Jag tänkte att jag för första gången ska försöka mig på att sammanfatta året som gått. 2009 har varit ett år fyllt av både positivt och negativt, och jag har ännu inte riktigt bestämt mig för om jag ska se det som ett bra år, ett dåligt år eller ett ok år. Det har iaf varit bra mycket bättre än 2008, så mycket vet jag! Men nu kör vi:

Januari:
En av årets allra första dagar hade jag och Katta en liten möhippa för henne. Vi gick på bio och åt en bit mat efteråt. Precis hennes stil, hon är inte den som vill ha något storstilat och jätteavancerat. Hon var nöjd med vår lilla tjejkväll (vi hade inte varit ute tillsammans på det sättet sen innan hon fick barn!) och då var jag också nöjd.

Den 10 januari var det så dags. Katta och Bayern vigdes till man och hustru, och det blev precis så vackert som vi ville. Jösses vad vi kämpade för att få allt klart i tid. Men det var det värt! Jag är glad att jag fick vara en del av alltihop mer än som ”bara” gäst.

Något annat roligt som hände i januari var att min fyra månader långa sjukskrivning, efter handoperationerna, äntligen var tillända. Jag jobbade dels med Zarah, men började även springvikariera på några olika förskolor. Och min katastrofala ekonomi var helt plötsligt inte lika katastrofal längre.

Dessutom fyllde mamma år i slutet av januari, konstigt nog blir hon bara yngre och yngre varje år?

Februari:
I februari var det pappas födelsedag. Den tredje födelsedagen utan honom. Men den här gången blev det en väldigt speciell sådan, eftersom jag och min systerson åkte och hälsade på honom vid minnesplatsen. Systersonen fick äntligen svar på alla sina frågor, och med det ett lugn han inte haft innan. Det var ett fantastiskt fint sätt att fira pappas/morfars födelsedag på för oss två. Ett minne jag alltid kommer bära med mig.

Dessutom hade jag och Zarah fyraårsjubileum i början av månaden. Tänk att jag jobbat med henne i fyra fantastiska år!
Mars:
Den här månaden innehöll också ett antal födelsedagskalas. I början av månaden hade Zarah och hennes mamma gemensamt kalas, lilla skitungen fyllde hela 6 år!

I slutet av månaden var det Eriks tur att ha kalas, han fyllde 3 år och blev stora killen. Fick ost i födelsedagspresent och sprack nästan av lycka över det.
April:
I april åkte jag till Norrköping och var Buzzador. Jobbade som crew under inspelningen av programmet Ystad-Haparanda, där Gert Fylking och Robban Aschberg gick just den sträckan, till förmån för Cancerfonden – och främst forskning kring prostatacancer. Då det var den sjukdomen som tog min pappa ifrån mig kändes det bara så rätt att åka de 16 milen enkel resa. Och det var en upplevelse!

Den här månaden började också mina problem med magen. Jag var illamående och orkeslös, och förstod inte varför. Det ville inte riktigt ge med sig, och till slut fick jag åtminstone en diagnos – en envis magsjuka. Problemen hängde dock kvar ganska länge, men med lite medicin i kroppen kunde jag fungera någorlunda normalt.

Var hundvakt åt fantastiska Micki också. Det är så roligt att jag får låna honom då och då, det är verkligen världens bästa hund. Den enda hunden jag känner som dessutom faktiskt kramas!
Maj:
Den här månaden tog jag upp mina studier igen, för första gången på 1,5 år. Började kompletteringsplugga och skrev ett antal tentor och examinationer.

Det var också en körfestival i Nynäshamn, tillsammans med Georg Riedel och Stefan Nilsson, samt flera andra körer. Det var en rolig upplevelse, men många av (de mindre bra) sångerna plågade oss länge efteråt…

Malva firade sin ettårsdag, och jag insåg hur fort tiden går. Det var ju nyss som Katta suckade över att hon aldrig ville komma ut…

I maj tog jag även steget och kapade av mig det mesta av håret. Blev korthårig för första gången på tio år, och trivdes alldeles utmärkt med det.
Juni:
Var återigen hundvakt åt Micki, och njöt av att få spendera tid tillsammans med honom.

Midsommar firades traditionsenligt hos Jennifer och Patrik, och det var lika trevligt som alltid. Det enda vi hade kunnat vara utan var regnet som envisades med att vräka ner just när vi skulle gå bort till stången. Men förutom det var det en mycket mysig tillställning.
Juli:
Den här månaden hände något stort. Jag och Rikard skrev om kontraktet på lägenheten, så att den från och med 1 augusti bara stod på mig. Jag var för första gången någonsin ensam hyresgäst på ett förstahandskontrakt i Stockholms län. En underbar känsla!

Mamma och jag åkte på kryssning, och hade mamma-dotter-tid. Jag älskar att göra såna här saker med min mamma!

Dessutom blev jag blondin igen, även det för första gången på ungefär tio år…
Augusti:
ÄNTLIGEN flyttade jag tillbaka till min lägenhet, efter nästan exakt ett år i exil. Det var så skönt att känna att det nu var min lägenhet.

Nu började jag också plugga på heltid, sista terminen på utbildningen. Läste en musikkurs som i sig var jätterolig, men som jag i efterhand nog aldrig hade valt. Det var alldeles för oorganiserat, lärarna visste inte vad den andra gjorde, vi fick inga betygskriterier (för det fanns inga!), ja listan kan göras lång. Men samtidigt så har jag lärt känna flera nya personer tack vare just den här kursen, så det har allt varit positivt också!

Firade min födelsedag hemma med några vänner. Lagom litet, och lagom mysigt.
September:
Den här månaden fick jag äntligen min dröm förverkligad. Jag gjorde min pappatatuering – hans namn på insidan av handleden, ovanför stjärnorna. Så från och med nu bär jag honom med mig på ytterligare ett sätt.
Oktober:
Nu var det dags för Rikard att flytta till sin nyinköpta lägenhet, och självklart hjälpte jag till. Känns så skönt att vi är vänner och att det känns naturligt att umgås och hjälpa varandra med olika saker.

I oktober hade AcQuire en konsert tillsammans med Haninge Sinfonietta. Mycket trevligt.

Det största som hände den här månaden var att jag offentliggjorde min viktresa. Ett oerhört stort steg för mig att ta, men när jag väl hade gjort det kändes det bra. Har fått så oerhört mycket stöd och knutit nya kontakter tack vare det. Ibland måste man våga för att vinna!
November:
Här gjorde jag en upptäckt som fick mig både chockad och glad. Jag kunde helt plötsligt ta på och av mig mina favoritbyxor utan att knäppa upp dem först. Då insåg jag hur mycket jag faktiskt har gått ner i vikt, och framförallt tappat i centimeter kring midja och höfter.

I slutet av månaden kom så den dag jag fasar för varje år. Pappas dag. Årsdagen för hans död. Nu hade jag levt tre år utan min pappa, och det är tre år för länge…
December:
I december hände mycket. Jag kunde summera årets viktnedgång till tolv kilo, vilket är fantastiskt bra.

Fick hämta ut ett nytt körkort eftersom det var tio år sen sist, vilket fick mig att känna mig gammal för en stund.

Hade JulCapricer med AcQuire, Birger och Fria Röster, vilket var väldigt roligt. Efterföljande efterfest, vilket också var roligt, men jag kände mig åter gammal för en stund.

Drog på mig en ögoninflammation som jag i skrivande stund ännu inte är av med.

Hade köravslutning hemma hos körledaren, vilket var mycket trevligt, om än inte så långvarigt för min del.

Firade jul tillsammans med mamma, vilket var lika mysigt som alltid. Pappa var också med på ett hörn.

Gjorde ett seriöst försök att bli rökfri, men klarade inte mer än 26 timmar. Bättre det än ingenting dock, och nytt försök ska göras snarast.

Sådärja. Där har vi mitt 2009 i kortform. Både bra och dåliga saker som hänt. Hoppas på ett lika innehållsrikt 2010, som förhoppningsvis innehåller övervägande positiva saker.

Det jag däremot är riktigt glad över är löftet jag gav mig själv för ungefär ett år sedan – att jag under 2009 inte skulle vara sjukskriven (mer än någon enstaka dag här och där), och det har jag heller inte varit!

Med detta önskar jag er alla ett riktigt

gott nytt år!

Jag klarade mig i ungefär 26 timmar. Sedan var ångesten så fruktansvärt jobbig att jag inte stod ut längre. Det har varit jobbigt att lägga av innan, men aldrig såhär jobbigt. Och då insåg jag att det inte var någon idé just nu.

Ska försöka ta nya tag efter nyår. Se om det går bättre då. För jag vill verkligen. Jag kunde bara inte nu.

Det var längesen jag hade såhär mycket ångest. Hjärtat rusade, jag hade svårt att andas och visste inte om jag skulle spy, gråta, eller bara dö. Så på bussen hem från mamma bestämde jag mig. Att bli rökfri var inte värt all denna ångest.

Normalt håller en ångestattack i sig ungefär i en kvart för mig. Åtminstone den allra värsta delen. Panikdelen, så att säga. Sedan kan jag ha ångestkänningar i flera timmar när det värsta är över, men då är det hanterbart. Den här gången vägrade paniken släppa taget.

Så när jag klev av bussen skyndade jag mig in på Konsum och köpte ett paket cigg. Tände en och genast klingade den värsta paniken av. När jag hade rökt upp hela ciggen hade jag fortfarande mycket ångest, men det kändes inte lika akut längre. Nu, några timmar senare, känner jag fortfarande av ångesten, men nu är den på en klart hanterbar nivå.

Alltså var det inte rätt tillfälle att bli rökfri nu. Jättesynd, men så blir det ibland. Jag försökte åtminstone. Och 26 timmar är bättre än inget alls.

Men något positivt finns det med den här dagen iaf. Jag tog midjemåttet idag. Och insåg att jag nu tappat 17 cm i midjan. S-j-u-t-t-o-n centimeter. Helt galet. Var tvungen att sätta måttbandet på det midjemått jag hade som utgångspunkt bara för att jämföra, och då såg jag verkligen skillnaden. Naturligtvis tog jag kort på det, och här kan ni se resultatet:

Första midjemåttet jämfört med det nuvarande. Notera också att det hålet i skärpet som syns nästan längst ute i nedre vänstra hörnet, är det hålet som är det sista "riktiga". Jag kan alltså dra åt skärpet ytterligare ett par hål som inte finns...

För ungefär sju timmar sen bestämde jag mig. Jag hade då precis tagit den sista ciggen ur paketet och tänt den. Funderade på om jag skulle köpa ett nytt paket. Men så tänkte jag att det var nu eller aldrig. Jag har länge tänkt att jag vill lägga av med rökningen, men jag kan inte bara sluta hursomhelst. För mig måste ”det rätta tillfället” dyka upp, dvs ett tillfälle när jag känner som jag gjorde idag – ”nu eller aldrig”. Jag vet aldrig när dessa tillfällen dyker upp, och ibland hinner jag inte fånga dem ens, för de kan svepa förbi väldigt fort. Alltså finns det väldigt få ”möjliga” tillfällen för mig att sluta röka.

Jag vet att det låter som dumma bortförklaringar, vet att så många tänker och säger ”men det är väl bara att sluta!”…. men så enkelt är det inte. Alla som varit rökare vet vad jag pratar om. Det är svårt nog att själv ta  beslutet att lägga av, och det är snudd på omöjligt att göra det för att någon annan säger det. Jag vet att jag borde sluta! Det går inte lättare för att någon tjatar. Snarare röker jag mer då, av någon anledning. Och om jag mot förmodan skulle försöka sluta för att någon annan ”vill” det, så vet jag att resultatet alltid blir detsamma – en total kraschlandning efter någon månad eller två. Och ett helvete på vägen dit, tills jag till slut kapitulerar och börjar röka igen bara för att kunna känna mig som en någorlunda normal människa. I sådana situationer blir jag som ett monster utan nikotin i kroppen.

Men om jag lyckas fånga ett av de här sällsynta ”nu-eller-aldrig-ögonblicken” så brukar det i allmänhet gå lättare. Inte sagt att det inte är jobbigt, men då har jag själv tagit beslutet och klarar jag inte att sluta röka så är det bara mig själv jag sviker. Jag är mycket väl medveten om att oavsett vem som ”tagit beslutet åt mig”, om det är jag själv eller någon annan, så är det fortfarande bara mig själv jag sviker om jag börjar röka igen. Men om jag slutar ”för att andra vill det”, så känns det som om jag även sviker dem. Därför är det så mycket lättare om jag själv får ta beslutet. Att jag slutar röka för att jag vill det, inte för att någon annan vill det.

För sju timmar sedan tog jag beslutet. Nu får det vara nog. Jag ska banne mig kunna klara mig utan cigg. Just då kändes det som en baggis, jag var ju precis nyrökt och nikotindepåerna proppfulla. Nu känns det inte lika roligt längre. Jag sitter och gör upp en massa planer på hur jag ska kunna få ta mig ett endaste litet bloss. Tänker att det var en så dum idé att sluta röka precis just nu. Var och varannan minut ploppar denna tanke upp i mitt huvud: ”Men nu hinner jag gå ut och ta en ci… nä, just det. Jag har inga.”

Känns som rena avgiftningen det här, vilket det väl på sätt och vis är också. Jag känner mig febrig, kinderna är blossande röda, fingrarna är iskalla, jag kallsvettas, hjärtat slår mycket fortare än vanligt, jag har ångestkänningar, huvudvärk, känner mig allmänt stressad… Och allt jag vill är att få en tänd cigg placerad mellan mitt ena pekfinger och långfinger. Men om jag ska klara projektet att sluta röka den här gången så vet jag att jag måste stå emot. Det är alltid jobbigast precis i början. De första dagarna är oftast ett rent helvete. Sen börjar det återgå mer till normalläge. Och jag vet att om jag klarar mig igenom den här första jobbiga perioden så kan jag klara resten också.

Jag upprepar som ett mantra i huvudet att jag faktiskt klarade av den första helvetestiden med viktnedgången också, då när magsäcken krympte som mest. Hur ont jag hade då, men att jag faktiskt stod emot och klarade det. Hur jag sedan dess har gått ner tolv kilo. Jag vet att jag kan om jag bara vill. Och därför ska jag banne mig klara av det här med rökningen också. Fast egentligen vill jag inte säga att jag ”slutar röka”. För mig låter det så definitivt då, och jag vet inte om jag faktiskt aldrig kommer röka igen. Jag kan inte lova att jag har tagit mitt sista bloss i livet. Självklart hoppas jag på det, men det finns absolut inga garantier. På samma sätt som jag aldrig kommer kunna slappna av helt och hållet när det gäller maten, så kommer jag inte kunna slappna av helt och hållet när det gäller cigg. Frestelsen finns alltid där. En gång rökare, alltid rökare. En gång matmissbrukare, alltid matmissbrukare.

Alltså väljer jag att säga att jag gör ett uppehåll med rökningen. Förhoppningsvis ett livslångt uppehåll, men det känns inte lika definitivt. Det kräver inga löften om ”aldrig mer”.

Så. Det här är första dagen av förhoppningsvis väldigt många av rökuppehåll. Jag ska vara envisare än nikotinbegäret den här gången. Punkt slut.