Posts Tagged ‘Panikångest’

Tystnad.

I vanlig ordning har det varit tyst här en längre tid. Men det har sina anledningar. Jag har varit tvungen att lägga fokus på annat, har inte haft tid/lust/energi att skriva. Den välbekanta, men ack så ovälkomna, inkräktaren panikångest har åter gjort entré i mitt liv.

För några veckor sen var jag hos läkaren. Min  tanke med det var att jag skulle försöka få till någon slags samtalskontakt. Jag var helt övertygad om att det var min depression som var tillbaka, och att det skulle räcka med att prata med någon. Som vanligt förminskar och förtränger jag mina symptom. Tänkte att det väl inte var så farligt egentligen. Så dåligt mådde jag väl inte?

När jag kom till läkaren så ställde hon tre-fyra frågor, och så sa hon ”Det här är inte depression. Du har ångest, panikångest.
Helt plötsligt föll en massa bitar på plats. Varför hade jag inte ens tänkt i de banorna? Jag fick diagnosen för sju-åtta år sen och borde logiskt sett ha känt igen symptomen. Det här är inte första gången, liksom. Men mår man dåligt så ser man inte alltid logiken. När läkaren väl satte ord på det så blev allt så solklart.

Jag gick från läkarbesöket med ett recept på fyra olika mediciner, och en återbesökstid. De första veckorna med medicin var ganska jobbiga, men det var jag medveten om att de skulle vara och det var alltså inga konstigheter med det. Efter ett tag började det stabilisera sig och jag mådde faktiskt ganska hyfsat.

Ända tills häromdagen. Jag vet att jag pga ångesten har oerhört svårt att hantera stress. Vardagsstressen på jobbet går någorlunda bra, där bygger trots allt mycket på rutiner och jag kan styra mycket själv för att minska stressen i största möjliga mån. Men så dök det upp en situation där jag inte hade någon som helst kontroll och ingen möjlighet alls att styra. Det blev för mycket och jag fick panikångestattacken from hell. Klarade inte ens av att ta mig från jobbet, utan blev tvungen att stanna kvar i 1,5 timme efter att min arbetsdag var slut. Först då hade ångesten lugnat sig såpass att jag kunde ta mig därifrån.

Sedan dess har jag varit oerhört låg. Igår kämpade jag mig igenom dagen på jobbet, men fick gå ifrån med jämna mellanrum för att överhuvudtaget klara av det. Så ska det inte behöva vara. Jag VILL inte må såhär, men nu är det så och jag kan inte göra mycket åt det. Jag har tur som har förstående kollegor. De lät mig få mina andningspauser, men trots det så mådde jag verkligen skit. På kvällen sen var det APT och julbord med jobbet. Hur kul är det att vara social när man helst av allt bara skulle vilja lägga sig under ett täcke och gråta? Under julbordet uppstod dock en situation med en spindel som faktiskt fick mig att slappna av och få skratta ordentligt. Jag och min nya kollega, vi kan kalla henne Hjärtevännen (hon har på oerhört kort tid även blivit en fantastisk vän), kunde knappt sluta skratta. Det kändes så befriande att äntligen känna ångesten lätta lite. Visst fanns den kvar, men just där och då var den faktiskt inte så jobbig. Dessutom hade jag min älskade Vapendragare vid bordet, vilket kändes tryggt. Hon vet, hon förstår och hon finns där.

Imorse däremot var det inte kul. Jag kom inte ens ur sängen pga ångesten. Ringde till jobbet och sjukanmälde mig. Fanns liksom inga andra möjliga alternativ just där och då.

Det som stör mest är att mitt val har blivit ifrågasatt. Det fanns två valmöjligheter, och hur jag än hade valt så hade det varit fel. Hur i hela friden ska jag då kunna välja rätt? Jag valde det alternativet som kändes bäst för mig, jag hade inte kunnat välja annorlunda. Därför känns det för jävligt att jag ska behöva försvara mig och motivera varför jag valt som jag gjort. Tro mig, jag är inte hemma från jobbet för att det är kul eller för att jag är lat. Jag hade verkligen velat vara där, men OM jag hade åkt till jobbet idag så hade jag varit en usel pedagog, och det hade inte varit bra för barnen. De förtjänar bättre än så. Därför valde jag att stanna hemma, och helt enkelt ladda batterierna under helgen och ta nya tag på måndag. Men tydligen var det också fel.

Men såhär är det, såhär är jag just nu. Välkommen till min verklighet…

 

Allvarligt?

Jag tror jag har blivit våg-knarkare. Nu kan jag inte hålla mig därifrån, just bara för att det verkligen händer något hela tiden. Det är helt sjukt, men idag är det ytterligare 0,2 kg ner. Jag tackar och tar emot, men fattar inte alls vad det är som händer. Nog för att det stod still ett tag, ganska länge till och med, men det har det gjort förut. Och då brukar det inte hända såhär mycket när det väl sätter fart igen.

Dagens vikt är alltså 75,7 kg. På fem dagar har jag gått ner exakt ett kilo. Jag antar att det inte kommer fortsätta i den här takten (fast det vet jag ju inte, eftersom det ännu inte slagit av på tempot), men mitt nästa delmål lär ju passeras med god marginal innan jag ska tillbaka till dietisten. Det är 22 dagar dit, och 0,8 kg.

Nu har jag i alla fall bestämt mig för hur jag ska göra med Reductilen. Jag har kapslar kvar för knappt 3 veckor, men tanken med nästa dietistbesök är att jag då ska ha varit utan medicin ett tag för att se hur det går. Om jag skulle fortsätta med medicinen tills kapslarna är slut så skulle det innebära att det endast är 3 dygn medicinfritt när jag träffar dietisten. Och det var ju inte riktigt tanken… alltså har jag bestämt mig för att jag bara ska fortsätta ta Reductil den här veckan ut. Då blir det 2,5 vecka medicinfritt istället.

Känns lite skumt att jag snart kommer stå på egna ben. Jag har ändå ätit medicin nu i 7 månader. Men samtidigt ser jag det som en ytterligare motivation. Medicinen har hjälpt mig på vägen, men jag måste ändå klara det här själv förr eller senare. Och rekommendationen är att man äter Reductil mellan 6-12 månader. Nu är preparatet borttaget från marknaden, vilket innebär att jag inte kan få ut fler kapslar. Och jag hade som mål redan från början att försöka bli medicinfri under våren. Allt detta tillsammans gör att det känns som att nu ändå är ett bra tillfälle.

Apropå medicin så har jag ju även ätit Remeron mot depression/ångest i ungefär 2 år. Men för någon månad sen så upptäckte jag att jag hade glömt att ta tabletten på flera dagar. Mådde såpass bra ändå, så jag tänkte att jag skulle fortsätta låta bli den och se hur det gick. Har ännu inte tagit någon tablett, och jag mår toppen! Visst finns det rester kvar av depressionen, men de dagar som är jobbiga är långtifrån nattsvarta, vilket gör att jag kan hantera dem utan problem. Jag behöver inte medicinen till hjälp. Panikångesten håller sig ännu mer i bakgrunden. Jag har inte haft någon panikångestattack på väldigt länge. Visst kan jag känna av den då och då, men det är också helt klart på en hanterbar nivå. Jag kan stoppa ångesten innan den får grepp om mig.

Så på söndag blir det sista dagen med medicin för min del. På måndag är jag helt medicinfri. Ingen Reductil, ingen Remeron. Den enda medicinen jag kommer stoppa i mig efter det är typ Alvedon och Ipren. Och där är jag knappast någon överkonsument… känns bra! Jag tror att viktminskningen har bidragit mycket till att jag mår så bra även själsligt. Jag mår bättre fysiskt, det är helt klart, och blir mer och mer nöjd med min kropp. Det gör att både självförtroende och självkänsla ökar, alltså blir även det psykiska välbefinnandet bättre. Att gå ner i vikt ger mig vinster på så många olika plan, och det är fantastiskt.

Har även börjat ta tag i träningsbiten. Det är det enda som har saknats egentligen. Men nu känns det som att det är hög tid att ta det steget. Jag är inte ute efter att få en extremt vältrimmad kropp, utan jag vill förbättra kondition och styrka. Dessutom kan jag motverka att huden börjar hänga efter alla kilon som försvinner. Nu är jag såpass ung att min hud är så elastisk att den drar ihop sig bra, men jag är inte säker på att den hänger med helt och hållet. Tränar jag så blir kroppen fastare, helt enkelt. Och jag vet att jag mår bra av träning. Nu när jag är så många kilon lättare så kommer jag dessutom orka träna. När jag tränade senast, vilket väl var för några år sen, så pallade inte kroppen med det. Dessutom var det innan handoperationerna, och bara det var ett stort hinder i sig. Jag fick så ont av styrketräning, även om armarna (benen, ryggen, magen etc) klarade av det så gjorde inte händerna det. Och då blev träningen förknippad med smärta, vilket gjorde att jag till slut la av.

Nu är händerna friska, och jag är minst 20 kg lättare. Alltså borde träningen kunna bli enbart positiv! Jag ser åtminstone fram emot det. Börjar lugnt, och ökar successivt. Har världens gulligaste S som hjälper mig att komma igång!

För övrigt har jag lagt in lite nya delmål under den här sista delen av viktresan. Från och med nu är alla kvarvarande delmål utskrivna, och det känns som att vart och ett av dem är inom räckhåll. Inte ens slutmålet känns så fasligt långt bort! Förhoppningsvis når jag slutmålet någon gång i början/mitten av oktober, om jag beräknar det på en viktminskning med 0,5 kg/vecka. Men, som jag har sagt hela tiden, tar det längre tid än så är det helt okej. Jag har inte bråttom. Dessutom var min förhoppning från början att nå målvikten till nyår 2010/2011, och tills dess borde jag definitivt vara klar!

Jag har nu gått ner 18,1 kg på ganska exakt ett halvår. 26 veckor och en dag. Om man räknar ut viktnedgången per vecka blir det knappt 0,7 kg/vecka. En ganska lagom takt, med andra ord! Skulle jag fortsätta att gå ner i snitt 0,7 kg/vecka innebär det att jag skulle nå min målvikt om ca 20 veckor, vilket då är i mitten av augusti. Så vi får väl se vilket av de tre olika alternativen som blir närmast – mitten av augusti, början/mitten av oktober eller nyår 2010/2011. Det ska bli intressant! Nån som vill slå vad? ;)

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 75,7 kg (100330) (BMI 28,8)

Totalt vikt: -18,1 kg

Totalt BMI: -6,9

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 0,8 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök 21/4)

Kvar till delmål 2 (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 3,1 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 5,8 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 10,3 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 13,7 kg

bloglovin

Nej. Det gick inte den här gången.

Jag klarade mig i ungefär 26 timmar. Sedan var ångesten så fruktansvärt jobbig att jag inte stod ut längre. Det har varit jobbigt att lägga av innan, men aldrig såhär jobbigt. Och då insåg jag att det inte var någon idé just nu.

Ska försöka ta nya tag efter nyår. Se om det går bättre då. För jag vill verkligen. Jag kunde bara inte nu.

Det var längesen jag hade såhär mycket ångest. Hjärtat rusade, jag hade svårt att andas och visste inte om jag skulle spy, gråta, eller bara dö. Så på bussen hem från mamma bestämde jag mig. Att bli rökfri var inte värt all denna ångest.

Normalt håller en ångestattack i sig ungefär i en kvart för mig. Åtminstone den allra värsta delen. Panikdelen, så att säga. Sedan kan jag ha ångestkänningar i flera timmar när det värsta är över, men då är det hanterbart. Den här gången vägrade paniken släppa taget.

Så när jag klev av bussen skyndade jag mig in på Konsum och köpte ett paket cigg. Tände en och genast klingade den värsta paniken av. När jag hade rökt upp hela ciggen hade jag fortfarande mycket ångest, men det kändes inte lika akut längre. Nu, några timmar senare, känner jag fortfarande av ångesten, men nu är den på en klart hanterbar nivå.

Alltså var det inte rätt tillfälle att bli rökfri nu. Jättesynd, men så blir det ibland. Jag försökte åtminstone. Och 26 timmar är bättre än inget alls.

Men något positivt finns det med den här dagen iaf. Jag tog midjemåttet idag. Och insåg att jag nu tappat 17 cm i midjan. S-j-u-t-t-o-n centimeter. Helt galet. Var tvungen att sätta måttbandet på det midjemått jag hade som utgångspunkt bara för att jämföra, och då såg jag verkligen skillnaden. Naturligtvis tog jag kort på det, och här kan ni se resultatet:

Första midjemåttet jämfört med det nuvarande.

Första midjemåttet jämfört med det nuvarande. Notera också att det hålet i skärpet som syns nästan längst ute i nedre vänstra hörnet, är det hålet som är det sista "riktiga". Jag kan alltså dra åt skärpet ytterligare ett par hål som inte finns...

bloglovin

Kan man ha minnesluckor som är flera månader långa?

När jag var och hälsade på Missy med familj för ett tag sen sa hon en sak som fick mig att fundera rejält. Efter mitt besök hos dem skulle jag nämligen åka och hämta upp hunden Micki, som jag brukar vara hundvakt till då och då. Missy frågade då hur jag kände hans matte och husse, och jag berättade att det var hos dem jag var inneboende för några år sen. Och det var när jag bodde hos dem som Micki kom till Sverige (han är hittehund från Spanien, Malaga närmare bestämt, och kom hit genom en av många organisationer som tar hand om hittehundar och sedan omplacerar dem) och blev en del av familjen. Även sedan jag flyttade därifrån har vi hållit kontakten, pratat ibland, setts ibland, och så har jag som sagt varit hundvakt då och då.

I och med det kom vi in på hur mitt boende har varit de senaste åren. Jag var tvungen att tänka efter när det faktiskt var jag var inneboende, och fick då räkna bakåt. Flyttade till den här lägenheten 2006 (flyttade förvisso ut 2008 och tillbaka igen 2009 också), innan dess bodde jag i andra hand norr om stan i 1,5 år – från feb 2005 till aug 2006. Och det var innan andrahandslägenheten som jag var inneboende, också det i 1,5 år – från sommaren 2004 till feb 2005. Innan dess bodde jag hos mamma och/eller pappa ett tag.

Missyfrågade då: ”Men när bodde du hos X då?” (X är min och Missys fd vän, som jag tidigare skrivit om, när det gällde kartongen som skulle hämtas, rättegången och allt som var runt det, för ungefär ett år sen.)
”Vad menar du?” sa jag.
”Jomen, X säger att du har bott där.”
”Eh, nej…? Jag har också fått höra att jag har bott där, men det stämmer inte.”

Till saken hör att jag under hösten  2004 blev hotad på mitt dåvarande jobb, av en pappa till ett av barnen på min avdelning. Det handlade om rena dödshot, och ledde också till rättegång. Pappan blev dock aldrig dömd eftersom han tog livet av sig i häktet. Dessa hot fick mig att må oerhört dåligt under en period, och det var också i den vevan som jag fick diagnosen panikångest. Och just när hoten inträffade så jobbade X extra på samma jobb. Eftersom jag inte vågade vara ensam vet jag att jag sov hos X en del under den första tiden efter hoten, så vi kunde åka till jobbet tillsammans. Men det var inte varje natt, och det rörde sig om max 3-4 veckor totalt. Sov minst lika ofta hemma hos mamma och mötte upp X vid tåget istället.

När det här med kartongen skedde, alltså när jag för tredje (och sista) gången bad X hämta den, fick jag en massa sms från X om vilken hemsk person jag var, hur jag bara hade utnyttjat X, att jag minsann hade bott där i tre månader och så vidare. Dessa tre månader som det påstods att jag hade bott hos X var alltså de 3-4 veckor under hösten 2004 när jag sov där då och då. Jag la aldrig ner någon energi på att ifrågasätta eller dra det vidare för att få reda på hur X kunde få det till att jag hade BOTT där i tre MÅNADER. Tänkte mest att om X vill se det så, må så vara. Jag vet ju hur det verkligen gick till. Orkade inte med en massa tjafs.

Men nu sa Missy till mig att X har sagt att jag har bott där i SEX månader. What?! Tre månader har jag ju hört, men sex månader? Det får mig att fundera över vad X tror att det finns att vinna på att säga att jag har bott där. Och varför den påstådda tiden helt plötsligt har dubblerats? Varför ens hitta på något sådant? För att få sympati från sina ”vänner” och få mig att framstå som en snyltare och parasit?

För det enda andra alternativet, om vi nu ponerar att X inte har hittat på det här, är att jag har haft en sex månader lång minneslucka mellan typ september 2004 och mars 2005. Det går liksom inte heller ihop, i och med att jag flyttade till andrahandslägenheten i februari 2005? Och dessutom minns jag mycket tydligt att jag började studera på Lärarhögskolan i januari 2005.

Herregud. Jag trodde cirkusen med X var över nu. Att X hade gett upp och slutat snacka skit om mig. Jag har inte brytt mig nämnvärt om X det senaste året, bara fått lite uppdateringar från gemensamma vänner/bekanta, eftersom vi råkar ha en del sådana. Och då vill jag poängtera att det inte generellt rör sig om skitsnack. Och för mig är det dessutom så att jag anser att det är upp till var och en att bestämma vilka som är ens vänner. Alltså skulle jag aldrig någonsin tvinga någon av våra gemensamma vänner eller bekanta att välja sida. Vill de umgås med X så har jag inga problem med det. Men JAG har ingen längtan efter att umgås med X. Alltså vet de gemensamma vännerna/bekanta att det inte riktigt är läge att bjuda hem både mig och X på till exempel en liten mysig middag samtidigt. På en lite större fest är det helt okej för mig om X också skulle vara bjuden. Om X har problem med det vet jag inte, men det bryr jag mig ärligt talat inte om heller. Jag kan vara artig och trevlig om det krävs, men mer än så blir det inte. Inget småprat, för jag har ingenting att säga X. Men jag har å andra sidan ingenting att vinna på att vara otrevlig, alltså är jag trevlig istället. Vad jag sedan tycker och tänker är en annan sak.

Men uppenbarligen tänker inte X som jag, eftersom det fortfarande sprids lögner om mig. Jag tänker inte lägga ner någon större energi på det den här gången heller, men det vore intressant att få svar på VARFÖR. Så om någon som känner X , eller möjligen X själv, läser detta, och har en förklaring till varför det påstås att jag har bott hos X i sex månader tar jag gärna emot den.

Och anledningen till att jag väljer att kalla den här personen för X, är helt enkelt för att jag inte vill hänga ut personen ifråga. Oavsett hur illa behandlad jag än anser mig vara av X, har jag absolut ingenting att vinna på att hänga ut X här. Gör jag det sänker jag mig till samma sandlådenivå som jag anser att  X befinner sig på, och det är bara onödigt. Det tar energi och ger ändå ingenting vettigt. Men tro mig, om jag hade velat hänga ut X, så finns det mycket att skriva. Oerhört mycket. Men det är saker som stannar hos mig. Därför väljer jag istället att anonymisera genom att skriva X, och på sätt skyddas X‘s identitet. Endast de som känner X, och som känner till det jag har berättat om i det här inlägget, vet vem jag skriver om. Och de personerna är redan ”inblandade” i och med att de känner mig och/eller X.

bloglovin

Hmm…

Idag är ingen bra dag. Mamma har besök här, en kvinna som stannar till på fredag. En väldigt social kvinna som gärna pratar. Och jag orkar inte vara social. Det gick bra en stund, sen ville jag bara fly. Erbjöd mig att åka och handla för att få komma bort en stund. Och sedan jag kom hem igen har jag spenderat i princip hela tiden på mitt rum.

Jag är så stressad över flytten nu. Jag vill flytta, det är inte det. Det jag är stressad över är att det är fyra dagar kvar, och jag vill bara ha lugn och ro fram till dess. Även om jag är jätteglad över att få komma tillbaka till min lägenhet så är det en stor grej för mig, hela den här flyttkarusellen. Det är så mycket som behöver samordnas, trots att det är relativt få grejer som ska flyttas. Hyra av lastbil, ragga folk som kan hjälpa till att bära, fixa fram en pirra till tvättmaskinen, packa alla saker… Det enda jag har kvar av det är det sistnämnda. Har packat mycket, men inte allt.

Och det är jag stressad över. Jag vet att jag kommer hinna klart, det är inga problem. Men jag behöver lugn och ro för att kunna göra det. Och det har jag inte nu.

Har haft mycket ångest idag, mer än vad jag har haft på länge. Och allt har inte med besöket att göra, även om det är en bidragande orsak. Inte kvinnan i sig, bara det att det är en person mer här i lägenheten, som gör mig stressad. Har hört henne och mamma prata på balkongen hela kvällen, och har bara velat ha det tyst, tyst, tyst! Vill bara vara ifred.

(Och jo, jag fick svar på min fråga jag skrev om i förra inlägget. Svaret i sig säger att min tolkning var fel. Om jag tror på det svaret? Jag vet inte. Det kanske är så som det sägs, kanske inte. Jag är inte helt övertygad. Det är något med svaret som får mig att känna att det inte är helt sant. Inte en uppenbar, klar lögn, men en slags tillputsad sanning. Jag vet inte, kanske borde jag ta svaret precis för vad det är, helt ordagrant, men jag läser in saker mellan raderna. Det skulle kunna vara precis som det står, men något säger mig att det inte riktigt är så. Det finns mer. Men jag tänker inte lägga mer energi på det. Om det är som jag misstänker så kommer den personen upptäcka det också, förr eller senare. Och då är det inte mitt problem. Det här är personens val och därför får personen stå för det och ta konsekvenserna. I slutändan är det jag som går segrande därifrån.)

Jag är medveten om att mina läsare troligen inte alls förstår vad det är jag pratar om, men jag vill inte gå in på det mer detaljerat än såhär. Gör jag det hänger jag ut personer, och det är inte min avsikt. Det jag vill är att ventilera, om så bara med mig själv. Jag är inte ute efter att någon ska hålla med eller säga emot mig. Jag behöver bara få ur mig mina tankar. Släpper jag inte ut det blir ångesten bara värre. Och det här är min blogg, min plats att ha åsikter på. Om någon tycker det är fel, må så vara. Då behöver man inte läsa här mer. Jag skriver inte här för att få andra att tycka som jag, för att locka tusentals läsare, för att klättra på topplistor, för att tjäna pengar. Jag tjänar inte ett öre på min blogg, och är fullkomligt nöjd med det. Jag vill bara ha en plats där jag kan få vara jag.

Som sagt – dålig dag idag. Blir positivare inlägg när jag mår bättre. Jag kommer tillbaka med nya krafter. Tills dess – ta mig för den jag är. Även de dåliga sidorna. Jag är inte mer än människa…

bloglovin

Tröst och trygghet

De dagar jag mår dåligt ”isolerar” jag mig helst. Jag orkar inte prata med någon och vill inte höra omvärldens ljud. Jag kan bli fruktansvärt stressad av helt vanliga ljud såsom regnet, bilar som kör förbi, steg i trapphuset etc.

Däremot lyssnar jag gärna på musik. Då kan jag själv styra över vilken sorts ljud jag vill ha i mina öron. Och det ska vara med hörlurar. Har jag hörlurar ger det dubbel effekt, eftersom de också stänger ute de ljud jag för stunden inte klarar av.

Jag har vissa låtar jag vid dessa tillfällen hellre lyssnar på än andra. Vad som helst funkar inte. Det finns särskilt en låt jag kan lyssna på om och om igen. Texten ger mig ny styrka och påminner mig om att jag inte befinner mig i det här helvetet ensam. Det ger mig en liten, men ändå existerande känsla av trygghet. Jag är inte ensam.

Låten ifråga är skriven och framförd av Jonas Gardell, och heter just ”Du är inte ensam”. För er med Spotify finns den att lyssna på [ här ]. Försökte hitta den på YouTube också, men där fanns den inte.

Här har ni texten:

Det finns de som gjort dig illa
och det finns de som inget vet
Det finns de som gjort en grej av
att skrika ut din hemlighet

Det finns de som stal din stolthet
det finns de som tog ditt mod
och de som ingenting förstod

Och dig som ingen känner
dig som ingen ser
du som saknar vänner
och knappt vill andas mer
Hör på mig, min kära
hur ska jag få dig att förstå?
Du måste resa dig och gå

Du är inte ensam
det finns nån som går med dig
Han vill att du ska veta
att han har det som du
som du

Vägen tom och öde
gryningsljuset klart
Du står vid busshållplatsen
och bussen kommer snart
Nu lämnar du allt gammalt
här tar din barndom slut
Nu tar du vägen ut

Och när du har rest dig
vänd dig inte om
Finns ingen väg tillbaka
varifrån du kom

Och allt de ville ge dig
har du rivit och förstört
Allt de hade att säga
har du redan hört

Men du är inte ensam
det finns de som följer dig
De vet hur det är
för de har själva varit där
De har själv varit där

Det finns nåd för nya världar
mycket större än den här
Nya skapelser och tider
nåd för allt som blir och är

Och alla deras lögner
betyder ingenting
Tro mig när jag säger
skammen var aldrig din

Du är inte ensam
det finns de som går med dig
Du är aldrig ensam
det finns de som följer dig
Du är inte ensam
det finns de som vet hur det är
Nej, du är aldrig ensam
de har själva varit där
de har själva varit där

Och när du har rest dig
vänd dig inte om
Finns ingen väg tillbaka
varifrån du kom

bloglovin

Malva är här!

Ja, nu har äntligen Eriks lillasyster kommit! Fast det tog sin lilla tid. Erik hade bråttom ut och kom 10 dagar före BF, Malva trivdes så bra att hon stannade 10 dagar efter BF. :) Hon är hur söt som helst! Finns bilder under kategorin foton, 15 maj. Träffade dem senast idag, så det kommer mer bilder när jag orkar lägga över dem från kameran. Det är så mysigt att få sitta och bara insupa bebisdoften. Kan ju säga att det suger rejält i min bebistarm nu. Men snart är det min tur att få gå med magen i vädret. Snart snart. Måste bara ha lite tålamod.

I övrigt då? Det går upp och ner. Har haft en del ångest den senaste veckan. Vaknade en morgon med total panikångest. Det var längesen det var så. Men kvällen innan hade jag läst en blogg om en liten flicka som hade hjärntumör och inte överlevde. Hennes mamma har skrivit så fint, och när jag läste så bara forsade tårarna. Så mycket känslor kring pappa som kom upp. Befriande att få gråta ut ordentligt. Men den kvällen somnade jag ledsen, fortfarande med tårar i ögonfransarna. Drömde om pappa också, så det var väl därför ångesten kom sen. För andra gången sen pappa dog såg jag honom i drömmen. Jag drömmer om honom då och då, men han visar sig nästan aldrig. Han figurerar liksom i drömmen på nåt sätt, men jag SER honom inte. Men den här natten såg jag honom. Och precis som förra gången hade han ansiktet bortvänt och gick bort från mig.

Däremot ”ser” jag honom då och då om kvällarna. Den där skuggan som drar förbi i ögonvrån. Och ofta minns jag hans sista sms till mig. ”Hej lilla gumman. Är vaken sen länge. Kan du köpa halvliter vispgrädde? Puss.” Ett typiskt pappa-sms. Det enda speciella med det är att det var det sista. Har haft det sparat i telefonen länge, på nåt sätt har jag inte kunnat ta bort det. Men för någon vecka sen så tog jag faktiskt bort det. Jag kan det utan och innan, har läst det så många gånger att det sitter på min näthinna. Jag kan framkalla det som en bild utan att behöva se det. Och att ta bort det var som att klippa ytterligare ett band, ett steg till att acceptera att han inte finns i mitt liv längre. Jag kan inte hålla fast i det förgångna, jag måste se framåt. Och mitt liv nu och framåt är ett liv utan pappa. Med pappa i hjärtat, men utan pappa närvarande fysiskt.

Var hos psykologen också. Hon var bra. Hon förstod mig och jag förstod henne. Det blev många frågor och jag svarade så gott jag kunde. Sa till henne det jag har skrivit här förut – jag har accepterat att pappa är död, men jag har inte accepterat att leva utan honom. Hon sa att i och med att jag har accepterat hans död så har jag kommit en lång bit på rätt väg. Det är ett stort steg jag har tagit. Sen pratade vi mer, och hon gav mig några tips och råd på hur jag ska fortsätta på den vägen. Ett viktigt moment är att skapa rutiner. Gå upp ungefär samma tid på morgnarna, äta regelbundet, försöka ha någon aktivitet varje dag. Det behöver inte vara någon stor grej, men bara så att jag verkligen har något att GÖRA varje dag. Det går sådär. Det svåraste är att komma upp på morgonen. Maten går det sisådär med. Men jag har satt igång projekt viktminskning nu, vilket innebär att allt småätande i princip är helt borta. Blir jag sugen så äter jag en frukt. Och hittills har jag gått ner 2,2 kg. Mer ska det bli. Mycket mer.

Nu ska jag nog försöka sova så jag faktiskt kommer upp på utsatt tid imorgon bitti. Klockan 9 är faktiskt inte mitt i natten. Men egentligen för tidigt för en nattuggla som jag.

Skit.

Dagen idag kan beskrivas med ett enda ord: ångest. Jag hade hoppats på att gårdagens välmående skulle hålla i sig ett litet tag, men det var tydligen för mycket begärt. Sov taskigt inatt, vaknade lika trött som igår kväll, har inte fått mycket gjort idag. Klockan är snart två och jag sitter fortfarande i pyjamas. Det säger tillräckligt om energin jag har. Eller inte har kanske.

Det som suger mest är att jag inte har en susning om VAD det är som har orsakat denna ångest. Hade jag bara vetat det så hade jag kunnat ta tag i det. Men det är svårt att bearbeta ångestattacker som man inte vet grunden till. Det är bara att försöka stå ut med knutarna i bröstet och olustkänslan som griper tag om allt inombords. Hjärtat dunkar så hårt att jag ser hjärtslagen utanpå tröjan. Välkommen till min vardag. Såhär mår jag allt som oftast. Men det syns inte utanpå, vet du inget så ser du heller inget. Troligen kan du heller inte förstå. Att få panik och kvävningskänslor av att åka buss kan vara svårt att förstå om man inte själv har varit där. Att små petitesser kan vara otroligt ångestframkallande trots att de faktiskt inte är mer än petitesser. Mår jag dåligt isolerar jag mig helst. Jag får till och med ångest av att svara i telefon. När det ringer ser jag efter vem det är, men svarar oftast inte. Ska jag då ha kontakt med någon blir det isf via nätet eller sms. Då kan jag gömma mig bakom bokstäverna.

Kanske kan en dusch skölja bort en del av de jobbiga känslorna. Det är värt ett försök. Trots allt kan det inte bli mycket sämre för tillfället. Det är inte som värst nu, och det kommer inte bli det heller, för då hade det redan blivit det liksom. Det kommer hålla sig på den här nivån på ett ungefär, eller förhoppningsvis bli bättre. Alltid nåt.

Håhåjaja

Dagen idag har varit en grå, trist och regnig dag. Började med två timmars bussresa ut till Björnö naturreservat, där vi skulle ha basgruppsdag. Vi var hela sju (!) stycken som orkade ta oss dit. Det vill säga knappt halva gruppen… Jag ångrar lite i efterhand att jag sällade mig till dem som var där, för det har varit en totalt meningslös dag! Vi skulle ha en liten exkursion och jämföra djur- och växtlivet i två vikar. Det innebar att vi klampade runt med vadarstövlar en stund och håvade på måfå, eller kikade på bottenslammet med en vattenkikare (man såg ingenting, för det var så grumligt). Sen filtrerade vi vatten på båda ställena också för att se om det var nån skillnad på mängden alger. Yay. Hela kalaset var över på knappa två timmar, och då hade vi hunnit fika/luncha en timme också…. Vad lärde vi oss av det? Typ INGENTING. Kul.

För att lätta upp min egen sinnesstämning åkte jag och shoppade ett par nya skor. Ett par röda tygskor, äntligen nåt att ha på fötterna som man kan ha utan att svettas ihjäl. Ok, jag köpte nya skor för typ två månader sen, men det är lite mer ”finskor”. Det här är vardagsskor. Jättesköna, och fina.

För att summera dagen så har den varit meningslös, men ångesten har varit mindre. Det var iofs skitjobbigt att åka buss imorse, och jag var inte riktigt på humör för att vara social och prata, men det gick faktiskt ganska hyfsat ändå. Att jag sedan fick skjuts tillbaka till Slussen var helt underbart. Det tog en knapp halvtimme istället för en timme! Och jag slapp ångestträngas med en massa pensionärer och barn.

Nu ska jag nog fixa lite mat och kaffe här. Är än så länge ensam hemma, mamma är i stan med folket från Österrike. De skulle visst gå på Vasamuséet, och sådär. Göra Stockholm helt enkelt. Vet inte om de kommer hem till middag, men jag äter hellre ensam i vilket fall som helst känner jag. Var bara tvungen att skriva några rader här först. Ska nog försöka bättra mig och skriva om inte varje dag, så åtminstone några gånger i veckan. Bara för att ha en rutin att hålla fast vid, liksom. Började med att byta design på bloggen och hoppas att det kan inspirera mig.

Men nu, mat.

*off*

Jösses

Jag är verkligen helt usel på att skriva här. Men jag orkar helt enkelt inte. Den energin jag har går till annat, som prioriteras högre. Här är iaf ett livstecken. Iofs, många pratar jag med på nätet nästan dagligen, så ni vet ju hur läget är.

Just nu har jag gömt mig lite. Är hemma hos mamma, som vanligt på måndagar. Men idag är en gammal klasskompis från Österrike här och hälsar på med sin man, och pappa är här också. Jag orkar bara inte med att vara social idag. Ärligt talat orkar jag inte mycket alls idag. Kom inte ens upp ur sängen imorse. Det var helt kört. Vaknade med yrsel, huvudvärk och ångest, ingen bra kombination när man ska iväg till skolan. Så det blev till att anmäla frånvaro. Fick ångest av det också, såklart. Hur jag än gör så mår jag dåligt, liksom. Skit.

Efter många om och men kom jag iaf iväg mot Handen. Fixade morsdagspresent i efterskott till mamma. En fin blomma och två flaskor vin. Hon blev glad, och då mådde jag lite bättre. Sen påminde hon mig om att det var idag besöket från Österrike skulle komma, och då sjönk humöret igen. Vilken dag som helst utom idag skulle ha gått bra. Men idag ORKAR jag bara inte.

Kom iväg på kören sen dock. Det hjälpte lite att få sjunga, men jag kände inget riktigt engagemang idag. Nu är jag hemkommen därifrån, och här sitter jag. Typ.

I helgen var jag och R i Värmland och hälsade på min kusin med familj. Fick se nytillskottet Anton, som blir en månad idag. Och storebror Oscar har verkligen blivit stor sen jag såg honom sist! Kolla in gullungarna:

Oscar & Anton

Oscar & Anton