Mogis del av stjärnhimlen

För tre år sedan vid den här tiden, satt jag vid pappas sida. Jag väntade på det som komma skulle. Och jag fasade för det. Jag hade fortfarande en gnutta hopp, om än i mikroskopisk form, att det kanske, kanske kunde vända. Så länge han andades, så länge han rörde sig, så länge han kunde öppna sina ögon och se in i mina, så fanns hoppet. Den 20 november för tre år sedan kunde pappa fortfarande kommunicera. Han pratade inte mycket, men några ord sa han. Och när jag tryckte hans hand så tryckte han tillbaka. Han var fortfarande vaken mer än för några sekunder i taget. Han åt några teskedar kräm. Han drack några klunkar vatten. Han var fortfarande envis och ville gå till badrummet för att gå på toaletten.

Samtidigt som jag hoppades, så såg jag honom gradvis bli allt sämre. Gnistan i ögonen fanns inte längre kvar. Han var så mager, och kinderna så insjunkna. Han ville så gärna leva, men han orkade inte. Han hade inte gett upp, men han hade inte energi nog att kämpa. Det gjorde så ont att se honom så hjälplös. Så liten i den stora sängen. Så beroende av andra. Min pappa, som alltid var den som fanns för andra, var nu tvungen att finna sig i att andra tog hand om honom. Jag kan bara ana hur svårt det måste ha varit för honom. Han sa aldrig någonting om det, jag vet att han var tacksam för att vi fanns där, men jag vet också att han hade velat klara sig själv.

I skolan förra veckan pratade vi om egenskaper hos människor. En av de egenskaper som togs upp var snällhet. Den egenskap jag tillskrev pappa, då jag och officianten hade ett samtal inför hans begravning. Hon bad mig att beskriva pappa med ett enda ord, och jag svarade ”Snäll. Min pappa var snäll.” För det var han. Han var snäll mot alla som förtjänade det. Han gav av sig själv utan att någonsin kräva något i gengäld. Och han gjorde det för att han själv ville, inte för att någon annan förväntade sig det av honom. Han blev glad av att kunna glädja andra.

Jag har inte reflekterat så mycket över det ordet de senaste åren, trots att det ändå är ett ord som nämns relativt ofta. Men när det nu togs upp på ett lektionspass, och dessutom analyserades och värderades, så var det som ett slag i ansiktet på mig. Så många tankar och känslor kom upp, och jag insåg hur laddat ordet snäll är för mig. Jag höll mig lugn utåt, och diskuterade med resten av klassen, men inombords skrek jag. Jag kämpade emot gråten som hotade att välla fram. Pappa var så närvarande, och det gjorde ont. Så när vi gick vidare till nästa egenskap var jag glad att få tänka på något annat. Hade vi pratat längre om snällhet så hade jag brutit ihop totalt. Nog för att jag känner mig trygg i klassen, men det är så mycket de inte vet, och som jag inte hade orkat förklara där och då.

Idag, vid den här tiden, för tre år sedan hade pappa drygt fyra och ett halvt dygn kvar att leva. Fyra och ett halvt dygn, då jag knappt sov någonting. Allt för att kunna spendera så mycket tid med pappa som möjligt. Jag visste ju, innerst inne, att det var sista chansen. Att om jag inte gjorde det där och då, så skulle jag aldrig få göra det. Jag visste inte då exakt när han skulle dö, men jag visste att han skulle göra det. Och jag ville ta vara på varje levande minut. Viska allt jag ville säga i hans öra. Hålla hans hand och känna värmen. Ömt smeka honom på kinden. Se in i hans vackra blå ögon. I åtta dagar levde jag som om varje minut var hans sista. För jag visste ju inte vilken minut som verkligen skulle vara den sista.

Saknar, saknar, saknar, saknar… och tomrummet du har lämnat inom mig värker. Jag vill ha dig här nu, vill att du lägger dina trygga armar runt mig tills tårarna slutar rinna. Vill att du viskar i mitt öra att det inte är någon fara, att allt blir bra. Jag behöver dig nu! Behöver dig nåt så fruktansvärt mycket.

Idag kan jag inte förstå hur det om en dryg månad är tre år sedan du lämnade din plats här på jorden. TRE år. Vid den här tiden för tre år sen hade vi ännu hopp om att du skulle bli frisk. Den dagen hade inte kommit än då läkaren sa de orden som raserade hela min värld. ”Det finns inget mer att göra. Vi pratar veckor, inte månader.” Och det blev inte ens ”veckor”. Åtta dagar tog det innan du tog ditt sista andetag. De åtta värsta, bästa, intensivaste, kärleksfullaste, svåraste, vackraste dagarna i mitt liv. De åtta sista dagarna, då jag gjorde allt för dig. ALLT. För att det skulle bli värdefulla dagar, både för dig i stunden och för mig att minnas.

Mamma frågade mig efteråt hur jag hade orkat göra allt det jag gjorde. Jag svarade: ”Jag orkade inte. Men jag gjorde det ändå.” För jag hade inte kunnat leva med mig själv om jag hade vänt dig ryggen.

Jag minns ännu hur din hand kändes när den var varm och trygg. Sträv i handflatan, men med en så mjuk och öm beröring. Jag skulle ge allt för att få känna den mot min kind, en sista gång.

Tre år utan dig. En hel evighet, och ändå har tiden gått så fort.

Och varje tår jag fäller är en droppe av kärlek till dig.

Jag såg en film häromkvällen. I taket lyser stjärnorna. Läste boken för ett antal år sen. För er som varken sett filmen eller läst boken kan jag berätta att den handlar om en flicka, Jenna, vars mamma är svårt sjuk i cancer och sen dör.

När jag läste boken var det innan pappa fick sin cancerdiagnos. Jag visste inte om att den hade filmatiserats, inte förrän jag läste en blogg, där skribenten skrev att det är en film man bara måste se. Eftersom jag kom ihåg att jag tyckte om boken när jag läste den, men nu inte mindes några detaljer ur den, så tänkte jag att jag ville se filmen.

Och den rörde upp så otroligt mycket känslor i mig. Jag har alltid varit sån att jag gråter till sorgliga scener, men sen pappa dog har jag haft väldigt svårt att gråta. Det har krävts mycket för att få tårarna att komma, hur ledsen jag än har varit.

Men den filmen… det hade kunnat handla om mig. Trots att jag var minst tio år äldre än huvudpersonen då min pappa blev sjuk och sedan inte överlevde sin sjukdom, så kunde jag identifiera mig med henne. Hennes tankar och känslor. Hon reagerade ofta känslomässigt precis som jag gjort.

Mot slutet av filmen kunde jag inte längre hålla tårarna tillbaka. De sista tjugo minuterna bara forsade de. All min sorg kom upp till ytan och överväldigade mig totalt. Samtidigt som det var så otroligt skönt att få släppa ut allt så gjorde det så ont. Jag tror inte att jag har gråtit på det här sättet sedan den dagen pappa dog.

Det som berörde mig allra mest var en enda mening. En mening som Jenna skrivit på en lapp. Den sammanfattar allt hon känner, och även vad jag känner (och har känt).

Jag tänker inte avslöja mer, utan rekommenderar att ni ser filmen. Den är fantastisk.

Och sorgen jag burit på i två år, åtta månader och tjugosju dagar blev plötsligt lite lättare.

Det här är en film jag kommer se fler gånger.

Idag rensade jag lite bland sängkläder, för att se vilka som ska till R och vilka jag ska behålla. Hittade en stor kasse i sovrummet med vad jag trodde bara var vita ”dubbellakan” (två ihopsydda enkellakan). Då jag såg något rött skymta däri insåg jag att det fanns mer. Och när jag tittade efter hittade jag sängkläder som jag knappt mindes att jag köpt en gång i tiden. Tänkte att jag borde kollat där för längesen.

Och så mitt i alltihop hittade jag ett blommigt påslakan, ett av två likadana jag tog från pappas linneskåp strax efter hans död.

Eftersom det mesta av sängkläderna i kassen var sådant som skulle tvättas (bland annat de vita dubbellakanen, vilket jag visste om och därför inte hade kollat i den kassen tidigare), tog jag för givet att även det blommiga påslakanet var använt och därför behövde tvättas. Det andra likadana är nämligen ganska flitigt använt. Men det låg så fint ihopvikt och såg alldeles för oskrynkligt ut för att vara använt. Så jag körde ner ansiktet i påslakanet och luktade, för att känna om det luktade tvättmedel eller inte.

Och där fanns den. Den jag aldrig trodde jag skulle få känna igen. Den som försvunnit från andra textilier efter att jag använt och tvättat dem.

Pappas doft.

Jag stod kvar med ansiktet i påslakanet och grät. Helt plötsligt var pappa så otroligt närvarande. För första gången på drygt 2,5 år kunde jag få känna hans doft.

Jag plockade ner de smutsiga sängkläderna i kassen igen. Men pappas påslakan la jag varsamt på sängen. Inatt när jag går och lägger mig ska jag bädda med det och sova omfamnad av pappas doft.

För kanske sista gången någonsin.

De dagar jag mår dåligt ”isolerar” jag mig helst. Jag orkar inte prata med någon och vill inte höra omvärldens ljud. Jag kan bli fruktansvärt stressad av helt vanliga ljud såsom regnet, bilar som kör förbi, steg i trapphuset etc.

Däremot lyssnar jag gärna på musik. Då kan jag själv styra över vilken sorts ljud jag vill ha i mina öron. Och det ska vara med hörlurar. Har jag hörlurar ger det dubbel effekt, eftersom de också stänger ute de ljud jag för stunden inte klarar av.

Jag har vissa låtar jag vid dessa tillfällen hellre lyssnar på än andra. Vad som helst funkar inte. Det finns särskilt en låt jag kan lyssna på om och om igen. Texten ger mig ny styrka och påminner mig om att jag inte befinner mig i det här helvetet ensam. Det ger mig en liten, men ändå existerande känsla av trygghet. Jag är inte ensam.

Låten ifråga är skriven och framförd av Jonas Gardell, och heter just ”Du är inte ensam”. För er med Spotify finns den att lyssna på [ här ]. Försökte hitta den på YouTube också, men där fanns den inte.

Här har ni texten:

Det finns de som gjort dig illa
och det finns de som inget vet
Det finns de som gjort en grej av
att skrika ut din hemlighet

Det finns de som stal din stolthet
det finns de som tog ditt mod
och de som ingenting förstod

Och dig som ingen känner
dig som ingen ser
du som saknar vänner
och knappt vill andas mer
Hör på mig, min kära
hur ska jag få dig att förstå?
Du måste resa dig och gå

Du är inte ensam
det finns nån som går med dig
Han vill att du ska veta
att han har det som du
som du

Vägen tom och öde
gryningsljuset klart
Du står vid busshållplatsen
och bussen kommer snart
Nu lämnar du allt gammalt
här tar din barndom slut
Nu tar du vägen ut

Och när du har rest dig
vänd dig inte om
Finns ingen väg tillbaka
varifrån du kom

Och allt de ville ge dig
har du rivit och förstört
Allt de hade att säga
har du redan hört

Men du är inte ensam
det finns de som följer dig
De vet hur det är
för de har själva varit där
De har själv varit där

Det finns nåd för nya världar
mycket större än den här
Nya skapelser och tider
nåd för allt som blir och är

Och alla deras lögner
betyder ingenting
Tro mig när jag säger
skammen var aldrig din

Du är inte ensam
det finns de som går med dig
Du är aldrig ensam
det finns de som följer dig
Du är inte ensam
det finns de som vet hur det är
Nej, du är aldrig ensam
de har själva varit där
de har själva varit där

Och när du har rest dig
vänd dig inte om
Finns ingen väg tillbaka
varifrån du kom

Tack Sara för din fina kommentar. Du har helt rätt i det du skriver. Och jag låter sorgen ta plats. Numera gör jag det. Första året ”hade jag inte tid” att sörja, och det kom surt efter. Nu väljer jag medvetet att inte trycka undan sorgen. Och det blir lättare för varje dag. Men ibland kommer de där tillfällena när man trillar rätt ner i det svarta hålet, och inte vet vad man ska ta sig till. När tomheten blir sådär extra påtaglig. När jag bara vill ha pappa hos mig. Men jag accepterar de tillfällena också, det är mest jobbigt just när man är mitt uppe i det. I efterhand är det okej.

Sorgen försvinner ju inte bara för att åren går, den förändras och blir lättare att hantera, men den kommer alltid finnas kvar. Det enda som skulle kunna få sorgen att försvinna är att pappa kommer tillbaka, och det gör han inte. Jag får allt vänta tills det är min tur att vandra vidare, innan jag får träffa honom igen. För jag är övertygad om att det på något sätt finns ett liv efter detta. På vilket sätt vet jag inte, men själen/anden lever åtminstone kvar. Har fått så många ”bevis” på det att jag inte kan tro annat. Har känt av döda människors närvaro, drömt en dröm som var identisk med den dröm mamma hade – samma natt – om en väninna till henne som dog bara några månader innan det, pappa har ”visat sig” hemma hos mig (som en skugga som liksom drar förbi sådär i ögonvrån, men när man vänder dit blicken är den borta), har även fått höra av mina vänner att det ”spökar” i min lägenhet (de har sett och hört ”oförklarliga” saker)… sen två saker som både jag och mamma finner mycket underliga – den ena är något som rent fysiskt inte borde kunna hända.

Båda de sakerna har med pappa att göra. Den ena utspelade sig den dagen jag och mamma hade gravsatt pappa. Efteråt stod vi på stranden, på vår minnesplats vi har för honom. Vi hade varsin röd ros med oss, som vi plockade av kronbladen på och kastade i havet. Minnesplatsen ligger vid en liten skyddad vik. Den här dagen blåste det utåt, vilket innebar att vattnet rörde sig ut mot havet. När vi kastat i rosenbladen blåste de iväg, rundade en klippa och försvann. Vi tyckte det var så vackert att bladen sökte sig ut mot havet, blommorna var ju menade för pappa och nu färdades de mot honom. Men så hände det som inte borde kunna hända. Trots att både jag och mamma såg att det fortfarande blåste utåt, så dök rosenbladen helt plötsligt upp igen. De rundade samma klippa de nyss försvann bakom, och rörde sig mot den plats där vi stod. Där guppade de sedan en stund på vågorna, innan de åter försvann bakom klippan, för att denna gång inte återkomma. Jag ser ingen naturlig förklaring på hur detta kunde ske, eftersom det helt tydligt blåste utåt, hela tiden. Jag och mamma väljer att tro på att det var pappa som ville säga oss något.

Visst, om det bara hade hänt den enda gången så kanske jag hade kunnat tro att naturen ville spela oss ett spratt. Men när vi på årsdagen för gravsättningen, ett år senare, besökte en plats på andra sidan samma vik, hände något liknande. Den här gången hade vi med oss varsin vit ros. Istället för att plocka bladen och kasta dem i havet valde vi nu att kasta i rosorna precis som de var. Vi stod på varsin klippa, med säkert 15-20 meters mellanrum då vi kastade rosorna i havet. Efter bara några minuter såg vi hur rosorna helt plötsligt låg och guppade tillsammans inne bland de stora stenarna vid strandkanten. Ytterligare en liten stund senare så lade sig rosorna som ett kors. Det har jag till och med bildbevis på, ska leta reda på de bilderna så ska ni få se. Mycket märkligt var det. Och som jag skrev förut, om det bara hade varit den här händelsen hade jag nog försökt bortförklara den. Men när två liknande händelser sker, med exakt ett års mellanrum, förvisso vid samma vik men vid två helt skilda platser… ja, då vet jag inte hur jag ska förklara det på ett rationellt sätt. Jag väljer att tro att det var pappas sätt att visa att han ville säga något. Vad vet jag inte, men något. Ge mig en trovärdig naturlig förklaring till detta, så godtar jag den. Men så länge jag inte får en sådan förklaring, så tror jag på mitt sätt. Varför skulle det inte kunna vara som jag tror?

Ibland undrar jag hur det kan komma sig att vissa tecken dyker upp vid så rätt tillfälle. Idag kom Vårdguiden med posten. En tidning jag normalt aldrig läser. Den brukar åka rätt i soporna. Men idag råkade jag slänga ett öga på framsidan, och något fångade min uppmärksamhet. En rubrik: Låt sorgen ta plats – om vikten av att sörja. Jag bläddrade fram rätt sida och läste. Då kom tårarna. Det var som att läsa om mig själv. Tänkte citera några stycken. Den som berättar i artikeln heter Christina Wåhlin, hon är sjukhuspastor på Karolinska i Huddinge.

”Sorg är en naturlig del av livet. Ändå är många människor idag rädda för att släppa fram sorgen. De är oroliga för att tappa fotfästet och försöker kapsla in eller glömma bort sin sorg. Men det enda man säkert kan säga är att sorg inte är något som går att hoppa över. Sörj dig igenom, låt sorgen ta plats!” Jag gjorde just det misstaget. Släppte inte fram sorgen. Skyllde på att jag ”inte hade tid”. Det kom surt efter.

”Sorgen är ett redskap som hjälper oss att förstå att någonting i världen har förändrats.” Hela min värld har förändrats.

”Det vanligaste sättet att visa sin sorg är att gråta. Tårarna hjälper oss att ”lätta på trycket” och visar samtidigt vår omgivning hur väldigt ledsna vi är. Gråten ger en signal till omgivningen att vi behöver extra hänsyn, förståelse, värme och tolerans. Men alla kan inte gråta och en del vill det inte heller. Då måste sorgen spränga sig andra banor för att ta sig fram och ut. Därför kan människor i sorg vara både arga, sura, frustrerade eller till synes kyligt avstängda.” Jag vill, men kan sällan gråta. När jag väl gör det, är jag oftast ensam. Därför kan nog många uppfatta mig som den arga/sura/frustrerade typen, eftersom det är den sidan jag oftast visar utåt. På något sätt är det lättare. Gråter jag lämnar jag ut mitt innersta. Jag har väldigt svårt för det.

”Man kan inte trösta bort sorg. Ord hjälper inte, åtminstone inte i den akuta fasen. En kram från någon som står nära betyder mer.” Sant. Hur många gånger har jag inte hört från andra: ”Jag vet inte vad jag ska säga…”? Säg inget. Krama mig istället. Eller bara var där. Jag mår inte bättre för att andra beklagar sorgen. Vill du säga något, berätta istället om något minne du har av pappa. Dra en av hans ordvitsar. Beklaga bara inte sorgen, det hjälper inte. Varken dig eller mig.

”Att inte vara rädd för hulkanden och tårar utan orka stå kvar och ta emot sorgen och de uttryck den tar sig är mer än viktigt. Lyssna på vad den sörjande själv har att säga eller på tystnaden. Den är inte farlig. Att vara tysta ihop kan vara en stark och betydelsefull handling.” Jag är inte farlig. Tystnaden är inte heller farlig. Kan du sitta tyst tillsammans med mig utan att det känns stelt eller tvunget, uppskattar jag det. Låt mig prata om pappa. Jag är medveten om att jag upprepar mig, att jag berättar samma saker om och om igen. Men det är mitt sätt att bearbeta alla känslor. Ett sätt att minnas pappa. Att minnas honom med glädje, att inte varje minne behöver göra ont när det dyker upp. Att sprida pappas historia. Dela med mig av hans kärlek och omtanke om alla som stod honom nära.

”Förståelse och accepterande av situationen är viktigt. Ingen kan förstå eller uppleva känslan som den som sörjer lever i. Däremot kan man visa förståelse för situationen som den sörjande befinner sig i. Man kan bjuda in: ”Kom och var med oss. Du behöver inte vara på något särskilt sätt, bara var.” Acceptera även om den sörjande inte vill komma, men säg: ”Okej, jag förstår! Var hemma du om det känns bäst, men jag ringer imorgon och hör hur det är med dig.” Eller om du har möjlighet, fråga: ”Vill du hellre att jag ska komma till dig?” Det verkar som om folk runt omkring mig är rädda för det här. Så många som har dragit sig undan och inte hört av sig sen pappa dog. Och det är inte många såna här inbjudningar jag får. Framförallt får jag inte frågan ”Vill du hellre att jag ska komma till dig?”. Det har kanske hänt en eller två gånger på ett och ett halvt år. Jag behöver den frågan. Jag vet att jag själv drar mig undan och är dålig på att höra av mig. Men det är just därför jag behöver att någon drar i mig, bjuder in mig. Jag har svårt att själv ta initiativ och bjuda in, men jag tackar faktiskt inte alltid nej om någon annan frågar. Är du min vän, visa det också. Jag bits inte bara för att jag sörjer.

”Låt sorgen få ta tid. Acceptera att den som verkar ha kommit ur sin sorg då och då åter sörjer öppet, se det som ett normalt led i utvecklingen och inte som en återgång.” Jag är inte där än. Jag har inte kommit ur min sorg. Men jag kommer komma dit. Döm mig inte då.

Sen den mest klockrena meningen. Den som satte sig djupt i mitt hjärta. ”Den bottenlösa känslan av saknad, vanmakt och övergivenhet som uppstår när någon dör ifrån oss kan inte alla tårar i världen befria oss ifrån.” Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Det är precis så det är. En bottenlös känsla.

Jag vill bara tillägga att det här inlägget inte är menat som kritik till mina vänner. Åtminstone inte till alla. Det finns några som har visat att de står vid min sida oavsett vad som händer. Till och med vänner jag inte hade förväntat mig det av alls. Men det är som ordspråket säger: I nöden prövas vännen. Och tyvärr har jag fått erfara det den hårda vägen. Men nu vet jag vilka som verkligen är mina vänner. De som fortfarande finns där, när jag än behöver dem. All kärlek till er. Framförallt till Marianne, Katta och Tanja. Ni är guld värda. Och det finns fler. Jag tänker inte nämna fler vid namn, helt enkelt för att jag inte vill riskera att glömma någon. Men de här tre – det är de som har vågat knacka på när jag har stängt dörren om mig.

Ja, nu har äntligen Eriks lillasyster kommit! Fast det tog sin lilla tid. Erik hade bråttom ut och kom 10 dagar före BF, Malva trivdes så bra att hon stannade 10 dagar efter BF. :) Hon är hur söt som helst! Finns bilder under kategorin foton, 15 maj. Träffade dem senast idag, så det kommer mer bilder när jag orkar lägga över dem från kameran. Det är så mysigt att få sitta och bara insupa bebisdoften. Kan ju säga att det suger rejält i min bebistarm nu. Men snart är det min tur att få gå med magen i vädret. Snart snart. Måste bara ha lite tålamod.

I övrigt då? Det går upp och ner. Har haft en del ångest den senaste veckan. Vaknade en morgon med total panikångest. Det var längesen det var så. Men kvällen innan hade jag läst en blogg om en liten flicka som hade hjärntumör och inte överlevde. Hennes mamma har skrivit så fint, och när jag läste så bara forsade tårarna. Så mycket känslor kring pappa som kom upp. Befriande att få gråta ut ordentligt. Men den kvällen somnade jag ledsen, fortfarande med tårar i ögonfransarna. Drömde om pappa också, så det var väl därför ångesten kom sen. För andra gången sen pappa dog såg jag honom i drömmen. Jag drömmer om honom då och då, men han visar sig nästan aldrig. Han figurerar liksom i drömmen på nåt sätt, men jag SER honom inte. Men den här natten såg jag honom. Och precis som förra gången hade han ansiktet bortvänt och gick bort från mig.

Däremot ”ser” jag honom då och då om kvällarna. Den där skuggan som drar förbi i ögonvrån. Och ofta minns jag hans sista sms till mig. ”Hej lilla gumman. Är vaken sen länge. Kan du köpa halvliter vispgrädde? Puss.” Ett typiskt pappa-sms. Det enda speciella med det är att det var det sista. Har haft det sparat i telefonen länge, på nåt sätt har jag inte kunnat ta bort det. Men för någon vecka sen så tog jag faktiskt bort det. Jag kan det utan och innan, har läst det så många gånger att det sitter på min näthinna. Jag kan framkalla det som en bild utan att behöva se det. Och att ta bort det var som att klippa ytterligare ett band, ett steg till att acceptera att han inte finns i mitt liv längre. Jag kan inte hålla fast i det förgångna, jag måste se framåt. Och mitt liv nu och framåt är ett liv utan pappa. Med pappa i hjärtat, men utan pappa närvarande fysiskt.

Var hos psykologen också. Hon var bra. Hon förstod mig och jag förstod henne. Det blev många frågor och jag svarade så gott jag kunde. Sa till henne det jag har skrivit här förut – jag har accepterat att pappa är död, men jag har inte accepterat att leva utan honom. Hon sa att i och med att jag har accepterat hans död så har jag kommit en lång bit på rätt väg. Det är ett stort steg jag har tagit. Sen pratade vi mer, och hon gav mig några tips och råd på hur jag ska fortsätta på den vägen. Ett viktigt moment är att skapa rutiner. Gå upp ungefär samma tid på morgnarna, äta regelbundet, försöka ha någon aktivitet varje dag. Det behöver inte vara någon stor grej, men bara så att jag verkligen har något att GÖRA varje dag. Det går sådär. Det svåraste är att komma upp på morgonen. Maten går det sisådär med. Men jag har satt igång projekt viktminskning nu, vilket innebär att allt småätande i princip är helt borta. Blir jag sugen så äter jag en frukt. Och hittills har jag gått ner 2,2 kg. Mer ska det bli. Mycket mer.

Nu ska jag nog försöka sova så jag faktiskt kommer upp på utsatt tid imorgon bitti. Klockan 9 är faktiskt inte mitt i natten. Men egentligen för tidigt för en nattuggla som jag.

…och det kanske är dags att skriva lite igen.
Det har gått snart fyra månader sedan pappas död, men det känns som att det inte alls var så längesen. Visserligen kan det bero på att jag har haft ganska fullt upp med alla praktiska detaljer, men ändå… fyra månader!

Nu är allting äntligen klart. Det enda som väntar är arvsskiftet, och det är ingen större brådska med det för min del. Det kommer när det kommer.

Pappa begravdes den 20:e december i Storkällans kapell i Älta. Det kom massor av folk och det fanns mängder av blommor kring kistan. Några ur AcQuire var där och sjöng; Stilla ro och nära samt Så skimrande var aldrig havet. Pappa älskade att gå på våra konserter, så det kändes liksom så rätt att ha dem där. Några av hans vänner från Spårvägsmuseet (däribland hans två bästa vänner) hedrade pappa med att komma i full uniform. De gjorde honnör vid kistan under defileringen, och när de passerade oss stannade de och gjorde åter honnör. Det var så fint.

Även officiantens tal var så klockrent. Visserligen hade hon och jag suttit och pratat innan och jag hade berättat massor om pappa, men hon fick ihop det på ett så underbart sätt. Hon bad mig under vårt samtal att beskriva pappa med ett enda ord, och det ordet är för mig ”snäll”. Pappa var verkligen genomsnäll, mot alla. Han ställde upp om han kunde och fanns till hands om någon behövde honom. Har nog aldrig träffat någon annan som har varit snäll på samma sätt som pappa.

När begravningen var avklarad, den fina begravningen som blev precis som pappa ville ha den, väntade arbetet med att ta hand om alla hans saker och tömma lägenheten. Pappa var en riktig samlare, och vi slängde åtskilliga sopsäckar fulla med papper och annat som han hade sparat på. Min syster, hennes två barn och min systers mamma kom och fick plocka de minnessaker de ville ha, och vi prackade på dem en massa annat också. Min farbror fick en massa lp-skivor och stenkakor som pappa en gång fått av honom. Jag och mamma plockade det vi ville ha. Det som blev kvar som det var någon form av värde i, eller som gick att använda (möbler och liknande) kom Läkarmissionen och hämtade. Det som bara var skräp slängdes. När vi var mitt uppe i röjandet kändes det som ett evighetsjobb, det tog aldrig slut! Men till slut hade vi tömt både lägenheten och vindsförrådet, och beställde flyttstädning. Aldrig att vi hade orkat städa själva. Kan ju upplysa om att mina syskon inte visade minsta intresse av att hjälpa till, med undantag för när min syster var där och hämtade saker. Tack, det känns så skönt att ni bryr er! *fet ironi*

När det var dags för bouppteckning var jag lite orolig, jag visste inte hur mina syskon skulle reagera. Jag hade mamma med mig som stöd, ville inte sitta ensam mot dem ifall helvetet skulle bryta löst. Såvitt jag visste så hade de ingen aning om att jag fick sommarstugan för snart 10 år sen, och det kunde ställa till problem. Men hela processen gick över förväntan, de sa inte ett ljud om det. Däremot försökte min bror hämnas så gott han kunde genom att lösa ut bilen. Att mamma skulle få köpa ut den hade han minsann inte en tanke om. Varken jag eller mamma orkade bråka, så han fick ta den. Han tror att han kan få ut en massa pengar för den om han säljer den sen, men till saken hör att det är så otroligt mycket saker som är trasigt på den att han kommer få lägga en massa pengar på att rusta upp den om han ska ha en chans att få den såld alls. Exempelvis är det usla däck på den, som inte går igenom en besiktning, centrallåset funkar inte, det är kortslutning till dragkroken så den inte funkar, det finns ingen stereo, det är brännmärken i tyget på ett säte, det tjuter om bilen (troligen fläktremmen eller vattenpumpen, den låter som en gammal Volvo trots att det är en Hyundai)… listan kan göras ännu längre.

Men men, som jag har förstått det (har inte hört något annat vilket jag borde ha gjort) så har båda mina syskon godkänt testamentet och skrivit under bouppteckningen, så nu ligger ärendet hos skattemyndigheten och borde vara klart om en månad senast.

I helgen som var så var det dags för det sista avslutet – att ordna med pappas gravsättning. Jag och mamma åkte ut i Nynäshamns skärgård och hade med oss pappas urna, en sjöurna som sänktes ner i vattnet. Så nu är pappa där han ville vara – i havet. Det var en så fin ceremoni, men det kändes sorgset att det var vårt sista avsked. Men trots allt känns det bra att pappa har fått sin viloplats där han högst av allt önskade sig att få vara. Nu får han vila i frid.

I korta (hmm, nåja) drag är det vad som har hänt de senaste fyra månaderna. Sorgen är stor, men lätt att bära. Vi (jag och mamma) fick vara med hela den sista tiden och det känns så otroligt bra idag. Vi gjorde allt vi kunde för pappa. Han fick somna in i närvaro av de två han älskade mest. Han var lugn och trygg på slutet, och det betyder mest av allt.

Jag körde på som en blådåre de första två månaderna efter hans död, det var 100 samtal att ringa och massor av praktiskt att ordna. Jag hade helt enkelt inte tid att sitta ner och känna efter hur jag själv mådde. Men när allt det praktiska var avklarat så kom smällen. När jag slappnade av så körde jag huvudet rätt in i den berömda väggen. Sedan dess har det varit tufft att försöka klara av skolan, och jag ligger efter en del. Men min plan är att komma ikapp så fort jag har energi nog för det. Just nu är högsta prioritet att åtminstone inte halka efter mer. Jag vill ta min lärarexamen, och jag ska ta den också. Nu har jag bara 50 poäng kvar innan jag är färdig (plus de poängen som ligger och väntar från föregående kurs). Sen ska jag stolt gå ut i yrkeslivet och känna att jag klarade det. För pappas skull och för min skull. Jag vet att han var stolt över mitt yrkesval och att jag kom in på högskolan. Så nu ska jag se till att fullfölja utbildningen så han kan fortsätta vara stolt över mig, var han än är nu.

Pappa, du finns alltid i mitt hjärta. Jag älskar dig.

Som många vet så har min pappa varit sjuk en tid. Han fick diagnosen prostatacancer för knappt två år sen. Han fick behandling, och i början verkade det som att det fungerade ganska bra. Operation skulle troligen inte bli nödvändig och det sågs som den sista utvägen. Så småningom visade det sig att det inte var möjligt att operera bort just den här varianten. Men eftersom behandlingen med sprutor verkade funka bra så var det ju lugnt.

Men pappa fick mer och mer problem med att tömma blåsan, och till sist åkte han in på sjukhuset för att få hjälp med det. Han fick en kateter från urinblåsan och skickades hem, och trodde att det skulle vara lugnt med det. Dagen efter hade det kommit blod i påsen, och pappa åkte in akut igen. Han blev inlagd på sjukhuset och fick en nefrostomi, dvs en kateter direkt i ena njuren. Det visade sig att hans njurar inte alls fungerade som de borde. Efter ungefär två veckor på sjukhuset fick han komma hem igen, och då mådde han lite bättre igen. Men under tiden hemma började han må sämre igen, och efter att han kräkts mer eller mindre konstant under nästan en vecka var han så dålig att jag körde in honom till akuten.

Han blev efter mycket tjat av mig inlagd igen, och fick dropp. Eftersom han varken hade kunnat behålla mat eller vätska var han rejält uttorkad. Han hade också gått ner mycket i vikt, närmare 30 kg. Sedan repade han sig såpass att han fick komma hem igen, den här gången med hjälp från ASIH, Avancerad Sjukvård I Hemmet. De kom till honom varje dag och kollade hur han mådde, hjälpte honom att få i sig rätt dos av alla mediciner han skulle ha och sådär. Dessutom fick han näringsdrycker utskrivna, som han skulle komplettera sin kost med. Han hade inte så stor aptit, och det blev värre och värre. Jag lyckades få honom att äta små portioner när jag var där och hälsade på, men det var verkligen SMÅ portioner. En halv kroppkaka, eller två-tre matskedar ris och en liten bit kyckling tex. Kräm och gräddmjölk gick ner ganska bra dock.

Aptiten försämrades dock hela tiden, till slut var det i princip näringsdrycker och några skedar kräm som han levde på. För ungefär två veckor sen slutade han äta helt, det var bara vatten han fick i sig och knappt ens det. Då blev han satt på dropp igen, och det piggade upp honom en liten aning. Kontakten med ASIH utökades, och de kom tre gånger per dygn för att ge honom medicin och byta dropp. Vid det laget låg han nästan uteslutande i sängen, med undantag för enstaka toalettbesök. Han hade också fått svampinfektion i munnen, vilket gjorde att han hade väldigt svårt att svälja, till och med vatten var jobbigt för honom att få i sig. Det fick han medicin mot, och efter några dagar hade han lättare att svälja igen. Men hela tiden blev han tröttare och tröttare, och sent en kväll fick jag ett samtal från hans telefon. Det var en av sjuksköterskorna från ASIH som ringde och sa att pappa var väldigt dålig och orolig, och ville att jag skulle komma dit. Jag och R åkte dit på en gång, och när vi kom fram låg pappa och pratade i telefon och var mycket piggare igen. Det här var natten till fredag förra veckan.

På fredagsförmiddagen tyckte jag att pappas ena hand, den han hade droppet i, verkade väldigt svullen. Jag ringde ASIH som kom dit och förklarade att droppet hade gått utanför blodkärlet och samlats i handen istället. De satte om droppet i andra handen och sa att svullnaden skulle gå ner på några dagar. Just vid det tillfället var en läkare med och hon tog ut mig i köket för ett samtal. Jag förstod att det var allvarligt, men inte hur allvarligt. Läkaren förklarade för mig varför pappa var som han var, vad som orsakade till exempel hans skakningar och förvirring. Allt hade med njurarna att göra, eller egentligen i grund och botten cancern. Eftersom njurarna knappt fungerade så kunde de inte rena alla gifter som de normalt gör, vilket resulterade i att gifterna istället samlades och gick ut i kroppen. Hon sa också att det inte fanns något mer de kunde göra, att han inte hade lång tid kvar. Hon sa: ”Vi pratar inte månader, vi pratar veckor”. Då kom tårarna, först då insåg jag hur allvarligt läget faktiskt var. Jag bad henne om en ungefärlig prognos på hur många veckor det kunde tänkas handla om. Svaret jag fick var att hon trodde att det rörde sig om en till två veckor, men att jag inte skulle ta det som ett definitivt svar eftersom hon hade haft fel förr.

När den värsta chocken hade lagt sig gick jag och ringde mamma och bad henne komma. Jag förklarade läget och hon åkte på en gång.

Dagarna gick och pappa blev inte bättre. Efter några dagar kom överläkaren och pratade med oss. Han berättade att pappa var satt på penicillin för en infektion han hade i kroppen, men att just de bakterierna var halvresistenta mot den sortens penicillin han fick. De kunde göra ett sista försök att vända situationen till det bättre med att byta till en annan, starkare variant av penicillin. Det ville pappa att de skulle göra, och så blev det. Nu utökades kontakten med ASIH ytterligare, de kom var sjätte timme för att ge penicillinet och vid behov en smärtstillande spruta. Pappa fick också ett smärtplåster som byttes var tredje dag, och hela tiden utsöndrade smärtstillande substanser som en grund. Hade han väldigt ont kompletterades det med sprutor.

I samma veva fick vi också hjälp från hemtjänsten. I onsdags kom det en trevlig kvinna därifrån och hjälpte till med städning. Två gånger en halvtimme varje dag hade vi först fått beslutat. Vi insåg dock ganska snabbt, jag och mamma, att en halvtimme här och en halvtimme där inte hjälpte så mycket. Vi var mest i behov av avlastning, eftersom vi inte ville lämna pappa ensam. En halvtimme räckte inte långt för att komma och ut och få en andningspaus. Därför ringde mamma hemtjänsten igen och bad om två timmar i sträck istället. På fredagen kom en annan, lika trevlig, kvinna och satt hos pappa i två timmar så jag och mamma kunde få gå ut och äta lunch. Det var ett välbehövligt avbrott.

Pappa var vid det här laget i riktigt uselt skick, och hade blivit satt på smärtstillande spruta var sjätte timme, i samband med penicillinet. Han orkade inte längre dricka, vi fick istället försöka badda munnen med en tuss, och lägga fuktgivande gel. Han orkade inte heller längre prata, med undantag för någon enstaka nick eller skak på huvudet. Dock hörde han oss fortfarande, även om han mest verkade sova. Han ville gärna att vi skulle sitta och hålla handen. Jag satt också ofta och sjöng för honom.

På fredagkvällen hade vi trubadurkväll i området där jag bor, och det hade jag sett fram emot länge. Eftersom allt verkade lugnt med pappa åkte jag iväg en stund, och det var skönt att få komma ifrån lite. Efter några timmar ringde mamma och sa att pappa var orolig igen. Hon hade frågat honom om han ville att jag skulle komma hem, och då hade han nickat lite svagt och blinkat med ögonen. Jag satte mig i bilen direkt och körde tillbaka. När jag kom och satte mig hos pappa igen blev han lugnare igen. Han hade ofta andningsuppehåll, flera gånger per minut. Fyra-fem ansträngda andetag, sen ett uppehåll och så ytterligare fyra-fem andetag innan nästa uppehåll. Sent på fredagkvällen upphörde andningsuppehållen och han fick istället en jämn, men flåsande andhämtning. Det var ungefär som att han skulle gå väldigt fort i en uppförsbacke. Ytliga och snabba andetag.

Dock var han sämre, och det gick knappt att få kontakt med honom längre. Han hörde oss, men hade inte så mycket ork att han kunde svara eller ens nicka. Han orkade knappt ens öppna ögonen, mer än för någon sekund i taget. Jag satt och sjöng för honom en stund, och det var enda gången på hela den dagen som han öppnade ögonen och bara låg och tittade och lyssnade på mig i flera minuter. Det var den sista kontakten jag fick med pappa. Han orkade inte ens krama våra händer längre.

Mamma tyckte att vi skulle turas om att vaka under natten, hon ville inte att båda skulle ligga och sova ifall det hände något. Hon satt vaken vid pappas sida hela natten, jag sov i omgångar och satt hos pappa däremellan. Vid 10-tiden på lördag förmiddag, igår, fick mamma gå och lägga sig och sova en stund. Vid 12.30-tiden kom vår favoritsköterska från ASIH för att ge medicin. Då hade droppet kopplats bort dagen innan, så det var bara penicillin och smärtstillande han fick. Sköterskan och jag pratade en stund, och han sa att det nog inte var lång tid kvar nu. Jag sa att det nog var dags samma dag eller dagen efter. ”Ja, han överlever troligen inte helgen” svarade sköterskan. Det trodde inte jag heller. Vid det här laget gick det inte alls att få någon kontakt med pappa. Ändå satt vi och höll handen, klappade honom på kinden och pratade med honom. Troligen hörde han fortfarande att vi var där, och kände att vi höll honom i handen.

Strax före 14-tiden satte jag åter på AcQuires skiva, och så satt jag och höll pappa i handen och sjöng för honom. Mamma satt på andra sidan sängen och höll hans andra hand. Efter en stund märkte vi hur andningen förändrades igen, den var fortfarande lika ytlig, men det var längre mellan andetagen. Efter ytterligare några minuter började pappa grimasera och såg ut som han försökte svälja. Det gjorde han vid tre-fyra tillfällen, och sen slutade han helt enkelt att andas. Fortfarande hade han en väldigt svag puls, men vid 14.10 hade även den upphört.

Pappa hade äntligen fått somna in.

Jag och mamma kramades och grät en stund, och sen ringde jag ASIH och berättade att pappa hade somnat in. De kom efter en stund och gjorde honom i ordning. Vi fick välja de kläder vi ville att han skulle ha på sig, och de klädde honom, tog bort alla slangar och katetrar och tvättade honom. Sen fick vi åter gå in till honom och sitta där. En av sköterskorna sa att vi fick ha honom hemma så länge vi kände att vi ville det, och om vi hade några anhöriga eller vänner som kunde tänkas vilja se honom en sista gång.

Efter ett tag kom en läkare för att sköta den formella biten, dvs dödförklara honom. Sen ringde vi ASIH igen för att be dem beställa en transport som skulle komma och hämta pappa och köra honom till bårhuset. Allt drog ut på tiden, men till slut kom de vid 20.45. Då var även en av sköterskorna från ASIH närvarande. Transportkillarna berättade vad de skulle göra, att de skulle lägga pappa på en bår och så vidare. När de var klara fick vi se pappa en sista gång när han låg på båren. Sedan bar de ut honom och körde iväg. Sköterskan var kvar en liten stund till, sen åkte även hon.

Nu väntar allt det praktiska. Jag har ringt och berättat för en del, och mamma har ringt en del andra. Imorgon ska vi kontakta begravningsbyrån och åka till pappas lägenhet för att sätta igång att röja lite. Men det värsta är över nu, pappa har äntligen fått ro och slipper ligga och lida. Visserligen behövde han inte ha ont sista tiden, men vilket liv är det att bara ligga rakt upp och ner och inte ens kunna kommunicera? För hans del var det skönt att få somna in.

Läkarens prognos visade sig stämma ganska bra. Hon sa en till två veckor, han levde i åtta dagar efter hennes besked.

Vi ses i Nangijala, pappa.