Posts Tagged ‘Pappa’

Fyra år och elva månader…

…utan pappa.

Femårsdagen närmar sig.

Jag har aldrig älskat hösten, men sen pappa dog har varje höst varit extra jobbig. Sorgen finns alltid där, men när hösten kommer är det så påtagligt att hans dödsdag snart kommer igen.

På nåt sätt har jag vant mig vid, och accepterat att pappa inte finns här längre. Samtidigt kan jag inte förstå att jag har klarat mig utan honom i snart fem år. FEM ÅR?! Det var ju alldeles nyss det hände? Det var alldeles nyss jag satt där med hans hand i min och såg honom ta sitt sista andetag. Alldeles nyss som jag satt där och sjöng för honom. Alldeles nyss? Nej. Det är nästan fem år sen. Totalt obegripligt.

Obegripligt, och för jävligt.

Jag vill ha honom tillbaka.

Min älskade pappa på vårt älskade Lisö.

Ibland hittar livet sina egna vägar.

Har haft en lång och fullspäckad helg. I lördags var det inte mindre än tre födelsedagsfiranden, av totalt fem personer. Först min älskade lilla gosunge, som fyllde hela 8 år, samt hennes mamma (även kallad världens bästa A) som fyllde i fredags.

Sen därifrån vidare hem på födelsedagsmiddag hos I och M . M fyllde liksom gosungen år i lördags och I fyller imorgon tisdag.

Slutligen var det fina lilla S som fyllde förra söndagen och nu hade fest. Där blev jag kvar, längre än jag trodde dessutom. Gick väl och la mig på soffan hos henne vid fem på morgonen, sen åkte jag inte hem förrän närmare halv fyra på eftermiddagen igår.

Och då var det mer eller mindre hem och vända som gällde. Hann fräscha till mig och få på mig nya kläder, sen bar det av till Enskede kyrka och Enskede Kammarkörs konsert. Nio tonsättningar av ”Se, vi gå upp till Jerusalem”. Förvisso ganska vackert, men det blev lite tjatigt till slut med samma stycke i olika versioner – plus att det var rätt ”tung” musik.

Efteråt blev det kramkalas med typ halva kören (några av dem sjunger även i min kör, andra har gjort, eller är på något sätt anknutna till den). Det slutade med att goa S spontant bjöd hem mig på fika (hon bor där i krokarna). Där blev jag kvar i ett par timmar, fikat utvecklade sig till att även innefatta middag. Och så pratade vi. Och pratade. Hon började sjunga i AcQuire på senhösten förra året, så vi har inte riktigt hunnit lära känna varandra så väl än, så det passade ju bra att göra det när vi inte behövde koncentrera oss på att sjunga samtidigt ;)

Ju mer vi pratade, desto mer gemensamma faktorer fann vi. Intressant, ibland var det nästan lite kusligt lika. För att bara ta två exempel: Min mamma är från Österrike, det är hennes föräldrar också. Min pappa gick bort den 25 november, hennes föräldrar gick bort den 19 resp. 24 november…

Jag tycker det är fascinerande hur jag ibland lyckas pricka in såna fullträffar när det gäller nya vänner (och ”gamla” vänner också förstås – men jag tänker just nu närmast på dem jag lärt känna relativt nyligen). Den som definitivt är mest fascinerande är I. Där har jag funnit en tvillingsjäl! Jag har aldrig varit med om maken när det gäller att tänka likadant, reagera likadant osv. Det kanske inte är så konstigt att vårat favorituttryck snabbt blev ”Du också? Varför blir jag inte förvånad…”

För övrigt måste jag hitta ett bättre system för hur jag ska benämna mina vänner här i bloggen. Första bokstaven i namnet funkar ju så länge det inte finns någon annan med samma, och det händer mer och mer. Bara i det här inlägget är det två ”S”. Jag vill inte skriva folks riktiga namn utan att först ha kollat med dem så att det är okej, vissa håller ganska hårt på sin integritet och så måste det få vara.

En person har ju redan fått sitt alias här – Gosungen. Och hennes mamma kan ju då för enkelhetens skull kallas för Gosungens mamma. Min kära I är Vapendragaren – helt enkelt för att det var så vi började kalla varandra när vi körde igång med att simma ihop. Och så ÄR hon min vapendragare också.

Resten får hitta sina namn allt eftersom. Och med detta kanske det blir aningens tydligare för de som eventuellt läser min blogg också, att förstå vem det är jag skriver om.

Nu ska jag ladda med lite kaffe, så jag orkar städa mitt hem sen. Förutom storstädning så står styrelsemöte (AcQuire), körrep (AcQuire) och årsmöte (AcQuire) på schemat idag. Och så ska jag hem till mamma en sväng också förstås. Som vanligt på måndagar.

Pappas dag.

Nu är den här, en av de dagar jag fasar för varje år. Den 24 februari. Pappas födelsedag. Den 73:e i ordningen, om han fortfarande funnits med oss här vill säga. Den sista födelsedagen vi firade tillsammans med honom var hans 68-årsdag.

Idag har jag spenderat hela förmiddagen i soffan, mer eller mindre konstant gråtandes. Ville inte prata med någon, lät bli att svara när mobilen ringde. Ända tills min ena chef ringde, då kändes det som att jag borde ta det samtalet. Torkade tårarna och försökte få rösten stadig.

”Hej, kan du jobba idag?”

Jag visste väl att jag gjorde rätt som svarade. Om någon kan lysa upp min tillvaro idag så är det den där lilla solstrålen till gosunge.

Och så går livet vidare, precis som varje gång. Men med ytterligare en liten reva i hjärtat.

Den där dagen.

Sakta men säkert närmar den sig. Den där dagen. Den som varje år numera är ångestskapande och svår. Den som förr var så full av glädje. Den som fortfarande borde få vara en glädjens dag. Pappas födelsedag.

För femte gången får jag nu fira utan födelsedagsbarnet. Det känns fortfarande overkligt varje år, är han verkligen inte här? Och insikten om att han inte är det, åtminstone inte som den levande personen han en gång var, gör lika ont varenda gång.

Det finns några datum som är extra jobbiga varje år. Födelsedagar, jul, nyår, hans dödsdag, gravsättningen. När mamma fyllde 60 år nyligen och firades med en stor fest där så många av vänner och släktingar närvarade, så var det så oerhört påtagligt att någon saknades. Hade pappa levt hade han varit en självskriven gäst, och han hade haft så roligt. Gamla kollegor, vänner från långt tillbaka i tiden, hans syskon…

Apropå hans syskon så är det något med dem som gör mig väldigt glad. Trots att mina föräldrar varit skilda sedan 2001, och trots att pappa inte funnits med oss sedan 2006, så finns ändå hans syskon kvar i mammas liv. Att jag har kontakt med min faster och farbror med familjer är kanske inte så konstigt (snarare fullkomligt normalt), men faktum är att mamma nästan har bättre kontakt med dem än vad jag har. Nu träffas de inte så ofta, men det skickas kort vid jul, påsk och semestrar, födelsedagar firas osv.

På mammas fest var uppslutningen från pappas sida av släkten större än den från mammas sida. Från pappas sida kom min faster, farbror med fru och min yngsta kusin. Fasters man var ute på jakt, men hade närvarat annars. En av mina andra kusiner ville komma men hade förhinder. Från mammas sida kom…. ingen. Okej, det finns egentligen bara två släktingar på den sidan som räknas, och de har 25 mils resväg, men ändå. De ville inte.

Om en vecka skulle vi ha firat pappas 73-årsdag. Jag önskar verkligen att han hade fått uppleva den födelsedagen, och många fler. Han hade inte levt färdigt sitt liv när han dog. Han var inte klar. Och det är det som gör mest ont. Han var inte redo att lämna sin plats på jorden, men han hade inget val.

Att vissa datum är ångestladdade insåg jag tydligt häromdagen, i en mejerikyl av alla ställen. Jag skulle köpa mjölk och min vana trogen kollade jag datumet på förpackningen. Den här gången var jag nästan beredd att ställa tillbaka den igen, inte för att den var gammal, utan för att bäst-före-datumet gav mig sån ångest. För naturligtvis stod det ”24 feb”. Pappas födelsedag.

Jag har idag levt i fyra år och nästan tre månader utan min pappa. Och fortfarande kan en så simpel sak som en mjölkförpackning trigga igång sorgen utan vidare. När ska det sluta göra så ont?!

Ljus i mörkret.

Idag har jag och Zarah varit på Skogskyrkogården. Vi var på Enskede Kammarkörs konsert i Heliga korsets kapell, en konsert med mycket vacker musik.

Innan konserten ville jag passa på att gå en sväng till minneslunden. För nio år sedan, då mormor dog, begravdes hon i just den minneslunden. På grund av ett antal orsaker har jag aldrig besökt Skogskyrkogården sedan den begravningen. Jag och mormor hade inte världens bästa relation de sista typ tio åren av hennes liv, så att åka till minneslunden har inte varit prio ett direkt. Men nu när jag faktiskt var där, och det dessutom är Allhelgonadagen – ”stora ljuständardagen” – ville jag tända ett ljus för henne i minneslunden.

Men det var inte bara för henne jag tände ljus. Med Z’s hjälp tände jag fyra ljus som fick stå sida vid sida på marken. Ett för mormor, ett för pappa, och ett var för två andra nära och kära som inte längre finns kvar här på jorden. Och underbara, goa Z förstod att jag behövde en liten stund för mig själv och mina tankar. Hon satt så snällt och tyst och väntade tills jag var klar.

Nu på kvällen har sorgen och saknaden efter pappa varit lite extra påtaglig. Tårar och smärta, men också många underbara minnen som kommit upp till ytan.

I minneslunden brinner fyra ljus. På min balkong brinner ett ljus. Det mest betydelsefulla av alla ljus.

Pappas ljus.

Det går aldrig över.

Sorg. En livslång börda. Lättare att bära med åren, men då och då blir den sådär obeskrivligt tung att benen viker sig och man inte orkar stå upp.

Ikväll har jag varit ledsen. Gråtit mycket, länge och riktigt djupt från hjärtat. Gick igenom dokument jag har liggande på hårddisken, och hittade en del texter som antingen direkt handlar om pappa eller är relaterade till honom på något sätt. En del av detta är publicerat här på bloggen tidigare, annat inte. Men jag vill ändå dela med mig av utvalda bitar av dessa texter.

Följande är skrivet i oktober -08, då jag var inne i en riktigt djup svacka.

”Saknaden efter pappa gör sig också påmind, i de mörka stunderna oftare än annars. Om en dryg månad är det två år sen han dog. TVÅ ÅR. Hur i helvete har jag klarat TVÅ ÅR utan min pappa? Ibland känns det så overkligt, som att allt bara är påhittat. Att han lever någonstans där jag inte kan nå honom.

Tankar kommer, var han verkligen död? Hur vet jag helt säkert att han var död när de kom och hämtade honom? Samtidigt som jag med all säkerhet VET att han var död. Jag satt och höll hans hand när han slutade andas. Jag höll mina fingrar mot hans hals när pulsen dog ut. Jag visste att han var död långt innan rättsläkaren kom och undersökte honom och bekräftade att han avlidit. Jag vet exakt vilken tid han slutade andas. Jag vet att han hade puls i någon minut efteråt. Jag satt där och bokstavligen såg och kände livet rinna ur honom.

Ändå vill min hjärna försöka hitta en annan lösning. Min pappa kan ju inte bara dö sådär. Min pappa som aldrig skulle dö. Åtminstone inte förrän han hade levt klart sitt liv och själv bestämt sig för att det var dags. Pappa var inte färdig med sitt liv. Bara några dagar innan han dog sa han att han var så trött på att vara sjuk, han ville bli frisk. Han ville tillbaka till jobbet, han ville få aptit igen, han ville vara samma gamla Elon som han brukade vara. Han var bara 68 år när han dog. Tio år till, och jag hade kanske kunnat acceptera det lättare. Men inte då. Inte när jag visste hur gärna han ville leva.

Samtidigt, när jag hade fått beskedet från läkaren om att pappa var döende och hade max två veckor kvar att leva, började jag försöka föreställa mig hur själva dödsögonblicket skulle vara. Det känns så bisarrt nu att nämna det, men det var nog mitt omedvetna sätt att förbereda mig på det som komma skulle.

Jag föreställde mig att han inte skulle dö på natten, det kändes som att han skulle välja en tidpunkt då det var ljust ute. Så trots vaknätter kunde jag ändå slappna av och somna kortare stunder. Även om jag var orolig kändes det som att han inte skulle ge upp då. Och så blev det också. Han dog tidigt på eftermiddagen. Och den dagen var jag förberedd på att det var nu det skulle ske. Troligen den dagen, möjligen dagen efter.

Men han var så dålig och jag såg hela tiden tecken på ytterligare försämring och förändringar. Andningen förändrades, det var det tydligaste tecknet på försämring. Alla hans andningsuppehåll skrämde mig inte, på något sätt visste jag att det skulle komma ett nytt andetag. När han slutade med andningsuppehåll och istället andades flåsande och ytligt, kändes det som att nu kunde det hända när som helst. Och det gjorde det. Bara några timmar efter den ”nya” andningens början så hände det som skulle, men inte fick, hända. Han slutade andas.

Det gick inte till som jag hade föreställt mig, även om det inte var så långt ifrån. Men det var så mycket lugnare än jag kunnat ana. Jag trodde att jag skulle vara rädd. Det är en sak att se en död människa, men att SE någon dö? Jag kunde inte tänka mig annat än att det måste vara otäckt.

Minnena från sista besöket hos min farmor sa mig det. Dagen innan hon dog hälsade vi på henne på sjukhuset. Och hur hon var då var så likt hur pappa var innan han dog. Hon hade också andningsuppehåll. Dessa uppehåll skrämde mig något oerhört då. Jag var bara 16 år och det var det närmaste döden jag någonsin hade kommit. Farmors insjunkna ögon och kinder, precis som pappa såg ut den sista tiden. Hennes lilla tunna kropp i den stora sängen, precis som pappa. Deras oerhörda likhet de hade normalt utseendemässigt, blev så extra tydlig när jag sett dem båda döende.”

Följande är citat ur en artikel i Vårdguiden i juni -08. Källhänvisningar finns i ett tidigare blogginlägg.

”Den bottenlösa känslan av saknad, vanmakt och övergivenhet som uppstår när någon dör ifrån oss kan inte alla tårar i världen befria oss ifrån.”

”Låt sorgen få ta tid. Acceptera att den som verkar ha kommit ur sin sorg då och då åter sörjer öppet, se det som ett normalt led i utvecklingen och inte som en återgång.”

Dessa två citat känns högaktuella än idag. Den bottenlösa känslan finns kvar. Jag saknar pappa exakt lika mycket idag som dagen han dog. Och jag sörjer fortfarande. Den akuta fasen är över sedan länge, men som jag skrev innan så lägger sig sorgen som en enorm tyngd på mina axlar då och då. Jag har dagar och stunder då jag gråter hejdlöst, gråter tills det inte finns några tårar kvar. Numera är det oerhört sällan jag gör det ”offentligt”, oftast är jag – och vill vara – ensam i dessa stunder. Men ett exempel på att det händer är begravningen (och repet några dagar innan) för någon månad sen. Då kunde jag inte stoppa tårarna, det gjorde så fruktansvärt jävla ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Och då var det så oerhört skönt att ha vänner där som inte var rädda för sorgen. De öppnade sina famnar och höll om mig tills den värsta smärtan gett med sig. Katta, Jennifer och Lena – ni är guld värda för att ni fanns där och gav mig trygghet.

Den sista texten jag vill dela med mig av är något som inte är publicerat här tidigare. Det är inte en text skriven av mig, utan det är ett brev som en vän skickat till en annan person i en känslig situation för några år sen. Ett brev som det egentligen inte var meningen att jag skulle läsa, men som jag ändå fick en kopia på. För det handlar om mig, och om hur jag agerar i en vänskap. Förlåt Marianne, men jag måste bara få dela med mig lite av dina fina ord.

”Jag vet att Monika funnits för dig i många tuffa lägen, varit den som kommit utan att du behövt kalla. Jag måste säga att hon har stöttat dig, tagit kraft, fast hon varit sjukskriven av sorg, hon har burit svart svår sorg i hjärtat, ibland inte orkat leva, andas, men ändå räckt ut sin hand och öppnat sitt hem åt dig.

Hon har orkat ta att du inte orkat ge tillbaka. Hon har bara fortsatt att ge och finnas så gott hon kunnat. Det är få förunnat. Hon har förlorat sin pappa, bokstavligt talat sett honom dö ifrån henne, gått igenom en separation, opererats, oroat sig för sin överlevnad, skola mm mm men det har inte hindrat henne från att finnas för de som står henne nära.

När jag läste dessa ord om hur Marianne uppfattar mig som vän – även om det här handlade om en specifik situation så vet jag att hon menar det även allmänt – så började jag reflektera. Hur är jag egentligen i en vänskap? Och jag kom fram till att jag alltid sätter andra främst. Behöver någon mig så kommer jag. Jag släpper allt. Oavsett hur jag själv mår, om jag inte har någon energi över, om jag egentligen inte har lust, så ställer jag upp ändå. Jag gör det inte för ”vem som helst”, visst finns jag för alla mina vänner, även de som inte är så nära, men till en viss gräns. Men för dem som står mig nära gör jag allt. Både i medgång och motgång. Har jag ingen energi så hittar jag ändå lite extra någonstans. Alternativt så går jag på ren vilja. Jag behövs, alltså är jag där. Allt annat kan vänta.

Jag agerar såhär av flera olika orsaker. Dels är det för mig självklart att det är vad en vän ska göra, att finnas där för sina vänner. Man väljer inte vilken tidpunkt på dygnet som passar, vänner är inte bara vänner på kontorstid. Och det är sällan som tillfällena då man verkligen behövs infaller just på kontorstid… Dels är det för att jag vet att jag själv värdesätter det oerhört högt när någon gör så för mig. Och då vill jag också ge det till andra. Tänker ibland ”vad skulle jag vilja att mina vänner gjorde för mig i den här situationen?”. Eller så tänker jag inte alls, utan agerar bara på ren magkänsla.

Jag har en liten skara utvalda som står mig allra närmast, som har en plats i det innersta av mitt hjärta. För dem går jag genom eld. Och ni vet vilka ni är. <3

bloglovin

Var det såhär ont det gjorde?

Jag brukar säga att saknaden och sorgen efter pappa är precis lika stor idag som den var precis när han dog, men sorgen är lättare att bära numera. Saknaden är inte lika påtaglig som den var just i början. Vissa dagar gör det ont i hjärtat, men oftast så kan jag hantera det ganska lätt. Det är oerhört sällan det blir sådär extremt jobbigt.

Men igår var jag helt plötsligt tillbaka i det där nattsvarta för ett tag. På fredag ska några i min kör sjunga på en begravning. En körmedlems pappa har gått bort, och vi vill såklart hedra honom med vår sång. Eftersom S sjöng på min pappas begravning, så är det självklart för mig att jag även ska sjunga på hennes pappas begravning. Jag vet precis vad det är hon går igenom just nu. Att förlora en förälder när man själv är ung, är inte lätt. Man tvingas helt plötsligt att bli mer vuxen än man egentligen är.

Igår på körrepet så ägnade vi den sista halvtimmen åt att öva på de sånger vi ska sjunga på begravningen. Dagen är nära och Stilla ro och nära. Den sistnämnda sjöngs även på pappas begravning, av just medlemmar i AcQuire. I början gick det bra att sjunga, jag var så fokuserad på att lära mig altstämman. Men sista gången vi skulle sjunga igenom Stilla ro och nära så vällde alla känslor över mig. Jag drogs plötsligt tillbaka i tiden, och återupplevde pappas begravning i fast forward. Då brast det, och jag var tvungen att rusa därifrån med tårarna rinnande.

Satte mig en bit bort, utom synhåll för alla, och försökte samla mig. Men det gjorde så fruktansvärt ont. Jag kände hur hela kroppen darrade, händerna skakade okontrollerat. Smärtan inom mig var exakt samma smärta jag kände då pappa dog. Det är så längesen jag upplevde att det gjorde såhär ont.

När jag efter en stund samlat mig tillräckligt för att kunna gå tillbaka, så möttes jag av L som frågade hur det var med mig. ”Inte bra alls” var det enda jag fick ur mig, samtidigt som jag kämpade mot tårarna. Hon omfamnade mig i en varm kram, och vi stod så en lång stund. Sen kom Katta och gjorde likadant, vi kramades länge vi också. Sen fick jag skjuts hem av fina L, hon ville se till att jag kom hem ordentligt. Det var så skönt att slippa sitta på en buss och gråta, utan jag kunde sitta i baksätet, med L vid ratten och Katta i passagerarsätet, och bara vara. De lät mig vara ifred, och ändå fanns de där för mig. Såna vänner är guld värda! PUSS på er!

(Btw, sitter och pratar med Katta på msn just nu, och vi pratar om igår. Skrev till henne just det att vänner som hon och L är guld värda, och sötnosen svarar: ”Det är för att vi har vänner som dig”. Jag blev så rörd att jag nästan började gråta igen…)

Idag har jag jobbat. Z och jag var och shoppade, jag behövde hitta några kläder att ha på mig på fredag. Min garderob är så urplockad nu, jag har förvisso kläder, men finkläder är det ont om. Iaf sånt som inte är alldeles för stort… Hittade dels en jättefin ljusblå tunika/klänning, och så slank det ner ett par linnen också. Och allt i storlek M. Helt galet! Jag minns knappt när jag kunde köpa kläder i M/40-42 senast…

Dessutom vägde jag mig idag, och bjöds på en mycket trevlig överraskning. Dagens vikt är 74,0 kg! Helt galet det med. Nu jäklar är det nära nästa delmål, bara 2 hg kvar. Och sen är det inte långt till delmålet efter heller… och inte till delmålet efter det… och inte till slutmålet heller för den delen ;)

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 74,0 kg (100601) (BMI 28,2)

Totalt vikt: -19,8 kg

Totalt BMI: -7,5

Kvar till nästa delmål (73,8 kg = gått ner 20 kg): 0,2 kg

Kvar till delmål 2  (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 1,4 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 4,1 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 8,6 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 12,0 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 77 cm

Totalt midjemått: -29 cm

bloglovin

Glädje och sorg

Idag har varit en konstig dag känslomässigt. Har växlat mellan glädje och sorg på ett inte alltför behagligt sätt. Dagen började riktigt bra med ytterligare ett minus på vågen, dagens vikt är 74,5 kg. Att få se de siffrorna framkallade ett leende som satt i hela vägen till bussen då jag skulle åka till jobbet.

Men under bussresan, som tar ungefär en timme (inklusive bussbyte), mattades glädjen av och ersattes av tankar om pappa. Varför vet jag inte, det är mig veterligen ingen speciell dag idag som borde trigga igång alla minnen och känslor. Men oavsett vad så dök tankarna upp, och jag mådde riktigt dåligt ett tag.

Kom fram till jobbet och möttes av alla fantastiska barn som fort fick mig att le igen. Även kollegan A är ganska bra på det, man vet aldrig vad som kommer ur hennes mun… men oftast är det något som leder till ett skratt ;) Brukar bli ganska många skratt under en arbetsdag. Och dessutom de mest underliga samtalsämnen. För att ta ett exempel så har vi de senaste dagarna kommit in på diskussioner om kondomer med smak, musgympa, möhippor och glasögon vs. linser…?!

På rasten var jag ute och rökte med kollegan I. Vi kom in på en diskussion om Nynäshamn, vilket vi gör då och då. Det är liksom en gemensam nämnare för oss. Hon bor där, och min familj har haft sommarstuga i trakten däromkring. Dessutom bodde min farmor där, och även pappa när han var liten. Poff, så var diskussionen inne på pappor. Och sorgen gjorde sig påmind igen.

När jag kom tillbaka till avdelningen efter rasten blev det återigen en massa skratt och sorgen gav vika till förmån för glädjen. Dessutom var det en massa förberedelser för vårfesten som förskolan skulle ha på eftermiddagen. Så jag hade inte riktigt tid med djupa tankar.

När jag och A samlade barnen i hallen för att gå ut på gården, så kom det en spontan fråga från ett av barnen: ”Vad heter din pappa?”
”Han heter Elon”
, svarade jag.
”Elon? Jaha. Var bor han?”
”Han bor i himlen.”

Och där var sorgen tillbaka för en kort stund, innan A hävde ur sig ”Elon?! Det namnet har jag ALDRIG hört innan! Kan man heta så?!” Då kunde jag såklart inte låta bli att dra på munnen igen.

Sådär har det fortsatt under dagen och kvällen. Upp och ner, utan att jag riktigt har kunnat styra det. Och nu på kvällen har jag känt pappas närvaro så oerhört starkt här hemma. Mediet jag träffade för några månader sedan sa ju att möjligheten finns att han kommer visa sig för mig i ”fysisk” skepnad, och just nu önskar jag så att han ska göra det. För ett tag sen fick jag faktiskt en första skymt av honom, eller hur man nu ska uttrycka det. Jag såg honom inte tydligt, utan det var mer som konturer kring en skugga. Trots att jag inte kunde se några ansiktsdrag eller liknande, så var jag säker på att det var pappa. Konturernas form var så välbekant att det inte kunde vara någon annan.

Jag vet inte om han själv valde att inte visa sig tydligare än så, för att se om jag kunde hantera det, eller om det fanns någon annan orsak. Men det var inte otäckt. Det kändes konstigt, men rädd var jag inte. Hade velat se mer, men det blev aldrig mer än dessa konturer, som inte var synliga längre än någon eller några minuter. Sen dess har jag hoppats att han ska visa sig igen, och kanske tydligare, men än så länge har han inte visat sig alls. Bara genom känslan av närvaro. Såg skuggan som brukar dra förbi häromdagen, men inget annat.

Nåja, dagen började bra, hade sina bra stunder under arbetstid, och slutar förhoppningsvis bra också.

Om inte annat är jag nu väldigt laddad inför dietistbesöket på fredag. Jag tror inte att jag kommer nå mitt nästa delmål (73,8 kg) tills dess, det är lite för mycket kvar. Nog för att jag har gått ner 0,7 kg på två dagar förut, men sannolikheten att jag gör det nu är inte så stor. Men å andra sidan så var mitt mål från början att jag skulle spränga 75-kilosgränsen tills det besöket, och det har jag ju helt klart gjort!  Så det är jag faktiskt helt nöjd med :) Sist jag var hos dietisten, för typ tre månader sen, vägde jag 80,7 kg på hennes våg. Man kan tycka att 6,2 kg på tre månader inte är någon jätteprestation, men då ska man tänka på att jag under första halvan av den tiden åt medicin, och under andra halvan inte. Jag står helt på egna ben nu, och då går viktnedgången långsammare. Men det går åt rätt håll, och det är huvudsaken. Dessutom har jag faktiskt sprängt både 80-kilosgränsen och 75-kilosgränsen!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 74,5 kg (100526) (BMI 28,4)

Totalt vikt: -19,3 kg

Totalt BMI: -7,3

Kvar till nästa delmål (73,8 kg = gått ner 20 kg): 0,7 kg (planerar att försöka uppnå detta till nästa dietistbesök 28/5, även om det är osannolikt att det går)

Kvar till delmål 2  (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 1,9 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 4,6 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 9,1 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 12,5 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 78 cm

Totalt midjemått: -28 cm

bloglovin

Mustaschkampen

Just nu, under maj månad, pågår något som kallas Mustaschkampen. Det är Cancerfondens årliga kampanj mot prostatacancer, vill man veta mer om Mustaschkampen kan man läsa HÄR. Mitt hjärta bankar lite extra för just Cancerfonden, och främst för prostatacancer, eftersom det var vad min pappa drabbades av och inte överlevde.

För ett tag sen fick jag en förfrågan om jag ville skriva en artikel om pappas sjukdom, med fokus på mig som anhörig. Min spontana reaktion var att SJÄLVKLART gör jag det, om mina ord kan stötta och hjälpa någon annan anhörig så finns det ingen anledning att låta bli. Jag har delat med mig av min historia om pappa många gånger, men aldrig offentligt på det här sättet.

Artikeln är nu skriven och publicerad, och finns att läsa HÄR. Jag ville skriva så mycket mer, men var tvungen att begränsa mig till 1500 tecken. Vill du läsa en utförligare berättelse om pappas sista tid kan du göra det HÄR.

Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancerform, det är ca 25 män om dagen – en i timmen! – som får diagnosen. Risken är alltså stor att du själv, eller någon närstående, kan drabbas. Därför uppmanar jag alla att vara uppmärksamma på symptom, vi kan aldrig veta säkert när och om vi blir drabbade eller ej. Men är man medveten om hur vanlig sjukdomen är ökar kunskapen och förståelsen, och möjligheten att upptäcka cancern i tid. Alla som drabbas av prostatacancer dör inte, faktum är att många överlever – även om de inte blir botade från själva sjukdomen. Men cancer är ändå alltid cancer.

För att visa sitt stöd måste man inte bidra med en massa pengar. Självklart finns möjligheten att göra det om man vill, och då kan man göra det HÄR. Men det finns fler sätt. Är du man kan du helt enkelt odla mustasch. Annars kan man köpa en mustaschpin på ICA, Clas Ohlson, Pressbyrån eller Brothers. Den kostar 25 kr, och det är pengar som de flesta kan avvara. Trots allt går det till en god sak. Man kan också bidra genom att köpa utvalda produkter hos Cancerfondens samarbetspartners, där en del av försäljningspriset går till Cancerfonden, mer om det HÄR.

Pappa, jag hoppas att du sitter och ler i din himmel, med en kall öl i handen och en stor portion entrecote med ris och bearnaisesås på bordet. Troligen har du även någon som sällskap, någon du kan dra en av alla dina ordvitsar för. När det är dags för mig att vandra vidare vill jag vara ditt sällskap vid bordet. Det dröjer nog länge än, men det sägs att tiden går mycket fortare på andra sidan än vad den gör här på jorden, så du behöver inte vänta så länge.

Pappa och jag, för runt 10 år sedan. Det är så mycket far-och-dotter-kärlek i den här bilden...

Pappa och jag, för runt 10 år sedan. Det är så mycket far-och-dotter-kärlek i den här bilden...

bloglovin

Uppskjutet besök. Och en massa gamla bilder.

Imorgon skulle jag ju äntligen till dietisten igen, det har jag sett fram emot länge nu. Men i förmiddags upptäckte jag att någon ringt och lämnat ett meddelande på mitt mobilsvar (jag jobbade och hade mobilen på ljudlös, hade därför inte märkt att det ringt). Lyssnade av det och fick höra ”Ja, det här var från X vårdcentral, du hade ett inbokat besök hos dietist M imorgon. Hon har tyvärr blivit sjuk och därför måste vi avboka besöket. Hon kommer att skicka ut en ny kallelse till dig så snart hon är tillbaka. Men hon är troligen borta hela den här veckan.”

Meh. Här har jag väntat och längtat, och så blir det uppskjutet på framtiden. Typiskt! Nåja, det finns iaf en fördel med att det blir senarelagt – jag kommer hinna tappa mer vikt så att jag kan chocka henne IGEN, haha. Till imorgon hade jag kanske inte lyckats komma under 75 kg, som var mitt mål. Men jag är nära nu! Dagens vikt (faktiskt sen några dagar tillbaka också, jag har bara inte hunnit uppdatera här) är 75,1 kg. -0,2 kg sen sist! Det går inte fort nu, men det går. Och det är jag riktigt glad för! Trots allt har jag nyss börjat stå helt på egna ben. Idag är det 16 dagar sedan jag blev medicinfri. Och det känns fortfarande väldigt bra. Som sagt får jag se upp så att jag håller mig inom gränserna, men det är inga större problem med det.

Det är rätt kul egentligen att jag numera verkligen ser fram emot dietistbesöken. I början var det pest och pina att ställa sig på den där fördömda vågen som så brutalt visade mig hur tjock jag var. Men för varje gång har det känts lättare, och senaste gången var det ett rent nöje att kliva upp på vågen. Och den gången visade vågen en vikt på 80,7 kg… idag är jag mer än fem kilo lättare (eller iaf fyra kilo, beroende på hur man räknar, min ”hemmavikt” samma dag var 79,0 kg)! Så det ska bli kul att få ställa sig på vågen hos dietisten igen, och visa henne att jag dels har en vikt som börjar med en sjua, och dels att jag då lyckats spränga 75-kilosgränsen. För jag lär ju inte få en tid förrän tidigast nästa vecka, troligen blir det inte förrän senare i maj. Och tills dess kommer jag ha sprängt gränsen med råge. Kanske till och med hinner nå mitt nästa delmål – 72,6 kg (då jag gått ner 2/3 av min övervikt).

Fick en så skön kommentar av min kollega J igår. Vi satt i personalrummet och hade rast samtidigt. En annan kollega som också hade rast tyckte att jag hade så fin hårfärg, och så pratade vi lite om det. Då sa J: ”Men har du alltid haft den färgen? Och hade inte du en annan frisyr när vi träffades första gången?” Jag började vicka på den förskolan för drygt ett år sen, och J var nog den allra första jag jobbade med. Då hade jag fortfarande ganska långt hår, men rött var det då också. Sen hade jag ju en blond period i somras/höstas innan jag återgick till det röda.

Jag beskrev min tidigare frisyr för J, men hon kunde inte få någon bild av den. Så jag sa ”Men det är ju inte bara håret som har försvunnit, lägg på minst 20 kg till så har du mig som jag såg ut för drygt ett år sen”. ”Ja… det kanske är det? För jag kan verkligen inte minnas hur du såg ut då!” svarade J.

Det är tredje gången på inte alls lång tid som jag får just den typen av kommentar – att folk inte minns hur jag såg ut när jag vägde massor. Och det är andra gången någon vill få det till att det är frisyren som har ändrats och att det är därför jag inte ser ut som då. Men jag klippte håret kort i maj förra året, och började inte gå ner i vikt förrän i september. Och på den här förskolan började jag jobba i februari förra året. De har alltså sett mig tjock med långt hår, tjock med kort hår och smalare med kort hår (som nu iofs har växt såpass att jag kan göra två små tofsar baktill). Men jag förstår att de inte minns, för det gör som sagt inte jag heller.

Satt och kollade igenom gamla kort för ett tag sen, och plockade ur ett gäng från de senaste åren som jag tänkte visa. För det är verkligen en sån skillnad om man jämför nu och då.

Januari 2004. Den man ser nere i högra hörnet, som håller sina händer på mina armar, är pappa. Det såg jag först när jag började redigera bilden! Och det händer inte ofta numera att det dyker upp en "ny" grej som innefattar pappa.

Januari 2004. Den man ser nere i högra hörnet, som håller sina händer på mina armar, är pappa. Det såg jag först när jag började redigera bilden! Och det händer inte ofta numera att det dyker upp en "ny" grej som innefattar pappa.

Januari 2005. Jag ser ännu större ut i och med den tvärrandiga tröjan...

Januari 2005. Jag ser ännu större ut i och med den tvärrandiga tröjan...

Februari 2005. Ser ut som en boll i ansiktet.

Februari 2005. Ser ut som en boll i ansiktet.

April 2005. Bilringar, någon?

April 2005. Bilringar, någon?

Augusti 2005. Min 25-årsdag.

Augusti 2005. Min 25-årsdag.

Augusti 2005. Den här rörelsen var väldigt typisk för mig - att ständigt dra ner överdelen för att den åkt upp. Ser hur spänt jag sitter eftersom skjortan är så tajt.

Augusti 2005. Den här rörelsen var väldigt typisk för mig - att ständigt dra ner överdelen för att den åkt upp. Ser hur spänt jag sitter eftersom skjortan är så tajt.

Oktober 2005. Jag insåg uppenbarligen inte nackdelen med tvärrandigt när man är överviktig... ser ju ut som en köttbulle.

Oktober 2005. Jag insåg uppenbarligen inte nackdelen med tvärrandigt när man är överviktig... ser ju ut som en köttbulle.

November 2005. På den här bilden ser jag hur mycket brösten faktiskt har minskat i storlek nu. Här hänger de ju halvvägs ner i knät...

November 2005. På den här bilden ser jag hur mycket brösten faktiskt har minskat i storlek nu. Här hänger de ju halvvägs ner i knät...

December 2005. Den här munkjackan var alldeles för tajt då. Nu sitter den löst och riktigt bekvämt.

December 2005. Den här munkjackan var alldeles för tajt då. Nu sitter den löst och riktigt bekvämt.

April 2006. Rejäl dubbelhaka.

April 2006. Rejäl dubbelhaka.

Maj 2006. Ytterligare en typisk gest - att jag håller en arm framför magen i hopp (i onödan...) om att det inte ska synas hur stor magen är.

Maj 2006. Ytterligare en typisk gest - att jag håller en arm framför magen i hopp (i onödan...) om att det inte ska synas hur stor magen är.

Maj 2006. Sjalen runt halsen på det här sättet, i tron om att den trollar bort dubbelhakorna då. Vilket den inte alls gör...

Maj 2006. Sjalen runt halsen på det här sättet, i tron om att den trollar bort dubbelhakorna då. Vilket den inte alls gör...

Juli 2006. Gigantiska lår!

Juli 2006. Gigantiska lår!

Juli 2006. Dessa byxor sitter här uppe (och ganska tajt i midjan). Idag måste jag ha skärp i dem om jag inte vill ha dem runt knäna...

Juli 2006. Dessa byxor sitter här uppe (och ganska tajt i midjan). Idag måste jag ha skärp i dem om jag inte vill ha dem runt knäna...

Augusti 2006. 26-årsfest. Det här skärpet har jag slängt för längesen, det är alldeles för stort.

Augusti 2006. 26-årsfest. Det här skärpet har jag slängt för längesen, det är alldeles för stort.

April 2007. Kunde inte stänga skjortan, utan fick ha ett linne under för att ens kunna använda den... och armarna är för tjocka för att hänga rakt ner, de står liksom ut en bit från kroppen. Det här var nog en av de perioderna då jag var som störst, gissar jag.

April 2007. Kunde inte stänga skjortan, utan fick ha ett linne under för att ens kunna använda den... och armarna är för tjocka för att hänga rakt ner, de står liksom ut en bit från kroppen. Det här var nog en av de perioderna då jag var som störst, gissar jag.

Juli 2007. Gigantisk mage, gigantiska lår, gigantiska vader...

Juli 2007. Gigantisk mage, gigantiska lår, gigantiska vader...

Juni 2007. Tröjan ser jättekort ut, men det är den inte. Den är normallång. Det är magen som är stor. Kjolen sitter så tajt att den faktiskt håller in magen lite och får den att se aningens mindre ut än den är (idag är den kjolen på gränsen till att vara för stor)...

Juni 2007. Tröjan ser jättekort ut, men det är den inte. Den är normallång. Det är magen som är stor. Kjolen sitter så tajt att den faktiskt håller in magen lite och får den att se aningens mindre ut än den är (idag är den kjolen på gränsen till att vara för stor)...

Juni 2008. Samma kjol som på förra bilden. Och en skjorta som jag inte kan vara avslappnad i, för att den sitter så tajt (trots att det är stretch). Minns att om jag inte höll in magen så blev det glipor mellan knapparna. Fast om jag höll in magen så blev det glipor över tuttarna istället ;)

Juni 2008. Samma kjol som på förra bilden. Och en skjorta som jag inte kan vara avslappnad i, för att den sitter så tajt (trots att det är stretch). Minns att om jag inte höll in magen så blev det glipor mellan knapparna. Fast om jag höll in magen så blev det glipor över tuttarna istället ;)

Nyårsafton 2008. Har inga markerade axlar, inga markerade nyckelben, inga markerade former alls. Allt är bara runt och mjukt. Även på ställen där det inte borde vara det...

Nyårsafton 2008. Har inga markerade axlar, inga markerade nyckelben, inga markerade former alls. Allt är bara runt och mjukt. Även på ställen där det inte borde vara det...

Januari 2009. Nu är inte den här tröjan det mest smickrande plagget, och ursäkta språket, men FY FAN vad jag ser ut!

Januari 2009. Nu är inte den här tröjan det mest smickrande plagget, och ursäkta språket, men FY FAN vad jag ser ut!

Maj 2009. Tvärrandigt igen ;) Här hade jag börjat fundera seriöst på att söka hjälp för att gå ner i vikt. Och det tog inte så lång tid tills jag faktiskt gjorde det också. Här är för övrigt frisyren jag hade innan jag kapade av håret, även om det inte syns så bra eftersom det är uppsatt.

Maj 2009. Tvärrandigt igen ;) Här hade jag börjat fundera seriöst på att söka hjälp för att gå ner i vikt. Och det tog inte så lång tid tills jag faktiskt gjorde det också. Här är för övrigt frisyren jag hade innan jag kapade av håret, även om det inte syns så bra eftersom det är uppsatt.

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 75,1 kg (100420) (BMI 28,6)

Totalt vikt: -18,7 kg

Totalt BMI: -7,1

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 0,2 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök, när det nu blir)

Kvar till delmål 2 (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 2,5 kg (planerar att eventuellt uppnå även detta till nästa dietistbesök, när det nu blir)

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 5,2 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 9,7 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 13,1 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 79 cm

Totalt midjemått: -27 cm

bloglovin