Men under bussresan, som tar ungefär en timme (inklusive bussbyte), mattades glädjen av och ersattes av tankar om pappa. Varför vet jag inte, det är mig veterligen ingen speciell dag idag som borde trigga igång alla minnen och känslor. Men oavsett vad så dök tankarna upp, och jag mådde riktigt dåligt ett tag.

Kom fram till jobbet och möttes av alla fantastiska barn som fort fick mig att le igen. Även kollegan A är ganska bra på det, man vet aldrig vad som kommer ur hennes mun… men oftast är det något som leder till ett skratt ;) Brukar bli ganska många skratt under en arbetsdag. Och dessutom de mest underliga samtalsämnen. För att ta ett exempel så har vi de senaste dagarna kommit in på diskussioner om kondomer med smak, musgympa, möhippor och glasögon vs. linser…?!

På rasten var jag ute och rökte med kollegan I. Vi kom in på en diskussion om Nynäshamn, vilket vi gör då och då. Det är liksom en gemensam nämnare för oss. Hon bor där, och min familj har haft sommarstuga i trakten däromkring. Dessutom bodde min farmor där, och även pappa när han var liten. Poff, så var diskussionen inne på pappor. Och sorgen gjorde sig påmind igen.

När jag kom tillbaka till avdelningen efter rasten blev det återigen en massa skratt och sorgen gav vika till förmån för glädjen. Dessutom var det en massa förberedelser för vårfesten som förskolan skulle ha på eftermiddagen. Så jag hade inte riktigt tid med djupa tankar.

När jag och A samlade barnen i hallen för att gå ut på gården, så kom det en spontan fråga från ett av barnen: ”Vad heter din pappa?”
”Han heter Elon”, svarade jag.
”Elon? Jaha. Var bor han?”
”Han bor i himlen.”

Och där var sorgen tillbaka för en kort stund, innan A hävde ur sig ”Elon?! Det namnet har jag ALDRIG hört innan! Kan man heta så?!” Då kunde jag såklart inte låta bli att dra på munnen igen.

Sådär har det fortsatt under dagen och kvällen. Upp och ner, utan att jag riktigt har kunnat styra det. Och nu på kvällen har jag känt pappas närvaro så oerhört starkt här hemma. Mediet jag träffade för några månader sedan sa ju att möjligheten finns att han kommer visa sig för mig i ”fysisk” skepnad, och just nu önskar jag så att han ska göra det. För ett tag sen fick jag faktiskt en första skymt av honom, eller hur man nu ska uttrycka det. Jag såg honom inte tydligt, utan det var mer som konturer kring en skugga. Trots att jag inte kunde se några ansiktsdrag eller liknande, så var jag säker på att det var pappa. Konturernas form var så välbekant att det inte kunde vara någon annan.

Jag vet inte om han själv valde att inte visa sig tydligare än så, för att se om jag kunde hantera det, eller om det fanns någon annan orsak. Men det var inte otäckt. Det kändes konstigt, men rädd var jag inte. Hade velat se mer, men det blev aldrig mer än dessa konturer, som inte var synliga längre än någon eller några minuter. Sen dess har jag hoppats att han ska visa sig igen, och kanske tydligare, men än så länge har han inte visat sig alls. Bara genom känslan av närvaro. Såg skuggan som brukar dra förbi häromdagen, men inget annat.

Nåja, dagen började bra, hade sina bra stunder under arbetstid, och slutar förhoppningsvis bra också.

Om inte annat är jag nu väldigt laddad inför dietistbesöket på fredag. Jag tror inte att jag kommer nå mitt nästa delmål (73,8 kg) tills dess, det är lite för mycket kvar. Nog för att jag har gått ner 0,7 kg på två dagar förut, men sannolikheten att jag gör det nu är inte så stor. Men å andra sidan så var mitt mål från början att jag skulle spränga 75-kilosgränsen tills det besöket, och det har jag ju helt klart gjort!  Så det är jag faktiskt helt nöjd med :) Sist jag var hos dietisten, för typ tre månader sen, vägde jag 80,7 kg på hennes våg. Man kan tycka att 6,2 kg på tre månader inte är någon jätteprestation, men då ska man tänka på att jag under första halvan av den tiden åt medicin, och under andra halvan inte. Jag står helt på egna ben nu, och då går viktnedgången långsammare. Men det går åt rätt håll, och det är huvudsaken. Dessutom har jag faktiskt sprängt både 80-kilosgränsen och 75-kilosgränsen!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 74,5 kg (100526) (BMI 28,4)

Totalt vikt: -19,3 kg

Totalt BMI: -7,3

Kvar till nästa delmål (73,8 kg = gått ner 20 kg): 0,7 kg (planerar att försöka uppnå detta till nästa dietistbesök 28/5, även om det är osannolikt att det går)

Kvar till delmål 2  (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 1,9 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 4,6 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 9,1 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 12,5 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 78 cm

Totalt midjemått: -28 cm

Men jag vet inte om jag är redo att se honom. Jag är inte direkt rädd, men lite orolig. Trodde faktiskt inte att det skulle hända, att någon av mina skyddsänglar skulle vilja visa sig mer än de redan gjort. Och så får jag den här känslan så snart efter att jag fått veta att de kan visa sig även som gestalter. Jag är nog inte redo riktigt än. Självklart VILL jag se pappa, det är inte det, men det får gärna vänta lite. Jag måste få förbereda mig först. Just nu räcker det att jag vet vilka änglar som är här. Jag måste landa i det.

Det som gör mig lite förvirrad är att jag sett skuggor på ett helt annat sätt idag, än vad jag gjort innan. Förut har det alltid varit en skugga som dragit förbi från köket bort mot badrummet, alltid åt det hållet och aldrig på något annat sätt. Och jag har bara sett den när jag har suttit i soffan. För en stund sen stod jag vid kylskåpet och hällde upp ett glas mjölk. Då drog skuggan förbi åt andra hållet. Genom köket, mot sovrummet. Jag höll på att hälla mjölken bredvid glaset istället för i, för jag blev så förvånad. Skuggan har aldrig tidigare frångått sina ”vanor”. Det, i kombination med mina starka känslor, måste betyda något. Och jag funderar på vad…

Jag vet inte riktigt vad det är som pågår här, men något är det. Nu sitter jag i sängen, och känner hela tiden ett behov av att titta mot dörren. Och då kan det tilläggas att jag inte har tvångstankar annars. Inte mer än att jag dubbelkollar om dörren är låst, och såna saker. Men det ser jag inte som tvångstankar, i och med att jag inte oroar mig för att något ska hända om jag skulle missa att dubbelkolla dörren, spisen eller liknande. Och för bara en dryg timme sedan hade jag inte alls ”behovet” av att se mig över axeln, kolla speglingar i fönstren eller att titta mot sovrumsdörren. Det vore väldigt underligt om det helt plötsligt skulle dyka upp tre tvångstankar ur tomma intet, när jag vanligtvis aldrig har några.

Uppdatering, några minuter senare: Ungefär samtidigt som jag klickade på ”publicera”, försvann oroskänslan och ersattes av en värme som spreds i bröstkorgen. Och samtidigt försvann även ”behovet” av att titta mot dörren. Mycket skumt. Vad är det som händer egentligen?