Ikväll har jag varit ledsen. Gråtit mycket, länge och riktigt djupt från hjärtat. Gick igenom dokument jag har liggande på hårddisken, och hittade en del texter som antingen direkt handlar om pappa eller är relaterade till honom på något sätt. En del av detta är publicerat här på bloggen tidigare, annat inte. Men jag vill ändå dela med mig av utvalda bitar av dessa texter.

Följande är skrivet i oktober -08, då jag var inne i en riktigt djup svacka.

”Saknaden efter pappa gör sig också påmind, i de mörka stunderna oftare än annars. Om en dryg månad är det två år sen han dog. TVÅ ÅR. Hur i helvete har jag klarat TVÅ ÅR utan min pappa? Ibland känns det så overkligt, som att allt bara är påhittat. Att han lever någonstans där jag inte kan nå honom.

Tankar kommer, var han verkligen död? Hur vet jag helt säkert att han var död när de kom och hämtade honom? Samtidigt som jag med all säkerhet VET att han var död. Jag satt och höll hans hand när han slutade andas. Jag höll mina fingrar mot hans hals när pulsen dog ut. Jag visste att han var död långt innan rättsläkaren kom och undersökte honom och bekräftade att han avlidit. Jag vet exakt vilken tid han slutade andas. Jag vet att han hade puls i någon minut efteråt. Jag satt där och bokstavligen såg och kände livet rinna ur honom.

Ändå vill min hjärna försöka hitta en annan lösning. Min pappa kan ju inte bara dö sådär. Min pappa som aldrig skulle dö. Åtminstone inte förrän han hade levt klart sitt liv och själv bestämt sig för att det var dags. Pappa var inte färdig med sitt liv. Bara några dagar innan han dog sa han att han var så trött på att vara sjuk, han ville bli frisk. Han ville tillbaka till jobbet, han ville få aptit igen, han ville vara samma gamla Elon som han brukade vara. Han var bara 68 år när han dog. Tio år till, och jag hade kanske kunnat acceptera det lättare. Men inte då. Inte när jag visste hur gärna han ville leva.

Samtidigt, när jag hade fått beskedet från läkaren om att pappa var döende och hade max två veckor kvar att leva, började jag försöka föreställa mig hur själva dödsögonblicket skulle vara. Det känns så bisarrt nu att nämna det, men det var nog mitt omedvetna sätt att förbereda mig på det som komma skulle.

Jag föreställde mig att han inte skulle dö på natten, det kändes som att han skulle välja en tidpunkt då det var ljust ute. Så trots vaknätter kunde jag ändå slappna av och somna kortare stunder. Även om jag var orolig kändes det som att han inte skulle ge upp då. Och så blev det också. Han dog tidigt på eftermiddagen. Och den dagen var jag förberedd på att det var nu det skulle ske. Troligen den dagen, möjligen dagen efter.

Men han var så dålig och jag såg hela tiden tecken på ytterligare försämring och förändringar. Andningen förändrades, det var det tydligaste tecknet på försämring. Alla hans andningsuppehåll skrämde mig inte, på något sätt visste jag att det skulle komma ett nytt andetag. När han slutade med andningsuppehåll och istället andades flåsande och ytligt, kändes det som att nu kunde det hända när som helst. Och det gjorde det. Bara några timmar efter den ”nya” andningens början så hände det som skulle, men inte fick, hända. Han slutade andas.

Det gick inte till som jag hade föreställt mig, även om det inte var så långt ifrån. Men det var så mycket lugnare än jag kunnat ana. Jag trodde att jag skulle vara rädd. Det är en sak att se en död människa, men att SE någon dö? Jag kunde inte tänka mig annat än att det måste vara otäckt.

Minnena från sista besöket hos min farmor sa mig det. Dagen innan hon dog hälsade vi på henne på sjukhuset. Och hur hon var då var så likt hur pappa var innan han dog. Hon hade också andningsuppehåll. Dessa uppehåll skrämde mig något oerhört då. Jag var bara 16 år och det var det närmaste döden jag någonsin hade kommit. Farmors insjunkna ögon och kinder, precis som pappa såg ut den sista tiden. Hennes lilla tunna kropp i den stora sängen, precis som pappa. Deras oerhörda likhet de hade normalt utseendemässigt, blev så extra tydlig när jag sett dem båda döende.”

Följande är citat ur en artikel i Vårdguiden i juni -08. Källhänvisningar finns i ett tidigare blogginlägg.

”Den bottenlösa känslan av saknad, vanmakt och övergivenhet som uppstår när någon dör ifrån oss kan inte alla tårar i världen befria oss ifrån.”

”Låt sorgen få ta tid. Acceptera att den som verkar ha kommit ur sin sorg då och då åter sörjer öppet, se det som ett normalt led i utvecklingen och inte som en återgång.”

Dessa två citat känns högaktuella än idag. Den bottenlösa känslan finns kvar. Jag saknar pappa exakt lika mycket idag som dagen han dog. Och jag sörjer fortfarande. Den akuta fasen är över sedan länge, men som jag skrev innan så lägger sig sorgen som en enorm tyngd på mina axlar då och då. Jag har dagar och stunder då jag gråter hejdlöst, gråter tills det inte finns några tårar kvar. Numera är det oerhört sällan jag gör det ”offentligt”, oftast är jag – och vill vara – ensam i dessa stunder. Men ett exempel på att det händer är begravningen (och repet några dagar innan) för någon månad sen. Då kunde jag inte stoppa tårarna, det gjorde så fruktansvärt jävla ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Och då var det så oerhört skönt att ha vänner där som inte var rädda för sorgen. De öppnade sina famnar och höll om mig tills den värsta smärtan gett med sig. Katta, Jennifer och Lena – ni är guld värda för att ni fanns där och gav mig trygghet.

Den sista texten jag vill dela med mig av är något som inte är publicerat här tidigare. Det är inte en text skriven av mig, utan det är ett brev som en vän skickat till en annan person i en känslig situation för några år sen. Ett brev som det egentligen inte var meningen att jag skulle läsa, men som jag ändå fick en kopia på. För det handlar om mig, och om hur jag agerar i en vänskap. Förlåt Marianne, men jag måste bara få dela med mig lite av dina fina ord.

”Jag vet att Monika funnits för dig i många tuffa lägen, varit den som kommit utan att du behövt kalla. Jag måste säga att hon har stöttat dig, tagit kraft, fast hon varit sjukskriven av sorg, hon har burit svart svår sorg i hjärtat, ibland inte orkat leva, andas, men ändå räckt ut sin hand och öppnat sitt hem åt dig.

Hon har orkat ta att du inte orkat ge tillbaka. Hon har bara fortsatt att ge och finnas så gott hon kunnat. Det är få förunnat. Hon har förlorat sin pappa, bokstavligt talat sett honom dö ifrån henne, gått igenom en separation, opererats, oroat sig för sin överlevnad, skola mm mm men det har inte hindrat henne från att finnas för de som står henne nära.”

När jag läste dessa ord om hur Marianne uppfattar mig som vän – även om det här handlade om en specifik situation så vet jag att hon menar det även allmänt – så började jag reflektera. Hur är jag egentligen i en vänskap? Och jag kom fram till att jag alltid sätter andra främst. Behöver någon mig så kommer jag. Jag släpper allt. Oavsett hur jag själv mår, om jag inte har någon energi över, om jag egentligen inte har lust, så ställer jag upp ändå. Jag gör det inte för ”vem som helst”, visst finns jag för alla mina vänner, även de som inte är så nära, men till en viss gräns. Men för dem som står mig nära gör jag allt. Både i medgång och motgång. Har jag ingen energi så hittar jag ändå lite extra någonstans. Alternativt så går jag på ren vilja. Jag behövs, alltså är jag där. Allt annat kan vänta.

Jag agerar såhär av flera olika orsaker. Dels är det för mig självklart att det är vad en vän ska göra, att finnas där för sina vänner. Man väljer inte vilken tidpunkt på dygnet som passar, vänner är inte bara vänner på kontorstid. Och det är sällan som tillfällena då man verkligen behövs infaller just på kontorstid… Dels är det för att jag vet att jag själv värdesätter det oerhört högt när någon gör så för mig. Och då vill jag också ge det till andra. Tänker ibland ”vad skulle jag vilja att mina vänner gjorde för mig i den här situationen?”. Eller så tänker jag inte alls, utan agerar bara på ren magkänsla.

Jag har en liten skara utvalda som står mig allra närmast, som har en plats i det innersta av mitt hjärta. För dem går jag genom eld. Och ni vet vilka ni är. <3

Men igår var jag helt plötsligt tillbaka i det där nattsvarta för ett tag. På fredag ska några i min kör sjunga på en begravning. En körmedlems pappa har gått bort, och vi vill såklart hedra honom med vår sång. Eftersom S sjöng på min pappas begravning, så är det självklart för mig att jag även ska sjunga på hennes pappas begravning. Jag vet precis vad det är hon går igenom just nu. Att förlora en förälder när man själv är ung, är inte lätt. Man tvingas helt plötsligt att bli mer vuxen än man egentligen är.

Igår på körrepet så ägnade vi den sista halvtimmen åt att öva på de sånger vi ska sjunga på begravningen. Dagen är nära och Stilla ro och nära. Den sistnämnda sjöngs även på pappas begravning, av just medlemmar i AcQuire. I början gick det bra att sjunga, jag var så fokuserad på att lära mig altstämman. Men sista gången vi skulle sjunga igenom Stilla ro och nära så vällde alla känslor över mig. Jag drogs plötsligt tillbaka i tiden, och återupplevde pappas begravning i fast forward. Då brast det, och jag var tvungen att rusa därifrån med tårarna rinnande.

Satte mig en bit bort, utom synhåll för alla, och försökte samla mig. Men det gjorde så fruktansvärt ont. Jag kände hur hela kroppen darrade, händerna skakade okontrollerat. Smärtan inom mig var exakt samma smärta jag kände då pappa dog. Det är så längesen jag upplevde att det gjorde såhär ont.

När jag efter en stund samlat mig tillräckligt för att kunna gå tillbaka, så möttes jag av L som frågade hur det var med mig. ”Inte bra alls” var det enda jag fick ur mig, samtidigt som jag kämpade mot tårarna. Hon omfamnade mig i en varm kram, och vi stod så en lång stund. Sen kom Katta och gjorde likadant, vi kramades länge vi också. Sen fick jag skjuts hem av fina L, hon ville se till att jag kom hem ordentligt. Det var så skönt att slippa sitta på en buss och gråta, utan jag kunde sitta i baksätet, med L vid ratten och Katta i passagerarsätet, och bara vara. De lät mig vara ifred, och ändå fanns de där för mig. Såna vänner är guld värda! PUSS på er!

(Btw, sitter och pratar med Katta på msn just nu, och vi pratar om igår. Skrev till henne just det att vänner som hon och L är guld värda, och sötnosen svarar: ”Det är för att vi har vänner som dig”. Jag blev så rörd att jag nästan började gråta igen…)

Idag har jag jobbat. Z och jag var och shoppade, jag behövde hitta några kläder att ha på mig på fredag. Min garderob är så urplockad nu, jag har förvisso kläder, men finkläder är det ont om. Iaf sånt som inte är alldeles för stort… Hittade dels en jättefin ljusblå tunika/klänning, och så slank det ner ett par linnen också. Och allt i storlek M. Helt galet! Jag minns knappt när jag kunde köpa kläder i M/40-42 senast…

Dessutom vägde jag mig idag, och bjöds på en mycket trevlig överraskning. Dagens vikt är 74,0 kg! Helt galet det med. Nu jäklar är det nära nästa delmål, bara 2 hg kvar. Och sen är det inte långt till delmålet efter heller… och inte till delmålet efter det… och inte till slutmålet heller för den delen ;)

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 74,0 kg (100601) (BMI 28,2)

Totalt vikt: -19,8 kg

Totalt BMI: -7,5

Kvar till nästa delmål (73,8 kg = gått ner 20 kg): 0,2 kg

Kvar till delmål 2  (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 1,4 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 4,1 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 8,6 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 12,0 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 77 cm

Totalt midjemått: -29 cm

Men under bussresan, som tar ungefär en timme (inklusive bussbyte), mattades glädjen av och ersattes av tankar om pappa. Varför vet jag inte, det är mig veterligen ingen speciell dag idag som borde trigga igång alla minnen och känslor. Men oavsett vad så dök tankarna upp, och jag mådde riktigt dåligt ett tag.

Kom fram till jobbet och möttes av alla fantastiska barn som fort fick mig att le igen. Även kollegan A är ganska bra på det, man vet aldrig vad som kommer ur hennes mun… men oftast är det något som leder till ett skratt ;) Brukar bli ganska många skratt under en arbetsdag. Och dessutom de mest underliga samtalsämnen. För att ta ett exempel så har vi de senaste dagarna kommit in på diskussioner om kondomer med smak, musgympa, möhippor och glasögon vs. linser…?!

På rasten var jag ute och rökte med kollegan I. Vi kom in på en diskussion om Nynäshamn, vilket vi gör då och då. Det är liksom en gemensam nämnare för oss. Hon bor där, och min familj har haft sommarstuga i trakten däromkring. Dessutom bodde min farmor där, och även pappa när han var liten. Poff, så var diskussionen inne på pappor. Och sorgen gjorde sig påmind igen.

När jag kom tillbaka till avdelningen efter rasten blev det återigen en massa skratt och sorgen gav vika till förmån för glädjen. Dessutom var det en massa förberedelser för vårfesten som förskolan skulle ha på eftermiddagen. Så jag hade inte riktigt tid med djupa tankar.

När jag och A samlade barnen i hallen för att gå ut på gården, så kom det en spontan fråga från ett av barnen: ”Vad heter din pappa?”
”Han heter Elon”, svarade jag.
”Elon? Jaha. Var bor han?”
”Han bor i himlen.”

Och där var sorgen tillbaka för en kort stund, innan A hävde ur sig ”Elon?! Det namnet har jag ALDRIG hört innan! Kan man heta så?!” Då kunde jag såklart inte låta bli att dra på munnen igen.

Sådär har det fortsatt under dagen och kvällen. Upp och ner, utan att jag riktigt har kunnat styra det. Och nu på kvällen har jag känt pappas närvaro så oerhört starkt här hemma. Mediet jag träffade för några månader sedan sa ju att möjligheten finns att han kommer visa sig för mig i ”fysisk” skepnad, och just nu önskar jag så att han ska göra det. För ett tag sen fick jag faktiskt en första skymt av honom, eller hur man nu ska uttrycka det. Jag såg honom inte tydligt, utan det var mer som konturer kring en skugga. Trots att jag inte kunde se några ansiktsdrag eller liknande, så var jag säker på att det var pappa. Konturernas form var så välbekant att det inte kunde vara någon annan.

Jag vet inte om han själv valde att inte visa sig tydligare än så, för att se om jag kunde hantera det, eller om det fanns någon annan orsak. Men det var inte otäckt. Det kändes konstigt, men rädd var jag inte. Hade velat se mer, men det blev aldrig mer än dessa konturer, som inte var synliga längre än någon eller några minuter. Sen dess har jag hoppats att han ska visa sig igen, och kanske tydligare, men än så länge har han inte visat sig alls. Bara genom känslan av närvaro. Såg skuggan som brukar dra förbi häromdagen, men inget annat.

Nåja, dagen började bra, hade sina bra stunder under arbetstid, och slutar förhoppningsvis bra också.

Om inte annat är jag nu väldigt laddad inför dietistbesöket på fredag. Jag tror inte att jag kommer nå mitt nästa delmål (73,8 kg) tills dess, det är lite för mycket kvar. Nog för att jag har gått ner 0,7 kg på två dagar förut, men sannolikheten att jag gör det nu är inte så stor. Men å andra sidan så var mitt mål från början att jag skulle spränga 75-kilosgränsen tills det besöket, och det har jag ju helt klart gjort!  Så det är jag faktiskt helt nöjd med :) Sist jag var hos dietisten, för typ tre månader sen, vägde jag 80,7 kg på hennes våg. Man kan tycka att 6,2 kg på tre månader inte är någon jätteprestation, men då ska man tänka på att jag under första halvan av den tiden åt medicin, och under andra halvan inte. Jag står helt på egna ben nu, och då går viktnedgången långsammare. Men det går åt rätt håll, och det är huvudsaken. Dessutom har jag faktiskt sprängt både 80-kilosgränsen och 75-kilosgränsen!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 74,5 kg (100526) (BMI 28,4)

Totalt vikt: -19,3 kg

Totalt BMI: -7,3

Kvar till nästa delmål (73,8 kg = gått ner 20 kg): 0,7 kg (planerar att försöka uppnå detta till nästa dietistbesök 28/5, även om det är osannolikt att det går)

Kvar till delmål 2  (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 1,9 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 4,6 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 9,1 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 12,5 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 78 cm

Totalt midjemått: -28 cm

För ett tag sen fick jag en förfrågan om jag ville skriva en artikel om pappas sjukdom, med fokus på mig som anhörig. Min spontana reaktion var att SJÄLVKLART gör jag det, om mina ord kan stötta och hjälpa någon annan anhörig så finns det ingen anledning att låta bli. Jag har delat med mig av min historia om pappa många gånger, men aldrig offentligt på det här sättet.

Artikeln är nu skriven och publicerad, och finns att läsa HÄR. Jag ville skriva så mycket mer, men var tvungen att begränsa mig till 1500 tecken. Vill du läsa en utförligare berättelse om pappas sista tid kan du göra det HÄR.

Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancerform, det är ca 25 män om dagen – en i timmen! – som får diagnosen. Risken är alltså stor att du själv, eller någon närstående, kan drabbas. Därför uppmanar jag alla att vara uppmärksamma på symptom, vi kan aldrig veta säkert när och om vi blir drabbade eller ej. Men är man medveten om hur vanlig sjukdomen är ökar kunskapen och förståelsen, och möjligheten att upptäcka cancern i tid. Alla som drabbas av prostatacancer dör inte, faktum är att många överlever – även om de inte blir botade från själva sjukdomen. Men cancer är ändå alltid cancer.

För att visa sitt stöd måste man inte bidra med en massa pengar. Självklart finns möjligheten att göra det om man vill, och då kan man göra det HÄR. Men det finns fler sätt. Är du man kan du helt enkelt odla mustasch. Annars kan man köpa en mustaschpin på ICA, Clas Ohlson, Pressbyrån eller Brothers. Den kostar 25 kr, och det är pengar som de flesta kan avvara. Trots allt går det till en god sak. Man kan också bidra genom att köpa utvalda produkter hos Cancerfondens samarbetspartners, där en del av försäljningspriset går till Cancerfonden, mer om det HÄR.

Pappa, jag hoppas att du sitter och ler i din himmel, med en kall öl i handen och en stor portion entrecote med ris och bearnaisesås på bordet. Troligen har du även någon som sällskap, någon du kan dra en av alla dina ordvitsar för. När det är dags för mig att vandra vidare vill jag vara ditt sällskap vid bordet. Det dröjer nog länge än, men det sägs att tiden går mycket fortare på andra sidan än vad den gör här på jorden, så du behöver inte vänta så länge.

Pappa och jag, för runt 10 år sedan. Det är så mycket far-och-dotter-kärlek i den här bilden...

Meh. Här har jag väntat och längtat, och så blir det uppskjutet på framtiden. Typiskt! Nåja, det finns iaf en fördel med att det blir senarelagt – jag kommer hinna tappa mer vikt så att jag kan chocka henne IGEN, haha. Till imorgon hade jag kanske inte lyckats komma under 75 kg, som var mitt mål. Men jag är nära nu! Dagens vikt (faktiskt sen några dagar tillbaka också, jag har bara inte hunnit uppdatera här) är 75,1 kg. -0,2 kg sen sist! Det går inte fort nu, men det går. Och det är jag riktigt glad för! Trots allt har jag nyss börjat stå helt på egna ben. Idag är det 16 dagar sedan jag blev medicinfri. Och det känns fortfarande väldigt bra. Som sagt får jag se upp så att jag håller mig inom gränserna, men det är inga större problem med det.

Det är rätt kul egentligen att jag numera verkligen ser fram emot dietistbesöken. I början var det pest och pina att ställa sig på den där fördömda vågen som så brutalt visade mig hur tjock jag var. Men för varje gång har det känts lättare, och senaste gången var det ett rent nöje att kliva upp på vågen. Och den gången visade vågen en vikt på 80,7 kg… idag är jag mer än fem kilo lättare (eller iaf fyra kilo, beroende på hur man räknar, min ”hemmavikt” samma dag var 79,0 kg)! Så det ska bli kul att få ställa sig på vågen hos dietisten igen, och visa henne att jag dels har en vikt som börjar med en sjua, och dels att jag då lyckats spränga 75-kilosgränsen. För jag lär ju inte få en tid förrän tidigast nästa vecka, troligen blir det inte förrän senare i maj. Och tills dess kommer jag ha sprängt gränsen med råge. Kanske till och med hinner nå mitt nästa delmål – 72,6 kg (då jag gått ner 2/3 av min övervikt).

Fick en så skön kommentar av min kollega J igår. Vi satt i personalrummet och hade rast samtidigt. En annan kollega som också hade rast tyckte att jag hade så fin hårfärg, och så pratade vi lite om det. Då sa J: ”Men har du alltid haft den färgen? Och hade inte du en annan frisyr när vi träffades första gången?” Jag började vicka på den förskolan för drygt ett år sen, och J var nog den allra första jag jobbade med. Då hade jag fortfarande ganska långt hår, men rött var det då också. Sen hade jag ju en blond period i somras/höstas innan jag återgick till det röda.

Jag beskrev min tidigare frisyr för J, men hon kunde inte få någon bild av den. Så jag sa ”Men det är ju inte bara håret som har försvunnit, lägg på minst 20 kg till så har du mig som jag såg ut för drygt ett år sen”. ”Ja… det kanske är det? För jag kan verkligen inte minnas hur du såg ut då!” svarade J.

Det är tredje gången på inte alls lång tid som jag får just den typen av kommentar – att folk inte minns hur jag såg ut när jag vägde massor. Och det är andra gången någon vill få det till att det är frisyren som har ändrats och att det är därför jag inte ser ut som då. Men jag klippte håret kort i maj förra året, och började inte gå ner i vikt förrän i september. Och på den här förskolan började jag jobba i februari förra året. De har alltså sett mig tjock med långt hår, tjock med kort hår och smalare med kort hår (som nu iofs har växt såpass att jag kan göra två små tofsar baktill). Men jag förstår att de inte minns, för det gör som sagt inte jag heller.

Satt och kollade igenom gamla kort för ett tag sen, och plockade ur ett gäng från de senaste åren som jag tänkte visa. För det är verkligen en sån skillnad om man jämför nu och då.

Januari 2004. Den man ser nere i högra hörnet, som håller sina händer på mina armar, är pappa. Det såg jag först när jag började redigera bilden! Och det händer inte ofta numera att det dyker upp en "ny" grej som innefattar pappa.

Januari 2005. Jag ser ännu större ut i och med den tvärrandiga tröjan...

Februari 2005. Ser ut som en boll i ansiktet.

April 2005. Bilringar, någon?

Augusti 2005. Min 25-årsdag.

Augusti 2005. Den här rörelsen var väldigt typisk för mig - att ständigt dra ner överdelen för att den åkt upp. Ser hur spänt jag sitter eftersom skjortan är så tajt.

Oktober 2005. Jag insåg uppenbarligen inte nackdelen med tvärrandigt när man är överviktig... ser ju ut som en köttbulle.

November 2005. På den här bilden ser jag hur mycket brösten faktiskt har minskat i storlek nu. Här hänger de ju halvvägs ner i knät...

December 2005. Den här munkjackan var alldeles för tajt då. Nu sitter den löst och riktigt bekvämt.

April 2006. Rejäl dubbelhaka.

Maj 2006. Ytterligare en typisk gest - att jag håller en arm framför magen i hopp (i onödan...) om att det inte ska synas hur stor magen är.

Maj 2006. Sjalen runt halsen på det här sättet, i tron om att den trollar bort dubbelhakorna då. Vilket den inte alls gör...

Juli 2006. Gigantiska lår!

Juli 2006. Dessa byxor sitter här uppe (och ganska tajt i midjan). Idag måste jag ha skärp i dem om jag inte vill ha dem runt knäna...

Augusti 2006. 26-årsfest. Det här skärpet har jag slängt för längesen, det är alldeles för stort.

April 2007. Kunde inte stänga skjortan, utan fick ha ett linne under för att ens kunna använda den... och armarna är för tjocka för att hänga rakt ner, de står liksom ut en bit från kroppen. Det här var nog en av de perioderna då jag var som störst, gissar jag.

Juli 2007. Gigantisk mage, gigantiska lår, gigantiska vader...

Juni 2007. Tröjan ser jättekort ut, men det är den inte. Den är normallång. Det är magen som är stor. Kjolen sitter så tajt att den faktiskt håller in magen lite och får den att se aningens mindre ut än den är (idag är den kjolen på gränsen till att vara för stor)...

Juni 2008. Samma kjol som på förra bilden. Och en skjorta som jag inte kan vara avslappnad i, för att den sitter så tajt (trots att det är stretch). Minns att om jag inte höll in magen så blev det glipor mellan knapparna. Fast om jag höll in magen så blev det glipor över tuttarna istället ;)

Nyårsafton 2008. Har inga markerade axlar, inga markerade nyckelben, inga markerade former alls. Allt är bara runt och mjukt. Även på ställen där det inte borde vara det...

Januari 2009. Nu är inte den här tröjan det mest smickrande plagget, och ursäkta språket, men FY FAN vad jag ser ut!

Maj 2009. Tvärrandigt igen ;) Här hade jag börjat fundera seriöst på att söka hjälp för att gå ner i vikt. Och det tog inte så lång tid tills jag faktiskt gjorde det också. Här är för övrigt frisyren jag hade innan jag kapade av håret, även om det inte syns så bra eftersom det är uppsatt.

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 75,1 kg (100420) (BMI 28,6)

Totalt vikt: -18,7 kg

Totalt BMI: -7,1

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 0,2 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök, när det nu blir)

Kvar till delmål 2 (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 2,5 kg (planerar att eventuellt uppnå även detta till nästa dietistbesök, när det nu blir)

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 5,2 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 9,7 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 13,1 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 79 cm

Totalt midjemått: -27 cm

Mamma: ”Jo, jag kan inte bjuda dig på middag på måndag…”
Jag: ”Hehe, jaså?”
M: ”Jo… det är nämligen så att jag åker till X imorgon och är borta till på tisdag…” (X är en man hon lärt känna och nu förälskat sig i)
J: ”Haha, ja det var ju inte så oväntat!”

Mamma är så söt när hon är förälskad… :) Jag visste att det fanns planer på att X och hon skulle träffas snart, de hittade varandra på nätet för ett bra tag sen, och har hittills bara pratat där och på telefon. Att hon hade fått djupare känslor för honom förstod jag redan innan hon berättade det. Mamma brukar alltid säga att jag inte kan ljuga för henne, för hon läser av mig i mina ögon – vilket stämmer alldeles utmärkt. Nu har jag inte för vana att ljuga för mamma, men om jag nu skulle göra det så vet jag att om jag möter hennes blick så ser hon sanningen i mina ögon. Men saken är den att jag har samma förmåga när det gäller henne. Jag ser mycket mer i hennes ögon än det hon berättar. Hon har naturligtvis inte ljugit eller medvetet undanhållit något för mig när det gäller X, utan hon har helt enkelt väntat med att berätta tills hon själv varit helt säker på vad hon känner för honom. Men känslorna har ju funnits där ett tag, och jag såg dem redan innan det blev ”officiellt”.

När jag var hos mamma i måndags för att äta middag innan kören, så fick jag byta några ord med X på telefon. Och det är verkligen en riktigt trevlig karl hon har hittat. Han är väldigt omtänksam, både när det gäller mamma och när det gäller vad jag tycker om deras kontakt. Vet att han har frågat mamma flera gånger om hur jag känner det, vilket jag uppskattar. Inte för att jag egentligen har någon rätt att lägga mig i vem mamma träffar och inte träffar, men om det nu blir något mer av det här så är jag ju indirekt del i det. Det är trots allt min mamma, och jag vill att hon ska ha det bästa. Hon har också frågat vad jag tycker, och jag har varje gång svarat att så länge hon är lycklig så är jag också lycklig.

Mamma har många anledningar att vara glad just nu. Det har gått drygt 6 veckor sedan hennes GBP-operation (8 veckor sen hon började med flytande kost inför operationen), och hon har nu gått ner 18 kg. Arton kilo! Det känns som att hon håller på att försvinna, trots att hon fortfarande har en ganska lång väg kvar att gå innan hon är i mål. Men det har gått så himla fort, och hon blir bara finare och finare för varje gång jag ser henne.

Själv står jag kvar på mina 77,4 kg och är fullkomligt nöjd med det just nu. Det är fortfarande lingonvecka, även om den börjar lida mot sitt slut, och jag är nöjd så länge jag inte går UPP i vikt under den. Vet att det kommer börja röra sig neråt snart igen. Däremot tog jag midjemåttet idag, och där har det hänt saker sen jag kollade sist. Har nu tappat ytterligare tre cm där, vilket ger en minskning på totalt 24 cm. Tjugofyra centimeter! Det är ju helt galet, men kul!

Tror inte att jag har skrivit ut midjemåttet någon gång, mer än hur många cm som har försvunnit? Kanske läge att göra det nu, när jag har varit så ärlig med vikten ;) Hursomhelst – jag startade med ett midjemått på 106 cm. Idag är det 82 cm. Har för mig att man som kvinna inte ska ha ett midjemått på över 80 cm, men nu är jag inte långt från den gränsen heller. Ska bli intressant att se vilket midjemått jag landar på i slutändan! Där har jag nämligen inget mål, utan det får bli vad det blir. Måste nästan kolla upp vilka mått som är ”rekommenderade” för normalviktiga kvinnor. För just nu har jag inte en aning om vad man ”bör” ha. Det där med 80 cm är bara något som ploppade upp, har för mig att jag har hört eller läst det någonstans.

Nu ska jag kolla på På Spåret på SVT Play, kikade nämligen på Let’s Dance som just tog slut. Fattar inte riktigt hur Willy kan hänga kvar så länge?! Nog för att han har förbättrat sitt dansande avsevärt sen första programmet, men i jämförelse med de andra är han ju inte alls bra. Åker han inte ut nästa vecka så är det nästan skandal :) Men å andra sidan – jag har Claudia som favorit, har haft det sen typ första eller andra programmet, och så länge hon går till final så spelar det inte så stor roll vem hon får möta där.

Men nu blir det På Spåret, och kanske en andra drink för kvällen. Passar på att utnyttja veckans 300 fria kalorier idag ;)

EDIT (några minuter senare): Nu har jag kollat, och jag hade rätt om att man bör ha under 80 cm. Över 88 är en hälsorisk, mellan 80-88 bör man ”se upp”. Det finns däremot inget annat rekommenderat mått. Och dessutom ska man tydligen inte ta för allvarligt på det om man ligger ”på gränsen” eftersom vi alla ser olika ut och är olika byggda. Är man normalviktig, mår bra i övrigt, och har ett midjemått på dryga 80 cm så behöver det inte vara någon fara alls. Men rekommendationen är iaf att hålla sig under 80 cm. Och dit har jag bara några cm kvar…

För ett tag sen fick jag en kommentar här på bloggen, av min kusin Louise som sen några år tillbaka bor i Norge. När vi var små umgicks vi en hel del, då det bara skiljer 1½ år mellan oss. Men när vi blev äldre gled vi ifrån varandra utan att det riktigt var meningen, och sen var det ett antal år då vi egentligen inte hade någon kontakt alls. Vi fick mest uppdateringar via våra föräldrar. Men så hittade jag henne på Facebook för ett par månader sen eller så, och sedan dess har vi åter kontakt, även om det kanske inte alltid är så regelbundet. I alla fall, hon skrev och bad om min adress, eftersom hon hade något hon ville skicka till mig. Jag blev väldigt nyfiken och undrade vad det kunde vara.

Idag kom det så ett kuvert frankerat med norska frimärken. På utsidan satt en klisterlapp från norska tullen, där innehållet benämndes ”bok”. Jag funderade på vad det kunde vara för bok, och öppnade ivrigt kuvertet. Inuti hittade jag ett litet brev från Louise, och så boken ”Heja, Pelle Svanslös!”. Jag såg direkt att det var en gammal bok, men kunde inte koppla vad det var som var så speciellt med just den boken. Sedan läste jag brevet, och där stod det bland annat: ”Om du öppnar boken och ser på första sidan så kanske du förstår varför jag ville skicka den till dig…”

Öppnade boken och förstod direkt vad hon menade. Med liten, liten text står det ”Elon L.”. Det är alltså pappas bok hon haft hemma hos sig, och hittat när hon städat. Och så ville hon skicka den till mig. Det betyder verkligen massor, jag blev jätteglad! Och så är det lite extra speciellt att den kom fram just idag – på pappas födelsedag.

Idag var jag ju hos dietisten igen, och det är alltid lika roligt att träffa henne. Hon har så skön stil, och är så rättfram. Efter att hon frågat hur jag mår nu, hur allt går, och jag svarat att allt bara är bra, så sa hon ”Men nu får du faktiskt säga någonting negativt, även om det är kul att höra allt positivt!” Haha, jag fick verkligen tänka efter…

Sen var det dags för vägning. I vanliga fall brukar jag fasa för den biten, men idag visste jag ju att jag har gått ner massor sen sist, så jag bara log och gick glatt mot vågen. Såg hur dietisten höjde lite frågande på ögonbrynen, men hon sa ingenting. Ställde mig på vågen, fortfarande med ett stort leende, och inväntade hennes reaktion när hon fick se siffrorna. Och den uteblev inte – hon tappade hakan, och till slut sa hon ”Men du är ju otrolig!”

Dagens vikt hos dietisten var 80,7 kg, vilket var ungefär vad jag förväntade mig. Jag vet ju som sagt att jag oftast väger ett par kilo mer där än hemma. Men då kan vi jämföra med förra vägningen hos henne, då vågen visade 87,6 kg. Jag berättade för henne att jag vägde 79 kg  hemma igår, och hon noterade även den vikten. Om två månader ska jag på återbesök, och det blir troligen även det sista besöket hos henne. Efter det kommer det bara vara min ”hemmavikt” som är den officiella vikten. Egentligen tyckte hon att jag var redo att stå på egna ben redan nu, men i och med att jag planerar att sluta med Reductil när mina tabletter är slut (om knappt åtta veckor) så vill jag gärna träffa henne en gång till eftersom jag inte riktigt vet hur jag kommer reagera när jag inte längre går på medicin. Alltså bokade vi in ett nytt besök, som med största sannolikhet kommer bli avslutningen på vår kontakt. Det känns bra att snart stå på egna ben, men samtidigt kommer jag sakna hennes uppmuntran och härliga sätt. Jag blir alltid glad av att träffa henne.

Nu är det snart dags att åka och jobba. Min sista vecka med ”vanliga” Zarah-tider. Från och med mars kommer jag bara jobba en helg i månaden. Det känns lite vemodigt, men samtidigt så har jag ju möjlighet att hälsa på henne i princip när jag vill. Idag ska jag dessutom gå intro med tjejen som ska ta över mina pass. Har träffat henne en gång, och hon verkar vara bra! Dessutom känner hon Zarah sen innan, eftersom hon har jobbat på den förskolan där Zarah går. Så det är mest hemmarutiner som ska läras in, och så behöver hon uppdateras lite på vad som hänt med Zarahs utveckling sen de träffades sist för något år sen. Men det kommer gå kanonbra, och jag får en väldigt lätt arbetsdag idag. Bara hålla mig i bakgrunden och låta M sköta hela jobbet… ;)

Idag är det dessutom EFIT, och jag har faktiskt varit duktig och tagit ett foto i timmen. Ska försöka komma ihåg att göra det under resten av dagen också, så jag kan lägga upp alla bilder ikväll.

Men jag vet inte om jag är redo att se honom. Jag är inte direkt rädd, men lite orolig. Trodde faktiskt inte att det skulle hända, att någon av mina skyddsänglar skulle vilja visa sig mer än de redan gjort. Och så får jag den här känslan så snart efter att jag fått veta att de kan visa sig även som gestalter. Jag är nog inte redo riktigt än. Självklart VILL jag se pappa, det är inte det, men det får gärna vänta lite. Jag måste få förbereda mig först. Just nu räcker det att jag vet vilka änglar som är här. Jag måste landa i det.

Det som gör mig lite förvirrad är att jag sett skuggor på ett helt annat sätt idag, än vad jag gjort innan. Förut har det alltid varit en skugga som dragit förbi från köket bort mot badrummet, alltid åt det hållet och aldrig på något annat sätt. Och jag har bara sett den när jag har suttit i soffan. För en stund sen stod jag vid kylskåpet och hällde upp ett glas mjölk. Då drog skuggan förbi åt andra hållet. Genom köket, mot sovrummet. Jag höll på att hälla mjölken bredvid glaset istället för i, för jag blev så förvånad. Skuggan har aldrig tidigare frångått sina ”vanor”. Det, i kombination med mina starka känslor, måste betyda något. Och jag funderar på vad…

Jag vet inte riktigt vad det är som pågår här, men något är det. Nu sitter jag i sängen, och känner hela tiden ett behov av att titta mot dörren. Och då kan det tilläggas att jag inte har tvångstankar annars. Inte mer än att jag dubbelkollar om dörren är låst, och såna saker. Men det ser jag inte som tvångstankar, i och med att jag inte oroar mig för att något ska hända om jag skulle missa att dubbelkolla dörren, spisen eller liknande. Och för bara en dryg timme sedan hade jag inte alls ”behovet” av att se mig över axeln, kolla speglingar i fönstren eller att titta mot sovrumsdörren. Det vore väldigt underligt om det helt plötsligt skulle dyka upp tre tvångstankar ur tomma intet, när jag vanligtvis aldrig har några.

Uppdatering, några minuter senare: Ungefär samtidigt som jag klickade på ”publicera”, försvann oroskänslan och ersattes av en värme som spreds i bröstkorgen. Och samtidigt försvann även ”behovet” av att titta mot dörren. Mycket skumt. Vad är det som händer egentligen?

När kvinnan, som vi kan kalla A, öppnade dörren så fick jag direkt en känsla av att jag hade känt henne länge. Men vi hade aldrig träffats förut, den enda kontakten vi haft innan var två korta telefonsamtal. Ett för att boka tid, ett för att omboka tiden.

Det första jag la märke till när jag kom in i lägenheten var att tapeten A hade i sitt vardagsrum var exakt samma tapet som jag har i mitt kök och min hall. Minns att jag kommenterade det med att det ju var ett lustigt sammanträffande.

När vi hade satt oss ner vid ett bord frågade hon mig om jag hade gjort något sånt här förut. Nej, det har jag ju inte. ”Är du rädd?” sa hon. ”Nej, inte rädd. Jag är bara förväntansfull”, svarade jag. Då förklarade hon att många som går på sin första vägledning är rädda, för att de inte vet vem de ska få möta och vad de ska säga. Och det kan vara svårt att hantera den informationen man får. Men jag kände inte minsta rädsla, oavsett vem det var jag skulle få ”träffa”. Naturligtvis hoppades jag på att det skulle vara pappa, men samtidigt insåg jag att det kanske var att hoppas på för mycket. Ändå kände jag ett litet sting av besvikelse när A började prata om ”hon”. ”Jag får en känsla av att det är en kvinna… jo, det är det. Hon är här nu.”

Hon? Jag började fundera över vilka som var kvinnor av de som dött i min omgivning. Det finns några att välja på. A började beskriva kvinnan  – hon var medellång, äldre, glasögon, fina blå ögon,  konstnärlig… och jag hade inte en susning om vem det kunde vara.  Åldern uteslöt några stycken, men det fanns fortfarande några kvar att välja på. A berättade innan att det inte alltid är självklart att man direkt förstår vem det är, att det kan vara ganska långsökt ibland och att det ibland tar flera dagar eller veckor innan man får klarhet i det. Men hon beskrev kvinnan vidare, och jag började få mina aningar, särskilt då hon sa att kvinnan var en anhörig, och att hon helt klart var där för mig. Sedan sa hon plötsligt att hon fick en känsla av att det var på min mammas sida, och då fick jag tänka om eftersom det inte stämde med mina aningar. Men så sa A att det inte var helt säkert att det var så, att hon mycket väl kunde ha tyckt väldigt mycket om min mamma. Och då stämde det. Jag bad henne fråga hur längesen det var som kvinnan dog, och fick svaret att det var ganska längesen. Vissa av de utseendemässiga beskrivningarna kunde jag inte klockrent applicera på den person jag hade i tankarna, men jag visste att mamma skulle kunna bekräfta eller dementera dessa. Jag visste exempelvis inte om hon hade glasögon eller om hon var konstnärlig.

Sedan berättade A vidare att kvinnan kallade mig för ”en klok flicka”, och att jag i kvinnans ögon var en flicka och inte en kvinna. Och att hon hade väntat länge på att få ”träffa” mig, för hon tycker så mycket om mig. Då förstod jag vem det var. Och det var någon jag ALDRIG hade kunnat förvänta mig.

Pappa hade en faster, Magnhild. Alla kallade henne för Mankan, och det är under det namnet jag känner henne. För er som inte har koll på mina släktrelationer på pappas sida så blev han adopterad av sin andra faster när han var tolv år. Hans adoptivmamma är alltså den jag ser som min farmor, eftersom min biologiska farmor dog många år innan jag föddes. Adoptionen gjorde då att pappas pappa, min farfar, även blev morbror. Mankan blev både faster och moster. Pappas syskon blev även kusiner. Nåja. Nog om det.

När jag var fem år gammal dog Mankan. Jag har fått berättat för mig om vilken fin relation vi två hade när jag var riktigt liten, hur jag sträckte mina armar mot henne varje gång vi sågs. Mamma har berättat att hon kunde sätta mig i min farmors knä, och jag accepterade det men visade ingen större entusiasm, och farmor i sin tur hade inte riktigt känsla för barn och engagerade sig således inte nämnvärt. Men när jag såg Mankan så skulle jag till henne och ingen annan. När jag var i tvåårsåldern och vi var hemma hos henne fick jag tillåtelse att gå runt och titta på hennes vackra och dyrbara samling med fina dockor (bland annat porslinsdockor). Det hade hon aldrig tillåtit något annat barn att göra, men mig litade hon på. Hon visste att jag inte skulle röra något, att jag bara skulle titta. Och jag rörde aldrig någon av dockorna. Mamma berättade också att när hon och pappa var på sjukhuset och hälsade på Mankan en vecka innan hon dog, så var det bara mig hon frågade efter. Hon ville veta var jag var någonstans, för hon ville så gärna träffa mig. Och det upprepade hon många gånger. Men eftersom jag var så liten, och hon var så svårt plågad av sin sjukdom, så ville inte mamma utsätta mig för det. För hon såg inte längre ut som den Mankan jag älskade.

Jag har i alla år sagt att jag tycker att det är så synd att jag inte minns Mankan. Jag var för liten när hon dog, för att kunna minnas annat än små fragment. Och eftersom jag har förstått vilken ömsesidig kärlek det fanns oss emellan så önskar jag att jag kunde minnas henne. Jag har sett foton av henne, och visst känner jag igen henne, men jag kan inte minnas hur hon var på riktigt.

Hursomhelst så hade beskrivningarna A gett mig fått mig att förstå att det var Mankan som kommit. A berättade att Mankan följer mig var jag än går, hon håller mig under armarna och ser till att jag alltid håller mig flytande. Hon är min skyddsängel. A sa att eftersom hon är så nära mig hela tiden, så hade jag kanske känt av henne? Och jag har ju uppenbarligen känt av något. Förutom skuggan som drar förbi, så har jag ofta en känsla av att inte vara ensam i lägenheten. Varken skuggan eller känslan har någonsin varit obehagliga, jag har aldrig blivit rädd för dem. Det har snarare känts som en slags trygghet.

Vidare så berättade A att Mankan sa att jag i grunden är en solig, positiv och sprallig person, men att jag just nu går igenom något jobbigt känslomässigt. Det är dock inte lika jobbigt nu som det har varit. (här började jag nästan gråta, för det var så klockrent.) Hon sa också att jag ska börja måla tavlor, för jag har talang för det, och jag kommer kunna tjäna pengar på det. Det här upprepades ganska många gånger under vägledningen. Dessutom sa hon att jag är kreativ rent allmänt, att hon vet att jag sysslar med någon form av skapande där jag använder mina händer. Och jag ska fortsätta med det också, för vad jag än skapar så gör jag det bra.

Sen började A le och sa att jag ska vara försiktig när jag är ute och går, för annars kan jag lätt snubbla på trottoarkanter och liknande, eftersom jag inte är fokuserad utan går i mina egna tankar. (Då började jag skratta, för det är ju så typiskt mig. Jag snubblar till och med på mina egna fötter ibland.) Och så ska jag ta bättre hand om mina blommor. ”Haha, du menar de stendöda blommorna jag har hemma?” skrattade jag.

Dessutom ska jag undvika att åka båt, oavsett vilken typ av båt det är, under det närmaste halvåret. När jag frågade varför, svarade hon att Mankan sa att det kan hända något om jag är på en båt. Det är inte alls säkert, men det kan hända. (Jag vågar inte utmana ödet, dessutom skulle jag inte kunna slappna av om jag befann mig på en båt under den här ”riskfyllda” tiden, så jag håller mig på torra land.) Jag behöver å andra sidan inte oroa mig för sjukdomar, för min hälsa är god. A förklarade det som att ”blir du snuvig så blir du snuvig, men du kommer inte få cancer eller någon annan livshotande sjukdom”.

Mankan gav även A (och mig) lite information om min framtid. Dels sa hon att jag står inför ett vägskäl i livet just nu, och  de döda får inte styra någons liv genom att säga hur man ska välja. Men hon sa att det val jag väljer, kommer vara det rätta. Valet är mitt, men jag kommer välja rätt.

Dels sa hon att om 3-4 år kommer jag träffa ”den rätta”, och jag kommer direkt veta att det är han när jag möter honom. Han kommer veta detsamma om mig. Vi kommer inte tveka, utan vi vet att vi har hittat rätt. Den här mannen är några år äldre än jag, han är inte multimiljonär men tjänar bra med pengar och har det gott ställt. Han är inte snål men ekonomisk, och jag kommer kunna få det jag vill ha – A sa ”vill du ha en soffa för 70000:- så ger han dig det, men vill du ha två så kommer han fråga dig om du verkligen behöver båda”. Han kan uppfattas som lite udda av andra, eftersom han är väldigt rak och ärlig – ibland så ärlig att det blir lite plumpt. Men å andra sidan så kommer han aldrig trassla in sig i lögner eftersom han alltid säger sanningen. (Jag tyckte det var intressant att det var så mycket om ärlighet, eftersom det är den egenskapen jag värderar högst hos en partner.) Vi kommer köpa ett hus, och jag kommer kunna välja precis vilket hus jag vill. Det kommer inte bli ”det här huset var fint, men det har vi inte råd med”, utan snarare ”vill du ha det här huset så tar vi det”. Vi kommer också gifta oss ganska tidigt i förhållandet, eftersom vi båda vet att den andra är ”den rätta” så finns det ingen anledning att vänta eller tveka. Två barn kommer vi få, möjligen ett tredje sent, men garanterat två. Första barnet är en pojke, men andra barnet kunde A inte säga säkert innan jag har fått det första. Men hon fick en känsla av att det är en flicka. Första barnet kommer också komma ganska snabbt eftersom det inte heller där finns anledning att tveka. Jag och min framtida man kommer inte bo i Stockholm eller i förorterna, men ändå inte så långt bort. Ungefär en timmes resväg in till stan. Hans jobb är knutet till Stockholm, men han kommer ha möjlighet att jobba en hel del hemifrån.

Så nu får jag vänta och se om det stämmer. Om det stämmer, eller delar av det, så är han mycket väl värd att vänta på.

Sen fick A plötsligt ett väldigt förvirrat uttryck i ansiktet, och så sa hon ”Hon säger Värmland. Har hon någon anknytning dit? Eller har du det? Jag förstår inte alls vad hon menar”. Mankan har ingen anknytning dit, men det har däremot jag. Min kusin och morbror bor där. ”Hon säger att du ska åka till Värmland, att det är bra om du gör det. Du ska åka dit på semester” sa A. (Det lustiga i det hela är att bara några dagar innan fick jag sms från ovan nämnda kusin, som frågade när jag skulle komma och hälsa på, eftersom hon saknar mig så och längtar efter att få träffa mig…)

Innan Mankan lämnade oss så hade hon en sista hälsning till mig. A sa ”Hon tackar så mycket för att hon äntligen fick komma, och så räcker hon över en stor bukett med penslar.” Ytterligare fokus på målandet, så jag får helt enkelt testa. Tydligen är det meningen att jag ska göra det. :)

Sen berättade jag för A om det känslomässigt jobbiga som Mankan nämnt, att pappa dog för tre år sen och att jag har fått en känsla av att det är han som har visat sig som en skugga hemma hos mig. Att det har hänt en massa andra saker som har rört honom – jag berättade lite kort om rosenbladen i havet. ”Vänta”, sa A, ”jag ska se om jag får kontakt med honom.” Efter en liten stund förklarade hon att en man var närvarande, och hon började beskriva honom – inte flintis men håret har liksom ”krupit upp lite på sidorna” (stämmer in på pappa), ser väldigt sympatisk ut: ”jag skulle vilja beskriva honom som fulsnygg” (stämmer in på pappa), väldigt omtänksam (stämmer) osv. Och så sa hon ”han säger inte mycket, för han bara garvar hela tiden”. Och då förstod jag att det helt klart var pappa. För det är så typiskt honom. Sen sa hon ”jag får lite känslan av practical jokes”, vilket också är typiskt pappa. Han var en ordvitsare av stora mått, och älskade att kärleksfullt ”jävlas” med andra.

Jag bad henne fråga honom om alla dessa ”papparelaterade saker” som hänt (rosorna, ljuset, påslakanet etc), om han ville säga något med dem och i så fall vad? Då log A och sa ”Han säger ‘Ja, någonting var jag ju tvungen att göra för att hon skulle förstå!’ och så garvar han igen”. Hon sa också att han helt klart är hemma hos mig, att även han är min skyddsängel och håller mig under armarna.

Sen frågade jag om ”smörhändelsen”, det vill säga den gången några dagar innan pappa dog, när han så enträget ville få mig att läsa om smör i ett lexikon. Jag har sedan dess försökt förstå vad i hela friden han menade med det, och har trott att det var något gammalt minne hos honom som dök upp. Men nu fick jag veta att det inte alls handlade om honom, utan om mig. ”Han säger att du är pärlan i hans liv, och han vill det bästa för dig, vill att du ska må bra. Därför vill han att du inte ska få i dig en massa kemikalier, utan att du ska äta så naturliga saker som möjligt. ‘Smör’ är menat som symboliskt för det naturliga.” Där ser man. Helt tvärtom mot vad jag har trott i tre års tid.

Efter det fick hon inte ur pappa mycket mer vettigt, för han kunde helt enkelt inte sluta garva.

Men så sa hon att eftersom jag både har sett skuggor och känt av mina skyddsänglars närvaro, så finns möjligheten att jag någon gång kommer se dem ”på riktigt”. Hon berättade att hon har sin morfar med sig, och när hon står vid badrumsspegeln så brukar han dyka upp i spegeln bakom henne. Det är liksom vitt och suddigt, lite som ett gammalt svartvitt foto, men man ser ändå klart vem det är. Hon sa att om Mankan eller pappa visar sig på det sättet, så ska jag inte bli rädd. Det är absolut inte farligt, det är bara ytterligare ett sätt för dem att visa att de är närvarande. Det är inte alls säkert att det kommer hända, jag kanske aldrig ser dem, men det kan hända eftersom jag har förmågan att uppfatta deras närvaro.

När själva vägledningen var över, så satt vi kvar och pratade i säkert 1,5 timme till. Jag visade henne ett foto på pappa och frågade om hon kände igen honom. ”Ja, det gör jag”, sa hon, ”det var helt klart han som var här nyss”. Sedan berättade jag om pappatatueringen, och visade  henne den och stjärnorna  på min arm. Frågade om hon förstod symboliken (att det symboliserar min föreställning om att pappa är någonstans ovan stjärnorna, men jag ville se om hon kunde förstå det utan att veta). Hon tittade på armen en stund och så sa hon ”Ja. Det är där han är.”

När jag så småningom reste mig för att gå, vände jag mig om mot rummets alkov (hon bor i en etta) och fick syn på tapeten där. Jag såg den aldrig på väg in, var för fokuserad på annat och förutsatte väl att det var samma som i resten av det rummet. Men icke. Tapeten hon hade i alkoven var exakt samma tapet som jag har som fondvägg i mitt sovrum. Jag sa till A att det verkligen fanns en mening med att jag skulle komma just till henne. Att vi råkar ha en likadan tapet behöver inte vara något annat än ett lustigt sammanträffande, men två likadana?

Det har tagit mig några dagar att sortera alla tankar och känslor som vägledningen medförde, och att landa i all ny information. Men nu är det så skönt att äntligen få veta. Dels fick jag bekräftelse på min aning att det är pappa som är här, dels fick jag veta att det inte bara var han utan även Mankan. Och jag har fått svar på de två frågorna jag tog med mig dit: Om det är pappa som är här, och varför alla ”papparelaterade” saker har skett. Och dessutom svar på frågor jag inte ens visste att jag hade.

När jag kom hem från A ringde jag upp mamma och berättade om allt som hänt och sagts. Frågade henne också om det jag var osäker på när det gällde beskrivningen av Mankan. Och visst – Mankan hade glasögon och var väldigt konstnärlig. Dessutom sa mamma att de uttryck och sätt att beskriva mig som A hade använt -  att jag är en klok flicka, solig, sprallig etc – är precis så som Mankan skulle ha sagt det, även om mamma inte kan minnas att hon sa ordagrant just så. Men hon uttryckte sig på det sättet, det är ord hon mycket väl skulle kunnat använda sig av. Det gjorde mig ännu mer säker på att det var just Mankan och ingen annan som var där för att träffa mig. Och att det är hon, tillsammans med pappa, som är här hos mig nu.

Märkliga saker fortsätter hända. Fast det som hände idag är inte alls relaterat till varken pappa eller Mankan. Jag fick ett mail från någon jag aldrig hade förväntat mig det av. Och innehållet i mailet gav mig upprättelse för något som utspelade sig för många, många år sen. Jag blev alldeles mållös. Och glad, för jag förstår hur oerhört svårt det måste varit att skriva det. Framförallt efter såhär många år…

Januari:
En av årets allra första dagar hade jag och Katta en liten möhippa för henne. Vi gick på bio och åt en bit mat efteråt. Precis hennes stil, hon är inte den som vill ha något storstilat och jätteavancerat. Hon var nöjd med vår lilla tjejkväll (vi hade inte varit ute tillsammans på det sättet sen innan hon fick barn!) och då var jag också nöjd.

Den 10 januari var det så dags. Katta och Bayern vigdes till man och hustru, och det blev precis så vackert som vi ville. Jösses vad vi kämpade för att få allt klart i tid. Men det var det värt! Jag är glad att jag fick vara en del av alltihop mer än som ”bara” gäst.

Något annat roligt som hände i januari var att min fyra månader långa sjukskrivning, efter handoperationerna, äntligen var tillända. Jag jobbade dels med Zarah, men började även springvikariera på några olika förskolor. Och min katastrofala ekonomi var helt plötsligt inte lika katastrofal längre.

Dessutom fyllde mamma år i slutet av januari, konstigt nog blir hon bara yngre och yngre varje år?

Februari:
I februari var det pappas födelsedag. Den tredje födelsedagen utan honom. Men den här gången blev det en väldigt speciell sådan, eftersom jag och min systerson åkte och hälsade på honom vid minnesplatsen. Systersonen fick äntligen svar på alla sina frågor, och med det ett lugn han inte haft innan. Det var ett fantastiskt fint sätt att fira pappas/morfars födelsedag på för oss två. Ett minne jag alltid kommer bära med mig.

Dessutom hade jag och Zarah fyraårsjubileum i början av månaden. Tänk att jag jobbat med henne i fyra fantastiska år!
Mars:
Den här månaden innehöll också ett antal födelsedagskalas. I början av månaden hade Zarah och hennes mamma gemensamt kalas, lilla skitungen fyllde hela 6 år!

I slutet av månaden var det Eriks tur att ha kalas, han fyllde 3 år och blev stora killen. Fick ost i födelsedagspresent och sprack nästan av lycka över det.
April:
I april åkte jag till Norrköping och var Buzzador. Jobbade som crew under inspelningen av programmet Ystad-Haparanda, där Gert Fylking och Robban Aschberg gick just den sträckan, till förmån för Cancerfonden – och främst forskning kring prostatacancer. Då det var den sjukdomen som tog min pappa ifrån mig kändes det bara så rätt att åka de 16 milen enkel resa. Och det var en upplevelse!

Den här månaden började också mina problem med magen. Jag var illamående och orkeslös, och förstod inte varför. Det ville inte riktigt ge med sig, och till slut fick jag åtminstone en diagnos – en envis magsjuka. Problemen hängde dock kvar ganska länge, men med lite medicin i kroppen kunde jag fungera någorlunda normalt.

Var hundvakt åt fantastiska Micki också. Det är så roligt att jag får låna honom då och då, det är verkligen världens bästa hund. Den enda hunden jag känner som dessutom faktiskt kramas!
Maj:
Den här månaden tog jag upp mina studier igen, för första gången på 1,5 år. Började kompletteringsplugga och skrev ett antal tentor och examinationer.

Det var också en körfestival i Nynäshamn, tillsammans med Georg Riedel och Stefan Nilsson, samt flera andra körer. Det var en rolig upplevelse, men många av (de mindre bra) sångerna plågade oss länge efteråt…

Malva firade sin ettårsdag, och jag insåg hur fort tiden går. Det var ju nyss som Katta suckade över att hon aldrig ville komma ut…

I maj tog jag även steget och kapade av mig det mesta av håret. Blev korthårig för första gången på tio år, och trivdes alldeles utmärkt med det.
Juni:
Var återigen hundvakt åt Micki, och njöt av att få spendera tid tillsammans med honom.

Midsommar firades traditionsenligt hos Jennifer och Patrik, och det var lika trevligt som alltid. Det enda vi hade kunnat vara utan var regnet som envisades med att vräka ner just när vi skulle gå bort till stången. Men förutom det var det en mycket mysig tillställning.
Juli:
Den här månaden hände något stort. Jag och Rikard skrev om kontraktet på lägenheten, så att den från och med 1 augusti bara stod på mig. Jag var för första gången någonsin ensam hyresgäst på ett förstahandskontrakt i Stockholms län. En underbar känsla!

Mamma och jag åkte på kryssning, och hade mamma-dotter-tid. Jag älskar att göra såna här saker med min mamma!

Dessutom blev jag blondin igen, även det för första gången på ungefär tio år…
Augusti:
ÄNTLIGEN flyttade jag tillbaka till min lägenhet, efter nästan exakt ett år i exil. Det var så skönt att känna att det nu var min lägenhet.

Nu började jag också plugga på heltid, sista terminen på utbildningen. Läste en musikkurs som i sig var jätterolig, men som jag i efterhand nog aldrig hade valt. Det var alldeles för oorganiserat, lärarna visste inte vad den andra gjorde, vi fick inga betygskriterier (för det fanns inga!), ja listan kan göras lång. Men samtidigt så har jag lärt känna flera nya personer tack vare just den här kursen, så det har allt varit positivt också!

Firade min födelsedag hemma med några vänner. Lagom litet, och lagom mysigt.
September:
Den här månaden fick jag äntligen min dröm förverkligad. Jag gjorde min pappatatuering – hans namn på insidan av handleden, ovanför stjärnorna. Så från och med nu bär jag honom med mig på ytterligare ett sätt.
Oktober:
Nu var det dags för Rikard att flytta till sin nyinköpta lägenhet, och självklart hjälpte jag till. Känns så skönt att vi är vänner och att det känns naturligt att umgås och hjälpa varandra med olika saker.

I oktober hade AcQuire en konsert tillsammans med Haninge Sinfonietta. Mycket trevligt.

Det största som hände den här månaden var att jag offentliggjorde min viktresa. Ett oerhört stort steg för mig att ta, men när jag väl hade gjort det kändes det bra. Har fått så oerhört mycket stöd och knutit nya kontakter tack vare det. Ibland måste man våga för att vinna!
November:
Här gjorde jag en upptäckt som fick mig både chockad och glad. Jag kunde helt plötsligt ta på och av mig mina favoritbyxor utan att knäppa upp dem först. Då insåg jag hur mycket jag faktiskt har gått ner i vikt, och framförallt tappat i centimeter kring midja och höfter.

I slutet av månaden kom så den dag jag fasar för varje år. Pappas dag. Årsdagen för hans död. Nu hade jag levt tre år utan min pappa, och det är tre år för länge…
December:
I december hände mycket. Jag kunde summera årets viktnedgång till tolv kilo, vilket är fantastiskt bra.

Fick hämta ut ett nytt körkort eftersom det var tio år sen sist, vilket fick mig att känna mig gammal för en stund.

Hade JulCapricer med AcQuire, Birger och Fria Röster, vilket var väldigt roligt. Efterföljande efterfest, vilket också var roligt, men jag kände mig åter gammal för en stund.

Drog på mig en ögoninflammation som jag i skrivande stund ännu inte är av med.

Hade köravslutning hemma hos körledaren, vilket var mycket trevligt, om än inte så långvarigt för min del.

Firade jul tillsammans med mamma, vilket var lika mysigt som alltid. Pappa var också med på ett hörn.

Gjorde ett seriöst försök att bli rökfri, men klarade inte mer än 26 timmar. Bättre det än ingenting dock, och nytt försök ska göras snarast.

Sådärja. Där har vi mitt 2009 i kortform. Både bra och dåliga saker som hänt. Hoppas på ett lika innehållsrikt 2010, som förhoppningsvis innehåller övervägande positiva saker.

Det jag däremot är riktigt glad över är löftet jag gav mig själv för ungefär ett år sedan – att jag under 2009 inte skulle vara sjukskriven (mer än någon enstaka dag här och där), och det har jag heller inte varit!

Med detta önskar jag er alla ett riktigt

gott nytt år!