Min vän Maria bad mig om lite hjälp med  det projekt som hennes sambo Arne är upphovsman till, nämligen Vi kan alla göra nåt. Arne är musiker, och spelar i dansbandet Hedins. Efter katastrofen i Haiti kände han att han ville göra något för alla drabbade, och det resulterade i detta projekt. Ett stort antal dansbandsmusiker har gått samman och spelat in en gemensam singel, som heter just Vi kan alla göra nåt. De har även medverkat i Bingolotto, du kan se inslaget HÄR (spola fram till 36:45).

Tyvärr är det ju så att i media skrivs det knappt om Haiti längre, då OS och Melodifestivalen tar upp mest plats. Men folket där nere behöver fortfarande en massa hjälp!

Så om man vill hjälpa till kan man göra det genom att köpa (förhandsboka) den fysiska singeln för 40 SEK via  Bingolottos webbshop, eller ladda ner den digitalt (som en mp3-fil) för 38 SEK via Biwa Records.

Alla pengar som projektet genererar går oavkortat till Läkare utan gränser, och därifrån vidare till de behövande. Alla inblandade (musiker, låtskrivare, administratörer etc) ställer upp helt ideellt, vilket jag tycker är en oerhört fin gest. På projektets hemsida går det även att läsa om olika utmaningar som musiker, företag etc har – de skänker en viss procent av intäkterna och utmanar andra att göra likadant.

Som privatperson kanske man inte har möjlighet att skänka några större summor, men varje litet bidrag är värdefullt. Fyrtio kronor är inte mycket pengar för oss här i Sverige, men för jordbävningsoffren i Haiti är det desto mer. Gillar du inte dansbandsmusik och undrar varför i hela friden du då ska köpa singeln? Jag ska villigt erkänna att jag inte är något större fan av dansbandsmusik, men det är inte särskilt väsentligt i det här fallet. Det fyller så många andra funktioner – dels stöttar man projektet, dels stöttar man människor som behöver vår hjälp. Jag kommer självklart köpa singeln! Och jag hoppas att du gör detsamma.

För kom ihåg: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

Jag har vänner som verkligen känner mig. Som vet om mina ”övernaturliga” upplevelser och hur jag med ljus och lykta sökt en förklaring på dessa utan att lyckas. Hur många frågor jag har om det.

Och nu har jag fått en möjlighet att kanske, kanske kunna få svar på några av mina frågor. För i födelsedagspresent (ok, jag fyllde år för fem månader sen, men det har inte riktigt blivit tillfälle att utnyttja detta innan) så fick jag en andlig vägledning. Marianne och Jocke känner en kvinna som sysslar med sådant, och nu hade de bokat in mig hos henne. Eller ja, jag fick såklart själv ringa och boka en tid, men allt är betalt och klart.

Idag är det så dags. Om bara några timmar är jag där, och det ska bli så spännande att se vad det ger. Jag försöker att inte förvänta mig en viss typ av svar, för jag vet att det kanske inte alls blir så. Men jag är säker på att jag kommer gå därifrån och veta bra mycket mer än jag vet nu. Och jag vet att jag med detta kan skapa en mycket lugnare tillvaro. Det är främst två saker jag vill ha svar på, och oavsett vad svaret blir (om jag nu får något) så kommer det hjälpa mig att förstå varför jag upplever just detta. Naturligtvis hoppas jag ju att det är som jag tror, men även om det inte är det så kommer jag veta. Nu gissar jag bara.

Jag skriver mer när jag är hemma igen, och har landat i det jag förhoppningsvis har fått klarhet i. Vill inte skriva alldeles för mycket om exakt vad det är jag vill ha svar på nu innan. Varför vet jag inte, men det känns helt enkelt inte rätt. Tar det sen istället.

Håll tummarna för mig nu…

Jag tänkte att jag för första gången ska försöka mig på att sammanfatta året som gått. 2009 har varit ett år fyllt av både positivt och negativt, och jag har ännu inte riktigt bestämt mig för om jag ska se det som ett bra år, ett dåligt år eller ett ok år. Det har iaf varit bra mycket bättre än 2008, så mycket vet jag! Men nu kör vi:

Januari:
En av årets allra första dagar hade jag och Katta en liten möhippa för henne. Vi gick på bio och åt en bit mat efteråt. Precis hennes stil, hon är inte den som vill ha något storstilat och jätteavancerat. Hon var nöjd med vår lilla tjejkväll (vi hade inte varit ute tillsammans på det sättet sen innan hon fick barn!) och då var jag också nöjd.

Den 10 januari var det så dags. Katta och Bayern vigdes till man och hustru, och det blev precis så vackert som vi ville. Jösses vad vi kämpade för att få allt klart i tid. Men det var det värt! Jag är glad att jag fick vara en del av alltihop mer än som ”bara” gäst.

Något annat roligt som hände i januari var att min fyra månader långa sjukskrivning, efter handoperationerna, äntligen var tillända. Jag jobbade dels med Zarah, men började även springvikariera på några olika förskolor. Och min katastrofala ekonomi var helt plötsligt inte lika katastrofal längre.

Dessutom fyllde mamma år i slutet av januari, konstigt nog blir hon bara yngre och yngre varje år?

Februari:
I februari var det pappas födelsedag. Den tredje födelsedagen utan honom. Men den här gången blev det en väldigt speciell sådan, eftersom jag och min systerson åkte och hälsade på honom vid minnesplatsen. Systersonen fick äntligen svar på alla sina frågor, och med det ett lugn han inte haft innan. Det var ett fantastiskt fint sätt att fira pappas/morfars födelsedag på för oss två. Ett minne jag alltid kommer bära med mig.

Dessutom hade jag och Zarah fyraårsjubileum i början av månaden. Tänk att jag jobbat med henne i fyra fantastiska år!
Mars:
Den här månaden innehöll också ett antal födelsedagskalas. I början av månaden hade Zarah och hennes mamma gemensamt kalas, lilla skitungen fyllde hela 6 år!

I slutet av månaden var det Eriks tur att ha kalas, han fyllde 3 år och blev stora killen. Fick ost i födelsedagspresent och sprack nästan av lycka över det.
April:
I april åkte jag till Norrköping och var Buzzador. Jobbade som crew under inspelningen av programmet Ystad-Haparanda, där Gert Fylking och Robban Aschberg gick just den sträckan, till förmån för Cancerfonden – och främst forskning kring prostatacancer. Då det var den sjukdomen som tog min pappa ifrån mig kändes det bara så rätt att åka de 16 milen enkel resa. Och det var en upplevelse!

Den här månaden började också mina problem med magen. Jag var illamående och orkeslös, och förstod inte varför. Det ville inte riktigt ge med sig, och till slut fick jag åtminstone en diagnos – en envis magsjuka. Problemen hängde dock kvar ganska länge, men med lite medicin i kroppen kunde jag fungera någorlunda normalt.

Var hundvakt åt fantastiska Micki också. Det är så roligt att jag får låna honom då och då, det är verkligen världens bästa hund. Den enda hunden jag känner som dessutom faktiskt kramas!
Maj:
Den här månaden tog jag upp mina studier igen, för första gången på 1,5 år. Började kompletteringsplugga och skrev ett antal tentor och examinationer.

Det var också en körfestival i Nynäshamn, tillsammans med Georg Riedel och Stefan Nilsson, samt flera andra körer. Det var en rolig upplevelse, men många av (de mindre bra) sångerna plågade oss länge efteråt…

Malva firade sin ettårsdag, och jag insåg hur fort tiden går. Det var ju nyss som Katta suckade över att hon aldrig ville komma ut…

I maj tog jag även steget och kapade av mig det mesta av håret. Blev korthårig för första gången på tio år, och trivdes alldeles utmärkt med det.
Juni:
Var återigen hundvakt åt Micki, och njöt av att få spendera tid tillsammans med honom.

Midsommar firades traditionsenligt hos Jennifer och Patrik, och det var lika trevligt som alltid. Det enda vi hade kunnat vara utan var regnet som envisades med att vräka ner just när vi skulle gå bort till stången. Men förutom det var det en mycket mysig tillställning.
Juli:
Den här månaden hände något stort. Jag och Rikard skrev om kontraktet på lägenheten, så att den från och med 1 augusti bara stod på mig. Jag var för första gången någonsin ensam hyresgäst på ett förstahandskontrakt i Stockholms län. En underbar känsla!

Mamma och jag åkte på kryssning, och hade mamma-dotter-tid. Jag älskar att göra såna här saker med min mamma!

Dessutom blev jag blondin igen, även det för första gången på ungefär tio år…
Augusti:
ÄNTLIGEN flyttade jag tillbaka till min lägenhet, efter nästan exakt ett år i exil. Det var så skönt att känna att det nu var min lägenhet.

Nu började jag också plugga på heltid, sista terminen på utbildningen. Läste en musikkurs som i sig var jätterolig, men som jag i efterhand nog aldrig hade valt. Det var alldeles för oorganiserat, lärarna visste inte vad den andra gjorde, vi fick inga betygskriterier (för det fanns inga!), ja listan kan göras lång. Men samtidigt så har jag lärt känna flera nya personer tack vare just den här kursen, så det har allt varit positivt också!

Firade min födelsedag hemma med några vänner. Lagom litet, och lagom mysigt.
September:
Den här månaden fick jag äntligen min dröm förverkligad. Jag gjorde min pappatatuering – hans namn på insidan av handleden, ovanför stjärnorna. Så från och med nu bär jag honom med mig på ytterligare ett sätt.
Oktober:
Nu var det dags för Rikard att flytta till sin nyinköpta lägenhet, och självklart hjälpte jag till. Känns så skönt att vi är vänner och att det känns naturligt att umgås och hjälpa varandra med olika saker.

I oktober hade AcQuire en konsert tillsammans med Haninge Sinfonietta. Mycket trevligt.

Det största som hände den här månaden var att jag offentliggjorde min viktresa. Ett oerhört stort steg för mig att ta, men när jag väl hade gjort det kändes det bra. Har fått så oerhört mycket stöd och knutit nya kontakter tack vare det. Ibland måste man våga för att vinna!
November:
Här gjorde jag en upptäckt som fick mig både chockad och glad. Jag kunde helt plötsligt ta på och av mig mina favoritbyxor utan att knäppa upp dem först. Då insåg jag hur mycket jag faktiskt har gått ner i vikt, och framförallt tappat i centimeter kring midja och höfter.

I slutet av månaden kom så den dag jag fasar för varje år. Pappas dag. Årsdagen för hans död. Nu hade jag levt tre år utan min pappa, och det är tre år för länge…
December:
I december hände mycket. Jag kunde summera årets viktnedgång till tolv kilo, vilket är fantastiskt bra.

Fick hämta ut ett nytt körkort eftersom det var tio år sen sist, vilket fick mig att känna mig gammal för en stund.

Hade JulCapricer med AcQuire, Birger och Fria Röster, vilket var väldigt roligt. Efterföljande efterfest, vilket också var roligt, men jag kände mig åter gammal för en stund.

Drog på mig en ögoninflammation som jag i skrivande stund ännu inte är av med.

Hade köravslutning hemma hos körledaren, vilket var mycket trevligt, om än inte så långvarigt för min del.

Firade jul tillsammans med mamma, vilket var lika mysigt som alltid. Pappa var också med på ett hörn.

Gjorde ett seriöst försök att bli rökfri, men klarade inte mer än 26 timmar. Bättre det än ingenting dock, och nytt försök ska göras snarast.

Sådärja. Där har vi mitt 2009 i kortform. Både bra och dåliga saker som hänt. Hoppas på ett lika innehållsrikt 2010, som förhoppningsvis innehåller övervägande positiva saker.

Det jag däremot är riktigt glad över är löftet jag gav mig själv för ungefär ett år sedan – att jag under 2009 inte skulle vara sjukskriven (mer än någon enstaka dag här och där), och det har jag heller inte varit!

Med detta önskar jag er alla ett riktigt

gott nytt år!

Idag är det tre år sedan pappa lämnade sin plats här på jorden. TRE ÅR. En ofattbart lång tid som ändå har gått alldeles för fort. I 1096 dagar har jag levt utan min pappa. Ettusennittiosex dagar, varav många har varit ett riktigt helvete. Numera är det lite lättare än vad det var i början, men sorgen finns fortfarande kvar, i större omfattning än vad många kanske tror. Idag kan jag både le och skratta ”som vanligt”, men det innebär egentligen inte att sorgen är mindre. Det innebär bara att jag har lärt mig att hantera och att leva med den. Jag saknar pappa precis lika mycket idag som jag gjorde samma dag han somnade in. Men jag har kommit igenom den mest akuta fasen i sorgen, den fas där man blir som förlamad och inte vet varken ut eller in. Där man önskar att man själv kunde få dö, för att man inte vet hur man ska klara av att fortsätta leva.

Idag vill jag leva. Jag vill gå klart min utbildning, jag vill jobba, jag vill så mycket. Jag vill det för att jag vet att pappa hade varit så stolt över mig om han hade funnits här vid min sida. Allt jag idag åstadkommer, oavsett vad det är, fyller dubbla funktioner. Det är inte bara mitt eget välbefinnande det handlar om, utan allt jag gör, gör jag också för pappa. Han fick inte leva färdigt sitt liv, så nu lever jag för oss båda.

Jag tänder ju alltid ett ljus för pappa på balkongen varje kväll. Idag ska det lysa tre ljus där. Ett ljus för varje år som gått.

Igår när jag var hos mamma fick jag med mig en hel del papper och annat. Bland alla dessa saker finns minnesalbumet från pappas begravning. I det albumet finns hela begravningen dokumenterad. Begravningsceremonin, officiantens tal, vilka sånger som spelades/sjöngs och när, vad som stod på alla blommor som fanns, hur kistan såg ut, dödsannonsen…

Eftersom det är pappas dag idag, vill jag för första gången dela med mig av officiantens tal från begravningen. Det är så vackert, och skildrar pappa och hans liv på ett fantastiskt sätt. Det som står med kursiv stil är mina egna kommentarer, och är alltså inget som står i talet. Vissa detaljer kommer också utelämnas, av hänsyn till pappas, min egen och andras integritet.

——————————————

Ceremoniel

Cavatina ~ Stanley Meyers
(inledningsmusik)

Vi har samlats här idag för att ta farväl av Elon ********** (vårat efternamn).

Elon avled den 25 november efter en tids sjukdom. Han lämnar efter sig sina närmaste, barnen ***, ***** (mina syskon) och Monika, de två barnbarnen, Monikas mamma Maggan och morbror Kurt, **** ******** och ***** (pappas två bästa vänner), släkt och vänner.

Vi är alla berörda, direkt eller indirekt, av en människas död, därför att vi tillhör samma mänskliga gemenskap.
Men våra band till varandra ser olika ut. En del är starka, andra är svaga, vi är alla bundna till varandra genom släktskap, kärlek eller vänskap, genom att vi lever på samma plats eller i samma land eller helt enkelt därför att vi är en del av mänskligheten.

Stilla ro och nära ~ Körsång

Elon ********** (efternamn) föddes i Högalid och förblev Södertörn trogen under hela sin levnad.

I mitten på 50-talet gick han till sjöss, låg i Flottan och även om han så småningom lämnade Flottan, så behöll han sitt intresse för båtar och sjöfart. Han jobbade som översättare åt tidningen ”Loggen”, där han översatte olika artiklar till engelska och tyska och tvärtom.
Efter att han mönstrat av provade han på diverse yrken som att köra budbil bl.a., innan han hamnade hos SL som bussförare.
Han älskade sitt arbete som bussförare och han fortsatte att köra buss även efter uppnådd pensionsålder.
Sin sista rutt körde han i september i år, 2006. Han ansåg att vara bussförare, det var inget jobb, det var en välbetald hobby!

Elon hade många intressen och han läste mycket, var intresserad av historia, särskilt då sjöfartshistoria, men han var också mycket intresserad av tåg. ”Kolla loket” kunde han säga om han var vid någon tågstation, sedan kunde han utförligt redogöra för alla möjliga fakta om detta tåglok. Elon var medlem i ”Spårvägsmuseets vänner” och kunde där tillsammans med sina vänner **** ******** och ***** (pappas två bästa vänner, samma som ovan) tränga in i den spårbundna trafikens mysterier…

Så skimrande var aldrig havet ~ E. Taube – Körsång

Denna dag är till ända.
Vår sömn har flytt och vår dröm är förbi
Och det är inte längre gryning.
Och skulle våra händer mötas på nytt i en dröm
Skall vi bygga ännu ett torn i skyn
En liten tid och min längtan
Skall samla stoft och skum till en ny kropp
En liten tid, ett ögonblicks vila i vindens armar…

Jag tar så farväl av Elon ********** (efternamn) och jag gör det med
En ros för kärlek och tilltro
En ros för värme och empati
En ros för ljus och framtidshopp

Så skimrande var aldrig havet
(Defileringsmusik på orgel)

Fascination ~ F D Marchetti
(Utgångsmusik)

(efter detta står officiantens, organistens och Fonus representants namn, samt körens namn – AcQuire)

—————————————————————————

Begravningen hölls i Storkällans kapell i Älta, den 20 december 2006. Många av pappas släktingar och vänner var där och tog farväl av honom. Även kollegor från bussgaraget i Södertälje var närvarande.

Det jag minns allra bäst från begravningen är den, i mina ögon, oerhört vackra gest som pappas två bästa vänner visade. De kom i full uniform, och vid defileringen gjorde de först honnör vid kistan, sedan stannade de vid mig och mamma och gjorde åter honnör.

Under hela tiden jag har skrivit detta inlägg, har jag lyckats hålla tårarna borta, men nu strömmar de längs mina kinder. Att skriva officiantens tal fick mig att inombords återuppleva hela begravningen, och det är smärtsamt.

Avslutar med en bild tagen vid fikat efter begravningen, en bild som visar vad äkta vänskap är. Det är en bild jag har inramad i mitt köksfönster, och den ger mig styrka när jag behöver.

Jag och Katta. Hon fick mig att le trots all sorg den dagen.

Ett bra tag nu har det visats samma siffror varje gång jag ställt mig på vågen. Förvisso har det känts bra att det inte har varit plus någon gång (mer än nåt hekto eller två), men samtidigt blir jag lite frustrerad när det inte händer något åt andra hållet. Jag är väl medveten om att det är fullt normalt, att man står still då och då. Det får mig absolut inte att vilja ge upp, men det är bra mycket roligare när vågen visar ett minus.

Idag ställde jag mig på vågen igen, och trodde att jag i vanlig ordning skulle få se siffror runt 86,5 kg. Har liksom vant mig vid det. Men icke! Nu visade vågen 85,8 kg! Jag har alltså gått ner ytterligare 0,8 kg sedan den 5 november. Och jag har bara 0,8 kg kvar till den här månadens mål, som ”ska” vara uppnått om drygt 3 veckor. Nu jävlar känns det som att motivationen fick sig en rejäl kick. :)

Totalt har jag nu gått ner 8 kg. På drygt två månader. Förvisso försvann ju 6,7 av dessa kilon redan första månaden, men ändå. Jag är jäkligt stolt över mig själv.

Om en stund kommer mamma hit. Hon ska hjälpa mig att fixa mina favoritbyxor så att jag slipper tappa dem. Inte för att jag direkt tappar dem än, men det är inte så långt kvar tills jag gör det. Och det vore väldigt skönt att kunna använda dem utan att behöva dra upp dem jämt och ständigt, som jag faktiskt får göra nu.

Men jag säger som jag brukar säga: Det är mina byxor, men det är inte mitt fel.

Förklaring? För drygt nio år sen hade Katta en avskedsfest innan hon skulle flytta till Luleå för att plugga. Jag hade då på mig ett par byxor som var ganska låga i midjan. Och varje gång jag satte mig ner, eller rörde mig för mycket, gled de ner. Vid ett tillfälle när jag satte mig så hade alla väldigt roligt åt att byxorna åkte ner såpass att halva rumpan syntes, typ. Jag skulle då försvara mig, och tänkte säga något i stil med att ”Jag kan inte hjälpa att de här byxorna åker ner hela tiden, det är ju inte mitt fel att de gör det”, men det som kom ut ur munnen på mig var just ”Det är mina byxor, men det är inte mitt fel.” Och det har jag fått höra sedan dess.

Å andra sidan kan jag hämnas på Katta genom att fråga henne hur många vita stjärnor som finns på den mikrokinesiska flaggan. Vi spelade TP en nyårsafton för 5-6 år sen, och när Katta skulle läsa en fråga stod det ”Hur många vita stjärnor finns på den mikronesiska flaggan?” Men hon läste fel, och läste mikrokinesiska istället. Det hade vi väldigt roligt åt då, och hon har såklart fått höra det då och då sen dess. När jag fyllde år nu senast kom vi in på det, och skojade om att man borde ta det TP-kortet och rama in det. Sagt och gjort, jag letade upp kortet och scrappade snabbt ihop en enkel tavla som Katta fick med sig. Den finns att beskåda under ”Scrapping 2009″, bland ”Övrigt scrappat”. Och svaret på hur många stjärnor som finns på flaggan är: fyra. Så nu vet ni det. Säkert mycket användbar information…

När jag var och hälsade på Marianne med familj för ett tag sen sa hon en sak som fick mig att fundera rejält. Efter mitt besök hos dem skulle jag nämligen åka och hämta upp hunden Micki, som jag brukar vara hundvakt till då och då. Marianne frågade då hur jag kände hans matte och husse, och jag berättade att det var hos dem jag var inneboende för några år sen. Och det var när jag bodde hos dem som Micki kom till Sverige (han är hittehund från Spanien, Malaga närmare bestämt, och kom hit genom en av många organisationer som tar hand om hittehundar och sedan omplacerar dem) och blev en del av familjen. Även sedan jag flyttade därifrån har vi hållit kontakten, pratat ibland, setts ibland, och så har jag som sagt varit hundvakt då och då.

I och med det kom vi in på hur mitt boende har varit de senaste åren. Jag var tvungen att tänka efter när det faktiskt var jag var inneboende, och fick då räkna bakåt. Flyttade till den här lägenheten 2006 (flyttade förvisso ut 2008 och tillbaka igen 2009 också), innan dess bodde jag i andra hand norr om stan i 1,5 år – från feb 2005 till aug 2006. Och det var innan andrahandslägenheten som jag var inneboende, också det i 1,5 år – från sommaren 2004 till feb 2005. Innan dess bodde jag hos mamma och/eller pappa ett tag.

Marianne frågade då: ”Men när bodde du hos X då?” (X är min och Mariannes fd vän, som jag tidigare skrivit om, när det gällde kartongen som skulle hämtas, rättegången och allt som var runt det, för ungefär ett år sen.)
”Vad menar du?” sa jag.
”Jomen, X säger att du har bott där.”
”Eh, nej…? Jag har också fått höra att jag har bott där, men det stämmer inte.”

Till saken hör att jag under hösten  2004 blev hotad på mitt dåvarande jobb, av en pappa till ett av barnen på min avdelning. Det handlade om rena dödshot, och ledde också till rättegång. Pappan blev dock aldrig dömd eftersom han tog livet av sig i häktet. Dessa hot fick mig att må oerhört dåligt under en period, och det var också i den vevan som jag fick diagnosen panikångest. Och just när hoten inträffade så jobbade X extra på samma jobb. Eftersom jag inte vågade vara ensam vet jag att jag sov hos X en del under den första tiden efter hoten, så vi kunde åka till jobbet tillsammans. Men det var inte varje natt, och det rörde sig om max 3-4 veckor totalt. Sov minst lika ofta hemma hos mamma och mötte upp X vid tåget istället.

När det här med kartongen skedde, alltså när jag för tredje (och sista) gången bad X hämta den, fick jag en massa sms från X om vilken hemsk person jag var, hur jag bara hade utnyttjat X, att jag minsann hade bott där i tre månader och så vidare. Dessa tre månader som det påstods att jag hade bott hos X var alltså de 3-4 veckor under hösten 2004 när jag sov där då och då. Jag la aldrig ner någon energi på att ifrågasätta eller dra det vidare för att få reda på hur X kunde få det till att jag hade BOTT där i tre MÅNADER. Tänkte mest att om X vill se det så, må så vara. Jag vet ju hur det verkligen gick till. Orkade inte med en massa tjafs.

Men nu sa Marianne till mig att X har sagt att jag har bott där i SEX månader. What?! Tre månader har jag ju hört, men sex månader? Det får mig att fundera över vad X tror att det finns att vinna på att säga att jag har bott där. Och varför den påstådda tiden helt plötsligt har dubblerats? Varför ens hitta på något sådant? För att få sympati från sina ”vänner” och få mig att framstå som en snyltare och parasit?

För det enda andra alternativet, om vi nu ponerar att X inte har hittat på det här, är att jag har haft en sex månader lång minneslucka mellan typ september 2004 och mars 2005. Det går liksom inte heller ihop, i och med att jag flyttade till andrahandslägenheten i februari 2005? Och dessutom minns jag mycket tydligt att jag började studera på Lärarhögskolan i januari 2005.

Herregud. Jag trodde cirkusen med X var över nu. Att X hade gett upp och slutat snacka skit om mig. Jag har inte brytt mig nämnvärt om X det senaste året, bara fått lite uppdateringar från gemensamma vänner/bekanta, eftersom vi råkar ha en del sådana. Och då vill jag poängtera att det inte generellt rör sig om skitsnack. Och för mig är det dessutom så att jag anser att det är upp till var och en att bestämma vilka som är ens vänner. Alltså skulle jag aldrig någonsin tvinga någon av våra gemensamma vänner eller bekanta att välja sida. Vill de umgås med X så har jag inga problem med det. Men JAG har ingen längtan efter att umgås med X. Alltså vet de gemensamma vännerna/bekanta att det inte riktigt är läge att bjuda hem både mig och X på till exempel en liten mysig middag samtidigt. På en lite större fest är det helt okej för mig om X också skulle vara bjuden. Om X har problem med det vet jag inte, men det bryr jag mig ärligt talat inte om heller. Jag kan vara artig och trevlig om det krävs, men mer än så blir det inte. Inget småprat, för jag har ingenting att säga X. Men jag har å andra sidan ingenting att vinna på att vara otrevlig, alltså är jag trevlig istället. Vad jag sedan tycker och tänker är en annan sak.

Men uppenbarligen tänker inte X som jag, eftersom det fortfarande sprids lögner om mig. Jag tänker inte lägga ner någon större energi på det den här gången heller, men det vore intressant att få svar på VARFÖR. Så om någon som känner X , eller möjligen X själv, läser detta, och har en förklaring till varför det påstås att jag har bott hos X i sex månader tar jag gärna emot den.

Och anledningen till att jag väljer att kalla den här personen för X, är helt enkelt för att jag inte vill hänga ut personen ifråga. Oavsett hur illa behandlad jag än anser mig vara av X, har jag absolut ingenting att vinna på att hänga ut X här. Gör jag det sänker jag mig till samma sandlådenivå som jag anser att  X befinner sig på, och det är bara onödigt. Det tar energi och ger ändå ingenting vettigt. Men tro mig, om jag hade velat hänga ut X, så finns det mycket att skriva. Oerhört mycket. Men det är saker som stannar hos mig. Därför väljer jag istället att anonymisera genom att skriva X, och på sätt skyddas X’s identitet. Endast de som känner X, och som känner till det jag har berättat om i det här inlägget, vet vem jag skriver om. Och de personerna är redan ”inblandade” i och med att de känner mig och/eller X.

Igår fick jag följande sms när jag var på jobbet.

Tänkte precis på dig! Du är en härlig, go & omtänksam tjej som jag är glad att ha i mitt liv! Tack för att du finns! Massor av kramar!

Det förgyllde hela min kväll. Är glad att jag har så fina vänner! Och dessa små ord av uppskattning, som dyker upp då och då, gör att jag känner att jag också är en bra vän. Mina vänner vet att jag finns där för dem oavsett tid på dygnet, för mig är det en självklarhet. Jag ställer alltid upp för dem utan krav på gentjänster. För mig är det definitionen av vänskap – att ge utan att kräva något tillbaka. Självklart har även jag mina gränser, om jag aldrig får något tillbaka, oavsett om det är ett tack eller något annat, är det inte särskilt roligt att bara ge och ge. Men den typen av ”envägsvänskap” håller ändå aldrig i längden. Och då är det knappast äkta vänskap. Jag vet att mina äkta vänner aldrig skulle göra så. De vet att jag finns för dem, och jag vet att de finns för mig. En ömsesidighet som ger en fantastisk känsla av trygghet.

Jag är en generös person, mår bäst när jag kan göra något för andra. Tycker om att hitta på små överraskningar för mina vänner. De som umgås med mig vet att jag har väldigt svårt för att komma tomhänt hem till dem. Det är aldrig några stora saker, utan små gåvor som jag vet kommer uppskattas. Ett handgjort kort, badskum, lite hemlagad mat, ett ljus, te… Det behöver inte vara särskilt avancerat.

Nu över till något annat – min viktresa. Kan meddela att jag idag har gått ner ytterligare ett halvt kilo, väger nu 86,6 kg. Detta är alltså med kläder. Väger mig alltid med kläder hos dietisten, alltså gör jag det hemma också. Utan kläder väger jag troligen runt 86 kg, kanske strax under. Men ett par hundra gram hit eller dit är ganska oväsentligt. Den officiella vikten är den med kläder. Och jag blir lika glad varje gång jag ställer mig på vågen och ser att det går neråt. Känns så bra!

Brukar ta midjemåttet också, bara för att ha ytterligare ett konkret ”bevis” för att det faktiskt händer något, även om vågen kanske inte alltid visar på minus. Och sedan starten för drygt två månader sen har jag tappat 13 cm runt midjan. Helt sjukt. På två månader har jag tappat totalt 7,2 kg i vikt och 13 cm i omfång. Definitivt en anledning att vara stolt! Den här gången ska jag banne mig lyckas nå min målvikt! Det får ta den tid det tar, tid är något jag har gott om. Dessutom vinner jag ingenting på att försöka stressa bort kilon. Gör jag det kommer det straffa sig i slutändan.

Men jag börjar kunna ana ljuset i slutet av tunneln. För första gången någonsin, sen mitt första försök att gå ner i vikt, känner jag att jag kommer klara det. Jag har kämpat i så många år, gjort så många försök som alltid slutat i misslyckanden. Den här gången vill jag kunna stå där, med en vikt jag kan vara stolt över och som gör att jag kan kalla mig normalviktig. Och jag ska kämpa allt jag kan för att nå dit.

Det som känns skönt just nu är att jag inte har så ont längre. I och med att jag helt har slutat småäta, och dessutom äter mycket mindre portioner än tidigare, så krymper magsäcken – vilket den också ska. Eftersom jag har överätit i så många år har jag töjt ut magsäcken rejält, och måste alltså krympa den till normalstorlek igen. Och när magsäcken drar ihop sig gör det förbannat ont. Inte hela tiden, och inte alltid med samma intensitet.

Den allra första tiden var värst, de smärtorna jag hade då påminde om de smärtorna jag hade när jag fick en livmoderinfektion för några år sen. Då hade jag så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen, inga smärtstillande bet heller. Kändes ungefär som att någon försökte hugga ut alla inälvor med en slö kniv. Den här gången var jag förberedd på ett annat sätt, och kunde hantera smärtorna bättre. Och så småningom övergick det till smärtor som var mer i klass med rejäl mensvärk. När det gör ont nu känns det mest som vanlig magknip, och det går fort över igen. Alltså krymper inte magsäcken lika mycket längre, vilket förhoppningsvis innebär att den börjar närma sig rätt storlek.

Det är under den här perioden de allra flesta som försöker gå ner i vikt ger upp. För det är inte lätt att ha så ont. Men det är en fas man måste igenom, det är bara att stå ut och stå emot. För man vet samtidigt att man kan ”lösa problemet”, dvs få bort smärtorna, genom att äta, äta, äta. Fyller man magsäcken konstant drar den inte ihop sig och gör således heller inte ont. Men det är en oerhört kortsiktig ”lösning”, som egentligen inte löser någonting alls. Men kommer man igenom den här jobbiga fasen är resten av resan mycket lättare.

Jag är medveten om att jag i resten av mitt liv kommer vara tvungen att ha koll på mitt ätbeteende, och tänka på vad jag stoppar i mig. Jag kommer aldrig kunna slappna av helt och äta precis vad som faller mig in. Men jag ser det egentligen inte som något jobbigt. Jag har helt enkelt två val. Antingen äter jag utan att tänka – går inte ner, snarare upp, i vikt – trivs inte med mig själv. Eller så tänker jag på vad jag äter – går ner i vikt, och så småningom behåller vikten – trivs med mig själv. Ser jag det så är valet inte svårt.

Jag vill kunna trivas med mig själv, och det gör jag inte idag. Jag skäms fortfarande oerhört över min kropp och min övervikt. Trots att jag har helt mig själv att skylla, så vill jag inte se ut såhär. Jag vill kunna gå in i vilken affär som helst och pröva tex ett par byxor och veta att de kommer passa. Inte som nu – jag går till de affärer som jag vet har stora storlekar, och allt som oftast inser jag i provrummet att jag får hämta en större storlek eftersom den jag har prövat är för liten. Målet för mig är, när det gäller just byxor, att jag ska kunna ha storlek 38/40. För då vet jag att min storlek finns överallt.

Det här blev långt, och precis som förra gången var det oerhört jobbigt att skriva om min vikt. Men ju mer jag gör det, desto lättare kommer det bli. Dessutom kommer ju jag med tiden bli lättare. Den magiska gränsen just nu är att spränga 80-kilosstrecket. Jag har sprängt 90-kilosstrecket, vilket känns oerhört bra. Men fatta att få skriva en vikt som börjar med en sjua. Det har jag inte gjort på säkert 10 år.

Jag har en så bra period just nu. Saker och ting flyter på, jag trivs hur bra som helst i skolan, jag blir uppringd var och varannan dag och blir erbjuden jobb (vickdagar + mer timmar hos Zarah), jag har landat i lägenheten, jag känner mig ganska trygg med mig själv, ekonomin är helt okej, jag får ofta besök av mina underbara vänner.

Ändå sitter jag här nu och vill bara gråta.

Det förvirrar mig. Varför reagerar jag så?

Ja jösses, nu har det gått alldeles för lång tid utan inlägg här igen. Skyller på att jag har haft fullt upp.

Förra veckan började skolan igen, och det är SÅ roligt! Läser en kurs nu som heter ”Musik för alla”. Vi sjunger, spelar instrument, gör olika lekar… för att ta ett exempel: till idag hade vi i uppgift att ta med oss en ”bagagevisa”. Det vill säga en sång som vi kan själva, men som vi tror att de andra inte kan. Jobbade två och två. Idag framförde vi vår lilla bagagevisa och lärde de andra den. Det var riktigt kul! En del sånger hade man hört, en del var helt nya.

Sen har det varit jobb förstås. Mest med Zarah, men även ett pass på en av ”mina” förskolor. Med småttingarna, för första gången på just den förskolan. Skoj!

Så har jag hunnit fylla år också. Fått fina presenter och haft mycket trevligt folk här! Av mamma fick jag en spikmatta, något jag verkligen har önskat mig. Har nu hunnit använda den i fem dagar (idag blir 6:e gången) och är helt såld. Första gången gjorde det skitont i början, men sen var det bara så skönt. Jag har helt enkelt fått en ny bästa vän ;)

Idag har jag dessutom varit och bokat något jag har velat göra i flera år. Äntligen! Den 17:e september smäller det. Och fram till dess är det min lilla hemlis VAD det är. Okej, min kära kusin höll på att gå upp i atomer när hon insåg att hon skulle få vänta drygt två veckor på att få reda på det, så hon fick veta. Och Marianne gör sitt bästa för att lista ut det. Hon närmar sig… haha!

Imorgon är jag ledig hela dagen. Har inget planerat förrän på kvällen, då är det kör. Egentligen är det på måndagar, men då min körledare är i Skåne idag så lägger vi repet imorgon istället. Ska ägna morgondagen åt att baka nåt gott till körfikat, och så ska jag färga håret. Läsa lite kurslitteratur kanske. Och ta sovmorgon… det var längesen jag fick det!

Nu ska jag sjunka ner i soffan, kanske med någon god drink. Det var längesen jag fick det också ;)

Har haft en fantastisk helg. Jobbat fre-sön. I fredags hade jag och Zarah en härlig eftermiddag och kväll ihop, som avslutades med Singstar tillsammans med hennes mamma, bonuspappa, bonusbror och bonusfarfar. Vi vuxna fick varsitt glas vin – Z’s bonuspappa tyckte att det var självklart att även assistenten skulle ha, trots att det här var en ”familjekväll”, och jag uppskattar det enormt. Inte vinet i sig, utan att de vid sådana tillfällen ser mig som ”en del av familjen”. De har absolut ingen skyldighet att förse mig med vare sig ätbart eller drickbart i någon form då jag jobbar. Men det har hänt många gånger att de, när de ska äta middag, har sagt ”Vill du också ha? Vi lagade mat så att det skulle räcka till dig med”. Eller som i fredags, att de skulle dricka lite vin och erbjöd även mig ett glas. Att jag självklart skulle vara med och sjunga Singstar. Deras generositet, öppna famn och hjälpsamhet (mamman och bonuspappan hjälpte mig till och med att flytta!) i kombination med den fantastiska person Zarah är, gör att jag älskar mitt jobb. Jag trivs så bra!

Igår tog jag och Zarah det ganska lugnt på förmiddagen. Varvade soffa, golv och gåstol i lagom takt. Sedan fick hon lunch och så la jag henne att vila. Under tiden hon låg på övervåningen och vilade satt jag vid köksbordet på undervåningen med en kopp kaffe och en bok. Hann läsa någon sida innan Zarahs mamma bad mig om en tjänst. Hon och Zarahs bonuspappa gifte sig för ett tag sen, och nu var det dags att skriva tackkort till de som närvarat. De hade kort och en kalligrafipenna, och mamman undrade om jag möjligen var duktig på att skriva snyggt?

Jag sa att jag ju kunde försöka, jag tycker ju om att skriva och älskar att pyssla. Så jag skrev lite på ett kladdpapper, och de tyckte det var så snyggt. Jag var väl någorlunda nöjd, men de tyckte det var snyggt och det var huvudsaken. Alltså blev jag sittande med att skriva dryga 20-talet tackkort. Som tur var skulle det inte stå så mycket i varje kort. Bara en mening, och så deras namn. Som tur var hade Zarah en sådan dag där hon låg länge och vilade, så jag hann skriva färdigt innan hon började tjoa. Hennes mamma och bonuspappa var jätteglada över att jag velat göra dem den här tjänsten, vilket jag inte tyckte var någon stor sak. Bonuspappan sa skämtsamt: ”Tack snälla! Nu får jag väl köpa ut nåt åt dig, för du är väl inte tillräckligt gammal för att köpa själv? Vad ska du ha? Vin? Sprit? Cigg?” Jag skrattade bort det, och sen tänkte jag inte mer på det. Han är liksom den skämtsamma typen, och jag tyckte inte att jag hade gjort så värst mycket egentligen. Skriva ett par kort, liksom…

På eftermiddagen så tog jag och Zarah bilen och hälsade på hos Ann. Fikade, Zarah fick sitta på golvet, vi busade massor. Ann och Zarah funkar så grymt bra ihop! Och så är Zarah lite smått förälskad i Anns tonårsson också ;)

Idag har vi återigen haft en lugn förmiddag. Efter lunch drog vi iväg till Ann igen. Tog en sväng till Kungens Kurva och shoppade loss (fast jag och Zarah fönstershoppade bara). Med jämna mellanrum fann jag mig själv ståendes utan sysselsättning. För då hade Ann helt plötsligt greppat rullstolen med Zarah i och börjat gå. Så där gick jag bredvid medans min vän skötte mitt jobb ;) Men som sagt så är Ann fantastisk med Zarah, och att hon hjälper till är helt frivilligt, jag tror att det är för att hon ska kunna sno åt sig lite egentid med Zarah ;) Och Zarah älskar det. Hon slänger en blick åt mitt håll, ropar lite för att kolla så jag hänger med, och sen är det lugnt. Så länge båda två är nöjda, så är jag också nöjd. Jag delar gärna med mig av min lilla favorittjej!

Efter ett par timmar med Ann drog jag och Zarah vidare hem till min mamma, där jag lånade hennes skrivare under tiden Zarah massakrerade en veckotidning. Sen fick vi middag, och Zarah åt som en häst. Jag överdriver inte om jag säger att hon åt minst lika mycket som jag! Efter maten roade sig mamma och Zarah med att snurra grytlappar, och jag fick en stund för mig själv. Utnyttjade tiden till att gå på toa och sedan ta en cigg på balkongen. Det är så skönt att Zarah accepterar att jag går iväg lite. Jag älskar henne, och jag älskar att umgås med henne, men det blir ganska påfrestande om man ska sitta som en klisterlapp vid hennes sida hela tiden. Så någon minuts paus här och där (oftast pratar jag och Zarah under tiden, men jag får möjlighet att göra mig en kopp kaffe, gå på toa eller vad det nu kan vara) gör väldigt mycket. Då snabbtankar jag ny energi för ytterligare en stunds lek.

Att leka med Zarah blir ganska intensivt. Om man lyssnar på konversationen oss emellan när vi leker, så låter det ungefär som om man leker med vilket barn som helst. Men skillnaden är att Zarah behöver otroligt mycket assistans i sin lek. För att ta ett exempel: Duplo. Leker man med ett ”friskt” barn som vill bygga ett torn av Duplo så tar barnet en kloss och sätter ihop den med en annan kloss. Tar en ny kloss och bygger vidare med de andra klossarna. Och så vidare. En vuxens roll i leken kan då vara att ge förslag på var nästa kloss ska sitta, hjälpa till att hålla i tornet etc.

Med Zarah ser det annorlunda ut. Hon har svårt att greppa klossarna (trots att de är stora och greppvänliga), och hon kan inte sätta ihop två klossar med varandra. Alltså ger hon klossarna, en och en, till mig. Jag håller klossen som ska placeras på redan ihopbyggda klossar, och frågar Zarah var hon vill att jag ska sätta den. Jag flyttar runt den mellan de möjliga ställena, och frågar Zarah om hon vill ha den där? Eller där? Eller där? Zarah svarar ”nä” om hon inte vill ha den där, och ”mmm” om hon vill ha den där. Samtidigt som jag agerar byggare måste jag se till att de lösa klossarna ligger inom Zarahs räckvidd, och på ett sådant sätt att hon kan greppa dem. Ligger de för långt bort kan hon inte själv gå och hämta dem. Och om de ligger ”fel” kan hon inte vända dem så att det blir lättare att greppa. Och så vidare. Det kräver mycket engagemang och uppmärksamhet från min sida. Och frågor, frågor, frågor. Plus att jag måste vara beredd på att rätta till Zarahs sittställning, att ta emot henne om hon välter…  Det är jätteroligt att leka med Zarah, tro inget annat, men det tar enormt med energi.

Nåväl. När jag och Zarah kom tillbaka hem till henne efter vår lilla turné idag var klockan så mycket att det var dags att göra henne i ordning för natten. Eftersom resten av familjen inte hade avslutat middagen, så tog vi hissen upp till Zarahs rum för att göra henne i ordning där (vanligtvis gör vi det i soffan). Då fick familjen äta ifred, och Zarah fick möjlighet att varva ner lite i lugn och ro. Efter blöjbyte och pyjamaspåklädning tog vi med oss tandborste, filt och napp och knallade ner till resten av familjen igen. Lämnade över Zarah till hennes mamma, eftersom klockan var såpass mycket att mitt arbetspass var slut och det var dags för mig att åka hem.

Men så sa Zarahs mamma: ”Du… på köksbänken därborta finns det en sak till dig. Hämta den och ta med den hem, det är ett tack för att du var så snäll och hjälpte oss med korten”. Jag gick bort till köksbänken och insåg att bonuspappan inte alls skämtade igår.

För där stod en flaska vin.

Mamman tyckte jag skulle korka upp den redan ikväll, men jag sparar den till ett senare tillfälle. Den ska njutas av. Det är nämligen ett väldigt gott vin, inte svindyrt men heller inte särskilt billigt.

Och just det. Igår fick jag en golvlampa också. Och lite kläder.

Jag har det rätt bra ändå!