Mogis del av stjärnhimlen

Ja, nu har äntligen Eriks lillasyster kommit! Fast det tog sin lilla tid. Erik hade bråttom ut och kom 10 dagar före BF, Malva trivdes så bra att hon stannade 10 dagar efter BF. :) Hon är hur söt som helst! Finns bilder under kategorin foton, 15 maj. Träffade dem senast idag, så det kommer mer bilder när jag orkar lägga över dem från kameran. Det är så mysigt att få sitta och bara insupa bebisdoften. Kan ju säga att det suger rejält i min bebistarm nu. Men snart är det min tur att få gå med magen i vädret. Snart snart. Måste bara ha lite tålamod.

I övrigt då? Det går upp och ner. Har haft en del ångest den senaste veckan. Vaknade en morgon med total panikångest. Det var längesen det var så. Men kvällen innan hade jag läst en blogg om en liten flicka som hade hjärntumör och inte överlevde. Hennes mamma har skrivit så fint, och när jag läste så bara forsade tårarna. Så mycket känslor kring pappa som kom upp. Befriande att få gråta ut ordentligt. Men den kvällen somnade jag ledsen, fortfarande med tårar i ögonfransarna. Drömde om pappa också, så det var väl därför ångesten kom sen. För andra gången sen pappa dog såg jag honom i drömmen. Jag drömmer om honom då och då, men han visar sig nästan aldrig. Han figurerar liksom i drömmen på nåt sätt, men jag SER honom inte. Men den här natten såg jag honom. Och precis som förra gången hade han ansiktet bortvänt och gick bort från mig.

Däremot ”ser” jag honom då och då om kvällarna. Den där skuggan som drar förbi i ögonvrån. Och ofta minns jag hans sista sms till mig. ”Hej lilla gumman. Är vaken sen länge. Kan du köpa halvliter vispgrädde? Puss.” Ett typiskt pappa-sms. Det enda speciella med det är att det var det sista. Har haft det sparat i telefonen länge, på nåt sätt har jag inte kunnat ta bort det. Men för någon vecka sen så tog jag faktiskt bort det. Jag kan det utan och innan, har läst det så många gånger att det sitter på min näthinna. Jag kan framkalla det som en bild utan att behöva se det. Och att ta bort det var som att klippa ytterligare ett band, ett steg till att acceptera att han inte finns i mitt liv längre. Jag kan inte hålla fast i det förgångna, jag måste se framåt. Och mitt liv nu och framåt är ett liv utan pappa. Med pappa i hjärtat, men utan pappa närvarande fysiskt.

Var hos psykologen också. Hon var bra. Hon förstod mig och jag förstod henne. Det blev många frågor och jag svarade så gott jag kunde. Sa till henne det jag har skrivit här förut – jag har accepterat att pappa är död, men jag har inte accepterat att leva utan honom. Hon sa att i och med att jag har accepterat hans död så har jag kommit en lång bit på rätt väg. Det är ett stort steg jag har tagit. Sen pratade vi mer, och hon gav mig några tips och råd på hur jag ska fortsätta på den vägen. Ett viktigt moment är att skapa rutiner. Gå upp ungefär samma tid på morgnarna, äta regelbundet, försöka ha någon aktivitet varje dag. Det behöver inte vara någon stor grej, men bara så att jag verkligen har något att GÖRA varje dag. Det går sådär. Det svåraste är att komma upp på morgonen. Maten går det sisådär med. Men jag har satt igång projekt viktminskning nu, vilket innebär att allt småätande i princip är helt borta. Blir jag sugen så äter jag en frukt. Och hittills har jag gått ner 2,2 kg. Mer ska det bli. Mycket mer.

Nu ska jag nog försöka sova så jag faktiskt kommer upp på utsatt tid imorgon bitti. Klockan 9 är faktiskt inte mitt i natten. Men egentligen för tidigt för en nattuggla som jag.

…och det kanske är dags att skriva lite igen.
Det har gått snart fyra månader sedan pappas död, men det känns som att det inte alls var så längesen. Visserligen kan det bero på att jag har haft ganska fullt upp med alla praktiska detaljer, men ändå… fyra månader!

Nu är allting äntligen klart. Det enda som väntar är arvsskiftet, och det är ingen större brådska med det för min del. Det kommer när det kommer.

Pappa begravdes den 20:e december i Storkällans kapell i Älta. Det kom massor av folk och det fanns mängder av blommor kring kistan. Några ur AcQuire var där och sjöng; Stilla ro och nära samt Så skimrande var aldrig havet. Pappa älskade att gå på våra konserter, så det kändes liksom så rätt att ha dem där. Några av hans vänner från Spårvägsmuseet (däribland hans två bästa vänner) hedrade pappa med att komma i full uniform. De gjorde honnör vid kistan under defileringen, och när de passerade oss stannade de och gjorde åter honnör. Det var så fint.

Även officiantens tal var så klockrent. Visserligen hade hon och jag suttit och pratat innan och jag hade berättat massor om pappa, men hon fick ihop det på ett så underbart sätt. Hon bad mig under vårt samtal att beskriva pappa med ett enda ord, och det ordet är för mig ”snäll”. Pappa var verkligen genomsnäll, mot alla. Han ställde upp om han kunde och fanns till hands om någon behövde honom. Har nog aldrig träffat någon annan som har varit snäll på samma sätt som pappa.

När begravningen var avklarad, den fina begravningen som blev precis som pappa ville ha den, väntade arbetet med att ta hand om alla hans saker och tömma lägenheten. Pappa var en riktig samlare, och vi slängde åtskilliga sopsäckar fulla med papper och annat som han hade sparat på. Min syster, hennes två barn och min systers mamma kom och fick plocka de minnessaker de ville ha, och vi prackade på dem en massa annat också. Min farbror fick en massa lp-skivor och stenkakor som pappa en gång fått av honom. Jag och mamma plockade det vi ville ha. Det som blev kvar som det var någon form av värde i, eller som gick att använda (möbler och liknande) kom Läkarmissionen och hämtade. Det som bara var skräp slängdes. När vi var mitt uppe i röjandet kändes det som ett evighetsjobb, det tog aldrig slut! Men till slut hade vi tömt både lägenheten och vindsförrådet, och beställde flyttstädning. Aldrig att vi hade orkat städa själva. Kan ju upplysa om att mina syskon inte visade minsta intresse av att hjälpa till, med undantag för när min syster var där och hämtade saker. Tack, det känns så skönt att ni bryr er! *fet ironi*

När det var dags för bouppteckning var jag lite orolig, jag visste inte hur mina syskon skulle reagera. Jag hade mamma med mig som stöd, ville inte sitta ensam mot dem ifall helvetet skulle bryta löst. Såvitt jag visste så hade de ingen aning om att jag fick sommarstugan för snart 10 år sen, och det kunde ställa till problem. Men hela processen gick över förväntan, de sa inte ett ljud om det. Däremot försökte min bror hämnas så gott han kunde genom att lösa ut bilen. Att mamma skulle få köpa ut den hade han minsann inte en tanke om. Varken jag eller mamma orkade bråka, så han fick ta den. Han tror att han kan få ut en massa pengar för den om han säljer den sen, men till saken hör att det är så otroligt mycket saker som är trasigt på den att han kommer få lägga en massa pengar på att rusta upp den om han ska ha en chans att få den såld alls. Exempelvis är det usla däck på den, som inte går igenom en besiktning, centrallåset funkar inte, det är kortslutning till dragkroken så den inte funkar, det finns ingen stereo, det är brännmärken i tyget på ett säte, det tjuter om bilen (troligen fläktremmen eller vattenpumpen, den låter som en gammal Volvo trots att det är en Hyundai)… listan kan göras ännu längre.

Men men, som jag har förstått det (har inte hört något annat vilket jag borde ha gjort) så har båda mina syskon godkänt testamentet och skrivit under bouppteckningen, så nu ligger ärendet hos skattemyndigheten och borde vara klart om en månad senast.

I helgen som var så var det dags för det sista avslutet – att ordna med pappas gravsättning. Jag och mamma åkte ut i Nynäshamns skärgård och hade med oss pappas urna, en sjöurna som sänktes ner i vattnet. Så nu är pappa där han ville vara – i havet. Det var en så fin ceremoni, men det kändes sorgset att det var vårt sista avsked. Men trots allt känns det bra att pappa har fått sin viloplats där han högst av allt önskade sig att få vara. Nu får han vila i frid.

I korta (hmm, nåja) drag är det vad som har hänt de senaste fyra månaderna. Sorgen är stor, men lätt att bära. Vi (jag och mamma) fick vara med hela den sista tiden och det känns så otroligt bra idag. Vi gjorde allt vi kunde för pappa. Han fick somna in i närvaro av de två han älskade mest. Han var lugn och trygg på slutet, och det betyder mest av allt.

Jag körde på som en blådåre de första två månaderna efter hans död, det var 100 samtal att ringa och massor av praktiskt att ordna. Jag hade helt enkelt inte tid att sitta ner och känna efter hur jag själv mådde. Men när allt det praktiska var avklarat så kom smällen. När jag slappnade av så körde jag huvudet rätt in i den berömda väggen. Sedan dess har det varit tufft att försöka klara av skolan, och jag ligger efter en del. Men min plan är att komma ikapp så fort jag har energi nog för det. Just nu är högsta prioritet att åtminstone inte halka efter mer. Jag vill ta min lärarexamen, och jag ska ta den också. Nu har jag bara 50 poäng kvar innan jag är färdig (plus de poängen som ligger och väntar från föregående kurs). Sen ska jag stolt gå ut i yrkeslivet och känna att jag klarade det. För pappas skull och för min skull. Jag vet att han var stolt över mitt yrkesval och att jag kom in på högskolan. Så nu ska jag se till att fullfölja utbildningen så han kan fortsätta vara stolt över mig, var han än är nu.

Pappa, du finns alltid i mitt hjärta. Jag älskar dig.

Som många vet så har min pappa varit sjuk en tid. Han fick diagnosen prostatacancer för knappt två år sen. Han fick behandling, och i början verkade det som att det fungerade ganska bra. Operation skulle troligen inte bli nödvändig och det sågs som den sista utvägen. Så småningom visade det sig att det inte var möjligt att operera bort just den här varianten. Men eftersom behandlingen med sprutor verkade funka bra så var det ju lugnt.

Men pappa fick mer och mer problem med att tömma blåsan, och till sist åkte han in på sjukhuset för att få hjälp med det. Han fick en kateter från urinblåsan och skickades hem, och trodde att det skulle vara lugnt med det. Dagen efter hade det kommit blod i påsen, och pappa åkte in akut igen. Han blev inlagd på sjukhuset och fick en nefrostomi, dvs en kateter direkt i ena njuren. Det visade sig att hans njurar inte alls fungerade som de borde. Efter ungefär två veckor på sjukhuset fick han komma hem igen, och då mådde han lite bättre igen. Men under tiden hemma började han må sämre igen, och efter att han kräkts mer eller mindre konstant under nästan en vecka var han så dålig att jag körde in honom till akuten.

Han blev efter mycket tjat av mig inlagd igen, och fick dropp. Eftersom han varken hade kunnat behålla mat eller vätska var han rejält uttorkad. Han hade också gått ner mycket i vikt, närmare 30 kg. Sedan repade han sig såpass att han fick komma hem igen, den här gången med hjälp från ASIH, Avancerad Sjukvård I Hemmet. De kom till honom varje dag och kollade hur han mådde, hjälpte honom att få i sig rätt dos av alla mediciner han skulle ha och sådär. Dessutom fick han näringsdrycker utskrivna, som han skulle komplettera sin kost med. Han hade inte så stor aptit, och det blev värre och värre. Jag lyckades få honom att äta små portioner när jag var där och hälsade på, men det var verkligen SMÅ portioner. En halv kroppkaka, eller två-tre matskedar ris och en liten bit kyckling tex. Kräm och gräddmjölk gick ner ganska bra dock.

Aptiten försämrades dock hela tiden, till slut var det i princip näringsdrycker och några skedar kräm som han levde på. För ungefär två veckor sen slutade han äta helt, det var bara vatten han fick i sig och knappt ens det. Då blev han satt på dropp igen, och det piggade upp honom en liten aning. Kontakten med ASIH utökades, och de kom tre gånger per dygn för att ge honom medicin och byta dropp. Vid det laget låg han nästan uteslutande i sängen, med undantag för enstaka toalettbesök. Han hade också fått svampinfektion i munnen, vilket gjorde att han hade väldigt svårt att svälja, till och med vatten var jobbigt för honom att få i sig. Det fick han medicin mot, och efter några dagar hade han lättare att svälja igen. Men hela tiden blev han tröttare och tröttare, och sent en kväll fick jag ett samtal från hans telefon. Det var en av sjuksköterskorna från ASIH som ringde och sa att pappa var väldigt dålig och orolig, och ville att jag skulle komma dit. Jag och R åkte dit på en gång, och när vi kom fram låg pappa och pratade i telefon och var mycket piggare igen. Det här var natten till fredag förra veckan.

På fredagsförmiddagen tyckte jag att pappas ena hand, den han hade droppet i, verkade väldigt svullen. Jag ringde ASIH som kom dit och förklarade att droppet hade gått utanför blodkärlet och samlats i handen istället. De satte om droppet i andra handen och sa att svullnaden skulle gå ner på några dagar. Just vid det tillfället var en läkare med och hon tog ut mig i köket för ett samtal. Jag förstod att det var allvarligt, men inte hur allvarligt. Läkaren förklarade för mig varför pappa var som han var, vad som orsakade till exempel hans skakningar och förvirring. Allt hade med njurarna att göra, eller egentligen i grund och botten cancern. Eftersom njurarna knappt fungerade så kunde de inte rena alla gifter som de normalt gör, vilket resulterade i att gifterna istället samlades och gick ut i kroppen. Hon sa också att det inte fanns något mer de kunde göra, att han inte hade lång tid kvar. Hon sa: ”Vi pratar inte månader, vi pratar veckor”. Då kom tårarna, först då insåg jag hur allvarligt läget faktiskt var. Jag bad henne om en ungefärlig prognos på hur många veckor det kunde tänkas handla om. Svaret jag fick var att hon trodde att det rörde sig om en till två veckor, men att jag inte skulle ta det som ett definitivt svar eftersom hon hade haft fel förr.

När den värsta chocken hade lagt sig gick jag och ringde mamma och bad henne komma. Jag förklarade läget och hon åkte på en gång.

Dagarna gick och pappa blev inte bättre. Efter några dagar kom överläkaren och pratade med oss. Han berättade att pappa var satt på penicillin för en infektion han hade i kroppen, men att just de bakterierna var halvresistenta mot den sortens penicillin han fick. De kunde göra ett sista försök att vända situationen till det bättre med att byta till en annan, starkare variant av penicillin. Det ville pappa att de skulle göra, och så blev det. Nu utökades kontakten med ASIH ytterligare, de kom var sjätte timme för att ge penicillinet och vid behov en smärtstillande spruta. Pappa fick också ett smärtplåster som byttes var tredje dag, och hela tiden utsöndrade smärtstillande substanser som en grund. Hade han väldigt ont kompletterades det med sprutor.

I samma veva fick vi också hjälp från hemtjänsten. I onsdags kom det en trevlig kvinna därifrån och hjälpte till med städning. Två gånger en halvtimme varje dag hade vi först fått beslutat. Vi insåg dock ganska snabbt, jag och mamma, att en halvtimme här och en halvtimme där inte hjälpte så mycket. Vi var mest i behov av avlastning, eftersom vi inte ville lämna pappa ensam. En halvtimme räckte inte långt för att komma och ut och få en andningspaus. Därför ringde mamma hemtjänsten igen och bad om två timmar i sträck istället. På fredagen kom en annan, lika trevlig, kvinna och satt hos pappa i två timmar så jag och mamma kunde få gå ut och äta lunch. Det var ett välbehövligt avbrott.

Pappa var vid det här laget i riktigt uselt skick, och hade blivit satt på smärtstillande spruta var sjätte timme, i samband med penicillinet. Han orkade inte längre dricka, vi fick istället försöka badda munnen med en tuss, och lägga fuktgivande gel. Han orkade inte heller längre prata, med undantag för någon enstaka nick eller skak på huvudet. Dock hörde han oss fortfarande, även om han mest verkade sova. Han ville gärna att vi skulle sitta och hålla handen. Jag satt också ofta och sjöng för honom.

På fredagkvällen hade vi trubadurkväll i området där jag bor, och det hade jag sett fram emot länge. Eftersom allt verkade lugnt med pappa åkte jag iväg en stund, och det var skönt att få komma ifrån lite. Efter några timmar ringde mamma och sa att pappa var orolig igen. Hon hade frågat honom om han ville att jag skulle komma hem, och då hade han nickat lite svagt och blinkat med ögonen. Jag satte mig i bilen direkt och körde tillbaka. När jag kom och satte mig hos pappa igen blev han lugnare igen. Han hade ofta andningsuppehåll, flera gånger per minut. Fyra-fem ansträngda andetag, sen ett uppehåll och så ytterligare fyra-fem andetag innan nästa uppehåll. Sent på fredagkvällen upphörde andningsuppehållen och han fick istället en jämn, men flåsande andhämtning. Det var ungefär som att han skulle gå väldigt fort i en uppförsbacke. Ytliga och snabba andetag.

Dock var han sämre, och det gick knappt att få kontakt med honom längre. Han hörde oss, men hade inte så mycket ork att han kunde svara eller ens nicka. Han orkade knappt ens öppna ögonen, mer än för någon sekund i taget. Jag satt och sjöng för honom en stund, och det var enda gången på hela den dagen som han öppnade ögonen och bara låg och tittade och lyssnade på mig i flera minuter. Det var den sista kontakten jag fick med pappa. Han orkade inte ens krama våra händer längre.

Mamma tyckte att vi skulle turas om att vaka under natten, hon ville inte att båda skulle ligga och sova ifall det hände något. Hon satt vaken vid pappas sida hela natten, jag sov i omgångar och satt hos pappa däremellan. Vid 10-tiden på lördag förmiddag, igår, fick mamma gå och lägga sig och sova en stund. Vid 12.30-tiden kom vår favoritsköterska från ASIH för att ge medicin. Då hade droppet kopplats bort dagen innan, så det var bara penicillin och smärtstillande han fick. Sköterskan och jag pratade en stund, och han sa att det nog inte var lång tid kvar nu. Jag sa att det nog var dags samma dag eller dagen efter. ”Ja, han överlever troligen inte helgen” svarade sköterskan. Det trodde inte jag heller. Vid det här laget gick det inte alls att få någon kontakt med pappa. Ändå satt vi och höll handen, klappade honom på kinden och pratade med honom. Troligen hörde han fortfarande att vi var där, och kände att vi höll honom i handen.

Strax före 14-tiden satte jag åter på AcQuires skiva, och så satt jag och höll pappa i handen och sjöng för honom. Mamma satt på andra sidan sängen och höll hans andra hand. Efter en stund märkte vi hur andningen förändrades igen, den var fortfarande lika ytlig, men det var längre mellan andetagen. Efter ytterligare några minuter började pappa grimasera och såg ut som han försökte svälja. Det gjorde han vid tre-fyra tillfällen, och sen slutade han helt enkelt att andas. Fortfarande hade han en väldigt svag puls, men vid 14.10 hade även den upphört.

Pappa hade äntligen fått somna in.

Jag och mamma kramades och grät en stund, och sen ringde jag ASIH och berättade att pappa hade somnat in. De kom efter en stund och gjorde honom i ordning. Vi fick välja de kläder vi ville att han skulle ha på sig, och de klädde honom, tog bort alla slangar och katetrar och tvättade honom. Sen fick vi åter gå in till honom och sitta där. En av sköterskorna sa att vi fick ha honom hemma så länge vi kände att vi ville det, och om vi hade några anhöriga eller vänner som kunde tänkas vilja se honom en sista gång.

Efter ett tag kom en läkare för att sköta den formella biten, dvs dödförklara honom. Sen ringde vi ASIH igen för att be dem beställa en transport som skulle komma och hämta pappa och köra honom till bårhuset. Allt drog ut på tiden, men till slut kom de vid 20.45. Då var även en av sköterskorna från ASIH närvarande. Transportkillarna berättade vad de skulle göra, att de skulle lägga pappa på en bår och så vidare. När de var klara fick vi se pappa en sista gång när han låg på båren. Sedan bar de ut honom och körde iväg. Sköterskan var kvar en liten stund till, sen åkte även hon.

Nu väntar allt det praktiska. Jag har ringt och berättat för en del, och mamma har ringt en del andra. Imorgon ska vi kontakta begravningsbyrån och åka till pappas lägenhet för att sätta igång att röja lite. Men det värsta är över nu, pappa har äntligen fått ro och slipper ligga och lida. Visserligen behövde han inte ha ont sista tiden, men vilket liv är det att bara ligga rakt upp och ner och inte ens kunna kommunicera? För hans del var det skönt att få somna in.

Läkarens prognos visade sig stämma ganska bra. Hon sa en till två veckor, han levde i åtta dagar efter hennes besked.

Vi ses i Nangijala, pappa.

Jag är verkligen helt usel på att skriva här. Men jag orkar helt enkelt inte. Den energin jag har går till annat, som prioriteras högre. Här är iaf ett livstecken. Iofs, många pratar jag med på nätet nästan dagligen, så ni vet ju hur läget är.

Just nu har jag gömt mig lite. Är hemma hos mamma, som vanligt på måndagar. Men idag är en gammal klasskompis från Österrike här och hälsar på med sin man, och pappa är här också. Jag orkar bara inte med att vara social idag. Ärligt talat orkar jag inte mycket alls idag. Kom inte ens upp ur sängen imorse. Det var helt kört. Vaknade med yrsel, huvudvärk och ångest, ingen bra kombination när man ska iväg till skolan. Så det blev till att anmäla frånvaro. Fick ångest av det också, såklart. Hur jag än gör så mår jag dåligt, liksom. Skit.

Efter många om och men kom jag iaf iväg mot Handen. Fixade morsdagspresent i efterskott till mamma. En fin blomma och två flaskor vin. Hon blev glad, och då mådde jag lite bättre. Sen påminde hon mig om att det var idag besöket från Österrike skulle komma, och då sjönk humöret igen. Vilken dag som helst utom idag skulle ha gått bra. Men idag ORKAR jag bara inte.

Kom iväg på kören sen dock. Det hjälpte lite att få sjunga, men jag kände inget riktigt engagemang idag. Nu är jag hemkommen därifrån, och här sitter jag. Typ.

I helgen var jag och R i Värmland och hälsade på min kusin med familj. Fick se nytillskottet Anton, som blir en månad idag. Och storebror Oscar har verkligen blivit stor sen jag såg honom sist! Kolla in gullungarna:

Då var det dags igen. Den här gången säger almanackan att det är 25 år jag fyller. ”Hur känns det att vara ett kvarts sekel?” sa min morbror igår, när jag ringde och grattade honom på 60-årsdagen. Det kändes inget då (visserligen var jag fortfarande ”bara” 24) och det känns inte nåt nu heller.
Det är snarare så att jag redan börjar tröttna på att fylla år, jag är helt enkelt inte på humör för sånt idag. Folk behöver inte ringa och gratta (mina föräldrar har redan gjort det, det räcker), jag orkar inte ha folk på fika (vilket nog inte är så troligt att det händer ändå eftersom jag inte ens är hemma hos mig). Jag vill inte vara social idag helt enkelt. Jag samlar krafter för att orka med morgondagen. Visst kommer det bli jätteroligt, men samtidigt ångrar jag mig och vill bara ställa in alltihop. Skylla på sjukdom, dödsfall, vad som helst. Försöker dock se positivt på det.

Idag vill jag egentligen bara gräva ner mig i en grop nånstans och stanna där tills dagen är över. ”Men så kan du väl inte göra, det är ju din FÖDELSEDAG, då ska man ju le och skratta och ha ROLIGT!” tänker folk då. Fan heller, tänker jag. När mamma och pappa frågade om det var okej ifall de åkte bort över helgen, alltså även min födelsedag, för att gratta morbror och liten Oscar (mitt kusinbarn) som fyller den 24:e resp 25:e, så kände jag mig nästan lättad. Jag insåg att jag kunde komma ifrån det där fikat man förväntas duka upp för att folk ska komma med en blomsterkvast och säga grattis. Idag kan jag vara för mig själv. Det räcker med att vara social imorgon. R kommer ikväll, det blir myspys.

Gnäll, gnäll. Blä. Nåja, nu börjar mammas lägenhet se beboelig ut igen. Målaren blev klar igår, så det har släpats möbler och så. Takfläkten är uppe, R och grannen fick upp den igår kväll. Jag har satt upp spegel, hatthylla och vinställ på väggen igen. Hallen ser ut som den ska nu iaf, om man bortser från att det inte finns några golvlister och att det ligger ett antal meter telefonkabel där. Allt det där ska åtgärdas inom den närmaste framtiden. Sen ska det in nya möbler och tja… det blir fint i slutändan iaf.

Nu är det dags att slänga sig i soffan och glo på dumburken en stund.

*OFF*