Ikväll har jag varit ledsen. Gråtit mycket, länge och riktigt djupt från hjärtat. Gick igenom dokument jag har liggande på hårddisken, och hittade en del texter som antingen direkt handlar om pappa eller är relaterade till honom på något sätt. En del av detta är publicerat här på bloggen tidigare, annat inte. Men jag vill ändå dela med mig av utvalda bitar av dessa texter.

Följande är skrivet i oktober -08, då jag var inne i en riktigt djup svacka.

”Saknaden efter pappa gör sig också påmind, i de mörka stunderna oftare än annars. Om en dryg månad är det två år sen han dog. TVÅ ÅR. Hur i helvete har jag klarat TVÅ ÅR utan min pappa? Ibland känns det så overkligt, som att allt bara är påhittat. Att han lever någonstans där jag inte kan nå honom.

Tankar kommer, var han verkligen död? Hur vet jag helt säkert att han var död när de kom och hämtade honom? Samtidigt som jag med all säkerhet VET att han var död. Jag satt och höll hans hand när han slutade andas. Jag höll mina fingrar mot hans hals när pulsen dog ut. Jag visste att han var död långt innan rättsläkaren kom och undersökte honom och bekräftade att han avlidit. Jag vet exakt vilken tid han slutade andas. Jag vet att han hade puls i någon minut efteråt. Jag satt där och bokstavligen såg och kände livet rinna ur honom.

Ändå vill min hjärna försöka hitta en annan lösning. Min pappa kan ju inte bara dö sådär. Min pappa som aldrig skulle dö. Åtminstone inte förrän han hade levt klart sitt liv och själv bestämt sig för att det var dags. Pappa var inte färdig med sitt liv. Bara några dagar innan han dog sa han att han var så trött på att vara sjuk, han ville bli frisk. Han ville tillbaka till jobbet, han ville få aptit igen, han ville vara samma gamla Elon som han brukade vara. Han var bara 68 år när han dog. Tio år till, och jag hade kanske kunnat acceptera det lättare. Men inte då. Inte när jag visste hur gärna han ville leva.

Samtidigt, när jag hade fått beskedet från läkaren om att pappa var döende och hade max två veckor kvar att leva, började jag försöka föreställa mig hur själva dödsögonblicket skulle vara. Det känns så bisarrt nu att nämna det, men det var nog mitt omedvetna sätt att förbereda mig på det som komma skulle.

Jag föreställde mig att han inte skulle dö på natten, det kändes som att han skulle välja en tidpunkt då det var ljust ute. Så trots vaknätter kunde jag ändå slappna av och somna kortare stunder. Även om jag var orolig kändes det som att han inte skulle ge upp då. Och så blev det också. Han dog tidigt på eftermiddagen. Och den dagen var jag förberedd på att det var nu det skulle ske. Troligen den dagen, möjligen dagen efter.

Men han var så dålig och jag såg hela tiden tecken på ytterligare försämring och förändringar. Andningen förändrades, det var det tydligaste tecknet på försämring. Alla hans andningsuppehåll skrämde mig inte, på något sätt visste jag att det skulle komma ett nytt andetag. När han slutade med andningsuppehåll och istället andades flåsande och ytligt, kändes det som att nu kunde det hända när som helst. Och det gjorde det. Bara några timmar efter den ”nya” andningens början så hände det som skulle, men inte fick, hända. Han slutade andas.

Det gick inte till som jag hade föreställt mig, även om det inte var så långt ifrån. Men det var så mycket lugnare än jag kunnat ana. Jag trodde att jag skulle vara rädd. Det är en sak att se en död människa, men att SE någon dö? Jag kunde inte tänka mig annat än att det måste vara otäckt.

Minnena från sista besöket hos min farmor sa mig det. Dagen innan hon dog hälsade vi på henne på sjukhuset. Och hur hon var då var så likt hur pappa var innan han dog. Hon hade också andningsuppehåll. Dessa uppehåll skrämde mig något oerhört då. Jag var bara 16 år och det var det närmaste döden jag någonsin hade kommit. Farmors insjunkna ögon och kinder, precis som pappa såg ut den sista tiden. Hennes lilla tunna kropp i den stora sängen, precis som pappa. Deras oerhörda likhet de hade normalt utseendemässigt, blev så extra tydlig när jag sett dem båda döende.”

Följande är citat ur en artikel i Vårdguiden i juni -08. Källhänvisningar finns i ett tidigare blogginlägg.

”Den bottenlösa känslan av saknad, vanmakt och övergivenhet som uppstår när någon dör ifrån oss kan inte alla tårar i världen befria oss ifrån.”

”Låt sorgen få ta tid. Acceptera att den som verkar ha kommit ur sin sorg då och då åter sörjer öppet, se det som ett normalt led i utvecklingen och inte som en återgång.”

Dessa två citat känns högaktuella än idag. Den bottenlösa känslan finns kvar. Jag saknar pappa exakt lika mycket idag som dagen han dog. Och jag sörjer fortfarande. Den akuta fasen är över sedan länge, men som jag skrev innan så lägger sig sorgen som en enorm tyngd på mina axlar då och då. Jag har dagar och stunder då jag gråter hejdlöst, gråter tills det inte finns några tårar kvar. Numera är det oerhört sällan jag gör det ”offentligt”, oftast är jag – och vill vara – ensam i dessa stunder. Men ett exempel på att det händer är begravningen (och repet några dagar innan) för någon månad sen. Då kunde jag inte stoppa tårarna, det gjorde så fruktansvärt jävla ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Och då var det så oerhört skönt att ha vänner där som inte var rädda för sorgen. De öppnade sina famnar och höll om mig tills den värsta smärtan gett med sig. Katta, Jennifer och Lena – ni är guld värda för att ni fanns där och gav mig trygghet.

Den sista texten jag vill dela med mig av är något som inte är publicerat här tidigare. Det är inte en text skriven av mig, utan det är ett brev som en vän skickat till en annan person i en känslig situation för några år sen. Ett brev som det egentligen inte var meningen att jag skulle läsa, men som jag ändå fick en kopia på. För det handlar om mig, och om hur jag agerar i en vänskap. Förlåt Marianne, men jag måste bara få dela med mig lite av dina fina ord.

”Jag vet att Monika funnits för dig i många tuffa lägen, varit den som kommit utan att du behövt kalla. Jag måste säga att hon har stöttat dig, tagit kraft, fast hon varit sjukskriven av sorg, hon har burit svart svår sorg i hjärtat, ibland inte orkat leva, andas, men ändå räckt ut sin hand och öppnat sitt hem åt dig.

Hon har orkat ta att du inte orkat ge tillbaka. Hon har bara fortsatt att ge och finnas så gott hon kunnat. Det är få förunnat. Hon har förlorat sin pappa, bokstavligt talat sett honom dö ifrån henne, gått igenom en separation, opererats, oroat sig för sin överlevnad, skola mm mm men det har inte hindrat henne från att finnas för de som står henne nära.”

När jag läste dessa ord om hur Marianne uppfattar mig som vän – även om det här handlade om en specifik situation så vet jag att hon menar det även allmänt – så började jag reflektera. Hur är jag egentligen i en vänskap? Och jag kom fram till att jag alltid sätter andra främst. Behöver någon mig så kommer jag. Jag släpper allt. Oavsett hur jag själv mår, om jag inte har någon energi över, om jag egentligen inte har lust, så ställer jag upp ändå. Jag gör det inte för ”vem som helst”, visst finns jag för alla mina vänner, även de som inte är så nära, men till en viss gräns. Men för dem som står mig nära gör jag allt. Både i medgång och motgång. Har jag ingen energi så hittar jag ändå lite extra någonstans. Alternativt så går jag på ren vilja. Jag behövs, alltså är jag där. Allt annat kan vänta.

Jag agerar såhär av flera olika orsaker. Dels är det för mig självklart att det är vad en vän ska göra, att finnas där för sina vänner. Man väljer inte vilken tidpunkt på dygnet som passar, vänner är inte bara vänner på kontorstid. Och det är sällan som tillfällena då man verkligen behövs infaller just på kontorstid… Dels är det för att jag vet att jag själv värdesätter det oerhört högt när någon gör så för mig. Och då vill jag också ge det till andra. Tänker ibland ”vad skulle jag vilja att mina vänner gjorde för mig i den här situationen?”. Eller så tänker jag inte alls, utan agerar bara på ren magkänsla.

Jag har en liten skara utvalda som står mig allra närmast, som har en plats i det innersta av mitt hjärta. För dem går jag genom eld. Och ni vet vilka ni är. <3

Efteråt fick jag och Katta skjuts av L till centrum, där vi åt lunch och pratade. Kände mig helt tom inombords. Alla spänningar som fanns före och under begravningen släppte totalt, och jag blev som urlakad. Ville bara lägga mig ner på golvet och sova.

Efter lunchen tog jag tåget in till stan för att åter sjunga. Denna gång i Allhelgonakyrkan, en konsert för Världens Barn. Och det blev en sådan total kontrast mot förmiddagens sjungande. Nu var det afro-gospel, vilket innebar sång och dans från Afrika. Vi var ett gäng körsångare, och så var det ett afrikanskt band. Sex timmars dansande och sjungande – och jag var slutkörd redan innan första konserten (av två) börjat. Under konserterna gick jag bara på ren vilja.

Men den musiken kan man helt enkelt inte sitta stilla till. Man rycks med, kroppen börjar röra på sig och gunga i takt. Helt fantastiskt faktiskt. Ett exempel på musiken kan ni se HÄR – Zifa och hans band var det vi sjöng med, även om det inte var just den låten.

Nu är jag nyss hemkommen, och är totalt slut. Så mycket energi som gått åt idag… men det är ändå skönt att ha fått köra slut på sig så fullständigt. Kollade min stegräknare i mobilen, som visade att jag bara hade gått drygt 7000 steg idag. Men då är inte de sex timmarna av dans inräknade, eftersom jag då hade mobilen i fickan på jackan som låg uppe på läktaren.

Fördelen med all motion idag är att det gett resultat på vågen, dagens (kvällens) vikt är 73,4 kg. Ska väga mig imorgon bitti också och se vad det blir för resultat då. Men med tanke på att det är en kvällsvikt idag, så borde det vara lägre imorgon bitti. Ett eller ett par hekton kanske. Men oavsett vad, -0,4 kg på en dag är inte illa pinkat.

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 73,4 kg (100604) (BMI 28,0)

Totalt vikt: -20,4 kg

Totalt BMI: -7,7

Kvar till nästa delmål  (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 0,8 kg

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 3,5 kg

Kvar till delmål 3 (65,4 kg = normalviktig!): 8,0 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 11,4 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 77 cm

Totalt midjemått: -29 cm

Men igår var jag helt plötsligt tillbaka i det där nattsvarta för ett tag. På fredag ska några i min kör sjunga på en begravning. En körmedlems pappa har gått bort, och vi vill såklart hedra honom med vår sång. Eftersom S sjöng på min pappas begravning, så är det självklart för mig att jag även ska sjunga på hennes pappas begravning. Jag vet precis vad det är hon går igenom just nu. Att förlora en förälder när man själv är ung, är inte lätt. Man tvingas helt plötsligt att bli mer vuxen än man egentligen är.

Igår på körrepet så ägnade vi den sista halvtimmen åt att öva på de sånger vi ska sjunga på begravningen. Dagen är nära och Stilla ro och nära. Den sistnämnda sjöngs även på pappas begravning, av just medlemmar i AcQuire. I början gick det bra att sjunga, jag var så fokuserad på att lära mig altstämman. Men sista gången vi skulle sjunga igenom Stilla ro och nära så vällde alla känslor över mig. Jag drogs plötsligt tillbaka i tiden, och återupplevde pappas begravning i fast forward. Då brast det, och jag var tvungen att rusa därifrån med tårarna rinnande.

Satte mig en bit bort, utom synhåll för alla, och försökte samla mig. Men det gjorde så fruktansvärt ont. Jag kände hur hela kroppen darrade, händerna skakade okontrollerat. Smärtan inom mig var exakt samma smärta jag kände då pappa dog. Det är så längesen jag upplevde att det gjorde såhär ont.

När jag efter en stund samlat mig tillräckligt för att kunna gå tillbaka, så möttes jag av L som frågade hur det var med mig. ”Inte bra alls” var det enda jag fick ur mig, samtidigt som jag kämpade mot tårarna. Hon omfamnade mig i en varm kram, och vi stod så en lång stund. Sen kom Katta och gjorde likadant, vi kramades länge vi också. Sen fick jag skjuts hem av fina L, hon ville se till att jag kom hem ordentligt. Det var så skönt att slippa sitta på en buss och gråta, utan jag kunde sitta i baksätet, med L vid ratten och Katta i passagerarsätet, och bara vara. De lät mig vara ifred, och ändå fanns de där för mig. Såna vänner är guld värda! PUSS på er!

(Btw, sitter och pratar med Katta på msn just nu, och vi pratar om igår. Skrev till henne just det att vänner som hon och L är guld värda, och sötnosen svarar: ”Det är för att vi har vänner som dig”. Jag blev så rörd att jag nästan började gråta igen…)

Idag har jag jobbat. Z och jag var och shoppade, jag behövde hitta några kläder att ha på mig på fredag. Min garderob är så urplockad nu, jag har förvisso kläder, men finkläder är det ont om. Iaf sånt som inte är alldeles för stort… Hittade dels en jättefin ljusblå tunika/klänning, och så slank det ner ett par linnen också. Och allt i storlek M. Helt galet! Jag minns knappt när jag kunde köpa kläder i M/40-42 senast…

Dessutom vägde jag mig idag, och bjöds på en mycket trevlig överraskning. Dagens vikt är 74,0 kg! Helt galet det med. Nu jäklar är det nära nästa delmål, bara 2 hg kvar. Och sen är det inte långt till delmålet efter heller… och inte till delmålet efter det… och inte till slutmålet heller för den delen ;)

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 74,0 kg (100601) (BMI 28,2)

Totalt vikt: -19,8 kg

Totalt BMI: -7,5

Kvar till nästa delmål (73,8 kg = gått ner 20 kg): 0,2 kg

Kvar till delmål 2  (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 1,4 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 4,1 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 8,6 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 12,0 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 77 cm

Totalt midjemått: -29 cm

Men under bussresan, som tar ungefär en timme (inklusive bussbyte), mattades glädjen av och ersattes av tankar om pappa. Varför vet jag inte, det är mig veterligen ingen speciell dag idag som borde trigga igång alla minnen och känslor. Men oavsett vad så dök tankarna upp, och jag mådde riktigt dåligt ett tag.

Kom fram till jobbet och möttes av alla fantastiska barn som fort fick mig att le igen. Även kollegan A är ganska bra på det, man vet aldrig vad som kommer ur hennes mun… men oftast är det något som leder till ett skratt ;) Brukar bli ganska många skratt under en arbetsdag. Och dessutom de mest underliga samtalsämnen. För att ta ett exempel så har vi de senaste dagarna kommit in på diskussioner om kondomer med smak, musgympa, möhippor och glasögon vs. linser…?!

På rasten var jag ute och rökte med kollegan I. Vi kom in på en diskussion om Nynäshamn, vilket vi gör då och då. Det är liksom en gemensam nämnare för oss. Hon bor där, och min familj har haft sommarstuga i trakten däromkring. Dessutom bodde min farmor där, och även pappa när han var liten. Poff, så var diskussionen inne på pappor. Och sorgen gjorde sig påmind igen.

När jag kom tillbaka till avdelningen efter rasten blev det återigen en massa skratt och sorgen gav vika till förmån för glädjen. Dessutom var det en massa förberedelser för vårfesten som förskolan skulle ha på eftermiddagen. Så jag hade inte riktigt tid med djupa tankar.

När jag och A samlade barnen i hallen för att gå ut på gården, så kom det en spontan fråga från ett av barnen: ”Vad heter din pappa?”
”Han heter Elon”, svarade jag.
”Elon? Jaha. Var bor han?”
”Han bor i himlen.”

Och där var sorgen tillbaka för en kort stund, innan A hävde ur sig ”Elon?! Det namnet har jag ALDRIG hört innan! Kan man heta så?!” Då kunde jag såklart inte låta bli att dra på munnen igen.

Sådär har det fortsatt under dagen och kvällen. Upp och ner, utan att jag riktigt har kunnat styra det. Och nu på kvällen har jag känt pappas närvaro så oerhört starkt här hemma. Mediet jag träffade för några månader sedan sa ju att möjligheten finns att han kommer visa sig för mig i ”fysisk” skepnad, och just nu önskar jag så att han ska göra det. För ett tag sen fick jag faktiskt en första skymt av honom, eller hur man nu ska uttrycka det. Jag såg honom inte tydligt, utan det var mer som konturer kring en skugga. Trots att jag inte kunde se några ansiktsdrag eller liknande, så var jag säker på att det var pappa. Konturernas form var så välbekant att det inte kunde vara någon annan.

Jag vet inte om han själv valde att inte visa sig tydligare än så, för att se om jag kunde hantera det, eller om det fanns någon annan orsak. Men det var inte otäckt. Det kändes konstigt, men rädd var jag inte. Hade velat se mer, men det blev aldrig mer än dessa konturer, som inte var synliga längre än någon eller några minuter. Sen dess har jag hoppats att han ska visa sig igen, och kanske tydligare, men än så länge har han inte visat sig alls. Bara genom känslan av närvaro. Såg skuggan som brukar dra förbi häromdagen, men inget annat.

Nåja, dagen började bra, hade sina bra stunder under arbetstid, och slutar förhoppningsvis bra också.

Om inte annat är jag nu väldigt laddad inför dietistbesöket på fredag. Jag tror inte att jag kommer nå mitt nästa delmål (73,8 kg) tills dess, det är lite för mycket kvar. Nog för att jag har gått ner 0,7 kg på två dagar förut, men sannolikheten att jag gör det nu är inte så stor. Men å andra sidan så var mitt mål från början att jag skulle spränga 75-kilosgränsen tills det besöket, och det har jag ju helt klart gjort!  Så det är jag faktiskt helt nöjd med :) Sist jag var hos dietisten, för typ tre månader sen, vägde jag 80,7 kg på hennes våg. Man kan tycka att 6,2 kg på tre månader inte är någon jätteprestation, men då ska man tänka på att jag under första halvan av den tiden åt medicin, och under andra halvan inte. Jag står helt på egna ben nu, och då går viktnedgången långsammare. Men det går åt rätt håll, och det är huvudsaken. Dessutom har jag faktiskt sprängt både 80-kilosgränsen och 75-kilosgränsen!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 74,5 kg (100526) (BMI 28,4)

Totalt vikt: -19,3 kg

Totalt BMI: -7,3

Kvar till nästa delmål (73,8 kg = gått ner 20 kg): 0,7 kg (planerar att försöka uppnå detta till nästa dietistbesök 28/5, även om det är osannolikt att det går)

Kvar till delmål 2  (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 1,9 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 4,6 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 9,1 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 12,5 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 78 cm

Totalt midjemått: -28 cm

Januari:
En av årets allra första dagar hade jag och Katta en liten möhippa för henne. Vi gick på bio och åt en bit mat efteråt. Precis hennes stil, hon är inte den som vill ha något storstilat och jätteavancerat. Hon var nöjd med vår lilla tjejkväll (vi hade inte varit ute tillsammans på det sättet sen innan hon fick barn!) och då var jag också nöjd.

Den 10 januari var det så dags. Katta och Bayern vigdes till man och hustru, och det blev precis så vackert som vi ville. Jösses vad vi kämpade för att få allt klart i tid. Men det var det värt! Jag är glad att jag fick vara en del av alltihop mer än som ”bara” gäst.

Något annat roligt som hände i januari var att min fyra månader långa sjukskrivning, efter handoperationerna, äntligen var tillända. Jag jobbade dels med Zarah, men började även springvikariera på några olika förskolor. Och min katastrofala ekonomi var helt plötsligt inte lika katastrofal längre.

Dessutom fyllde mamma år i slutet av januari, konstigt nog blir hon bara yngre och yngre varje år?

Februari:
I februari var det pappas födelsedag. Den tredje födelsedagen utan honom. Men den här gången blev det en väldigt speciell sådan, eftersom jag och min systerson åkte och hälsade på honom vid minnesplatsen. Systersonen fick äntligen svar på alla sina frågor, och med det ett lugn han inte haft innan. Det var ett fantastiskt fint sätt att fira pappas/morfars födelsedag på för oss två. Ett minne jag alltid kommer bära med mig.

Dessutom hade jag och Zarah fyraårsjubileum i början av månaden. Tänk att jag jobbat med henne i fyra fantastiska år!
Mars:
Den här månaden innehöll också ett antal födelsedagskalas. I början av månaden hade Zarah och hennes mamma gemensamt kalas, lilla skitungen fyllde hela 6 år!

I slutet av månaden var det Eriks tur att ha kalas, han fyllde 3 år och blev stora killen. Fick ost i födelsedagspresent och sprack nästan av lycka över det.
April:
I april åkte jag till Norrköping och var Buzzador. Jobbade som crew under inspelningen av programmet Ystad-Haparanda, där Gert Fylking och Robban Aschberg gick just den sträckan, till förmån för Cancerfonden – och främst forskning kring prostatacancer. Då det var den sjukdomen som tog min pappa ifrån mig kändes det bara så rätt att åka de 16 milen enkel resa. Och det var en upplevelse!

Den här månaden började också mina problem med magen. Jag var illamående och orkeslös, och förstod inte varför. Det ville inte riktigt ge med sig, och till slut fick jag åtminstone en diagnos – en envis magsjuka. Problemen hängde dock kvar ganska länge, men med lite medicin i kroppen kunde jag fungera någorlunda normalt.

Var hundvakt åt fantastiska Micki också. Det är så roligt att jag får låna honom då och då, det är verkligen världens bästa hund. Den enda hunden jag känner som dessutom faktiskt kramas!
Maj:
Den här månaden tog jag upp mina studier igen, för första gången på 1,5 år. Började kompletteringsplugga och skrev ett antal tentor och examinationer.

Det var också en körfestival i Nynäshamn, tillsammans med Georg Riedel och Stefan Nilsson, samt flera andra körer. Det var en rolig upplevelse, men många av (de mindre bra) sångerna plågade oss länge efteråt…

Malva firade sin ettårsdag, och jag insåg hur fort tiden går. Det var ju nyss som Katta suckade över att hon aldrig ville komma ut…

I maj tog jag även steget och kapade av mig det mesta av håret. Blev korthårig för första gången på tio år, och trivdes alldeles utmärkt med det.
Juni:
Var återigen hundvakt åt Micki, och njöt av att få spendera tid tillsammans med honom.

Midsommar firades traditionsenligt hos Jennifer och Patrik, och det var lika trevligt som alltid. Det enda vi hade kunnat vara utan var regnet som envisades med att vräka ner just när vi skulle gå bort till stången. Men förutom det var det en mycket mysig tillställning.
Juli:
Den här månaden hände något stort. Jag och Rikard skrev om kontraktet på lägenheten, så att den från och med 1 augusti bara stod på mig. Jag var för första gången någonsin ensam hyresgäst på ett förstahandskontrakt i Stockholms län. En underbar känsla!

Mamma och jag åkte på kryssning, och hade mamma-dotter-tid. Jag älskar att göra såna här saker med min mamma!

Dessutom blev jag blondin igen, även det för första gången på ungefär tio år…
Augusti:
ÄNTLIGEN flyttade jag tillbaka till min lägenhet, efter nästan exakt ett år i exil. Det var så skönt att känna att det nu var min lägenhet.

Nu började jag också plugga på heltid, sista terminen på utbildningen. Läste en musikkurs som i sig var jätterolig, men som jag i efterhand nog aldrig hade valt. Det var alldeles för oorganiserat, lärarna visste inte vad den andra gjorde, vi fick inga betygskriterier (för det fanns inga!), ja listan kan göras lång. Men samtidigt så har jag lärt känna flera nya personer tack vare just den här kursen, så det har allt varit positivt också!

Firade min födelsedag hemma med några vänner. Lagom litet, och lagom mysigt.
September:
Den här månaden fick jag äntligen min dröm förverkligad. Jag gjorde min pappatatuering – hans namn på insidan av handleden, ovanför stjärnorna. Så från och med nu bär jag honom med mig på ytterligare ett sätt.
Oktober:
Nu var det dags för Rikard att flytta till sin nyinköpta lägenhet, och självklart hjälpte jag till. Känns så skönt att vi är vänner och att det känns naturligt att umgås och hjälpa varandra med olika saker.

I oktober hade AcQuire en konsert tillsammans med Haninge Sinfonietta. Mycket trevligt.

Det största som hände den här månaden var att jag offentliggjorde min viktresa. Ett oerhört stort steg för mig att ta, men när jag väl hade gjort det kändes det bra. Har fått så oerhört mycket stöd och knutit nya kontakter tack vare det. Ibland måste man våga för att vinna!
November:
Här gjorde jag en upptäckt som fick mig både chockad och glad. Jag kunde helt plötsligt ta på och av mig mina favoritbyxor utan att knäppa upp dem först. Då insåg jag hur mycket jag faktiskt har gått ner i vikt, och framförallt tappat i centimeter kring midja och höfter.

I slutet av månaden kom så den dag jag fasar för varje år. Pappas dag. Årsdagen för hans död. Nu hade jag levt tre år utan min pappa, och det är tre år för länge…
December:
I december hände mycket. Jag kunde summera årets viktnedgång till tolv kilo, vilket är fantastiskt bra.

Fick hämta ut ett nytt körkort eftersom det var tio år sen sist, vilket fick mig att känna mig gammal för en stund.

Hade JulCapricer med AcQuire, Birger och Fria Röster, vilket var väldigt roligt. Efterföljande efterfest, vilket också var roligt, men jag kände mig åter gammal för en stund.

Drog på mig en ögoninflammation som jag i skrivande stund ännu inte är av med.

Hade köravslutning hemma hos körledaren, vilket var mycket trevligt, om än inte så långvarigt för min del.

Firade jul tillsammans med mamma, vilket var lika mysigt som alltid. Pappa var också med på ett hörn.

Gjorde ett seriöst försök att bli rökfri, men klarade inte mer än 26 timmar. Bättre det än ingenting dock, och nytt försök ska göras snarast.

Sådärja. Där har vi mitt 2009 i kortform. Både bra och dåliga saker som hänt. Hoppas på ett lika innehållsrikt 2010, som förhoppningsvis innehåller övervägande positiva saker.

Det jag däremot är riktigt glad över är löftet jag gav mig själv för ungefär ett år sedan – att jag under 2009 inte skulle vara sjukskriven (mer än någon enstaka dag här och där), och det har jag heller inte varit!

Med detta önskar jag er alla ett riktigt

gott nytt år!

Idag vill jag leva. Jag vill gå klart min utbildning, jag vill jobba, jag vill så mycket. Jag vill det för att jag vet att pappa hade varit så stolt över mig om han hade funnits här vid min sida. Allt jag idag åstadkommer, oavsett vad det är, fyller dubbla funktioner. Det är inte bara mitt eget välbefinnande det handlar om, utan allt jag gör, gör jag också för pappa. Han fick inte leva färdigt sitt liv, så nu lever jag för oss båda.

Jag tänder ju alltid ett ljus för pappa på balkongen varje kväll. Idag ska det lysa tre ljus där. Ett ljus för varje år som gått.

Igår när jag var hos mamma fick jag med mig en hel del papper och annat. Bland alla dessa saker finns minnesalbumet från pappas begravning. I det albumet finns hela begravningen dokumenterad. Begravningsceremonin, officiantens tal, vilka sånger som spelades/sjöngs och när, vad som stod på alla blommor som fanns, hur kistan såg ut, dödsannonsen…

Eftersom det är pappas dag idag, vill jag för första gången dela med mig av officiantens tal från begravningen. Det är så vackert, och skildrar pappa och hans liv på ett fantastiskt sätt. Det som står med kursiv stil är mina egna kommentarer, och är alltså inget som står i talet. Vissa detaljer kommer också utelämnas, av hänsyn till pappas, min egen och andras integritet.

——————————————

Ceremoniel

Cavatina ~ Stanley Meyers
(inledningsmusik)

Vi har samlats här idag för att ta farväl av Elon ********** (vårat efternamn).

Elon avled den 25 november efter en tids sjukdom. Han lämnar efter sig sina närmaste, barnen ***, ***** (mina syskon) och Monika, de två barnbarnen, Monikas mamma Maggan och morbror Kurt, **** ******** och ***** (pappas två bästa vänner), släkt och vänner.

Vi är alla berörda, direkt eller indirekt, av en människas död, därför att vi tillhör samma mänskliga gemenskap.
Men våra band till varandra ser olika ut. En del är starka, andra är svaga, vi är alla bundna till varandra genom släktskap, kärlek eller vänskap, genom att vi lever på samma plats eller i samma land eller helt enkelt därför att vi är en del av mänskligheten.

Stilla ro och nära ~ Körsång

Elon ********** (efternamn) föddes i Högalid och förblev Södertörn trogen under hela sin levnad.

I mitten på 50-talet gick han till sjöss, låg i Flottan och även om han så småningom lämnade Flottan, så behöll han sitt intresse för båtar och sjöfart. Han jobbade som översättare åt tidningen ”Loggen”, där han översatte olika artiklar till engelska och tyska och tvärtom.
Efter att han mönstrat av provade han på diverse yrken som att köra budbil bl.a., innan han hamnade hos SL som bussförare.
Han älskade sitt arbete som bussförare och han fortsatte att köra buss även efter uppnådd pensionsålder.
Sin sista rutt körde han i september i år, 2006. Han ansåg att vara bussförare, det var inget jobb, det var en välbetald hobby!

Elon hade många intressen och han läste mycket, var intresserad av historia, särskilt då sjöfartshistoria, men han var också mycket intresserad av tåg. ”Kolla loket” kunde han säga om han var vid någon tågstation, sedan kunde han utförligt redogöra för alla möjliga fakta om detta tåglok. Elon var medlem i ”Spårvägsmuseets vänner” och kunde där tillsammans med sina vänner **** ******** och ***** (pappas två bästa vänner, samma som ovan) tränga in i den spårbundna trafikens mysterier…

Så skimrande var aldrig havet ~ E. Taube – Körsång

Denna dag är till ända.
Vår sömn har flytt och vår dröm är förbi
Och det är inte längre gryning.
Och skulle våra händer mötas på nytt i en dröm
Skall vi bygga ännu ett torn i skyn
En liten tid och min längtan
Skall samla stoft och skum till en ny kropp
En liten tid, ett ögonblicks vila i vindens armar…

Jag tar så farväl av Elon ********** (efternamn) och jag gör det med
En ros för kärlek och tilltro
En ros för värme och empati
En ros för ljus och framtidshopp

Så skimrande var aldrig havet
(Defileringsmusik på orgel)

Fascination ~ F D Marchetti
(Utgångsmusik)

(efter detta står officiantens, organistens och Fonus representants namn, samt körens namn – AcQuire)

—————————————————————————

Begravningen hölls i Storkällans kapell i Älta, den 20 december 2006. Många av pappas släktingar och vänner var där och tog farväl av honom. Även kollegor från bussgaraget i Södertälje var närvarande.

Det jag minns allra bäst från begravningen är den, i mina ögon, oerhört vackra gest som pappas två bästa vänner visade. De kom i full uniform, och vid defileringen gjorde de först honnör vid kistan, sedan stannade de vid mig och mamma och gjorde åter honnör.

Under hela tiden jag har skrivit detta inlägg, har jag lyckats hålla tårarna borta, men nu strömmar de längs mina kinder. Att skriva officiantens tal fick mig att inombords återuppleva hela begravningen, och det är smärtsamt.

Avslutar med en bild tagen vid fikat efter begravningen, en bild som visar vad äkta vänskap är. Det är en bild jag har inramad i mitt köksfönster, och den ger mig styrka när jag behöver.

Jag och Katta. Hon fick mig att le trots all sorg den dagen.

Samtidigt som jag hoppades, så såg jag honom gradvis bli allt sämre. Gnistan i ögonen fanns inte längre kvar. Han var så mager, och kinderna så insjunkna. Han ville så gärna leva, men han orkade inte. Han hade inte gett upp, men han hade inte energi nog att kämpa. Det gjorde så ont att se honom så hjälplös. Så liten i den stora sängen. Så beroende av andra. Min pappa, som alltid var den som fanns för andra, var nu tvungen att finna sig i att andra tog hand om honom. Jag kan bara ana hur svårt det måste ha varit för honom. Han sa aldrig någonting om det, jag vet att han var tacksam för att vi fanns där, men jag vet också att han hade velat klara sig själv.

I skolan förra veckan pratade vi om egenskaper hos människor. En av de egenskaper som togs upp var snällhet. Den egenskap jag tillskrev pappa, då jag och officianten hade ett samtal inför hans begravning. Hon bad mig att beskriva pappa med ett enda ord, och jag svarade ”Snäll. Min pappa var snäll.” För det var han. Han var snäll mot alla som förtjänade det. Han gav av sig själv utan att någonsin kräva något i gengäld. Och han gjorde det för att han själv ville, inte för att någon annan förväntade sig det av honom. Han blev glad av att kunna glädja andra.

Jag har inte reflekterat så mycket över det ordet de senaste åren, trots att det ändå är ett ord som nämns relativt ofta. Men när det nu togs upp på ett lektionspass, och dessutom analyserades och värderades, så var det som ett slag i ansiktet på mig. Så många tankar och känslor kom upp, och jag insåg hur laddat ordet snäll är för mig. Jag höll mig lugn utåt, och diskuterade med resten av klassen, men inombords skrek jag. Jag kämpade emot gråten som hotade att välla fram. Pappa var så närvarande, och det gjorde ont. Så när vi gick vidare till nästa egenskap var jag glad att få tänka på något annat. Hade vi pratat längre om snällhet så hade jag brutit ihop totalt. Nog för att jag känner mig trygg i klassen, men det är så mycket de inte vet, och som jag inte hade orkat förklara där och då.

Idag, vid den här tiden, för tre år sedan hade pappa drygt fyra och ett halvt dygn kvar att leva. Fyra och ett halvt dygn, då jag knappt sov någonting. Allt för att kunna spendera så mycket tid med pappa som möjligt. Jag visste ju, innerst inne, att det var sista chansen. Att om jag inte gjorde det där och då, så skulle jag aldrig få göra det. Jag visste inte då exakt när han skulle dö, men jag visste att han skulle göra det. Och jag ville ta vara på varje levande minut. Viska allt jag ville säga i hans öra. Hålla hans hand och känna värmen. Ömt smeka honom på kinden. Se in i hans vackra blå ögon. I åtta dagar levde jag som om varje minut var hans sista. För jag visste ju inte vilken minut som verkligen skulle vara den sista.

Idag kan jag inte förstå hur det om en dryg månad är tre år sedan du lämnade din plats här på jorden. TRE år. Vid den här tiden för tre år sen hade vi ännu hopp om att du skulle bli frisk. Den dagen hade inte kommit än då läkaren sa de orden som raserade hela min värld. ”Det finns inget mer att göra. Vi pratar veckor, inte månader.” Och det blev inte ens ”veckor”. Åtta dagar tog det innan du tog ditt sista andetag. De åtta värsta, bästa, intensivaste, kärleksfullaste, svåraste, vackraste dagarna i mitt liv. De åtta sista dagarna, då jag gjorde allt för dig. ALLT. För att det skulle bli värdefulla dagar, både för dig i stunden och för mig att minnas.

Mamma frågade mig efteråt hur jag hade orkat göra allt det jag gjorde. Jag svarade: ”Jag orkade inte. Men jag gjorde det ändå.” För jag hade inte kunnat leva med mig själv om jag hade vänt dig ryggen.

Jag minns ännu hur din hand kändes när den var varm och trygg. Sträv i handflatan, men med en så mjuk och öm beröring. Jag skulle ge allt för att få känna den mot min kind, en sista gång.

Tre år utan dig. En hel evighet, och ändå har tiden gått så fort.

Och varje tår jag fäller är en droppe av kärlek till dig.

När jag läste boken var det innan pappa fick sin cancerdiagnos. Jag visste inte om att den hade filmatiserats, inte förrän jag läste en blogg, där skribenten skrev att det är en film man bara måste se. Eftersom jag kom ihåg att jag tyckte om boken när jag läste den, men nu inte mindes några detaljer ur den, så tänkte jag att jag ville se filmen.

Och den rörde upp så otroligt mycket känslor i mig. Jag har alltid varit sån att jag gråter till sorgliga scener, men sen pappa dog har jag haft väldigt svårt att gråta. Det har krävts mycket för att få tårarna att komma, hur ledsen jag än har varit.

Men den filmen… det hade kunnat handla om mig. Trots att jag var minst tio år äldre än huvudpersonen då min pappa blev sjuk och sedan inte överlevde sin sjukdom, så kunde jag identifiera mig med henne. Hennes tankar och känslor. Hon reagerade ofta känslomässigt precis som jag gjort.

Mot slutet av filmen kunde jag inte längre hålla tårarna tillbaka. De sista tjugo minuterna bara forsade de. All min sorg kom upp till ytan och överväldigade mig totalt. Samtidigt som det var så otroligt skönt att få släppa ut allt så gjorde det så ont. Jag tror inte att jag har gråtit på det här sättet sedan den dagen pappa dog.

Det som berörde mig allra mest var en enda mening. En mening som Jenna skrivit på en lapp. Den sammanfattar allt hon känner, och även vad jag känner (och har känt).

Jag tänker inte avslöja mer, utan rekommenderar att ni ser filmen. Den är fantastisk.

Och sorgen jag burit på i två år, åtta månader och tjugosju dagar blev plötsligt lite lättare.

Det här är en film jag kommer se fler gånger.

Och så mitt i alltihop hittade jag ett blommigt påslakan, ett av två likadana jag tog från pappas linneskåp strax efter hans död.

Eftersom det mesta av sängkläderna i kassen var sådant som skulle tvättas (bland annat de vita dubbellakanen, vilket jag visste om och därför inte hade kollat i den kassen tidigare), tog jag för givet att även det blommiga påslakanet var använt och därför behövde tvättas. Det andra likadana är nämligen ganska flitigt använt. Men det låg så fint ihopvikt och såg alldeles för oskrynkligt ut för att vara använt. Så jag körde ner ansiktet i påslakanet och luktade, för att känna om det luktade tvättmedel eller inte.

Och där fanns den. Den jag aldrig trodde jag skulle få känna igen. Den som försvunnit från andra textilier efter att jag använt och tvättat dem.

Pappas doft.

Jag stod kvar med ansiktet i påslakanet och grät. Helt plötsligt var pappa så otroligt närvarande. För första gången på drygt 2,5 år kunde jag få känna hans doft.

Jag plockade ner de smutsiga sängkläderna i kassen igen. Men pappas påslakan la jag varsamt på sängen. Inatt när jag går och lägger mig ska jag bädda med det och sova omfamnad av pappas doft.

För kanske sista gången någonsin.