Posts tagged ‘Operationerna’

Som jag har väntat! Sedan jag fick kallelsen från sjukhuset för en dryg månad sen har jag räknat dagarna. Och ni som har mig på Facebook och MSN har sett nedräkningen även där den senaste tiden. Och nu är det bara några timmar bort! Om knappt åtta timmar sitter jag i väntrummet och väntar på min tur. Den här månaden har känts så otroligt lång, men så blir det väl när man väntar på något. Jag har inte riktigt greppat att det äntligen är dags. Har duschat och skrubbat med Descutan, så nu är jag så ren jag bara kan bli. Det blir en omgång imorgon bitti också, sen är jag redo.

Inför förra operationen var jag så nervös att jag inte visste vilket ben jag skulle stå på. Jag var livrädd för hur det skulle kännas, hur jag skulle må både under och efter operationen. Då ville jag bara backa ur och skita i alltihop. Men den här gången VET jag. Det som är mest obehagligt är egentligen bedövningen. Det är lite obehagligt när de lägger snittet också, då känner man hur handflatan liksom delar sig. Det gör inte ont, men det känns riktigt skumt. Sen är det lite obehagligt när de skär av ligamentet som löper tvärs över handleden, det känns ungefär som när man skrapar tandsten. Men bedövningen är det enda som faktiskt KÄNNS. Inte själva sticket, men när medlet sprutas in… ni som någon gång har varit hos tandläkaren och fått bedövning där vet vad jag pratar om.

Nu är jag bara så förväntansfull. Inte så att jag längtar efter att ligga där på operationsbordet, eller smärtan efteråt, eller det gigantiska bandaget, eller suturtagningen… men jag längtar efter tiden som kommer då handen är läkt. Det är en så fantastisk känsla att slippa alla dessa domningar! Jag har haft ont en del i vänsterhanden och har det ibland än. Tummen gör riktigt ont när jag gör vissa rörelser, och vid 3-4 tillfällen har jag haft ont i hela handen. Inte bara en ömhet, utan det har varit precis samma smärta som det var före operationen. Samma smärta jag har i den sjuka handen. Det gör mig lite fundersam. Jag är inte orolig, för troligen är det helt normalt att det kan bli så, men för säkerhets skull ska jag fråga på sjukhuset imorgon. Att det fortfarande ömmar över ärret är jag inte ett dugg orolig för, det vet jag att det kan göra i flera månader till. Det är dessutom inget problem, jag klarar en del tryck. Om jag till exempel trycker med fingrarna kan jag ta i ganska ordentligt innan det känns. Men om jag ska ta mig upp från sittande på golvet, och liksom sätter handflatorna mot golvet och skjuter ifrån för att komma upp, så gör det ont. Det krävs alltså ganska mycket kraft för att framkalla smärta. Det är bara den andra smärtan jag inte riktigt kan släppa funderingarna på. Men troligen så är det inget farligt.

Nu ska jag gå ut och ta kvällens sista cigg. Sen får jag inte röka igen förrän efter operationen. Jag får heller inte äta någonting efter midnatt. Däremot får jag dricka mitt älskade kaffe imorgon bitti. Tyvärr utan mjölk, och då är det inte lika gott, men jag behöver mitt koffein! Kaffe GÅR att dricka svart, men är godast med mjölk.

Uppdaterar nog en sväng imorgon när jag är tillbaka från sjukhuset. Med handen i stooooort paket :) Puss på er så länge!

Jag har tänkt skriva här ganska länge, men det har liksom inte blivit av. Är det inte jag som är hos läkare så är det mitt marsvin Sissa. Ett jäkla spring helt enkelt. Jag kan ta det från början.

Förra veckan var jag hos läkaren för att få förlängd sjukskrivning, plus att jag ville prata om min medicinering för depressionen. Hade laddat upp med argument för sjukskrivningen, då jag hade pratat med Zarahs mamma och fått bekräftat att novemberschemat redan är lagt. Jag skulle då endast ha möjlighet att få jobba EN enda dag. Jag berättade för läkaren att jag har fått operationsdatum för högerhanden, och att jag bara skulle kunna jobba en dag, och med lite otur inte ens det. Han slängde en snabb blick på min vänsterhand och började knappa på datorn. ”Post op kvarstående värk och svullnad” blev resultatet på intyget. Så lätt gick det. Jag är sjukskriven till och med den 3:e december. Skönt.

När det gällde medicineringen så hade jag inga uttag kvar på den högre dosen. Men jag känner att jag mår så mycket bättre, att jag tror det blir bra med en lägre dos. Han tyckte det lät bra och förlängde receptet. Sen sa jag också att min sömn är en katastrof och att jag behöver hjälp med att komma i fas. ”Okej, du vill ha något att sova på?” sa han. Jag svarade att det vore bra, bara för ett litet tag, så jag kan få ordning på det. Han skrev ut insomningstabletter för TRE månader. Vi har tydligen olika syn på vad ”ett litet tag” innebär, haha. Men det känns bra iaf. Jag fick det jag önskade och mer därtill. Har jag sagt att min läkare är fantastisk?

När jag trodde det var klart med läkarbesök får jag ett meddelande av Rikard: ”Jag tror att Sissa har ögoninflammation”. Kul. Han tyckte det såg så pass illa ut att han ville att jag skulle åka in akut med henne. Så i lördags åkte jag till Djursjukhuset Albano med henne. Mina ”vanliga” veterinärer har ju inte öppet på lördagar. Och på Albano har jag varit förut, med ett av de andra marsvinen. Fick sitta och vänta i närmare 2 timmar innan jag och Sissa fick träffa en veterinär.

Veterinären bekräftade våra misstankar – det var ögoninflammation, och en rejäl sådan dessutom. Så hon skrev ut ögondroppar och gav oss en tid hos en ögonspecialist på måndagen. Hon själv var inte så kunnig om marsvin (de är egentligen specialiserade på hund och katt där), så hon ville att någon skulle ta en extra titt och besluta vad som skulle göras. Kändes bra.

Så igår bar det återigen av till Albano med Sissa. Ögonspecialisten tittade på Sissas öga och konstaterade att ”det här ser inte bra ut alls”. Hon sa att chansen att det går över är väldigt liten, och OM det trots allt gör det så är sannolikheten att när vi slutar behandla, så kommer det komma tillbaka. Prognosen är alltså inte alls god. Det är för illa, och det har gått för fort. Då åkte vi ändå in ett och ett halvt dygn efter att Rikard först hade upptäckt det… Hon skrev ut fuktgivande droppar, eftersom Sissa inte alls blinkar med ögat nu (det gjorde hon i lördags) så torkar det lätt ut. Hon trodde heller inte att Sissa kunde se alls med det ögat, eftersom hon inte reagerade när veterinären förde sin hand mot ögat. Men nu ska vi behandla med två sorters ögondroppar i en vecka, och komma tillbaka på måndag.

Veterinären sa att om det inte har blivit bättre då, så rekommenderar hon att man tar bort ögat. Jag sa att det är ju en kostnadsfråga, eftersom Sissa inte är försäkrad. Och vad är det för garantier att det blir bra sen? Att det inte blir komplikationer? Att Sissa inte kommer ha ont? Just nu har Sissa inte ont alls, men det vet vi ju inte hur det kommer bli framöver. Veterinären sa då att man kan låta ögat vara kvar, och att hon får leva med ett öga som ser konstigt ut. Så länge hon inte har ont är det ingen fara. Men jag tänker på Sissas bästa. Visst, hon har inte ont nu, men tänk om hon får det? Inflammationen kanske går över, eller åtminstone blir bättre, nu när vi behandlar. Men vi kan inte hålla på och ge henne ögondroppar 3 ggr/dag hur länge som helst. Den här veckan har vi löst det med att Rikard ger henne dem morgon och kväll, och jag har fått låna bilen så jag kan åka över mitt på dagen och ge henne den dosen. Och om vi slutar behandla lär inflammationen komma tillbaka, och behandlar vi inte då så lär hon få ont så småningom. Och jag vill inte att hon ska lida.

Därför känner jag att jag är tveksam till att låta operera bort hennes öga. Det kommer kosta åtskilliga tusenlappar, och jag har ingen som helst garanti på att det kommer bli bra. Det kan uppstå en massa komplikationer. Plus att marsvin är väldigt känsliga för narkos, så risken finns att hon inte ens överlever operationen. Är det då värt allt detta krångel? För Sissas skull? Om prognosen är så dålig som veterinären säger, är det kanske bäst för Sissa om hon får somna in. Det är ett svårt beslut att ta, men som sagt så vill jag inte att hon ska lida. Och att tvinga henne att gå igenom operation och behandling bara för att JAG vill ha henne kvar, det funkar inte. Jag kan inte tänka så. Därför tänker jag avvakta den här veckan och se hur Sissa verkar må, och om ögat blir bättre överhuvudtaget. Blir det inte det, trots behandling, så är det ju totalt kört att det någonsin kan bli bra eller bättre. Då kommer jag prata med veterinären på måndag och se vad hon tycker. Säger hon att det är så att det kan orsaka lidande för Sissa, så vill jag att de låter henne somna in direkt. Hon ska inte behöva ha ont.

Det känns för jävligt, men samtidigt vet jag att sånt här kan hända. Det är inte det första djuret jag har som är sjukt. Och det är inte första gången jag står inför beslutet om det ska bli avlivning. Förra gången var jag tvungen att låta avliva. Mitt dåvarande marsvin Floppy hade drabbats av en neurologisk sjukdom och kunde inte röra sig. Han var så dålig att han inte ens behövde sprutan med överdosen av sömnmedel. Han somnade in av den lugnande sprutan innan. Och det var skitjobbigt, men jag visste att det var för hans bästa. Och jag försöker tänka likadant för Sissas del nu. Men det är svårt. Grymt svårt.

Tänk så fort vissa saker kan vända. Idag kom det efterlängtade kuvertet! Jag har fått en tid för operation av högerhanden! Just när jag misströstade som mest, och inte vågade hoppas på annat än operation i januari (alldeles för sent för min smak) så kom brevet. Den 3 december är det dags. Alldeles perfekt! Eller, så perfekt som det kan bli i ett läge som detta. ;) Konstaterade idag att det är underligt hur man kan bli så överlycklig över en operation. Men det är jag. ÄNTLIGEN kan jag börja planera min framtid. Jag har också information att ge min läkare som jag ska träffa nästa vecka, istället för att bara säga ”jo, jag väntar på en till operation, men har ingen aning om när den blir”.

Hoppas på att få vara sjukskriven hela tiden fram till 3 december. Inte för att jag egentligen ”behöver” det, konvalescensen för min del är 6-8 veckor post op (jag räknar med 8 eftersom det är så många tunga lyft i mitt jobb). Tiden mellan operationstillfällena är 10 veckor och 2 dagar. Men för enkelhetens skull. Om jag ska gå in och jobba rör det sig om som mest 11 möjliga jobbdagar, varav 10 i november. Jag kan inte ringa min arbetsgivare än och berätta när och om jag kan jobba, då jag måste veta hur länge jag är sjukskriven först. Alltså kan jag ringa dem tidigast den 22 oktober (då jag varit hos läkaren). Vid den tiden är schemat för november med allra största säkerhet redan lagt, vilket innebär att jag troligen inte får några pass alls i november. Återstår då EN möjlig dag att jobba innan nästa operation.

Det känns inte helt okej. Framförallt inte för Zarahs skull. Tänk själva – om jag då skulle jobba den 2 december (den enda möjliga dagen), så har Zarah inte träffat mig sen den 14 september (mer än att jag kanske hälsar på någon gång). Två och en halv månad. Hon skulle bli överlycklig över att se mig, det är inte det. Men tänk då att hon bara får träffa mig den dagen, sen försvinner jag i ytterligare minst två månader. Det är inte rättvist mot henne. Och det innebär också en massa krångel för mig. Med en sjukskrivning som går ut drygt 2 veckor innan operation, blir jag borträknad från försäkringskassan. Jag räknas som frisk och arbetsför igen, och måste göra en ny ansökan, för ny sjukskrivning. Ytterligare byråkrati och en massa pappersarbete både för mig och försäkringskassan. Det vore så mycket enklare om jag fick ha sjukskrivningen löpande.  Istället för att vara ”frisk” i 16 dagar. 16 dagar då jag med största sannolikhet ändå inte kommer jobba. Får se vad läkaren säger helt enkelt.

Men i det stora hela kan den här dagen sammanfattas som bra. Vissa saker, som jag skrivit om i det låsta inlägget, finns fortfarande kvar och gnager i mig. Men de bra tankarna väger över idag. Med god marginal. Idag är jag glad.

Handen då? Jo, den mår bra. Läker fint, det är inte lika rött längre som det varit veckan efter stygnen togs. Jag börjar kunna se vit ärrvävnad på vissa ställen, det lossnar inte längre så mycket torrt skinn längs kanten. Jag kan använda handen mer och mer. Smörjer runt ärret flera gånger dagligen, för att mjuka upp. Har hittat världens bästa http://www.apoteket.se/apoteket/jsp/polopoly.jsp?d=4682&ProductSKU=100331&prodinfotype=&showBuy=true&action=showProdInfo (klickbar länk) på apoteket. Dryg, parfymfri, fantastiskt resultat, inget kladd. Lite gratisreklam sådär :) Jag köpte den lilla tuben (30g) för att testa, det är nu en och en halv vecka sedan. Jag har använt den minst 5 ggr dagligen, och det är nästan lika mycket kvar i tuben än. Dryg var ordet.

Nu ska jag sätta mig och redigera lite foton och försöka få upp dem på hemsidan. Ska uppdatera scrappingsidan också är det tänkt. Ligger lite efter, och med den fina marknadsföring Marianne hjälper med mig just nu så måste jag ju se till att ligga i fas hela tiden! Tack älskade vän för att du finns, och för allt du gör för mig. Jag hoppas du förstår hur oerhört mycket du betyder för mig. Jag vet ännu inte hur jag ska göra för att visa det, men jag ska hitta ett sätt. Och du lär märka det ;)

Puss på er alla som läser, och tack för alla fina gästboksinlägg! Kan inte sägas nog många gånger. Varje ord jag får från er värmer, och fortsätter ni skriva gör ni mig glad. Varje gång.

Nu har det gått snart en vecka sen jag tog stygnen. Nio stygn. Konstaterar såhär i efterhand att de värsta momenten kring den här operationen var bedövningen och suturtagningen. Att ta stygnen sved ganska ordentligt, men det gick fort och smidigt. Distriktssköterskan sa att såret hade läkt jättefint och att allt såg bra ut. Sen satte hon på fem små tejpbitar, gav mig några extra tejpremsor och så fick jag gå. Kändes så tomt! Från ett jättebandage till några små fjuttiga tejpbitar. Och tummen stod rätt ut. Den hade ju haft den ställningen i två veckor, så det tog några timmar innan den hittade normaltillståndet. :)

Idag känns det bara bra. Såret är i princip helt läkt nu. Det spänner fortfarande, och det lossnar en del torra skinnbitar längs sårkanten, men i övrigt så ser det hur fint som helst ut. Och handen funkar ganska okej. Får fortfarande inte lyfta tungt (helst inte mer än motsvarande en liter mjölk), och vissa rörelser går inte att göra. Men det är en sån frihet nu. Känns helt fantastiskt bra. Och jag är fortfarande, efter nästan tre veckor, lika fascinerad över att handen inte har domnat en enda gång. Inte en gång. Pratade med mamma om det idag, och jag sa att om så besvären kommer tillbaka imorgon så är det så värt det.

När jag var på vårdcentralen passade jag på att boka en tid hos min läkare för att förlänga sjukskrivningen. Fick en tid samma dag som min nuvarande sjukskrivning går ut, så det kunde inte bli bättre. Tänkte prata med honom om min medicinering också. Har inga fler uttag på den dosen jag äter just nu, men ett uttag kvar på en lägre dos. Känner att jag mår såpass mycket bättre nu, har ätit medicinen i åtta månader och det börjar bli dags att trappa ner. Så jag tänkte se vad han föreslår. Vore skönt att börja gå ner till en lägre dos, äta den ett tag och så småningom sluta helt. Det jag däremot fortfarande har stora problem med är sömnen. Jag har ingen direkt ångest för att sova, men jag kan helt enkelt inte somna i rimlig tid på kvällarna. Den medicinen jag äter ska göra att man blir trött, men på mig har det snarare den effekten att jag blir dåsig och har svårt att komma upp på morgnarna. Så jag funderar på att be om recept på någon sömntablett, så att jag kan försöka komma i fas. Får se vad han säger om det.

I övrigt har det varit full fart den här veckan. Kör x2, födelsedagskalas hos Ann (Rasmus fyllde 15 år i fredags), filmkväll, bebisgos med en tvåveckors Theodor. Och så har jag pysslat ihop tre kort som jag fick beställning på. Har ett kort till som ska göras, men det behöver inte vara klart än på nästan två veckor. Men det känns skönt att äntligen kunna pyssla igen! Har haft sån abstinens efter det. Men att sitta och scrappa med en hand i paket är ingen höjdare.

Jag har också hunnit skicka in papper till högskolan, en ansökan om fortsatt studieuppehåll. Jag vill ta en termin till ledigt, eftersom jag är osäker på när operation nr 2 blir av. Och blir den i januari kommer jag inte kunna klara skolan till en början. Att sitta och anteckna på flera timmar långa föreläsningar funkar inte. Det tar för mycket kraft från handen.

Ja just det, jag hade ju Susannes yngsta dotter Isabelle boende här från måndag till onsdag också. Susanne var på konferens, och ville inte att Bella skulle vara hemma själv. Då hade Bella frågat om hon fick sova här, och det var klart hon fick det! Och det var inga problem alls att ha henne här, hon skötte sig själv och det var kul att få umgås lite med henne. Så hon får gärna sova här fler gånger!

Nu är klockan 23.43, och det är väl bäst att jag lägger upp det här på hemsidan innan klockan passerar midnatt. Jag menar, det är ju så jobbigt att ändra datum längst upp… ;) Puss på er! Och glöm inte att skriva en rad eller två i gästboken. Är så glad för alla kommentarer jag får!

Nu börjar jag tröttna rejält på mitt bandage, aka boxningshandsken. Men nu är det snart dags att äntligen få bort det. Klockan har just passerat midnatt mellan lördag och söndag (därav datumet i rubriken, fast det fortfarande känns som lördag i mitt huvud). Alltså är det måndag imorgon, och då ska jag till vårdcentralen och ta stygnen. Och – det viktigaste av allt – få ett mindre bandage. Det jag har nu har börjat sitta riktigt löst, vilket iofs är ett bra tecken, då har svullnaden gått ner. Men det ser inte mycket ut för världen, även om jag har försökt skydda det så mycket som möjligt så blir det ju smutsigt. Och det börjar fransa sig. Vill nog inte ens veta hur ofräscht det är under. Jag har ju inte tvättat handen (med undantag för fingrarna) på snart två veckor. Förvisso är det ju skyddat i och med bandaget, men man svettas ju liksom. Och jag känner hur torr huden är. Kliar som sjutton, inte i själva såret lustigt nog, utan på ovansidan av handen. Så det är bara fördelar med att få byta bandage! :)

I övrigt mår handen ganska bra nu. Jag kan använda den riktigt mycket. Det är bara tyngre lyft, lyft där jag måste greppa med tummen, samt vissa rörelser som inte funkar. Och så begränsar ju bandaget rörligheten lite. Men det bästa av allt – handen har inte domnat alls sen operationen! Jag är fortfarande fascinerad. Högerhanden domnar ju stup i kvarten, och det är liksom det jag är van vid. Så när höger domnar väntar jag mig att vänstern också ska göra det, men det händer inte. Och det är så skönt. Lustigt hur man vänjer sig! Jag är så van vid domningar och värk att jag fascineras av att det inte är så. Att jag inte har mycket kraft eller styrka i vänstern än är inget jag reflekterar över heller, eftersom det har varit normaltillstånd innan också. Det kommer jag nog också fascineras över om 1½ månad eller så, när vänsterhanden har återfått full funktion igen.

Just de orden – full funktion. Jag har inte haft full funktion i någon av mina händer på ungefär 10 år. Det var ju inte jätteilla i början, de två första åren eller så. Då domnade fingrarna mest nattetid, och jag hade sällan ont. Men sen började jag jobba på en stormarknad, där jag dels satt i kassan och dels plockade varor i mejerikylen. Mycket tunga lyft med andra ord. Det förvärrade händernas tillstånd en hel del. Jag minns att det var då jag började använda lindor. Eller rättare sagt såna strumpor, där man liksom gjorde hål för tummen och sen trädde den över handen. Det hjälpte någorlunda då. Sen har jag haft i princip bara tunga yrken även efter det. Rena döden för händerna. Men eftersom läkaren som ställde diagnosen på mig -99 eller -00 (minns inte exakt) hävdade att jag var för ung för operation då, och sa att det skulle dröja många år innan något sådant skulle bli aktuellt, så trodde jag ju på honom. Och det var bara därför jag väntade såhär länge med att söka hjälp. Var helt övertygad, som jag har skrivit innan, att jag skulle få samma svar nu. Den första läkarens kommentar tillsammans med det faktum att min mamma gick i drygt 15 år med sina besvär innan hon fick opereras, gjorde att jag helt enkelt trodde att jag fortfarande var för ung. Jag hade ju bara haft diagnosen i 8-9 år.

Så jag tror inte jag riktigt förstod läkaren jag träffade i början av augusti, när hon sa det är klart vi ska operera. Vadå klart? Är jag inte för ung? Men hennes kommentar om min dåvarande läkare, att det var rent skitsnack att jag då var för ung, eftersom jag faktiskt hade domningar och värk redan då och det ska åtgärdas, fick mig att inse att jag har gått så många år helt i onödan med det här. Då ville jag åka och nita den dåvarande läkaren. Men det löser ju inget, och jag är alldeles för väluppfostrad för det. Är så glad nu att jag faktiskt har fått operation beviljad för båda händerna och att den ena redan är avklarad. Visst, jag har fortfarande minst fyra veckors sjukskrivning kvar framför mig. Men det värsta är gjort nu. Jag har inte direkt ont längre. Bara vissa rörelser gör ont. Och om jag gör som jag gjorde för några dagar sen… försökte döda en mygga genom att slå ihop händerna, som man brukar göra. Det var inte skönt, och det kom jag på också. Efteråt. Men i övrigt fungerar handen någorlunda. Jag kan sitta och skriva här med båda händerna igen! Så nu blir det lite längre inlägg igen, haha. Och kanske lite mer sällan, i vanlig ordning?

Jag har faktiskt tänkt uppdatera här nu i flera dagar. Det har bara inte blivit av. Saker har kommit i vägen. Var bland annat på rep inför Sånger för livet i Immanuelskyrkan i torsdags. Fyra timmar med duracellkaninen Lönnå. Hur orkar han? I slutet av repet satt vi körsångare och kämpade med att hålla oss vakna. Men Kjell Lönnå, 72 år, såg ut att ha lika mycket energi som när vi började. Helt sjukt. Men roligt var det! 22 november är det dags för den stora galan i Globen. Finns biljetter kvar om det är någon som är intresserad av att komma och lyssna! Ticnet tror jag det är som säljer. Annars kommer det tv-sändas i SVT, kl. 19.00 den 14 december (en timme), samt kl. 19.00 den 21 december (andra timmen). I år är det fokus på att det ska vara en julkonsert. Så titta och lyssna! Antingen live eller på tv. :)

Imorgon (idag) ska jag och mamma åka och fika hos Angelica och gratta henne i efterskott. Hon fyllde år nu i veckan som var. Ska bli kul att träffa henne igen, det var ett tag sen sist. Hennes mamma var faktiskt här och fikade en snabbis för några veckor sen, och det var lite roligt. Vi bodde grannar förut, och då umgicks min mamma och Angelicas mamma rätt flitigt. Sen flyttade Angelicas familj till hus, och sen dess har hennes mamma pratat om att hon ju måste komma hit och fika! Men det har liksom inte blivit av, på sisådär fem-sex år ;) Fast vi har varit där när Angelica eller någon annan i hennes familj har fyllt år. Så vi har ju träffats iaf. Och jag och Angelica ses ibland också. Fast nu var det som sagt länge sen.

Men nu ska jag ta och runda av här. Bara för att jag kan skriva långa inlägg behöver de ju inte bli evighetslånga liksom… ;) Puss på er!

Är det nån som läser här som är haj på att fixa med hemsidor? Jag har tröttnat på den här layouten och vill ha något nytt, men är ingen större fena på hemsidessnickeri själv. Så jag behöver hjälp! ;) Det behöver inte vara så himla avancerat, går ju att ha den nuvarande som grund och bara fippla med koder. Men som sagt, så långt sträcker sig inte min kunskap… Jag kan uppdatera en befintlig hemsida, men att bygga en är inte riktigt samma sak. Så är det någon som har ork och lust att hjälpa mig (jag kan nog säkert göra mkt själv om jag bara får grunderna klara) vore jag evigt tacksam! Finns egentligen fler anledningar till att jag vill ha bort den här layouten, men vilka det är låter jag vara osagt. Trots allt, och mest relevant, är att jag har tröttnat.

I övrigt så är det dag 5 med bandage idag. Jag är trött på det också… ;) Men något positivt är att det gör mindre och mindre ont för varje dag som går. På måndag har det gått en vecka, och då får jag ta av översta ”lagret” av bandaget. Har liksom en slags ”strumpa” över själva bandaget. Kirurgen sa att den kan jag ta av i ”halvlek”, dvs efter en vecka (ska ju ta stygnen och få nytt bandage 2 veckor efter op), så är bandaget under fräscht. Och i och med att jag har lyckats spilla kaffe på ”strumpan” så lär det onekligen vara fräschare där under… ;)

Jag fortsätter göra mina rörelseövningar och det går bra, men det gör ont efteråt. Känns att man anstränger såret liksom. Det stramar och dunkar en liten stund, blir som en slags snabbt övergående träningsvärk. Men det kan jag leva med. Det som faktiskt är jobbigast nu är att bandaget mest känns som att det är i vägen. Men lustigt nog vänjer man sig fort! Det känns som att jag ”alltid” har haft vänsterhanden i paket, och jag har blivit riktigt snitsig på att i princip bara använda höger hand. Att skriva på datorn går lätt nu med en hand, att få på mig kläder går fortare nu än i början av veckan. Det enda som fortfarande känns helt bakvänt är när jag ska skriva. Framförallt om jag ska skriva min signatur nånstans. Att bara skriva vanlig text går hyggligt, det syns faktiskt vad det står. Men namnteckningen… den har få likheter med originalet! Men så länge ingen vill jämföra mina högerhänta kråksparkar med namnteckningen på mitt körkort kan jag ju låtsas som att det regnar…

Imorgon ska jag och mamma åka och lämna tillbaka bilen vi haft i en vecka. Nu behöver vi den inte. Att åka och handla går nästan lika smidigt med bussen. Och jag får/kan ju inte köra nu. Dröjer nog några veckor till innan jag kan klassas som lämplig bilförare igen. Men det var skönt att ha den till sjukhuset i måndags. Och framförallt – det var väldigt skönt att ha den HEM därifrån. Sen dess är den i princip bara använd till och från affären. Så nu får den bo hemma i sitt eget garage igen! :)

Sen kommer kanske Ann hit imorgon. Ska bli mysigt isf! Nu är det snart en vecka sen vi sågs. Men både hon och jag har haft annat för oss den här veckan. På söndag är jag bjuden på kalas hemma hos Susanne igen, för andra gången på en dryg vecka. Den här gången ska vi fira Patricia, som fyllde 15 år igår. Måste ta reda på vad hon önskar sig, så jag kan köpa present :)

Nu är det nog dags att börja tänka på refrängen, det är en dag imorgon också. Tekniskt sett så har klockan faktiskt passerat midnatt, så det är egentligen lördag nu och jag borde ändra datumet längst upp i det här inlägget. Men orka… ;) Puss på er!

Dag 4 med boxningshandske idag. Börjar tröttna på det nu. Men förutom att jag stör mig på bandaget (eller bagaget, som S råkade kalla det igår) känns det lite bättre nu. Det gör inte lika ont längre. Eller rättare sagt gör det ont på ett annat sätt, djupare liksom. Tydligen är det ett tecken på att det läker, så det är väl bra. Det stramar i såret och har börjat klia något, också ett gott läkningstecken. Ibland känns det som att det liksom skaver mot bandaget, det vet jag inte riktigt vad det beror på, men blir det inte värre så är det säkert också ett gott tecken.

Igår testade jag också hur det gick att duscha med ena handen inplastad. Det gick alldeles utmärkt. Jag var lite förutseende innan operationen och hällde schampoo, duschtvål och balsam i pumpflaskor så det skulle bli lättare att dosera med bara en hand. Riktigt smidig lösning faktiskt. Och jag insåg att tänderna funkar bra att hjälpa till med då man tex ska klä på sig och bara kan använda ena handen. Man kommer på små fiffiga lösningar som underlättar.

Idag har jag inte gjort många knop. Tog en sväng upp till centrum förut för att införskaffa glass, blev så toksugen. Annars har dagen spenderats fördelat mellan soffan och sängen, tv’n respektive datorn. Har också läst lite bok. Plöjer igenom Camilla Läckbergs alla böcker igen. Då det är EFIT idag har jag roat mig med att ta en del kort också. Får se om jag lyckas redigera dem med en hand. I så fall kommer de nog upp på sidan ganska så snart.

Är grymt pysselsugen också, men jag tror inte att vänsterhanden tillåter såna aktiviteter riktigt än. Kanske nästa vecka. Blir nog svårt att pyssla ändå, i och med att jag tex måste måla med fel hand. Då vet man aldrig hur det färdiga resultatet blir… ;) Men jag har iofs redan tillverkat alla kort jag ska ge bort till födelsedagsbarn och liknande, ända in i november. Så det är inte panik att jag MÅSTE tillverka kort. Jag är bara sugen….

Nu ska jag försjunka i Isprinsessan igen. Till tonerna av AcQuire. Puss på er, och tack för de fina inläggen i gästboken! Fortsätt skriv! :)

Jag trodde verkligen inte att jag skulle bli rastlös REDAN. Visst, jag har ont och det är jobbigt att inte kunna använda handen som jag vill. Men jag kan faktiskt använda den mer än jag trodde. Kan stötta upp, hålla i saker (men inte greppa om det krävs kraft), klia mig och så. Annars får jag göra det mesta med ”fel” hand. Äta och skriva till exempel. Det går, men känns fel och är ganska ansträngande. Längtar tills jag får ta bort stygnen och får ett mindre bandage. Just nu känns det mest som att jag har en boxningshandske på vänsterhanden. Men den 6 oktober så blir det lättare. Ska boka tid hos distriktssköterskan på min vårdcentral för suturtagning då. Jag vet inte ens hur många stygn det är. Läkaren sa inget om det och jag tänkte inte på att fråga heller. Men det spelar egentligen ingen roll. Bort ska de iaf den 6:e, hur många det än är. :)

Men som sagt, rastlös är jag. Måste försöka hitta på något för att få dagarna att gå. Nån som är sällskapssjuk? ;) Jag var på kören igår, och det gick alldeles utmäkt. Fick låna ett notställ så jag slapp hålla i noterna. Det enda som var jobbigt var när panodilen började gå ur kroppen framåt slutet.

Idag är smärtorna värre än igår. Jag fick en Dexofen med mig från sjukhuset, den tog jag till natten och sov riktigt gott. I övrigt har jag bara tagit Panodil. Det funkade bra igår, men idag biter den inte på smärtan på samma sätt. Har fortfarande rejält ont trots maxdos. Fick dock tips av Sandra igår (bra med sjukvårdsfolk i bekantskapskretsen) att kombinera Panodil (eller Alvedon, eller annan tablett med paracetamol) med Ipren. De olika substanserna verkar tydligen på skilda sätt och ger tillsammans en bättre smärtlindring. Så jag funderar på att ta mig upp till apoteket, för andra gången på två dagar, och införskaffa Ipren. Om inte annat för att kunna ta kombinationen till natten. Dagtid kan jag stå ut med smärtan, men det är ju knappast särskilt behagligt.

I övrigt är allt bara bra. Den stora utmaningen kommer imorgon när jag tänkte duscha. Det blir roligt att klara av det med vänsterhanden i plastpåse (får inte blöta ner bandaget) och högläge… ;) Men det går nog fint det med. Nu – apoteket. Puss på er!

Är just hemkommen från sjukhuset. Operationen gick jättebra! Och jag klarade den UTAN lugnande! Det som faktiskt var jobbigast var bedövningen. Men läkaren var så bra. Hon berättade hela tiden vad hon gjorde, och ställde en massa frågor så jag fick annat att tänka på. Hon sa också att det verkligen var på tiden med operation, nerven var jätteblek och hade en väldigt markerad ”midja”. Normalt ska nerven vara vit och alldeles rak.

Nu sitter jag här med handen i ett stort förband. Bedövningen har börjat släppa och det gör ganska ont. Sitter med den nyopererade handen i hjärthöjd och känner mig smått handikappad med bara en fungerande hand. Att skriva tar en halv evighet, så det här blir ett kort inlägg. Ville mest bara berätta att det gick bra, och konstatera att jag hade alldeles rätt igår när jag trodde att jag oroade mig i onödan. ;)

Nu ska jag parkera mig i soffan och underhålla mig med tv. Skriver nog snart igen, men det blir bara korta inlägg ett tag framöver. Puss på er!

Idag har jag varit på ett väldigt speciellt dop. Det var inte mindre än TRE barn som döptes! Erik och Malva, samt deras lilla kusin Elias. Prästen frågade föräldrarna om vilka namn de hade valt till sina barn, men när han kom till Erik så frågade han Erik istället. Och Erik svarade, med viss sufflörhjälp av sin pappa, att han skulle heta ”Eik Ia”. Det vill säga Erik Ivar. :) Alla barnen var duktiga under dopet, den enda som visade sitt missnöje lite var Elias. Men sen somnade han och sov sig igenom hela själva dopceremonin. Erik tyckte det var ett roligt påhitt att tvätta håret bland en massa folk, och stod så snällt framåtböjd över dopfunten. Malva kräktes ner dopklänningen, men i övrigt var hon glad och nöjd. Prästen var lagom förvirrad och kallade barnen vid fel namn ett antal gånger (Erik fick heta Ivar, Elias fick heta Leo etc), men där hade han sufflörhjälp av Leo, som rättade honom när han sa fel.

Jag och Ssjöng två sånger också. Dels en jättesöt, som vi tror heter ”Då blev himlens alla andra stjärnor grus och sand” (det står ingen titel på den någonstans), dels ”En värld full av liv”. S spelade in båda våra framträdanden, och vi har lyssnat igenom. Låter riktigt bra med våra röster ihop. Och kantorn var fantastisk – hon lyssnade in oss och spelade nästan helt felfritt, trots att hon inte hade spelat någon av de sångerna innan, mer än lite rep hemma. Kommer lägga upp ljudklippen (eller länk till dem) här snarast. Vi fick massor av beröm av gästerna efteråt, och även av prästen. Vi passade på att marknadsföra oss lite och lämnade en lapp med kort info om oss och våra telefonnr till prästen. Så när folk bokar bröllop eller dop och önskar en solist/duo kan de kontakta oss. Vore roligt att göra det här lite mer seriöst! Vi trivs SÅ bra att sjunga med varandra och vi kompletterar varandras röster bra. Vi funderar också på att göra en ”riktig” inspelning som vi sedan kan lägga ut på nätet som marknadsföring. Kontakter finns, så vi ska höra oss för och se vad som kan göras. Skoj! :)

Nu är det 13 timmar kvar tills jag ska vara på operation. Jag har inte bara fjärilar i magen, det verkar som att fjärilarna har något slags raveparty därinne. Shit. Jag är snart där. Åtta års väntan är över om inte alls många timmar. Men jag är rädd. Orolig. Nervös. Jag VET att det kommer gå bra, men det är just den där tanken jag har skrivit om så många gånger här nu. De ska SKÄRA I MIG. Jag VET att det inte kommer göra ont, men bara det att jag kommer KÄNNA vad de gör… Jag måste verkligen be om lugnande. Visst har jag oroat mig innan, men nu kommer det på allvar. Allt det där ”måste-fixas-innan-operationen” är klart nu. Nu har jag inget mer innan det är dags. Det enda som ska göras är att jag ska skrubba mig med Descutan både ikväll och imorgon bitti. Och jag måste ta ur alla smycken. Klippa naglarna korta. Bara småsaker liksom. Om tolv timmar sitter jag i bilen och är på väg.

Håll tummarna för mig imorgon. Jag behöver det. Uppdaterar hemsidan så fort jag är ”skrivkunnig” igen (vissa saker är knepiga att göra på en dator när man bara kan använda en hand) och berättar hur det gick. Jag kommer troligen känna mig skitfånig för att jag har oroat mig en massa i onödan. Men snälla. Håll tummarna.