Mogis del av stjärnhimlen

Tänk så fort vissa saker kan vända. Idag kom det efterlängtade kuvertet! Jag har fått en tid för operation av högerhanden! Just när jag misströstade som mest, och inte vågade hoppas på annat än operation i januari (alldeles för sent för min smak) så kom brevet. Den 3 december är det dags. Alldeles perfekt! Eller, så perfekt som det kan bli i ett läge som detta. ;) Konstaterade idag att det är underligt hur man kan bli så överlycklig över en operation. Men det är jag. ÄNTLIGEN kan jag börja planera min framtid. Jag har också information att ge min läkare som jag ska träffa nästa vecka, istället för att bara säga ”jo, jag väntar på en till operation, men har ingen aning om när den blir”.

Hoppas på att få vara sjukskriven hela tiden fram till 3 december. Inte för att jag egentligen ”behöver” det, konvalescensen för min del är 6-8 veckor post op (jag räknar med 8 eftersom det är så många tunga lyft i mitt jobb). Tiden mellan operationstillfällena är 10 veckor och 2 dagar. Men för enkelhetens skull. Om jag ska gå in och jobba rör det sig om som mest 11 möjliga jobbdagar, varav 10 i november. Jag kan inte ringa min arbetsgivare än och berätta när och om jag kan jobba, då jag måste veta hur länge jag är sjukskriven först. Alltså kan jag ringa dem tidigast den 22 oktober (då jag varit hos läkaren). Vid den tiden är schemat för november med allra största säkerhet redan lagt, vilket innebär att jag troligen inte får några pass alls i november. Återstår då EN möjlig dag att jobba innan nästa operation.

Det känns inte helt okej. Framförallt inte för Gosungens skull. Tänk själva – om jag då skulle jobba den 2 december (den enda möjliga dagen), så har Gosungen inte träffat mig sen den 14 september (mer än att jag kanske hälsar på någon gång). Två och en halv månad. Hon skulle bli överlycklig över att se mig, det är inte det. Men tänk då att hon bara får träffa mig den dagen, sen försvinner jag i ytterligare minst två månader. Det är inte rättvist mot henne. Och det innebär också en massa krångel för mig. Med en sjukskrivning som går ut drygt 2 veckor innan operation, blir jag borträknad från försäkringskassan. Jag räknas som frisk och arbetsför igen, och måste göra en ny ansökan, för ny sjukskrivning. Ytterligare byråkrati och en massa pappersarbete både för mig och försäkringskassan. Det vore så mycket enklare om jag fick ha sjukskrivningen löpande.  Istället för att vara ”frisk” i 16 dagar. 16 dagar då jag med största sannolikhet ändå inte kommer jobba. Får se vad läkaren säger helt enkelt.

Men i det stora hela kan den här dagen sammanfattas som bra. Vissa saker, som jag skrivit om i det låsta inlägget, finns fortfarande kvar och gnager i mig. Men de bra tankarna väger över idag. Med god marginal. Idag är jag glad.

Handen då? Jo, den mår bra. Läker fint, det är inte lika rött längre som det varit veckan efter stygnen togs. Jag börjar kunna se vit ärrvävnad på vissa ställen, det lossnar inte längre så mycket torrt skinn längs kanten. Jag kan använda handen mer och mer. Smörjer runt ärret flera gånger dagligen, för att mjuka upp. Har hittat världens bästa http://www.apoteket.se/apoteket/jsp/polopoly.jsp?d=4682&ProductSKU=100331&prodinfotype=&showBuy=true&action=showProdInfo (klickbar länk) på apoteket. Dryg, parfymfri, fantastiskt resultat, inget kladd. Lite gratisreklam sådär :) Jag köpte den lilla tuben (30g) för att testa, det är nu en och en halv vecka sedan. Jag har använt den minst 5 ggr dagligen, och det är nästan lika mycket kvar i tuben än. Dryg var ordet.

Nu ska jag sätta mig och redigera lite foton och försöka få upp dem på hemsidan. Ska uppdatera scrappingsidan också är det tänkt. Ligger lite efter, och med den fina marknadsföring M hjälper med mig just nu så måste jag ju se till att ligga i fas hela tiden! Tack älskade vän för att du finns, och för allt du gör för mig. Jag hoppas du förstår hur oerhört mycket du betyder för mig. Jag vet ännu inte hur jag ska göra för att visa det, men jag ska hitta ett sätt. Och du lär märka det ;)

Puss på er alla som läser, och tack för alla fina gästboksinlägg! Kan inte sägas nog många gånger. Varje ord jag får från er värmer, och fortsätter ni skriva gör ni mig glad. Varje gång.

Nu har det gått snart en vecka sen jag tog stygnen. Nio stygn. Konstaterar såhär i efterhand att de värsta momenten kring den här operationen var bedövningen och suturtagningen. Att ta stygnen sved ganska ordentligt, men det gick fort och smidigt. Distriktssköterskan sa att såret hade läkt jättefint och att allt såg bra ut. Sen satte hon på fem små tejpbitar, gav mig några extra tejpremsor och så fick jag gå. Kändes så tomt! Från ett jättebandage till några små fjuttiga tejpbitar. Och tummen stod rätt ut. Den hade ju haft den ställningen i två veckor, så det tog några timmar innan den hittade normaltillståndet. :)

Idag känns det bara bra. Såret är i princip helt läkt nu. Det spänner fortfarande, och det lossnar en del torra skinnbitar längs sårkanten, men i övrigt så ser det hur fint som helst ut. Och handen funkar ganska okej. Får fortfarande inte lyfta tungt (helst inte mer än motsvarande en liter mjölk), och vissa rörelser går inte att göra. Men det är en sån frihet nu. Känns helt fantastiskt bra. Och jag är fortfarande, efter nästan tre veckor, lika fascinerad över att handen inte har domnat en enda gång. Inte en gång. Pratade med mamma om det idag, och jag sa att om så besvären kommer tillbaka imorgon så är det så värt det.

När jag var på vårdcentralen passade jag på att boka en tid hos min läkare för att förlänga sjukskrivningen. Fick en tid samma dag som min nuvarande sjukskrivning går ut, så det kunde inte bli bättre. Tänkte prata med honom om min medicinering också. Har inga fler uttag på den dosen jag äter just nu, men ett uttag kvar på en lägre dos. Känner att jag mår såpass mycket bättre nu, har ätit medicinen i åtta månader och det börjar bli dags att trappa ner. Så jag tänkte se vad han föreslår. Vore skönt att börja gå ner till en lägre dos, äta den ett tag och så småningom sluta helt. Det jag däremot fortfarande har stora problem med är sömnen. Jag har ingen direkt ångest för att sova, men jag kan helt enkelt inte somna i rimlig tid på kvällarna. Den medicinen jag äter ska göra att man blir trött, men på mig har det snarare den effekten att jag blir dåsig och har svårt att komma upp på morgnarna. Så jag funderar på att be om recept på någon sömntablett, så att jag kan försöka komma i fas. Får se vad han säger om det.

I övrigt har det varit full fart den här veckan. Kör x2, födelsedagskalas hos A (R fyllde 15 år i fredags), filmkväll, bebisgos med en tvåveckors Teddy. Och så har jag pysslat ihop tre kort som jag fick beställning på. Har ett kort till som ska göras, men det behöver inte vara klart än på nästan två veckor. Men det känns skönt att äntligen kunna pyssla igen! Har haft sån abstinens efter det. Men att sitta och scrappa med en hand i paket är ingen höjdare.

Jag har också hunnit skicka in papper till högskolan, en ansökan om fortsatt studieuppehåll. Jag vill ta en termin till ledigt, eftersom jag är osäker på när operation nr 2 blir av. Och blir den i januari kommer jag inte kunna klara skolan till en början. Att sitta och anteckna på flera timmar långa föreläsningar funkar inte. Det tar för mycket kraft från handen.

Ja just det, jag hade ju S yngsta dotter I boende här från måndag till onsdag också. S var på konferens, och ville inte att I skulle vara hemma själv. Då hade I frågat om hon fick sova här, och det var klart hon fick det! Och det var inga problem alls att ha henne här, hon skötte sig själv och det var kul att få umgås lite med henne. Så hon får gärna sova här fler gånger!

Nu är klockan 23.43, och det är väl bäst att jag lägger upp det här på hemsidan innan klockan passerar midnatt. Jag menar, det är ju så jobbigt att ändra datum längst upp… ;) Puss på er! Och glöm inte att skriva en rad eller två i gästboken. Är så glad för alla kommentarer jag får!

Dag 4 med boxningshandske idag. Börjar tröttna på det nu. Men förutom att jag stör mig på bandaget (eller bagaget, som S råkade kalla det igår) känns det lite bättre nu. Det gör inte lika ont längre. Eller rättare sagt gör det ont på ett annat sätt, djupare liksom. Tydligen är det ett tecken på att det läker, så det är väl bra. Det stramar i såret och har börjat klia något, också ett gott läkningstecken. Ibland känns det som att det liksom skaver mot bandaget, det vet jag inte riktigt vad det beror på, men blir det inte värre så är det säkert också ett gott tecken.

Igår testade jag också hur det gick att duscha med ena handen inplastad. Det gick alldeles utmärkt. Jag var lite förutseende innan operationen och hällde schampoo, duschtvål och balsam i pumpflaskor så det skulle bli lättare att dosera med bara en hand. Riktigt smidig lösning faktiskt. Och jag insåg att tänderna funkar bra att hjälpa till med då man tex ska klä på sig och bara kan använda ena handen. Man kommer på små fiffiga lösningar som underlättar.

Idag har jag inte gjort många knop. Tog en sväng upp till centrum förut för att införskaffa glass, blev så toksugen. Annars har dagen spenderats fördelat mellan soffan och sängen, tv’n respektive datorn. Har också läst lite bok. Plöjer igenom Camilla Läckbergs alla böcker igen. Då det är EFIT idag har jag roat mig med att ta en del kort också. Får se om jag lyckas redigera dem med en hand. I så fall kommer de nog upp på sidan ganska så snart.

Är grymt pysselsugen också, men jag tror inte att vänsterhanden tillåter såna aktiviteter riktigt än. Kanske nästa vecka. Blir nog svårt att pyssla ändå, i och med att jag tex måste måla med fel hand. Då vet man aldrig hur det färdiga resultatet blir… ;) Men jag har iofs redan tillverkat alla kort jag ska ge bort till födelsedagsbarn och liknande, ända in i november. Så det är inte panik att jag MÅSTE tillverka kort. Jag är bara sugen….

Nu ska jag försjunka i Isprinsessan igen. Till tonerna av AcQuire. Puss på er, och tack för de fina inläggen i gästboken! Fortsätt skriv! :)

Jag har verkligen helt underbara människor runt mig. I måndags på fikat på kören så kom jag, Katta, S, J och Barnmorskan (som förstås heter något annat, men jobbar som barnmorska, och därför nu blir kallad Barnmorskan i mina texter) i vanlig ordning in på bebissnack. Efter en stund frågade J när det var dags för mig att skaffa barn. Jag kommenterade det med att jag ju kanske bör ha nån att skaffa barn med först. J blev helt chockad och fattade ingenting. Jag hade glömt, eller rättare sagt inte tänkt på att berätta för folk i kören om min och R’s separation. Men nu visste alltså J och Barnmorskan (Katta och S har vetat sen precis i början).

Helt plötsligt ställer sig Barnmorskan framför mig, tar tag i mina axlar, ser djupt in i mina ögon och säger med största allvar: ”Monika. Du har en röv i din själ.” Jag tror inte jag har skrattat så hysteriskt på länge. Det var en SÅ klockren kommentar. Förklaring? Förra terminen sjöng vi ett arr på ”Rör vid min själ (You raise me up)”. När vi fick noterna hörde jag Barnmorskan bredvid mig chockat säga ”men vad STÅR det här egentligen?!”. Då hade hon läst helt galet. Istället för ”Rör vid min själ” läste hon ”Röv i min själ”.

Vi skrattade gott åt hennes felläsning, och sen började vi i vanlig ordning analysera det (jag och Barnmorskan kan ha de underligaste diskussionerna, men vi brukar alltid komma fram till något och har dessutom roligt under tiden). Barnmorskans förklaring till vad en röv i själen innebär, var ungefär: ”Om man mår dåligt, och det liksom känns skit inuti, då har man en röv i själen! Alltså är röv i själen en metafor för en depression eller liknande. Alla har vi en röv i själen ibland.”

Och nu tyckte hon alltså att jag hade en röv i själen. Det är verkligen bara hon som kan säga en sån sak, på fullaste allvar, och mena det som ett stöd. :) Men hon fick mig, och de andra, att skratta. Det var välbehövligt! Sen fortsatte hon under resten av repet att fundera på hur vi skulle hitta en ny kille till mig. Rart! :) Men jag har nog inte kommit till det stadiet än att jag är redo att dejta någon ny. Jag har annat att fokusera på först.

Det som närmar sig med stormsteg nu är operationen. Fem dagar kvar. Jag är grymt nervös. Faktiskt mer nervös än när jag har gjort andra ingrepp. Trots att jag faktiskt VET hur den här operationen går till. Jag har sett mamma med båda händerna i paket. Hon har berättat. Jag har lusläst all information jag har kommit över. Ändå är jag så otroligt nervös. Varför? Det är ingen stor operation. Jag är inte rädd för smärtan och det som kommer efteråt. Smärta har jag upplevt i många olika former innan och jag vet att jag klarar det. Men jag är så sjukt rädd för att ligga där och veta att någon skär i mig. Visst, jag tog ur p-staven för några månader sen, och då skar de också. Men det var ett typ 3 mm långt snitt och ett tryck för att få ur staven och sen var det klart. Det gick på 30 sekunder typ. Och det behövdes inte sys. Det var bara butterflyplåster, ett extra större plåster över och inget mer. Hela proceduren tog väl en dryg minut. Jag hann knappt tänka innan det var färdigt liksom.

Nej, nu tjatar jag igen. Över till något roligare. Jag är äntligen klar med dopinbjudningarna! Idag kom M, J och N och hämtade dem. Känns lite tomt utan dem, jag har hållt på med dem så länge. Men å andra sidan är jag ruggigt trött på limegrönt och bebisstämpel nu. Trots att korten är gjorda med viss variation så är det ändå samma tillvägagångssätt på varenda kort. Samma placering av text, motiv och blommor. Samma färgsättning. Och det var 50 kort… Men nu är det färdigt och de blev toknöjda. Det är huvudsaken! Det var också premiär för mig att göra kort med text även på finska. Själva insidestexten förstod jag någorlunda, eftersom den i princip är en rak översättning av den svenska texten (de flesta kort hade svensk text, några hade finsk). Men sen hade M även en dikt som hon ville ha med på insidan. Och den fattade jag typ två ord i (mamma och sylt). Men hon översatte den för mig idag, och den var jättesöt!

Nu har klockan passerat midnatt med god marginal, och jag bör nog försöka sova lite. Det är en dag imorgon också! Ska på fika hos S med familj, I fyller 13 år och ska såklart firas! Måste köpa present imorgon också. Eller ja, IDAG är det ju om jag ska vara noga. Men för mig är det imorgon eftersom jag inte har sovit än ;) Så, dags att sova!

Jo, förresten. Ett litet ps. Jag har fått lösningen på mitt mysterium om alla besökare. Har blivit länkad på en sida (http://www.glife.se/Bloggkommentatorerna/26844) som tydligen väldigt många läser. Alltid trevligt!

Nu är klockan mitt i natten, men jag tänkte ändå uppdatera lite om vad som har hänt på sistone. Har kommit lite pikar från en viss person om att det kanske, möjligtvis, eventuellt uppdateras lite för sällan här… ;)

Jag har hunnit bli ett år äldre. Födelsedagen firades med några fantastiska vänner! Fika och en massa prat. Är så glad att jag har er! Och just det… jag skulle ju inte tro att jag skulle ha en lugn födelsedag hemma, för S drog med mig på en casting. Det var riktigt skoj! Vi fick göra en massa grejer framför en kamera, och jag vet inte vem av oss som kände sig mest fånig… Om vi sen blev uttagna skulle vi få åka till Thailand en vecka, med allt betalt plus fickpengar. Gissa om vi hoppades! Nu blev det dock inte så, men vi gjorde vårt bästa och det var ju huvudsaken. Tror iofs att vi kommer gå på fler castingar i framtiden!

En massa fina presenter fick jag också! Bland annat pysselsaker, presentkort, pengar, minne till datorn, busskort… och så ett jättefint halsband av S. Innan jag fick öppna paketet så berättade hon vad presenten stod för – ”Vänner har man alltid med sig i hjärtat, även om de inte är fysiskt närvarande. Den här presenten är för att du ska kunna bära med dig en del av mig så att jag är närvarande fysiskt ändå.” Och så var det ett SÅ fint smycke. Ett silverhjärta på en silverkedja. Jag har burit det sen dess.

Nu har jag fått tid för operation också. Tog 17 dagar från att jag var hos ortopeden innan kallelsen kom. Snabbt jobbat! Den 22 september kl. 07.30 är det dags. Då jag fick kallelsen en månad i förväg kändes det som att det ju var låååång tid kvar. Men nu är det 11 dagar kvar, och nervositeten börjar göra sig gällande. Nu börjar jag inse allvaret. Herregud, någon ska SKÄRA i mig! Och jag ska sitta still i 20 minuter med LOKALBEDÖVNING! Hur sjutton ska det gå till?! Jag kommer ju få ångest och sitta där och skaka… undrar om man kan få lugnande innan kanske? Jag har genomgått två operationer tidigare (hälseneförlängning då jag var 5 månader samt 3,5 år) men då var jag ju sövd. Och de små operationerna när jag satte i/tog ur p-staven räknas knappt. De var över på någon minut.

Däremot har jag genomgått två stora undersökningar av tarmar och mage med gastroskopi och coloskopi. När de gjorde gastroskopin och förde ner en slang i halsen på mig var jag så rädd att jag bara grät – men jag fick inget annat än bedövning i svalget (för att minska kräkreflexen). Den undersökningen var över på ca 10 minuter, och jag hade en sköterska som satt och höll mig i handen och strök mig över håret, så det hade ju kunnat vara värre… Men fy vad obehagligt det var! Man får inte svälja, men hela tiden känner man hur man vill kräkas, och då sväljer och sväljer man. Så jag hade ont i halsen i flera dagar efteråt. Det vill jag INTE göra om. Då får de droga ner mig eller söva mig i så fall.

När jag genomgick coloskopin så frågade sköterskan det första hon gjorde om jag ville ha lugnande. JA! Den här undersökningen tar ungefär 20 minuter, man måste ligga still på sidan hela tiden och det gör ont. Så jag fick lugnande direkt. Hon sa ”du kommer känna dig väldigt yr”, jag kände ingenting först. Efter fem sekunder var jag på fyllan… :) Dessutom fick jag lustgas under hela undersökningen, så även fast det gjorde ont och var väldigt obehagligt att ha en lååång slang uppkörd i… ja… så hade jag åtminstone roligt under tiden. Vet att jag låg och babblade en massa, men jag minns inte vad jag sa. Efteråt så kom två sköterskor och sa att de skulle hjälpa mig tillbaka till rummet där jag hade mina kläder. ”Vadå hjälpa?! Jag kan gå själv!” sa jag. Sen reste jag mig upp… och insåg att jag knappt kunde stå på benen utan stöd. Hög på lustgas fortfarande :)

Och nu ska det skäras… bedövat, jovisst. Men ändå! Jag kommer ju KÄNNA vad de gör, även om det inte gör ont. Ska be om lugnande iaf, så får vi väl se om de är generösa. Antingen det, eller så får de sitta med en panikångestbrutta som skakar som ett asplöv… ;)

Åh, idag fick jag massage. Var hos min granne B som är massör. Hon körde en helkroppsmassage och löste upp en massa spänningar. Sååå skönt! Fast nu har jag träningsvärk… Men har bokat in en ny tid nästa vecka. Vill passa på innan jag ska opereras. Att försöka ta sig upp på och av en massagebänk när man är nyopererad är nog ingen höjdare direkt… Jag får ju inte använda handen nämnvärt innan stygnen tas efter två veckor.

Just det, i lördags var jag på pubkväll i mitt gamla område. Det var så skoj att träffa alla grannar så igen! Vi brukar ha hysteriskt roligt på dessa pubar. Och nu vet nog de flesta grannarna om min och R’s separation också. Apropå separationen… från början sa vi att vi skulle ta en paus och se hur det känns framöver, att vi kanske kan fortsätta. Men förra veckan satt vi och pratade, och konstaterade att vi båda trivs SÅ bra med att vara vänner, och det är onödigt att riskera vänskapen på att göra ett nytt försök med förhållandet som kanske går åt skogen. Jag är dock förvånad över att vi är så rörande överens om ALLT just nu, och att det känns så rätt. När kommer det där jobbiga?

Förvisso finns det en jobbig sak med det hela. Marsvinen. Jag kan inte ha dem hemma hos mamma, så R har lovat att han ska ta hand om dem. Jag har varit där och städat burarna, men det är han som har ansvarat för den dagliga skötseln. Nu när jag ska opereras så kommer han få ta över hela ansvaret. Jag kan inte städa tre burar med bara en hand. Dessutom är det infektionsrisk så länge såret inte är helt läkt. Alltså kan jag inte ens kela med dem. Och det rör sig om flera månader framåt. Det känns inte rätt mot dem. R tar jättebra hand om dem, men samtidigt jobbar han massor och är sällan hemma. De behöver egentligen mer sällskap än så. Och även om han har sagt att det är okej att han tar hela ansvaret så känns det inte okej för mig. Så idag tog jag beslutet att de ska få nya hem. Först tänkte jag att det nog är bäst att alla fyra får flytta, men efter lite samråd med R och tankar om att han kommer sakna dem, att jag inte vill ge upp dem egentligen, så kom vi fram till att tjejerna får stanna. De går i samma bur och har på så sätt ändå sällskap av varandra. Killarna går i varsin bur, och även om de HÖR varandra så SER de inte. Alltså har jag satt ut Tufve och Charlie på annons idag. Det skär i hjärtat, men samtidigt vet jag att det är för deras bästa. Och med bara en bur kvar blir det heller inte lika mycket jobb för R. Plus att jag har mina två fina flickor kvar. Nikita, hamstern, vandrade över regnbågsbron förra veckan. Det är allt lite tomt utan henne. Den så extremt sociala men så anti-keliga flickan. Men hon var drygt 2 år gammal, så det var ändå inte helt oväntat. En hamster blir oftast inte äldre än så. Men saknad är hon! Tömde hennes bur idag och satte ut även den på annons.

Nu till något roligare. Jag fick en beställning på 50 dopkort, som jag har suttit och pillat med de senaste veckorna. Nu är äntligen alla kort färdiga, bortsett från att 6 kort fortfarande saknar insidestext. Denna text ska dock vara på finska på dessa kort, och jag är inte en sån fena på finska att jag kan översätta den svenska texten… ;) Så där väntar jag bara på att få den. Nästa vecka ska korten levereras! Och då har jag inte lika fullt upp längre, så kom med beställningar!! :)

Nu är klockan ännu mer mitt i natten, och jag ska jobba imorgon, så det är nog bäst att jag tar och lägger mitt lilla huvud på kudden och sussar sött. Men nu är du väl ändå nöjd, M? ;) Allt för dig! Puss!

Som de flesta nu vet, så har jag och R separerat. Beslutet var gemensamt, det känns rätt och vi är fortfarande vänner. Vad framtiden ger vet vi inte än, kanske fortsätter vi som ett par, kanske fortsätter vi bara som vänner. Oavsett vad så kommer vi finnas kvar för varandra på ett eller annat sätt, och det känns bra. Men visst känns det allt annat än BRA just nu. Att det känns RÄTT betyder ju inte att vi kan lägga nästan fyra års förhållande bakom oss utan känslor. Det har gått några veckor nu, och det börjar sjunka in. Det som känns mest är att vi gick från två års sambolevnad till att flytta isär i princip omgående. Saknad, tomhet. Men ändå skönt på något sätt. Att vi valde att gå isär nu istället för att vänta och då kanske inte ens kunna prata med varandra. Nu pratar vi nästan dagligen. Vi konstaterade att såhär bra har vi inte kunnat kommunicera på länge.

Våra vänner vet vad som har hänt, och de vet också att de inte behöver ”välja sida”. Det är helt okej att bjuda oss båda samtidigt. Nu kommer det säkert bli lite så ändå, att vissa gemensamma vänner som var mina från början kommer umgås mer med mig, och vice versa. Men det blir inte så ”brutalt” som det kan bli om förhållandet tar slut med ilska. Om vi inte hade kunnat prata med varandra. Jag har till och med bjudit in R när jag fyller år. Han pratade om att köpa födelsedagspresent. Det hade jag inte väntat mig. Men samtidigt, varför inte? Vi är ju vänner. Det känns bra. Det som känns lite skumt är när vi avslutar våra telefonsamtal. Jag är så van att säga ”puss” innan vi lägger på. Nu blir det liksom ”Pu…äh, jag menar kram”. Men det ger sig nog. Jag tror inte han dör om jag råkar säga puss. :)

Jag är glad över mina fina vänner också. De som oroar sig för hur jag mår. Jag säger att jag mår okej. De frågar ”men hur mår du EGENTLIGEN?”. De får samma svar. Jag mår faktiskt helt okej. ”Är det säkert?”. Ja. Det är helt säkert. Och så säger de ”du vet att jag finns där för dig”. Tack. Det behöver jag. Det kommer komma tillfällen när det här känns jättejobbigt. Jag har svårt att tro att det kommer kännas såhär ”bra” hela vägen. Men jag kommer inte trilla ner i det där svarta hålet. Jag har kämpat mig upp ur det i ett drygt halvår, och jag vägrar låta mig falla tillbaka. Inte nu, inte när jag äntligen börjar bli människa igen.

Sprang på M, J och N häromdagen. Bara sådär spontant. Det händer inte ofta! Blev några kramar, jag fick pilla lite på N (som började gråta när hon såg mig, fast enligt hennes mamma var det bara för att hon var trött) och vi pratade lite snabbt. Mysigt! De är så fina människor. Har också fått kortbeställning. N ska ju döpas här framöver, och M undrade om jag hade lust att göra dopinbjudningar. 50 stycken ungefär. Självklart! Jag kommer ha att göra. Men roligt är det! Jag får i princip fria händer också. ”Vi litar på dig!”. Tja, jag har ju gjort ett antal kort som M har beställt, och hon har blivit nöjd varje gång. Så det blir hon säkert nu också.

För att gå tillbaka till rubriken – operation. Jag var hos ortopeden den 5 augusti. För er som har läst min blogg ett tag tillbaka så vet ni att mina handleder är en smärre katastrof numera. Minsta lilla räcker för att händerna ska domna. Jag har konstant ont, det är bara intensiteten på smärtan som varierar. Jag klarar inte upprepade rörelser. Jag kan inte bära tungt. Jobbade heltid en vecka med Gosungen, efteråt hade jag ingen styrka kvar i händerna alls. Med andra ord – ohållbart. Så jag fick min läkare på vårdcentralen att skicka en remiss till ortopeden. Och så fick jag en tid för bedömning. När jag kom dit, och blev inropad till läkaren, tog det inte mer än fem minuter för henne att få allt klart för sig.

Hon böjde handlederna maximalt – inom några sekunder började fingrarna domna. Hon knackade med fingertopparna på handlederna – samma resultat. Sen tog hon fram nån pryl med piggar på. Först visade hon mig hur den fungerade. Antingen stack hon en pigg eller två piggar i fingertopparna. Jag skulle känna efter vilket det var. Med ögonen stängda. När det testet var avklarat så sa hon ”du ligger på övre gränsen, så det är självklart att du ska opereras.” Alltså, inom loppet av fem minuter från att jag kom in och presenterade mig, så var jag beviljad operation. Jag hade berättat att jag fick diagnosen då jag var 19-20, men att de då inte ville operera. ”Va? Varför inte?” sa läkaren. Ja, den läkarens motivering var att jag var för ung. Då förklarade hon att det är ovanligt att man får diagnosen karpaltunnelsyndrom när man är så ung. Väldigt ovanligt. Men i och med att min mamma har det, så kan det vara genetiskt, och då kan man tydligen få det tidigare än normalt. I vanliga fall får man det sällan före medelåldern, med undantag för att man kan få det under en graviditet. Får man det under graviditeten går det i nästan alla fall över efter förlossningen. Men hur som helst. Hon sa i alla fall att läkarens motivering med att jag var för ung var helt felaktig. Oavsett ålder ska man operera om symptomen är så uttalade som de var hos mig redan då.

Det kändes skönt att få veta det. Samtidigt kändes det surt att veta att jag har gått med den här sjukdomen i närmare 10 år, och hade kunnat få hjälp redan för 8-9 år sen. Det var ju anledningen till att jag väntade med att kolla upp det igen. Trodde faktiskt att jag skulle få samma svar nu – att jag är för ung. Men nu har jag operation beviljad på båda händerna. Jag fick välja själv vilken hand jag ville ta först. Kunde inte få ett exakt datum för första operationen på plats. Men inom tre månader kommer min vänsterhand åtgärdas. En månad innan får jag all information jag behöver om tid, vad jag ska tänka på, hur det går till, vad jag ska göra efteråt etc. Alltså, någon gång mellan september och november är det dags. Sen kommer högerhanden åtgärdas så fort vänsterhanden är återställd. Själva operationen är enkel, och den vet jag i princip hur den går till. Man får en manschett på överarmen som gör att armen töms på blod. Det gör att det blir ett så kallat blodtomt fält i operationsområdet. Det blöder nästan inte alls och gör att kirurgen dels ser bättre, dels inte behöver tänka på blodtransfusioner. Ett snitt läggs från mitten av handflatan ner mot handleden. Det ledband som går över karpaltunneln kapas, vilket gör att nerven friläggs. Sedan sys såret ihop och man får tryckförband. Ledbandet växer sedan ihop igen genom att ny vävnad bildas, och på så vis blir ledbandet något längre än innan. Det gör att nerven får mer utrymme, men påverkar inte handens rörlighet eller så. Efter ca 2 månader ska jag ha en fullt fungerande hand igen.

Det känns fantastiskt. Jag ser inte fram emot själva operationen eller konvalescensen efteråt (får inte använda den opererade handen alls de första två veckorna), men SEN… Att slippa all smärta, alla domningar… Det ska bli så underbart. Jag minns inte ens hur det var att vara helt symptomfri! Men om ett halvår eller så, åtta-nio månader som mest, kommer jag ha två friska händer igen. Det enda som kommer påminna mig är ärren. Men de bleknar också med åren. Mammas ärr syns knappt. Och att ha ärr stör mig inte. Jag har två stora ärr bak på höger vad. Två hälseneförlängningar, den ena när jag var fem månader, den andra när jag var 3½ år. De ärren är en del av mig, jag tänker inte ens på dem. Och jag vet att det kommer bli samma sak med ärren på händerna. De kommer snarare symbolisera något positivt.

Och den sista saken i rubriken – musikal. Igår blev jag bjuden på Mamma Mia! av Katta med familj. Jag stod som stand-in ifall någon skulle bli sjuk. Och oturligt nog för Kattas yngsta syster så blev hon sjuk. Tur för mig dock. Det var en helt fantastisk musikal! Det kändes som att varje låt var specialskriven för just den här föreställningen. De fick in det SÅ snyggt. Jag gillade storyn, koreografin, musiken, skådespelarna… En helt underbar kombination! Och jag är glad att det var den engelska föreställningen. Det var inte svårt att hänga med i dialogerna. Och låtarna är bra mycket bättre på engelska. Så mitt betyg på det hela är fem stjärnor av fem möjliga, minst!

Nu har jag lyckats skriva en halv roman i vanlig ordning, så det får räcka för den här gången. Ska försöka uppdatera mer nu när jag har möjlighet till det!