Posts Tagged ‘Vänner’

Om att ta påskens budskap om Jesu lidande bokstavligt.

I torsdags skulle jag för första gången testa att träna piloxing. Blev övertalad av en kollega (vi kan kalla henne Vikarien J) samma dag, och tänkte att det kunde vara spännande att testa något nytt. Vikarien J hade även övertalat Hjärtevännen att testa, så vi var tre glada tjejer som träffades på gymmet.

Ungefär fem minuter in i passet började jag känna mig konstig, och så PANG fick jag en blixtrande huvudvärk. Den kom från ingenstans och var den vidrigaste huvudvärk jag någonsin upplevt. Det kändes ungefär som när man får brainfreeze – den där ilande smärtan man kan få om man äter eller dricker något kallt för fort. En vanlig brainfreeze går ju över efter några sekunder, men inte det här. Smärtan gick i vågor, och växlade mellan hysteriskt jävla skitont och lite mindre jävla skitont. Jag satt på golvet i träningssalen och vågade inte resa på mig. Visste inte om jag skulle kunna ta mig därifrån på egna ben. Instruktören kom fram till mig och frågade hur jag mådde. Jag lyckades mumla fram ”jag har huvudvärk…”, hon rådde mig att vila och dricka mycket vatten.

Jag satt där jag satt, höll om huvudet och försökte bestämma mig för om jag skulle spy, dö eller svimma först. Inget av det hände dock. Det gjorde bara fruktansvärt ont.

När passet var slut kom Hjärtevännen och Vikarien J fram till mig och undrade hur det stod till. Jag mumlade återigen fram att jag hade så ont i huvudet. De hjälpte mig till omklädningsrummet, och där blev jag sittande. Hade så ont så tårarna rann. Hjärtevännen frågade mig om jag klarade att köra hem, men det kändes som en omöjlighet.

Då började deras fantastiska fixande för att hjälpa mig. Vikarien J ringde sin man och frågade om han kunde komma med bil så hon kunde köra min bil hem (med mig i) och att han kunde vara följebil och ta med henne hem sen. Då hade ett av deras barn somnat, så han kunde inte komma ifrån. Men då ringde han sin mamma, för att hon skulle kunna komma hem till dem och passa barnen så han kunde åka iväg.

Hjärtevännen frågade om det inte var bättre att jag åkte hem till mamma istället. Den tanken hade inte ens slagit mig, men det var nog en bra idé att jag inte skulle vara ensam.

Ska vi ringa mamma?” sa Hjärtevännen, och jag kunde bara nicka till svar. Fick fram telefonen, letade upp mammas nummer och gav telefonen till Hjärtevännen. ”Kan du ringa…?” var allt jag fick fram. Hon ringde, och lyckades skrämma skiten ur mamma som trodde det var jag. Hon berättade senare att när hon hörde ”Hej, det är Hjärtevännen här…” så blev hon alldeles kall. Jag förstår henne, för när jag åkte från henne (hade ätit middag där) runt 1,5 timme tidigare så mådde jag hur bra som helst. Och så ringer någon annan från mitt nummer…

Hursomhelst så körde Vikarien J min bil med mig i passagerarsätet, och Hjärtevännen följde efter i sin bil. Vi möttes upp av mamma utanför hennes hus. Jag fick kramar av finaste Vikarien J och finaste Hjärtevännen innan de båda åkte iväg igen i Hjärtevännens bil. Mamma hjälpte mig upp till henne och jag kraschade på hennes soffa. Låg med händerna runt huvudet, det kändes som att det skulle explodera närsomhelst. Förutom smärtan hade jag ett enormt tryck i huvudet. Till slut somnade jag, och när jag vaknade efter några timmar så hade den värsta smärtan släppt. Drack en kopp te och gick och lade mig för natten.

På morgonen kändes det bättre. Hade fortfarande ett tryck i huvudet, men inte mycket smärta alls. Kände mig ganska ok, så jag körde hem. Skrev en status på Facebook om vad som hade hänt, och det kom kommentarer som gjorde mig riktigt orolig. Vänner bad mig att låta en doktor kolla upp mig, för det kunde vara allvarligt. Jag kollade på Vårdguidens hemsida och fann följande mening:

”Vänd dig till akutmottagning på sjukhus:

  • vid plötslig och svår huvudvärk”

Då blev jag lite orolig, för det var ju precis så det var för mig. Vid det här laget hade smärtan börjat återkomma, även om den inte var i närheten av samma styrka som dagen innan. Jag ringde Sjukvårdsrådgivningen och beskrev vad som hade hänt. Sköterskan tyckte att jag absolut skulle åka in till akuten och kolla upp det, eftersom det inte hade släppt än. Så jag ringde mamma som följde med mig in.

Vi kom till akuten, och väl där gick det ganska snabbt med allt. Det kollades blodtryck, puls, syresättning, temp, blodprover togs och jag fick berätta vad som hänt samt gradera smärtan. ”Hur ont har du på en skala 0-10 där noll är ingenting och tio är överkörd av tåget?” Hade jag fått samma fråga kvällen innan hade jag svarat nio eller tio, men nu var det mer fem-sex.

Blodtrycket var mycket högre än normalt (tror det var 160/90, och jag brukar ha ett alldeles normalt blodtryck i vanliga fall), jag hade en vilopuls på 90. Inte bra alltså.

Blev förflyttad till ett övervakningsbås där jag kopplades upp mot en maskin som kollade puls, syresättning och blodtryck. Syresatte mig bra (96-97%), men blodtrycket var fortsatt högt och pulsen låg runt 85-95 hela tiden. Så fort jag rörde mig lite gick pulsen upp över 100.

En läkare kom och undersökte mig. Hon gjorde en massa små tester och ställde frågor. När hon var klar sa hon att det fanns en liten risk för att jag kunde ha en blödning i något blodkärl i huvudet, och att hon därför ville skicka mig på en skiktröntgen av huvudet. Om röntgen inte skulle visa något ville hon göra en lumbalpunktion (ryggvätskeprov) för att vara helt säker. Jag fick två Citodon mot smärtan och dropp eftersom jag inte fått i mig någon mat.

Jag var så fruktansvärt trött att jag helst bara ville sova, så jag låg mest och slumrade. Fick åka iväg till röntgen som inte visade någonting (ingen blödning, ingen bihåleinflammation etc), så då skulle det alltså göras en lumbalpunktion. Jag fick ligga ihopkrupen i fosterställning, och läkaren berättade hela tiden vad hon gjorde. Det absolut vidrigaste var när hon skulle känna på höftkammen för att hitta rätt ställe för nålen. Hon tryckte så hårt att det kändes som om benen skulle gå av. Satan vad ont det gjorde!
Sedan fick jag lokalbedövning innan själva provnålen sattes. När bedövningen börjat verka kändes resten knappt. Som tur var lyckades läkaren sätta nålen precis rätt, och hon fick ut ryggvätska på första försöket. När jag blivit omplåstrad skulle jag ligga platt på rygg i två timmar för att undvika att få huvudvärk (!) av undersökningen, vilket ca 10% av unga kvinnor får. Själva ryggvätskan såg tydligen bra ut, men skulle skickas på analys för säkerhets skull.

Jag låg så snällt där på rygg, slumrade till ganska mycket. När bedövningen släppte kändes det dock som om ryggen skulle gå av. Fy vad det gjorde ont! Var tvungen att gå upp på toaletten vid ett tillfälle, och jag var så stel och hade så ont att jag gick som vilken 95-åring som helst…

Efter två timmar kom läkaren tillbaka och berättade att allt såg bra ut. Blodproverna och ryggvätskeprovet visade inte på något allvarligt fel, det enda som var i närheten av att vara avvikande var de vita blodkropparna (som indikerar ifall det är en virusinfektion). De ska ligga under 5 och jag hade 4. Alltså fortfarande inom det normala, om än nära ”taket”. Jag hade alltså ingen hjärnblödning, med största sannolikhet heller ingen hjärnhinneinflammation. Hon kunde inte konkret säga exakt VAD det var, eftersom det finns så otroligt många anledningar till huvudvärk, men hon kunde åtminstone utesluta att det var något riktigt allvarligt.

Jag fick recept på värktabletter och blev hemskickad, med rådet att ändå vara uppmärksam. Om huvudvärken inte ger med sig eller om det blir värre så ska jag komma tillbaka. Då kan det eventuellt vara så att det finns en propp i ett speciellt blodkärl i huvudet. Inget som är jättefarligt (då hade hon inte skickat hem mig), men det behöver åtgärdas.

Mamma, jag och min 95-åriga rygg åkte hem, via apoteket där jag hämtade ut Citodon och Pronaxen. Stoppade i mig ett par tabletter när jag kom hem, och så tvärdäckade jag. Sov som en stock hela natten.

Idag känns det hyfsat. Efter två Citodon och en Pronaxen har jag knappt ont i huvudet alls, trycket kvarstår dock. Ryggen känns stel och öm, ungefär som om jag blivit manglad. Jag har blåmärken i armvecken och torkat blod på ena armen. På ryggen sitter förbandet fortfarande kvar, så där vet jag inte hur det ser ut. Ska försöka ta en dusch så kanske det känns bättre sen.

Tur att jag har mina fina vänner som oroat sig för mig, erbjudit sin hjälp och stöd, och frågat hur allt är. Det har varit full fart bland kommentarerna på Facebook! Den absolut roligaste kommentaren fick jag av Missy:

”Oh gudars vad du tar påsken galore! Man behöver inte lida you know, det är en tradition, inte förkroppsligande av Jesu smärtor.;)”

Åh fan, jag missade visst nåt där.

Hur som haver, jag lever. Och det tänkte jag fortsätta med. Ska vila hela dagen och hålla tummarna för att det känns bättre imorgon!

Ur vuxenmun.

Sitter och fikar med Zilla, och vi pratar en massa. Av någon anledning kommer vi in på hennes grannar, en thailändsk familj.

Zilla: ”Ja, de brukar ju ha ytterdörren öppen och spela thailändsk massagemusik.
Jag: ”Thailändsk massagemusik?!
Zilla: ”Ja, sån här pling-plongmusik.

Dagens ord: thailändsk massagemusik.

Lovely!

Tystnad.

I vanlig ordning har det varit tyst här en längre tid. Men det har sina anledningar. Jag har varit tvungen att lägga fokus på annat, har inte haft tid/lust/energi att skriva. Den välbekanta, men ack så ovälkomna, inkräktaren panikångest har åter gjort entré i mitt liv.

För några veckor sen var jag hos läkaren. Min  tanke med det var att jag skulle försöka få till någon slags samtalskontakt. Jag var helt övertygad om att det var min depression som var tillbaka, och att det skulle räcka med att prata med någon. Som vanligt förminskar och förtränger jag mina symptom. Tänkte att det väl inte var så farligt egentligen. Så dåligt mådde jag väl inte?

När jag kom till läkaren så ställde hon tre-fyra frågor, och så sa hon ”Det här är inte depression. Du har ångest, panikångest.
Helt plötsligt föll en massa bitar på plats. Varför hade jag inte ens tänkt i de banorna? Jag fick diagnosen för sju-åtta år sen och borde logiskt sett ha känt igen symptomen. Det här är inte första gången, liksom. Men mår man dåligt så ser man inte alltid logiken. När läkaren väl satte ord på det så blev allt så solklart.

Jag gick från läkarbesöket med ett recept på fyra olika mediciner, och en återbesökstid. De första veckorna med medicin var ganska jobbiga, men det var jag medveten om att de skulle vara och det var alltså inga konstigheter med det. Efter ett tag började det stabilisera sig och jag mådde faktiskt ganska hyfsat.

Ända tills häromdagen. Jag vet att jag pga ångesten har oerhört svårt att hantera stress. Vardagsstressen på jobbet går någorlunda bra, där bygger trots allt mycket på rutiner och jag kan styra mycket själv för att minska stressen i största möjliga mån. Men så dök det upp en situation där jag inte hade någon som helst kontroll och ingen möjlighet alls att styra. Det blev för mycket och jag fick panikångestattacken from hell. Klarade inte ens av att ta mig från jobbet, utan blev tvungen att stanna kvar i 1,5 timme efter att min arbetsdag var slut. Först då hade ångesten lugnat sig såpass att jag kunde ta mig därifrån.

Sedan dess har jag varit oerhört låg. Igår kämpade jag mig igenom dagen på jobbet, men fick gå ifrån med jämna mellanrum för att överhuvudtaget klara av det. Så ska det inte behöva vara. Jag VILL inte må såhär, men nu är det så och jag kan inte göra mycket åt det. Jag har tur som har förstående kollegor. De lät mig få mina andningspauser, men trots det så mådde jag verkligen skit. På kvällen sen var det APT och julbord med jobbet. Hur kul är det att vara social när man helst av allt bara skulle vilja lägga sig under ett täcke och gråta? Under julbordet uppstod dock en situation med en spindel som faktiskt fick mig att slappna av och få skratta ordentligt. Jag och min nya kollega, vi kan kalla henne Hjärtevännen (hon har på oerhört kort tid även blivit en fantastisk vän), kunde knappt sluta skratta. Det kändes så befriande att äntligen känna ångesten lätta lite. Visst fanns den kvar, men just där och då var den faktiskt inte så jobbig. Dessutom hade jag min älskade Vapendragare vid bordet, vilket kändes tryggt. Hon vet, hon förstår och hon finns där.

Imorse däremot var det inte kul. Jag kom inte ens ur sängen pga ångesten. Ringde till jobbet och sjukanmälde mig. Fanns liksom inga andra möjliga alternativ just där och då.

Det som stör mest är att mitt val har blivit ifrågasatt. Det fanns två valmöjligheter, och hur jag än hade valt så hade det varit fel. Hur i hela friden ska jag då kunna välja rätt? Jag valde det alternativet som kändes bäst för mig, jag hade inte kunnat välja annorlunda. Därför känns det för jävligt att jag ska behöva försvara mig och motivera varför jag valt som jag gjort. Tro mig, jag är inte hemma från jobbet för att det är kul eller för att jag är lat. Jag hade verkligen velat vara där, men OM jag hade åkt till jobbet idag så hade jag varit en usel pedagog, och det hade inte varit bra för barnen. De förtjänar bättre än så. Därför valde jag att stanna hemma, och helt enkelt ladda batterierna under helgen och ta nya tag på måndag. Men tydligen var det också fel.

Men såhär är det, såhär är jag just nu. Välkommen till min verklighet…

 

Dagens gapskratt.

Satt o spelade Wordfeud med Missy, o tyckte att hon utklassade mig helt. Så jag skrev i chatten att nu fick hon faktiskt ta o sluta med det. Då fick jag en bild i ett mms:


Min första kommentar var ”Oh shit!! Där kan man snacka om utklassning!” Sen utspelade sig följande konversation:

Missy: Men öppningsordet ”prunkar”!!!
Jag: Haha, jaa? Prunkar? Som i prunkande växter. Läste du nåt annat? ;)
Missy: Ha ha! Jaa!!
Jag: Låt mig gissa, du läste p-runkar! Isf blev det ju helt plötsligt hysteriskt roligt!! Haha!
(lite senare)
Missy: Jag har dyslexi-tourettes. Läser bara snusk!!!

Tack Missy för dagens gapskratt. Jag har skrattat så tårarna sprutat! O jag har dessutom numera ett nytt ord i min vokabulär.

Dyslexi-tourettes.

En fantastisk sommar!

Ja, nu är ju inte sommaren slut än, men ändå. Jag har haft den mest fantastiska sommaren ever! Detta trots att jag knappt har varit ledig något.

När jag gick mitt första intro på Kortis i mars var jag livrädd. Det var något nytt o oprövat som låg framför mig. När jag kom hem från introt bara snurrade det i huvudet. Så mycket info, så mycket jag skulle lära mig. Hur i hela friden skulle det gå? Hur skulle jag klara att ansvara för en boende alldeles själv? Hur skulle jag kunna ha koll på alla papper, pärmar, böcker, rutiner?

I torsdags gjorde jag min sista dag där. Det var med vemod jag gick därifrån på kvällen! Det jag var så livrädd för, för bara några månader sen, visade sig bli något alldeles underbart. Jag har trivts så oerhört bra! Fantastiska kollegor, varav jag numera kan kalla några av dem för vänner, o ett gäng fantastiska boende. Jag ville verkligen inte sluta!

Men imorgon börjar åter något nytt. Eller nygammalt kanske jag ska säga. Då börjar jag på mitt graviditetsvikariat på förskolan. Jag har ju hängt där till o från sedan februari 2009, så varken huset eller kollegorna är nya. Däremot kommer jag för första gången vara en av de ansvariga pedagogerna på en av avdelningarna, o inte ”bara” springvikarie. Den ena av kollegorna på avd är Fru Ö, o henne vet jag att jag jobbar grymt bra med. Den andra är lite knepigare, men jag funkar med henne också. O så får vi en nästan helt ny barngrupp, det ska bli spännande! V 34 börjar inskolningarna, o biten med att lära känna barnen.

Men jag kommer sakna Kortis massor! Det som är lite surt är att jag rent praktiskt KAN hoppa in o jobba extra en helg då o då, men jag FÅR inte. Förskolan o Kortis ligger nämligen i samma kommun, o då får jag inte jobba mer än heltid. Eller, det är inte olagligt, men ingen av mina arbetsgivare vill betala övertid ;) Däremot tänker jag hälsa på, det har jag fått order om av mina kära kollegor! Tydligen har jag lovat att baka bullar också.

Sist jag bakade bullar där så var det kollegan Galenpannan som tyckte att vi skulle hitta på nåt med de boende. ”Jag vill baka bullar, kan vi inte göra det?” sa hon. ”Jovisst” sa jag. Sen försvann hon o JAG (med god hjälp av två boende, ska tilläggas) fick baka alla bullar. När vi nästan var klara kom Galenpannan tillbaka o klagade över att hon inte hade fått baka ;)

Dagen efter kom kollegan Hundföraren o fick se bullarna. Hon tyckte de såg så goda ut, men eftersom hon inte tål gluten så kunde hon inte smaka. Snäll som jag är ställde jag mig o bakade glutenfria bullar till henne, som hon fick dagen efter :)

Så nu har jag fått order (eller ja, önskemål) om att komma o hälsa på, o att baka både vanliga bullar o ”Hundförarbullar”. Klart jag gör det!

Imorgon kommer förresten mamma äntligen hem igen! Fem långa veckor har hon varit borta, o jag saknar henne hur mycket som helst! Ska dit imorgon efter jobbet o blir kvar över natten. Dels för att jag såklart vill träffa henne, dels för att jag öppnar på tisdag morgon o inte vill åka nattbuss till jobbet ;)

Saker o ting flyter på för tillfället, o det är så skönt! Just nu är jag glad att vara jag :)

Två fantastiska dagar.

Igår. 37 (eller var vi 38?) fantastiska kvinnor på bloggträff. Här var vi:

Lite extra fantastiska var dessa två damer, eftersom de hade anordnat det hela:

Sus och Ting!

Kvällen blev riktigt lyckad, även om jag var tvungen att bryta upp tidigare än jag egentligen hade velat.  Tack alla ni underbara för att ni förgyllde fredagskvällen! Kramar och kärlek till er allihop!

Idag var det så konsert. Rockkonsert! Så här fin var jag:

MogiAnar en likhet med ugglan Helge… Och jag hade slips på mig också, en jättefin med dödskallar på. Men den hade redan åkt av då bilden togs. Och så en massa andra roliga accessoarer – nitbälte, stjärnnitarmband, näthandske för att nämna några.
Klarade mina solon och känner mig riktigt nöjd! Både med dem och med konserten i övrigt.

Efter konserten hamnade jag hemma hos mamma och hittade den här sötnosen:

MickiFick till och med låna med mig honom hem över natten. Världens underbaraste Micki!

Men innan vi åkte hem fick jag middag.

Lammsmäcka, färsk pasta och gurksallad.

Nu ligger jag under mitt täcke med Micki tätt intill och ska strax sluta de blå.
Två intensiva och grymt roliga dagar är tillända och jag är mer än nöjd med dem!

Imorgon är en annan dag.

Ibland hittar livet sina egna vägar.

Har haft en lång och fullspäckad helg. I lördags var det inte mindre än tre födelsedagsfiranden, av totalt fem personer. Först min älskade lilla gosunge, som fyllde hela 8 år, samt hennes mamma (även kallad världens bästa A) som fyllde i fredags.

Sen därifrån vidare hem på födelsedagsmiddag hos I och M . M fyllde liksom gosungen år i lördags och I fyller imorgon tisdag.

Slutligen var det fina lilla S som fyllde förra söndagen och nu hade fest. Där blev jag kvar, längre än jag trodde dessutom. Gick väl och la mig på soffan hos henne vid fem på morgonen, sen åkte jag inte hem förrän närmare halv fyra på eftermiddagen igår.

Och då var det mer eller mindre hem och vända som gällde. Hann fräscha till mig och få på mig nya kläder, sen bar det av till Enskede kyrka och Enskede Kammarkörs konsert. Nio tonsättningar av ”Se, vi gå upp till Jerusalem”. Förvisso ganska vackert, men det blev lite tjatigt till slut med samma stycke i olika versioner – plus att det var rätt ”tung” musik.

Efteråt blev det kramkalas med typ halva kören (några av dem sjunger även i min kör, andra har gjort, eller är på något sätt anknutna till den). Det slutade med att goa S spontant bjöd hem mig på fika (hon bor där i krokarna). Där blev jag kvar i ett par timmar, fikat utvecklade sig till att även innefatta middag. Och så pratade vi. Och pratade. Hon började sjunga i AcQuire på senhösten förra året, så vi har inte riktigt hunnit lära känna varandra så väl än, så det passade ju bra att göra det när vi inte behövde koncentrera oss på att sjunga samtidigt ;)

Ju mer vi pratade, desto mer gemensamma faktorer fann vi. Intressant, ibland var det nästan lite kusligt lika. För att bara ta två exempel: Min mamma är från Österrike, det är hennes föräldrar också. Min pappa gick bort den 25 november, hennes föräldrar gick bort den 19 resp. 24 november…

Jag tycker det är fascinerande hur jag ibland lyckas pricka in såna fullträffar när det gäller nya vänner (och ”gamla” vänner också förstås – men jag tänker just nu närmast på dem jag lärt känna relativt nyligen). Den som definitivt är mest fascinerande är I. Där har jag funnit en tvillingsjäl! Jag har aldrig varit med om maken när det gäller att tänka likadant, reagera likadant osv. Det kanske inte är så konstigt att vårat favorituttryck snabbt blev ”Du också? Varför blir jag inte förvånad…”

För övrigt måste jag hitta ett bättre system för hur jag ska benämna mina vänner här i bloggen. Första bokstaven i namnet funkar ju så länge det inte finns någon annan med samma, och det händer mer och mer. Bara i det här inlägget är det två ”S”. Jag vill inte skriva folks riktiga namn utan att först ha kollat med dem så att det är okej, vissa håller ganska hårt på sin integritet och så måste det få vara.

En person har ju redan fått sitt alias här – Gosungen. Och hennes mamma kan ju då för enkelhetens skull kallas för Gosungens mamma. Min kära I är Vapendragaren – helt enkelt för att det var så vi började kalla varandra när vi körde igång med att simma ihop. Och så ÄR hon min vapendragare också.

Resten får hitta sina namn allt eftersom. Och med detta kanske det blir aningens tydligare för de som eventuellt läser min blogg också, att förstå vem det är jag skriver om.

Nu ska jag ladda med lite kaffe, så jag orkar städa mitt hem sen. Förutom storstädning så står styrelsemöte (AcQuire), körrep (AcQuire) och årsmöte (AcQuire) på schemat idag. Och så ska jag hem till mamma en sväng också förstås. Som vanligt på måndagar.

Livet är en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg.

Ibland blir jag riktigt glad när telefonen ringer.

”Hej, kan du jobba idag?”

…och dessutom har jag fått några monsterpass inbokade i februari. Med monsterpass menar jag en arbetstid mellan 07.00 och 20.00. Tretton timmar. Hejdå fritid, men HEJ pengar på kontot. Och så är det dessutom med världens underbaraste gosunge. Kan inte bli bättre.

Igår var det körrep igen. Så roligt! Jag älskar måndagar. Eller i alla fall måndagkvällar. Just nu repar vi en massa Queen-låtar, kan bli riktigt bra så småningom. Men det bästa av allt, förutom själva sjungandet, är alla fina körvänner man får umgås med. Två och en halv timme går fort när man är i trevligt sällskap.

Väl hemma igår så satt jag halva natten och försökte lära mig hur Skype fungerar. Tror jag har fått kläm på grunderna numera. Och jag har insett att det slår MSN Messenger med hästlängder. Bara en sån sak gör det värt att lära sig programmet bättre.

I övrigt då, vad händer? Tja, det är en del planering och fixande inför mammas födelsedagsfirande nästa helg. Min underbara mamma fyller 60 år på måndag, och varken hon eller jag fattar vart alla dessa år har tagit vägen. Det var ju nyss hon fyllde 40?! Fast hon å sin sida försöker hävda att hon är 29. Men när jag skulle fylla 30 så sa jag att hon banne mig får hoppa upp ett snäpp, jag kan ju inte vara äldre än min egen mamma! Så motvilligt är hon numera också 30, haha.

Det om det.

Mer en annan dag.

Rubriken har inget alls med inlägget att göra, men det är en av mina favorittextrader. Lars Winnerbäck.

Så går en dag från vårt liv och kommer aldrig åter.

…och inte har den här dagen bjudit på särskilt mycket överraskningar. Har spenderat typ hela dagen i soffan, och åstadkommit följande:

Gjort klart kortet till A. Blev nöjd. Åtminstone någorlunda.
Ringt och grattat A. Garvat åt det störda dataspel hon hade igång i bakgrunden (”jag matar en munk med katrinplommon för att han ska gå och skita så jag kan sno hans kåpa som jag behöver”).
Pratat bort en stund med I, då vi bland annat slog våra kloka huvuden ihop för att komma på något fyndigt att skriva i A’s kort. Tror vi fick ihop nåt bra till slut.
Pratat bort en stund även med mamma. Blivit lovad köttfärsbiffar till middag imorgon. Våran måndagsmiddag, den traditionella efter-jobbet-före-kören-middagen. 
Kollat på tv. Parlamentet och Beck.
Druckit kaffe. Och ätit lite också. Men mest har det blivit kaffe.

Så. Där har vi min dag, mer eller mindre.

Imorgon har jag sovmorgon. Tror jag skippar att ringa vårdcentralen imorgon, mår faktiskt ganska hyfsat idag. Fortfarande hes, men efter två dagars nästan total tystnad så har rösten faktiskt återvänt till stor del. Hostar fortfarande, men det är också under kontroll. Tempen är jag inte riktigt överens med, den vill gärna hålla sig kring 37,5 (vilket är mycket för mig som normalt ligger på 35,9-36,1). Men jag är inte däckad längre. Tror jag är redo att jobba imorgon. Har bara halvdag, så det blir lite mjukstart inför resten av veckan.

Men nu – sova. Kan inte sitta och uggla hela natten, hur mycket sovmorgon jag än har. Och jag ska åka något tidigare till jobbet så jag och I hinner gratta A innan hon går för dagen.

Och just det. Fyra veckor som rökfri. Det ni.

Vilken helg!

Bloggen har legat nere några dagar, så jag har inte kunnat uppdatera. Typiskt när jag för en gångs skull faktiskt vill göra det, haha.

I fredags kom min älskade kusin Renata och hennes sambo Johan hit. Underbart att äntligen få träffa dem igen! Det blir ju inte så ofta i och med att vi bor 24 mil ifrån varandra, och vi är väl knappast världsbäst på att ta oss i kragen och åka dessa mil. Även mamma var här, hon och jag hade förberett två smörgåstårtor till lördagens happening.

På lördagen var det så dags. Av någon underlig anledning blir jag bara äldre och äldre varje år, och i år är det meningen att alla siffror i min ålder ska bytas ut – helt plötsligt ska jag inte skriva en tvåa först, utan en trea. Nog för att jag faktiskt fortfarande är 29, jag har inte fyllt än. Men firandet skulle alltså gå av stapeln i lördags.

Jag och Renata kämpade med att dekorera smörgåstårtorna, och blev riktigt nöjda med resultatet. Mamma kom hit tidigt på eftermiddagen och hjälpte till med övriga förberedelser. Så runt 17.30 började de första gästerna trilla in. Och sen gick det verkligen i ett. Jag hann sitta ner i ungefär två sekunder innan det ringde på dörren på nytt. Och av någon anledning som jag inte riktigt förstår så har folk extremt svårt att hitta hit, trots vägbeskrivning. Det är inte direkt så att jag bor mitt ute i skogen, utan det är relativt centralt. Men det blev några telefonsamtal då jag fick guida folk rätt. Det roligaste var när mina kollegor från förskolan ringde, då stod de nere i porten och insåg att de inte hade en aning om vad jag heter i efternamn.

Kvällen bjöd på  många skratt, jag njöt av att ha mina fantastiska vänner omkring mig. Har inte haft så roligt på jag vet inte hur länge. Fick massor av fina presenter också, trots att jag inte hade önskat mig någonting. Den absolut roligaste presenten var den jag fick av kollegorna A, C och I. En ”ekologisk, biodynamisk dildo” – dvs en gurka. Trodde jag skulle dö av skratt när jag öppnade paketet. Till saken hör att A några veckor innan frågade vad jag önskade mig, och jag svarade att jag inte hade en aning.
”Jamen någonting måste vi ju ha med oss! En dildo kanske?!” sa hon.

Det värsta är att jag  vet att de mycket väl skulle kunnat ge mig en dildo. Jag försökte slingra mig ur det genom att säga ”Men, min mamma kommer ju vara där!”
”Äh, då sätter vi en varningslapp på där det står att det ska öppnas i ett separat rum.”

Alltså vågade jag knappt öppna paketet, för jag visste att det kunde vara precis vad som helst, och troligen något sexrelaterat. Nu är min mamma inte det minsta pryd, så jag oroade mig inte för vad hon skulle tycka. Men det var just det att jag inte visste vad mina kära kollegor hade hittat på… och mycket riktigt, en dildo fick jag ;) Men i samma paket låg också en ”riktig” present. Dock var det ”dildon” som fick mest uppmärksamhet under kvällens gång.

Hur som helst så hade jag en underbar 30-årsfest med fantastiska vänner här. Smörgåstårtorna gick åt och fick så mycket beröm. Och om jag får säga det själv så blev de jäkligt goda. Tack Marianne för receptet! Kladdkakorna mamma hade bakat var också grymt goda. Har en kvar i frysen som ska avnjutas vid senare tillfälle. Och jag hade träningsvärk i magen efter alla skratt, det säger mycket om hur lyckad kvällen blev!

Och jag börjar mer och mer tro på att rosévinsdieten funkar. Jag gick ju ner ett antal kilo efter veckan i Skåne, där vi drack massor av rosévin. I lördags var det också vad jag drack, och när jag sedan ställde mig på vågen i söndags så visade den minus igen. Nu väger jag nämligen 69,7 kg. Närmar mig målet mer och mer, och det är riktigt roligt!

Nu är det dags för mig att göra mig i ordning och åka till jobbet. Tis-ons är det Z, tors-fre är det förskola. Avslutar med lite siffror!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 69,7 kg (100824) (BMI 26,6)

Totalt vikt: -24,1 kg

Totalt BMI: -9,1

Kvar till nästa delmål (65,4 kg = normalviktig!): 4,3 kg

Kvar till slutmålet (65 kg): 4,7 kg (ensiffrigt!)

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 76 cm

Totalt midjemått: -30 cm

bloglovin