Posts Tagged ‘Sjuk’

Favorit i repris?

Det blev ett till besök på akuten. Igår när jag skulle kliva in i duschen fick jag åter en sån blixtrande vidrig huvudvärk. Vågade inte riskera något, så mamma kom och hämtade mig och så åkte vi in till SöS.

Väl där fick jag ett eget rum ganska omgående, lustigt nog samma rum som jag hade sist. Dr Gustav tog prover och gjorde undersökningar. Jag fick svara på ungefär en miljard frågor. Eftersom jag fått ett nytt anfall av ”åskknallhuvudvärk” så ville dr Gustav göra en ny CT (skiktröntgen) av huvudet, trots att det inte visat något två dagar tidigare.

Jag fick komma till röntgen ganska snabbt, och väl tillbaka på akuten så fick jag vänta på svaret. Det kom en massa ambulanslarm hela tiden som läkarna fick gå iväg på, så allt drog ut på tiden. Efter många om och men kom en ny doktor, eftersom dr Gustav slutat för dagen. Dr Clara gjorde fler tester, och gav mig två Citodon. Hon berättade att röntgen såg bra ut, men att hon skulle diskutera med specialister hur de skulle gå vidare.

Så småningom kom hon tillbaka och berättade att hon hade diskuterat med bl.a. neurologen på Karolinska, och att de kommit fram till att det var nödvändigt att göra en ny lumbalpunktion (ryggvätskeprov) för att helt kunna säkerställa att det inte var någon blödning eller annat allvarligt. Men det skulle dröja en stund innan provet skulle kunna tas, så jag fick vänta och vila.

Efter någon halvtimme kom dr Clara tillbaka i sällskap av dr Karin för att göra lumbalpunktionen. Den här gången fick jag sitta upp istället för att ligga ner. Dr Clara frågade ifall jag ville ha bedövning, men jag sa att vi kunde testa utan först. Första sticket resulterade inte i något, trots att hon grävde runt en bra stund i ryggen. Det gjorde inte särskilt ont, det var mest bara obehagligt. Eftersom de var tvungen att sticka på nytt så fick jag bedövning inför det andra sticket. Jag satt så lugnt  - det gjorde ju faktiskt inte ont – att dr Clara och dr Karin tyckte att jag var så himla duktig. ”Du är en riktig hjältinna som står ut med det här!” Äh. Sååå farligt var det inte.

Sen helt plötsligt kände jag att det gick som en elstöt genom mitt vänsterben. ”Nu kommer det vätska!” hörde jag dr Clara säga. ”Elstöten” betydde alltså att hon hittat rätt. När hon sedan drog ut nålen igen så kom det en likadan elstöt. Det var nog det värsta med det hela. Sticken och ”rotandet” kändes förvisso, men gjorde inte direkt ont. Men ”elstötarna” var grymt obehagliga!

Blev omplåstrad och fick ligga på rygg i väntan på provsvaren. Vätskan såg tydligen bra ut så jag förväntade mig inte något annat av analysen. Så småningom kom dr Clara tillbaka och bekräftade det jag trodde – analysen av både ryggvätska och blod såg bra ut. Jag fick alltså åka hem, efter ca 10 timmar på sjukhuset.

Idag känns det aningens bättre. Jag är fruktansvärt stel och öm i ryggen efter lumbalpunktionen, men det var ju inte särskilt oväntat med tanke på hur dr Clara rotade runt där igår. Huvudet känns sådär. Trycket har lättat lite och huvudvärken är bättre, åtminstone så länge jag ligger ner. Troligen har jag fått den här huvudvärken man kan få efter en lumbalpunktion, så jag är inte orolig. Den brukar ge med sig efter en vecka eller så. Och det gör inte JÄTTEont när jag står eller sitter, så det är okej. Tänker spendera hela dagen liggandes i soffan, och med lite tur kan jag jobba imorgon igen.

Sammanfattningsvis har det här varit den värsta påsken ever. Halva tiden har spenderats på sjukhus, andra halvan har spenderats liggandes i soffa eller säng. Inget påskgodis (vilket iofs bara är bra), ingen påskmat, inget firande… med andra ord ingen påskkänsla alls. Nåja. Det kunde ha varit värre. Vad det än är som är fel så är det inget allvarligt. Jag överlever.

Om att ta påskens budskap om Jesu lidande bokstavligt.

I torsdags skulle jag för första gången testa att träna piloxing. Blev övertalad av en kollega (vi kan kalla henne Vikarien J) samma dag, och tänkte att det kunde vara spännande att testa något nytt. Vikarien J hade även övertalat Hjärtevännen att testa, så vi var tre glada tjejer som träffades på gymmet.

Ungefär fem minuter in i passet började jag känna mig konstig, och så PANG fick jag en blixtrande huvudvärk. Den kom från ingenstans och var den vidrigaste huvudvärk jag någonsin upplevt. Det kändes ungefär som när man får brainfreeze – den där ilande smärtan man kan få om man äter eller dricker något kallt för fort. En vanlig brainfreeze går ju över efter några sekunder, men inte det här. Smärtan gick i vågor, och växlade mellan hysteriskt jävla skitont och lite mindre jävla skitont. Jag satt på golvet i träningssalen och vågade inte resa på mig. Visste inte om jag skulle kunna ta mig därifrån på egna ben. Instruktören kom fram till mig och frågade hur jag mådde. Jag lyckades mumla fram ”jag har huvudvärk…”, hon rådde mig att vila och dricka mycket vatten.

Jag satt där jag satt, höll om huvudet och försökte bestämma mig för om jag skulle spy, dö eller svimma först. Inget av det hände dock. Det gjorde bara fruktansvärt ont.

När passet var slut kom Hjärtevännen och Vikarien J fram till mig och undrade hur det stod till. Jag mumlade återigen fram att jag hade så ont i huvudet. De hjälpte mig till omklädningsrummet, och där blev jag sittande. Hade så ont så tårarna rann. Hjärtevännen frågade mig om jag klarade att köra hem, men det kändes som en omöjlighet.

Då började deras fantastiska fixande för att hjälpa mig. Vikarien J ringde sin man och frågade om han kunde komma med bil så hon kunde köra min bil hem (med mig i) och att han kunde vara följebil och ta med henne hem sen. Då hade ett av deras barn somnat, så han kunde inte komma ifrån. Men då ringde han sin mamma, för att hon skulle kunna komma hem till dem och passa barnen så han kunde åka iväg.

Hjärtevännen frågade om det inte var bättre att jag åkte hem till mamma istället. Den tanken hade inte ens slagit mig, men det var nog en bra idé att jag inte skulle vara ensam.

Ska vi ringa mamma?” sa Hjärtevännen, och jag kunde bara nicka till svar. Fick fram telefonen, letade upp mammas nummer och gav telefonen till Hjärtevännen. ”Kan du ringa…?” var allt jag fick fram. Hon ringde, och lyckades skrämma skiten ur mamma som trodde det var jag. Hon berättade senare att när hon hörde ”Hej, det är Hjärtevännen här…” så blev hon alldeles kall. Jag förstår henne, för när jag åkte från henne (hade ätit middag där) runt 1,5 timme tidigare så mådde jag hur bra som helst. Och så ringer någon annan från mitt nummer…

Hursomhelst så körde Vikarien J min bil med mig i passagerarsätet, och Hjärtevännen följde efter i sin bil. Vi möttes upp av mamma utanför hennes hus. Jag fick kramar av finaste Vikarien J och finaste Hjärtevännen innan de båda åkte iväg igen i Hjärtevännens bil. Mamma hjälpte mig upp till henne och jag kraschade på hennes soffa. Låg med händerna runt huvudet, det kändes som att det skulle explodera närsomhelst. Förutom smärtan hade jag ett enormt tryck i huvudet. Till slut somnade jag, och när jag vaknade efter några timmar så hade den värsta smärtan släppt. Drack en kopp te och gick och lade mig för natten.

På morgonen kändes det bättre. Hade fortfarande ett tryck i huvudet, men inte mycket smärta alls. Kände mig ganska ok, så jag körde hem. Skrev en status på Facebook om vad som hade hänt, och det kom kommentarer som gjorde mig riktigt orolig. Vänner bad mig att låta en doktor kolla upp mig, för det kunde vara allvarligt. Jag kollade på Vårdguidens hemsida och fann följande mening:

”Vänd dig till akutmottagning på sjukhus:

  • vid plötslig och svår huvudvärk”

Då blev jag lite orolig, för det var ju precis så det var för mig. Vid det här laget hade smärtan börjat återkomma, även om den inte var i närheten av samma styrka som dagen innan. Jag ringde Sjukvårdsrådgivningen och beskrev vad som hade hänt. Sköterskan tyckte att jag absolut skulle åka in till akuten och kolla upp det, eftersom det inte hade släppt än. Så jag ringde mamma som följde med mig in.

Vi kom till akuten, och väl där gick det ganska snabbt med allt. Det kollades blodtryck, puls, syresättning, temp, blodprover togs och jag fick berätta vad som hänt samt gradera smärtan. ”Hur ont har du på en skala 0-10 där noll är ingenting och tio är överkörd av tåget?” Hade jag fått samma fråga kvällen innan hade jag svarat nio eller tio, men nu var det mer fem-sex.

Blodtrycket var mycket högre än normalt (tror det var 160/90, och jag brukar ha ett alldeles normalt blodtryck i vanliga fall), jag hade en vilopuls på 90. Inte bra alltså.

Blev förflyttad till ett övervakningsbås där jag kopplades upp mot en maskin som kollade puls, syresättning och blodtryck. Syresatte mig bra (96-97%), men blodtrycket var fortsatt högt och pulsen låg runt 85-95 hela tiden. Så fort jag rörde mig lite gick pulsen upp över 100.

En läkare kom och undersökte mig. Hon gjorde en massa små tester och ställde frågor. När hon var klar sa hon att det fanns en liten risk för att jag kunde ha en blödning i något blodkärl i huvudet, och att hon därför ville skicka mig på en skiktröntgen av huvudet. Om röntgen inte skulle visa något ville hon göra en lumbalpunktion (ryggvätskeprov) för att vara helt säker. Jag fick två Citodon mot smärtan och dropp eftersom jag inte fått i mig någon mat.

Jag var så fruktansvärt trött att jag helst bara ville sova, så jag låg mest och slumrade. Fick åka iväg till röntgen som inte visade någonting (ingen blödning, ingen bihåleinflammation etc), så då skulle det alltså göras en lumbalpunktion. Jag fick ligga ihopkrupen i fosterställning, och läkaren berättade hela tiden vad hon gjorde. Det absolut vidrigaste var när hon skulle känna på höftkammen för att hitta rätt ställe för nålen. Hon tryckte så hårt att det kändes som om benen skulle gå av. Satan vad ont det gjorde!
Sedan fick jag lokalbedövning innan själva provnålen sattes. När bedövningen börjat verka kändes resten knappt. Som tur var lyckades läkaren sätta nålen precis rätt, och hon fick ut ryggvätska på första försöket. När jag blivit omplåstrad skulle jag ligga platt på rygg i två timmar för att undvika att få huvudvärk (!) av undersökningen, vilket ca 10% av unga kvinnor får. Själva ryggvätskan såg tydligen bra ut, men skulle skickas på analys för säkerhets skull.

Jag låg så snällt där på rygg, slumrade till ganska mycket. När bedövningen släppte kändes det dock som om ryggen skulle gå av. Fy vad det gjorde ont! Var tvungen att gå upp på toaletten vid ett tillfälle, och jag var så stel och hade så ont att jag gick som vilken 95-åring som helst…

Efter två timmar kom läkaren tillbaka och berättade att allt såg bra ut. Blodproverna och ryggvätskeprovet visade inte på något allvarligt fel, det enda som var i närheten av att vara avvikande var de vita blodkropparna (som indikerar ifall det är en virusinfektion). De ska ligga under 5 och jag hade 4. Alltså fortfarande inom det normala, om än nära ”taket”. Jag hade alltså ingen hjärnblödning, med största sannolikhet heller ingen hjärnhinneinflammation. Hon kunde inte konkret säga exakt VAD det var, eftersom det finns så otroligt många anledningar till huvudvärk, men hon kunde åtminstone utesluta att det var något riktigt allvarligt.

Jag fick recept på värktabletter och blev hemskickad, med rådet att ändå vara uppmärksam. Om huvudvärken inte ger med sig eller om det blir värre så ska jag komma tillbaka. Då kan det eventuellt vara så att det finns en propp i ett speciellt blodkärl i huvudet. Inget som är jättefarligt (då hade hon inte skickat hem mig), men det behöver åtgärdas.

Mamma, jag och min 95-åriga rygg åkte hem, via apoteket där jag hämtade ut Citodon och Pronaxen. Stoppade i mig ett par tabletter när jag kom hem, och så tvärdäckade jag. Sov som en stock hela natten.

Idag känns det hyfsat. Efter två Citodon och en Pronaxen har jag knappt ont i huvudet alls, trycket kvarstår dock. Ryggen känns stel och öm, ungefär som om jag blivit manglad. Jag har blåmärken i armvecken och torkat blod på ena armen. På ryggen sitter förbandet fortfarande kvar, så där vet jag inte hur det ser ut. Ska försöka ta en dusch så kanske det känns bättre sen.

Tur att jag har mina fina vänner som oroat sig för mig, erbjudit sin hjälp och stöd, och frågat hur allt är. Det har varit full fart bland kommentarerna på Facebook! Den absolut roligaste kommentaren fick jag av Missy:

”Oh gudars vad du tar påsken galore! Man behöver inte lida you know, det är en tradition, inte förkroppsligande av Jesu smärtor.;)”

Åh fan, jag missade visst nåt där.

Hur som haver, jag lever. Och det tänkte jag fortsätta med. Ska vila hela dagen och hålla tummarna för att det känns bättre imorgon!

Jamen jag säger ju att jag är värdelös på att blogga.

Men idag är jag hemma o är sjuk, så ett litet blogginlägg ska jag väl ändå kunna åstadkomma. Det är inget allvarligt fel med mig, huvudvärk o feber bara. Hade en hemsk huvudvärk hela dagen på jobbet igår, inga smärtstillande bet på den. Jag försökte stå ut eftersom det var jag som skulle stänga, men vid tretiden gav jag upp. Åkte hem o sov. Kollade tempen o insåg att huvudvärken fått sällskap av en lätt feber. Eller ja, lätt o lätt. Andra skulle kanske inte ens kalla 37,5 för feber, men jag som i vanliga fall ligger runt 36-strecket (ibland till o med snäppet under) börjar känna mig risig när tempen går över 37. Har jag 37,5 är jag riktigt dålig, går den över 38 är jag totaldäckad. Tur i oturen då att jag sällan får hög feber (vi pratar då temp på 39-40 grader).

Idag har jag sovit hela förmiddagen. Funderade sedan på om jag var frisk nog att gå till jobbet imorgon (man måste friskanmäla sig innan 13), men febern har ännu inte gett sig av o huvudet dunkar på fortfarande. Så det blir en till dag hemma o så hoppas jag vara frisk nog att jobba på fredag.

För hur det än är så saknar jag barnen o deras fantastiska yttranden. Häromveckan hade jag med mig ett gäng ungar till lekhallen, där de fick bygga med stora kuddar, spela innebandy, hoppa studsmatta o en massa annat. Själv satt jag på en slags trappbänk o lät dem leka ifred.

Där jag satt observerade jag två av barnen, o lyssnade lite halvt om halvt på deras samtal. Utifrån vad de pratade om så förstod jag att de lekte att de skulle gå till affären. Uppenbarligen låg affären precis där jag satt, för de kom fram till mig o ett av barnen tittade uppfordrande på mig o sa:
”Hej, var finns åsnematen?”
Jag blev helt paff. ”Åsnematen?” svarade jag.
”Ja. Åsnematen, var finns den?”
”Ehh. Där borta, tror jag?” sa jag o pekade.
”Jaha. Tack!”

Sen gick de vidare o fortsatte med sin lek. Kvar satt jag o undrade vad i hela friden det där var. Åsnematen, liksom? Jag hade förstått frågan om barnen hade lekt åsna, men det fanns ingenting i deras samtal innan som tydde det minsta på att leken innefattade åsnor. Barns tankar äro outgrundliga!

Helt plötsligt känns det faktiskt rätt bra att ligga under ett täcke i soffan. Himlen öppnade sig precis o släppte loss världens hagelstorm, som nu övergått i ett spöregn. Inte ett väder jag längtar ut i direkt. Dessutom blåser det så att jag är imponerad av att träden inte rycks upp med rötterna o flyger iväg.

Nu ska jag fixa mig en kopp kaffe eller tre o sen sätta mig o scrappa ihop ett kort jag har fått på beställning. Det ska levereras imorgon o jag har inte ens börjat.

O apropå vädret. Två minuter senare skådar jag blå himmel o det är endast en lätt bris som får trädgrenarna att vaja sakta av o an. Är det inte sånt här som kallas aprilväder?!

Ett litet livstecken.

Jodå, jag lever. Jag lovar. Jag har bara haft annat för mig på sistone, och har således inte riktigt haft tid (eller lust, snarare) att blogga.

Så. Vad har hänt sen sist? Jul och nyår spenderades hos den här damen:

Nu är det 2011, och jag försöker fortfarande lära mig det. Antar att det kommer ta ett tag, eftersom det är likadant vartenda år.

I övrigt då, på sjukdoms- och skadefronten? Jo, evighetsförkylningen verkar börjar släppa sitt stenhårda grepp om mig. Det är på tiden, kan man lugnt säga. Sen i början av september, det vill säga i drygt fyra månader, har jag varit mer eller mindre förkyld. Och vid tre tillfällen har det satt sig riktigt ordentligt på halsen, i form av stämbandskatarr. Senaste gången var precis innan JulCapricerna (såklart, jag blir alltid sjuk lagom till konsert), och då var det nästan lite läskigt. Mitt i en mening försvann rösten. Jag satt och pratade med min vän I när hon sa ”Du börjar låta hes”, jag svarade ”Jo, jag märker det” och fortsatte meningen jag just påbörjat. När jag kom till slutet av meningen var rösten inte mer än ett pipande. Riktigt skumt!

När jag efter några dagar fortfarande inte hade mycket röst – dock hade jag inte ont i halsen överhuvudtaget, vilket fick mig fundersam över vad det var som pågick i min hals – så bokade jag en läkartid. Jag blev lite orolig över att jag för tredje gången på knappt två månader blivit så dålig i halsen, och den här gången dessutom så extremt snabbt, att jag ville kolla upp det.
Läkaren tittade i halsen och konstaterade jag att jag var ordentligt röd, och att jag borde ha ont. Halsprov togs men visade inte på några streptokocker. Alltså var det ett virus som bara var att vänta ut. Blev ordinerad röstvila, vilket gick sådär i och med konserterna. Dock hoppade jag över att sjunga på lördagens konserter, med resultatet att jag faktiskt kunde sjunga någorlunda på söndagen.

Och nu börjar jag som sagt känna mig ganska frisk. Hoppas bara att det fortsätter såhär nu, jag är trött på att ständigt gå runt och vara mer eller mindre sjuk.

Om vi då går vidare till skadefronten så kan jag upplysa om att jag är den klantigaste personen som skådats i detta universum. För någon vecka sedan skulle jag i vanlig ordning platta håret och således koppla in kontakten till plattången. Fråga mig inte hur jag lyckades, men när jag drog i sladden för att få tag på själva kontakten så fick jag den att snärta till så kontakten flög rätt i ansiktet på mig. Resultatet? Detta:
En liten men smärtsam blåtira, komplett med blödande sår. Tror inte det behövs utförligare kommentarer på det…

Nåväl, blåtiran bleknade, såret läkte. När det var så gott som borta kom nästa grej. När jag skulle gå av bussen lyckades jag slå i knät så hårt att skinnet ”brändes” bort på en fläck och hela knät blev blått. Såhär:

Fotot gör inte blåmärket rättvisa, men det var det bästa jag lyckades få till med dålig mobilkamera.

Som grädde på moset busade jag med Sweeney, I’s katt, och han råkade riva mig på handleden så rejält att det såg ut som att jag gjort något helt annat….:Det har hunnit läka lite nu, såg mycket värre ut innan…

Så. Det är väl ungefär vad som hänt sen sist. Det, och att jag nu varit rökfri i tre månader. Tre och en halv till och med. I söndags var det 15 veckor. Men vem räknar…? Det går förvånansvärt bra, även om jag på sistone haft ett röksug som varit ganska jobbigt. Jag har dock inte trillat dit, och vill inte göra det heller. Men ibland är det fruktansvärt frestande…

 

Ska försöka bli bättre på att uppdatera här.
Det säger jag jämt.
Håller det ett tag.
Sen skiter det sig igen.
Ska vi slå vad om att det blir likadant den här gången?

 

 

Så går en dag från vårt liv och kommer aldrig åter.

…och inte har den här dagen bjudit på särskilt mycket överraskningar. Har spenderat typ hela dagen i soffan, och åstadkommit följande:

Gjort klart kortet till A. Blev nöjd. Åtminstone någorlunda.
Ringt och grattat A. Garvat åt det störda dataspel hon hade igång i bakgrunden (”jag matar en munk med katrinplommon för att han ska gå och skita så jag kan sno hans kåpa som jag behöver”).
Pratat bort en stund med I, då vi bland annat slog våra kloka huvuden ihop för att komma på något fyndigt att skriva i A’s kort. Tror vi fick ihop nåt bra till slut.
Pratat bort en stund även med mamma. Blivit lovad köttfärsbiffar till middag imorgon. Våran måndagsmiddag, den traditionella efter-jobbet-före-kören-middagen. 
Kollat på tv. Parlamentet och Beck.
Druckit kaffe. Och ätit lite också. Men mest har det blivit kaffe.

Så. Där har vi min dag, mer eller mindre.

Imorgon har jag sovmorgon. Tror jag skippar att ringa vårdcentralen imorgon, mår faktiskt ganska hyfsat idag. Fortfarande hes, men efter två dagars nästan total tystnad så har rösten faktiskt återvänt till stor del. Hostar fortfarande, men det är också under kontroll. Tempen är jag inte riktigt överens med, den vill gärna hålla sig kring 37,5 (vilket är mycket för mig som normalt ligger på 35,9-36,1). Men jag är inte däckad längre. Tror jag är redo att jobba imorgon. Har bara halvdag, så det blir lite mjukstart inför resten av veckan.

Men nu – sova. Kan inte sitta och uggla hela natten, hur mycket sovmorgon jag än har. Och jag ska åka något tidigare till jobbet så jag och I hinner gratta A innan hon går för dagen.

Och just det. Fyra veckor som rökfri. Det ni.

Checklista.

Tagit mig upp till centrum. Check.
Köpt hö. Check.
Köpt vattenflaska. Check.
Köpt gott vin till A. Check.
Handlat diverse nödvändigheter i matväg ”när-jag-ändå-gick-förbi-ICA-kunde-jag-ju-passa-på”. Check.
Åkt hem igen. Check.
Däckat i soffan och blivit kvar där resten av dagen och kvällen. Check.

Det enda jag inte hunnit med är att göra kortet till A. Det tänkte jag dock börja pyssla med nu. Jag vet att klockan är mycket, men eftersom jag har vilat/sovit en del så är jag inte så jättetrött just nu. Då passar det bra att pyssla lite. Det är inte ansträngande, och jag får något att sysselsätta mig med. 

Imorgon ska jag ringa och gratta A, under förutsättning att rösten inte sviker alldeles för mycket. För idag har den varit väldigt skum.

Okej.

Ringde närakuten förut för att kolla om jag kunde få komma dit. Men eftersom jag inte är döende (det var inte vad sköterskan i luren sa, men det var en sådan attityd hon hade) så ska jag ta alvedon/ipren och vila i helgen, och sen kontakta min vårdcentral på måndag. Jaha. Då vet jag vem som hänger på luren klockan åtta på måndag morgon.

Halsen är en smärre katastrof idag. Jag låter ungefär som om jag skulle hällt i mig ett par kubik sågspån. Och så hostan på det. Jippi.

Sitter nu och laddar för att ta mig upp till centrum. Måste köpa hö till grisarna, plus en ny vattenflaska till tjejerna (eftersom jag råkade tappa den nuvarande i golvet och den fick en stor spricka = läckage). Och när jag ändå är uppe i centrum borde jag passa på att gå in på bolaget och köpa present till fina A som fyller år imorgon. Just det, måste göra ett kort till henne också. Fast det sistnämnda är ju inte så ansträngande, så det ska nog gå bra. Det är turen upp till centrum som känns som mission impossible. Nåja… resten av helgen ska jag ändå bara vila.

Igår sov jag ju ett antal timmar i soffan (och på bussen). Sen sov jag 11 timmar till när jag väl la mig i sängen. Och jag var fortfarande trött när jag vaknade vid tio. Nu är klockan strax efter ett och jag känner en längtan efter att få sova lite igen. Det är väl ett tecken på att man inte är på topp, va? Men jag måste upp till centrum först. Sen kan jag sova resten av dagen.

Och så ska jag drömma om att ett mirakel sker och att jag är frisk när jag vaknar. Eller imorgon. Det räcker om jag är frisk imorgon. Det är väl inte för mycket begärt?

Lyckades förresten skrämma bort en tant från Jehovas idag. Hon ringde på dörren, jag öppnade i morgonrock och med håret åt alla håll. Hon tittade förskräckt på mig och sa tyst ”Förlåt, nu väckte jag dig va?” (klockan var runt 12, så jag var knappast nyvaken).
”Näe, det är ingen fara. Men jag är inte intresserad”, kraxade jag ansträngt fram och pekade på broschyrerna hon höll i.
Tanten spärrade upp ögonen (jag lät rent ut sagt för jävligt och hon trodde väl att jag var besatt av demoner eller nåt) och stammade ”Nä…hä….hä. O-o-o-kej.”
Jag log mitt allra raraste leende och drog igen dörren utan att säga något mer. Tror knappast att just den tanten kommer ringa på här igen…

Jag blir så trött.

När jag hade knappt 1,5 h kvar att jobba idag gick det inte längre. Då hade jag kämpat hela dagen och bara mått sämre och sämre hela tiden. Hosta, snuva, heshet, och slutligen även feber. Har gått med en envis förkylning nu sen i början av september, det har liksom gått upp och ner – ibland mår jag sämre, ibland bättre, men det släpper aldrig helt.

Den här omgången började jag känna av redan i mitten av förra veckan. Men det bröt ut på allvar först i söndags kväll. Var hemma från jobbet i måndags eftersom jag då hade hostat hela natten och inte orkade upp ur sängen på morgonen. Hostade och snörvlade mig igenom hela körrepet på kvällen. Men tisdag-fredag har jag jobbat. Dum som jag är. I tisdags hann jag väl jobba sisådär en halvtimme innan jag fick höra ”men du ser ju helt slut ut, VAD gör du här egentligen?!” första gången.

Allt eftersom veckan har gått så har jag så sakteliga blivit sämre. Men ingen feber, och jag har ändå känt mig tillräckligt ok för att jobba. Idag tog det stopp. Kände mig ok imorse, men framåt lunch var det inte så roligt längre. Och ungefär då började mina kollegor fråga hur jag mådde, så uppenbarligen syntes det rätt tydligt… Sen har det iofs under hela dagen räckt med att jag öppnat munnen och sagt något för att folk ska höja på ögonbrynen; jag var rejält rosslig och hes redan imorse, och det har bara blivit värre och värre. För att inte tala om hostan från hell, som driver mig till vansinne…

När jag kom tillbaka till avdelningen efter rasten tittade min kollega J på mig och sa ”Men du, har du kollat om du har feber? Du ser alldeles rosig och febrig ut.” Eftersom vi har en örontermometer så kunde jag ju enkelt kolla, och visst hade jag feber. Och då hade jag redan innan börjat fundera på om jag verkligen skulle klara av att jobba ända till halv fem. När tempen visade feber så var det ingen diskussion – jag anser att om man har feber så är man hemma. Men jag tänkte att jag skulle stanna över mellanmålet för att underlätta för kollegan C, eftersom hon annars skulle blivit ensam med alla barnen (J slutade tidigt).

Vid tretiden var jag riktigt risig, hade börjat känna mig yr och febern hade definitivt stigit. Så jag gick in på avdelningen bredvid för att höra om kollegorna S och E kunde hjälpa C, för nu ville jag verkligen åka hem. S tittade på mig i ungefär tre sekunder och sa ”Men gumman, det är klart att du ska åka hem, det har jag bara väntat på att du ska komma och säga. Jag förstod det redan vid lunch, för du såg riktig dålig ut då. Vi hjälper C, det är ingen fara.” Och E tyckte också att jag självklart skulle åka hem. Sen spände S ögonen i mig och sa ”Så nu åker du hem och VILAR. Okej?”
”Jag ska vila hela helgen, vi ses på måndag” svarade jag.
”Ja, OM du är frisk. Du ska INTE komma tillbaka för tidigt!” sa S.
”Jag lovar, för annars skäller du på mig va?” 
”Ja, och det vill du inte.”
”Eh, nä. Jag ändrar mig då – vi får se om vi ses på måndag…”
”Bra. Åk hem och krya på dig nu gumman, så ses vi när du mår bättre.”

Gulliga S. Hon har haft koll på mig och hur jag mår hela veckan, och nu idag hade hon bara väntat på att jag skulle be om att få åka hem. Det är fint med så omtänksamma kollegor. Fast hon brukar inte kalla mig för ”gumman” i vanliga fall, så hon måste ha tyckt att jag såg riktigt ynklig ut…

Somnade på bussen hem, väl hemma somnade jag sedan sittande i soffan vid ett par tillfällen. Till slut la jag mig ner i soffan istället, och då sov jag först någon timme. Sedan vaknade jag till, kollade datorn lite och tänkte gå och lägga mig i sängen istället. Men uppenbarligen somnade jag om, eftersom jag vaknade nyss – fortfarande i soffan. Men nu börjar tröttheten sätta in igen (trots att jag har sovit mer än jag varit vaken sen halv fyra i eftermiddags…) så jag ska flytta över till sängen och förhoppningsvis få en lång natts sömn där.

Morgondagen kommer, om inget mirakel sker, att innebära ett besök på närakuten. För hostan (och halsen i allmänhet) driver mig verkligen till vansinne. Den går djupare och djupare, och det gör ont varje gång jag hostar. Jag har inte direkt ont i halsen, iaf inte när jag sväljer, men som sagt så känns det som att hostan river ordentligt både i halsen och ner i luftvägarna. I vanliga fall hade jag väntat ut det, men nu när jag faktiskt varit mer eller mindre förkyld i nästan två månader så vill jag kolla upp det här. Framförallt nu när min kära vapendragare I just varit hemma en vecka med samma typ av hosta/feber/förkylning/trötthet och fått diagnosen Övre luftvägsinfektion. Jag misstänker att det är vad jag också har, men jag vill kolla så att det inte har vandrat neråt; lunginflammation och liknande är inte att leka med. Och den här hesheten är något nytt, såhär dålig i halsen blir jag aldrig annars vid en ”vanlig” förkylning.

Men först ska jag sova, och hoppas på att åtminstone febern är ett minne blott när jag vaknar.

Det rör fortfarande på sig…

Dagens vikt är nämligen 72,4 kg. Börjar verkligen närma mig nästa drömgräns, som är 70 kg. Jag minns inte ens när jag vägde under 70 kg senast… tidigt på högstadiet, kanske?

Har varit och jobbat idag, trots förkylning och ögoninflammation. Fast än så länge har inte förkylningen blivit så värst jobbig, och ögoninflammationen måste vara den lindrigaste jag haft. Är mest lite röd i ögonen och så kommer det yttepyttelite kladd. Och blir det inte värre än så är det ju knappast något att gnälla över. Det kanske är pollen trots allt, och inte alls någon inflammation?

Hittade en ”liten” lista inne hos Beckah som jag blev sugen på att fylla i själv ;) Så här kommer den:

Vilken svordom använder du mest? Fan eller helvete tror jag.
Äger du en iPod? Nope.
Vilken tid är din väckarklocka inställd på? Beror på. Om jag jobbar dag kan det vara allt mellan halv fem och sju. Annars brukar jag ställa den på nio-halv tio för att inte sova bort hela dagen.
Hur många resväskor äger du? Äger nog ingen resväska alls. Brukar packa i en bag (det har jag väl tre-fyra st) eller så lånar jag en av mamma.
Använder du flip-flops? Har ett par, men använder dem helst inte. Får så ont mellan tårna.
Var köper du dina matvaror ifrån? Brukar bli Coop Extra eller Ica Kvantum. Ibland Coop Nära, om det bara är typ mjölk jag ska ha.
Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden? Jag har alltid trivts bäst bakom kameran, men numera börjar det bli lite roligt att vara med på bild också. Fast jag är nog fortfarande helst bakom kameran ;)
Vilken var den senaste filmen du såg? Hm. Det var säkert Mamma Mia (för hundrafemtielfte gången) på jobbet.
Du är ledig. Umgås du helst med en hel barnfamilj eller med en vän? Det spelar ingen roll alls. Många av mina vänner har liksom barn…
Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa? Oj. En lägenhet, tror jag. Eller en bil. Beror väl på hur mycket jag vinner :)
Har någon någonsin kallat dig lat? Jodå, det har hänt.
Tar du någonsin medicin för att hjälpa dig somna snabbare? Inte numera, men har gjort förr. Och det finns tabletter kvar i skåpet.
Vilken CD ligger i din CD-spelare just nu? Ingen. Har en stereo men lyssnar sällan på cd i den.
Vilken är världens bästa artist/grupp just nu? Måste man välja? Det är ju jobbigt… men jag har snöat in lite på Zifa på sistone.
När var senast någon stötte på dig? Idag på busshållplatsen. Fast det var ett fyllo, så det räknas kanske inte, haha.
Vad åt du till middag senast? Pasta med kycklinggryta.
Använder du huvtröjor? Jadå.
Kan du vissla? Japp. Fast det låter inte bra.
Vem var den senaste som ringde dig? En kollega.
Vilken är din favoritåkattration på ett nöjesfält? Berg-och-dalbana var det förr. Nu vet jag inte om jag vågar åka nåt alls, haha.
Tror du folk pratar bakom ryggen om dig? Säkerligen. Men det är deras problem.
Vilket riktnummer befinner du dig i? 08.
Tittade du på tecknat när du var liten? Ja. 
Hur stort är ditt närmaste köpcentrum? Inte så stort. En del klädaffärer, två mataffärer och lite andra affärer.
Hur många syskon har du? Två halvsyskon, och typ 8 bonussyskon.
Är du blyg inför det motsatta könet? Beror på situationen. Men jag kan vara lika blyg inför tjejer också.
Vilken film kan du alla replikerna till? Mamma Mia. Bara för att Z älskar den och vill se den så ofta hon kan. Sen är det säkert ett par till, men jag kommer inte på några nu.
Äger du några band t-shirts? Finns nog nån enstaka i garderoben.
När flög du senast? Sommaren 2007.
Hur många stolar står kring ditt köksbord? Fyra.
Läser du för skojs skull? Japp. Jag älskar att läsa.
Pratar du några andra språk? Engelska och tyska. Borde kunna franska och latin också, men minns inte mycket från lektionerna i skolan…
Diskar du din egen disk? Ja, antingen jag eller diskmaskinen.
Har du gråtit offentligt? Ja, men det händer inte ofta. Jag tycker inte om att gråta när jag är bland folk.
Har du en stationär dator eller en laptop? En laptop. Stationär var läääängesen.
Försöker du alltid lära dig nya saker? Jodå. Man kan aldrig lära sig för mycket.
Vill du just nu göra några tatueringar eller piercingar? Vill göra fler tatueringar.
Tycker du att killen borde bjuda på första dejten? Nej, inte borde. Men det är trevligt om han gör det.
Kan du kasta macka? Nja. Sådär.
Har du någonsin varit på Jamaica? Nix.
Vad har du med dig in på bion? Nåt att dricka, och kanske lite godis. Och sällskap då förstås, går inte på bio ensam.
Vem var din favoritlärare och varför? Tyskaläraren på högstadiet, för att hon var så bra. Naturkunskapsläraren på gymnasiet, för att hon var så flummig och hade grymt skön stil.
Har du dejtat någon av en annan religion? Ja.
Vad har du för väder? Solen gick just ner. Men hela dagen har den varit framme.
Har du en blogg? Eh, ja.
Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet? Tyska, musik och speech tror jag.
Gillar du att flyga? Japp.
Vilket personlighetsdrag är ett måste hos en partner? Det enda som verkligen är ett måste är ärlighet. Sen har jag ju förstås en massa önskemål också ;)
När sov du senast på golvet? Det minns jag inte.
Vilken är din favoritdrink? O-drinken och varianter av den. Det mesta med mjölk i är gott.
Gillar du din boende-situation? Jodå.
Vilken är din mammas hemstad? Hon föddes i Steyr, men numera är hennes hemstad Stockholm.
Din pappas hemstad? Han föddes i Stockholm, men bor numera på okänd adress i himlen.
Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera? Klarar mig på 5-6 timmar, men helst 8-9.
Är dina dagar fullbokade och stressiga? Inte alltid, men det händer.
Hamnade du ofta i trubbel för att prata under lektionerna? Nej.
Vilken är din favoritfrukt? Äpple.
Bryr du dig om antalet kalorier i det du köper? Ja, numera gör jag det.
Hur gammal blir du nästa födelsedag? 30.
Är du petig när det kommer till stavning och grammatik? Ja. Gillar inte särskrivningar och felstavningar. Men påpekar sällan det när andra skriver.
Tror du på liv på andra planeter? Ja, någon form av liv åtminstone. Verkar ju osannolikt att vi skulle vara ensamma i universum.
Vem var den sista personen som gjorde dig arg? riktigt arg? En fd kompis.
Tror du att Gud är man eller kvinna? Jag vet inte ens om jag tror att Gud finns.
Vad var det senaste du åt? Drickyoghurt, fast den drack jag ju…
Kommer du bäst överens med personer av samma kön eller motsatta? Har flest kvinnliga vänner, men kommer lika bra överens med de manliga.
Hur valde dina föräldrar ditt namn? Pappa klappade mamma på magen under hela graviditeten och sa ”Hej Monika” (så han var låååångt före den där jäkla låten). När jag föddes var det namnet så rotat att det blev det. Fast mamma ville helst att jag skulle heta Jessica.
Gillar du senap? Nej. Möjligen som krydda i mat, så länge det inte tar över smaken.
Vad säger du till dig själv när allt känns svårt? Det tänker jag inte berätta offentligt.
Skulle du någonsin hoppa fallskärm? Nja.
Vilken karaktär från en film påminner mest om dig själv? Vet inte.
Har du någonsin köpt något från eBay, vad var det senaste i så fall? Nix.
Tycker du om att krama folk? Ja. Jag är en rätt fysisk person.
Skulle du säga att du är trendig? Nja. Jag är nog inte heeeelt ute iaf.
Äger du en digitalkamera? Ja.
Vilka kändisar har du blivit jämförd med? Vet inte?
Stör det dig om någon säger att dom ska ringa men inte gör det? Ibland. Beror på vem och varför.
Vilka böcker, om några har fått dig att gråta? Ett par stycken, men kommer inte på några titlar nu.
Tycker du att du är attraktiv? Inte direkt, men det räcker om min framtida partner tycker det ;)
Vad är du allergisk mot? Katter och pollen.
Får du dåligt samvete efter du ätit kött? Nej.
Om du var född av motsatt kön, vad hade du hetat? Tommy eller Robert.
Vem av dina bloggisar vill du helst veta allt detta om? Låter var och en bestämma själv om han/hon vill svara.

Och så avslutar vi med viktsiffrorna då… ;)

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 72,4 kg (100608) (BMI 27,7)

Totalt vikt: -21,4 kg

Totalt BMI: -8,1

Kvar till nästa delmål (under 70 kg = 69,9 kg): 2,5 kg

Kvar till delmål 2 (65,4 kg = normalviktig!): 7,0 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 10,4 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 77 cm

Totalt midjemått: -29 cm

bloglovin

Året som gått.

Jag tänkte att jag för första gången ska försöka mig på att sammanfatta året som gått. 2009 har varit ett år fyllt av både positivt och negativt, och jag har ännu inte riktigt bestämt mig för om jag ska se det som ett bra år, ett dåligt år eller ett ok år. Det har iaf varit bra mycket bättre än 2008, så mycket vet jag! Men nu kör vi:

Januari:
En av årets allra första dagar hade jag och Katta en liten möhippa för henne. Vi gick på bio och åt en bit mat efteråt. Precis hennes stil, hon är inte den som vill ha något storstilat och jätteavancerat. Hon var nöjd med vår lilla tjejkväll (vi hade inte varit ute tillsammans på det sättet sen innan hon fick barn!) och då var jag också nöjd.

Den 10 januari var det så dags. Katta och Bayern vigdes till man och hustru, och det blev precis så vackert som vi ville. Jösses vad vi kämpade för att få allt klart i tid. Men det var det värt! Jag är glad att jag fick vara en del av alltihop mer än som ”bara” gäst.

Något annat roligt som hände i januari var att min fyra månader långa sjukskrivning, efter handoperationerna, äntligen var tillända. Jag jobbade dels med Gosungen, men började även springvikariera på några olika förskolor. Och min katastrofala ekonomi var helt plötsligt inte lika katastrofal längre.

Dessutom fyllde mamma år i slutet av januari, konstigt nog blir hon bara yngre och yngre varje år?


Februari:

I februari var det pappas födelsedag. Den tredje födelsedagen utan honom. Men den här gången blev det en väldigt speciell sådan, eftersom jag och min systerson åkte och hälsade på honom vid minnesplatsen. Systersonen fick äntligen svar på alla sina frågor, och med det ett lugn han inte haft innan. Det var ett fantastiskt fint sätt att fira pappas/morfars födelsedag på för oss två. Ett minne jag alltid kommer bära med mig.

Dessutom hade jag och Gosungen fyraårsjubileum i början av månaden. Tänk att jag jobbat med henne i fyra fantastiska år!
Mars:
Den här månaden innehöll också ett antal födelsedagskalas. I början av månaden hade Gosungen och hennes mamma gemensamt kalas, lilla skitungen fyllde hela 6 år!

I slutet av månaden var det Buspojkens tur att ha kalas, han fyllde 3 år och blev stora killen. Fick ost i födelsedagspresent och sprack nästan av lycka över det.
April:
I april åkte jag till Norrköping och var Buzzador. Jobbade som crew under inspelningen av programmet Ystad-Haparanda, där Gert Fylking och Robban Aschberg gick just den sträckan, till förmån för Cancerfonden – och främst forskning kring prostatacancer. Då det var den sjukdomen som tog min pappa ifrån mig kändes det bara så rätt att åka de 16 milen enkel resa. Och det var en upplevelse!

Den här månaden började också mina problem med magen. Jag var illamående och orkeslös, och förstod inte varför. Det ville inte riktigt ge med sig, och till slut fick jag åtminstone en diagnos – en envis magsjuka. Problemen hängde dock kvar ganska länge, men med lite medicin i kroppen kunde jag fungera någorlunda normalt.

Var hundvakt åt fantastiska Micki också. Det är så roligt att jag får låna honom då och då, det är verkligen världens bästa hund. Den enda hunden jag känner som dessutom faktiskt kramas!
Maj:
Den här månaden tog jag upp mina studier igen, för första gången på 1,5 år. Började kompletteringsplugga och skrev ett antal tentor och examinationer.

Det var också en körfestival i Nynäshamn, tillsammans med Georg Riedel och Stefan Nilsson, samt flera andra körer. Det var en rolig upplevelse, men många av (de mindre bra) sångerna plågade oss länge efteråt…

Blomsterflickan firade sin ettårsdag, och jag insåg hur fort tiden går. Det var ju nyss som Katta suckade över att hon aldrig ville komma ut…

I maj tog jag även steget och kapade av mig det mesta av håret. Blev korthårig för första gången på tio år, och trivdes alldeles utmärkt med det.
Juni:
Var återigen hundvakt åt Micki, och njöt av att få spendera tid tillsammans med honom.

Midsommar firades traditionsenligt hos J och P, och det var lika trevligt som alltid. Det enda vi hade kunnat vara utan var regnet som envisades med att vräka ner just när vi skulle gå bort till stången. Men förutom det var det en mycket mysig tillställning.
Juli:
Den här månaden hände något stort. Jag och R skrev om kontraktet på lägenheten, så att den från och med 1 augusti bara stod på mig. Jag var för första gången någonsin ensam hyresgäst på ett förstahandskontrakt i Stockholms län. En underbar känsla!

Mamma och jag åkte på kryssning, och hade mamma-dotter-tid. Jag älskar att göra såna här saker med min mamma!

Dessutom blev jag blondin igen, även det för första gången på ungefär tio år…
Augusti:
ÄNTLIGEN flyttade jag tillbaka till min lägenhet, efter nästan exakt ett år i exil. Det var så skönt att känna att det nu var min lägenhet.

Nu började jag också plugga på heltid, sista terminen på utbildningen. Läste en musikkurs som i sig var jätterolig, men som jag i efterhand nog aldrig hade valt. Det var alldeles för oorganiserat, lärarna visste inte vad den andra gjorde, vi fick inga betygskriterier (för det fanns inga!), ja listan kan göras lång. Men samtidigt så har jag lärt känna flera nya personer tack vare just den här kursen, så det har allt varit positivt också!

Firade min födelsedag hemma med några vänner. Lagom litet, och lagom mysigt.
September:
Den här månaden fick jag äntligen min dröm förverkligad. Jag gjorde min pappatatuering – hans namn på insidan av handleden, ovanför stjärnorna. Så från och med nu bär jag honom med mig på ytterligare ett sätt.
Oktober:
Nu var det dags för R att flytta till sin nyinköpta lägenhet, och självklart hjälpte jag till. Känns så skönt att vi är vänner och att det känns naturligt att umgås och hjälpa varandra med olika saker.

I oktober hade AcQuire en konsert tillsammans med Haninge Sinfonietta. Mycket trevligt.

Det största som hände den här månaden var att jag offentliggjorde min viktresa. Ett oerhört stort steg för mig att ta, men när jag väl hade gjort det kändes det bra. Har fått så oerhört mycket stöd och knutit nya kontakter tack vare det. Ibland måste man våga för att vinna!
November:
Här gjorde jag en upptäckt som fick mig både chockad och glad. Jag kunde helt plötsligt ta på och av mig mina favoritbyxor utan att knäppa upp dem först. Då insåg jag hur mycket jag faktiskt har gått ner i vikt, och framförallt tappat i centimeter kring midja och höfter.

I slutet av månaden kom så den dag jag fasar för varje år. Pappas dag. Årsdagen för hans död. Nu hade jag levt tre år utan min pappa, och det är tre år för länge…
December:
I december hände mycket. Jag kunde summera årets viktnedgång till tolv kilo, vilket är fantastiskt bra.

Fick hämta ut ett nytt körkort eftersom det var tio år sen sist, vilket fick mig att känna mig gammal för en stund.

Hade JulCapricer med AcQuire, Birger och Fria Röster, vilket var väldigt roligt. Efterföljande efterfest, vilket också var roligt, men jag kände mig åter gammal för en stund.

Drog på mig en ögoninflammation som jag i skrivande stund ännu inte är av med.

Hade köravslutning hemma hos körledaren, vilket var mycket trevligt, om än inte så långvarigt för min del.

Firade jul tillsammans med mamma, vilket var lika mysigt som alltid. Pappa var också med på ett hörn.

Gjorde ett seriöst försök att bli rökfri, men klarade inte mer än 26 timmar. Bättre det än ingenting dock, och nytt försök ska göras snarast.

Sådärja. Där har vi mitt 2009 i kortform. Både bra och dåliga saker som hänt. Hoppas på ett lika innehållsrikt 2010, som förhoppningsvis innehåller övervägande positiva saker.

Det jag däremot är riktigt glad över är löftet jag gav mig själv för ungefär ett år sedan – att jag under 2009 inte skulle vara sjukskriven (mer än någon enstaka dag här och där), och det har jag heller inte varit!

Med detta önskar jag er alla ett riktigt

gott nytt år!