Så. Vad har hänt sen sist? Jul och nyår spenderades hos den här damen:

Nu är det 2011, och jag försöker fortfarande lära mig det. Antar att det kommer ta ett tag, eftersom det är likadant vartenda år.

I övrigt då, på sjukdoms- och skadefronten? Jo, evighetsförkylningen verkar börjar släppa sitt stenhårda grepp om mig. Det är på tiden, kan man lugnt säga. Sen i början av september, det vill säga i drygt fyra månader, har jag varit mer eller mindre förkyld. Och vid tre tillfällen har det satt sig riktigt ordentligt på halsen, i form av stämbandskatarr. Senaste gången var precis innan JulCapricerna (såklart, jag blir alltid sjuk lagom till konsert), och då var det nästan lite läskigt. Mitt i en mening försvann rösten. Jag satt och pratade med min vän I när hon sa ”Du börjar låta hes”, jag svarade ”Jo, jag märker det” och fortsatte meningen jag just påbörjat. När jag kom till slutet av meningen var rösten inte mer än ett pipande. Riktigt skumt!

När jag efter några dagar fortfarande inte hade mycket röst – dock hade jag inte ont i halsen överhuvudtaget, vilket fick mig fundersam över vad det var som pågick i min hals – så bokade jag en läkartid. Jag blev lite orolig över att jag för tredje gången på knappt två månader blivit så dålig i halsen, och den här gången dessutom så extremt snabbt, att jag ville kolla upp det.
Läkaren tittade i halsen och konstaterade jag att jag var ordentligt röd, och att jag borde ha ont. Halsprov togs men visade inte på några streptokocker. Alltså var det ett virus som bara var att vänta ut. Blev ordinerad röstvila, vilket gick sådär i och med konserterna. Dock hoppade jag över att sjunga på lördagens konserter, med resultatet att jag faktiskt kunde sjunga någorlunda på söndagen.

Och nu börjar jag som sagt känna mig ganska frisk. Hoppas bara att det fortsätter såhär nu, jag är trött på att ständigt gå runt och vara mer eller mindre sjuk.

Om vi då går vidare till skadefronten så kan jag upplysa om att jag är den klantigaste personen som skådats i detta universum. För någon vecka sedan skulle jag i vanlig ordning platta håret och således koppla in kontakten till plattången. Fråga mig inte hur jag lyckades, men när jag drog i sladden för att få tag på själva kontakten så fick jag den att snärta till så kontakten flög rätt i ansiktet på mig. Resultatet? Detta:
En liten men smärtsam blåtira, komplett med blödande sår. Tror inte det behövs utförligare kommentarer på det…

Nåväl, blåtiran bleknade, såret läkte. När det var så gott som borta kom nästa grej. När jag skulle gå av bussen lyckades jag slå i knät så hårt att skinnet ”brändes” bort på en fläck och hela knät blev blått. Såhär:

Fotot gör inte blåmärket rättvisa, men det var det bästa jag lyckades få till med dålig mobilkamera.

Som grädde på moset busade jag med Sweeney, I’s katt, och han råkade riva mig på handleden så rejält att det såg ut som att jag gjort något helt annat….:Det har hunnit läka lite nu, såg mycket värre ut innan…

Så. Det är väl ungefär vad som hänt sen sist. Det, och att jag nu varit rökfri i tre månader. Tre och en halv till och med. I söndags var det 15 veckor. Men vem räknar…? Det går förvånansvärt bra, även om jag på sistone haft ett röksug som varit ganska jobbigt. Jag har dock inte trillat dit, och vill inte göra det heller. Men ibland är det fruktansvärt frestande…

Gjort klart kortet till A. Blev nöjd. Åtminstone någorlunda.
Ringt och grattat A. Garvat åt det störda dataspel hon hade igång i bakgrunden (”jag matar en munk med katrinplommon för att han ska gå och skita så jag kan sno hans kåpa som jag behöver”).
Pratat bort en stund med I, då vi bland annat slog våra kloka huvuden ihop för att komma på något fyndigt att skriva i A’s kort. Tror vi fick ihop nåt bra till slut.
Pratat bort en stund även med mamma. Blivit lovad köttfärsbiffar till middag imorgon. Våran måndagsmiddag, den traditionella efter-jobbet-före-kören-middagen. 
Kollat på tv. Parlamentet och Beck.
Druckit kaffe. Och ätit lite också. Men mest har det blivit kaffe.

Så. Där har vi min dag, mer eller mindre.

Imorgon har jag sovmorgon. Tror jag skippar att ringa vårdcentralen imorgon, mår faktiskt ganska hyfsat idag. Fortfarande hes, men efter två dagars nästan total tystnad så har rösten faktiskt återvänt till stor del. Hostar fortfarande, men det är också under kontroll. Tempen är jag inte riktigt överens med, den vill gärna hålla sig kring 37,5 (vilket är mycket för mig som normalt ligger på 35,9-36,1). Men jag är inte däckad längre. Tror jag är redo att jobba imorgon. Har bara halvdag, så det blir lite mjukstart inför resten av veckan.

Men nu – sova. Kan inte sitta och uggla hela natten, hur mycket sovmorgon jag än har. Och jag ska åka något tidigare till jobbet så jag och I hinner gratta A innan hon går för dagen.

Och just det. Fyra veckor som rökfri. Det ni.

Uppgraderade wp och ångrar mig lite smått. För nu står det konstiga saker i adminpanelen som jag inte förstår, och mitt gamla tema vill inte funka som det ska. Så jag fick ta ett annat tema, om inte annat tills jag har förstått hur jag ska fixa till saker och ting. Och bli inte förvånade om det byts ut titt som tätt, jag har beslutsångest…

Egentligen har jag inte så mycket att skriva just nu. Eller jo, det finns massor, men jag har varken lust eller ork till det. Har sprungit lite för mycket och för fort på sistone och är farligt nära att frontalkrocka med den där berömda väggen. Än så länge har jag bara touchat den, men det räcker. Jag mår inte särskilt bra, och därför kommer jag kanske inte uppdatera här så mycket på ett tag. (Jag vet att jag inte har skrivit på nästan 2 månader, men det har ju som sagt haft fler orsaker än att jag bara inte har orkat – jag har heller inte kunnat de gånger jag faktiskt har velat.)

Men lite snabba siffror kan jag ändå avsluta med. Det har inte hänt särskilt mycket på vågen, känns som att min kropp faktiskt har bestämt sig för att det är en bra vikt jag har. De sista kilona jag har kvar till målvikten ser jag nu bara som en bonus om de försvinner. Jag är nöjd där jag är och trivs med mig själv.

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 69,6 kg (101017) (BMI 26,5)

Totalt vikt: -24,2 kg

Totalt BMI: -9,2

Kvar till nästa delmål (65,4 kg = normalviktig!): 4,2 kg

Kvar till slutmålet (65 kg): 4,6 kg (ensiffrigt!)

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 73 cm

Totalt midjemått: -33 cm

Och just det, det måste jag ju berätta. Jag är rökfri sedan tre veckor tillbaka. Bestämde mig för att ge det en chans och den här gången funkade det. Dock ska jag väl erkänna att jag faktiskt snusade förra helgen. Två portionspåsar. När jag inte var nykter. MEN, just då var det faktiskt ett ganska smart drag. Jag var väldigt röksugen efter ett par öl, men hade en kompis intill som snusade och bad om att få en (och så blev det ytterligare en lite senare). Och det gjorde att röksuget försvann. Hade jag tagit en cigg istället så hade det varit kört och jag hade börjat röka igen. Men snus är inte lika ”farligt” för mig. Jag blir inte beroende. Eller, det är väl klart att jag skulle kunna bli beroende, men jag nöjer mig oftast med en eller ett par såna portionspåsar och är inte sugen dagen efter. Så nu funderar jag på att festsnusa istället för att feströka, om nikotinbegäret sätter in då vill säga. För feströka skulle jag som sagt aldrig klara av. Snuset kan jag låta bli när jag är nykter. Och uppenbarligen fyllde de sin funktion, de där två portionspåsarna förra helgen – jag har inte rökt och heller inte snusat något mer.

Nu ska jag sova och se om morgondagen känns bättre än dagen idag. Vem vet?

Januari:
En av årets allra första dagar hade jag och Katta en liten möhippa för henne. Vi gick på bio och åt en bit mat efteråt. Precis hennes stil, hon är inte den som vill ha något storstilat och jätteavancerat. Hon var nöjd med vår lilla tjejkväll (vi hade inte varit ute tillsammans på det sättet sen innan hon fick barn!) och då var jag också nöjd.

Den 10 januari var det så dags. Katta och Bayern vigdes till man och hustru, och det blev precis så vackert som vi ville. Jösses vad vi kämpade för att få allt klart i tid. Men det var det värt! Jag är glad att jag fick vara en del av alltihop mer än som ”bara” gäst.

Något annat roligt som hände i januari var att min fyra månader långa sjukskrivning, efter handoperationerna, äntligen var tillända. Jag jobbade dels med Gosungen, men började även springvikariera på några olika förskolor. Och min katastrofala ekonomi var helt plötsligt inte lika katastrofal längre.

Dessutom fyllde mamma år i slutet av januari, konstigt nog blir hon bara yngre och yngre varje år?

Februari:
I februari var det pappas födelsedag. Den tredje födelsedagen utan honom. Men den här gången blev det en väldigt speciell sådan, eftersom jag och min systerson åkte och hälsade på honom vid minnesplatsen. Systersonen fick äntligen svar på alla sina frågor, och med det ett lugn han inte haft innan. Det var ett fantastiskt fint sätt att fira pappas/morfars födelsedag på för oss två. Ett minne jag alltid kommer bära med mig.

Dessutom hade jag och Gosungen fyraårsjubileum i början av månaden. Tänk att jag jobbat med henne i fyra fantastiska år!
Mars:
Den här månaden innehöll också ett antal födelsedagskalas. I början av månaden hade Gosungen och hennes mamma gemensamt kalas, lilla skitungen fyllde hela 6 år!

I slutet av månaden var det Buspojkens tur att ha kalas, han fyllde 3 år och blev stora killen. Fick ost i födelsedagspresent och sprack nästan av lycka över det.
April:
I april åkte jag till Norrköping och var Buzzador. Jobbade som crew under inspelningen av programmet Ystad-Haparanda, där Gert Fylking och Robban Aschberg gick just den sträckan, till förmån för Cancerfonden – och främst forskning kring prostatacancer. Då det var den sjukdomen som tog min pappa ifrån mig kändes det bara så rätt att åka de 16 milen enkel resa. Och det var en upplevelse!

Den här månaden började också mina problem med magen. Jag var illamående och orkeslös, och förstod inte varför. Det ville inte riktigt ge med sig, och till slut fick jag åtminstone en diagnos – en envis magsjuka. Problemen hängde dock kvar ganska länge, men med lite medicin i kroppen kunde jag fungera någorlunda normalt.

Var hundvakt åt fantastiska Micki också. Det är så roligt att jag får låna honom då och då, det är verkligen världens bästa hund. Den enda hunden jag känner som dessutom faktiskt kramas!
Maj:
Den här månaden tog jag upp mina studier igen, för första gången på 1,5 år. Började kompletteringsplugga och skrev ett antal tentor och examinationer.

Det var också en körfestival i Nynäshamn, tillsammans med Georg Riedel och Stefan Nilsson, samt flera andra körer. Det var en rolig upplevelse, men många av (de mindre bra) sångerna plågade oss länge efteråt…

Blomsterflickan firade sin ettårsdag, och jag insåg hur fort tiden går. Det var ju nyss som Katta suckade över att hon aldrig ville komma ut…

I maj tog jag även steget och kapade av mig det mesta av håret. Blev korthårig för första gången på tio år, och trivdes alldeles utmärkt med det.
Juni:
Var återigen hundvakt åt Micki, och njöt av att få spendera tid tillsammans med honom.

Midsommar firades traditionsenligt hos J och P, och det var lika trevligt som alltid. Det enda vi hade kunnat vara utan var regnet som envisades med att vräka ner just när vi skulle gå bort till stången. Men förutom det var det en mycket mysig tillställning.
Juli:
Den här månaden hände något stort. Jag och R skrev om kontraktet på lägenheten, så att den från och med 1 augusti bara stod på mig. Jag var för första gången någonsin ensam hyresgäst på ett förstahandskontrakt i Stockholms län. En underbar känsla!

Mamma och jag åkte på kryssning, och hade mamma-dotter-tid. Jag älskar att göra såna här saker med min mamma!

Dessutom blev jag blondin igen, även det för första gången på ungefär tio år…
Augusti:
ÄNTLIGEN flyttade jag tillbaka till min lägenhet, efter nästan exakt ett år i exil. Det var så skönt att känna att det nu var min lägenhet.

Nu började jag också plugga på heltid, sista terminen på utbildningen. Läste en musikkurs som i sig var jätterolig, men som jag i efterhand nog aldrig hade valt. Det var alldeles för oorganiserat, lärarna visste inte vad den andra gjorde, vi fick inga betygskriterier (för det fanns inga!), ja listan kan göras lång. Men samtidigt så har jag lärt känna flera nya personer tack vare just den här kursen, så det har allt varit positivt också!

Firade min födelsedag hemma med några vänner. Lagom litet, och lagom mysigt.
September:
Den här månaden fick jag äntligen min dröm förverkligad. Jag gjorde min pappatatuering – hans namn på insidan av handleden, ovanför stjärnorna. Så från och med nu bär jag honom med mig på ytterligare ett sätt.
Oktober:
Nu var det dags för R att flytta till sin nyinköpta lägenhet, och självklart hjälpte jag till. Känns så skönt att vi är vänner och att det känns naturligt att umgås och hjälpa varandra med olika saker.

I oktober hade AcQuire en konsert tillsammans med Haninge Sinfonietta. Mycket trevligt.

Det största som hände den här månaden var att jag offentliggjorde min viktresa. Ett oerhört stort steg för mig att ta, men när jag väl hade gjort det kändes det bra. Har fått så oerhört mycket stöd och knutit nya kontakter tack vare det. Ibland måste man våga för att vinna!
November:
Här gjorde jag en upptäckt som fick mig både chockad och glad. Jag kunde helt plötsligt ta på och av mig mina favoritbyxor utan att knäppa upp dem först. Då insåg jag hur mycket jag faktiskt har gått ner i vikt, och framförallt tappat i centimeter kring midja och höfter.

I slutet av månaden kom så den dag jag fasar för varje år. Pappas dag. Årsdagen för hans död. Nu hade jag levt tre år utan min pappa, och det är tre år för länge…
December:
I december hände mycket. Jag kunde summera årets viktnedgång till tolv kilo, vilket är fantastiskt bra.

Fick hämta ut ett nytt körkort eftersom det var tio år sen sist, vilket fick mig att känna mig gammal för en stund.

Hade JulCapricer med AcQuire, Birger och Fria Röster, vilket var väldigt roligt. Efterföljande efterfest, vilket också var roligt, men jag kände mig åter gammal för en stund.

Drog på mig en ögoninflammation som jag i skrivande stund ännu inte är av med.

Hade köravslutning hemma hos körledaren, vilket var mycket trevligt, om än inte så långvarigt för min del.

Firade jul tillsammans med mamma, vilket var lika mysigt som alltid. Pappa var också med på ett hörn.

Gjorde ett seriöst försök att bli rökfri, men klarade inte mer än 26 timmar. Bättre det än ingenting dock, och nytt försök ska göras snarast.

Sådärja. Där har vi mitt 2009 i kortform. Både bra och dåliga saker som hänt. Hoppas på ett lika innehållsrikt 2010, som förhoppningsvis innehåller övervägande positiva saker.

Det jag däremot är riktigt glad över är löftet jag gav mig själv för ungefär ett år sedan – att jag under 2009 inte skulle vara sjukskriven (mer än någon enstaka dag här och där), och det har jag heller inte varit!

Med detta önskar jag er alla ett riktigt

gott nytt år!

Ska försöka ta nya tag efter nyår. Se om det går bättre då. För jag vill verkligen. Jag kunde bara inte nu.

Det var längesen jag hade såhär mycket ångest. Hjärtat rusade, jag hade svårt att andas och visste inte om jag skulle spy, gråta, eller bara dö. Så på bussen hem från mamma bestämde jag mig. Att bli rökfri var inte värt all denna ångest.

Normalt håller en ångestattack i sig ungefär i en kvart för mig. Åtminstone den allra värsta delen. Panikdelen, så att säga. Sedan kan jag ha ångestkänningar i flera timmar när det värsta är över, men då är det hanterbart. Den här gången vägrade paniken släppa taget.

Så när jag klev av bussen skyndade jag mig in på Konsum och köpte ett paket cigg. Tände en och genast klingade den värsta paniken av. När jag hade rökt upp hela ciggen hade jag fortfarande mycket ångest, men det kändes inte lika akut längre. Nu, några timmar senare, känner jag fortfarande av ångesten, men nu är den på en klart hanterbar nivå.

Alltså var det inte rätt tillfälle att bli rökfri nu. Jättesynd, men så blir det ibland. Jag försökte åtminstone. Och 26 timmar är bättre än inget alls.

Men något positivt finns det med den här dagen iaf. Jag tog midjemåttet idag. Och insåg att jag nu tappat 17 cm i midjan. S-j-u-t-t-o-n centimeter. Helt galet. Var tvungen att sätta måttbandet på det midjemått jag hade som utgångspunkt bara för att jämföra, och då såg jag verkligen skillnaden. Naturligtvis tog jag kort på det, och här kan ni se resultatet:

Första midjemåttet jämfört med det nuvarande. Notera också att det hålet i skärpet som syns nästan längst ute i nedre vänstra hörnet, är det hålet som är det sista "riktiga". Jag kan alltså dra åt skärpet ytterligare ett par hål som inte finns...

Jag vet att det låter som dumma bortförklaringar, vet att så många tänker och säger ”men det är väl bara att sluta!”…. men så enkelt är det inte. Alla som varit rökare vet vad jag pratar om. Det är svårt nog att själv ta  beslutet att lägga av, och det är snudd på omöjligt att göra det för att någon annan säger det. Jag vet att jag borde sluta! Det går inte lättare för att någon tjatar. Snarare röker jag mer då, av någon anledning. Och om jag mot förmodan skulle försöka sluta för att någon annan ”vill” det, så vet jag att resultatet alltid blir detsamma – en total kraschlandning efter någon månad eller två. Och ett helvete på vägen dit, tills jag till slut kapitulerar och börjar röka igen bara för att kunna känna mig som en någorlunda normal människa. I sådana situationer blir jag som ett monster utan nikotin i kroppen.

Men om jag lyckas fånga ett av de här sällsynta ”nu-eller-aldrig-ögonblicken” så brukar det i allmänhet gå lättare. Inte sagt att det inte är jobbigt, men då har jag själv tagit beslutet och klarar jag inte att sluta röka så är det bara mig själv jag sviker. Jag är mycket väl medveten om att oavsett vem som ”tagit beslutet åt mig”, om det är jag själv eller någon annan, så är det fortfarande bara mig själv jag sviker om jag börjar röka igen. Men om jag slutar ”för att andra vill det”, så känns det som om jag även sviker dem. Därför är det så mycket lättare om jag själv får ta beslutet. Att jag slutar röka för att jag vill det, inte för att någon annan vill det.

För sju timmar sedan tog jag beslutet. Nu får det vara nog. Jag ska banne mig kunna klara mig utan cigg. Just då kändes det som en baggis, jag var ju precis nyrökt och nikotindepåerna proppfulla. Nu känns det inte lika roligt längre. Jag sitter och gör upp en massa planer på hur jag ska kunna få ta mig ett endaste litet bloss. Tänker att det var en så dum idé att sluta röka precis just nu. Var och varannan minut ploppar denna tanke upp i mitt huvud: ”Men nu hinner jag gå ut och ta en ci… nä, just det. Jag har inga.”

Känns som rena avgiftningen det här, vilket det väl på sätt och vis är också. Jag känner mig febrig, kinderna är blossande röda, fingrarna är iskalla, jag kallsvettas, hjärtat slår mycket fortare än vanligt, jag har ångestkänningar, huvudvärk, känner mig allmänt stressad… Och allt jag vill är att få en tänd cigg placerad mellan mitt ena pekfinger och långfinger. Men om jag ska klara projektet att sluta röka den här gången så vet jag att jag måste stå emot. Det är alltid jobbigast precis i början. De första dagarna är oftast ett rent helvete. Sen börjar det återgå mer till normalläge. Och jag vet att om jag klarar mig igenom den här första jobbiga perioden så kan jag klara resten också.

Jag upprepar som ett mantra i huvudet att jag faktiskt klarade av den första helvetestiden med viktnedgången också, då när magsäcken krympte som mest. Hur ont jag hade då, men att jag faktiskt stod emot och klarade det. Hur jag sedan dess har gått ner tolv kilo. Jag vet att jag kan om jag bara vill. Och därför ska jag banne mig klara av det här med rökningen också. Fast egentligen vill jag inte säga att jag ”slutar röka”. För mig låter det så definitivt då, och jag vet inte om jag faktiskt aldrig kommer röka igen. Jag kan inte lova att jag har tagit mitt sista bloss i livet. Självklart hoppas jag på det, men det finns absolut inga garantier. På samma sätt som jag aldrig kommer kunna slappna av helt och hållet när det gäller maten, så kommer jag inte kunna slappna av helt och hållet när det gäller cigg. Frestelsen finns alltid där. En gång rökare, alltid rökare. En gång matmissbrukare, alltid matmissbrukare.

Alltså väljer jag att säga att jag gör ett uppehåll med rökningen. Förhoppningsvis ett livslångt uppehåll, men det känns inte lika definitivt. Det kräver inga löften om ”aldrig mer”.

Så. Det här är första dagen av förhoppningsvis väldigt många av rökuppehåll. Jag ska vara envisare än nikotinbegäret den här gången. Punkt slut.