag tror inte jag har skrattat så hysteriskt på länge. Det var en SÅ klockren kommentar. Förklaring? Förra terminen sjöng vi ett arr på ”Rör vid min själ (You raise me up)”. När vi fick noterna hörde jag Barnmorskan bredvid mig chockat säga ”men vad STÅR det här egentligen?!”. Då hade hon läst helt galet. Istället för ”Rör vid min själ” läste hon ”Röv i min själ”.

Vi skrattade gott åt hennes felläsning, och sen började vi i vanlig ordning analysera det (jag och Barnmorskan kan ha de underligaste diskussionerna, men vi brukar alltid komma fram till något och har dessutom roligt under tiden). Barnmorskans förklaring till vad en röv i själen innebär, var ungefär: ”Om man mår dåligt, och det liksom känns skit inuti, då har man en röv i själen! Alltså är röv i själen en metafor för en depression eller liknande. Alla har vi en röv i själen ibland.”

Och nu tyckte hon alltså att jag hade en röv i själen. Det är verkligen bara hon som kan säga en sån sak, på fullaste allvar, och mena det som ett stöd. :) Men hon fick mig, och de andra, att skratta. Det var välbehövligt! Sen fortsatte hon under resten av repet att fundera på hur vi skulle hitta en ny kille till mig. Rart! :) Men jag har nog inte kommit till det stadiet än att jag är redo att dejta någon ny. Jag har annat att fokusera på först.

Det som närmar sig med stormsteg nu är operationen. Fem dagar kvar. Jag är grymt nervös. Faktiskt mer nervös än när jag har gjort andra ingrepp. Trots att jag faktiskt VET hur den här operationen går till. Jag har sett mamma med båda händerna i paket. Hon har berättat. Jag har lusläst all information jag har kommit över. Ändå är jag så otroligt nervös. Varför? Det är ingen stor operation. Jag är inte rädd för smärtan och det som kommer efteråt. Smärta har jag upplevt i många olika former innan och jag vet att jag klarar det. Men jag är så sjukt rädd för att ligga där och veta att någon skär i mig. Visst, jag tog ur p-staven för några månader sen, och då skar de också. Men det var ett typ 3 mm långt snitt och ett tryck för att få ur staven och sen var det klart. Det gick på 30 sekunder typ. Och det behövdes inte sys. Det var bara butterflyplåster, ett extra större plåster över och inget mer. Hela proceduren tog väl en dryg minut. Jag hann knappt tänka innan det var färdigt liksom.

Nej, nu tjatar jag igen. Över till något roligare. Jag är äntligen klar med dopinbjudningarna! Idag kom M, J och N och hämtade dem. Känns lite tomt utan dem, jag har hållt på med dem så länge. Men å andra sidan är jag ruggigt trött på limegrönt och bebisstämpel nu. Trots att korten är gjorda med viss variation så är det ändå samma tillvägagångssätt på varenda kort. Samma placering av text, motiv och blommor. Samma färgsättning. Och det var 50 kort… Men nu är det färdigt och de blev toknöjda. Det är huvudsaken! Det var också premiär för mig att göra kort med text även på finska. Själva insidestexten förstod jag någorlunda, eftersom den i princip är en rak översättning av den svenska texten (de flesta kort hade svensk text, några hade finsk). Men sen hade M även en dikt som hon ville ha med på insidan. Och den fattade jag typ två ord i (mamma och sylt). Men hon översatte den för mig idag, och den var jättesöt!

Nu har klockan passerat midnatt med god marginal, och jag bör nog försöka sova lite. Det är en dag imorgon också! Ska på fika hos S med familj, I fyller 13 år och ska såklart firas! Måste köpa present imorgon också. Eller ja, IDAG är det ju om jag ska vara noga. Men för mig är det imorgon eftersom jag inte har sovit än ;) Så, dags att sova!

Jo, förresten. Ett litet ps. Jag har fått lösningen på mitt mysterium om alla besökare. Har blivit länkad på en sida (http://www.glife.se/Bloggkommentatorerna/26844) som tydligen väldigt många läser. Alltid trevligt!