Januari:
En av årets allra första dagar hade jag och Katta en liten möhippa för henne. Vi gick på bio och åt en bit mat efteråt. Precis hennes stil, hon är inte den som vill ha något storstilat och jätteavancerat. Hon var nöjd med vår lilla tjejkväll (vi hade inte varit ute tillsammans på det sättet sen innan hon fick barn!) och då var jag också nöjd.

Den 10 januari var det så dags. Katta och Bayern vigdes till man och hustru, och det blev precis så vackert som vi ville. Jösses vad vi kämpade för att få allt klart i tid. Men det var det värt! Jag är glad att jag fick vara en del av alltihop mer än som ”bara” gäst.

Något annat roligt som hände i januari var att min fyra månader långa sjukskrivning, efter handoperationerna, äntligen var tillända. Jag jobbade dels med Zarah, men började även springvikariera på några olika förskolor. Och min katastrofala ekonomi var helt plötsligt inte lika katastrofal längre.

Dessutom fyllde mamma år i slutet av januari, konstigt nog blir hon bara yngre och yngre varje år?

Februari:
I februari var det pappas födelsedag. Den tredje födelsedagen utan honom. Men den här gången blev det en väldigt speciell sådan, eftersom jag och min systerson åkte och hälsade på honom vid minnesplatsen. Systersonen fick äntligen svar på alla sina frågor, och med det ett lugn han inte haft innan. Det var ett fantastiskt fint sätt att fira pappas/morfars födelsedag på för oss två. Ett minne jag alltid kommer bära med mig.

Dessutom hade jag och Zarah fyraårsjubileum i början av månaden. Tänk att jag jobbat med henne i fyra fantastiska år!
Mars:
Den här månaden innehöll också ett antal födelsedagskalas. I början av månaden hade Zarah och hennes mamma gemensamt kalas, lilla skitungen fyllde hela 6 år!

I slutet av månaden var det Eriks tur att ha kalas, han fyllde 3 år och blev stora killen. Fick ost i födelsedagspresent och sprack nästan av lycka över det.
April:
I april åkte jag till Norrköping och var Buzzador. Jobbade som crew under inspelningen av programmet Ystad-Haparanda, där Gert Fylking och Robban Aschberg gick just den sträckan, till förmån för Cancerfonden – och främst forskning kring prostatacancer. Då det var den sjukdomen som tog min pappa ifrån mig kändes det bara så rätt att åka de 16 milen enkel resa. Och det var en upplevelse!

Den här månaden började också mina problem med magen. Jag var illamående och orkeslös, och förstod inte varför. Det ville inte riktigt ge med sig, och till slut fick jag åtminstone en diagnos – en envis magsjuka. Problemen hängde dock kvar ganska länge, men med lite medicin i kroppen kunde jag fungera någorlunda normalt.

Var hundvakt åt fantastiska Micki också. Det är så roligt att jag får låna honom då och då, det är verkligen världens bästa hund. Den enda hunden jag känner som dessutom faktiskt kramas!
Maj:
Den här månaden tog jag upp mina studier igen, för första gången på 1,5 år. Började kompletteringsplugga och skrev ett antal tentor och examinationer.

Det var också en körfestival i Nynäshamn, tillsammans med Georg Riedel och Stefan Nilsson, samt flera andra körer. Det var en rolig upplevelse, men många av (de mindre bra) sångerna plågade oss länge efteråt…

Malva firade sin ettårsdag, och jag insåg hur fort tiden går. Det var ju nyss som Katta suckade över att hon aldrig ville komma ut…

I maj tog jag även steget och kapade av mig det mesta av håret. Blev korthårig för första gången på tio år, och trivdes alldeles utmärkt med det.
Juni:
Var återigen hundvakt åt Micki, och njöt av att få spendera tid tillsammans med honom.

Midsommar firades traditionsenligt hos Jennifer och Patrik, och det var lika trevligt som alltid. Det enda vi hade kunnat vara utan var regnet som envisades med att vräka ner just när vi skulle gå bort till stången. Men förutom det var det en mycket mysig tillställning.
Juli:
Den här månaden hände något stort. Jag och Rikard skrev om kontraktet på lägenheten, så att den från och med 1 augusti bara stod på mig. Jag var för första gången någonsin ensam hyresgäst på ett förstahandskontrakt i Stockholms län. En underbar känsla!

Mamma och jag åkte på kryssning, och hade mamma-dotter-tid. Jag älskar att göra såna här saker med min mamma!

Dessutom blev jag blondin igen, även det för första gången på ungefär tio år…
Augusti:
ÄNTLIGEN flyttade jag tillbaka till min lägenhet, efter nästan exakt ett år i exil. Det var så skönt att känna att det nu var min lägenhet.

Nu började jag också plugga på heltid, sista terminen på utbildningen. Läste en musikkurs som i sig var jätterolig, men som jag i efterhand nog aldrig hade valt. Det var alldeles för oorganiserat, lärarna visste inte vad den andra gjorde, vi fick inga betygskriterier (för det fanns inga!), ja listan kan göras lång. Men samtidigt så har jag lärt känna flera nya personer tack vare just den här kursen, så det har allt varit positivt också!

Firade min födelsedag hemma med några vänner. Lagom litet, och lagom mysigt.
September:
Den här månaden fick jag äntligen min dröm förverkligad. Jag gjorde min pappatatuering – hans namn på insidan av handleden, ovanför stjärnorna. Så från och med nu bär jag honom med mig på ytterligare ett sätt.
Oktober:
Nu var det dags för Rikard att flytta till sin nyinköpta lägenhet, och självklart hjälpte jag till. Känns så skönt att vi är vänner och att det känns naturligt att umgås och hjälpa varandra med olika saker.

I oktober hade AcQuire en konsert tillsammans med Haninge Sinfonietta. Mycket trevligt.

Det största som hände den här månaden var att jag offentliggjorde min viktresa. Ett oerhört stort steg för mig att ta, men när jag väl hade gjort det kändes det bra. Har fått så oerhört mycket stöd och knutit nya kontakter tack vare det. Ibland måste man våga för att vinna!
November:
Här gjorde jag en upptäckt som fick mig både chockad och glad. Jag kunde helt plötsligt ta på och av mig mina favoritbyxor utan att knäppa upp dem först. Då insåg jag hur mycket jag faktiskt har gått ner i vikt, och framförallt tappat i centimeter kring midja och höfter.

I slutet av månaden kom så den dag jag fasar för varje år. Pappas dag. Årsdagen för hans död. Nu hade jag levt tre år utan min pappa, och det är tre år för länge…
December:
I december hände mycket. Jag kunde summera årets viktnedgång till tolv kilo, vilket är fantastiskt bra.

Fick hämta ut ett nytt körkort eftersom det var tio år sen sist, vilket fick mig att känna mig gammal för en stund.

Hade JulCapricer med AcQuire, Birger och Fria Röster, vilket var väldigt roligt. Efterföljande efterfest, vilket också var roligt, men jag kände mig åter gammal för en stund.

Drog på mig en ögoninflammation som jag i skrivande stund ännu inte är av med.

Hade köravslutning hemma hos körledaren, vilket var mycket trevligt, om än inte så långvarigt för min del.

Firade jul tillsammans med mamma, vilket var lika mysigt som alltid. Pappa var också med på ett hörn.

Gjorde ett seriöst försök att bli rökfri, men klarade inte mer än 26 timmar. Bättre det än ingenting dock, och nytt försök ska göras snarast.

Sådärja. Där har vi mitt 2009 i kortform. Både bra och dåliga saker som hänt. Hoppas på ett lika innehållsrikt 2010, som förhoppningsvis innehåller övervägande positiva saker.

Det jag däremot är riktigt glad över är löftet jag gav mig själv för ungefär ett år sedan – att jag under 2009 inte skulle vara sjukskriven (mer än någon enstaka dag här och där), och det har jag heller inte varit!

Med detta önskar jag er alla ett riktigt

gott nytt år!

Tydligen skriks det efter folk på det stället, och de har jättesvårt att få vikarier. Perfekt för mig – jobbar jag med Zarah är det eftermiddagar/kvällar/helger. Jag kan alltså jobba förmiddagar även om jag har Zarah senare under dagen. Och jag kan hoppa in med kort varsel. Så nu ska jag maila runt lite och se hur det blir, och hur snart de vill ha mig på plats :) Från och med måndag är det ju grönt för min del. Är sjukskriven till och med lördag, jobbar söndag. Sen jobbar jag först på torsdagen igen, med Zarah alltså. Så resten av veckan är jag helt öppen för det andra jobbet :)

På torsdag ska jag träffa Mingan, min gamla hyresvärdinna från tiden jag var inneboende. Vi har inte träffats på evigheter, och det ska bli så roligt att träffa henne igen! Dessutom blev hon mamma i oktober förra året, så jag får träffa lilla Ida också. Ska bli kul det med! Sen åker jag till Ann på kvällen och är ännu mer social. På fredag har jag fått ett uppdrag som jag sa ja till utan att tveka. Vad det är kanske jag berättar senare, måste kolla med de inblandade först om det är okej att jag skriver om det. Jag vill inte lämna ut saker om folk om jag inte har fått deras godkännande. Lite netikett har jag allt!

Idag har jag ägnat mig åt att gå runt i myskläder hela dagen och knappt göra något vettigt alls. Har scrappat ihop ett kort, men det är nog det enda konkreta jag har haft för mig… Men jag kände att jag behövde en sån här dag nu. Har ju stressat som en vanvetting de senaste veckorna, och inte riktigt hunnit slappna av förrän nu. Adrenalinet har inte fattat att det är okej att inte pumpa på maxfart längre, men idag så!

Nu ska jag njuta av de sista dagarna som sjukskriven, sen är det banne mig slut på sånt för min del. Har som mål att INTE vara sjukskriven mer det här året. Okej, det kanske blir nån enstaka dag här och var, jag kan ju bli sjuk, men det ska inte bli några längre perioder. 2008 var jag sjukskriven sammanlagt drygt 8 månader. Först för depressionen, sen för operationerna. Jag var förvisso inte sjukskriven 8 månader i sträck, men den här omgången är det ganska precis 4 månader sen jag jobbade sist. Gissa om jag är trött på att gå hemma nu? I år ska jag jobba! Och plugga också, är tanken. Men ingen mer sjukskrivning! Nu är det nog! Händerna är friska (åtminstone nästan, och det är tillräckligt) och psyket känns relativt stabilt. Bättre kan det knappast bli :)

Känns så skönt att äntligen få vara riktigt glad. Sådär så det bubblar i kroppen! Nu ska jag och bubblet krypa ner i sängen och titta lite på film, eller nåt. Puss på er!

Linn och jag har känt varandra sen 1993, hon är en av mina äldsta vänner. Vår vänskap började trevande för ganska precis 15 år sen, närmare bestämt i november -93 då jag såg att hon hade satt in en annons i en tidning om att hon ville ha brevvänner. Jag skickade ett brev till henne, och vi fortsatte sedan brevväxla. Det blev ganska många brev, och det blev ganska intressant efter ett tag. Jag minns inte hur det började, men efterhand blev breven längre och längre. Jag minns att vi tyckte det kändes som att vi skrev en bok när breven låg på runt 15-20 sidor. Då kunde vi inte ana att det några år senare skulle handla om brev på flera hundra sidor. Det längsta brevet var på över 800 sidor! Helt sjukt mycket! Jag har sparat alla brev, och de tar upp ett antal papperskassar. Minns att vi vid ett tillfälle till och med kontaktade Guinness Rekordbok, och det var nära att vi kom med där, om vi bara hade orkat fullfölja processen. Men det dog ut någonstans längs vägen, och det är ju lite synd. Hade varit en kul merit att få figurera i den boken.

Våren 1995 träffades vi för första gången. Om jag inte minns fel var det någongång i mars. Det var lite omständigt att få till det mötet, då vi bodde 45 mil ifrån varandra; jag i Stockholm och hon i Kalmar. Men vi fattade tycke för varandra även irl, så att säga. Efter den gången tillbringade vi många skollov hos varandra! Det blev också många telefonsamtal, även om vi inte kunde ringa varandra så ofta som vi egentligen hade velat. På den tiden kostade det ju mycket mer att ringa rikssamtal än att ringa lokalsamtal, så vi utarbetade ett system att prata en gång i veckan i ungefär en timme, och så ringde vi varannan gång. Dessutom fick vi för oss att vi skulle spela in oss själva på band, som vi sedan skickade till varandra. Tillsammans med respektive kompisar flamsade vi loss totalt och sen skickades bandet, och mottagaren fick sig många goda skratt. Jag har senare lyssnat på en del av de banden (det blev ett antal genom åren), och det slår mig hur störda vi måste ha varit. Tänk er ett gäng tonåringar som flippar totalt – det var precis så det var.

Som om vi inte fick nog med flamsandet när vi befann oss på separata håll, så spelade vi även in oss när vi träffades. Det blev några ”radioprogram”, varav det mest minnesvärda är ”Minirättegången”. Jag skrattar än idag när jag hör det. Det går inte att beskriva graden av flummighet, man måste höra det för att förstå. Kommer jag någongång på ett sätt att få över det från kassettband till dator så lovar jag att lägga upp smakprov. Vi fick även för oss att sätta ny text på befintliga låtar, och det blev stördare än stördast. Ett exempel är ”När vi gräver guld i USA”, som i vår version hette ”När vi dödar pingviner” och handlade om hur vi åkte till Nordpolen för att titta på eskimåer och pingviner. Jag minns särskilt en textrad; ”Då hörs en röst från djupet: Finns det någon som kan hjälpa mig upp? Jag snubblade ju över en stor tupp! Hjälp mig så ska jag döda pingviner”…. enough said?

När vi sedan kom upp i vuxen ålder så gled vi nog ifrån varandra lite, i och med att det inte längre fanns skollov att ses på, plus att vi flyttade åt olika håll; jag till Borlänge och hon till Göteborg. Sedan har jag roat mig med att flytta runt halva Sverige (åtminstone känns det så), men hon har varit trogen samma stad hela tiden. Ändå har våra vägar korsats då och då, och vänskapen har fått den där lilla gnistan som behövts för att hålla den vid liv. Nu råkade hon befinna sig i Stockholm i några dagar, och eftersom det var så längesen vi sågs så var det extra kul att få hit henne på fika. Och som sagt så känns det som att de här två åren sen sist knappt har funnits. Nu har jag dessutom lovat att jag ska ta mig ner till Götet snart och hälsa på henne. Och det tänker jag hålla! Det ska inte behöva dröja två år till nästa gång :)

Idag har alltså varit en bra dag! Förutom Linn så har min lilla favorithund Dublin och hans matte Erika varit här en sväng. Jag vet inte vad det är med den där lilla hårbollen, men han har definitivt fångat mitt hjärta (jag tycker egentligen inte särskilt mycket om små hundar, och han är verkligen liten), och det är dessutom ömsesidigt. När han är här är det nästan bara jag som gäller för honom. Riktigt mysigt är det :)

Imorgon kommer en av pappas bästa vänner hit på fika. Jag har inte träffat honom sen begravningen, så det ska bli kul att återse honom igen. Sen på kvällen ska jag och mamma gå och lyssna på Tyresökörens julkonsert. På onsdag ska jag träffa R, på torsdag verkar det som att jag ska träffa Angelica, och på fredag har jag lovat att vara hundvakt åt Dublin när hans matte är på julfest med sin (och mammas) kör. Så sent som igår hade jag ingenting utom Linn inbokat, resten av veckan var helt blank. Nu är det helt plötsligt fullt upp! Men det är roligt när det händer saker. Jag börjar tröttna på att gå sjukskriven nu, och ser verkligen fram emot 18 januari då jag får jobba med min älsklingsunge Zarah igen. Har fått några pass i januari, och det ska bli så roligt! Jag saknar henne massor, och jag tror mig veta att det är ömsesidigt. Måste höra av mig till hennes mamma snart och hoppas få in ett besök hos dem innan jul.

Nu känns det som att det här inlägget är typ alldeles för långt, så det är bäst jag avslutar innan det tar samma dimensioner som breven… ;) Puss på er!

Hann läsa några sidor i en skvallertidning innan narkosläkaren kom och drog formalia med mig. Jag skulle ju inte sövas, men det är standard att det är narkospersonal med under operationen OM det skulle behövas. Sen gick han, och så hann jag läsa en sida till innan det kom en sköterska med piller jag skulle ta i förebyggande syfte. Två starka Alvedon och en Voltaren. Svepte min lilla cocktail och hann lyfta på tidningen lagom till att kirurgen kom in och kollade läget. Hon frågade om jag ville ha lugnande innan, men jag klarade ju av det förra gången utan, så jag valde att avstå. Men hon sa att om jag ändrade mig när jag väl låg på operationsbordet skulle jag säga till så skulle de sätta kanyl i så fall. Kändes bra att veta. Jag frågade också om värken jag har känt i vänsterhanden, och hon sa att i och med att ligamentet som delades vid operationen har växt ihop och nu är något längre än innan, så är jag mer rörlig i tummen än vad jag varit innan. Anledningen till att det gör ont är för att ligamentet inte riktigt har anpassat sig än, men det var helt normalt.

Sen gick hon iväg för att förbereda det sista i operationssalen, och några minuter senare blev jag hämtad av en sköterska. På vägen kompletterades min stass med en accessoar i form av en oerhört flashig blå mössa. Uppiffad till max klev jag så in i operationssalen och fick hoppa upp på scenen, dvs operationsbordet. Omsvärmad av en kirurg och fyra sköterskor som såg till att allt kändes bra. Fick frågan igen om lugnande, men avböjde även den här gången. Sen fick jag ligga och sträcka armarna åt varsitt håll medan jag utrustades med en blodtrycksmanschett på vardera överarm, samt en ”strumpa” på högerarmen. Efter det tvättades min högerhand noga, och sen la kirurgen bedövningen, vilket var lika obehagligt som jag mindes det från förra gången.

Då hade ännu inte det gröna operationsskynket satts upp, så jag passade på att kika när de fyra sticken var avklarade (vägrade titta innan, sprutor är ingen hit). SHIT vad handen såg ut! Det blödde ur de fyra injektionshålen och bedövningen gör att det liksom svullnar upp. Så i handflatan hade jag fyra ”bulor”, såg helt groteskt ut. Sen när bedövningen hade börjat verka sattes så skynket upp och kirurgen klämde lite i handflatan för att se så att jag verkligen var bedövad. Och det var jag, kände att hon rörde vid handen men inte mer än så.

Sen var det dags att skapa blodtomt fält, vilket gjordes genom att de satte ett högt tryck på blodtrycksmanschetten, ungefär så hårt att jag trodde armen skulle gå av, och en gummilinda lindades hårt runt underarmen. Det var inte alls behagligt! Inte värre än bedövningen, men inte mycket bättre. Sen satte huvudattraktionen igång. Samma skumma känsla när handflatan liksom delade sig, men ingen smärta. Tyckte det gick fortare den här gången. Sen var jag å andra sidan mer förberedd och visste vilka moment som skulle komma när, plus att jag var så otroligt trött (sov bara en knapp timme inatt) så jag nästan slumrade till. Var så avslappnad att narkossköterskan som satt på min sida av skynket frågade mig flera gånger om jag mådde bra. Och det gjorde jag! Blev nästan lite förvånad  när kirurgen sa att hon nu satte näst sista stygnet. Redan färdigt?

När jättebandaget var på plats fick jag åter komma till väntrum nr 2, och det efterlängtade fikat! Hade druckit en snabb kopp kaffe imorse, men kaffe utan mjölk är inte särskilt gott. Hungrig som en varg var jag också, så de två ostmackorna jag fick smakade ljuvligt. Satt där och filosoferade en stund under en filt, och sedan kom kirurgen med alla papper jag skulle ha med mig hem. Ett papper till distriktssköterskan om suturtagning den 17 dec, en patientenkät som ska tillbaka till sjukhuset om 2-3 veckor, instruktioner om rörelseträning för handen, och så läkarintyget. Hon frågade mig innan operationen hur länge jag trodde jag behövde vara sjukskriven, och jag kände att det nog behövs minst 6 veckor, kanske till och med 8. Men hon sjukskrev mig i alla fall till 17 januari, vilket är 6 veckor. Efter det, om jag känner att jag behöver 2 veckor till, så tar jag det via min husläkare.

Och nu är jag hemma igen, mycket nöjd över dagen. Ont har jag, men jag har just petat i mig omgång två med Alvedon/Ipren, och då är smärtorna på en klart hanterbar nivå. Har för mig att jag inte kunde använda vänsterhanden alls första dagen, men nu har jag suttit och skrivit hela det här inlägget med båda händerna. Det känns förvisso, men det gör inte jätteont. Svullen är jag dock, fingrarna ser ut som små prinskorvar! De är liksom nästan jämntjocka hela vägen. Minns inte att det var så med vänsterhanden, men mamma hävdar att det var det, så jag har nog bara förträngt det. Summa summarum så är jag jätteglad för att det äntligen är gjort nu. Jag har sett fram emot det här sen i början av augusti, då jag fick veta att jag var beviljad operation. Och nu, fyra månader senare, är båda operationerna avklarade. Så fantastiskt. Och jag märker redan skillnad på högerhanden! Det gör ont, men inte en enda domning har det varit.

Nu ska jag slänga mig i tv-soffan igen (har typ legat där hela dagen, men..) och titta på Bonde söker fru. Lite kvalitetstv såhär på kvällskvisten ;) Puss på er!

Förra veckan var jag hos läkaren för att få förlängd sjukskrivning, plus att jag ville prata om min medicinering för depressionen. Hade laddat upp med argument för sjukskrivningen, då jag hade pratat med Zarahs mamma och fått bekräftat att novemberschemat redan är lagt. Jag skulle då endast ha möjlighet att få jobba EN enda dag. Jag berättade för läkaren att jag har fått operationsdatum för högerhanden, och att jag bara skulle kunna jobba en dag, och med lite otur inte ens det. Han slängde en snabb blick på min vänsterhand och började knappa på datorn. ”Post op kvarstående värk och svullnad” blev resultatet på intyget. Så lätt gick det. Jag är sjukskriven till och med den 3:e december. Skönt.

När det gällde medicineringen så hade jag inga uttag kvar på den högre dosen. Men jag känner att jag mår så mycket bättre, att jag tror det blir bra med en lägre dos. Han tyckte det lät bra och förlängde receptet. Sen sa jag också att min sömn är en katastrof och att jag behöver hjälp med att komma i fas. ”Okej, du vill ha något att sova på?” sa han. Jag svarade att det vore bra, bara för ett litet tag, så jag kan få ordning på det. Han skrev ut insomningstabletter för TRE månader. Vi har tydligen olika syn på vad ”ett litet tag” innebär, haha. Men det känns bra iaf. Jag fick det jag önskade och mer därtill. Har jag sagt att min läkare är fantastisk?

När jag trodde det var klart med läkarbesök får jag ett meddelande av Rikard: ”Jag tror att Sissa har ögoninflammation”. Kul. Han tyckte det såg så pass illa ut att han ville att jag skulle åka in akut med henne. Så i lördags åkte jag till Djursjukhuset Albano med henne. Mina ”vanliga” veterinärer har ju inte öppet på lördagar. Och på Albano har jag varit förut, med ett av de andra marsvinen. Fick sitta och vänta i närmare 2 timmar innan jag och Sissa fick träffa en veterinär.

Veterinären bekräftade våra misstankar – det var ögoninflammation, och en rejäl sådan dessutom. Så hon skrev ut ögondroppar och gav oss en tid hos en ögonspecialist på måndagen. Hon själv var inte så kunnig om marsvin (de är egentligen specialiserade på hund och katt där), så hon ville att någon skulle ta en extra titt och besluta vad som skulle göras. Kändes bra.

Så igår bar det återigen av till Albano med Sissa. Ögonspecialisten tittade på Sissas öga och konstaterade att ”det här ser inte bra ut alls”. Hon sa att chansen att det går över är väldigt liten, och OM det trots allt gör det så är sannolikheten att när vi slutar behandla, så kommer det komma tillbaka. Prognosen är alltså inte alls god. Det är för illa, och det har gått för fort. Då åkte vi ändå in ett och ett halvt dygn efter att Rikard först hade upptäckt det… Hon skrev ut fuktgivande droppar, eftersom Sissa inte alls blinkar med ögat nu (det gjorde hon i lördags) så torkar det lätt ut. Hon trodde heller inte att Sissa kunde se alls med det ögat, eftersom hon inte reagerade när veterinären förde sin hand mot ögat. Men nu ska vi behandla med två sorters ögondroppar i en vecka, och komma tillbaka på måndag.

Veterinären sa att om det inte har blivit bättre då, så rekommenderar hon att man tar bort ögat. Jag sa att det är ju en kostnadsfråga, eftersom Sissa inte är försäkrad. Och vad är det för garantier att det blir bra sen? Att det inte blir komplikationer? Att Sissa inte kommer ha ont? Just nu har Sissa inte ont alls, men det vet vi ju inte hur det kommer bli framöver. Veterinären sa då att man kan låta ögat vara kvar, och att hon får leva med ett öga som ser konstigt ut. Så länge hon inte har ont är det ingen fara. Men jag tänker på Sissas bästa. Visst, hon har inte ont nu, men tänk om hon får det? Inflammationen kanske går över, eller åtminstone blir bättre, nu när vi behandlar. Men vi kan inte hålla på och ge henne ögondroppar 3 ggr/dag hur länge som helst. Den här veckan har vi löst det med att Rikard ger henne dem morgon och kväll, och jag har fått låna bilen så jag kan åka över mitt på dagen och ge henne den dosen. Och om vi slutar behandla lär inflammationen komma tillbaka, och behandlar vi inte då så lär hon få ont så småningom. Och jag vill inte att hon ska lida.

Därför känner jag att jag är tveksam till att låta operera bort hennes öga. Det kommer kosta åtskilliga tusenlappar, och jag har ingen som helst garanti på att det kommer bli bra. Det kan uppstå en massa komplikationer. Plus att marsvin är väldigt känsliga för narkos, så risken finns att hon inte ens överlever operationen. Är det då värt allt detta krångel? För Sissas skull? Om prognosen är så dålig som veterinären säger, är det kanske bäst för Sissa om hon får somna in. Det är ett svårt beslut att ta, men som sagt så vill jag inte att hon ska lida. Och att tvinga henne att gå igenom operation och behandling bara för att JAG vill ha henne kvar, det funkar inte. Jag kan inte tänka så. Därför tänker jag avvakta den här veckan och se hur Sissa verkar må, och om ögat blir bättre överhuvudtaget. Blir det inte det, trots behandling, så är det ju totalt kört att det någonsin kan bli bra eller bättre. Då kommer jag prata med veterinären på måndag och se vad hon tycker. Säger hon att det är så att det kan orsaka lidande för Sissa, så vill jag att de låter henne somna in direkt. Hon ska inte behöva ha ont.

Det känns för jävligt, men samtidigt vet jag att sånt här kan hända. Det är inte det första djuret jag har som är sjukt. Och det är inte första gången jag står inför beslutet om det ska bli avlivning. Förra gången var jag tvungen att låta avliva. Mitt dåvarande marsvin Floppy hade drabbats av en neurologisk sjukdom och kunde inte röra sig. Han var så dålig att han inte ens behövde sprutan med överdosen av sömnmedel. Han somnade in av den lugnande sprutan innan. Och det var skitjobbigt, men jag visste att det var för hans bästa. Och jag försöker tänka likadant för Sissas del nu. Men det är svårt. Grymt svårt.

Hoppas på att få vara sjukskriven hela tiden fram till 3 december. Inte för att jag egentligen ”behöver” det, konvalescensen för min del är 6-8 veckor post op (jag räknar med 8 eftersom det är så många tunga lyft i mitt jobb). Tiden mellan operationstillfällena är 10 veckor och 2 dagar. Men för enkelhetens skull. Om jag ska gå in och jobba rör det sig om som mest 11 möjliga jobbdagar, varav 10 i november. Jag kan inte ringa min arbetsgivare än och berätta när och om jag kan jobba, då jag måste veta hur länge jag är sjukskriven först. Alltså kan jag ringa dem tidigast den 22 oktober (då jag varit hos läkaren). Vid den tiden är schemat för november med allra största säkerhet redan lagt, vilket innebär att jag troligen inte får några pass alls i november. Återstår då EN möjlig dag att jobba innan nästa operation.

Det känns inte helt okej. Framförallt inte för Zarahs skull. Tänk själva – om jag då skulle jobba den 2 december (den enda möjliga dagen), så har Zarah inte träffat mig sen den 14 september (mer än att jag kanske hälsar på någon gång). Två och en halv månad. Hon skulle bli överlycklig över att se mig, det är inte det. Men tänk då att hon bara får träffa mig den dagen, sen försvinner jag i ytterligare minst två månader. Det är inte rättvist mot henne. Och det innebär också en massa krångel för mig. Med en sjukskrivning som går ut drygt 2 veckor innan operation, blir jag borträknad från försäkringskassan. Jag räknas som frisk och arbetsför igen, och måste göra en ny ansökan, för ny sjukskrivning. Ytterligare byråkrati och en massa pappersarbete både för mig och försäkringskassan. Det vore så mycket enklare om jag fick ha sjukskrivningen löpande.  Istället för att vara ”frisk” i 16 dagar. 16 dagar då jag med största sannolikhet ändå inte kommer jobba. Får se vad läkaren säger helt enkelt.

Men i det stora hela kan den här dagen sammanfattas som bra. Vissa saker, som jag skrivit om i det låsta inlägget, finns fortfarande kvar och gnager i mig. Men de bra tankarna väger över idag. Med god marginal. Idag är jag glad.

Handen då? Jo, den mår bra. Läker fint, det är inte lika rött längre som det varit veckan efter stygnen togs. Jag börjar kunna se vit ärrvävnad på vissa ställen, det lossnar inte längre så mycket torrt skinn längs kanten. Jag kan använda handen mer och mer. Smörjer runt ärret flera gånger dagligen, för att mjuka upp. Har hittat världens bästa http://www.apoteket.se/apoteket/jsp/polopoly.jsp?d=4682&ProductSKU=100331&prodinfotype=&showBuy=true&action=showProdInfo (klickbar länk) på apoteket. Dryg, parfymfri, fantastiskt resultat, inget kladd. Lite gratisreklam sådär :) Jag köpte den lilla tuben (30g) för att testa, det är nu en och en halv vecka sedan. Jag har använt den minst 5 ggr dagligen, och det är nästan lika mycket kvar i tuben än. Dryg var ordet.

Nu ska jag sätta mig och redigera lite foton och försöka få upp dem på hemsidan. Ska uppdatera scrappingsidan också är det tänkt. Ligger lite efter, och med den fina marknadsföring Marianne hjälper med mig just nu så måste jag ju se till att ligga i fas hela tiden! Tack älskade vän för att du finns, och för allt du gör för mig. Jag hoppas du förstår hur oerhört mycket du betyder för mig. Jag vet ännu inte hur jag ska göra för att visa det, men jag ska hitta ett sätt. Och du lär märka det ;)

Puss på er alla som läser, och tack för alla fina gästboksinlägg! Kan inte sägas nog många gånger. Varje ord jag får från er värmer, och fortsätter ni skriva gör ni mig glad. Varje gång.

Idag känns det bara bra. Såret är i princip helt läkt nu. Det spänner fortfarande, och det lossnar en del torra skinnbitar längs sårkanten, men i övrigt så ser det hur fint som helst ut. Och handen funkar ganska okej. Får fortfarande inte lyfta tungt (helst inte mer än motsvarande en liter mjölk), och vissa rörelser går inte att göra. Men det är en sån frihet nu. Känns helt fantastiskt bra. Och jag är fortfarande, efter nästan tre veckor, lika fascinerad över att handen inte har domnat en enda gång. Inte en gång. Pratade med mamma om det idag, och jag sa att om så besvären kommer tillbaka imorgon så är det så värt det.

När jag var på vårdcentralen passade jag på att boka en tid hos min läkare för att förlänga sjukskrivningen. Fick en tid samma dag som min nuvarande sjukskrivning går ut, så det kunde inte bli bättre. Tänkte prata med honom om min medicinering också. Har inga fler uttag på den dosen jag äter just nu, men ett uttag kvar på en lägre dos. Känner att jag mår såpass mycket bättre nu, har ätit medicinen i åtta månader och det börjar bli dags att trappa ner. Så jag tänkte se vad han föreslår. Vore skönt att börja gå ner till en lägre dos, äta den ett tag och så småningom sluta helt. Det jag däremot fortfarande har stora problem med är sömnen. Jag har ingen direkt ångest för att sova, men jag kan helt enkelt inte somna i rimlig tid på kvällarna. Den medicinen jag äter ska göra att man blir trött, men på mig har det snarare den effekten att jag blir dåsig och har svårt att komma upp på morgnarna. Så jag funderar på att be om recept på någon sömntablett, så att jag kan försöka komma i fas. Får se vad han säger om det.

I övrigt har det varit full fart den här veckan. Kör x2, födelsedagskalas hos Ann (Rasmus fyllde 15 år i fredags), filmkväll, bebisgos med en tvåveckors Theodor. Och så har jag pysslat ihop tre kort som jag fick beställning på. Har ett kort till som ska göras, men det behöver inte vara klart än på nästan två veckor. Men det känns skönt att äntligen kunna pyssla igen! Har haft sån abstinens efter det. Men att sitta och scrappa med en hand i paket är ingen höjdare.

Jag har också hunnit skicka in papper till högskolan, en ansökan om fortsatt studieuppehåll. Jag vill ta en termin till ledigt, eftersom jag är osäker på när operation nr 2 blir av. Och blir den i januari kommer jag inte kunna klara skolan till en början. Att sitta och anteckna på flera timmar långa föreläsningar funkar inte. Det tar för mycket kraft från handen.

Ja just det, jag hade ju Susannes yngsta dotter Isabelle boende här från måndag till onsdag också. Susanne var på konferens, och ville inte att Bella skulle vara hemma själv. Då hade Bella frågat om hon fick sova här, och det var klart hon fick det! Och det var inga problem alls att ha henne här, hon skötte sig själv och det var kul att få umgås lite med henne. Så hon får gärna sova här fler gånger!

Nu är klockan 23.43, och det är väl bäst att jag lägger upp det här på hemsidan innan klockan passerar midnatt. Jag menar, det är ju så jobbigt att ändra datum längst upp… ;) Puss på er! Och glöm inte att skriva en rad eller två i gästboken. Är så glad för alla kommentarer jag får!

I övrigt mår handen ganska bra nu. Jag kan använda den riktigt mycket. Det är bara tyngre lyft, lyft där jag måste greppa med tummen, samt vissa rörelser som inte funkar. Och så begränsar ju bandaget rörligheten lite. Men det bästa av allt – handen har inte domnat alls sen operationen! Jag är fortfarande fascinerad. Högerhanden domnar ju stup i kvarten, och det är liksom det jag är van vid. Så när höger domnar väntar jag mig att vänstern också ska göra det, men det händer inte. Och det är så skönt. Lustigt hur man vänjer sig! Jag är så van vid domningar och värk att jag fascineras av att det inte är så. Att jag inte har mycket kraft eller styrka i vänstern än är inget jag reflekterar över heller, eftersom det har varit normaltillstånd innan också. Det kommer jag nog också fascineras över om 1½ månad eller så, när vänsterhanden har återfått full funktion igen.

Just de orden – full funktion. Jag har inte haft full funktion i någon av mina händer på ungefär 10 år. Det var ju inte jätteilla i början, de två första åren eller så. Då domnade fingrarna mest nattetid, och jag hade sällan ont. Men sen började jag jobba på en stormarknad, där jag dels satt i kassan och dels plockade varor i mejerikylen. Mycket tunga lyft med andra ord. Det förvärrade händernas tillstånd en hel del. Jag minns att det var då jag började använda lindor. Eller rättare sagt såna strumpor, där man liksom gjorde hål för tummen och sen trädde den över handen. Det hjälpte någorlunda då. Sen har jag haft i princip bara tunga yrken även efter det. Rena döden för händerna. Men eftersom läkaren som ställde diagnosen på mig -99 eller -00 (minns inte exakt) hävdade att jag var för ung för operation då, och sa att det skulle dröja många år innan något sådant skulle bli aktuellt, så trodde jag ju på honom. Och det var bara därför jag väntade såhär länge med att söka hjälp. Var helt övertygad, som jag har skrivit innan, att jag skulle få samma svar nu. Den första läkarens kommentar tillsammans med det faktum att min mamma gick i drygt 15 år med sina besvär innan hon fick opereras, gjorde att jag helt enkelt trodde att jag fortfarande var för ung. Jag hade ju bara haft diagnosen i 8-9 år.

Så jag tror inte jag riktigt förstod läkaren jag träffade i början av augusti, när hon sa det är klart vi ska operera. Vadå klart? Är jag inte för ung? Men hennes kommentar om min dåvarande läkare, att det var rent skitsnack att jag då var för ung, eftersom jag faktiskt hade domningar och värk redan då och det ska åtgärdas, fick mig att inse att jag har gått så många år helt i onödan med det här. Då ville jag åka och nita den dåvarande läkaren. Men det löser ju inget, och jag är alldeles för väluppfostrad för det. Är så glad nu att jag faktiskt har fått operation beviljad för båda händerna och att den ena redan är avklarad. Visst, jag har fortfarande minst fyra veckors sjukskrivning kvar framför mig. Men det värsta är gjort nu. Jag har inte direkt ont längre. Bara vissa rörelser gör ont. Och om jag gör som jag gjorde för några dagar sen… försökte döda en mygga genom att slå ihop händerna, som man brukar göra. Det var inte skönt, och det kom jag på också. Efteråt. Men i övrigt fungerar handen någorlunda. Jag kan sitta och skriva här med båda händerna igen! Så nu blir det lite längre inlägg igen, haha. Och kanske lite mer sällan, i vanlig ordning?

Jag har faktiskt tänkt uppdatera här nu i flera dagar. Det har bara inte blivit av. Saker har kommit i vägen. Var bland annat på rep inför Sånger för livet i Immanuelskyrkan i torsdags. Fyra timmar med duracellkaninen Lönnå. Hur orkar han? I slutet av repet satt vi körsångare och kämpade med att hålla oss vakna. Men Kjell Lönnå, 72 år, såg ut att ha lika mycket energi som när vi började. Helt sjukt. Men roligt var det! 22 november är det dags för den stora galan i Globen. Finns biljetter kvar om det är någon som är intresserad av att komma och lyssna! Ticnet tror jag det är som säljer. Annars kommer det tv-sändas i SVT, kl. 19.00 den 14 december (en timme), samt kl. 19.00 den 21 december (andra timmen). I år är det fokus på att det ska vara en julkonsert. Så titta och lyssna! Antingen live eller på tv. :)

Imorgon (idag) ska jag och mamma åka och fika hos Angelica och gratta henne i efterskott. Hon fyllde år nu i veckan som var. Ska bli kul att träffa henne igen, det var ett tag sen sist. Hennes mamma var faktiskt här och fikade en snabbis för några veckor sen, och det var lite roligt. Vi bodde grannar förut, och då umgicks min mamma och Angelicas mamma rätt flitigt. Sen flyttade Angelicas familj till hus, och sen dess har hennes mamma pratat om att hon ju måste komma hit och fika! Men det har liksom inte blivit av, på sisådär fem-sex år ;) Fast vi har varit där när Angelica eller någon annan i hennes familj har fyllt år. Så vi har ju träffats iaf. Och jag och Angelica ses ibland också. Fast nu var det som sagt länge sen.

Men nu ska jag ta och runda av här. Bara för att jag kan skriva långa inlägg behöver de ju inte bli evighetslånga liksom… ;) Puss på er!

Visst har jag funderat lite kring hur fort det KAN gå. På de informationspapper jag har fått från sjukhuset står det att om man har ett lättare jobb, typ kontorsjobb, kan man återgå till arbetet 3-4 veckor efter operation. Vid tyngre arbete rör det sig om ”ett par månader”. Men det borde väl innebära att den andra operationen borde kunna göras efter 3-4 veckor, om läkningen går som den ska? I och med att man då ska ha såpass mycket funktion i handen att man kan gå till jobbet… Eller? När mamma gjorde sina operationer var den första i mellandagarna och den andra i mars. Men det kan ju ha att göra med hur många andra operationer kirurgerna hade inplanerade? Det här är ju ingen akut operation direkt. Men om det ska gå TRE månader mellan första och andra operationen, och sen MINST två månaders sjukskrivning efter operation två, då är det ju FEM månader totalt som jag inte kan jobba. Jag vet inte om det är två månader, eftersom det bara står ”ett par månader”. Det kanske är fler än så? Tre? Fyra? Då är det ju VÅR när jag väl är aktuell för arbetsmarknaden. Shit. Jag hoppas verkligen att det går att korta ner. Jag kommer bli galen av att gå hemma så länge. För att inte tala om hur fattig jag kommer bli…

Åter till rubriken, om besökare. När jag kom hem från jobbet satte jag mig vid datorn för att kolla den vanliga hemsides-/bloggrundan. Kollade min egen hemsida för att se om någon kanske hade skrivit i gästboken. Och då kom chocken. Jag har normalt runt 40-50 unika besökare per dag, en bra dag kan det vara dryga 80. Men nu.. i skrivande stund är det 199 unika besökare BARA IDAG. Etthundranittionio stycken. Jag fattar ingenting. Vadan denna rusning? Och varför har inte en enda skrivit i gästboken? 199 besökare, och inte ens EN har skrivit. Jag vill ju veta vilka det är som är här och kikar! Skriv i gästboken och berätta! Vad tittar ni på när ni är här? Vad tycker ni om det? Vad skulle ni vilja läsa mer om? Är det något ni saknar som jag borde ha med? Något onödigt som jag kan ta bort? Jag vill ha respons! Vore ju kul om åtminstone några ville svara. :)

Nu börjar klockan bli mycket igen, och jag tänkte försöka få ihop ett eller ett par kort innan jag lägger huvudet på kudden för natten. Kanske uppdatera fotodagboken lite också, har massor av foton som ligger och samlar damm…. ;)Puss på er!

Sen kände jag att det pillades lite, och några sekunder senare höll läkaren p-staven i pincetten rakt ovanför mitt ansikte och frågade om jag ville behålla den. ”Du kan ju använda den ett år till!” Nja. Han fick den. Fast det var lite roligt att se den, jag fick ju se den innan den sattes in men mindes inte att den var så smal! Den kändes mycket större när den satt i armen. Fick butterflyplåster på som ska sitta där i ett par dagar, plus ett annat plåster ovanpå som extra tryck, det kan jag ta bort imorgon.

Nu har bedövningen släppt, men det gör inte ett dugg ont. När den sattes in var jag BLÅ på hela överarmens insida, och det ömmade rejält. Nu känns det inte ens om jag trycker lite där såret är. Skönt. Men sköterskan sa att jag nog inte kommer få några direkta blåmärken att tala om den här gången, eftersom det här ingreppet inte innebar lika mycket tryck och krånglande för att få något på plats (tryck = trasiga blodkärl = blåmärken). Jag kan inte se nåt runt kanten på plåstret ens. När den sattes in så kröp blåmärket utanför plåsterkanterna efter bara några timmar. Så jag är bara glad att det gick så lätt och smärtfritt.

Vad händer annars då? Tja.. jag är något irriterad på min arbetsgivare. När jag blev sjukskriven på heltid i slutet av mars så skickade jag läkarintyget till henne, och antog att hon skulle skicka det till Försäkringskassan. Så har det alltid varit på mina tidigare arbetsplatser. När jag i slutet av april skickade in nästa läkarintyg, men inte hade hört något från Försäkringskassan, började jag ana att något inte stämde riktigt. Så jag mailade min arbetsgivare, eller rättare sagt gruppchefen, och frågade om hon hade gjort någon sjukanmälan till Försäkringskassan. Hon ringde upp en stund senare och förklarade att eftersom jag är timanställd utan fast schema så är det inte hennes ansvar att göra sjukanmälan. Fast hon uttryckte det som ”det har inte jag med att göra, jag behöver inte ens några läkarintyg, den biten får du sköta själv”. Jaha, men TACK för att du inte sa nåt när jag skickade in det första läkarintyget.

Ringde Försäkringskassan och fick prata med en väldigt trevlig tjej. Sa att jag ville göra en sjukanmälan.
- Jaha, är det första dagen idag?
- Eh, nej. Det är från 20 mars.
- Jaha, har du ingen arbetsgivare då, eller hur är det?
- Jo, men alltså, eftersom jag är timanställd utan fast schema har min arbetsgivare tydligen ingen skyldighet att göra sjukanmälan. Det visste jag inte om förräns idag.
- Jaså, men det är okej. Jag skickar rätt blankett till dig så fyller du bara i den och skickar tillbaka till oss. Inga problem!

Har dock fortfarande inte fått blanketten. Men det kanske tar några dagar. Har jag inte hört något i slutet på veckan får jag väl ringa igen. Men jag blir bara så TRÖTT. Varför kunde inte min arbetsgivare ha sagt nåt direkt? Det har varit så himla noga vart man ska ringa när man blir sjuk och inte kan jobba sin schemalagda dag, men vid sjukskrivning bryr sig ingen. Förstår inte heller varför hon inte vill ha läkarintygen. Tänk om jag bara SÄGER att jag är sjukskriven? Om hon inte vill ha läkarintygen så kan jag ju ljuga ihop vad som helst. Inte för att jag tänker göra det, men ändå.

Nu kom min älskling hem, så det är väl bäst att vi sätter igång och gör barn då nu när det går! Eller, kanske inte ;)