Mogis del av stjärnhimlen

Jag har verkligen helt underbara människor runt mig. I måndags på fikat på kören så kom jag, Katta, S, J och Barnmorskan (som förstås heter något annat, men jobbar som barnmorska, och därför nu blir kallad Barnmorskan i mina texter) i vanlig ordning in på bebissnack. Efter en stund frågade J när det var dags för mig att skaffa barn. Jag kommenterade det med att jag ju kanske bör ha nån att skaffa barn med först. J blev helt chockad och fattade ingenting. Jag hade glömt, eller rättare sagt inte tänkt på att berätta för folk i kören om min och R’s separation. Men nu visste alltså J och Barnmorskan (Katta och S har vetat sen precis i början).

Helt plötsligt ställer sig Barnmorskan framför mig, tar tag i mina axlar, ser djupt in i mina ögon och säger med största allvar: ”Monika. Du har en röv i din själ.” Jag tror inte jag har skrattat så hysteriskt på länge. Det var en SÅ klockren kommentar. Förklaring? Förra terminen sjöng vi ett arr på ”Rör vid min själ (You raise me up)”. När vi fick noterna hörde jag Barnmorskan bredvid mig chockat säga ”men vad STÅR det här egentligen?!”. Då hade hon läst helt galet. Istället för ”Rör vid min själ” läste hon ”Röv i min själ”.

Vi skrattade gott åt hennes felläsning, och sen började vi i vanlig ordning analysera det (jag och Barnmorskan kan ha de underligaste diskussionerna, men vi brukar alltid komma fram till något och har dessutom roligt under tiden). Barnmorskans förklaring till vad en röv i själen innebär, var ungefär: ”Om man mår dåligt, och det liksom känns skit inuti, då har man en röv i själen! Alltså är röv i själen en metafor för en depression eller liknande. Alla har vi en röv i själen ibland.”

Och nu tyckte hon alltså att jag hade en röv i själen. Det är verkligen bara hon som kan säga en sån sak, på fullaste allvar, och mena det som ett stöd. :) Men hon fick mig, och de andra, att skratta. Det var välbehövligt! Sen fortsatte hon under resten av repet att fundera på hur vi skulle hitta en ny kille till mig. Rart! :) Men jag har nog inte kommit till det stadiet än att jag är redo att dejta någon ny. Jag har annat att fokusera på först.

Det som närmar sig med stormsteg nu är operationen. Fem dagar kvar. Jag är grymt nervös. Faktiskt mer nervös än när jag har gjort andra ingrepp. Trots att jag faktiskt VET hur den här operationen går till. Jag har sett mamma med båda händerna i paket. Hon har berättat. Jag har lusläst all information jag har kommit över. Ändå är jag så otroligt nervös. Varför? Det är ingen stor operation. Jag är inte rädd för smärtan och det som kommer efteråt. Smärta har jag upplevt i många olika former innan och jag vet att jag klarar det. Men jag är så sjukt rädd för att ligga där och veta att någon skär i mig. Visst, jag tog ur p-staven för några månader sen, och då skar de också. Men det var ett typ 3 mm långt snitt och ett tryck för att få ur staven och sen var det klart. Det gick på 30 sekunder typ. Och det behövdes inte sys. Det var bara butterflyplåster, ett extra större plåster över och inget mer. Hela proceduren tog väl en dryg minut. Jag hann knappt tänka innan det var färdigt liksom.

Nej, nu tjatar jag igen. Över till något roligare. Jag är äntligen klar med dopinbjudningarna! Idag kom M, J och N och hämtade dem. Känns lite tomt utan dem, jag har hållt på med dem så länge. Men å andra sidan är jag ruggigt trött på limegrönt och bebisstämpel nu. Trots att korten är gjorda med viss variation så är det ändå samma tillvägagångssätt på varenda kort. Samma placering av text, motiv och blommor. Samma färgsättning. Och det var 50 kort… Men nu är det färdigt och de blev toknöjda. Det är huvudsaken! Det var också premiär för mig att göra kort med text även på finska. Själva insidestexten förstod jag någorlunda, eftersom den i princip är en rak översättning av den svenska texten (de flesta kort hade svensk text, några hade finsk). Men sen hade M även en dikt som hon ville ha med på insidan. Och den fattade jag typ två ord i (mamma och sylt). Men hon översatte den för mig idag, och den var jättesöt!

Nu har klockan passerat midnatt med god marginal, och jag bör nog försöka sova lite. Det är en dag imorgon också! Ska på fika hos S med familj, I fyller 13 år och ska såklart firas! Måste köpa present imorgon också. Eller ja, IDAG är det ju om jag ska vara noga. Men för mig är det imorgon eftersom jag inte har sovit än ;) Så, dags att sova!

Jo, förresten. Ett litet ps. Jag har fått lösningen på mitt mysterium om alla besökare. Har blivit länkad på en sida (http://www.glife.se/Bloggkommentatorerna/26844) som tydligen väldigt många läser. Alltid trevligt!

Har jobbat nu i tre dagar. Gosungen och jag har busat massor, och det känns nästan som en sorg att jag bara har en arbetsdag kvar (såvitt jag vet) innan operationen. Sen kommer jag troligen inte jobba med henne förrän nästa år. NÄSTA ÅR! Det låter som en halv evighet dit. Men vi är nu i mitten på september, och operationen närmar sig med stormsteg. Nio dagar kvar. Sen kommer flera månaders sjukskrivning följa på det. Hur många vet jag inte, allt beror på hur fort jag får göra operation nr 2. Och det får jag förhoppningsvis veta antingen den 22:a, eller när jag ska tillbaka och ta stygnen samt göra funktionskontroll två veckor senare. Just nu har jag ingen aning.

Visst har jag funderat lite kring hur fort det KAN gå. På de informationspapper jag har fått från sjukhuset står det att om man har ett lättare jobb, typ kontorsjobb, kan man återgå till arbetet 3-4 veckor efter operation. Vid tyngre arbete rör det sig om ”ett par månader”. Men det borde väl innebära att den andra operationen borde kunna göras efter 3-4 veckor, om läkningen går som den ska? I och med att man då ska ha såpass mycket funktion i handen att man kan gå till jobbet… Eller? När mamma gjorde sina operationer var den första i mellandagarna och den andra i mars. Men det kan ju ha att göra med hur många andra operationer kirurgerna hade inplanerade? Det här är ju ingen akut operation direkt. Men om det ska gå TRE månader mellan första och andra operationen, och sen MINST två månaders sjukskrivning efter operation två, då är det ju FEM månader totalt som jag inte kan jobba. Jag vet inte om det är två månader, eftersom det bara står ”ett par månader”. Det kanske är fler än så? Tre? Fyra? Då är det ju VÅR när jag väl är aktuell för arbetsmarknaden. Shit. Jag hoppas verkligen att det går att korta ner. Jag kommer bli galen av att gå hemma så länge. För att inte tala om hur fattig jag kommer bli…

Åter till rubriken, om besökare. När jag kom hem från jobbet satte jag mig vid datorn för att kolla den vanliga hemsides-/bloggrundan. Kollade min egen hemsida för att se om någon kanske hade skrivit i gästboken. Och då kom chocken. Jag har normalt runt 40-50 unika besökare per dag, en bra dag kan det vara dryga 80. Men nu.. i skrivande stund är det 199 unika besökare BARA IDAG. Etthundranittionio stycken. Jag fattar ingenting. Vadan denna rusning? Och varför har inte en enda skrivit i gästboken? 199 besökare, och inte ens EN har skrivit. Jag vill ju veta vilka det är som är här och kikar! Skriv i gästboken och berätta! Vad tittar ni på när ni är här? Vad tycker ni om det? Vad skulle ni vilja läsa mer om? Är det något ni saknar som jag borde ha med? Något onödigt som jag kan ta bort? Jag vill ha respons! Vore ju kul om åtminstone några ville svara. :)

Nu börjar klockan bli mycket igen, och jag tänkte försöka få ihop ett eller ett par kort innan jag lägger huvudet på kudden för natten. Kanske uppdatera fotodagboken lite också, har massor av foton som ligger och samlar damm…. ;)Puss på er!

Nu är klockan mitt i natten, men jag tänkte ändå uppdatera lite om vad som har hänt på sistone. Har kommit lite pikar från en viss person om att det kanske, möjligtvis, eventuellt uppdateras lite för sällan här… ;)

Jag har hunnit bli ett år äldre. Födelsedagen firades med några fantastiska vänner! Fika och en massa prat. Är så glad att jag har er! Och just det… jag skulle ju inte tro att jag skulle ha en lugn födelsedag hemma, för S drog med mig på en casting. Det var riktigt skoj! Vi fick göra en massa grejer framför en kamera, och jag vet inte vem av oss som kände sig mest fånig… Om vi sen blev uttagna skulle vi få åka till Thailand en vecka, med allt betalt plus fickpengar. Gissa om vi hoppades! Nu blev det dock inte så, men vi gjorde vårt bästa och det var ju huvudsaken. Tror iofs att vi kommer gå på fler castingar i framtiden!

En massa fina presenter fick jag också! Bland annat pysselsaker, presentkort, pengar, minne till datorn, busskort… och så ett jättefint halsband av S. Innan jag fick öppna paketet så berättade hon vad presenten stod för – ”Vänner har man alltid med sig i hjärtat, även om de inte är fysiskt närvarande. Den här presenten är för att du ska kunna bära med dig en del av mig så att jag är närvarande fysiskt ändå.” Och så var det ett SÅ fint smycke. Ett silverhjärta på en silverkedja. Jag har burit det sen dess.

Nu har jag fått tid för operation också. Tog 17 dagar från att jag var hos ortopeden innan kallelsen kom. Snabbt jobbat! Den 22 september kl. 07.30 är det dags. Då jag fick kallelsen en månad i förväg kändes det som att det ju var låååång tid kvar. Men nu är det 11 dagar kvar, och nervositeten börjar göra sig gällande. Nu börjar jag inse allvaret. Herregud, någon ska SKÄRA i mig! Och jag ska sitta still i 20 minuter med LOKALBEDÖVNING! Hur sjutton ska det gå till?! Jag kommer ju få ångest och sitta där och skaka… undrar om man kan få lugnande innan kanske? Jag har genomgått två operationer tidigare (hälseneförlängning då jag var 5 månader samt 3,5 år) men då var jag ju sövd. Och de små operationerna när jag satte i/tog ur p-staven räknas knappt. De var över på någon minut.

Däremot har jag genomgått två stora undersökningar av tarmar och mage med gastroskopi och coloskopi. När de gjorde gastroskopin och förde ner en slang i halsen på mig var jag så rädd att jag bara grät – men jag fick inget annat än bedövning i svalget (för att minska kräkreflexen). Den undersökningen var över på ca 10 minuter, och jag hade en sköterska som satt och höll mig i handen och strök mig över håret, så det hade ju kunnat vara värre… Men fy vad obehagligt det var! Man får inte svälja, men hela tiden känner man hur man vill kräkas, och då sväljer och sväljer man. Så jag hade ont i halsen i flera dagar efteråt. Det vill jag INTE göra om. Då får de droga ner mig eller söva mig i så fall.

När jag genomgick coloskopin så frågade sköterskan det första hon gjorde om jag ville ha lugnande. JA! Den här undersökningen tar ungefär 20 minuter, man måste ligga still på sidan hela tiden och det gör ont. Så jag fick lugnande direkt. Hon sa ”du kommer känna dig väldigt yr”, jag kände ingenting först. Efter fem sekunder var jag på fyllan… :) Dessutom fick jag lustgas under hela undersökningen, så även fast det gjorde ont och var väldigt obehagligt att ha en lååång slang uppkörd i… ja… så hade jag åtminstone roligt under tiden. Vet att jag låg och babblade en massa, men jag minns inte vad jag sa. Efteråt så kom två sköterskor och sa att de skulle hjälpa mig tillbaka till rummet där jag hade mina kläder. ”Vadå hjälpa?! Jag kan gå själv!” sa jag. Sen reste jag mig upp… och insåg att jag knappt kunde stå på benen utan stöd. Hög på lustgas fortfarande :)

Och nu ska det skäras… bedövat, jovisst. Men ändå! Jag kommer ju KÄNNA vad de gör, även om det inte gör ont. Ska be om lugnande iaf, så får vi väl se om de är generösa. Antingen det, eller så får de sitta med en panikångestbrutta som skakar som ett asplöv… ;)

Åh, idag fick jag massage. Var hos min granne B som är massör. Hon körde en helkroppsmassage och löste upp en massa spänningar. Sååå skönt! Fast nu har jag träningsvärk… Men har bokat in en ny tid nästa vecka. Vill passa på innan jag ska opereras. Att försöka ta sig upp på och av en massagebänk när man är nyopererad är nog ingen höjdare direkt… Jag får ju inte använda handen nämnvärt innan stygnen tas efter två veckor.

Just det, i lördags var jag på pubkväll i mitt gamla område. Det var så skoj att träffa alla grannar så igen! Vi brukar ha hysteriskt roligt på dessa pubar. Och nu vet nog de flesta grannarna om min och R’s separation också. Apropå separationen… från början sa vi att vi skulle ta en paus och se hur det känns framöver, att vi kanske kan fortsätta. Men förra veckan satt vi och pratade, och konstaterade att vi båda trivs SÅ bra med att vara vänner, och det är onödigt att riskera vänskapen på att göra ett nytt försök med förhållandet som kanske går åt skogen. Jag är dock förvånad över att vi är så rörande överens om ALLT just nu, och att det känns så rätt. När kommer det där jobbiga?

Förvisso finns det en jobbig sak med det hela. Marsvinen. Jag kan inte ha dem hemma hos mamma, så R har lovat att han ska ta hand om dem. Jag har varit där och städat burarna, men det är han som har ansvarat för den dagliga skötseln. Nu när jag ska opereras så kommer han få ta över hela ansvaret. Jag kan inte städa tre burar med bara en hand. Dessutom är det infektionsrisk så länge såret inte är helt läkt. Alltså kan jag inte ens kela med dem. Och det rör sig om flera månader framåt. Det känns inte rätt mot dem. R tar jättebra hand om dem, men samtidigt jobbar han massor och är sällan hemma. De behöver egentligen mer sällskap än så. Och även om han har sagt att det är okej att han tar hela ansvaret så känns det inte okej för mig. Så idag tog jag beslutet att de ska få nya hem. Först tänkte jag att det nog är bäst att alla fyra får flytta, men efter lite samråd med R och tankar om att han kommer sakna dem, att jag inte vill ge upp dem egentligen, så kom vi fram till att tjejerna får stanna. De går i samma bur och har på så sätt ändå sällskap av varandra. Killarna går i varsin bur, och även om de HÖR varandra så SER de inte. Alltså har jag satt ut Tufve och Charlie på annons idag. Det skär i hjärtat, men samtidigt vet jag att det är för deras bästa. Och med bara en bur kvar blir det heller inte lika mycket jobb för R. Plus att jag har mina två fina flickor kvar. Nikita, hamstern, vandrade över regnbågsbron förra veckan. Det är allt lite tomt utan henne. Den så extremt sociala men så anti-keliga flickan. Men hon var drygt 2 år gammal, så det var ändå inte helt oväntat. En hamster blir oftast inte äldre än så. Men saknad är hon! Tömde hennes bur idag och satte ut även den på annons.

Nu till något roligare. Jag fick en beställning på 50 dopkort, som jag har suttit och pillat med de senaste veckorna. Nu är äntligen alla kort färdiga, bortsett från att 6 kort fortfarande saknar insidestext. Denna text ska dock vara på finska på dessa kort, och jag är inte en sån fena på finska att jag kan översätta den svenska texten… ;) Så där väntar jag bara på att få den. Nästa vecka ska korten levereras! Och då har jag inte lika fullt upp längre, så kom med beställningar!! :)

Nu är klockan ännu mer mitt i natten, och jag ska jobba imorgon, så det är nog bäst att jag tar och lägger mitt lilla huvud på kudden och sussar sött. Men nu är du väl ändå nöjd, M? ;) Allt för dig! Puss!

Som de flesta nu vet, så har jag och R separerat. Beslutet var gemensamt, det känns rätt och vi är fortfarande vänner. Vad framtiden ger vet vi inte än, kanske fortsätter vi som ett par, kanske fortsätter vi bara som vänner. Oavsett vad så kommer vi finnas kvar för varandra på ett eller annat sätt, och det känns bra. Men visst känns det allt annat än BRA just nu. Att det känns RÄTT betyder ju inte att vi kan lägga nästan fyra års förhållande bakom oss utan känslor. Det har gått några veckor nu, och det börjar sjunka in. Det som känns mest är att vi gick från två års sambolevnad till att flytta isär i princip omgående. Saknad, tomhet. Men ändå skönt på något sätt. Att vi valde att gå isär nu istället för att vänta och då kanske inte ens kunna prata med varandra. Nu pratar vi nästan dagligen. Vi konstaterade att såhär bra har vi inte kunnat kommunicera på länge.

Våra vänner vet vad som har hänt, och de vet också att de inte behöver ”välja sida”. Det är helt okej att bjuda oss båda samtidigt. Nu kommer det säkert bli lite så ändå, att vissa gemensamma vänner som var mina från början kommer umgås mer med mig, och vice versa. Men det blir inte så ”brutalt” som det kan bli om förhållandet tar slut med ilska. Om vi inte hade kunnat prata med varandra. Jag har till och med bjudit in R när jag fyller år. Han pratade om att köpa födelsedagspresent. Det hade jag inte väntat mig. Men samtidigt, varför inte? Vi är ju vänner. Det känns bra. Det som känns lite skumt är när vi avslutar våra telefonsamtal. Jag är så van att säga ”puss” innan vi lägger på. Nu blir det liksom ”Pu…äh, jag menar kram”. Men det ger sig nog. Jag tror inte han dör om jag råkar säga puss. :)

Jag är glad över mina fina vänner också. De som oroar sig för hur jag mår. Jag säger att jag mår okej. De frågar ”men hur mår du EGENTLIGEN?”. De får samma svar. Jag mår faktiskt helt okej. ”Är det säkert?”. Ja. Det är helt säkert. Och så säger de ”du vet att jag finns där för dig”. Tack. Det behöver jag. Det kommer komma tillfällen när det här känns jättejobbigt. Jag har svårt att tro att det kommer kännas såhär ”bra” hela vägen. Men jag kommer inte trilla ner i det där svarta hålet. Jag har kämpat mig upp ur det i ett drygt halvår, och jag vägrar låta mig falla tillbaka. Inte nu, inte när jag äntligen börjar bli människa igen.

Sprang på M, J och N häromdagen. Bara sådär spontant. Det händer inte ofta! Blev några kramar, jag fick pilla lite på N (som började gråta när hon såg mig, fast enligt hennes mamma var det bara för att hon var trött) och vi pratade lite snabbt. Mysigt! De är så fina människor. Har också fått kortbeställning. N ska ju döpas här framöver, och M undrade om jag hade lust att göra dopinbjudningar. 50 stycken ungefär. Självklart! Jag kommer ha att göra. Men roligt är det! Jag får i princip fria händer också. ”Vi litar på dig!”. Tja, jag har ju gjort ett antal kort som M har beställt, och hon har blivit nöjd varje gång. Så det blir hon säkert nu också.

För att gå tillbaka till rubriken – operation. Jag var hos ortopeden den 5 augusti. För er som har läst min blogg ett tag tillbaka så vet ni att mina handleder är en smärre katastrof numera. Minsta lilla räcker för att händerna ska domna. Jag har konstant ont, det är bara intensiteten på smärtan som varierar. Jag klarar inte upprepade rörelser. Jag kan inte bära tungt. Jobbade heltid en vecka med Gosungen, efteråt hade jag ingen styrka kvar i händerna alls. Med andra ord – ohållbart. Så jag fick min läkare på vårdcentralen att skicka en remiss till ortopeden. Och så fick jag en tid för bedömning. När jag kom dit, och blev inropad till läkaren, tog det inte mer än fem minuter för henne att få allt klart för sig.

Hon böjde handlederna maximalt – inom några sekunder började fingrarna domna. Hon knackade med fingertopparna på handlederna – samma resultat. Sen tog hon fram nån pryl med piggar på. Först visade hon mig hur den fungerade. Antingen stack hon en pigg eller två piggar i fingertopparna. Jag skulle känna efter vilket det var. Med ögonen stängda. När det testet var avklarat så sa hon ”du ligger på övre gränsen, så det är självklart att du ska opereras.” Alltså, inom loppet av fem minuter från att jag kom in och presenterade mig, så var jag beviljad operation. Jag hade berättat att jag fick diagnosen då jag var 19-20, men att de då inte ville operera. ”Va? Varför inte?” sa läkaren. Ja, den läkarens motivering var att jag var för ung. Då förklarade hon att det är ovanligt att man får diagnosen karpaltunnelsyndrom när man är så ung. Väldigt ovanligt. Men i och med att min mamma har det, så kan det vara genetiskt, och då kan man tydligen få det tidigare än normalt. I vanliga fall får man det sällan före medelåldern, med undantag för att man kan få det under en graviditet. Får man det under graviditeten går det i nästan alla fall över efter förlossningen. Men hur som helst. Hon sa i alla fall att läkarens motivering med att jag var för ung var helt felaktig. Oavsett ålder ska man operera om symptomen är så uttalade som de var hos mig redan då.

Det kändes skönt att få veta det. Samtidigt kändes det surt att veta att jag har gått med den här sjukdomen i närmare 10 år, och hade kunnat få hjälp redan för 8-9 år sen. Det var ju anledningen till att jag väntade med att kolla upp det igen. Trodde faktiskt att jag skulle få samma svar nu – att jag är för ung. Men nu har jag operation beviljad på båda händerna. Jag fick välja själv vilken hand jag ville ta först. Kunde inte få ett exakt datum för första operationen på plats. Men inom tre månader kommer min vänsterhand åtgärdas. En månad innan får jag all information jag behöver om tid, vad jag ska tänka på, hur det går till, vad jag ska göra efteråt etc. Alltså, någon gång mellan september och november är det dags. Sen kommer högerhanden åtgärdas så fort vänsterhanden är återställd. Själva operationen är enkel, och den vet jag i princip hur den går till. Man får en manschett på överarmen som gör att armen töms på blod. Det gör att det blir ett så kallat blodtomt fält i operationsområdet. Det blöder nästan inte alls och gör att kirurgen dels ser bättre, dels inte behöver tänka på blodtransfusioner. Ett snitt läggs från mitten av handflatan ner mot handleden. Det ledband som går över karpaltunneln kapas, vilket gör att nerven friläggs. Sedan sys såret ihop och man får tryckförband. Ledbandet växer sedan ihop igen genom att ny vävnad bildas, och på så vis blir ledbandet något längre än innan. Det gör att nerven får mer utrymme, men påverkar inte handens rörlighet eller så. Efter ca 2 månader ska jag ha en fullt fungerande hand igen.

Det känns fantastiskt. Jag ser inte fram emot själva operationen eller konvalescensen efteråt (får inte använda den opererade handen alls de första två veckorna), men SEN… Att slippa all smärta, alla domningar… Det ska bli så underbart. Jag minns inte ens hur det var att vara helt symptomfri! Men om ett halvår eller så, åtta-nio månader som mest, kommer jag ha två friska händer igen. Det enda som kommer påminna mig är ärren. Men de bleknar också med åren. Mammas ärr syns knappt. Och att ha ärr stör mig inte. Jag har två stora ärr bak på höger vad. Två hälseneförlängningar, den ena när jag var fem månader, den andra när jag var 3½ år. De ärren är en del av mig, jag tänker inte ens på dem. Och jag vet att det kommer bli samma sak med ärren på händerna. De kommer snarare symbolisera något positivt.

Och den sista saken i rubriken – musikal. Igår blev jag bjuden på Mamma Mia! av Katta med familj. Jag stod som stand-in ifall någon skulle bli sjuk. Och oturligt nog för Kattas yngsta syster så blev hon sjuk. Tur för mig dock. Det var en helt fantastisk musikal! Det kändes som att varje låt var specialskriven för just den här föreställningen. De fick in det SÅ snyggt. Jag gillade storyn, koreografin, musiken, skådespelarna… En helt underbar kombination! Och jag är glad att det var den engelska föreställningen. Det var inte svårt att hänga med i dialogerna. Och låtarna är bra mycket bättre på engelska. Så mitt betyg på det hela är fem stjärnor av fem möjliga, minst!

Nu har jag lyckats skriva en halv roman i vanlig ordning, så det får räcka för den här gången. Ska försöka uppdatera mer nu när jag har möjlighet till det!

Det råder babyboom i min bekantskapskrets nu. Bebisar föds på löpande band, nästan iaf. 10 april fick Anders och Marie (min fd körledare/medkörsångar och hans fru) sin dotter Malva, och Albin blev storebror. 14 maj var det dags igen, då kom Katta och Bayerns dotter, som också heter Malva, och Erik blev storebror. Sen blev det en liten andningspaus i barnafödandet.

Igår blev så Annica och Rauli (Kattas syster och hennes sambo) föräldrar igen. Leos lillebror Elias gjorde entré. Han var beräknad till 5 juli, men fick komma tidigare eftersom han inte mådde bra. Har inte hört nåt mer, men såvitt jag vet (och hoppas) mår både Annica och Elias bra!

Idag var det dags igen. En väldigt efterlängtad bebis den här gången! Marianne och Jocke fick äntligen träffa sin Skorpan, planerad till 31 maj. Och det blev en Nelli! För övrigt född på samma BB som Elias, så Annica och Marianne låg och födde barn ungefär samtidigt, på samma ställe. Lite roligt!

Det är fortfarande ett antal bebisar som väntas se dagens ljus i år, den närmaste är planerad till i juli nångång. Sen blir det lite paus till i höst :) En i september, två i oktober. Sen HOPPAS jag ju att det blir en Mogibebis nångång nästa år också… att det föds såhär många små i min närhet just nu gör ju inte att jag blir mindre sugen direkt. Och jag var sugen redan innan… behöver jag säga hur hormonerna fullkomligt sprutar inuti mig just nu? Det drar i bebistarmen och kroppen bara skriker efter att bli gravid. Tålamod, Mogi, tålamod. Väldigt lätt. Inte. Men jag får hålla mig ett tag till.

Pratade just med Jocke på msn, och fick senaste Nelli-info. Hon var 52 cm lång och vägde 4256 g. Än så länge är hon kvar med mamma på BB, men pappsen fick snällt åka hem. Han har dock lovat att pussa på bebis från mig när han ska dit imorgon igen. Jag får nog tåla mig några dagar till med att få klämma på henne. Men det ska bli kul att göra det sen! Har fått en bild på mms, och hon är riktigt söt. Ska lägga upp den i fotodagboken, tillsammans med lite kort på Malva bland annat. Den yngre av Malvorna, vill säga. Den äldre har jag inte sett bild på än. Kommer upp lite nya foton på scrappade kort också.

Tillbaka till rubriken och världen utanför bebissfären då. Om händer. Jag har ju haft karpaltunnelsyndrom (nerver som ligger i kläm i handlederna) i båda händerna/handlederna i ungefär 10 års tid. Fick diagnosen för åtta år sen. Det var tydligen ganska illa redan då. Jag hade domningar i fingrarna, värk i händer som ibland gick ända upp mot axlarna, och känselbortfall i vänster hand. Karpaltunnelsyndrom kan lindras genom att man antingen lindar handlederna eller använder stödskenor. Det åtgärdas genom operation, då den klämda nerven friläggs. Men då, för åtta år sen, var jag för ung för att operation ens skulle komma på tal. Man opererar helt enkelt inte 20-åringar. Alltså fick jag göra egenvård, och jag har sen dess till och från använt lindor och stödskenor, och tagit värktabletter när det har gjort som mest ont.

Men nu känner jag att det inte hjälper med skenorna. Förut domnade fingrarna oftast på nätterna, nu domnar de titt som tätt. Jag kan inte göra upprepade rörelser med händerna, t.ex. vispa, sopa. Då tappar jag all kraft i händerna, fingrarna domnar och jag får ont. Jag har dålig styrka rent allmänt i händerna. Att öppna ett mjölkpaket är ibland omöjligt utan hjälpmedel (dvs ta en sax och klippa upp det). Jag är fumlig och tappar ofta saker. Jag har ofta väldigt ont. Så jag ringde min läkare på vårdcentralen, då jag ändå behövde prata med honom om förlängd sjukskrivning. Bad honom om en remiss till ortopeden. Att händerna ständigt domnar och gör ont, och att jag är så svag i dem, blir mer och mer ett hinder i vardagen. Det krävs så lite nu för att symptomen ska ge sig tillkänna.

Några dagar efter samtalet med läkaren fick jag ett brev från ortopeden. Jag är kallad till ett besök hos dem den 5 augusti. Den enda information som står i brevet är tidpunkt och namn på läkaren. Jag antar att de då ska bedöma om det är aktuellt med operation, och i så fall får jag då en ny tid för operation. Hoppas verkligen att de bedömer det som såpass allvarligt att de vill operera. Inte för att jag längtar efter själva operationen och konvalescensen efteråt. Min mamma gjorde denna operation på båda sina händer (inte samtidigt dock, utan en i taget), och jag vet att hon inte kunde använda den opererade handen på ett par veckor. Det tar tid för såret att läka, och så länge stygnen är kvar måste man vara försiktig så inte såret går upp igen. Och det blir ärr. De går från mitten av handflatan till en bit ner på handleden. 6-7 cm kanske. Som tur är bleknar de med tiden, och syns inte särskilt väl efter ett tag. Mammas ärr ser man bara om man tittar noga.

Men, jag vill kunna ha fungerande händer igen. Om inte operationen misslyckas fatalt, så återfår man händernas normala funktion, och man slipper framförallt domningarna och smärtan. En operation garanterar dock inte att man är symptomfri för all framtid. Oftast brukar man få göra om operationen efter 10-15 år, för att nerven då åter har lagt sig i det klämda läget. Men ändå, tänk att få vara helt symptomfri i några år! Jag minns inte ens hur det var. Och ändå levde jag i 18 år utan symptom. Numera kan man SE när jag har som mest ont. Blodådrorna på insidan av handleden buktar utåt då. Som mest upp mot en halv centimeter. Ser helt sjukt ut. Vid de tillfällen då jag inte har ont alls (det händer faktiskt ibland) är handlederna helt släta. Normalläget är dock att man, om man drar med fingrarna över handleden, känner konturerna av ådrorna, men de buktar bara lite. Syns oftast inte att de gör det.

Att skriva på datorn är också en sån upprepande rörelse som gör att fingrarna domnar. Använder pekplattan istället för mus. Att sitta med en mus i handen och klicka gör att domningarna kommer inom 10-15 sekunder. Med pekplattan tar det längre tid, såvida jag inte använder ”klick-knapparna” mycket. Tar ofta korta pauser när jag sitter vid datorn. Gör rörelser för att domningarna ska försvinna, ibland pausar jag när jag känner att det är på gång, då kan jag ofta avstyra det med hjälp av handledsövningarna.

Så är det hela tiden i min vardag. Domningar och stickningar i fingrarna, värkande handleder (ibland gör hela armen ont), fumlighet, dålig styrka, svårt med upprepande rörelser… Det är inte roligt längre. Och just därför hoppas jag att ortopeden bedömer att en operation är aktuell. Det är i så fall båda händerna som behöver opereras. Vänsterhanden är sämst, och den får de ta först. Men högerhanden blir allt sämre den med. Jag vill kunna göra en så enkel sak som att kunna bära kassarna när jag har handlat mat! I dagsläget KAN jag bära, men med följden att jag sen har så ont och är så kraftlös i händerna att jag måste vila dem länge innan jag kan göra något annat. Hoppas verkligen att de inte anser att jag fortfarande är för ung för operation. Mamma fick vänta i 15 år innan hon opererades. Och jag har ju ”bara” haft min diagnos i åtta år. Jag vet inte om de tar hänsyn till att jag hade symptom två år innan diagnosen också.

Nu domnar fingrarna igen, så jag ska vila händerna och göra nåt annat. På återseende!

Nåja. Det var faktiskt ingen stor operation. Själva ingreppet var över på mindre än fem minuter. Jag var och tog ur p-staven idag. Tandläkarbedövning först, själva sticket kändes knappt, men jag hade glömt hur obehagligt det är när de sprutar in själva bedövningsmedlet. Det svider, spänner och sticker! Sen ett litet snitt, ca 2 mm. Kände när läkaren skar, och sa att ”oj, det där kändes”. Sköterskan sa direkt att ”om det gör ont måste du säga det”. Nja, ont gjorde det inte. Lite kanske, men inte värre än att jag kunde ta det. Bedövningen var värre!

Sen kände jag att det pillades lite, och några sekunder senare höll läkaren p-staven i pincetten rakt ovanför mitt ansikte och frågade om jag ville behålla den. ”Du kan ju använda den ett år till!” Nja. Han fick den. Fast det var lite roligt att se den, jag fick ju se den innan den sattes in men mindes inte att den var så smal! Den kändes mycket större när den satt i armen. Fick butterflyplåster på som ska sitta där i ett par dagar, plus ett annat plåster ovanpå som extra tryck, det kan jag ta bort imorgon.

Nu har bedövningen släppt, men det gör inte ett dugg ont. När den sattes in var jag BLÅ på hela överarmens insida, och det ömmade rejält. Nu känns det inte ens om jag trycker lite där såret är. Skönt. Men sköterskan sa att jag nog inte kommer få några direkta blåmärken att tala om den här gången, eftersom det här ingreppet inte innebar lika mycket tryck och krånglande för att få något på plats (tryck = trasiga blodkärl = blåmärken). Jag kan inte se nåt runt kanten på plåstret ens. När den sattes in så kröp blåmärket utanför plåsterkanterna efter bara några timmar. Så jag är bara glad att det gick så lätt och smärtfritt.

Vad händer annars då? Tja.. jag är något irriterad på min arbetsgivare. När jag blev sjukskriven på heltid i slutet av mars så skickade jag läkarintyget till henne, och antog att hon skulle skicka det till Försäkringskassan. Så har det alltid varit på mina tidigare arbetsplatser. När jag i slutet av april skickade in nästa läkarintyg, men inte hade hört något från Försäkringskassan, började jag ana att något inte stämde riktigt. Så jag mailade min arbetsgivare, eller rättare sagt gruppchefen, och frågade om hon hade gjort någon sjukanmälan till Försäkringskassan. Hon ringde upp en stund senare och förklarade att eftersom jag är timanställd utan fast schema så är det inte hennes ansvar att göra sjukanmälan. Fast hon uttryckte det som ”det har inte jag med att göra, jag behöver inte ens några läkarintyg, den biten får du sköta själv”. Jaha, men TACK för att du inte sa nåt när jag skickade in det första läkarintyget.

Ringde Försäkringskassan och fick prata med en väldigt trevlig tjej. Sa att jag ville göra en sjukanmälan.
- Jaha, är det första dagen idag?
- Eh, nej. Det är från 20 mars.
- Jaha, har du ingen arbetsgivare då, eller hur är det?
- Jo, men alltså, eftersom jag är timanställd utan fast schema har min arbetsgivare tydligen ingen skyldighet att göra sjukanmälan. Det visste jag inte om förräns idag.
- Jaså, men det är okej. Jag skickar rätt blankett till dig så fyller du bara i den och skickar tillbaka till oss. Inga problem!

Har dock fortfarande inte fått blanketten. Men det kanske tar några dagar. Har jag inte hört något i slutet på veckan får jag väl ringa igen. Men jag blir bara så TRÖTT. Varför kunde inte min arbetsgivare ha sagt nåt direkt? Det har varit så himla noga vart man ska ringa när man blir sjuk och inte kan jobba sin schemalagda dag, men vid sjukskrivning bryr sig ingen. Förstår inte heller varför hon inte vill ha läkarintygen. Tänk om jag bara SÄGER att jag är sjukskriven? Om hon inte vill ha läkarintygen så kan jag ju ljuga ihop vad som helst. Inte för att jag tänker göra det, men ändå.

Nu kom min älskling hem, så det är väl bäst att vi sätter igång och gör barn då nu när det går! Eller, kanske inte ;)