Idag har jag äntligen tagit mig i kragen och skickat iväg mail till skolan. Jag har tre kursmoment kvar att komplettera innan jag kan få ut min examen, och nu har jag dragit på det tillräckligt länge. Tre mail till kursansvariga eller liknande är nu skickade, och jag kan bara vänta på svar för att få reda på vilka möjligheter jag har att göra mina kompletteringar nu under våren.

När jag kollade upp hur mycket jag faktiskt hade kvar att komplettera så blev jag glad över att se att av de kompletteringar jag gav mig på förra våren, så är jag godkänd på två. Det känns bra, och är två steg närmare examen. Jag har även fått betyg på senaste kursen jag läste, Konfliktbearbetning genom dynamisk pedagogik, och där är jag också godkänd. Med andra ord finns det hopp för mig :)

Dessutom har jag skrivit ut ett studieintyg som ska med till mitt nästa möte på Arbetsförmedlingen. Det är dags att göra upp en individuell arbetsplan, och då måste jag ha med mig intyg på vad jag sysslat med sen sist jag anmälde mig arbetslös. Jag är ju inte HELT arbetslös nu, och är inte heller anmäld som det, men jag går inte runt ekonomiskt på de jobbtimmar jag har för tillfället. Och målet är ju att hitta ett heltidsjobb för att slippa flänga runt hit och dit, några dagar här, några dagar där… Jobbet med Zarah kommer jag inte släppa oavsett, men från och med 1 mars är jag bara schemalagd en helg i månaden. På så vis ger jag inte upp henne helt, och det ger mig också möjlighet att jobba heltid med annat.

Rensade även i min garderob, och plockade ur sådant som är för stort eller som jag aldrig använder. La de kläderna i en stor kasse som ska med hem till mamma. Hon får kika om det är något där hon vill ha, och i så fall får hon ta det. Är det något hon inte vill ha så kommer det lämnas till Myrorna. Det är absolut inget fel på kläderna, men mamma och jag har inte riktigt samma smak när det gäller kläder. Dock är det här ganska ”alldagliga” kläder som jag tror att mamma skulle kunna tänka sig att använda. Men vi får väl se, det är hon som väljer :)

Om en stund ska jag hoppa in i duschen, sedan bär det i vanlig ordning iväg hem till mamma för middag. Måndagstradition! Ikväll är det kör, och det ska bli kul. Just ikväll är det lite speciellt, dels har vi årsmöte där jag hoppas få ytterligare ett års förtroende som ordförande. Dels kommer Åsa Jinder och hälsar på, och sjunger med oss. Anledningen till hennes besök är att vår körledare har ett notförlag, där han bland annat gett ut arr (arrangemang) av just Åsas låtar. Eftersom det krävs tillstånd av kompositören (eller den som har rättigheterna till låten) för att få ge ut ett arr så har körledaren och Åsa tidigare haft en del kontakt så att allt ska bli korrekt. För ett tag sen hörde hon av sig till körledaren och bad om enkla komparr på några av sina låtar, som hon ska använda under sin kommande turné. Förra måndagen fick vi testa dessa arr, för att han skulle få höra om de funkade (det kan se bra ut på papperet, men ändå låta konstigt, därför testar han alltid arren med någon av sina körer innan han ger ut dem). Ikväll kommer då Åsa för att testa dem tillsammans med oss. Dels får vi höra hur det låter med melodistämma till, dels får hon tycka till om kompstämmorna, om hon tycker de verkar bra. Med hennes godkännande kan körledaren sedan trycka noterna. Det är alltså en ganska lång och ibland rätt invecklad process att ge ut ett arr av en eller flera låtar. En del låtskrivare/rättighetsinnehavare tycker till mer än andra… ;)

Förresten, apropå det jag vanligtvis skriver om i den här bloggen, så har jag gått ner ytterligare i vikt… dagens vikt är 77,4 kg. Och detta trots att jag precis inlett månadens lingonvecka! Brukar alltid gå upp ett eller ett par kilo i vikt under dessa perioder, men tydligen inte den här gången… ibland förstår jag mig inte på min kropp, men nu tackar jag och tar emot ;)

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 77,4 kg (100308) (BMI 29,5)

Totalt: -16,4 kg

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 2,5 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök 21/4)

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 7,5 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 15,4 kg

Jag tänkte att jag för första gången ska försöka mig på att sammanfatta året som gått. 2009 har varit ett år fyllt av både positivt och negativt, och jag har ännu inte riktigt bestämt mig för om jag ska se det som ett bra år, ett dåligt år eller ett ok år. Det har iaf varit bra mycket bättre än 2008, så mycket vet jag! Men nu kör vi:

Januari:
En av årets allra första dagar hade jag och Katta en liten möhippa för henne. Vi gick på bio och åt en bit mat efteråt. Precis hennes stil, hon är inte den som vill ha något storstilat och jätteavancerat. Hon var nöjd med vår lilla tjejkväll (vi hade inte varit ute tillsammans på det sättet sen innan hon fick barn!) och då var jag också nöjd.

Den 10 januari var det så dags. Katta och Bayern vigdes till man och hustru, och det blev precis så vackert som vi ville. Jösses vad vi kämpade för att få allt klart i tid. Men det var det värt! Jag är glad att jag fick vara en del av alltihop mer än som ”bara” gäst.

Något annat roligt som hände i januari var att min fyra månader långa sjukskrivning, efter handoperationerna, äntligen var tillända. Jag jobbade dels med Zarah, men började även springvikariera på några olika förskolor. Och min katastrofala ekonomi var helt plötsligt inte lika katastrofal längre.

Dessutom fyllde mamma år i slutet av januari, konstigt nog blir hon bara yngre och yngre varje år?

Februari:
I februari var det pappas födelsedag. Den tredje födelsedagen utan honom. Men den här gången blev det en väldigt speciell sådan, eftersom jag och min systerson åkte och hälsade på honom vid minnesplatsen. Systersonen fick äntligen svar på alla sina frågor, och med det ett lugn han inte haft innan. Det var ett fantastiskt fint sätt att fira pappas/morfars födelsedag på för oss två. Ett minne jag alltid kommer bära med mig.

Dessutom hade jag och Zarah fyraårsjubileum i början av månaden. Tänk att jag jobbat med henne i fyra fantastiska år!
Mars:
Den här månaden innehöll också ett antal födelsedagskalas. I början av månaden hade Zarah och hennes mamma gemensamt kalas, lilla skitungen fyllde hela 6 år!

I slutet av månaden var det Eriks tur att ha kalas, han fyllde 3 år och blev stora killen. Fick ost i födelsedagspresent och sprack nästan av lycka över det.
April:
I april åkte jag till Norrköping och var Buzzador. Jobbade som crew under inspelningen av programmet Ystad-Haparanda, där Gert Fylking och Robban Aschberg gick just den sträckan, till förmån för Cancerfonden – och främst forskning kring prostatacancer. Då det var den sjukdomen som tog min pappa ifrån mig kändes det bara så rätt att åka de 16 milen enkel resa. Och det var en upplevelse!

Den här månaden började också mina problem med magen. Jag var illamående och orkeslös, och förstod inte varför. Det ville inte riktigt ge med sig, och till slut fick jag åtminstone en diagnos – en envis magsjuka. Problemen hängde dock kvar ganska länge, men med lite medicin i kroppen kunde jag fungera någorlunda normalt.

Var hundvakt åt fantastiska Micki också. Det är så roligt att jag får låna honom då och då, det är verkligen världens bästa hund. Den enda hunden jag känner som dessutom faktiskt kramas!
Maj:
Den här månaden tog jag upp mina studier igen, för första gången på 1,5 år. Började kompletteringsplugga och skrev ett antal tentor och examinationer.

Det var också en körfestival i Nynäshamn, tillsammans med Georg Riedel och Stefan Nilsson, samt flera andra körer. Det var en rolig upplevelse, men många av (de mindre bra) sångerna plågade oss länge efteråt…

Malva firade sin ettårsdag, och jag insåg hur fort tiden går. Det var ju nyss som Katta suckade över att hon aldrig ville komma ut…

I maj tog jag även steget och kapade av mig det mesta av håret. Blev korthårig för första gången på tio år, och trivdes alldeles utmärkt med det.
Juni:
Var återigen hundvakt åt Micki, och njöt av att få spendera tid tillsammans med honom.

Midsommar firades traditionsenligt hos Jennifer och Patrik, och det var lika trevligt som alltid. Det enda vi hade kunnat vara utan var regnet som envisades med att vräka ner just när vi skulle gå bort till stången. Men förutom det var det en mycket mysig tillställning.
Juli:
Den här månaden hände något stort. Jag och Rikard skrev om kontraktet på lägenheten, så att den från och med 1 augusti bara stod på mig. Jag var för första gången någonsin ensam hyresgäst på ett förstahandskontrakt i Stockholms län. En underbar känsla!

Mamma och jag åkte på kryssning, och hade mamma-dotter-tid. Jag älskar att göra såna här saker med min mamma!

Dessutom blev jag blondin igen, även det för första gången på ungefär tio år…
Augusti:
ÄNTLIGEN flyttade jag tillbaka till min lägenhet, efter nästan exakt ett år i exil. Det var så skönt att känna att det nu var min lägenhet.

Nu började jag också plugga på heltid, sista terminen på utbildningen. Läste en musikkurs som i sig var jätterolig, men som jag i efterhand nog aldrig hade valt. Det var alldeles för oorganiserat, lärarna visste inte vad den andra gjorde, vi fick inga betygskriterier (för det fanns inga!), ja listan kan göras lång. Men samtidigt så har jag lärt känna flera nya personer tack vare just den här kursen, så det har allt varit positivt också!

Firade min födelsedag hemma med några vänner. Lagom litet, och lagom mysigt.
September:
Den här månaden fick jag äntligen min dröm förverkligad. Jag gjorde min pappatatuering – hans namn på insidan av handleden, ovanför stjärnorna. Så från och med nu bär jag honom med mig på ytterligare ett sätt.
Oktober:
Nu var det dags för Rikard att flytta till sin nyinköpta lägenhet, och självklart hjälpte jag till. Känns så skönt att vi är vänner och att det känns naturligt att umgås och hjälpa varandra med olika saker.

I oktober hade AcQuire en konsert tillsammans med Haninge Sinfonietta. Mycket trevligt.

Det största som hände den här månaden var att jag offentliggjorde min viktresa. Ett oerhört stort steg för mig att ta, men när jag väl hade gjort det kändes det bra. Har fått så oerhört mycket stöd och knutit nya kontakter tack vare det. Ibland måste man våga för att vinna!
November:
Här gjorde jag en upptäckt som fick mig både chockad och glad. Jag kunde helt plötsligt ta på och av mig mina favoritbyxor utan att knäppa upp dem först. Då insåg jag hur mycket jag faktiskt har gått ner i vikt, och framförallt tappat i centimeter kring midja och höfter.

I slutet av månaden kom så den dag jag fasar för varje år. Pappas dag. Årsdagen för hans död. Nu hade jag levt tre år utan min pappa, och det är tre år för länge…
December:
I december hände mycket. Jag kunde summera årets viktnedgång till tolv kilo, vilket är fantastiskt bra.

Fick hämta ut ett nytt körkort eftersom det var tio år sen sist, vilket fick mig att känna mig gammal för en stund.

Hade JulCapricer med AcQuire, Birger och Fria Röster, vilket var väldigt roligt. Efterföljande efterfest, vilket också var roligt, men jag kände mig åter gammal för en stund.

Drog på mig en ögoninflammation som jag i skrivande stund ännu inte är av med.

Hade köravslutning hemma hos körledaren, vilket var mycket trevligt, om än inte så långvarigt för min del.

Firade jul tillsammans med mamma, vilket var lika mysigt som alltid. Pappa var också med på ett hörn.

Gjorde ett seriöst försök att bli rökfri, men klarade inte mer än 26 timmar. Bättre det än ingenting dock, och nytt försök ska göras snarast.

Sådärja. Där har vi mitt 2009 i kortform. Både bra och dåliga saker som hänt. Hoppas på ett lika innehållsrikt 2010, som förhoppningsvis innehåller övervägande positiva saker.

Det jag däremot är riktigt glad över är löftet jag gav mig själv för ungefär ett år sedan – att jag under 2009 inte skulle vara sjukskriven (mer än någon enstaka dag här och där), och det har jag heller inte varit!

Med detta önskar jag er alla ett riktigt

gott nytt år!

I tisdags var det sista lektionspasset i skolan innan jul. Nu är det jullov fram till mitten av januari, och så är det en vecka till på kursen. Sen är jag färdig. Skrämmande tanke! Men roligt. Undrar bara var tiden har tagit vägen? Det känns som att det var nyss den här kursen började, och nu är den snart slut! Helt galet… men den har varit så grymt rolig, det är kanske därför det känns som att tiden bara har rusat fram.

Igår fick jag hem papper om att mitt nya körkort har kommit. Så jag trotsade snöovädret och gav mig ut för att hämta det. Naturligtvis skulle det inte hämtas på mitt vanliga postutlämningsställe, som är närmast. Nej, det lämnades ut via Posten företag, vilket innebär att jag fick ta mig en mycket längre bit bort. I vanliga fall hade jag tagit en promenad dit, längre än så är det inte, men jag hade ingen lust att pulsa i typ halvmeterdjup snö. Nog för att gångvägarna hade plogats, men i den takten som snön föll så hann de ju snöa igen på en kvart eller så. Och enligt SL så skulle bussarna där jag bor inte ha drabbats av några större förseningar. Alltså var valet inte särskilt svårt – det blev buss.

Hur som haver tog jag mig till utlämningsstället och fick visa upp mitt ”gamla” körkort för sista gången innan jag fick det nya i handen. ”Gamla” skriver jag för att det känns som att det inte alls var längesen jag fick det. Men det är tio år sen, och om jag tycker att den här hösten har gått fort så har dessa tio år bara sprungit förbi. När jag har tittat på mitt gamla körkort har jag inte tyckt att jag har förändrats särskilt mycket utseendemässigt, men när jag helt plötsligt stod med båda körkorten i handen och kunde jämföra så såg jag skillnaden. Visst syns det att det är jag på det gamla, men jag ser banne mig inte ut som nitton längre. Om det är bra eller dåligt vet jag inte ;)

Idag ska jag ut och åka kommunalt igen (har inte så mycket att välja på eftersom jag inte har någon bil), ska till Handen och fixa inför JulCapricerna som är imorgon. En konsert kl 16 och en kl 19. Båda är i princip utsålda, finns några enstaka biljetter kvar att köpa på plats. Så om du inte har bokat någon biljett och känner att du gärna skulle vilja gå och lyssna på AcQuire, Fria Röster och Birger imorgon så var ute i god tid! Platsen är Kulturhuset i Handen.

Vi ska repa inför morgondagen också, men jag ska vara där lite tidigare för att bygga scen och dekorera. Imorgon är det rep kl 13 och sen drar det igång. Ska bli kul! Det som är mindre kul är att jag vaknade och kände mig grymt förkyld imorse. Efter lite nässpray känns det bättre, och blir det inte värre än såhär så klarar jag att sjunga både idag och imorgon. Men det är så typiskt att det ska komma precis NU. Inte för att det egentligen finns något BRA tillfälle för en förkylning, men det här är helt klart ett av de sämsta. Men det är alltid så – jag var förkyld när vi hade orkesterkonserten i oktober också. Förra JulCapricen var jag frisk, men då hade jag istället högerhanden i paket, eftersom jag var precis nyopererad. Gjorde operationen 3 dec, och vi hade Capricen den 6 dec. Det var en pärs, och jag hade grymt ont men bet ihop. Egentligen får man inte ha mitella när man genomgått ett handkirurgiskt ingrepp, men jag gjorde ett undantag under själva konserten. Hade aldrig orkat stå och hålla handen högt i flera timmar.

Det roliga är att jag under senhösten har sagt att det ska bli skönt att jag slipper stå med högerarmen mot bröstet den här gången. Sen skapades koreografi till ett av våra nummer. Och naturligtvis ingår det i den koreografin att man står med ena armen mot bröstet (och i mitt fall är det såklart högerarmen)…. Ödets ironi! Men jag får åtminstone ha armen normalt resten av konserten… ;)

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och pyssla klart de sista julkorten. Insåg att det inte fanns en chans att jag skulle hinna skicka dem med julpost, så jag får köpa vanliga frimärken och skicka dem på söndag eller måndag istället. Har haft alldeles för mycket att göra de senaste veckorna, och därför har även bloggen blivit lidande. Ska försöka hinna lägga upp foton på scrappade alster också, det har jag inte hunnit göra på flera månader!

För tre år sedan vid den här tiden, satt jag vid pappas sida. Jag väntade på det som komma skulle. Och jag fasade för det. Jag hade fortfarande en gnutta hopp, om än i mikroskopisk form, att det kanske, kanske kunde vända. Så länge han andades, så länge han rörde sig, så länge han kunde öppna sina ögon och se in i mina, så fanns hoppet. Den 20 november för tre år sedan kunde pappa fortfarande kommunicera. Han pratade inte mycket, men några ord sa han. Och när jag tryckte hans hand så tryckte han tillbaka. Han var fortfarande vaken mer än för några sekunder i taget. Han åt några teskedar kräm. Han drack några klunkar vatten. Han var fortfarande envis och ville gå till badrummet för att gå på toaletten.

Samtidigt som jag hoppades, så såg jag honom gradvis bli allt sämre. Gnistan i ögonen fanns inte längre kvar. Han var så mager, och kinderna så insjunkna. Han ville så gärna leva, men han orkade inte. Han hade inte gett upp, men han hade inte energi nog att kämpa. Det gjorde så ont att se honom så hjälplös. Så liten i den stora sängen. Så beroende av andra. Min pappa, som alltid var den som fanns för andra, var nu tvungen att finna sig i att andra tog hand om honom. Jag kan bara ana hur svårt det måste ha varit för honom. Han sa aldrig någonting om det, jag vet att han var tacksam för att vi fanns där, men jag vet också att han hade velat klara sig själv.

I skolan förra veckan pratade vi om egenskaper hos människor. En av de egenskaper som togs upp var snällhet. Den egenskap jag tillskrev pappa, då jag och officianten hade ett samtal inför hans begravning. Hon bad mig att beskriva pappa med ett enda ord, och jag svarade ”Snäll. Min pappa var snäll.” För det var han. Han var snäll mot alla som förtjänade det. Han gav av sig själv utan att någonsin kräva något i gengäld. Och han gjorde det för att han själv ville, inte för att någon annan förväntade sig det av honom. Han blev glad av att kunna glädja andra.

Jag har inte reflekterat så mycket över det ordet de senaste åren, trots att det ändå är ett ord som nämns relativt ofta. Men när det nu togs upp på ett lektionspass, och dessutom analyserades och värderades, så var det som ett slag i ansiktet på mig. Så många tankar och känslor kom upp, och jag insåg hur laddat ordet snäll är för mig. Jag höll mig lugn utåt, och diskuterade med resten av klassen, men inombords skrek jag. Jag kämpade emot gråten som hotade att välla fram. Pappa var så närvarande, och det gjorde ont. Så när vi gick vidare till nästa egenskap var jag glad att få tänka på något annat. Hade vi pratat längre om snällhet så hade jag brutit ihop totalt. Nog för att jag känner mig trygg i klassen, men det är så mycket de inte vet, och som jag inte hade orkat förklara där och då.

Idag, vid den här tiden, för tre år sedan hade pappa drygt fyra och ett halvt dygn kvar att leva. Fyra och ett halvt dygn, då jag knappt sov någonting. Allt för att kunna spendera så mycket tid med pappa som möjligt. Jag visste ju, innerst inne, att det var sista chansen. Att om jag inte gjorde det där och då, så skulle jag aldrig få göra det. Jag visste inte då exakt när han skulle dö, men jag visste att han skulle göra det. Och jag ville ta vara på varje levande minut. Viska allt jag ville säga i hans öra. Hålla hans hand och känna värmen. Ömt smeka honom på kinden. Se in i hans vackra blå ögon. I åtta dagar levde jag som om varje minut var hans sista. För jag visste ju inte vilken minut som verkligen skulle vara den sista.

Kursen jag läser i skolan just nu är vansinnigt rolig. ”Konfliktbearbetning genom dynamisk pedagogik” heter den. För att beskriva lite vad vi gör, så kan jag berätta att vi vid varje lektionstillfälle använder oss av många olika medel för att diskutera/bearbeta/gestalta känslor, egenskaper, tankar, problem etc. Vi målar, agerar, dansar, leker, diskuterar, jobbar med lera… varje lektionspass består till 99% av praktiska övningar. Precis i början var det lite pinsamt, jag kände bara två i gruppen sen tidigare (dessutom inte särskilt väl, men vi läste förra kursen ihop) och det var lite svårt att våga släppa loss.

Nu har vi gått snart fyra veckor på kursen, och det märks hur mycket mer spontana alla vågar vara. Vi har roligt tillsammans, det är en utmaning att använda så många olika övningar som vi gör, och när det är något som ska utföras i par/grupp uppmanas vi alltid att välja någon vi inte har jobbat med innan/jobbat väldigt lite med. Att vi gör på det viset ger en mycket bättre sammanhållning i gruppen än vad det hade varit om vi hela tiden hade jobbat med någon vi kände oss ”trygga” med. På det här sättet lär man känna alla på ett mycket bättre sätt, och man vågar agera ut på ett helt annat vis.

Idag jobbade vi med olika statusövningar. Låg vs. hög status. I en av övningarna vi gjorde skulle vi jobba i par, där den ena först skulle agera med hög status och den andra med låg. Vi skulle hitta på en situation att agera utifrån. Sedan skulle man, utan att avbryta agerandet, växla status så att den med hög status blev låg och tvärtom. Jag och N jobbade tillsammans. Jag hade hög status från början, och N hade låg. Situationen var att jag hade trängt mig före i busskön, och ansåg mig ha full rätt att göra så i och med att jag hade hög status. N, som alltså hade låg status, försökte få mig att förstå att det inte var ok att göra så, genom att vädja och lirka.

Sedan, utan minsta förvarning, växlade N till hög status och tokröt ”MEN STÄLL DIG I KÖN!!!!”. Jag blev först helt paff, sen började jag gapskratta, för det blev så otroligt komiskt. Jag känner att det är svårt att förklara med ord, men tänk er Gollum. När han liksom slits mellan sina två personligheter – Smeagol och Gollum. Först sitter han och är jättesöt och vänlig, för att sen på en sekund förvandlas till ett monster. Precis så var det N gjorde. Och hon var inte ens beredd på det själv, så hon blev lika paff som jag och började också gapskratta. Sen var det ju kört för oss att fortsätta med den övningen, vi bara vred oss av skratt så fort vi ens försökte titta på varandra, och tårarna sprutade för fullt. Vår dramastudent S, som gör sin praktik i vår grupp, kom och frågade om det ”gick bra för oss” när vi, typ fem minuter senare, fortfarande inte hade slutat skratta. Stackaren måste ha trott att vi var helt galna, när vi bara kunde få fram osammanhängande ljud och grymtningar till svar.

Men det var så underbart att få skratta sådär riktigt från djupet. Nog för att vi faktiskt har skrattat på varenda lektionspass, men det här var nåt i hästväg. Det är nästan så att jag börjar fnissa för mig själv när jag tänker på det nu, mer än tolv timmar senare. Och som sagt, det är i princip omöjligt att förklara i ord så att ni förstår. Ni skulle ha varit där och sett det, helt enkelt.

Nu är det dags att krypa ner i sängen så jag orkar upp imorgon. Klockan 9 ska jag vara i skolan och se på en film. Sen ska vi sitta i studiegruppen (som består av mig och fyra till) och skriva dels en text kring en bok vi har läst, dels en text om museibesöket vi gjorde förra veckan. Och efter det ska jag jobba. Lååång dag! Men förhoppningsvis givande :)

Och nu har jag äntligen lite tid att ge er ett livstecken här på bloggen. Vecka 39 och 40 hade jag knappt tid att andas privat, typ. Har varit ute på VFU (verksamhetsförlagd utbildning, praktik alltså), och dessutom jobbat och varit på kurs. Den enda fritidsaktiviteten jag har hunnit med har varit kören. För att ge er en kort resumé:

Vecka 39 (21-27/9):

Måndag: VFU 8-14.15 + kör 18.30-21
Tisdag: VFU 8-14.15, Zarah 15-20
Onsdag: VFU 8-14.15, Zarah 15-20
Torsdag: VFU 8-15.30, kurs (Zarahs bildkommunikation) 16-18
Fredag: VFU 8-14.15, Zarah 15-20
Lördag: Öppet hus på VFU-skolan 9.30-11.30, Zarah 10-20
Söndag: Zarah 10-20

Vecka 40 (28/9-4/10):

Måndag: (ledig från VFU eftersom jag var där på lördagen) Dietistbesök 9.15-10, hem och försöka komma ikapp med sysslor jag inte hunnit göra på typ en vecka, kör 18.30-21
Tisdag: VFU 8-14, Zarah 15-20
Onsdag: VFU 8-14.15, Zarah 15-20
Torsdag: VFU 8-14.15 – enda lediga kvällen!
Fredag: VFU 8-15, sen förberedde jag och Rikard hela kvällen inför hans flytt på lördagen
Lördag: hjälpte Rikard flytta hela dagen, var på IKEA och köpte säng + sängbord, monterade det på kvällen
Söndag: byggde scen, riggade mikrofoner, drog sladdar, fixade inför konserten mellan 11.30-14. Hem för att äta och byta om. Konsert med föregående rep 16.45-20

Och utöver detta har jag försöka hinna läsa kurslitteratur också. Har med andra ord haft helt fullt upp, varenda dag. Men samtidigt som det har varit ansträngande att aldrig få vila, så har jag haft två fantastiska veckor. VFUn var så rolig att jag inte ville att den skulle ta slut, och det har aldrig hänt tidigare under min utbildning. Jag läser ju en musikkurs just nu, och det föll sig så att jag fick VFU-skolans musiklärare som handledare. Alltså har jag gått runt tillsammans med henne (och även med den andra musikläraren och ibland någon klasslärare) och varit med på hennes musiklektioner och andra musikprojekt. Jag har fått syssla med något jag verkligen brinner för. Hur roligt som helst!

Jag har, från elever på skolan, under min VFU fått två frågor, som fått mig att fundera på om jag är lik någon kändis? Den första dök upp i slutet av första veckan. Under en lektion såg jag att en pojke i klassen satt och betraktade mig. Efter en stund kom han fram till mig och sa: ”Ursäkta, men jag känner igen dig.” ”Ja, vi träffades ju igår” svarade jag. ”Jo, jag vet, men det är inte därför jag känner igen dig. Jag har sett dig någon annanstans. Har du varit med i Idol?” svarade han.
Idol? Nä, inte vad jag vet…

Den andra frågan kom spontant från en annan pojke under min andra vecka på skolan. Helt plötsligt petar han mig på armen och säger: ”Du, är du rockstjärna?” Ja, det vore ju verkligen något! Och lite intressant att TVÅ elever frågar om jag sjunger ”professionellt”. Vem sjutton är jag lik, eftersom de tydligen känner igen mig någonstans ifrån som jag inte vet om?

Nåja. Den här veckan kommer vara lite lugnare. Idag har jag ”bara” varit i skolan. Vi tog ledigt från körrepet idag eftersom vi dels hade konsert igår, dels hade vi ett extrarep i tisdags (som jag inte var med på) och så sjöng några på invigningen av nya motorvägsdelen på väg 73 förra lördagen (som jag inte heller var med på). Fast å andra sidan har jag hunnit med ett snabbt besök hos mamma för att återlämna den lånade pirran och kopiera ett par papper, samt att skriva min VFU-redovisning och skicka in den.

Imorgon är det dock fullt på schemat. Ska vara i skolan klockan 9, sen drar jag iväg vid 11 för att åka till min VFU-skola och vara med på en skolgemensam aktivitet där vid 12.30, därifrån åker jag direkt till Zarah för ett jobbpass. Men resten av veckan är det i dagsläget inte mer än en planerad sak varje dag. Söndagen är till och med helt oplanerad.

Men nu ska jag krypa ner i min nya, fina säng och sova så jag orkar med morgondagen! Det blev visst ett ganska långt livstecken ändå… :)

Det är ungefär vad min tid fylls med just nu. Och alltihop är roligt!

Pysslandet är det som egentligen har fått stå tillbaka lite jämfört med annat som prioriteras före. Men ändå har jag hunnit göra en del. Jag har sytt, gjort tryck, scrappat kort. Fått nya utmaningar, och det är alltid roligt. Beställningar är bäst, för gör jag något till en person jag inte känner så måste jag dels lita på informationen jag fått från beställaren, dels vara kreativ och få ihop det på ett snyggt sätt. Om jag gör till exempel ett grattiskort och skickar till någon jag känner, så är inte utmaningen lika stor alls. För då vet jag ju såpass mycket om den personen att det är lättare att hitta något passande. Fast det är roligt att göra sånt också!

Den största utmaningen har varit spjälsängsförvaringen jag har sytt. Jag är inte helt nöjd, och kommer justera vissa saker på nästa jag syr. Men i det stora hela blev den som jag tänkt mig! Den finns att beskåda under ”Scrapping, 2009″. Det enda ”problemet” med den är att jag inte har hittat ett passande namn för den än. ”Spjälsängsförvaring” låter så tråkigt, även om det väl är den korrekta beskrivningen på vad det faktiskt är.

Så nu mina kära läsare får ni hjälpa mig! Jag behöver förslag på vad den ska heta! Det jag är ute efter i namnväg är något som låter lite klatschigt (ni vet, som produktnamn gärna gör), men samtidigt beskriver vad det är. Typ nåt i stil med ”Hang’n'Find”. Det kan vara på svenska eller engelska, det spelar ingen roll. Vinnande förslag får något fint scrappat/pysslat efter önskemål (tex kort, örngott, tavla).

På jobbfronten duggar erbjudanden tätt. Fortfarande rings det var och varannan dag och undras om jag kan komma och jobba. Det händer såpass ofta att jag nu till och med får tacka nej, för att jag redan är uppbokad någon annanstans. Sen har ju antalet möjliga arbetsdagar för min del minskat en del nu i och med att jag pluggar.

Skolan är fortfarande lika rolig. Ser fram emot varenda lektion vi har! Och jag har insett att jag vill lära mig spela bas. Elbas, alltså. Förra veckan blev vi uppdelade i grupper, och varje grupp skulle öva in en låt (Hit the road, Jack) som vi senare ska framföra för resten av klassen. Och vi skulle försöka få med så många instrument som möjligt av gitarr, trummor, piano och bas. Dessutom skulle vi rotera instrumenten så att alla fick prova på allt. Och när jag hängde på mig basen och började spela kändes det så rätt. Det var SÅ roligt att spela! Gitarr är också kul, men basen… jag vill lära mig mer! Det är ju hur coolt som helst att vara basist :)

Nu däremot är klockan mycket, och det är bäst att jag hoppar i säng så jag orkar med en lååång dag imorgon. Läkarbesök på morgonen, sen skola, sen Zarah. Men som sagt, roligt är det ;)

Jag har en så bra period just nu. Saker och ting flyter på, jag trivs hur bra som helst i skolan, jag blir uppringd var och varannan dag och blir erbjuden jobb (vickdagar + mer timmar hos Zarah), jag har landat i lägenheten, jag känner mig ganska trygg med mig själv, ekonomin är helt okej, jag får ofta besök av mina underbara vänner.

Ändå sitter jag här nu och vill bara gråta.

Det förvirrar mig. Varför reagerar jag så?

Ja jösses, nu har det gått alldeles för lång tid utan inlägg här igen. Skyller på att jag har haft fullt upp.

Förra veckan började skolan igen, och det är SÅ roligt! Läser en kurs nu som heter ”Musik för alla”. Vi sjunger, spelar instrument, gör olika lekar… för att ta ett exempel: till idag hade vi i uppgift att ta med oss en ”bagagevisa”. Det vill säga en sång som vi kan själva, men som vi tror att de andra inte kan. Jobbade två och två. Idag framförde vi vår lilla bagagevisa och lärde de andra den. Det var riktigt kul! En del sånger hade man hört, en del var helt nya.

Sen har det varit jobb förstås. Mest med Zarah, men även ett pass på en av ”mina” förskolor. Med småttingarna, för första gången på just den förskolan. Skoj!

Så har jag hunnit fylla år också. Fått fina presenter och haft mycket trevligt folk här! Av mamma fick jag en spikmatta, något jag verkligen har önskat mig. Har nu hunnit använda den i fem dagar (idag blir 6:e gången) och är helt såld. Första gången gjorde det skitont i början, men sen var det bara så skönt. Jag har helt enkelt fått en ny bästa vän ;)

Idag har jag dessutom varit och bokat något jag har velat göra i flera år. Äntligen! Den 17:e september smäller det. Och fram till dess är det min lilla hemlis VAD det är. Okej, min kära kusin höll på att gå upp i atomer när hon insåg att hon skulle få vänta drygt två veckor på att få reda på det, så hon fick veta. Och Marianne gör sitt bästa för att lista ut det. Hon närmar sig… haha!

Imorgon är jag ledig hela dagen. Har inget planerat förrän på kvällen, då är det kör. Egentligen är det på måndagar, men då min körledare är i Skåne idag så lägger vi repet imorgon istället. Ska ägna morgondagen åt att baka nåt gott till körfikat, och så ska jag färga håret. Läsa lite kurslitteratur kanske. Och ta sovmorgon… det var längesen jag fick det!

Nu ska jag sjunka ner i soffan, kanske med någon god drink. Det var längesen jag fick det också ;)

Det blir wp för min del. Så otroligt mycket smidigare, både för mig och mina läsare. Sitter just nu och lägger in alla mina blogginlägg från hemsidan här. Det tar sin lilla tid! Är just nu precis klar med februari månad. Är det nu jag ska vara glad för att jag var så grymt dålig på att producera inlägg där?

Fortfarande har jag ingen aning om hur jag ska få det här att visas på min domän (mogi.se). Hjäääääälp!

Idag har jag lämnat in min sista examination för den här terminen också. Känner mig ganska duktig. På en dryg månad har jag hunnit avverka fyra (!) examinationer. En muntlig, två salstentor och så den här sista hemtentan. Den första salstentan vet jag att jag är godkänd på, resterande återstår att se. Jag har ingen aning. Antingen gick det bra, någorlunda eller inte alls. Klarar jag mig bara över godkäntstrecket är jag nöjd. Orkar fasen inte med fler omtentor nu.

Nähä, om man skulle fortsätta lägga in gamla inlägg då… jag känner mig så otroligt motiverad. Verkligen.