Ikväll har jag varit ledsen. Gråtit mycket, länge och riktigt djupt från hjärtat. Gick igenom dokument jag har liggande på hårddisken, och hittade en del texter som antingen direkt handlar om pappa eller är relaterade till honom på något sätt. En del av detta är publicerat här på bloggen tidigare, annat inte. Men jag vill ändå dela med mig av utvalda bitar av dessa texter.

Följande är skrivet i oktober -08, då jag var inne i en riktigt djup svacka.

”Saknaden efter pappa gör sig också påmind, i de mörka stunderna oftare än annars. Om en dryg månad är det två år sen han dog. TVÅ ÅR. Hur i helvete har jag klarat TVÅ ÅR utan min pappa? Ibland känns det så overkligt, som att allt bara är påhittat. Att han lever någonstans där jag inte kan nå honom.

Tankar kommer, var han verkligen död? Hur vet jag helt säkert att han var död när de kom och hämtade honom? Samtidigt som jag med all säkerhet VET att han var död. Jag satt och höll hans hand när han slutade andas. Jag höll mina fingrar mot hans hals när pulsen dog ut. Jag visste att han var död långt innan rättsläkaren kom och undersökte honom och bekräftade att han avlidit. Jag vet exakt vilken tid han slutade andas. Jag vet att han hade puls i någon minut efteråt. Jag satt där och bokstavligen såg och kände livet rinna ur honom.

Ändå vill min hjärna försöka hitta en annan lösning. Min pappa kan ju inte bara dö sådär. Min pappa som aldrig skulle dö. Åtminstone inte förrän han hade levt klart sitt liv och själv bestämt sig för att det var dags. Pappa var inte färdig med sitt liv. Bara några dagar innan han dog sa han att han var så trött på att vara sjuk, han ville bli frisk. Han ville tillbaka till jobbet, han ville få aptit igen, han ville vara samma gamla Elon som han brukade vara. Han var bara 68 år när han dog. Tio år till, och jag hade kanske kunnat acceptera det lättare. Men inte då. Inte när jag visste hur gärna han ville leva.

Samtidigt, när jag hade fått beskedet från läkaren om att pappa var döende och hade max två veckor kvar att leva, började jag försöka föreställa mig hur själva dödsögonblicket skulle vara. Det känns så bisarrt nu att nämna det, men det var nog mitt omedvetna sätt att förbereda mig på det som komma skulle.

Jag föreställde mig att han inte skulle dö på natten, det kändes som att han skulle välja en tidpunkt då det var ljust ute. Så trots vaknätter kunde jag ändå slappna av och somna kortare stunder. Även om jag var orolig kändes det som att han inte skulle ge upp då. Och så blev det också. Han dog tidigt på eftermiddagen. Och den dagen var jag förberedd på att det var nu det skulle ske. Troligen den dagen, möjligen dagen efter.

Men han var så dålig och jag såg hela tiden tecken på ytterligare försämring och förändringar. Andningen förändrades, det var det tydligaste tecknet på försämring. Alla hans andningsuppehåll skrämde mig inte, på något sätt visste jag att det skulle komma ett nytt andetag. När han slutade med andningsuppehåll och istället andades flåsande och ytligt, kändes det som att nu kunde det hända när som helst. Och det gjorde det. Bara några timmar efter den ”nya” andningens början så hände det som skulle, men inte fick, hända. Han slutade andas.

Det gick inte till som jag hade föreställt mig, även om det inte var så långt ifrån. Men det var så mycket lugnare än jag kunnat ana. Jag trodde att jag skulle vara rädd. Det är en sak att se en död människa, men att SE någon dö? Jag kunde inte tänka mig annat än att det måste vara otäckt.

Minnena från sista besöket hos min farmor sa mig det. Dagen innan hon dog hälsade vi på henne på sjukhuset. Och hur hon var då var så likt hur pappa var innan han dog. Hon hade också andningsuppehåll. Dessa uppehåll skrämde mig något oerhört då. Jag var bara 16 år och det var det närmaste döden jag någonsin hade kommit. Farmors insjunkna ögon och kinder, precis som pappa såg ut den sista tiden. Hennes lilla tunna kropp i den stora sängen, precis som pappa. Deras oerhörda likhet de hade normalt utseendemässigt, blev så extra tydlig när jag sett dem båda döende.”

Följande är citat ur en artikel i Vårdguiden i juni -08. Källhänvisningar finns i ett tidigare blogginlägg.

”Den bottenlösa känslan av saknad, vanmakt och övergivenhet som uppstår när någon dör ifrån oss kan inte alla tårar i världen befria oss ifrån.”

”Låt sorgen få ta tid. Acceptera att den som verkar ha kommit ur sin sorg då och då åter sörjer öppet, se det som ett normalt led i utvecklingen och inte som en återgång.”

Dessa två citat känns högaktuella än idag. Den bottenlösa känslan finns kvar. Jag saknar pappa exakt lika mycket idag som dagen han dog. Och jag sörjer fortfarande. Den akuta fasen är över sedan länge, men som jag skrev innan så lägger sig sorgen som en enorm tyngd på mina axlar då och då. Jag har dagar och stunder då jag gråter hejdlöst, gråter tills det inte finns några tårar kvar. Numera är det oerhört sällan jag gör det ”offentligt”, oftast är jag – och vill vara – ensam i dessa stunder. Men ett exempel på att det händer är begravningen (och repet några dagar innan) för någon månad sen. Då kunde jag inte stoppa tårarna, det gjorde så fruktansvärt jävla ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Och då var det så oerhört skönt att ha vänner där som inte var rädda för sorgen. De öppnade sina famnar och höll om mig tills den värsta smärtan gett med sig. Katta, Jennifer och Lena – ni är guld värda för att ni fanns där och gav mig trygghet.

Den sista texten jag vill dela med mig av är något som inte är publicerat här tidigare. Det är inte en text skriven av mig, utan det är ett brev som en vän skickat till en annan person i en känslig situation för några år sen. Ett brev som det egentligen inte var meningen att jag skulle läsa, men som jag ändå fick en kopia på. För det handlar om mig, och om hur jag agerar i en vänskap. Förlåt Marianne, men jag måste bara få dela med mig lite av dina fina ord.

”Jag vet att Monika funnits för dig i många tuffa lägen, varit den som kommit utan att du behövt kalla. Jag måste säga att hon har stöttat dig, tagit kraft, fast hon varit sjukskriven av sorg, hon har burit svart svår sorg i hjärtat, ibland inte orkat leva, andas, men ändå räckt ut sin hand och öppnat sitt hem åt dig.

Hon har orkat ta att du inte orkat ge tillbaka. Hon har bara fortsatt att ge och finnas så gott hon kunnat. Det är få förunnat. Hon har förlorat sin pappa, bokstavligt talat sett honom dö ifrån henne, gått igenom en separation, opererats, oroat sig för sin överlevnad, skola mm mm men det har inte hindrat henne från att finnas för de som står henne nära.”

När jag läste dessa ord om hur Marianne uppfattar mig som vän – även om det här handlade om en specifik situation så vet jag att hon menar det även allmänt – så började jag reflektera. Hur är jag egentligen i en vänskap? Och jag kom fram till att jag alltid sätter andra främst. Behöver någon mig så kommer jag. Jag släpper allt. Oavsett hur jag själv mår, om jag inte har någon energi över, om jag egentligen inte har lust, så ställer jag upp ändå. Jag gör det inte för ”vem som helst”, visst finns jag för alla mina vänner, även de som inte är så nära, men till en viss gräns. Men för dem som står mig nära gör jag allt. Både i medgång och motgång. Har jag ingen energi så hittar jag ändå lite extra någonstans. Alternativt så går jag på ren vilja. Jag behövs, alltså är jag där. Allt annat kan vänta.

Jag agerar såhär av flera olika orsaker. Dels är det för mig självklart att det är vad en vän ska göra, att finnas där för sina vänner. Man väljer inte vilken tidpunkt på dygnet som passar, vänner är inte bara vänner på kontorstid. Och det är sällan som tillfällena då man verkligen behövs infaller just på kontorstid… Dels är det för att jag vet att jag själv värdesätter det oerhört högt när någon gör så för mig. Och då vill jag också ge det till andra. Tänker ibland ”vad skulle jag vilja att mina vänner gjorde för mig i den här situationen?”. Eller så tänker jag inte alls, utan agerar bara på ren magkänsla.

Jag har en liten skara utvalda som står mig allra närmast, som har en plats i det innersta av mitt hjärta. För dem går jag genom eld. Och ni vet vilka ni är. <3

Så, vad har jag haft för mig? Jag har jobbat, hjälpt en kollega att flytta, testsjungit ett nytt roligt arr, scrappat, varit i Göteborg och firat Linn som fyllde år…

Jobbet är det som har tagit mest tid, i och med att jag har gått in och jobbat på mina ”gamla” tider med Zarah, samtidigt som jag har varit mycket på förskolan, så har det blivit en hel del dubbeljobb. Först förskola från 7 eller 8 på morgonen fram till 13.30, sen direkt därifrån till Zarah och jobb fram till 20. Efter några sådana dagar är jag rätt slut, milt sagt…

I helgen som var åkte jag till Göteborg för att träffa Linn. Vi har inte setts sedan i höstas, och hon blev lite osäker på om hon skulle känna igen mig ;) Med tanke på att jag har gått ner dryga 20 kg sen dess, så förstår jag henne. Men hon kände faktiskt igen mig när hon mötte mig vid tåget. Jag ser ju ut ungefär som förr, bara lite smalare.

Vi gick och köpte oss varsin Subway-macka, och sen åkte vi till Delsjön och solade/badade ett par timmar. Badpremiär för min del, om man inte räknar med att jag badade benen (till strax ovanför knäna) på midsommarafton. Och så var det premiär för min nya bikini också – i storlek 42. Jag insåg att min gamla bikini nog inte alls skulle passa i år. Vet inte exakt vad det är för storlek på den, men gissningsvis 46/48 eller något sånt. Nu är den förvisso med knytband i sidan, men ändå… den satt inte särskilt tajt förra sommaren, så jag tänker inte ens prova den i år, haha.

På kvällen sen var det tjejfest, och vi blev ett skönt gäng som åt och drack gott, och pratade en massa. Kul att träffa lite nytt folk! Senare drog vi vidare ut på stan, och gick på Excet. Där hamnade jag och några till i samtal med ett par killar från Stockholm. Efter en stund kom jag och en av killarna fram till att vi hade en hel del gemensamma nämnare. Han bor inte alls långt ifrån mitt gamla förskolejobb inne i stan, och så visade det sig att hans syster hade sitt barn på en av de förskolorna jag har jobbat på. Dessutom hade han hängt en hel del i mina gamla hemtrakter. Ibland är världen liten…

Igår åkte jag hem igen, så det blev verkligen en snabbvisit. Men det var kul att träffa Linn igen, och jag hoppas att hon kan komma när jag fyller år också. Hon hade något inbokat just den helgen, men skulle försöka boka om. Jag håller tummarna för att det går!

Idag har jag ägnat mig åt att göra så lite som möjligt. Passat på att njuta av en ledig dag helt enkelt. Tvättat ett par maskiner tvätt, handlat lite… och så bara slappat däremellan. Köpte med mig min älskade avocadosallad från favorithaket uppe vid centrum. Den salladen är to die for. Så grymt god!

När det gäller vikten så står jag still just nu. Men det gör absolut ingenting! Jag förmodar att det kommer röra sig neråt snart igen. Och om det inte gör det, så är jag nöjd som det är nu också. Men lite händer det trots allt, om än inte på vågen. En centimeter till har försvunnit kring midjan :)

Nu ska jag kika klart på filmen som går på fyran – Moreno & tystnaden. Jag har läst alla böcker om Van Veeteren, och gillar dem skarpt. Filmerna är faktiskt helt okej de med.

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 72,0 kg (100705) (BMI 27,4)

Totalt vikt: -21,8 kg

Totalt BMI: -8,3

Kvar till nästa delmål (under 70 kg = 69,9 kg): 2,1 kg

Kvar till delmål 2 (65,4 kg = normalviktig!): 6,6 kg

Kvar till slutmålet (65 kg): 7,0 kg (ensiffrigt!)

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 76 cm

Totalt midjemått: -30 cm

Är så glad att just de som är med i kören, är med. För de är fantastiska människor allihop. Även de som inte kunde komma idag ;) Men det är just såna här sammankomster som gör att man lär känna varandra på ett annat sätt. Nog för att vi pratar även på måndagarna när vi repar, men då hinner man inte prata med alla, och man hinner inte prata särskilt mycket. Nu behövde vi inte fokusera på någon repertoar, utan vi kunde ägna oss åt att bara prata. Och då tar man ju upp saker som man sällan gör på fikat på repen.

Vi funderar på att försöka dra ihop åtminstone en träff till i sommar. Lutar åt en grillkväll hos Jennifer. Känns som att det är vääääldigt långt till augusti då kören drar igång igen, och det verkar som att de flesta vill ses innan dess också. Så vi får väl se när och om det blir av.

Och så vikten då. Det går stadigt neråt. Ganska roligt egentligen, med tanke på att jag bara häromdagen konstaterade att jag är rätt nöjd som det är. Men tydligen är inte min kropp nöjd än ;) Dagens vikt är 72,0 kg. Känns som att om det fortsätter såhär så får jag träffa min dietist och ”visa upp mig” långt tidigare än jag tänkt. När jag var där på sista besöket så berättade hon att hon kanske bara kommer jobba där till årsskiftet, och då svarade jag att tills dess tänker jag vara klar. Men i den här takten så lär jag vara ”klar” redan tidigt i höst.

Jag har nu ”rest” i 260 dagar. På dessa 260 dagar har jag gått ner totalt 21,8 kg. Det är i snitt ungefär 0,6 kg i veckan. Fortsätter jag i den takten så når jag målvikten 65 kg i början av september. Det innebär att min viktresa från start till mål blir under ett år lång. Närmare 30 kg borta, på mindre än ett år. Det är jäkligt bra jobbat! Okej, jag är inte i mål än, men målet är definitivt i sikte. Och det kan ta längre tid, det här är bara en beräkning på ett snitt av hur mycket jag har gått ner i veckan hittills. Jag har ju knappast gått ner exakt 0,6 kg varje vecka. Ibland har det varit bra mycket mer, ibland lite mindre, ibland inget alls. Ibland har jag till och med gått upp lite. Men jag gissar att innan september månad är slut, så har jag nått målet. September! Det är ju inte alls långt dit, egentligen. Med tanke på att dessa knappa nio månader som viktresan pågått känns som att de har flugit fram. Jag kan ju ha som morot att nå mitt mål senast den 28 september, eftersom det var det datumet jag startade viktresan 2009. Om tre och en halv månad. Då ska jag banne mig vara i mål!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 72,0 kg (100614) (BMI 27,4)

Totalt vikt: -21,8 kg

Totalt BMI: -8,3

Kvar till nästa delmål (under 70 kg = 69,9 kg): 2,1 kg

Kvar till delmål 2 (65,4 kg = normalviktig!): 6,6 kg

Kvar till slutmålet (65 kg): 7,0 kg (ensiffrigt!)

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 77 cm (har inte mätt på länge, så jag vet inte om det stämmer)

Totalt midjemått: -29 cm

När jag stod där och testade så fick jag för mig att jag skulle ta en bild från höger, tar alltid från vänster annars. Och då såg jag den. På högerkinden fanns en skrattgrop! Jag har alltid tyckt att skrattgropar är charmiga, och när jag var yngre ville jag också ha sådana. Men det fanns inte en tillstymmelse till sådana i mitt ansikte, och det tyckte jag var jättetråkigt. Och nu helt plötsligt har jag en?! Mycket skumt. Var har den gömt sig i alla dessa år?

Idag har det varit en fullspäckad dag. Började med att skjutsa Sara in till stan imorse för att hon skulle slippa åka kommunalt i regnet när hon skulle på sin student. Sen hem en kort sväng, för att sedan åka till Jennifer och umgås med henne ett par timmar. Mysigt var det. Vi drack te och åt vattenmelon, gick en promenad när det var uppehållsväder, och så pratade, pratade och pratade vi. Härligt att få ha henne sådär för mig själv ibland. Önskar att det vore oftare, men vi försöker klämma in en träff då och då när båda kan.

Sen åkte jag därifrån direkt till jobbet. Mötte upp Z hemma, och vi tog det lugnt någon timme innan det bar iväg på nästa äventyr – Saras studentmottagning. Riktigt mysig tillställning. Zarah charmade varenda en och skaffade sig många nya vänner. Och det värmde mitt hjärta att se hur folk pratade med henne. De pratade med henne, även om hon själv inte alltid kunde svara så var det inget prat över huvudet på henne. Och det var så många som hjälpte till, eller erbjöd sin hjälp, med att lyfta rullstolen upp och ner för trappor. Så fantastiska människor! Det kan tyckas vara småsaker, men för mig som assistent så är det en oerhörd värme de visar genom att göra dessa ”småsaker”. De ser Zarah och ger henne bekräftelse. Och hon fick så mycket beröm för att hon är en så fin tjej – och det är hon verkligen!

Z är inne i en period där hon gärna vill hålla handen. Och hon tog varje chans att få hålla folk i handen idag. När de hälsade på mig så sträckte hon fram sin hand också. Och när vi satt ute i partytältet så la hon helt sonika sin hand i Saras pappas hand, när han satt på stolen bredvid henne och råkade ha sin hand utsträckt åt hennes håll fast han själv satt åt andra hållet och pratade med någon. Och hans reaktion på det gjorde mig så glad. Han tog helt enkelt tag i hennes hand och höll den, trots att han fortfarande var inne i sitt samtal.

När vi skulle gå så var hon väldigt generös med kramar – vilket är ganska nytt. Vi som står henne nära får kramar, men hon har snålat med dem när det gäller folk som hon inte känner. Men nu fick alla som ville kramar av henne, och det var rejäla kramar dessutom. När hon får ett bra tag med armarna runt ens hals så kan hon ge riktigt hårda kramar, och det är så härligt att känna. När hon lärde sig kramas från allra första början så gjorde hon det genom att lägga sitt huvud mot min axel och trycka till lite. Att gå från det till dagens hårda kramar är en enorm utveckling!

Nu är det dags att sova lite, imorgon är det dags att spendera en heldag med gosungen igen :) Men först, en liten bild:

Den nya skrattgropen.

”Hej! Jag kände inte igen dig på håll!”

Då pratar vi alltså om mannen jag var tillsammans med i nästan fyra år, och vi har känt varandra i snart sex år. Han om någon borde ju känna igen mig, liksom ;) Det säger ganska mycket om vilken förändring jag faktiskt har gått igenom. Han har ju sett mig när jag var som allra störst. Och dessutom träffades vi en sväng i söndags, så han vet ju hur jag ser ut nu. Men jag antar att han av gammal vana väntade sig att en mycket större Mogi skulle möta honom idag, och därför kände han inte igen mig. Roligt var det iaf! ;)

Viktraset som pågick här nyss (tappade 1,4 kg på fem dagar) har börjat stanna av lite igen. Men jag går fortfarande ner, dagens vikt är 72,3 kg. Bara 4 hg till, så är det ensiffrigt kvar till slutmålet! Hur sjukt är inte det?! Och om jag ska räkna på 65,4 kg – normalvikt enligt BMI – så väger jag idag bara 6,9 kg för mycket. WHAT?! Jämför det med för typ tre år sedan, när jag vägde ungefär 45 kg för mycket. Fyrtiofem kilo! Det är ju för sjutton en hel människa…

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 72,3 kg (100610) (BMI 27,5)

Totalt vikt: -21,5 kg

Totalt BMI: -8,3

Kvar till nästa delmål (under 70 kg = 69,9 kg): 2,4 kg

Kvar till delmål 2 (65,4 kg = normalviktig!): 6,9 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 10,3 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 77 cm

Totalt midjemått: -29 cm

Efteråt fick jag och Katta skjuts av L till centrum, där vi åt lunch och pratade. Kände mig helt tom inombords. Alla spänningar som fanns före och under begravningen släppte totalt, och jag blev som urlakad. Ville bara lägga mig ner på golvet och sova.

Efter lunchen tog jag tåget in till stan för att åter sjunga. Denna gång i Allhelgonakyrkan, en konsert för Världens Barn. Och det blev en sådan total kontrast mot förmiddagens sjungande. Nu var det afro-gospel, vilket innebar sång och dans från Afrika. Vi var ett gäng körsångare, och så var det ett afrikanskt band. Sex timmars dansande och sjungande – och jag var slutkörd redan innan första konserten (av två) börjat. Under konserterna gick jag bara på ren vilja.

Men den musiken kan man helt enkelt inte sitta stilla till. Man rycks med, kroppen börjar röra på sig och gunga i takt. Helt fantastiskt faktiskt. Ett exempel på musiken kan ni se HÄR – Zifa och hans band var det vi sjöng med, även om det inte var just den låten.

Nu är jag nyss hemkommen, och är totalt slut. Så mycket energi som gått åt idag… men det är ändå skönt att ha fått köra slut på sig så fullständigt. Kollade min stegräknare i mobilen, som visade att jag bara hade gått drygt 7000 steg idag. Men då är inte de sex timmarna av dans inräknade, eftersom jag då hade mobilen i fickan på jackan som låg uppe på läktaren.

Fördelen med all motion idag är att det gett resultat på vågen, dagens (kvällens) vikt är 73,4 kg. Ska väga mig imorgon bitti också och se vad det blir för resultat då. Men med tanke på att det är en kvällsvikt idag, så borde det vara lägre imorgon bitti. Ett eller ett par hekton kanske. Men oavsett vad, -0,4 kg på en dag är inte illa pinkat.

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 73,4 kg (100604) (BMI 28,0)

Totalt vikt: -20,4 kg

Totalt BMI: -7,7

Kvar till nästa delmål  (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 0,8 kg

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 3,5 kg

Kvar till delmål 3 (65,4 kg = normalviktig!): 8,0 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 11,4 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 77 cm

Totalt midjemått: -29 cm

Men igår var jag helt plötsligt tillbaka i det där nattsvarta för ett tag. På fredag ska några i min kör sjunga på en begravning. En körmedlems pappa har gått bort, och vi vill såklart hedra honom med vår sång. Eftersom S sjöng på min pappas begravning, så är det självklart för mig att jag även ska sjunga på hennes pappas begravning. Jag vet precis vad det är hon går igenom just nu. Att förlora en förälder när man själv är ung, är inte lätt. Man tvingas helt plötsligt att bli mer vuxen än man egentligen är.

Igår på körrepet så ägnade vi den sista halvtimmen åt att öva på de sånger vi ska sjunga på begravningen. Dagen är nära och Stilla ro och nära. Den sistnämnda sjöngs även på pappas begravning, av just medlemmar i AcQuire. I början gick det bra att sjunga, jag var så fokuserad på att lära mig altstämman. Men sista gången vi skulle sjunga igenom Stilla ro och nära så vällde alla känslor över mig. Jag drogs plötsligt tillbaka i tiden, och återupplevde pappas begravning i fast forward. Då brast det, och jag var tvungen att rusa därifrån med tårarna rinnande.

Satte mig en bit bort, utom synhåll för alla, och försökte samla mig. Men det gjorde så fruktansvärt ont. Jag kände hur hela kroppen darrade, händerna skakade okontrollerat. Smärtan inom mig var exakt samma smärta jag kände då pappa dog. Det är så längesen jag upplevde att det gjorde såhär ont.

När jag efter en stund samlat mig tillräckligt för att kunna gå tillbaka, så möttes jag av L som frågade hur det var med mig. ”Inte bra alls” var det enda jag fick ur mig, samtidigt som jag kämpade mot tårarna. Hon omfamnade mig i en varm kram, och vi stod så en lång stund. Sen kom Katta och gjorde likadant, vi kramades länge vi också. Sen fick jag skjuts hem av fina L, hon ville se till att jag kom hem ordentligt. Det var så skönt att slippa sitta på en buss och gråta, utan jag kunde sitta i baksätet, med L vid ratten och Katta i passagerarsätet, och bara vara. De lät mig vara ifred, och ändå fanns de där för mig. Såna vänner är guld värda! PUSS på er!

(Btw, sitter och pratar med Katta på msn just nu, och vi pratar om igår. Skrev till henne just det att vänner som hon och L är guld värda, och sötnosen svarar: ”Det är för att vi har vänner som dig”. Jag blev så rörd att jag nästan började gråta igen…)

Idag har jag jobbat. Z och jag var och shoppade, jag behövde hitta några kläder att ha på mig på fredag. Min garderob är så urplockad nu, jag har förvisso kläder, men finkläder är det ont om. Iaf sånt som inte är alldeles för stort… Hittade dels en jättefin ljusblå tunika/klänning, och så slank det ner ett par linnen också. Och allt i storlek M. Helt galet! Jag minns knappt när jag kunde köpa kläder i M/40-42 senast…

Dessutom vägde jag mig idag, och bjöds på en mycket trevlig överraskning. Dagens vikt är 74,0 kg! Helt galet det med. Nu jäklar är det nära nästa delmål, bara 2 hg kvar. Och sen är det inte långt till delmålet efter heller… och inte till delmålet efter det… och inte till slutmålet heller för den delen ;)

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 74,0 kg (100601) (BMI 28,2)

Totalt vikt: -19,8 kg

Totalt BMI: -7,5

Kvar till nästa delmål (73,8 kg = gått ner 20 kg): 0,2 kg

Kvar till delmål 2  (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 1,4 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 4,1 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 8,6 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 12,0 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 77 cm

Totalt midjemått: -29 cm

03.30 vaknade jag av basen dundrade på igen. Då blev jag fly förbannad. Okej att man har fest, okej att man spelar musik på lite för hög volym lite för sent ibland, men drar man på skithög volym klockan halv fyra så är det inte okej. Slängde på mig en tröja och ett par tofflor och knallade ilsket en trappa upp och ringde på. Hörde en hund skälla, men det tog en halv evighet innan någon öppnade dörren. En aspackad kille tittade förvånat på mig i dörröppningen (jag hade inte kollat mig i spegeln innan jag gick upp, men antar att håret stod åt alla håll och att jag såg väldigt arg ut). Jag förklarade för honom att ”Klockan är halv fyra på morgonen, nu får ni FAN stänga av musiken! Jag hör den ända ner i min lägenhet och kan inte sova! Det är INTE okej!”

Han var antagligen så packad att han inte hade en susning om vad klockan var, för han började stamma fram en massa ursäkter om att det inte alls var meningen att störa och jo, han skulle genast se till att stänga av, och förlåt så mycket. ”BRA!” röt jag, vände honom ryggen och knallade nerför trappan igen.

När jag stängde dörren om mig hörde jag att det blev tyst en trappa upp. Skönt, tänkte jag och kröp ner i sängen igen. Men inte fan kunde jag somna om. Var fortfarande arg, och hade varvat upp mig rejält. Så jag låg och kollade på tv och förbannade grannarna som inte kunde låta mig sova ifred.

04.20 höll jag på att få ytterligare ett vansinnesutbrott. För vad hände då? Jo, då drog idioterna på volymen på musiken IGEN. Jag var fortfarande vaken, hade inte kunnat somna om än. Tänkte att jag ger grannarna fem minuter, sen ringer jag störningsjouren. Men tydligen kom de på att någon faktiskt hade varit uppe och skällt på dem om volymen, för den sänktes ganska snabbt igen. Och framemot fem-halv sex lyckades jag till slut somna…

Halv nio var jag uppe igen, men inte pga grannarna den här gången. Skulle till Jennifer & Patrik och hälsa på. När jag satt med mitt morgonkaffe och slösurfade lite hördes det åter ljud från grannlägenheten. Men den här gången var det inte musik, utan en ylande hund. Jag har hört den förut, men inte kunnat lokalisera ljudet. Nu var jag nästan helt säker på att ljudet kom uppifrån. Och sen inatt så vet jag att det finns en hund i just den lägenheten. Så grannarna kommer få ytterligare ett snack med mig, där jag upplyser dem om att deras hund ylar när den är ensam hemma (för jag har aldrig hört den yla när den inte är ensam), och att de får se till att åtgärda det. En hund som ylar mår inte bra, och uppenbarligen klarar den här hunden inte av att vara ensam. De får se till att den har sällskap, ordna hundvakt, eller ta med sig hunden. Om de inte gör nåt åt det kommer jag gå vidare och göra en anmälan om att de missköter sin hund. För det här var som sagt inte första gången jag hörde den… har hört den då och då i ett par månaders tid. Och det är alltid på dagtid, ”under arbetstid” så att säga.

Nåja. Har iaf haft en underbart mysig dag med Jennifer (och Patrik). God lunch, brödbak, en tur först till Garden Aquatica och sedan till Nynäshamn för fika hos Jennifers mamma. En massa prat och skratt i vanlig ordning! Och vädret visade sig från sin bästa sida – solen har lyst hela dagen lång :)

Och för att återknyta till rubriken – en ynka centimeter. Som jag misstänkte så fanns det ett stopp på den där snabba viktnedgången, nu har vågen stått på samma siffror i ett par dagar ;) Men det är helt okej. Dessutom är det snart lingonvecka på gång, och då brukar jag (med undantag för förra månaden) inte gå ner i vikt. Håller mig på samma vikt eller går upp lite grann. Och det är ju helt normalt, oavsett om man är överviktig eller inte.

Men – jag kollade midjemåttet för att kolla hur det såg ut på den fronten. Sist jag mätte så hade jag ett midjemått på 82 cm. Idag var det 81 cm. En ynka centimeter från gränsen för ett ”godkänt” midjemått! Iofs, ska man vara noga så ska ju midjemåttet vara under 80 cm, men… jag är iaf en centimeter från den där magiska gränsen. Vet att det kommer försvinna fler centimeter runt midjan allt eftersom kilona försvinner, så jag kommer komma under gränsen. Tror dock att det inte blir sååå många fler cm, jämfört med hur många som redan försvunnit. Hittills har jag tappat 25 cm i midjemått, och jag tror knappast att jag kommer tappa lika många till ;) Känns som att 56 cm i midjemått är lite för litet… Men jag gissar på att mellan 5-10 cm till kommer försvinna. Ett midjemått på runt 70-75 cm låter rätt vettigt.

Nu är klockan mitt i natten igen, och jag ska krypa ner under täcket och försöka få lite fler timmars sömn inatt. Ska till mamma imorgon och äta ägg, haha. Tror att vi ska göra mer än det iofs, men det var så hon bjöd in mig – ”Ska du komma hit på lördag och äta ägg?” Så nu är det natti natti för mig!

Tyvärr är det ju så att i media skrivs det knappt om Haiti längre, då OS och Melodifestivalen tar upp mest plats. Men folket där nere behöver fortfarande en massa hjälp!

Så om man vill hjälpa till kan man göra det genom att köpa (förhandsboka) den fysiska singeln för 40 SEK via  Bingolottos webbshop, eller ladda ner den digitalt (som en mp3-fil) för 38 SEK via Biwa Records.

Alla pengar som projektet genererar går oavkortat till Läkare utan gränser, och därifrån vidare till de behövande. Alla inblandade (musiker, låtskrivare, administratörer etc) ställer upp helt ideellt, vilket jag tycker är en oerhört fin gest. På projektets hemsida går det även att läsa om olika utmaningar som musiker, företag etc har – de skänker en viss procent av intäkterna och utmanar andra att göra likadant.

Som privatperson kanske man inte har möjlighet att skänka några större summor, men varje litet bidrag är värdefullt. Fyrtio kronor är inte mycket pengar för oss här i Sverige, men för jordbävningsoffren i Haiti är det desto mer. Gillar du inte dansbandsmusik och undrar varför i hela friden du då ska köpa singeln? Jag ska villigt erkänna att jag inte är något större fan av dansbandsmusik, men det är inte särskilt väsentligt i det här fallet. Det fyller så många andra funktioner – dels stöttar man projektet, dels stöttar man människor som behöver vår hjälp. Jag kommer självklart köpa singeln! Och jag hoppas att du gör detsamma.

För kom ihåg: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

Och nu har jag fått en möjlighet att kanske, kanske kunna få svar på några av mina frågor. För i födelsedagspresent (ok, jag fyllde år för fem månader sen, men det har inte riktigt blivit tillfälle att utnyttja detta innan) så fick jag en andlig vägledning. Marianne och Jocke känner en kvinna som sysslar med sådant, och nu hade de bokat in mig hos henne. Eller ja, jag fick såklart själv ringa och boka en tid, men allt är betalt och klart.

Idag är det så dags. Om bara några timmar är jag där, och det ska bli så spännande att se vad det ger. Jag försöker att inte förvänta mig en viss typ av svar, för jag vet att det kanske inte alls blir så. Men jag är säker på att jag kommer gå därifrån och veta bra mycket mer än jag vet nu. Och jag vet att jag med detta kan skapa en mycket lugnare tillvaro. Det är främst två saker jag vill ha svar på, och oavsett vad svaret blir (om jag nu får något) så kommer det hjälpa mig att förstå varför jag upplever just detta. Naturligtvis hoppas jag ju att det är som jag tror, men även om det inte är det så kommer jag veta. Nu gissar jag bara.

Jag skriver mer när jag är hemma igen, och har landat i det jag förhoppningsvis har fått klarhet i. Vill inte skriva alldeles för mycket om exakt vad det är jag vill ha svar på nu innan. Varför vet jag inte, men det känns helt enkelt inte rätt. Tar det sen istället.

Håll tummarna för mig nu…