Mogis del av stjärnhimlen

Omkring fem månader efter pappas död, vid den tiden då allt det praktiska var avklarat (lägenheten, alla samtal, begravning, gravsättning, bouppteckning), började jag fundera på att låta tatuera in något som skulle symbolisera pappa. Jag ville kunna bära honom med mig hela tiden.

Platsen för tatueringen var given redan från början. På insidan av handleden, ovanför stjärnorna mot handen sett. Det fanns fler anledningar att jag ville ha tatueringen på höger sida; dels skulle det se väldigt tomt ut att bara ha något litet på vänster handled, dels fanns det en symbolik – att ha min ”pappatatuering” ovanför stjärnorna – det är ju där han är nu. Någonstans långt ovan stjärnorna.

Motivet var dock inte självklart. Först tänkte jag mig hans personnummer, men den tanken kändes aldrig helt rätt, och därför avvaktade jag. Sen en dag så insåg jag att det som bäst symboliserar min pappa är hans namn. Och ju mer jag tänkte på det, desto mer rätt kändes det. Men när jag väl hade bestämt mig var inte min ekonomiska situation den bästa, och därför var jag tvungen att vänta igen.

Men så i somras vände min ekonomiska kris, och jag kunde helt plötsligt försörja mig själv helt och hållet igen. I slutet av augusti/början av september kom det in extra mycket pengar, eftersom jag då fick både lön och studiemedel. Och då vaknade min tanke till liv igen. Nu hade jag ju råd att äntligen få förverkliga min dröm!

Sagt och gjort. En dag efter skolan åkte jag till East Street vid Skanstull, klev in och framförde mitt önskemål. Fick bläddra i en pärm med mängder av typsnitt, för att hitta något passande. Jag ville ha något enkelt, lättläst men ändå lite dekorativt. Ganska omgående fastnade jag för ett av typsnitten. Diskuterade med killen bakom disken, och han tyckte jag hade gjort ett bra val. Alltså noterade han detta, vi bokade en tid, och jag gick därifrån med en lyckokänsla inombords.

Igår var det så dags. Jag vaknade tidigt, kunde inte somna om, var så förväntansfull. Strax före kl 15 klev jag så åter in på East Street och satte mig för att vänta på att min tatuerare skulle ta emot mig.

Jag minns när jag skulle tatuera in mina stjärnor, hur nervös jag var innan för att det skulle göra ont. Den här gången var det bara ett totalt lugn.

Efter en stund kom min tatuerare, Paul, och hämtade mig. Han förberedde handleden med tvätt, rakning och så vidare. När motivmallen var på plats satte han igång. Jag var så avslappnad jag bara kunde bli, med tanke på att jag fick sitta med armen vriden i en ganska onaturlig och obekväm ställning. Och det gjorde knappt ont alls. Det enda som faktiskt gjorde lite ont var den lilla bit som var närmast handen. Och när han fyllde i de ställen där han först gjort konturerna. Det var först efteråt, när tatueringen var insmord och inplastad, som smärtan började infinna sig. Som om kroppen först då kom på att det borde göra ont att få en nål genom huden tusentals gånger.

När jag gick mot tunnelbanan kändes det nästan som att jag svävade ett par centimeter ovanför marken. Äntligen, äntligen, äntligen hade min dröm gått i uppfyllelse. Nu finns pappa alltid med mig, var jag än går.

Och något lustigt jag upptäckte när jag gick där på trottoaren, var att typsnittet påminner en del om pappas handstil. Det var inget jag reflekterade över när jag valde det några veckor tidigare. Fast då såg jag det aldrig med hans namn, utan det var några helt andra namn som stod i den pärmen. Första gången jag såg hans namn ”i tryck” var vid tatueringstillfället, när jag fick se skissen som tatueraren gjort. Men det var inte förrän tatueringen var på plats som jag upptäckte sammanträffandet. Den upptäckten gör att tatueringen helt plötsligt får ytterligare djup och mening.

Pappa har definitivt något han vill säga mig. Igår var det påslakanet jag hittade. Han har visat sig minst 3 gånger under den dryga veckan jag har bott här nu (innan visade han sig kanske en gång var tredje vecka, om ens det).

Och idag var det hans ljus.

Jag har en lykta på balkongen där jag tänder ljus för pappa varje kväll. Det har jag gjort sedan han dog. Lyktan följde med till mamma och tändes där också. Och när jag blåser ut ljuset innan jag går och lägger mig säger jag alltid samma sak. Samma ord, varje kväll.

Godnatt pappa, sov gott. (blåser ut ljuset) Jag älskar dig.

Ikväll när jag skulle blåsa ut ljuset glömde jag säga ”Godnatt pappa, sov gott” innan (hur jag nu kunde glömma det, när jag har sagt det så många gånger…). Jag blåste på ljuset, men det slocknade inte. Blåste en gång till. Ljuset var fortfarande tänt. Då kom jag på att jag hade glömt att säga godnatt till honom. Sa de orden, och blåste sedan igen. Då slocknade ljuset.

Vad är det han vill säga mig?

Idag rensade jag lite bland sängkläder, för att se vilka som ska till R och vilka jag ska behålla. Hittade en stor kasse i sovrummet med vad jag trodde bara var vita ”dubbellakan” (två ihopsydda enkellakan). Då jag såg något rött skymta däri insåg jag att det fanns mer. Och när jag tittade efter hittade jag sängkläder som jag knappt mindes att jag köpt en gång i tiden. Tänkte att jag borde kollat där för längesen.

Och så mitt i alltihop hittade jag ett blommigt påslakan, ett av två likadana jag tog från pappas linneskåp strax efter hans död.

Eftersom det mesta av sängkläderna i kassen var sådant som skulle tvättas (bland annat de vita dubbellakanen, vilket jag visste om och därför inte hade kollat i den kassen tidigare), tog jag för givet att även det blommiga påslakanet var använt och därför behövde tvättas. Det andra likadana är nämligen ganska flitigt använt. Men det låg så fint ihopvikt och såg alldeles för oskrynkligt ut för att vara använt. Så jag körde ner ansiktet i påslakanet och luktade, för att känna om det luktade tvättmedel eller inte.

Och där fanns den. Den jag aldrig trodde jag skulle få känna igen. Den som försvunnit från andra textilier efter att jag använt och tvättat dem.

Pappas doft.

Jag stod kvar med ansiktet i påslakanet och grät. Helt plötsligt var pappa så otroligt närvarande. För första gången på drygt 2,5 år kunde jag få känna hans doft.

Jag plockade ner de smutsiga sängkläderna i kassen igen. Men pappas påslakan la jag varsamt på sängen. Inatt när jag går och lägger mig ska jag bädda med det och sova omfamnad av pappas doft.

För kanske sista gången någonsin.

Tack Sara för din fina kommentar. Du har helt rätt i det du skriver. Och jag låter sorgen ta plats. Numera gör jag det. Första året ”hade jag inte tid” att sörja, och det kom surt efter. Nu väljer jag medvetet att inte trycka undan sorgen. Och det blir lättare för varje dag. Men ibland kommer de där tillfällena när man trillar rätt ner i det svarta hålet, och inte vet vad man ska ta sig till. När tomheten blir sådär extra påtaglig. När jag bara vill ha pappa hos mig. Men jag accepterar de tillfällena också, det är mest jobbigt just när man är mitt uppe i det. I efterhand är det okej.

Sorgen försvinner ju inte bara för att åren går, den förändras och blir lättare att hantera, men den kommer alltid finnas kvar. Det enda som skulle kunna få sorgen att försvinna är att pappa kommer tillbaka, och det gör han inte. Jag får allt vänta tills det är min tur att vandra vidare, innan jag får träffa honom igen. För jag är övertygad om att det på något sätt finns ett liv efter detta. På vilket sätt vet jag inte, men själen/anden lever åtminstone kvar. Har fått så många ”bevis” på det att jag inte kan tro annat. Har känt av döda människors närvaro, drömt en dröm som var identisk med den dröm mamma hade – samma natt – om en väninna till henne som dog bara några månader innan det, pappa har ”visat sig” hemma hos mig (som en skugga som liksom drar förbi sådär i ögonvrån, men när man vänder dit blicken är den borta), har även fått höra av mina vänner att det ”spökar” i min lägenhet (de har sett och hört ”oförklarliga” saker)… sen två saker som både jag och mamma finner mycket underliga – den ena är något som rent fysiskt inte borde kunna hända.

Båda de sakerna har med pappa att göra. Den ena utspelade sig den dagen jag och mamma hade gravsatt pappa. Efteråt stod vi på stranden, på vår minnesplats vi har för honom. Vi hade varsin röd ros med oss, som vi plockade av kronbladen på och kastade i havet. Minnesplatsen ligger vid en liten skyddad vik. Den här dagen blåste det utåt, vilket innebar att vattnet rörde sig ut mot havet. När vi kastat i rosenbladen blåste de iväg, rundade en klippa och försvann. Vi tyckte det var så vackert att bladen sökte sig ut mot havet, blommorna var ju menade för pappa och nu färdades de mot honom. Men så hände det som inte borde kunna hända. Trots att både jag och mamma såg att det fortfarande blåste utåt, så dök rosenbladen helt plötsligt upp igen. De rundade samma klippa de nyss försvann bakom, och rörde sig mot den plats där vi stod. Där guppade de sedan en stund på vågorna, innan de åter försvann bakom klippan, för att denna gång inte återkomma. Jag ser ingen naturlig förklaring på hur detta kunde ske, eftersom det helt tydligt blåste utåt, hela tiden. Jag och mamma väljer att tro på att det var pappa som ville säga oss något.

Visst, om det bara hade hänt den enda gången så kanske jag hade kunnat tro att naturen ville spela oss ett spratt. Men när vi på årsdagen för gravsättningen, ett år senare, besökte en plats på andra sidan samma vik, hände något liknande. Den här gången hade vi med oss varsin vit ros. Istället för att plocka bladen och kasta dem i havet valde vi nu att kasta i rosorna precis som de var. Vi stod på varsin klippa, med säkert 15-20 meters mellanrum då vi kastade rosorna i havet. Efter bara några minuter såg vi hur rosorna helt plötsligt låg och guppade tillsammans inne bland de stora stenarna vid strandkanten. Ytterligare en liten stund senare så lade sig rosorna som ett kors. Det har jag till och med bildbevis på, ska leta reda på de bilderna så ska ni få se. Mycket märkligt var det. Och som jag skrev förut, om det bara hade varit den här händelsen hade jag nog försökt bortförklara den. Men när två liknande händelser sker, med exakt ett års mellanrum, förvisso vid samma vik men vid två helt skilda platser… ja, då vet jag inte hur jag ska förklara det på ett rationellt sätt. Jag väljer att tro att det var pappas sätt att visa att han ville säga något. Vad vet jag inte, men något. Ge mig en trovärdig naturlig förklaring till detta, så godtar jag den. Men så länge jag inte får en sådan förklaring, så tror jag på mitt sätt. Varför skulle det inte kunna vara som jag tror?

Svårt att sova. Saknar pappa något oerhört just nu. Gråter för första gången på länge. Det är så tomt…

Idag är det pappas födelsedag. Den tredje utan honom. Imorgon är det två år och tre månader sen han somnade in. På ett sätt känns det som att tiden har rusat fram, på ett annat känns det som att det var alldeles nyss det hände. Men idag har varit den bästa av de tre födelsedagarna.

Dagen har gått i ett för mig. Jobbade 7-15, sen åkte jag direkt och hämtade upp min älskade systerson. Jag skickade sms till honom förra veckan och frågade om han ville åka med mig och hälsa på sin morfar idag. Det ville han. Vi har inte träffats sen i somras, även om vi såklart har haft kontakt på annat sätt under den tiden. Men när jag såg honom komma gående var det som att se sig i en spegel. Vi är väldigt lika, han skulle likaväl kunna vara min lillebror. Det finns så mycket av hans morfar i honom.

I famnen hade han en bukett blommor. Han berättade att han hade träffat på några kompisar när han just hade köpt blommorna, och de hade skojat och frågat om han skulle träffa en tjej. ”Nej, jag ska hälsa på min morfar” hade han svarat. Då visste inte kompisarna riktigt vad de skulle säga.

Under resan till minnesplatsen pratade vi mycket om hans morfar. Han hade, som jag anat, många frågor om vad som egentligen hände. Äntligen fick han svar på dem. Jag var också noga med att berätta att allt gick så lugnt till. Hans morfar var aldrig rädd eller orolig i slutet, inte så länge jag och mamma fanns vid hans sida. Att han nog inte själv visste hur illa det var, utan att han trodde att han skulle återhämta sig. Då berättade systersonen att han hade skickat ett sms till sin morfar, samma vecka som han somnade in. Han hade frågat om morfar ville att han skulle vara där, och hade fått svaret ”Nej, det behövs inte, jag är snart pigg igen”.

Sen pratade vi också om sista gången de träffades, då de spenderade en dag tillsammans på Grönan. Det var bara några månader innan han dog. Jag sa att det var ett bra sista minne att ha, att jag tror att han mår bäst av att minnas morfar så. Han hade inte känt igen morfar den sista tiden, det var mest bara ett skal av honom som fanns då. Den evigt ordvitsande och glada personen fanns inte kvar i det skalet. Nog för att systersonen hade klarat att se det, men minnena hade blivit jobbigare då.

När vi väl kom fram till minnesplatsen lät jag systersonen styra. Vi stod länge sida vid sida och bara tittade ut över havet. Pratade lite om morfar, både glada och mindre glada minnen, men mest stod vi tysta. Då och då kom det en ny fråga från systersonen, som han fick svar på. Men det kändes så skönt att vi bara kunde vara. Det var som att tiden stod stilla, det fanns inga krav. Det enda som hördes var våra andetag, vågor som skvalpade, is mot klippor, susande i vassen. Jag vet inte hur länge vi stod så. Det kanske var tio minuter, kanske fyrtiofem. Men tiden var oviktig.

Sen frågade systersonen var han skulle lägga buketten. Då det var så mycket snö vågade vi oss inte för nära strandkanten, eftersom vi inte visste riktigt hur långt upp vattnet nådde under snön. Jag sa att det inte spelar någon roll var buketten låg, bara han hittade ett ställe som kändes bra för honom att lägga den på. Efter lite funderingar gick han några meter åt sidan, till en av klipporna. Strax nedanför klippan grävde han försiktigt en grop i snön, och placerade buketten där. Efter det skrev han sin morfars namn i snön på klippan. Det var en så fin gest. Först tänkte jag ta kort på det, men sen kände jag att nej, det här är ett minne han och jag ska bevara inom oss. Det ska inte beskådas av andra. Det här var hans stund med morfar.

Vi stod kvar ytterligare en stund, och jag visade honom en underbar bild på hans morfar. Den finns att se här på hemsidan, under ”Familj”, scrolla längst ner på den sidan så kan ni se den. Systersonen kunde inte låta bli att skratta när han såg den, för det var precis sådär galen hans morfar var. Den bilden speglar honom så fantastiskt bra. En dag ska jag låta systersonen läsa det som står där om hans morfar. Inte än, men när tiden är inne och han är redo så ska han få läsa. Det är en jobbig text att läsa, och jag tror att han måste få sortera alla sina tankar först och landa i det som är nu.

När vi kände att våra fötter hade börjat förvandlas till is, och då mörkret så smått börjat falla, så vände vi tillbaka till bilen. Under hemresan sa vi inte mycket, men det behövdes inte heller. Systersonen hade många intryck och tankar att bearbeta, och jag lät honom göra det. Men nu känns det som att han äntligen har fått det avslutet han har längtat så efter. Han har fått en plats att gå till, en plats som bara några få känner till. Han har äntligen fått ro. Och han fick det på den bästa av dagar – hans morfars födelsedag.

Klockan har nyss passerat midnatt och det är lördag. Idag är det alla hjärtans dag, men inte bara det. Världens mest fantastiska systerson (MIN!) fyller 18 år idag och blir myndig. Jag fattar inte vart alla dessa år har tagit vägen, minns ju när han föddes. Betyder det att jag håller på att bli gammal?! Men i vilket fall som helst, han är underbar och jag hoppas att jag kan få fira med honom vid tillfälle. Typ gå ut och dricka öl eller nåt. Känns skitskumt att han FÅR göra det nu. Min lilla prins! Lilla och lilla förresten, han växte om mig för flera år sen redan… ;)

Jag har lovat honom att vi ska åka och ”hälsa på” hans morfar vid tillfälle också, dvs åka ut till havet där han är begravd, till minnesplatsen jag och mamma har för honom. Systersonen har tagit sin morfars död så otroligt hårt, jag tror nästan han är den som har tagit det hårdast. Han har sagt flera gånger att han vill se platsen där hans morfar vilar, att han vill ha ett ställe att gå till. Det har gått dryga två år nu, och han har inte fått göra det än. Så jag måste ta tag i det. Det är det minsta jag kan göra för honom. Han älskade sin morfar över allt annat, och jag vet att den kärleken var så ömsesidig den bara kunde vara. Så det gör så ont i mig att se systersonen ledsen. Min sorg är stor, men hans är större.

Strax efter att pappa dog så var min syster, systersonen, systerdottern och barnens mormor (jag och mina syskon har inte samma mamma) i lägenheten för att få lite minnessaker och annat de kunde tänkas vilja ha eller behöva. Att se systersonen gå runt i rummen, bland alla saker som var hans morfars, var ingen lätt syn. Han la på en mask utåt, men jag såg i hans ögon att det var fruktansvärt jobbigt för honom. Samtidigt tror jag att han behövde få vara där. Han fick plocka precis vad han ville, och det gjorde han också. Det fantastiska var att se honom gå och plocka små saker som han nog egentligen inte hade någon användning för, men som han ville ha för att de betydde något. Och det var det viktigaste. I våra ögon var det kanske onödiga småprylar, men i hans ögon var det minnen av morfar. Med de sakerna kan han ha en bit av sin morfar med sig hela tiden. Och det vet jag att hans morfar hade velat också.

Systersonen bär på mycket för att vara så ung, men jag hoppas att ett besök hos hans morfar kan lätta lite på den bördan. Det kan bli ett slags avslut för honom. Att få sitta en stund vid strandkanten, på klipporna, och höra vågorna plaska. Att få känna morfars närvaro. Att få kasta en blomma i havet som gåva till morfar. Vi kan vara där så länge han vill. Vi kan kramas och gråta tillsammans. Eller bara vara sida vid sida, tysta och fundera. Han får bestämma. Jag tar honom dit, sen är det han som avgör vad som ska hända och hur lång tid det tar.

Jag funderar på om vi kanske ska åka dit på pappas födelsedag. Det är en så symbolisk dag. Får fråga systersonen vad han vill. Det är om 10 dagar, så han har en stund på sig att tänka. Nu däremot ska jag krypa ner under täcket och försöka sova lite. Ska jobba hela helgen med gullungen!

Och ja, jag SKA försöka bli bättre på att uppdatera här oftare. Påminn mig! Jag tänker oftast ”men jag skrev ju nyss” och när jag sen tittar efter så har det gått en vecka. Och fortsätt skriv söta kommentarer i gästboken så kanske det hjälper också ;) Puss på er!

Idag är det två år sen pappa somnade in. Det är ofattbart att det har gått två år. Har haft honom i mina tankar dagligen sen den dagen. Men lustigt nog, eller ironiskt nog, eller hur man nu ska se det, så tog det långt in på eftermiddagen idag innan jag insåg vilken dag det faktiskt var. Trots att jag har funderat kring, och fasat över, den här dagen så länge nu.

Men ändå känns det ganska okej. Jag har tänt ljus för pappa på balkongen. Saknar honom lite extra idag, men inte värre än ”vanligt” egentligen. Sorgen är inte större idag än någon annan dag. Det är bara lite mer uppenbart idag. Den här dagen för två år sen, vid den här tiden, hade jag nyligen lämnat pappas lägenhet i upplösningstillstånd. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, alla tankar och känslor bara invaderade och förvirrade. Några timmar tidigare hade jag sett min pappa bäras iväg på bår. På ett sätt var jag medveten om vad som faktiskt hänt, på ett annat sätt totalt oförstående. Min pappa kunde väl ändå inte vara död?! Jag visste att han var det, men kunde inte ta in det. Det var för överväldigande.

Idag är det bara så…. skumt, liksom. Jag minns dagen för två år sen med exakthet, som om det var igår. Ändå känns det så ofantligt långt borta. Men idag är jag nära pappa. Jag har på mig hans fleecetröja, som inte längre luktar pappa, men som bär hans minne i varje fiber. Närmare honom än så här kan jag inte komma just nu. Och jag hoppas att han tänker på mig också, var han än är. Jag hoppas att han har det bra. Att han har hittat någon att dra alla sina dåliga ordvitsar för. Att han kan sitta och dricka en öl på en solvarm balkong. Att någon bjuder honom på entrecote och bearnaisesås. Att han får göra det han älskade under sin tid här på jorden. Det är vad jag tror, önskar och hoppas. Han förtjänar det.

Så, pappa. Har du det bra? Kan du känna min gränslösa kärlek till dig där du befinner dig nu? För du vet hur mycket jag älskar dig.

Idag är en dålig dag. En dag med mycket tankar, mycket saknad. Idag är det så tomt utan pappa. Det är det förvisso alla dagar, men idag är det så påtagligt. Sorgen är så stark att jag nästan kan ta på den. Det är inget speciellt som hänt som får det att kännas extra jobbigt, men jag vet att årsdagen av hans insomnande närmar sig. Snart är det två år sen han dog. TVÅ ÅR. Dagar som denna förstår jag inte hur jag har kunnat klara mig utan min pappa i två hela år. Samtidigt är det obegripligt var tiden har tagit vägen. Så dubbelbottnade känslor. Å ena sidan känns varje dag utan honom som en evighet, å andra sidan känns det som tiden bara flyger fram. Jag menar, två år?! Hur har det kunnat gå så fort?

Dagar som idag påminns jag om pappa överallt. Så många saker och händelser som får mig att minnas hur han var. Han känns så närvarande att jag kan förnimma hans doft. Jag vill bara kunna krypa upp i hans famn, insupa doften och känna honom hålla om mig. Det gör så ont att veta att jag aldrig mer kan göra det. Aldrig någonsin. Pappa är borta för alltid. Han finns inne i mig, men fysiskt är han inte här. Jag skulle göra vad som helst bara för att få röra vid honom en gång, en enda gång. En sista gång. Jag minns hur svårt det var när han till slut blev hämtad. Så länge han var kvar hemma kunde jag sitta hos honom. Om så bara för en stund. Men han fanns där. Jag kunde gå in till honom bara för att få hålla honom i handen igen. Bara för att få lägga min hand på hans kind. Bara för att titta på honom. När de bar ut honom visste jag att det var sista gången jag skulle få se min pappa. Det gjorde så ont.

Idag vill jag kunna göra det. Jag vill ha min pappa här. Idag är jag arg på den jävla cancern som tog hans liv. Varför skulle den drabba just honom? Pappa hade inte levt färdigt när han dog. Idag känns det så orättvist att han inte fick göra allt han ville göra. Jag önskar att jag kunde skriva om historien. Att jag kunde få ha min pappa här igen. Men jag vet att det inte går, och det är en smärtsam vetskap. Han är borta. Jag är ledsen. Jag saknar honom. Jag vill ha honom här.

Pappa, jag älskar dig. För alltid.

Uppdaterat 23.20: Pratade med en vän i telefon, kände att jag behövde prata med någon som kunde skingra mina tankar för en stund. Och denne någon förstår vad jag går igenom. Jag vet inte om du läser här, men gör du det så vill jag bara säga: Tack för att du finns. Och tack för att du förstår utan att jag behöver förklara. Trots att vi inte pratade om just det, så känns allt lite lättare nu. Jag kommer igen med ny styrka imorgon.

Ibland undrar jag hur det kan komma sig att vissa tecken dyker upp vid så rätt tillfälle. Idag kom Vårdguiden med posten. En tidning jag normalt aldrig läser. Den brukar åka rätt i soporna. Men idag råkade jag slänga ett öga på framsidan, och något fångade min uppmärksamhet. En rubrik: Låt sorgen ta plats – om vikten av att sörja. Jag bläddrade fram rätt sida och läste. Då kom tårarna. Det var som att läsa om mig själv. Tänkte citera några stycken. Den som berättar i artikeln heter Christina Wåhlin, hon är sjukhuspastor på Karolinska i Huddinge.

”Sorg är en naturlig del av livet. Ändå är många människor idag rädda för att släppa fram sorgen. De är oroliga för att tappa fotfästet och försöker kapsla in eller glömma bort sin sorg. Men det enda man säkert kan säga är att sorg inte är något som går att hoppa över. Sörj dig igenom, låt sorgen ta plats!” Jag gjorde just det misstaget. Släppte inte fram sorgen. Skyllde på att jag ”inte hade tid”. Det kom surt efter.

”Sorgen är ett redskap som hjälper oss att förstå att någonting i världen har förändrats.” Hela min värld har förändrats.

”Det vanligaste sättet att visa sin sorg är att gråta. Tårarna hjälper oss att ”lätta på trycket” och visar samtidigt vår omgivning hur väldigt ledsna vi är. Gråten ger en signal till omgivningen att vi behöver extra hänsyn, förståelse, värme och tolerans. Men alla kan inte gråta och en del vill det inte heller. Då måste sorgen spränga sig andra banor för att ta sig fram och ut. Därför kan människor i sorg vara både arga, sura, frustrerade eller till synes kyligt avstängda.” Jag vill, men kan sällan gråta. När jag väl gör det, är jag oftast ensam. Därför kan nog många uppfatta mig som den arga/sura/frustrerade typen, eftersom det är den sidan jag oftast visar utåt. På något sätt är det lättare. Gråter jag lämnar jag ut mitt innersta. Jag har väldigt svårt för det.

”Man kan inte trösta bort sorg. Ord hjälper inte, åtminstone inte i den akuta fasen. En kram från någon som står nära betyder mer.” Sant. Hur många gånger har jag inte hört från andra: ”Jag vet inte vad jag ska säga…”? Säg inget. Krama mig istället. Eller bara var där. Jag mår inte bättre för att andra beklagar sorgen. Vill du säga något, berätta istället om något minne du har av pappa. Dra en av hans ordvitsar. Beklaga bara inte sorgen, det hjälper inte. Varken dig eller mig.

”Att inte vara rädd för hulkanden och tårar utan orka stå kvar och ta emot sorgen och de uttryck den tar sig är mer än viktigt. Lyssna på vad den sörjande själv har att säga eller på tystnaden. Den är inte farlig. Att vara tysta ihop kan vara en stark och betydelsefull handling.” Jag är inte farlig. Tystnaden är inte heller farlig. Kan du sitta tyst tillsammans med mig utan att det känns stelt eller tvunget, uppskattar jag det. Låt mig prata om pappa. Jag är medveten om att jag upprepar mig, att jag berättar samma saker om och om igen. Men det är mitt sätt att bearbeta alla känslor. Ett sätt att minnas pappa. Att minnas honom med glädje, att inte varje minne behöver göra ont när det dyker upp. Att sprida pappas historia. Dela med mig av hans kärlek och omtanke om alla som stod honom nära.

”Förståelse och accepterande av situationen är viktigt. Ingen kan förstå eller uppleva känslan som den som sörjer lever i. Däremot kan man visa förståelse för situationen som den sörjande befinner sig i. Man kan bjuda in: ”Kom och var med oss. Du behöver inte vara på något särskilt sätt, bara var.” Acceptera även om den sörjande inte vill komma, men säg: ”Okej, jag förstår! Var hemma du om det känns bäst, men jag ringer imorgon och hör hur det är med dig.” Eller om du har möjlighet, fråga: ”Vill du hellre att jag ska komma till dig?” Det verkar som om folk runt omkring mig är rädda för det här. Så många som har dragit sig undan och inte hört av sig sen pappa dog. Och det är inte många såna här inbjudningar jag får. Framförallt får jag inte frågan ”Vill du hellre att jag ska komma till dig?”. Det har kanske hänt en eller två gånger på ett och ett halvt år. Jag behöver den frågan. Jag vet att jag själv drar mig undan och är dålig på att höra av mig. Men det är just därför jag behöver att någon drar i mig, bjuder in mig. Jag har svårt att själv ta initiativ och bjuda in, men jag tackar faktiskt inte alltid nej om någon annan frågar. Är du min vän, visa det också. Jag bits inte bara för att jag sörjer.

”Låt sorgen få ta tid. Acceptera att den som verkar ha kommit ur sin sorg då och då åter sörjer öppet, se det som ett normalt led i utvecklingen och inte som en återgång.” Jag är inte där än. Jag har inte kommit ur min sorg. Men jag kommer komma dit. Döm mig inte då.

Sen den mest klockrena meningen. Den som satte sig djupt i mitt hjärta. ”Den bottenlösa känslan av saknad, vanmakt och övergivenhet som uppstår när någon dör ifrån oss kan inte alla tårar i världen befria oss ifrån.” Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Det är precis så det är. En bottenlös känsla.

Jag vill bara tillägga att det här inlägget inte är menat som kritik till mina vänner. Åtminstone inte till alla. Det finns några som har visat att de står vid min sida oavsett vad som händer. Till och med vänner jag inte hade förväntat mig det av alls. Men det är som ordspråket säger: I nöden prövas vännen. Och tyvärr har jag fått erfara det den hårda vägen. Men nu vet jag vilka som verkligen är mina vänner. De som fortfarande finns där, när jag än behöver dem. All kärlek till er. Framförallt till Marianne, Katta och Tanja. Ni är guld värda. Och det finns fler. Jag tänker inte nämna fler vid namn, helt enkelt för att jag inte vill riskera att glömma någon. Men de här tre – det är de som har vågat knacka på när jag har stängt dörren om mig.