Jag tänkte att jag för första gången ska försöka mig på att sammanfatta året som gått. 2009 har varit ett år fyllt av både positivt och negativt, och jag har ännu inte riktigt bestämt mig för om jag ska se det som ett bra år, ett dåligt år eller ett ok år. Det har iaf varit bra mycket bättre än 2008, så mycket vet jag! Men nu kör vi:

Januari:
En av årets allra första dagar hade jag och Katta en liten möhippa för henne. Vi gick på bio och åt en bit mat efteråt. Precis hennes stil, hon är inte den som vill ha något storstilat och jätteavancerat. Hon var nöjd med vår lilla tjejkväll (vi hade inte varit ute tillsammans på det sättet sen innan hon fick barn!) och då var jag också nöjd.

Den 10 januari var det så dags. Katta och Bayern vigdes till man och hustru, och det blev precis så vackert som vi ville. Jösses vad vi kämpade för att få allt klart i tid. Men det var det värt! Jag är glad att jag fick vara en del av alltihop mer än som ”bara” gäst.

Något annat roligt som hände i januari var att min fyra månader långa sjukskrivning, efter handoperationerna, äntligen var tillända. Jag jobbade dels med Zarah, men började även springvikariera på några olika förskolor. Och min katastrofala ekonomi var helt plötsligt inte lika katastrofal längre.

Dessutom fyllde mamma år i slutet av januari, konstigt nog blir hon bara yngre och yngre varje år?

Februari:
I februari var det pappas födelsedag. Den tredje födelsedagen utan honom. Men den här gången blev det en väldigt speciell sådan, eftersom jag och min systerson åkte och hälsade på honom vid minnesplatsen. Systersonen fick äntligen svar på alla sina frågor, och med det ett lugn han inte haft innan. Det var ett fantastiskt fint sätt att fira pappas/morfars födelsedag på för oss två. Ett minne jag alltid kommer bära med mig.

Dessutom hade jag och Zarah fyraårsjubileum i början av månaden. Tänk att jag jobbat med henne i fyra fantastiska år!
Mars:
Den här månaden innehöll också ett antal födelsedagskalas. I början av månaden hade Zarah och hennes mamma gemensamt kalas, lilla skitungen fyllde hela 6 år!

I slutet av månaden var det Eriks tur att ha kalas, han fyllde 3 år och blev stora killen. Fick ost i födelsedagspresent och sprack nästan av lycka över det.
April:
I april åkte jag till Norrköping och var Buzzador. Jobbade som crew under inspelningen av programmet Ystad-Haparanda, där Gert Fylking och Robban Aschberg gick just den sträckan, till förmån för Cancerfonden – och främst forskning kring prostatacancer. Då det var den sjukdomen som tog min pappa ifrån mig kändes det bara så rätt att åka de 16 milen enkel resa. Och det var en upplevelse!

Den här månaden började också mina problem med magen. Jag var illamående och orkeslös, och förstod inte varför. Det ville inte riktigt ge med sig, och till slut fick jag åtminstone en diagnos – en envis magsjuka. Problemen hängde dock kvar ganska länge, men med lite medicin i kroppen kunde jag fungera någorlunda normalt.

Var hundvakt åt fantastiska Micki också. Det är så roligt att jag får låna honom då och då, det är verkligen världens bästa hund. Den enda hunden jag känner som dessutom faktiskt kramas!
Maj:
Den här månaden tog jag upp mina studier igen, för första gången på 1,5 år. Började kompletteringsplugga och skrev ett antal tentor och examinationer.

Det var också en körfestival i Nynäshamn, tillsammans med Georg Riedel och Stefan Nilsson, samt flera andra körer. Det var en rolig upplevelse, men många av (de mindre bra) sångerna plågade oss länge efteråt…

Malva firade sin ettårsdag, och jag insåg hur fort tiden går. Det var ju nyss som Katta suckade över att hon aldrig ville komma ut…

I maj tog jag även steget och kapade av mig det mesta av håret. Blev korthårig för första gången på tio år, och trivdes alldeles utmärkt med det.
Juni:
Var återigen hundvakt åt Micki, och njöt av att få spendera tid tillsammans med honom.

Midsommar firades traditionsenligt hos Jennifer och Patrik, och det var lika trevligt som alltid. Det enda vi hade kunnat vara utan var regnet som envisades med att vräka ner just när vi skulle gå bort till stången. Men förutom det var det en mycket mysig tillställning.
Juli:
Den här månaden hände något stort. Jag och Rikard skrev om kontraktet på lägenheten, så att den från och med 1 augusti bara stod på mig. Jag var för första gången någonsin ensam hyresgäst på ett förstahandskontrakt i Stockholms län. En underbar känsla!

Mamma och jag åkte på kryssning, och hade mamma-dotter-tid. Jag älskar att göra såna här saker med min mamma!

Dessutom blev jag blondin igen, även det för första gången på ungefär tio år…
Augusti:
ÄNTLIGEN flyttade jag tillbaka till min lägenhet, efter nästan exakt ett år i exil. Det var så skönt att känna att det nu var min lägenhet.

Nu började jag också plugga på heltid, sista terminen på utbildningen. Läste en musikkurs som i sig var jätterolig, men som jag i efterhand nog aldrig hade valt. Det var alldeles för oorganiserat, lärarna visste inte vad den andra gjorde, vi fick inga betygskriterier (för det fanns inga!), ja listan kan göras lång. Men samtidigt så har jag lärt känna flera nya personer tack vare just den här kursen, så det har allt varit positivt också!

Firade min födelsedag hemma med några vänner. Lagom litet, och lagom mysigt.
September:
Den här månaden fick jag äntligen min dröm förverkligad. Jag gjorde min pappatatuering – hans namn på insidan av handleden, ovanför stjärnorna. Så från och med nu bär jag honom med mig på ytterligare ett sätt.
Oktober:
Nu var det dags för Rikard att flytta till sin nyinköpta lägenhet, och självklart hjälpte jag till. Känns så skönt att vi är vänner och att det känns naturligt att umgås och hjälpa varandra med olika saker.

I oktober hade AcQuire en konsert tillsammans med Haninge Sinfonietta. Mycket trevligt.

Det största som hände den här månaden var att jag offentliggjorde min viktresa. Ett oerhört stort steg för mig att ta, men när jag väl hade gjort det kändes det bra. Har fått så oerhört mycket stöd och knutit nya kontakter tack vare det. Ibland måste man våga för att vinna!
November:
Här gjorde jag en upptäckt som fick mig både chockad och glad. Jag kunde helt plötsligt ta på och av mig mina favoritbyxor utan att knäppa upp dem först. Då insåg jag hur mycket jag faktiskt har gått ner i vikt, och framförallt tappat i centimeter kring midja och höfter.

I slutet av månaden kom så den dag jag fasar för varje år. Pappas dag. Årsdagen för hans död. Nu hade jag levt tre år utan min pappa, och det är tre år för länge…
December:
I december hände mycket. Jag kunde summera årets viktnedgång till tolv kilo, vilket är fantastiskt bra.

Fick hämta ut ett nytt körkort eftersom det var tio år sen sist, vilket fick mig att känna mig gammal för en stund.

Hade JulCapricer med AcQuire, Birger och Fria Röster, vilket var väldigt roligt. Efterföljande efterfest, vilket också var roligt, men jag kände mig åter gammal för en stund.

Drog på mig en ögoninflammation som jag i skrivande stund ännu inte är av med.

Hade köravslutning hemma hos körledaren, vilket var mycket trevligt, om än inte så långvarigt för min del.

Firade jul tillsammans med mamma, vilket var lika mysigt som alltid. Pappa var också med på ett hörn.

Gjorde ett seriöst försök att bli rökfri, men klarade inte mer än 26 timmar. Bättre det än ingenting dock, och nytt försök ska göras snarast.

Sådärja. Där har vi mitt 2009 i kortform. Både bra och dåliga saker som hänt. Hoppas på ett lika innehållsrikt 2010, som förhoppningsvis innehåller övervägande positiva saker.

Det jag däremot är riktigt glad över är löftet jag gav mig själv för ungefär ett år sedan – att jag under 2009 inte skulle vara sjukskriven (mer än någon enstaka dag här och där), och det har jag heller inte varit!

Med detta önskar jag er alla ett riktigt

gott nytt år!

Idag är det tre år sedan pappa lämnade sin plats här på jorden. TRE ÅR. En ofattbart lång tid som ändå har gått alldeles för fort. I 1096 dagar har jag levt utan min pappa. Ettusennittiosex dagar, varav många har varit ett riktigt helvete. Numera är det lite lättare än vad det var i början, men sorgen finns fortfarande kvar, i större omfattning än vad många kanske tror. Idag kan jag både le och skratta ”som vanligt”, men det innebär egentligen inte att sorgen är mindre. Det innebär bara att jag har lärt mig att hantera och att leva med den. Jag saknar pappa precis lika mycket idag som jag gjorde samma dag han somnade in. Men jag har kommit igenom den mest akuta fasen i sorgen, den fas där man blir som förlamad och inte vet varken ut eller in. Där man önskar att man själv kunde få dö, för att man inte vet hur man ska klara av att fortsätta leva.

Idag vill jag leva. Jag vill gå klart min utbildning, jag vill jobba, jag vill så mycket. Jag vill det för att jag vet att pappa hade varit så stolt över mig om han hade funnits här vid min sida. Allt jag idag åstadkommer, oavsett vad det är, fyller dubbla funktioner. Det är inte bara mitt eget välbefinnande det handlar om, utan allt jag gör, gör jag också för pappa. Han fick inte leva färdigt sitt liv, så nu lever jag för oss båda.

Jag tänder ju alltid ett ljus för pappa på balkongen varje kväll. Idag ska det lysa tre ljus där. Ett ljus för varje år som gått.

Igår när jag var hos mamma fick jag med mig en hel del papper och annat. Bland alla dessa saker finns minnesalbumet från pappas begravning. I det albumet finns hela begravningen dokumenterad. Begravningsceremonin, officiantens tal, vilka sånger som spelades/sjöngs och när, vad som stod på alla blommor som fanns, hur kistan såg ut, dödsannonsen…

Eftersom det är pappas dag idag, vill jag för första gången dela med mig av officiantens tal från begravningen. Det är så vackert, och skildrar pappa och hans liv på ett fantastiskt sätt. Det som står med kursiv stil är mina egna kommentarer, och är alltså inget som står i talet. Vissa detaljer kommer också utelämnas, av hänsyn till pappas, min egen och andras integritet.

——————————————

Ceremoniel

Cavatina ~ Stanley Meyers
(inledningsmusik)

Vi har samlats här idag för att ta farväl av Elon ********** (vårat efternamn).

Elon avled den 25 november efter en tids sjukdom. Han lämnar efter sig sina närmaste, barnen ***, ***** (mina syskon) och Monika, de två barnbarnen, Monikas mamma Maggan och morbror Kurt, **** ******** och ***** (pappas två bästa vänner), släkt och vänner.

Vi är alla berörda, direkt eller indirekt, av en människas död, därför att vi tillhör samma mänskliga gemenskap.
Men våra band till varandra ser olika ut. En del är starka, andra är svaga, vi är alla bundna till varandra genom släktskap, kärlek eller vänskap, genom att vi lever på samma plats eller i samma land eller helt enkelt därför att vi är en del av mänskligheten.

Stilla ro och nära ~ Körsång

Elon ********** (efternamn) föddes i Högalid och förblev Södertörn trogen under hela sin levnad.

I mitten på 50-talet gick han till sjöss, låg i Flottan och även om han så småningom lämnade Flottan, så behöll han sitt intresse för båtar och sjöfart. Han jobbade som översättare åt tidningen ”Loggen”, där han översatte olika artiklar till engelska och tyska och tvärtom.
Efter att han mönstrat av provade han på diverse yrken som att köra budbil bl.a., innan han hamnade hos SL som bussförare.
Han älskade sitt arbete som bussförare och han fortsatte att köra buss även efter uppnådd pensionsålder.
Sin sista rutt körde han i september i år, 2006. Han ansåg att vara bussförare, det var inget jobb, det var en välbetald hobby!

Elon hade många intressen och han läste mycket, var intresserad av historia, särskilt då sjöfartshistoria, men han var också mycket intresserad av tåg. ”Kolla loket” kunde han säga om han var vid någon tågstation, sedan kunde han utförligt redogöra för alla möjliga fakta om detta tåglok. Elon var medlem i ”Spårvägsmuseets vänner” och kunde där tillsammans med sina vänner **** ******** och ***** (pappas två bästa vänner, samma som ovan) tränga in i den spårbundna trafikens mysterier…

Så skimrande var aldrig havet ~ E. Taube – Körsång

Denna dag är till ända.
Vår sömn har flytt och vår dröm är förbi
Och det är inte längre gryning.
Och skulle våra händer mötas på nytt i en dröm
Skall vi bygga ännu ett torn i skyn
En liten tid och min längtan
Skall samla stoft och skum till en ny kropp
En liten tid, ett ögonblicks vila i vindens armar…

Jag tar så farväl av Elon ********** (efternamn) och jag gör det med
En ros för kärlek och tilltro
En ros för värme och empati
En ros för ljus och framtidshopp

Så skimrande var aldrig havet
(Defileringsmusik på orgel)

Fascination ~ F D Marchetti
(Utgångsmusik)

(efter detta står officiantens, organistens och Fonus representants namn, samt körens namn – AcQuire)

—————————————————————————

Begravningen hölls i Storkällans kapell i Älta, den 20 december 2006. Många av pappas släktingar och vänner var där och tog farväl av honom. Även kollegor från bussgaraget i Södertälje var närvarande.

Det jag minns allra bäst från begravningen är den, i mina ögon, oerhört vackra gest som pappas två bästa vänner visade. De kom i full uniform, och vid defileringen gjorde de först honnör vid kistan, sedan stannade de vid mig och mamma och gjorde åter honnör.

Under hela tiden jag har skrivit detta inlägg, har jag lyckats hålla tårarna borta, men nu strömmar de längs mina kinder. Att skriva officiantens tal fick mig att inombords återuppleva hela begravningen, och det är smärtsamt.

Avslutar med en bild tagen vid fikat efter begravningen, en bild som visar vad äkta vänskap är. Det är en bild jag har inramad i mitt köksfönster, och den ger mig styrka när jag behöver.

Jag och Katta. Hon fick mig att le trots all sorg den dagen.

För tre år sedan vid den här tiden, satt jag vid pappas sida. Jag väntade på det som komma skulle. Och jag fasade för det. Jag hade fortfarande en gnutta hopp, om än i mikroskopisk form, att det kanske, kanske kunde vända. Så länge han andades, så länge han rörde sig, så länge han kunde öppna sina ögon och se in i mina, så fanns hoppet. Den 20 november för tre år sedan kunde pappa fortfarande kommunicera. Han pratade inte mycket, men några ord sa han. Och när jag tryckte hans hand så tryckte han tillbaka. Han var fortfarande vaken mer än för några sekunder i taget. Han åt några teskedar kräm. Han drack några klunkar vatten. Han var fortfarande envis och ville gå till badrummet för att gå på toaletten.

Samtidigt som jag hoppades, så såg jag honom gradvis bli allt sämre. Gnistan i ögonen fanns inte längre kvar. Han var så mager, och kinderna så insjunkna. Han ville så gärna leva, men han orkade inte. Han hade inte gett upp, men han hade inte energi nog att kämpa. Det gjorde så ont att se honom så hjälplös. Så liten i den stora sängen. Så beroende av andra. Min pappa, som alltid var den som fanns för andra, var nu tvungen att finna sig i att andra tog hand om honom. Jag kan bara ana hur svårt det måste ha varit för honom. Han sa aldrig någonting om det, jag vet att han var tacksam för att vi fanns där, men jag vet också att han hade velat klara sig själv.

I skolan förra veckan pratade vi om egenskaper hos människor. En av de egenskaper som togs upp var snällhet. Den egenskap jag tillskrev pappa, då jag och officianten hade ett samtal inför hans begravning. Hon bad mig att beskriva pappa med ett enda ord, och jag svarade ”Snäll. Min pappa var snäll.” För det var han. Han var snäll mot alla som förtjänade det. Han gav av sig själv utan att någonsin kräva något i gengäld. Och han gjorde det för att han själv ville, inte för att någon annan förväntade sig det av honom. Han blev glad av att kunna glädja andra.

Jag har inte reflekterat så mycket över det ordet de senaste åren, trots att det ändå är ett ord som nämns relativt ofta. Men när det nu togs upp på ett lektionspass, och dessutom analyserades och värderades, så var det som ett slag i ansiktet på mig. Så många tankar och känslor kom upp, och jag insåg hur laddat ordet snäll är för mig. Jag höll mig lugn utåt, och diskuterade med resten av klassen, men inombords skrek jag. Jag kämpade emot gråten som hotade att välla fram. Pappa var så närvarande, och det gjorde ont. Så när vi gick vidare till nästa egenskap var jag glad att få tänka på något annat. Hade vi pratat längre om snällhet så hade jag brutit ihop totalt. Nog för att jag känner mig trygg i klassen, men det är så mycket de inte vet, och som jag inte hade orkat förklara där och då.

Idag, vid den här tiden, för tre år sedan hade pappa drygt fyra och ett halvt dygn kvar att leva. Fyra och ett halvt dygn, då jag knappt sov någonting. Allt för att kunna spendera så mycket tid med pappa som möjligt. Jag visste ju, innerst inne, att det var sista chansen. Att om jag inte gjorde det där och då, så skulle jag aldrig få göra det. Jag visste inte då exakt när han skulle dö, men jag visste att han skulle göra det. Och jag ville ta vara på varje levande minut. Viska allt jag ville säga i hans öra. Hålla hans hand och känna värmen. Ömt smeka honom på kinden. Se in i hans vackra blå ögon. I åtta dagar levde jag som om varje minut var hans sista. För jag visste ju inte vilken minut som verkligen skulle vara den sista.

Saknar, saknar, saknar, saknar… och tomrummet du har lämnat inom mig värker. Jag vill ha dig här nu, vill att du lägger dina trygga armar runt mig tills tårarna slutar rinna. Vill att du viskar i mitt öra att det inte är någon fara, att allt blir bra. Jag behöver dig nu! Behöver dig nåt så fruktansvärt mycket.

Idag kan jag inte förstå hur det om en dryg månad är tre år sedan du lämnade din plats här på jorden. TRE år. Vid den här tiden för tre år sen hade vi ännu hopp om att du skulle bli frisk. Den dagen hade inte kommit än då läkaren sa de orden som raserade hela min värld. ”Det finns inget mer att göra. Vi pratar veckor, inte månader.” Och det blev inte ens ”veckor”. Åtta dagar tog det innan du tog ditt sista andetag. De åtta värsta, bästa, intensivaste, kärleksfullaste, svåraste, vackraste dagarna i mitt liv. De åtta sista dagarna, då jag gjorde allt för dig. ALLT. För att det skulle bli värdefulla dagar, både för dig i stunden och för mig att minnas.

Mamma frågade mig efteråt hur jag hade orkat göra allt det jag gjorde. Jag svarade: ”Jag orkade inte. Men jag gjorde det ändå.” För jag hade inte kunnat leva med mig själv om jag hade vänt dig ryggen.

Jag minns ännu hur din hand kändes när den var varm och trygg. Sträv i handflatan, men med en så mjuk och öm beröring. Jag skulle ge allt för att få känna den mot min kind, en sista gång.

Tre år utan dig. En hel evighet, och ändå har tiden gått så fort.

Och varje tår jag fäller är en droppe av kärlek till dig.

Jag såg en film häromkvällen. I taket lyser stjärnorna. Läste boken för ett antal år sen. För er som varken sett filmen eller läst boken kan jag berätta att den handlar om en flicka, Jenna, vars mamma är svårt sjuk i cancer och sen dör.

När jag läste boken var det innan pappa fick sin cancerdiagnos. Jag visste inte om att den hade filmatiserats, inte förrän jag läste en blogg, där skribenten skrev att det är en film man bara måste se. Eftersom jag kom ihåg att jag tyckte om boken när jag läste den, men nu inte mindes några detaljer ur den, så tänkte jag att jag ville se filmen.

Och den rörde upp så otroligt mycket känslor i mig. Jag har alltid varit sån att jag gråter till sorgliga scener, men sen pappa dog har jag haft väldigt svårt att gråta. Det har krävts mycket för att få tårarna att komma, hur ledsen jag än har varit.

Men den filmen… det hade kunnat handla om mig. Trots att jag var minst tio år äldre än huvudpersonen då min pappa blev sjuk och sedan inte överlevde sin sjukdom, så kunde jag identifiera mig med henne. Hennes tankar och känslor. Hon reagerade ofta känslomässigt precis som jag gjort.

Mot slutet av filmen kunde jag inte längre hålla tårarna tillbaka. De sista tjugo minuterna bara forsade de. All min sorg kom upp till ytan och överväldigade mig totalt. Samtidigt som det var så otroligt skönt att få släppa ut allt så gjorde det så ont. Jag tror inte att jag har gråtit på det här sättet sedan den dagen pappa dog.

Det som berörde mig allra mest var en enda mening. En mening som Jenna skrivit på en lapp. Den sammanfattar allt hon känner, och även vad jag känner (och har känt).

Jag tänker inte avslöja mer, utan rekommenderar att ni ser filmen. Den är fantastisk.

Och sorgen jag burit på i två år, åtta månader och tjugosju dagar blev plötsligt lite lättare.

Det här är en film jag kommer se fler gånger.

Idag rensade jag lite bland sängkläder, för att se vilka som ska till Rikard och vilka jag ska behålla. Hittade en stor kasse i sovrummet med vad jag trodde bara var vita ”dubbellakan” (två ihopsydda enkellakan). Då jag såg något rött skymta däri insåg jag att det fanns mer. Och när jag tittade efter hittade jag sängkläder som jag knappt mindes att jag köpt en gång i tiden. Tänkte att jag borde kollat där för längesen.

Och så mitt i alltihop hittade jag ett blommigt påslakan, ett av två likadana jag tog från pappas linneskåp strax efter hans död.

Eftersom det mesta av sängkläderna i kassen var sådant som skulle tvättas (bland annat de vita dubbellakanen, vilket jag visste om och därför inte hade kollat i den kassen tidigare), tog jag för givet att även det blommiga påslakanet var använt och därför behövde tvättas. Det andra likadana är nämligen ganska flitigt använt. Men det låg så fint ihopvikt och såg alldeles för oskrynkligt ut för att vara använt. Så jag körde ner ansiktet i påslakanet och luktade, för att känna om det luktade tvättmedel eller inte.

Och där fanns den. Den jag aldrig trodde jag skulle få känna igen. Den som försvunnit från andra textilier efter att jag använt och tvättat dem.

Pappas doft.

Jag stod kvar med ansiktet i påslakanet och grät. Helt plötsligt var pappa så otroligt närvarande. För första gången på drygt 2,5 år kunde jag få känna hans doft.

Jag plockade ner de smutsiga sängkläderna i kassen igen. Men pappas påslakan la jag varsamt på sängen. Inatt när jag går och lägger mig ska jag bädda med det och sova omfamnad av pappas doft.

För kanske sista gången någonsin.

De dagar jag mår dåligt ”isolerar” jag mig helst. Jag orkar inte prata med någon och vill inte höra omvärldens ljud. Jag kan bli fruktansvärt stressad av helt vanliga ljud såsom regnet, bilar som kör förbi, steg i trapphuset etc.

Däremot lyssnar jag gärna på musik. Då kan jag själv styra över vilken sorts ljud jag vill ha i mina öron. Och det ska vara med hörlurar. Har jag hörlurar ger det dubbel effekt, eftersom de också stänger ute de ljud jag för stunden inte klarar av.

Jag har vissa låtar jag vid dessa tillfällen hellre lyssnar på än andra. Vad som helst funkar inte. Det finns särskilt en låt jag kan lyssna på om och om igen. Texten ger mig ny styrka och påminner mig om att jag inte befinner mig i det här helvetet ensam. Det ger mig en liten, men ändå existerande känsla av trygghet. Jag är inte ensam.

Låten ifråga är skriven och framförd av Jonas Gardell, och heter just ”Du är inte ensam”. För er med Spotify finns den att lyssna på [ här ]. Försökte hitta den på YouTube också, men där fanns den inte.

Här har ni texten:

Det finns de som gjort dig illa
och det finns de som inget vet
Det finns de som gjort en grej av
att skrika ut din hemlighet

Det finns de som stal din stolthet
det finns de som tog ditt mod
och de som ingenting förstod

Och dig som ingen känner
dig som ingen ser
du som saknar vänner
och knappt vill andas mer
Hör på mig, min kära
hur ska jag få dig att förstå?
Du måste resa dig och gå

Du är inte ensam
det finns nån som går med dig
Han vill att du ska veta
att han har det som du
som du

Vägen tom och öde
gryningsljuset klart
Du står vid busshållplatsen
och bussen kommer snart
Nu lämnar du allt gammalt
här tar din barndom slut
Nu tar du vägen ut

Och när du har rest dig
vänd dig inte om
Finns ingen väg tillbaka
varifrån du kom

Och allt de ville ge dig
har du rivit och förstört
Allt de hade att säga
har du redan hört

Men du är inte ensam
det finns de som följer dig
De vet hur det är
för de har själva varit där
De har själv varit där

Det finns nåd för nya världar
mycket större än den här
Nya skapelser och tider
nåd för allt som blir och är

Och alla deras lögner
betyder ingenting
Tro mig när jag säger
skammen var aldrig din

Du är inte ensam
det finns de som går med dig
Du är aldrig ensam
det finns de som följer dig
Du är inte ensam
det finns de som vet hur det är
Nej, du är aldrig ensam
de har själva varit där
de har själva varit där

Och när du har rest dig
vänd dig inte om
Finns ingen väg tillbaka
varifrån du kom

Tack Sara för din fina kommentar. Du har helt rätt i det du skriver. Och jag låter sorgen ta plats. Numera gör jag det. Första året ”hade jag inte tid” att sörja, och det kom surt efter. Nu väljer jag medvetet att inte trycka undan sorgen. Och det blir lättare för varje dag. Men ibland kommer de där tillfällena när man trillar rätt ner i det svarta hålet, och inte vet vad man ska ta sig till. När tomheten blir sådär extra påtaglig. När jag bara vill ha pappa hos mig. Men jag accepterar de tillfällena också, det är mest jobbigt just när man är mitt uppe i det. I efterhand är det okej.

Sorgen försvinner ju inte bara för att åren går, den förändras och blir lättare att hantera, men den kommer alltid finnas kvar. Det enda som skulle kunna få sorgen att försvinna är att pappa kommer tillbaka, och det gör han inte. Jag får allt vänta tills det är min tur att vandra vidare, innan jag får träffa honom igen. För jag är övertygad om att det på något sätt finns ett liv efter detta. På vilket sätt vet jag inte, men själen/anden lever åtminstone kvar. Har fått så många ”bevis” på det att jag inte kan tro annat. Har känt av döda människors närvaro, drömt en dröm som var identisk med den dröm mamma hade – samma natt – om en väninna till henne som dog bara några månader innan det, pappa har ”visat sig” hemma hos mig (som en skugga som liksom drar förbi sådär i ögonvrån, men när man vänder dit blicken är den borta), har även fått höra av mina vänner att det ”spökar” i min lägenhet (de har sett och hört ”oförklarliga” saker)… sen två saker som både jag och mamma finner mycket underliga – den ena är något som rent fysiskt inte borde kunna hända.

Båda de sakerna har med pappa att göra. Den ena utspelade sig den dagen jag och mamma hade gravsatt pappa. Efteråt stod vi på stranden, på vår minnesplats vi har för honom. Vi hade varsin röd ros med oss, som vi plockade av kronbladen på och kastade i havet. Minnesplatsen ligger vid en liten skyddad vik. Den här dagen blåste det utåt, vilket innebar att vattnet rörde sig ut mot havet. När vi kastat i rosenbladen blåste de iväg, rundade en klippa och försvann. Vi tyckte det var så vackert att bladen sökte sig ut mot havet, blommorna var ju menade för pappa och nu färdades de mot honom. Men så hände det som inte borde kunna hända. Trots att både jag och mamma såg att det fortfarande blåste utåt, så dök rosenbladen helt plötsligt upp igen. De rundade samma klippa de nyss försvann bakom, och rörde sig mot den plats där vi stod. Där guppade de sedan en stund på vågorna, innan de åter försvann bakom klippan, för att denna gång inte återkomma. Jag ser ingen naturlig förklaring på hur detta kunde ske, eftersom det helt tydligt blåste utåt, hela tiden. Jag och mamma väljer att tro på att det var pappa som ville säga oss något.

Visst, om det bara hade hänt den enda gången så kanske jag hade kunnat tro att naturen ville spela oss ett spratt. Men när vi på årsdagen för gravsättningen, ett år senare, besökte en plats på andra sidan samma vik, hände något liknande. Den här gången hade vi med oss varsin vit ros. Istället för att plocka bladen och kasta dem i havet valde vi nu att kasta i rosorna precis som de var. Vi stod på varsin klippa, med säkert 15-20 meters mellanrum då vi kastade rosorna i havet. Efter bara några minuter såg vi hur rosorna helt plötsligt låg och guppade tillsammans inne bland de stora stenarna vid strandkanten. Ytterligare en liten stund senare så lade sig rosorna som ett kors. Det har jag till och med bildbevis på, ska leta reda på de bilderna så ska ni få se. Mycket märkligt var det. Och som jag skrev förut, om det bara hade varit den här händelsen hade jag nog försökt bortförklara den. Men när två liknande händelser sker, med exakt ett års mellanrum, förvisso vid samma vik men vid två helt skilda platser… ja, då vet jag inte hur jag ska förklara det på ett rationellt sätt. Jag väljer att tro att det var pappas sätt att visa att han ville säga något. Vad vet jag inte, men något. Ge mig en trovärdig naturlig förklaring till detta, så godtar jag den. Men så länge jag inte får en sådan förklaring, så tror jag på mitt sätt. Varför skulle det inte kunna vara som jag tror?

Ibland undrar jag hur det kan komma sig att vissa tecken dyker upp vid så rätt tillfälle. Idag kom Vårdguiden med posten. En tidning jag normalt aldrig läser. Den brukar åka rätt i soporna. Men idag råkade jag slänga ett öga på framsidan, och något fångade min uppmärksamhet. En rubrik: Låt sorgen ta plats – om vikten av att sörja. Jag bläddrade fram rätt sida och läste. Då kom tårarna. Det var som att läsa om mig själv. Tänkte citera några stycken. Den som berättar i artikeln heter Christina Wåhlin, hon är sjukhuspastor på Karolinska i Huddinge.

”Sorg är en naturlig del av livet. Ändå är många människor idag rädda för att släppa fram sorgen. De är oroliga för att tappa fotfästet och försöker kapsla in eller glömma bort sin sorg. Men det enda man säkert kan säga är att sorg inte är något som går att hoppa över. Sörj dig igenom, låt sorgen ta plats!” Jag gjorde just det misstaget. Släppte inte fram sorgen. Skyllde på att jag ”inte hade tid”. Det kom surt efter.

”Sorgen är ett redskap som hjälper oss att förstå att någonting i världen har förändrats.” Hela min värld har förändrats.

”Det vanligaste sättet att visa sin sorg är att gråta. Tårarna hjälper oss att ”lätta på trycket” och visar samtidigt vår omgivning hur väldigt ledsna vi är. Gråten ger en signal till omgivningen att vi behöver extra hänsyn, förståelse, värme och tolerans. Men alla kan inte gråta och en del vill det inte heller. Då måste sorgen spränga sig andra banor för att ta sig fram och ut. Därför kan människor i sorg vara både arga, sura, frustrerade eller till synes kyligt avstängda.” Jag vill, men kan sällan gråta. När jag väl gör det, är jag oftast ensam. Därför kan nog många uppfatta mig som den arga/sura/frustrerade typen, eftersom det är den sidan jag oftast visar utåt. På något sätt är det lättare. Gråter jag lämnar jag ut mitt innersta. Jag har väldigt svårt för det.

”Man kan inte trösta bort sorg. Ord hjälper inte, åtminstone inte i den akuta fasen. En kram från någon som står nära betyder mer.” Sant. Hur många gånger har jag inte hört från andra: ”Jag vet inte vad jag ska säga…”? Säg inget. Krama mig istället. Eller bara var där. Jag mår inte bättre för att andra beklagar sorgen. Vill du säga något, berätta istället om något minne du har av pappa. Dra en av hans ordvitsar. Beklaga bara inte sorgen, det hjälper inte. Varken dig eller mig.

”Att inte vara rädd för hulkanden och tårar utan orka stå kvar och ta emot sorgen och de uttryck den tar sig är mer än viktigt. Lyssna på vad den sörjande själv har att säga eller på tystnaden. Den är inte farlig. Att vara tysta ihop kan vara en stark och betydelsefull handling.” Jag är inte farlig. Tystnaden är inte heller farlig. Kan du sitta tyst tillsammans med mig utan att det känns stelt eller tvunget, uppskattar jag det. Låt mig prata om pappa. Jag är medveten om att jag upprepar mig, att jag berättar samma saker om och om igen. Men det är mitt sätt att bearbeta alla känslor. Ett sätt att minnas pappa. Att minnas honom med glädje, att inte varje minne behöver göra ont när det dyker upp. Att sprida pappas historia. Dela med mig av hans kärlek och omtanke om alla som stod honom nära.

”Förståelse och accepterande av situationen är viktigt. Ingen kan förstå eller uppleva känslan som den som sörjer lever i. Däremot kan man visa förståelse för situationen som den sörjande befinner sig i. Man kan bjuda in: ”Kom och var med oss. Du behöver inte vara på något särskilt sätt, bara var.” Acceptera även om den sörjande inte vill komma, men säg: ”Okej, jag förstår! Var hemma du om det känns bäst, men jag ringer imorgon och hör hur det är med dig.” Eller om du har möjlighet, fråga: ”Vill du hellre att jag ska komma till dig?” Det verkar som om folk runt omkring mig är rädda för det här. Så många som har dragit sig undan och inte hört av sig sen pappa dog. Och det är inte många såna här inbjudningar jag får. Framförallt får jag inte frågan ”Vill du hellre att jag ska komma till dig?”. Det har kanske hänt en eller två gånger på ett och ett halvt år. Jag behöver den frågan. Jag vet att jag själv drar mig undan och är dålig på att höra av mig. Men det är just därför jag behöver att någon drar i mig, bjuder in mig. Jag har svårt att själv ta initiativ och bjuda in, men jag tackar faktiskt inte alltid nej om någon annan frågar. Är du min vän, visa det också. Jag bits inte bara för att jag sörjer.

”Låt sorgen få ta tid. Acceptera att den som verkar ha kommit ur sin sorg då och då åter sörjer öppet, se det som ett normalt led i utvecklingen och inte som en återgång.” Jag är inte där än. Jag har inte kommit ur min sorg. Men jag kommer komma dit. Döm mig inte då.

Sen den mest klockrena meningen. Den som satte sig djupt i mitt hjärta. ”Den bottenlösa känslan av saknad, vanmakt och övergivenhet som uppstår när någon dör ifrån oss kan inte alla tårar i världen befria oss ifrån.” Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Det är precis så det är. En bottenlös känsla.

Jag vill bara tillägga att det här inlägget inte är menat som kritik till mina vänner. Åtminstone inte till alla. Det finns några som har visat att de står vid min sida oavsett vad som händer. Till och med vänner jag inte hade förväntat mig det av alls. Men det är som ordspråket säger: I nöden prövas vännen. Och tyvärr har jag fått erfara det den hårda vägen. Men nu vet jag vilka som verkligen är mina vänner. De som fortfarande finns där, när jag än behöver dem. All kärlek till er. Framförallt till Marianne, Katta och Tanja. Ni är guld värda. Och det finns fler. Jag tänker inte nämna fler vid namn, helt enkelt för att jag inte vill riskera att glömma någon. Men de här tre – det är de som har vågat knacka på när jag har stängt dörren om mig.

Ja, nu har äntligen Eriks lillasyster kommit! Fast det tog sin lilla tid. Erik hade bråttom ut och kom 10 dagar före BF, Malva trivdes så bra att hon stannade 10 dagar efter BF. :) Hon är hur söt som helst! Finns bilder under kategorin foton, 15 maj. Träffade dem senast idag, så det kommer mer bilder när jag orkar lägga över dem från kameran. Det är så mysigt att få sitta och bara insupa bebisdoften. Kan ju säga att det suger rejält i min bebistarm nu. Men snart är det min tur att få gå med magen i vädret. Snart snart. Måste bara ha lite tålamod.

I övrigt då? Det går upp och ner. Har haft en del ångest den senaste veckan. Vaknade en morgon med total panikångest. Det var längesen det var så. Men kvällen innan hade jag läst en blogg om en liten flicka som hade hjärntumör och inte överlevde. Hennes mamma har skrivit så fint, och när jag läste så bara forsade tårarna. Så mycket känslor kring pappa som kom upp. Befriande att få gråta ut ordentligt. Men den kvällen somnade jag ledsen, fortfarande med tårar i ögonfransarna. Drömde om pappa också, så det var väl därför ångesten kom sen. För andra gången sen pappa dog såg jag honom i drömmen. Jag drömmer om honom då och då, men han visar sig nästan aldrig. Han figurerar liksom i drömmen på nåt sätt, men jag SER honom inte. Men den här natten såg jag honom. Och precis som förra gången hade han ansiktet bortvänt och gick bort från mig.

Däremot ”ser” jag honom då och då om kvällarna. Den där skuggan som drar förbi i ögonvrån. Och ofta minns jag hans sista sms till mig. ”Hej lilla gumman. Är vaken sen länge. Kan du köpa halvliter vispgrädde? Puss.” Ett typiskt pappa-sms. Det enda speciella med det är att det var det sista. Har haft det sparat i telefonen länge, på nåt sätt har jag inte kunnat ta bort det. Men för någon vecka sen så tog jag faktiskt bort det. Jag kan det utan och innan, har läst det så många gånger att det sitter på min näthinna. Jag kan framkalla det som en bild utan att behöva se det. Och att ta bort det var som att klippa ytterligare ett band, ett steg till att acceptera att han inte finns i mitt liv längre. Jag kan inte hålla fast i det förgångna, jag måste se framåt. Och mitt liv nu och framåt är ett liv utan pappa. Med pappa i hjärtat, men utan pappa närvarande fysiskt.

Var hos psykologen också. Hon var bra. Hon förstod mig och jag förstod henne. Det blev många frågor och jag svarade så gott jag kunde. Sa till henne det jag har skrivit här förut – jag har accepterat att pappa är död, men jag har inte accepterat att leva utan honom. Hon sa att i och med att jag har accepterat hans död så har jag kommit en lång bit på rätt väg. Det är ett stort steg jag har tagit. Sen pratade vi mer, och hon gav mig några tips och råd på hur jag ska fortsätta på den vägen. Ett viktigt moment är att skapa rutiner. Gå upp ungefär samma tid på morgnarna, äta regelbundet, försöka ha någon aktivitet varje dag. Det behöver inte vara någon stor grej, men bara så att jag verkligen har något att GÖRA varje dag. Det går sådär. Det svåraste är att komma upp på morgonen. Maten går det sisådär med. Men jag har satt igång projekt viktminskning nu, vilket innebär att allt småätande i princip är helt borta. Blir jag sugen så äter jag en frukt. Och hittills har jag gått ner 2,2 kg. Mer ska det bli. Mycket mer.

Nu ska jag nog försöka sova så jag faktiskt kommer upp på utsatt tid imorgon bitti. Klockan 9 är faktiskt inte mitt i natten. Men egentligen för tidigt för en nattuggla som jag.