Sedan något år eller två tillbaka har hon tecknat ”äta/mat” när hon är hungrig (eller törstig, hon använder samma tecken till båda alternativen, och då får man fråga för att ta reda på vilket av dem hon menar), men hon gör sin egen variant av tecknet – hon stoppar pekfingret i munnen. Det ”korrekta” tecknet är att man för A-handen (man nyper ihop fingrarna till en ”näbb”) upprepade gånger mot munnen. Men i Zarahs fall är det inte korrektheten som är det viktiga, utan att hon kan göra tecknet anpassat utifrån sina motoriska förmågor. Vi förstår ju ändå vad det är hon vill säga.

För bara några veckor sedan läste jag i hennes kontaktbok att de på förskolan har börjat lära henne en del vardagstecken. Hon kunde nu teckna även ”tack” och ”hjälp”. Jag var såklart nyfiken och bad henne visa. Och hon tecknade så fint, och var så stolt över att hon kunde.

Och så häromdagen hände något jag knappt ens vågat tro att hon skulle klara av i dagsläget. Efter lunchen skulle vi gå upp på övervåningen för att vila, och då tecknade Zarah ”tack” upprepade gånger. ”Tack för vad?” frågade jag, varpå Zarah tecknade ”mat”. ”Tack för maten?” sa jag. ”Mmm”, svarade Zarah med ett stort leende. Och så fortsatte hon teckna ”tack” och ”mat”. Lillskruttan har alltså på eget initiativ satt ihop sin första tvåordsmening! (Egentligen tre, om man ska räkna ordet ”för”, även om hon inte tecknar det). Jag är så imponerad, och stolt!

Men Zarah slutade inte imponera där. Lite senare tänkte jag att jag skulle se om hon förstod att hon kunde kombinera fler tecken med varandra. Så jag frågade: ”Zarah, kan du teckna ”tack för hjälpen”?” Zarah log brett och tecknade ”tack” och ”hjälp”.

Jag ville testa henne ytterligare, eftersom hon fattade principen direkt. När jag dricker kaffe vill Zarah alltid hjälpa till att hålla i muggen, vilket hon såklart får. Det är dock en ganska intressant upplevelse, eftersom jag på så sätt riskerar att få allt kaffe över mig. Hon har inte riktigt kontroll på sina armar och händer, vilket gör att hon kan rycka till lite hur som helst. Och då gäller det att jag är beredd och kan parera :)

Men i alla fall, jag hade precis druckit upp mitt kaffe, med Zarahs hjälp förstås. Så jag visade Zarah tecknet för ”kaffe”, och frågade om hon kunde göra det. Och hon tecknade ”kaffe” så fint så. Sen tecknade jag ”tack”, ”hjälp”, ”kaffe” (”tack för hjälpen med kaffet”) och frågade Zarah om hon kunde upprepa. Tror ni inte att ungen klarade det? Från att ha pratat/tecknat ett ord i taget, kunde hon nu sätta ihop TRE tecken till en mening!

Såhär i OS-tider har hon dessutom lärt sig att hålla tummarna för Sverige. I början fick jag hjälpa till så att tummen hamnade rätt, men nu kan hon själv. Och när publiken/kommentatorerna jublar, om det blir mål eller vad det nu kan vara, så jublar Zarah också och höjer händerna mot taket. Det verkar allt bo en liten sportnörd i henne  ;)

Jag kan ju tillägga att när jag tecknar med Zarah, så säger jag ordet samtidigt som jag tecknar. Det är alltså fråga om stödtecken, dvs jag tecknar de ”viktigaste” orden i meningarna. När Zarah tecknar så gör hon det utan talat språk till, helt enkelt för att hon inte kan säga de orden. Jag bekräftar dock alltid hennes tecken genom att säga ordet, så att hon vet att jag har förstått vad det är hon vill säga. Och Zarah bekräftar genom att säga ”mmm” (dvs ”ja”) om jag har sagt rätt. Har jag fattat fel säger hon ”nä”, och upprepar tecknet tills jag säger rätt.

Med knappt två veckor kvar till sjuårsdagen har Zarahs kommunikativa  förmågor stigit till en nivå vi nyligen inte ens vågat drömma om  att hon skulle nå. Och jag är övertygad om att hon kommer fortsätta imponera i rask takt! Sånt här värmer gott i ett assistenthjärta :)