Jag tänkte att jag för första gången ska försöka mig på att sammanfatta året som gått. 2009 har varit ett år fyllt av både positivt och negativt, och jag har ännu inte riktigt bestämt mig för om jag ska se det som ett bra år, ett dåligt år eller ett ok år. Det har iaf varit bra mycket bättre än 2008, så mycket vet jag! Men nu kör vi:

Januari:
En av årets allra första dagar hade jag och Katta en liten möhippa för henne. Vi gick på bio och åt en bit mat efteråt. Precis hennes stil, hon är inte den som vill ha något storstilat och jätteavancerat. Hon var nöjd med vår lilla tjejkväll (vi hade inte varit ute tillsammans på det sättet sen innan hon fick barn!) och då var jag också nöjd.

Den 10 januari var det så dags. Katta och Bayern vigdes till man och hustru, och det blev precis så vackert som vi ville. Jösses vad vi kämpade för att få allt klart i tid. Men det var det värt! Jag är glad att jag fick vara en del av alltihop mer än som ”bara” gäst.

Något annat roligt som hände i januari var att min fyra månader långa sjukskrivning, efter handoperationerna, äntligen var tillända. Jag jobbade dels med Zarah, men började även springvikariera på några olika förskolor. Och min katastrofala ekonomi var helt plötsligt inte lika katastrofal längre.

Dessutom fyllde mamma år i slutet av januari, konstigt nog blir hon bara yngre och yngre varje år?

Februari:
I februari var det pappas födelsedag. Den tredje födelsedagen utan honom. Men den här gången blev det en väldigt speciell sådan, eftersom jag och min systerson åkte och hälsade på honom vid minnesplatsen. Systersonen fick äntligen svar på alla sina frågor, och med det ett lugn han inte haft innan. Det var ett fantastiskt fint sätt att fira pappas/morfars födelsedag på för oss två. Ett minne jag alltid kommer bära med mig.

Dessutom hade jag och Zarah fyraårsjubileum i början av månaden. Tänk att jag jobbat med henne i fyra fantastiska år!
Mars:
Den här månaden innehöll också ett antal födelsedagskalas. I början av månaden hade Zarah och hennes mamma gemensamt kalas, lilla skitungen fyllde hela 6 år!

I slutet av månaden var det Eriks tur att ha kalas, han fyllde 3 år och blev stora killen. Fick ost i födelsedagspresent och sprack nästan av lycka över det.
April:
I april åkte jag till Norrköping och var Buzzador. Jobbade som crew under inspelningen av programmet Ystad-Haparanda, där Gert Fylking och Robban Aschberg gick just den sträckan, till förmån för Cancerfonden – och främst forskning kring prostatacancer. Då det var den sjukdomen som tog min pappa ifrån mig kändes det bara så rätt att åka de 16 milen enkel resa. Och det var en upplevelse!

Den här månaden började också mina problem med magen. Jag var illamående och orkeslös, och förstod inte varför. Det ville inte riktigt ge med sig, och till slut fick jag åtminstone en diagnos – en envis magsjuka. Problemen hängde dock kvar ganska länge, men med lite medicin i kroppen kunde jag fungera någorlunda normalt.

Var hundvakt åt fantastiska Micki också. Det är så roligt att jag får låna honom då och då, det är verkligen världens bästa hund. Den enda hunden jag känner som dessutom faktiskt kramas!
Maj:
Den här månaden tog jag upp mina studier igen, för första gången på 1,5 år. Började kompletteringsplugga och skrev ett antal tentor och examinationer.

Det var också en körfestival i Nynäshamn, tillsammans med Georg Riedel och Stefan Nilsson, samt flera andra körer. Det var en rolig upplevelse, men många av (de mindre bra) sångerna plågade oss länge efteråt…

Malva firade sin ettårsdag, och jag insåg hur fort tiden går. Det var ju nyss som Katta suckade över att hon aldrig ville komma ut…

I maj tog jag även steget och kapade av mig det mesta av håret. Blev korthårig för första gången på tio år, och trivdes alldeles utmärkt med det.
Juni:
Var återigen hundvakt åt Micki, och njöt av att få spendera tid tillsammans med honom.

Midsommar firades traditionsenligt hos Jennifer och Patrik, och det var lika trevligt som alltid. Det enda vi hade kunnat vara utan var regnet som envisades med att vräka ner just när vi skulle gå bort till stången. Men förutom det var det en mycket mysig tillställning.
Juli:
Den här månaden hände något stort. Jag och Rikard skrev om kontraktet på lägenheten, så att den från och med 1 augusti bara stod på mig. Jag var för första gången någonsin ensam hyresgäst på ett förstahandskontrakt i Stockholms län. En underbar känsla!

Mamma och jag åkte på kryssning, och hade mamma-dotter-tid. Jag älskar att göra såna här saker med min mamma!

Dessutom blev jag blondin igen, även det för första gången på ungefär tio år…
Augusti:
ÄNTLIGEN flyttade jag tillbaka till min lägenhet, efter nästan exakt ett år i exil. Det var så skönt att känna att det nu var min lägenhet.

Nu började jag också plugga på heltid, sista terminen på utbildningen. Läste en musikkurs som i sig var jätterolig, men som jag i efterhand nog aldrig hade valt. Det var alldeles för oorganiserat, lärarna visste inte vad den andra gjorde, vi fick inga betygskriterier (för det fanns inga!), ja listan kan göras lång. Men samtidigt så har jag lärt känna flera nya personer tack vare just den här kursen, så det har allt varit positivt också!

Firade min födelsedag hemma med några vänner. Lagom litet, och lagom mysigt.
September:
Den här månaden fick jag äntligen min dröm förverkligad. Jag gjorde min pappatatuering – hans namn på insidan av handleden, ovanför stjärnorna. Så från och med nu bär jag honom med mig på ytterligare ett sätt.
Oktober:
Nu var det dags för Rikard att flytta till sin nyinköpta lägenhet, och självklart hjälpte jag till. Känns så skönt att vi är vänner och att det känns naturligt att umgås och hjälpa varandra med olika saker.

I oktober hade AcQuire en konsert tillsammans med Haninge Sinfonietta. Mycket trevligt.

Det största som hände den här månaden var att jag offentliggjorde min viktresa. Ett oerhört stort steg för mig att ta, men när jag väl hade gjort det kändes det bra. Har fått så oerhört mycket stöd och knutit nya kontakter tack vare det. Ibland måste man våga för att vinna!
November:
Här gjorde jag en upptäckt som fick mig både chockad och glad. Jag kunde helt plötsligt ta på och av mig mina favoritbyxor utan att knäppa upp dem först. Då insåg jag hur mycket jag faktiskt har gått ner i vikt, och framförallt tappat i centimeter kring midja och höfter.

I slutet av månaden kom så den dag jag fasar för varje år. Pappas dag. Årsdagen för hans död. Nu hade jag levt tre år utan min pappa, och det är tre år för länge…
December:
I december hände mycket. Jag kunde summera årets viktnedgång till tolv kilo, vilket är fantastiskt bra.

Fick hämta ut ett nytt körkort eftersom det var tio år sen sist, vilket fick mig att känna mig gammal för en stund.

Hade JulCapricer med AcQuire, Birger och Fria Röster, vilket var väldigt roligt. Efterföljande efterfest, vilket också var roligt, men jag kände mig åter gammal för en stund.

Drog på mig en ögoninflammation som jag i skrivande stund ännu inte är av med.

Hade köravslutning hemma hos körledaren, vilket var mycket trevligt, om än inte så långvarigt för min del.

Firade jul tillsammans med mamma, vilket var lika mysigt som alltid. Pappa var också med på ett hörn.

Gjorde ett seriöst försök att bli rökfri, men klarade inte mer än 26 timmar. Bättre det än ingenting dock, och nytt försök ska göras snarast.

Sådärja. Där har vi mitt 2009 i kortform. Både bra och dåliga saker som hänt. Hoppas på ett lika innehållsrikt 2010, som förhoppningsvis innehåller övervägande positiva saker.

Det jag däremot är riktigt glad över är löftet jag gav mig själv för ungefär ett år sedan – att jag under 2009 inte skulle vara sjukskriven (mer än någon enstaka dag här och där), och det har jag heller inte varit!

Med detta önskar jag er alla ett riktigt

gott nytt år!

Sent igår eftermiddag började mitt vänsteröga kännas irriterat. Trodde först att något skräp hamnat i ögat, så jag stod länge och väl vid badrumsspegeln och försökte hitta vad det nu kunde vara som gömde sig därinne, men utan resultat. Efter ytterligare någon timme kändes ögat ömt och lite svullet, och jag fick peta bort lite kladd i ögonvrån med jämna mellanrum. Dessutom kändes det som om jag skulle ha ett helt grustag i ögat. Tog en titt i spegeln igen och insåg att ögonvitan nu antagit en betydligt rödare nyans än normalt – som om jag inte skulle ha sovit på tre dygn eller så. Och kladdet i ögonvrån var gult och misstänkt likt var.

Då började jag ana oråd, och googlade på mina symptom. Och visst, det var som jag misstänkte. En klockren ögoninflammation. Och så råden för vad man gör åt det – ”oftast beror det på virus, kommer i samband med en förkylning, och går över av sig själv”. Jaha. Kul. Men sen läste jag lite noggrannare, under stycket som hette nåt i stil med ”Kontakta läkare…” med ett antal olika punkter, bland annat ”…om inflammationen bara sitter i ett öga”. Hmm… det är bara vänsterögat som jag har symptom på. Högerögat känns precis som vanligt. Eller ja, det känns precis som vanligt när jag är förkyld, dvs det rinner lite då och då, men det är bara vanlig tårvätska som kommer.

Men det stod också att det kan börja i ett öga, och sedan spridas till det andra ögat inom några dagar. Så jag avvaktar och ser vad som händer. Om det blir värre, eller om högerögat förblir opåverkat, så får jag kontakta typ Sjukvårdsupplysningen och fråga vad jag ska göra. Misstänker att det inte är så lätt att få tag på min läkare på vårdcentralen såhär i juletider. Och sååå farligt är det inte för tillfället. Det är mest bara irriterande att det känns grusigt i ögat, och att det blir kladd som måste petas bort. Jag har inte direkt ont i ögat, det är bara ömt på ögonlocket och precis runt ögat, men mycket av den ömheten kan bero på att jag är där och pillar bort kladd hela tiden och på så sätt irriterar huden.

Nåja. Det är så typiskt bara. Men något positivt är iaf att rösten verkar vara tillbaka i nästan normal skepnad igen. Alltid nåt.

Var helt slut efter två lyckade konserter igår. Nöjd över att rösten höll, trots att förkylningen tog allt hårdare grepp om mig ju längre dagen gick – även om jag var väldigt hes i slutet. När vi var klara med den sista konserten tänkte jag åka hem och sova. Fick höra att ett gäng skulle gå och dricka öl, men kände inte alls för att följa med. Men så blev jag övertalad, och tänkte att jaja, jag tar en öl och så tar jag nästa buss hem sen.

Vi hamnade nere på lokala haket, beställde det vi skulle ha och satte oss vid ett bord. Upptäckte att det var karaoke just den här kvällen, och genomled många låtar med icke sångkunniga människor, och en och annan hyfsad. Körfolk som vi var, så kunde vi naturligtvis inte vara tysta, utan försökte överrösta katastrofsångarna, gärna med stämmor. Blev mycket snack, massor av garv (till slut kunde jag och J knappt ens titta på varandra utan att börja gapskratta) och desperata raggningsförsök av somliga.

När jag gick ut för att ta en cigg sprang jag på min älskade systerson, som också befann sig på samma ställe. Det var jättekul att se honom, men jag kände mig aningens gammal… jag menar, jag och min 18-åriga systerson hänger på samma hak… För övrigt var jag klart äldst även i mitt eget gäng. Fria Röster-småttisar, AcQuire-småttisar, och så jag.

Fick dagens roligaste komplimang av K också: ”Om jag hade gillat tjejer hade jag nog varit kär i dig. Jag är nog det nu också, men på ett vänskapligt sätt, liksom.” Hon överröste mig dessutom med massor av beröm över hur bra hon tycker att jag sjunger. Blev riktigt generad där ett tag… såååå bra sjunger jag väl ändå inte?!

Sen blev klockan 2, och haket stängde. Tänkte åka hem, men helt plötsligt fann jag mig själv gåendes med alla Fria-människor på väg mot efterfest hos någon jag inte ens visste vem det var, eller var han bodde. Nåja, jag hade ändå precis missat min buss, så jag tänkte att jag väl kunde hänga på en stund (sa jag att skulle åka hem och sova efter konserten, som var slut kl 21?!) och åka hem med nästa buss (för det gick ju uppenbarligen bra att ”ta en öl och ta nästa buss hem” -  drack iofs inte mer än typ 1½ öl, men med bussen gick det sämre).

Hade vid det här laget knappt någon röst kvar, och hostade varje gång jag försökte ta ett djupt andetag. Satt bredvid J, som inte heller hade någon röst kvar, så våra konversationer blev smått komiska. Dessutom tokgarvade vi fortfarande åt allt och inget, vilket inte gjorde saken bättre ;) Och så låg K tvärs över J, med huvudet i mitt knä, och stensov. Tror hon var vaken i max 5 minuter efter att vi kommit fram ;) När klockan började närma sig fyrasnåret på morgonen kände jag att nu var det verkligen dags att åka hem. Kollade upp bussar och insåg att det skulle ta mig drygt 1½ timme att komma hem, men det var bara att gilla läget. J skulle ta samma buss, så då skulle jag iaf få sällskap en bit på vägen. K ringde sin pappa, som skulle komma och hämta henne. Hon gick med oss till busshållplatsen, och så stod vi där och väntade.

På bänken i busskuren satt det en väldigt onykter man, som fick oss att gapskratta ett antal gånger (lättroade?!). Han klagade över att det inte fanns några taxibilar, och så vinglade han ut mitt i vägen för att försöka ringa efter en. Så småningom försvann han utom synhåll, så vi fick aldrig se upplösningen på hans taxidrama ;)

Efter en stund kom K’s pappa med bilen, men bussen hade ännu inte synts till. Men rara K såg till att jag och J fick åka med i bilen istället. Så jag fick skjuts hela vägen hem och var hemma långt innan jag egentligen skulle varit det. TACK! säger jag bara, det var så skönt att slippa sitta och kuska runt halva Stockholm för att komma hem. Var hemma strax före fem och däckade ganska omgående.

Så gårdagen blev inte alls riktigt som jag tänkt mig. Men roligt hade jag! Idag mår jag inte direkt toppen, om man säger så, men jag är åtminstone inte bakis. Har träffat Marianne och Jocke en snabbis, när de var här och hämtade sin beställning av örngott. Fick kika lite på en sovande Nelli och en Milla som har vuxit med raketfart sedan jag sist såg henne, och snacka lite skit med M & J.

Imorgon är det avslutning med alla körer och orkestern hemma hos körledaren. Kan nog bli trevligt! Hade tänkt mig att åka dit, under förutsättning att jag inte mår jättedåligt imorgon. Men blir det inte sämre än vad det är idag så är det lugnt. Har fått tillbaka rösten en aning åtminstone ;)

Gårdagens skönaste kommentar fick jag på efterfesten (där det i princip bara var folk som gått på Fria):

Full Tjej: Har du också gått på Fria?
Jag: Ja.
FT: När gick du ut då?
J: För längesen……
FT: Jaha, typ 2005 då eller?
J: Eh, nä… 1999.
FT: HAHAHAHAHA, din gamla hagga! Men välkommen ändå! (vänder sig och går iväg)
J: …

Sen i söndags har jag varit sjuk. Illamående, konstig i magen, allmänt hängig och trött. Har spenderat största delen av dagarna med att sova. Illamåendet stör mig mest. Det är liksom ett sånt vagt illamående, som ligger i bakgrunden hela tiden. På grund av det har jag knappt fått i mig något att äta och dricka. På bara fyra dagar har jag gått ner tre kilo. Förvisso är det kilon som behöver försvinna, men inte på det här sättet. Jag har ingen ork, ingen matlust, ingen lust att göra något alls. Skulle ha börjat på mitt halvtidsvick igår, men har fått ringa nu två dagar i rad och säga att jag inte kan komma. Imorgon är det dessutom Zarahdags igen. Skulle ha jobbat med henne i söndags, men fick ringa mig sjuk då också. Jag har pratat med min chef där idag, och hon är förvarnad om att jag kanske inte kan jobba imorgon heller.

Det här är inte roligt längre. Jag VILL jobba. Jag vill inte ligga utslagen i soffan dag efter dag. Mår jag inte bättre imorgon är det nog dags att ringa läkare och fråga vad sjutton jag ska göra. Fortsätter det såhär kommer jag snart både ha näringsbrist och vara uttorkad. Sen i söndags har jag sammanlagt ätit och druckit detta: en kopp buljong, två rostade mackor, två glas äppeljuice, två små tallrikar soppa, en halv mugg te, två små bitar fisk med ris/potatismos. Och ett halvt glas vatten. På fyra dagar. Inte konstigt att jag är orkeslös!

Att jag äter och dricker så dåligt bidrar nog i sin tur till att illamåendet ökar, vilket gör att jag inte vill äta eftersom jag mår illa. Det är en ond cirkel, och jag vet inte hur jag ska bryta den. Det är inte alls typiskt mig att inte vilja äta. Jag är snarare den som tröstäter! Även de gånger jag har varit riktigt magsjuk så har jag kommit igång med ätandet igen inom max två dagar. Men inte nu. Jag är inte ens hungrig, utan får tvinga mig själv att äta. Jag kräks inte, men mår som sagt illa hela tiden och vill bara sova. What to do? Det bästa kanske vore om jag tvingade mig själv att kräkas för att få bort det här envisa illamåendet. Men det är inget alternativ – jag är livrädd för att kräkas! Så jag fortsätter att vänta ut det här, men det börjar bli riktigt segt nu. Jag vill ut och jobba! Men jag vet inte när jag kan det, ser liksom ingen ljusning på det här. Igår eftermiddag/kväll mådde jag ganska ok, och tänkte att jag nog kunde gå iväg till jobbet imorse. Men nejdå. När jag vaknade var illamåendet tillbaka och det var bara att ringa och sjukanmäla, IGEN. Jag vill vara frisk!

Nu ringde de precis från förskolan jag skulle jobbat på den här veckan (och ett par veckor framåt), och undrade hur jag mådde. Tja, sådär. Det går liksom upp och ner hela tiden. Så vi bestämde att jag stannar hemma hela den här veckan, och så tar jag nya tag på måndag. Känns lite bittert, men samtidigt så slipper jag pressen att känna efter varje morgon hur jag mår och om jag orkar jobba eller inte. På måndag SKA jag vara frisk. Om inte annat hinner jag klämma in ett läkarbesök och få reda på vad i hela friden det är för fel på mig. Nu känns det lite skumt att säga ”jomen jag mår lite illa, och så är jag trött”. Vad är det för sjukdom, liksom?

Efter att ha hållt mig frisk i princip HELA sommaren, så går jag och blir sjuk lagom till skolan börjar. En präktig förkylning har jag dragit på mig. Måndag och tisdag var jag fortfarande tillräckligt pigg för att kunna ta mig till skolan (intro plus kursstart), men sen kom febern och då var det kört. Igår låg jag hela dagen, och idag har det inte blivit mycket aktivitet… lär knappast bli det heller. Missade första dramalektionen och en föreläsning. Nåja. Vad gör man?

Tur att min käre sambo inte är hemma, så han slipper höra mitt gnäll. Jag känner mig verkligen ynklig och tycker synd om mig själv. Snörvlar som en galning och har ont i halsen. Men det värsta är nog hostan. Känns som att jag hostar lungorna ur mig snart, det gör så ONT. Det är jobbigt att andas också. Djupa andetag går knappt, det bara rosslar. Längesen jag var såhär däckad av en simpel förkylning. Attans!

I övrigt, vad har hänt? Tja, jag har blivit ett år äldre, skaffat mig ömma fingrar genom att spela på min födelsedagspresent gitarren, haft en riktigt lyckad 80-talsfest… Helt okej!

Imorse blev jag brutalt väckt av att det ringde på dörren. Trött och förvirrad slängde jag på mig en morgonrock och öppnade. Utanför stod en pigg och hurtig kille och sa hej. ”Eh, hej?” sa jag. ”Mattläggaren”, sa han. Sen tog det ett par sekunder innan jag kopplade. Vi ska ju få ny matta i badrummet eftersom den vi har nu har lossnat vid golvbrunnen och fått fuktskador. Han tittade lite på den och frågade när de kunde komma och börja. För mig spelar det liksom ingen roll, så han bestämde att de kommer på tisdag. Kalas! Sen är det bara sovrummet kvar. Får väl ta en sväng ner på kontoret sen när Rikard är tillbaka, så vi kan välja tapeter.

Nu ska jag bädda ner mig i soffan igen och tycka synd om mig själv en stund till.

Jag är verkligen helt usel på att skriva här. Men jag orkar helt enkelt inte. Den energin jag har går till annat, som prioriteras högre. Här är iaf ett livstecken. Iofs, många pratar jag med på nätet nästan dagligen, så ni vet ju hur läget är.

Just nu har jag gömt mig lite. Är hemma hos mamma, som vanligt på måndagar. Men idag är en gammal klasskompis från Österrike här och hälsar på med sin man, och pappa är här också. Jag orkar bara inte med att vara social idag. Ärligt talat orkar jag inte mycket alls idag. Kom inte ens upp ur sängen imorse. Det var helt kört. Vaknade med yrsel, huvudvärk och ångest, ingen bra kombination när man ska iväg till skolan. Så det blev till att anmäla frånvaro. Fick ångest av det också, såklart. Hur jag än gör så mår jag dåligt, liksom. Skit.

Efter många om och men kom jag iaf iväg mot Handen. Fixade morsdagspresent i efterskott till mamma. En fin blomma och två flaskor vin. Hon blev glad, och då mådde jag lite bättre. Sen påminde hon mig om att det var idag besöket från Österrike skulle komma, och då sjönk humöret igen. Vilken dag som helst utom idag skulle ha gått bra. Men idag ORKAR jag bara inte.

Kom iväg på kören sen dock. Det hjälpte lite att få sjunga, men jag kände inget riktigt engagemang idag. Nu är jag hemkommen därifrån, och här sitter jag. Typ.

I helgen var jag och Rikard i Värmland och hälsade på min kusin med familj. Fick se nytillskottet Anton, som blir en månad idag. Och storebror Oscar har verkligen blivit stor sen jag såg honom sist! Kolla in gullungarna:

Jag har hand om världens underbaraste unge! (efter Oscar får jag väl säga, så inte min kusin blir putt…)
Zarah blir bara mer och mer ljuvlig. Hon är verkligen inne i en bra period nu, där allt är roligt och tårar knappt existerar. Det spelar ingen roll hur dåligt humör jag är på under dagen, när jag kommer till dagis och ska hämta henne och möts av ett stort leende så är alla problem som bortblåsta.
Igår mötte vi upp min mamma när jag hade hämtat Zarah, och mamma tog en promenad med oss till tunnelbanan. Zarah har haft lite svårt för att knyta an till nya människor förut, det har tagit sin tid innan hon har accepterat folk. Men nu tog det inte lång tid innan mamma kunde få henne att le. Så länge hon höll sig på lagom långt avstånd kunde hon busa hur mycket som helst, och Zarah tyckte att det var jättekul.

I övrigt är det sisådär. Håller på att åka på en rejäl förkylning känns det som. Haft ont i halsen i några dagar, och nu börjar jag känna mig tung i huvudet, lite snorig och allt sånt där skojsigt. Så är det ju såklart bonus att det är lingonvecka så magen gör apont också. Yay! Kan jag inte få ha ont nån annanstans också när jag ändå är igång? :/

Dags att bädda ner sig i soffan med ett stort glas varm O’boy och bara ta det lugnt. Men först, ta och spana in gullungen:

Hur söt får man bli?

Vad ska man med leksaker till när det roligaste som finns är att leka med stolens delar?

Jaha, idag ringde de från Ersta sjukhus. Jag hade glömt bort hur många dagar det hade gått, igår kom jag på att ”fan, jag skulle ju ringa” och då hade det gått 12 dagar. Slängde mig på telefonen direkt, klockan var väl 14.10 ungefär. Kom fram fort, men såklart säger sköterskan som svarar ”Nej, de har bara telefontid till klockan 14, kan du ringa imorgon istället?”.
Sagt och gjort, idag gick jag upp i god tid för att kunna ringa. (Ja, egentligen skulle jag vara på VFU men har haft ont i huvudet i två dagar så jag har stannat hemma.) Satte mig framför datorn för att vakna till lite, och så ringer telefonen. Då är det en sköterska från Ersta. Jag blev helt paff och bara ”men jag skulle ju ringa er om typ 5 minuter”. Skönt iaf att jag slapp det, det är alltid lättare när de ringer än när jag måste ta itu med det själv.
Hur som helst så blev hon lite förvirrad, vilket i sin tur gjorde mig förvirrad så jag är inte säker på att jag kan förklara vad hon sa. Men iaf så ska jag bli kallad till gastroskopi, det verkar som att det blir den 30:e november. Ser INTE fram emot det. Tydligen ska jag ta prover samtidigt, och sen tar det tre veckor innan provsvaren kommer, och då ska jag visst dit igen. Den 21:a december tror jag hon sa. Hon tyckte iaf att det var bättre att jag tog proverna samtidigt som jag gör gastroskopin, så slipper jag åka dit två ggr. Men hon skulle se till att endoskopienheten kallade mig (det hade blivit nån miss där, det var därför hon var förvirrad) och så skulle jag få hem papper om det. Det gick faktiskt fortare än jag trodde. Ungefär en månad från att läkaren skickade remissen till att jag får komma dit.
Skönt att få det avklarat nu iaf.

Jaha, nu ringde hon igen. Jag är inbokad 30:e november för gastroskopi och ska lämna prover då också. Sen ska jag på återbesök till en läkare den 21:a december. Får hem en massa papper om det här i slutet av nästa vecka ungefär. Hon tyckte det var så skönt med folk som var hemma när hon försökte få tag på dem. Rena turen att det var idag hon ringde, annars är jag ju borta varje dag.

På tal om att folk är hemma.. jag fattar inte varför det ska ringa så mycket folk när man är hemma på dagarna! När jag inte är hemma är det inte en käft som ringer, idag har jag haft fyra telefonsamtal redan. Okej, två av dem var från Ersta så det var ju bra samtal. Sen var det en felringning, och så var det nån som ringde från DN och undrade om jag inte ville ha hans fantastiska erbjudande. Jag sa att det ville jag inte, för jag har haft tidningen innan och sa upp den för att jag inte hade råd. ”Jaha, men vill du inte ha den från januari då?” sa han. Jag förklarade att min ekonomi kommer se likadan ut då, så NEJ, det vill jag inte. Då gav han sig och la på. Jag hatar telefonförsäljare!

Nej nu är det dags för frukost. Och sen måste jag nog vila lite så huvudvärken ger sig. På tal om huvudvärk, visst är jag söt när jag inte är nykter? ;)

Det har blivit en liten paus i bloggandet. Jag har haft massor att göra både i skolan, med Zarah och med kören. Har knappt haft nån tid för mig själv och därför har bloggandet blivit lagt åt sidan. Den lilla tiden jag har haft för mig själv har jag prioriterat andra saker helt enkelt.

Magen krånglar fortfarande, suck. För två veckor sen (knappt) var jag på vårdcentralen och lämnade diverse prover. Idag ringde jag dem och undrade ifall det hade kommit några svar. Sköterskan jag pratade med fick tydligen inte lämna ut provsvar över tfn sådär, så hon skulle lämna en lapp till min läkare att hon skulle ringa mig. Det gick väl en timme eller så, och så ringde läkaren. Hon verkade frustrerad över att hon fortfarande inte kunde sätta någon diagnos på mig. Proverna hade visat att jag hade lite för låga järn- och B12-värden. Hon ville inte sätta in nån behandling eller göra test typ laktos och gluten eftersom hon tyckte att mina symptom inte stämde med det. Istället skickar hon en remiss till gastroenterologin på Ersta sjukhus, där jag får träffa en specialist som kommer utreda vad det är för fel på mig egentligen. Troligen kommer det bli gastroskopi eller liknande där, och det ser jag INTE fram emot. Men jag har läst lite på deras hemsida, och man kan få bedövning, avslappnande medel och i vissa fall även narkos. Så jag behöver inte ligga där och vara rädd iaf, det finns hjälp. Alltid nåt. Nu är det bara att vänta tills jag får komma dit. Om 10 dagar ska jag ringa dit och prata med en sköterska och förhoppningsvis kunna peta in en tid så fort som möjligt. Det är hyfsat lång väntetid, men det är inte lika lång som på Danderyds sjukhus där det brukar ligga runt 3 månader. Så länge vill jag INTE vänta! Jag har redan dragits med den här skiten i snart 2 månader, det räcker. Så det jag hoppas på nu är att det antingen ska gå över (stor chans att det kommer hända…) eller att jag får tid inom några veckor. Vi får se hur det blir. Nu vet jag iaf att det händer saker, och det känns skönt.

I övrigt mår jag relativt bra, den psykiska delen har hållt sig på en ganska lugn nivå den senaste tiden. Det är jag glad för, hade inte orkat med att både den fysiska och den psykiska delen krånglar samtidigt.

Har tagit en liten paus från kören också. Vi har haft en otroligt intensiv höst med skivinspelning, Globenkonsert och Körköret. Närmast väntar en konsert med musikskolans orkester, men jag har bestämt mig för att skippa den. Jag orkar helt enkelt inte. Måste få en andningspaus nu. Satsar istället på att vara på banan igen till adventskonserten vi har på första advent.

Nu ska jag försöka få i mig nån kvällsmat här… mannagrynsgröt tror jag det blir. Det är snällt mot magen.

*off*

Idag är det ingen rolig dag. Förkyld och eländig, fick nåt skumt bakisaktigt ett par timmar på eftermiddagen också. Dagen har till största delen tillbringats i liggande position i mammas soffa, med ett avbrott för lunch på Donken. Tog bilen hem sen, inte en suck att jag hade orkat åka kommunalt. Bara att gå från där jag parkerade bilen och hem var en mindre pärs… var helt slut redan innan jag hade gett mig i kast med trapporna. Hur jag var sen när jag väl kom uppför trapporna, tja… hade inte hallgolvet varit så hårt hade jag banne mig bara rasat ihop och troligtvis legat där än.

Festen igår blev lyckad, trots min ångest och så. Det var avspänt och spontant, precis lagom mycket folk. Inte blev det så sent heller, tror vi kom i säng vid strax efter 1. Fick lite fina presenter också, konstigt nog verkade folk ha tagit fasta på det här med stjärnor… men jag gillar sånt! :)

Sjunget i Nynäs var dock inte lika lyckat, åtminstone inte min insats. Det gick bra att sjunga när vi repade, men när vi stod på scenen och var typ halvvägs genom programmet så fick förkylningen för sig att den skulle sätta sig på halsen. Så det lät väl inte superbra efter det direkt. Och naturligtvis började det spöregna när vi klev av scenen och skulle gå tillbaka till bilen. Det hade varit sol under hela framträdandet, och i samma sekund vi satte oss i bilen så slutade det regna… typiskt!

Åh, jag fick ju presenter idag med. Mamma kom hem och hade med sig presenter från morbror Kurt och hans sambo. Ett salt- och pepparströarset, och fyra äggkoppar som matchade. Jättesnyggt! Allt i gråa nyanser och med ränder på. Tydligen var det en hel serie med massor av grejer, så jag får väl börja samla nu! :)

Imorgon börjar skolan också. Jag har sett fram emot det, men det är så typiskt att jag ska bli sjuk… orkar ju ingenting typ. Men imorgon är det bara inskrivning på kursen, så det är lugnt. Jobbigt att gå upp tidigt bara.. :) Men jag kanske är lat och tar bilen. Jag måste ändå flytta på den eftersom den står på en parkering som bara är 2 timmar mellan 8-21, och sen ska jag ändå till mamma eftersom det är kör imorgon. Jag kommer förvisso inte kunna ta en ton på kören, men jag vill ändå vara där och lyssna, för vi ska dra igenom Globenlåtarna och jag vill höra hur de låter. Vi ägnar bara två rep (+ stort rep i Filadelfiakyrkan med Lönnå) åt dem.

Det är förbaskat mycket kör den här hösten, vi har många åtaganden. Närmast är det Sånger för livet i Globen, sen är det Stora KörKöret, orkesterkonsert med musikskolans orkester, adventskonsert och julkonsert. Förutom detta ska vi även ägna två lördagar åt att spela in en skiva. Ja, Life on mars ska vara med på den, R… och jag vet att du kan en rolig anekdot om den låten. ;) Det ska iaf bli intressant att se slutresultatet där. Det är vår första studioskiva. Alla våra konserter spelas in och finns på skiva iofs, men det är mest för oss i kören och våra anhöriga typ. Det är rena liveinspelningar vars syfte är, förutom att kanske sprida lite njutning, att visa oss vad vi kan göra bättre, och vad vi gör bra. Nyttigt att lyssna på! Och det är roligt att ta fram allra första skivan, våran första konsert vi gjorde i maj -99… lyssna på den och sen jämföra med senare skivor. Vi har verkligen utvecklats!

Nej, nu är det dags för en kopp te och sen sängen.

*OFF*