Posts tagged ‘Panikångest’

Jag klarade mig i ungefär 26 timmar. Sedan var ångesten så fruktansvärt jobbig att jag inte stod ut längre. Det har varit jobbigt att lägga av innan, men aldrig såhär jobbigt. Och då insåg jag att det inte var någon idé just nu.

Ska försöka ta nya tag efter nyår. Se om det går bättre då. För jag vill verkligen. Jag kunde bara inte nu.

Det var längesen jag hade såhär mycket ångest. Hjärtat rusade, jag hade svårt att andas och visste inte om jag skulle spy, gråta, eller bara dö. Så på bussen hem från mamma bestämde jag mig. Att bli rökfri var inte värt all denna ångest.

Normalt håller en ångestattack i sig ungefär i en kvart för mig. Åtminstone den allra värsta delen. Panikdelen, så att säga. Sedan kan jag ha ångestkänningar i flera timmar när det värsta är över, men då är det hanterbart. Den här gången vägrade paniken släppa taget.

Så när jag klev av bussen skyndade jag mig in på Konsum och köpte ett paket cigg. Tände en och genast klingade den värsta paniken av. När jag hade rökt upp hela ciggen hade jag fortfarande mycket ångest, men det kändes inte lika akut längre. Nu, några timmar senare, känner jag fortfarande av ångesten, men nu är den på en klart hanterbar nivå.

Alltså var det inte rätt tillfälle att bli rökfri nu. Jättesynd, men så blir det ibland. Jag försökte åtminstone. Och 26 timmar är bättre än inget alls.

Men något positivt finns det med den här dagen iaf. Jag tog midjemåttet idag. Och insåg att jag nu tappat 17 cm i midjan. S-j-u-t-t-o-n centimeter. Helt galet. Var tvungen att sätta måttbandet på det midjemått jag hade som utgångspunkt bara för att jämföra, och då såg jag verkligen skillnaden. Naturligtvis tog jag kort på det, och här kan ni se resultatet:

Första midjemåttet jämfört med det nuvarande. Notera också att det hålet i skärpet som syns nästan längst ute i nedre vänstra hörnet, är det hålet som är det sista "riktiga". Jag kan alltså dra åt skärpet ytterligare ett par hål som inte finns...

När jag var och hälsade på Marianne med familj för ett tag sen sa hon en sak som fick mig att fundera rejält. Efter mitt besök hos dem skulle jag nämligen åka och hämta upp hunden Micki, som jag brukar vara hundvakt till då och då. Marianne frågade då hur jag kände hans matte och husse, och jag berättade att det var hos dem jag var inneboende för några år sen. Och det var när jag bodde hos dem som Micki kom till Sverige (han är hittehund från Spanien, Malaga närmare bestämt, och kom hit genom en av många organisationer som tar hand om hittehundar och sedan omplacerar dem) och blev en del av familjen. Även sedan jag flyttade därifrån har vi hållit kontakten, pratat ibland, setts ibland, och så har jag som sagt varit hundvakt då och då.

I och med det kom vi in på hur mitt boende har varit de senaste åren. Jag var tvungen att tänka efter när det faktiskt var jag var inneboende, och fick då räkna bakåt. Flyttade till den här lägenheten 2006 (flyttade förvisso ut 2008 och tillbaka igen 2009 också), innan dess bodde jag i andra hand norr om stan i 1,5 år – från feb 2005 till aug 2006. Och det var innan andrahandslägenheten som jag var inneboende, också det i 1,5 år – från sommaren 2004 till feb 2005. Innan dess bodde jag hos mamma och/eller pappa ett tag.

Marianne frågade då: ”Men när bodde du hos X då?” (X är min och Mariannes fd vän, som jag tidigare skrivit om, när det gällde kartongen som skulle hämtas, rättegången och allt som var runt det, för ungefär ett år sen.)
”Vad menar du?” sa jag.
”Jomen, X säger att du har bott där.”
”Eh, nej…? Jag har också fått höra att jag har bott där, men det stämmer inte.”

Till saken hör att jag under hösten  2004 blev hotad på mitt dåvarande jobb, av en pappa till ett av barnen på min avdelning. Det handlade om rena dödshot, och ledde också till rättegång. Pappan blev dock aldrig dömd eftersom han tog livet av sig i häktet. Dessa hot fick mig att må oerhört dåligt under en period, och det var också i den vevan som jag fick diagnosen panikångest. Och just när hoten inträffade så jobbade X extra på samma jobb. Eftersom jag inte vågade vara ensam vet jag att jag sov hos X en del under den första tiden efter hoten, så vi kunde åka till jobbet tillsammans. Men det var inte varje natt, och det rörde sig om max 3-4 veckor totalt. Sov minst lika ofta hemma hos mamma och mötte upp X vid tåget istället.

När det här med kartongen skedde, alltså när jag för tredje (och sista) gången bad X hämta den, fick jag en massa sms från X om vilken hemsk person jag var, hur jag bara hade utnyttjat X, att jag minsann hade bott där i tre månader och så vidare. Dessa tre månader som det påstods att jag hade bott hos X var alltså de 3-4 veckor under hösten 2004 när jag sov där då och då. Jag la aldrig ner någon energi på att ifrågasätta eller dra det vidare för att få reda på hur X kunde få det till att jag hade BOTT där i tre MÅNADER. Tänkte mest att om X vill se det så, må så vara. Jag vet ju hur det verkligen gick till. Orkade inte med en massa tjafs.

Men nu sa Marianne till mig att X har sagt att jag har bott där i SEX månader. What?! Tre månader har jag ju hört, men sex månader? Det får mig att fundera över vad X tror att det finns att vinna på att säga att jag har bott där. Och varför den påstådda tiden helt plötsligt har dubblerats? Varför ens hitta på något sådant? För att få sympati från sina ”vänner” och få mig att framstå som en snyltare och parasit?

För det enda andra alternativet, om vi nu ponerar att X inte har hittat på det här, är att jag har haft en sex månader lång minneslucka mellan typ september 2004 och mars 2005. Det går liksom inte heller ihop, i och med att jag flyttade till andrahandslägenheten i februari 2005? Och dessutom minns jag mycket tydligt att jag började studera på Lärarhögskolan i januari 2005.

Herregud. Jag trodde cirkusen med X var över nu. Att X hade gett upp och slutat snacka skit om mig. Jag har inte brytt mig nämnvärt om X det senaste året, bara fått lite uppdateringar från gemensamma vänner/bekanta, eftersom vi råkar ha en del sådana. Och då vill jag poängtera att det inte generellt rör sig om skitsnack. Och för mig är det dessutom så att jag anser att det är upp till var och en att bestämma vilka som är ens vänner. Alltså skulle jag aldrig någonsin tvinga någon av våra gemensamma vänner eller bekanta att välja sida. Vill de umgås med X så har jag inga problem med det. Men JAG har ingen längtan efter att umgås med X. Alltså vet de gemensamma vännerna/bekanta att det inte riktigt är läge att bjuda hem både mig och X på till exempel en liten mysig middag samtidigt. På en lite större fest är det helt okej för mig om X också skulle vara bjuden. Om X har problem med det vet jag inte, men det bryr jag mig ärligt talat inte om heller. Jag kan vara artig och trevlig om det krävs, men mer än så blir det inte. Inget småprat, för jag har ingenting att säga X. Men jag har å andra sidan ingenting att vinna på att vara otrevlig, alltså är jag trevlig istället. Vad jag sedan tycker och tänker är en annan sak.

Men uppenbarligen tänker inte X som jag, eftersom det fortfarande sprids lögner om mig. Jag tänker inte lägga ner någon större energi på det den här gången heller, men det vore intressant att få svar på VARFÖR. Så om någon som känner X , eller möjligen X själv, läser detta, och har en förklaring till varför det påstås att jag har bott hos X i sex månader tar jag gärna emot den.

Och anledningen till att jag väljer att kalla den här personen för X, är helt enkelt för att jag inte vill hänga ut personen ifråga. Oavsett hur illa behandlad jag än anser mig vara av X, har jag absolut ingenting att vinna på att hänga ut X här. Gör jag det sänker jag mig till samma sandlådenivå som jag anser att  X befinner sig på, och det är bara onödigt. Det tar energi och ger ändå ingenting vettigt. Men tro mig, om jag hade velat hänga ut X, så finns det mycket att skriva. Oerhört mycket. Men det är saker som stannar hos mig. Därför väljer jag istället att anonymisera genom att skriva X, och på sätt skyddas X’s identitet. Endast de som känner X, och som känner till det jag har berättat om i det här inlägget, vet vem jag skriver om. Och de personerna är redan ”inblandade” i och med att de känner mig och/eller X.

Idag är ingen bra dag. Mamma har besök här, en kvinna som stannar till på fredag. En väldigt social kvinna som gärna pratar. Och jag orkar inte vara social. Det gick bra en stund, sen ville jag bara fly. Erbjöd mig att åka och handla för att få komma bort en stund. Och sedan jag kom hem igen har jag spenderat i princip hela tiden på mitt rum.

Jag är så stressad över flytten nu. Jag vill flytta, det är inte det. Det jag är stressad över är att det är fyra dagar kvar, och jag vill bara ha lugn och ro fram till dess. Även om jag är jätteglad över att få komma tillbaka till min lägenhet så är det en stor grej för mig, hela den här flyttkarusellen. Det är så mycket som behöver samordnas, trots att det är relativt få grejer som ska flyttas. Hyra av lastbil, ragga folk som kan hjälpa till att bära, fixa fram en pirra till tvättmaskinen, packa alla saker… Det enda jag har kvar av det är det sistnämnda. Har packat mycket, men inte allt.

Och det är jag stressad över. Jag vet att jag kommer hinna klart, det är inga problem. Men jag behöver lugn och ro för att kunna göra det. Och det har jag inte nu.

Har haft mycket ångest idag, mer än vad jag har haft på länge. Och allt har inte med besöket att göra, även om det är en bidragande orsak. Inte kvinnan i sig, bara det att det är en person mer här i lägenheten, som gör mig stressad. Har hört henne och mamma prata på balkongen hela kvällen, och har bara velat ha det tyst, tyst, tyst! Vill bara vara ifred.

(Och jo, jag fick svar på min fråga jag skrev om i förra inlägget. Svaret i sig säger att min tolkning var fel. Om jag tror på det svaret? Jag vet inte. Det kanske är så som det sägs, kanske inte. Jag är inte helt övertygad. Det är något med svaret som får mig att känna att det inte är helt sant. Inte en uppenbar, klar lögn, men en slags tillputsad sanning. Jag vet inte, kanske borde jag ta svaret precis för vad det är, helt ordagrant, men jag läser in saker mellan raderna. Det skulle kunna vara precis som det står, men något säger mig att det inte riktigt är så. Det finns mer. Men jag tänker inte lägga mer energi på det. Om det är som jag misstänker så kommer den personen upptäcka det också, förr eller senare. Och då är det inte mitt problem. Det här är personens val och därför får personen stå för det och ta konsekvenserna. I slutändan är det jag som går segrande därifrån.)

Jag är medveten om att mina läsare troligen inte alls förstår vad det är jag pratar om, men jag vill inte gå in på det mer detaljerat än såhär. Gör jag det hänger jag ut personer, och det är inte min avsikt. Det jag vill är att ventilera, om så bara med mig själv. Jag är inte ute efter att någon ska hålla med eller säga emot mig. Jag behöver bara få ur mig mina tankar. Släpper jag inte ut det blir ångesten bara värre. Och det här är min blogg, min plats att ha åsikter på. Om någon tycker det är fel, må så vara. Då behöver man inte läsa här mer. Jag skriver inte här för att få andra att tycka som jag, för att locka tusentals läsare, för att klättra på topplistor, för att tjäna pengar. Jag tjänar inte ett öre på min blogg, och är fullkomligt nöjd med det. Jag vill bara ha en plats där jag kan få vara jag.

Som sagt – dålig dag idag. Blir positivare inlägg när jag mår bättre. Jag kommer tillbaka med nya krafter. Tills dess – ta mig för den jag är. Även de dåliga sidorna. Jag är inte mer än människa…

De dagar jag mår dåligt ”isolerar” jag mig helst. Jag orkar inte prata med någon och vill inte höra omvärldens ljud. Jag kan bli fruktansvärt stressad av helt vanliga ljud såsom regnet, bilar som kör förbi, steg i trapphuset etc.

Däremot lyssnar jag gärna på musik. Då kan jag själv styra över vilken sorts ljud jag vill ha i mina öron. Och det ska vara med hörlurar. Har jag hörlurar ger det dubbel effekt, eftersom de också stänger ute de ljud jag för stunden inte klarar av.

Jag har vissa låtar jag vid dessa tillfällen hellre lyssnar på än andra. Vad som helst funkar inte. Det finns särskilt en låt jag kan lyssna på om och om igen. Texten ger mig ny styrka och påminner mig om att jag inte befinner mig i det här helvetet ensam. Det ger mig en liten, men ändå existerande känsla av trygghet. Jag är inte ensam.

Låten ifråga är skriven och framförd av Jonas Gardell, och heter just ”Du är inte ensam”. För er med Spotify finns den att lyssna på [ här ]. Försökte hitta den på YouTube också, men där fanns den inte.

Här har ni texten:

Det finns de som gjort dig illa
och det finns de som inget vet
Det finns de som gjort en grej av
att skrika ut din hemlighet

Det finns de som stal din stolthet
det finns de som tog ditt mod
och de som ingenting förstod

Och dig som ingen känner
dig som ingen ser
du som saknar vänner
och knappt vill andas mer
Hör på mig, min kära
hur ska jag få dig att förstå?
Du måste resa dig och gå

Du är inte ensam
det finns nån som går med dig
Han vill att du ska veta
att han har det som du
som du

Vägen tom och öde
gryningsljuset klart
Du står vid busshållplatsen
och bussen kommer snart
Nu lämnar du allt gammalt
här tar din barndom slut
Nu tar du vägen ut

Och när du har rest dig
vänd dig inte om
Finns ingen väg tillbaka
varifrån du kom

Och allt de ville ge dig
har du rivit och förstört
Allt de hade att säga
har du redan hört

Men du är inte ensam
det finns de som följer dig
De vet hur det är
för de har själva varit där
De har själv varit där

Det finns nåd för nya världar
mycket större än den här
Nya skapelser och tider
nåd för allt som blir och är

Och alla deras lögner
betyder ingenting
Tro mig när jag säger
skammen var aldrig din

Du är inte ensam
det finns de som går med dig
Du är aldrig ensam
det finns de som följer dig
Du är inte ensam
det finns de som vet hur det är
Nej, du är aldrig ensam
de har själva varit där
de har själva varit där

Och när du har rest dig
vänd dig inte om
Finns ingen väg tillbaka
varifrån du kom

Ja, nu har äntligen Eriks lillasyster kommit! Fast det tog sin lilla tid. Erik hade bråttom ut och kom 10 dagar före BF, Malva trivdes så bra att hon stannade 10 dagar efter BF. :) Hon är hur söt som helst! Finns bilder under kategorin foton, 15 maj. Träffade dem senast idag, så det kommer mer bilder när jag orkar lägga över dem från kameran. Det är så mysigt att få sitta och bara insupa bebisdoften. Kan ju säga att det suger rejält i min bebistarm nu. Men snart är det min tur att få gå med magen i vädret. Snart snart. Måste bara ha lite tålamod.

I övrigt då? Det går upp och ner. Har haft en del ångest den senaste veckan. Vaknade en morgon med total panikångest. Det var längesen det var så. Men kvällen innan hade jag läst en blogg om en liten flicka som hade hjärntumör och inte överlevde. Hennes mamma har skrivit så fint, och när jag läste så bara forsade tårarna. Så mycket känslor kring pappa som kom upp. Befriande att få gråta ut ordentligt. Men den kvällen somnade jag ledsen, fortfarande med tårar i ögonfransarna. Drömde om pappa också, så det var väl därför ångesten kom sen. För andra gången sen pappa dog såg jag honom i drömmen. Jag drömmer om honom då och då, men han visar sig nästan aldrig. Han figurerar liksom i drömmen på nåt sätt, men jag SER honom inte. Men den här natten såg jag honom. Och precis som förra gången hade han ansiktet bortvänt och gick bort från mig.

Däremot ”ser” jag honom då och då om kvällarna. Den där skuggan som drar förbi i ögonvrån. Och ofta minns jag hans sista sms till mig. ”Hej lilla gumman. Är vaken sen länge. Kan du köpa halvliter vispgrädde? Puss.” Ett typiskt pappa-sms. Det enda speciella med det är att det var det sista. Har haft det sparat i telefonen länge, på nåt sätt har jag inte kunnat ta bort det. Men för någon vecka sen så tog jag faktiskt bort det. Jag kan det utan och innan, har läst det så många gånger att det sitter på min näthinna. Jag kan framkalla det som en bild utan att behöva se det. Och att ta bort det var som att klippa ytterligare ett band, ett steg till att acceptera att han inte finns i mitt liv längre. Jag kan inte hålla fast i det förgångna, jag måste se framåt. Och mitt liv nu och framåt är ett liv utan pappa. Med pappa i hjärtat, men utan pappa närvarande fysiskt.

Var hos psykologen också. Hon var bra. Hon förstod mig och jag förstod henne. Det blev många frågor och jag svarade så gott jag kunde. Sa till henne det jag har skrivit här förut – jag har accepterat att pappa är död, men jag har inte accepterat att leva utan honom. Hon sa att i och med att jag har accepterat hans död så har jag kommit en lång bit på rätt väg. Det är ett stort steg jag har tagit. Sen pratade vi mer, och hon gav mig några tips och råd på hur jag ska fortsätta på den vägen. Ett viktigt moment är att skapa rutiner. Gå upp ungefär samma tid på morgnarna, äta regelbundet, försöka ha någon aktivitet varje dag. Det behöver inte vara någon stor grej, men bara så att jag verkligen har något att GÖRA varje dag. Det går sådär. Det svåraste är att komma upp på morgonen. Maten går det sisådär med. Men jag har satt igång projekt viktminskning nu, vilket innebär att allt småätande i princip är helt borta. Blir jag sugen så äter jag en frukt. Och hittills har jag gått ner 2,2 kg. Mer ska det bli. Mycket mer.

Nu ska jag nog försöka sova så jag faktiskt kommer upp på utsatt tid imorgon bitti. Klockan 9 är faktiskt inte mitt i natten. Men egentligen för tidigt för en nattuggla som jag.

Dagen idag kan beskrivas med ett enda ord: ångest. Jag hade hoppats på att gårdagens välmående skulle hålla i sig ett litet tag, men det var tydligen för mycket begärt. Sov taskigt inatt, vaknade lika trött som igår kväll, har inte fått mycket gjort idag. Klockan är snart två och jag sitter fortfarande i pyjamas. Det säger tillräckligt om energin jag har. Eller inte har kanske.

Det som suger mest är att jag inte har en susning om VAD det är som har orsakat denna ångest. Hade jag bara vetat det så hade jag kunnat ta tag i det. Men det är svårt att bearbeta ångestattacker som man inte vet grunden till. Det är bara att försöka stå ut med knutarna i bröstet och olustkänslan som griper tag om allt inombords. Hjärtat dunkar så hårt att jag ser hjärtslagen utanpå tröjan. Välkommen till min vardag. Såhär mår jag allt som oftast. Men det syns inte utanpå, vet du inget så ser du heller inget. Troligen kan du heller inte förstå. Att få panik och kvävningskänslor av att åka buss kan vara svårt att förstå om man inte själv har varit där. Att små petitesser kan vara otroligt ångestframkallande trots att de faktiskt inte är mer än petitesser. Mår jag dåligt isolerar jag mig helst. Jag får till och med ångest av att svara i telefon. När det ringer ser jag efter vem det är, men svarar oftast inte. Ska jag då ha kontakt med någon blir det isf via nätet eller sms. Då kan jag gömma mig bakom bokstäverna.

Kanske kan en dusch skölja bort en del av de jobbiga känslorna. Det är värt ett försök. Trots allt kan det inte bli mycket sämre för tillfället. Det är inte som värst nu, och det kommer inte bli det heller, för då hade det redan blivit det liksom. Det kommer hålla sig på den här nivån på ett ungefär, eller förhoppningsvis bli bättre. Alltid nåt.

Dagen idag har varit en grå, trist och regnig dag. Började med två timmars bussresa ut till Björnö naturreservat, där vi skulle ha basgruppsdag. Vi var hela sju (!) stycken som orkade ta oss dit. Det vill säga knappt halva gruppen… Jag ångrar lite i efterhand att jag sällade mig till dem som var där, för det har varit en totalt meningslös dag! Vi skulle ha en liten exkursion och jämföra djur- och växtlivet i två vikar. Det innebar att vi klampade runt med vadarstövlar en stund och håvade på måfå, eller kikade på bottenslammet med en vattenkikare (man såg ingenting, för det var så grumligt). Sen filtrerade vi vatten på båda ställena också för att se om det var nån skillnad på mängden alger. Yay. Hela kalaset var över på knappa två timmar, och då hade vi hunnit fika/luncha en timme också…. Vad lärde vi oss av det? Typ INGENTING. Kul.

För att lätta upp min egen sinnesstämning åkte jag och shoppade ett par nya skor. Ett par röda tygskor, äntligen nåt att ha på fötterna som man kan ha utan att svettas ihjäl. Ok, jag köpte nya skor för typ två månader sen, men det är lite mer ”finskor”. Det här är vardagsskor. Jättesköna, och fina.

För att summera dagen så har den varit meningslös, men ångesten har varit mindre. Det var iofs skitjobbigt att åka buss imorse, och jag var inte riktigt på humör för att vara social och prata, men det gick faktiskt ganska hyfsat ändå. Att jag sedan fick skjuts tillbaka till Slussen var helt underbart. Det tog en knapp halvtimme istället för en timme! Och jag slapp ångestträngas med en massa pensionärer och barn.

Nu ska jag nog fixa lite mat och kaffe här. Är än så länge ensam hemma, mamma är i stan med folket från Österrike. De skulle visst gå på Vasamuséet, och sådär. Göra Stockholm helt enkelt. Vet inte om de kommer hem till middag, men jag äter hellre ensam i vilket fall som helst känner jag. Var bara tvungen att skriva några rader här först. Ska nog försöka bättra mig och skriva om inte varje dag, så åtminstone några gånger i veckan. Bara för att ha en rutin att hålla fast vid, liksom. Började med att byta design på bloggen och hoppas att det kan inspirera mig.

Men nu, mat.

*off*

Jag är verkligen helt usel på att skriva här. Men jag orkar helt enkelt inte. Den energin jag har går till annat, som prioriteras högre. Här är iaf ett livstecken. Iofs, många pratar jag med på nätet nästan dagligen, så ni vet ju hur läget är.

Just nu har jag gömt mig lite. Är hemma hos mamma, som vanligt på måndagar. Men idag är en gammal klasskompis från Österrike här och hälsar på med sin man, och pappa är här också. Jag orkar bara inte med att vara social idag. Ärligt talat orkar jag inte mycket alls idag. Kom inte ens upp ur sängen imorse. Det var helt kört. Vaknade med yrsel, huvudvärk och ångest, ingen bra kombination när man ska iväg till skolan. Så det blev till att anmäla frånvaro. Fick ångest av det också, såklart. Hur jag än gör så mår jag dåligt, liksom. Skit.

Efter många om och men kom jag iaf iväg mot Handen. Fixade morsdagspresent i efterskott till mamma. En fin blomma och två flaskor vin. Hon blev glad, och då mådde jag lite bättre. Sen påminde hon mig om att det var idag besöket från Österrike skulle komma, och då sjönk humöret igen. Vilken dag som helst utom idag skulle ha gått bra. Men idag ORKAR jag bara inte.

Kom iväg på kören sen dock. Det hjälpte lite att få sjunga, men jag kände inget riktigt engagemang idag. Nu är jag hemkommen därifrån, och här sitter jag. Typ.

I helgen var jag och Rikard i Värmland och hälsade på min kusin med familj. Fick se nytillskottet Anton, som blir en månad idag. Och storebror Oscar har verkligen blivit stor sen jag såg honom sist! Kolla in gullungarna:

Igår var jag och Rikard på inflyttningsfest hos min kompis Angelica. Hennes första egna lägenhet, fin var den! När vi kom var det rätt lugnt, inte så mycket folk där. Bara några av hennes gamla klasskompisar, och dem har jag sett sen de var små typ. :) Sen dök det upp fler och fler, och det började bli lite mer fart. Jag satt nöjd och glad i soffan och spanade runt på folk. Kände typ inte en människa som dök upp sen. :)
Framåt 23.30 tyckte Angelica att det var dåligt drag på festen (trots glaskross och sånt skoj), så då drog vi vidare till O’Learys istället. Där har jag inte varit sen studenten typ, och det är 6 år sen… hrm.. tiden går fort! Jag och Rikard var kvar till 01.45 typ, sen blev vi trötta och gick hem till mamma och sov.

Vaknade imorse och kände mig helt varm och äcklig. Gick upp på toa och då kändes det bättre. Sen när jag gick tillbaka in till sängen så kom samma känsla igen. Så kom jag på att det måste vara för att det var så kvavt i rummet. Öppnade fönstret och då blev det bättre. Låg och gosade med Rikard ett tag innan vi masade oss upp. Åt lite frukost (vilket innebar en halv mugg te för min del, magen var inte alls på humör), sen åkte Rikard hem.

Jag och mamma åkte in till stan med grannbarnen Sofie och Katarina, skulle gå och se Madagaskar med dem på bio. Tjejerna var förväntansfulla och hade svårt att sitta still. På Sofie gick munnen utan uppehåll hela vägen. :) Insåg att jag ser dem för sällan och saknar det, de är ju så söta. Sofie hade jag som dagbarn en sommar när hon var ett år gammal, och hennes uppväxt har jag verkligen följt på nära håll, ända tills för fyra-fem år sen. Då flyttade jag hemifrån, till Borlänge. Det var några månader efter att Katarina föddes, så henne har jag inte samma nära relation till. Jag har ju visserligen varit hemma i min barndoms hemort då och då, men det hann hända så mycket från gång till gång. Jag får passa på nu när jag ändå är hos mamma jämt och ständigt.
Filmen uppskattades av barnen, mamma tyckte den var okej och jag gillade den. Det var en hel del bra skämt och roliga scener. Helt klart en film jag skulle kunna se igen. Dock vill jag nog se den med engelskt tal, nu såg vi med svenskt tal för barnens skull.

Efteråt skulle vi egentligen ha gått och ätit nåt, men alla var så mätta på popcorn så vi hoppade över det. Mamma åkte hem med barnen, och jag åkte hem till mig. Skönt att vara här igen. Den senaste veckan har jag mest tillbringat hos mamma.
Måndag: hade Zarah hela kvällen
Tisdag: Haningekören, var hos mamma och sov kvar
Onsdag: hade Zarah
Torsdag: åkte till mamma för att lämna en bok, blev kvar över natten
Fredag: var på VFU och åkte sen tillbaka till mamma för att gå på konsert, sov kvar
Lördag: åkte hem en sväng för att mata djuren, hämta kläder och fixa lite, åkte sen tillbaka till mamma och gick på fest, sov hos mamma
Söndag: äntligen hemma!

Den här veckan som kommer trodde jag skulle bli lugnare, men så kollade jag upp vad som står på schemat:
Måndag: vfu, sen ska jag till mamma och äta middag och sjunga med S, sen är det kör
Tisdag: vfu, sen är det sista gången på gruppen och så är det Haningekören
Onsdag: vfu, och sen har jag Zarah på kvällen
Torsdag: egentligen vfu, men eftersom jag ska sjunga med S på hennes mormors begravning som är mitt på dagen i Södertälje så hinner jag inte till Nacka varken på morgonen eller eftermiddagen
Fredag: sista dagen på vfu för den här terminen, sen har jag Zarah på kvällen
Lördag: har Zarah hela dagen eftersom hennes mamma skulle iväg nånstans
Söndag: adventskonserter både med AcQuire och Haningekören

Bäst att jag försöker hoppa i säng tidigt ikväll så jag orkar med. Men känner jag mig själv rätt så lär det väl inte funka så bra den här veckan heller, med sömn och så….

Glad att jag inte är bakis idag iaf. Alltid nåt.

*OFF*

Det har varit mycket den här veckan. Jag fattar inte att jag orkar stressa så ändå.
Eller, det gör jag inte (orkar alltså), men lik förbannat lyssnar jag inte på kroppen och tar det lugnt.
I måndags var det först VFU, sen hämtade jag Zarah på dagis och så hade jag henne ända till 1-tiden. Hennes mamma var ute pånåt grejs så jag var barnvakt. Fick en trevlig slant för det, och det sitter inte fel i min studentekonomi. Det blev dock inte mycket sömn den natten sen, eftersom jag skulle åka hem därifrån också. Var hemma i Sollentuna vid 2.15 typ, sen tog det ett tag innan jag kunde somna, så jag kanske fick tre timmars sömn eller så.

Tisdag var det VFU igen, sen iväg till Sollentuna på gruppen. Näst sista gången, jättetrist faktiskt. Även om det har varit motigt och känts som pest och pina att gå dit varje gång så har det känts bra när jag väl är där. Jag behöver den här kontakten helt enkelt. Och det har liksom blivit en vana att gå dit varje tisdag. Jag som är så plikttrogen är den enda som har varit på alla sessioner. De andra har varit borta ibland av olika orsaker, men jag sitter troget där varenda vecka. En gång var jag till och med ensam där, men det blev faktiskt bra det med.
Efter gruppen så var det iväg till Handen och äta lite hos mamma. Sen iväg till Haningekören och sjunga lite. Det gick sisådär, halsen var inte alls med på noterna. Jävla förkylning! Men det var iaf skönt att vara tillbaka bland sopranerna igen, efter mitt lilla gästspel bland tenorerna. Nästa termin kommer jag bli fullvärdig medlem i kören också. Den här terminen och delar av förra terminen har jag varit med och stöttat där jag behövs, för kören var väldigt liten när mamma började där för ett år sen, tror de var 12-13 pers nånting. Nu är det ungefär 35 medlemmar, så jag behövs inte som stöd, men både jag och andra i kören vill att jag ska fortsätta. Så då gör jag det! Skillnaden då är ju att jag får betala terminsavgift, vilket jag har sluppit hittills. Men, men… det är ju inga hutlösa summor man ska betala så det ska gå bra. Januari är dessutom en bra månad för såna utgifter. Både lön från jobbet i jul och massa pengar från csn.

Onsdag var det VFU igen. Hade sovit riktigt uselt natten innan, blev väl kanske 4 timmars sömn eller så. Efter det var det dags att hämta Zarah på dagis och ha henne i 2,5 timme. Hon är så mysig. Dock var hon lite avslagen, och på dagis sa de att hon hade varit så där med, plus att hon kändes lite varm. Så jag tempade henne och hon hade 37,7. Inte konstigt att hon var lite hängig och inte riktigt ville äta! Men vi fick en mysig eftermiddag ihop ändå, hon var glad iaf. Gullunge!

Torsdag, VFU igen. Var ute i ”Indianskogen” med barnen hela dagen. Jag mådde illa som fan på morgonen efter att jag hade druckit en flaska juice på vägen till Nacka. Fick inte i mig nån frukost eller nåt sen när jag kom fram. Lunch lagade vi i skogen, och då fick jag i mig två små hamburgare i tunnbröd. Inte mycket mat. Men såklart så satte illamåendet fart igen. Jag börjar bli trött på det. Åkte hem till mamma efteråt och lämnade en bok som skulle tillbaka till bibblan. Sen gick vi en sväng i centrum och fönstershoppade lite. På kvällen skulle jag egentligen ha träffat Rikard, men han mådde inte bra så vi ställde in det. Iofs var det ganska skönt, för jag var inte så vansinnit pigg heller och fick en kväll för mig själv. Kunde för övrigt inte få i mig middag förräns vid 21 heller, mådde för illa innan. Det är väl inte normalt att det går typ 6 timmar mellan frukost (som bestod av juice) och lunch, och sen typ 8 timmar mellan lunch och middag? Alltså utan att man är hungrig däremellan. Men jag tror att jag är nervös för gastroskopin och att det är därför magen krånglar som fan nu igen. För det var ungefär i samma veva som jag fick samtalet från Ersta som magen satte igång. Hoppas det blir bättre när jag har fått undersökningen gjord.

Idag har jag varit i Nacka igen, på VFU. Har gjort ett målarexperiment med barnen som ska ligga till grund för min examinationsuppgift. De blandade pulverfärg med vatten för att se vad som hände och vad man kunde göra med det. Det blev riktigt intressant! Och barnen hade jätteroligt. Ska fortsätta med det på måndag, alla barn hann inte göra idag.

Nu sitter jag hemma hos mamma och bara slappar, njuter av att det ÄNTLIGEN är helg. Om två timmar ska jag på AcQuires orkesterkonsert, den jag valde att hoppa över eftersom jag inte riktigt orkade. Tur att det var den jag valde, för jag hade i vilket fall som helst inte kunnat sjunga idag. Halsen är alldeles för kass för det. Jag har inte ont direkt, men rösten bär inte.

Känns viktigare då att ha en fungerande röst på torsdag. S har nämligen bett mig att sjunga med henne på hennes mormors begravning. Och självklart ställer jag upp. Vi ska sjunga ”Dagen är nära” och ”Stilla ro och nära” (den sistnämnda av Åsa Jinder). Båda har jag sjungit innan, Stilla ro har hon tagit AcQuire-arret av. Iofs ska jag lägga altstämma på, så jag måste lära in den. Har bara sjungit sopran förut, men kan ju texten iaf. På Dagen är nära så har jag för mig att jag har sjungit en andrastämma innan, men jag vet inte riktigt vad det är för arr hon har så det är inte säkert att det är just den jag har sjungit. Men det lär inte vara så svårt att lära in den heller. Har ju satt en andrastämma en gång som komponerades fram ca två timmar före ett bröllop. :)

Nej, nu har jag inget mer att skriva om för tillfället. Borde nog försöka vila lite innan jag knallar iväg till konserten.

*OFF*