Dagens vikt är alltså 75,7 kg. På fem dagar har jag gått ner exakt ett kilo. Jag antar att det inte kommer fortsätta i den här takten (fast det vet jag ju inte, eftersom det ännu inte slagit av på tempot), men mitt nästa delmål lär ju passeras med god marginal innan jag ska tillbaka till dietisten. Det är 22 dagar dit, och 0,8 kg.

Nu har jag i alla fall bestämt mig för hur jag ska göra med Reductilen. Jag har kapslar kvar för knappt 3 veckor, men tanken med nästa dietistbesök är att jag då ska ha varit utan medicin ett tag för att se hur det går. Om jag skulle fortsätta med medicinen tills kapslarna är slut så skulle det innebära att det endast är 3 dygn medicinfritt när jag träffar dietisten. Och det var ju inte riktigt tanken… alltså har jag bestämt mig för att jag bara ska fortsätta ta Reductil den här veckan ut. Då blir det 2,5 vecka medicinfritt istället.

Känns lite skumt att jag snart kommer stå på egna ben. Jag har ändå ätit medicin nu i 7 månader. Men samtidigt ser jag det som en ytterligare motivation. Medicinen har hjälpt mig på vägen, men jag måste ändå klara det här själv förr eller senare. Och rekommendationen är att man äter Reductil mellan 6-12 månader. Nu är preparatet borttaget från marknaden, vilket innebär att jag inte kan få ut fler kapslar. Och jag hade som mål redan från början att försöka bli medicinfri under våren. Allt detta tillsammans gör att det känns som att nu ändå är ett bra tillfälle.

Apropå medicin så har jag ju även ätit Remeron mot depression/ångest i ungefär 2 år. Men för någon månad sen så upptäckte jag att jag hade glömt att ta tabletten på flera dagar. Mådde såpass bra ändå, så jag tänkte att jag skulle fortsätta låta bli den och se hur det gick. Har ännu inte tagit någon tablett, och jag mår toppen! Visst finns det rester kvar av depressionen, men de dagar som är jobbiga är långtifrån nattsvarta, vilket gör att jag kan hantera dem utan problem. Jag behöver inte medicinen till hjälp. Panikångesten håller sig ännu mer i bakgrunden. Jag har inte haft någon panikångestattack på väldigt länge. Visst kan jag känna av den då och då, men det är också helt klart på en hanterbar nivå. Jag kan stoppa ångesten innan den får grepp om mig.

Så på söndag blir det sista dagen med medicin för min del. På måndag är jag helt medicinfri. Ingen Reductil, ingen Remeron. Den enda medicinen jag kommer stoppa i mig efter det är typ Alvedon och Ipren. Och där är jag knappast någon överkonsument… känns bra! Jag tror att viktminskningen har bidragit mycket till att jag mår så bra även själsligt. Jag mår bättre fysiskt, det är helt klart, och blir mer och mer nöjd med min kropp. Det gör att både självförtroende och självkänsla ökar, alltså blir även det psykiska välbefinnandet bättre. Att gå ner i vikt ger mig vinster på så många olika plan, och det är fantastiskt.

Har även börjat ta tag i träningsbiten. Det är det enda som har saknats egentligen. Men nu känns det som att det är hög tid att ta det steget. Jag är inte ute efter att få en extremt vältrimmad kropp, utan jag vill förbättra kondition och styrka. Dessutom kan jag motverka att huden börjar hänga efter alla kilon som försvinner. Nu är jag såpass ung att min hud är så elastisk att den drar ihop sig bra, men jag är inte säker på att den hänger med helt och hållet. Tränar jag så blir kroppen fastare, helt enkelt. Och jag vet att jag mår bra av träning. Nu när jag är så många kilon lättare så kommer jag dessutom orka träna. När jag tränade senast, vilket väl var för några år sen, så pallade inte kroppen med det. Dessutom var det innan handoperationerna, och bara det var ett stort hinder i sig. Jag fick så ont av styrketräning, även om armarna (benen, ryggen, magen etc) klarade av det så gjorde inte händerna det. Och då blev träningen förknippad med smärta, vilket gjorde att jag till slut la av.

Nu är händerna friska, och jag är minst 20 kg lättare. Alltså borde träningen kunna bli enbart positiv! Jag ser åtminstone fram emot det. Börjar lugnt, och ökar successivt. Har världens gulligaste S som hjälper mig att komma igång!

För övrigt har jag lagt in lite nya delmål under den här sista delen av viktresan. Från och med nu är alla kvarvarande delmål utskrivna, och det känns som att vart och ett av dem är inom räckhåll. Inte ens slutmålet känns så fasligt långt bort! Förhoppningsvis når jag slutmålet någon gång i början/mitten av oktober, om jag beräknar det på en viktminskning med 0,5 kg/vecka. Men, som jag har sagt hela tiden, tar det längre tid än så är det helt okej. Jag har inte bråttom. Dessutom var min förhoppning från början att nå målvikten till nyår 2010/2011, och tills dess borde jag definitivt vara klar!

Jag har nu gått ner 18,1 kg på ganska exakt ett halvår. 26 veckor och en dag. Om man räknar ut viktnedgången per vecka blir det knappt 0,7 kg/vecka. En ganska lagom takt, med andra ord! Skulle jag fortsätta att gå ner i snitt 0,7 kg/vecka innebär det att jag skulle nå min målvikt om ca 20 veckor, vilket då är i mitten av augusti. Så vi får väl se vilket av de tre olika alternativen som blir närmast – mitten av augusti, början/mitten av oktober eller nyår 2010/2011. Det ska bli intressant! Nån som vill slå vad? ;)

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 75,7 kg (100330) (BMI 28,8)

Totalt vikt: -18,1 kg

Totalt BMI: -6,9

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 0,8 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök 21/4)

Kvar till delmål 2 (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 3,1 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 5,8 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 10,3 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 13,7 kg

Januari:
En av årets allra första dagar hade jag och Katta en liten möhippa för henne. Vi gick på bio och åt en bit mat efteråt. Precis hennes stil, hon är inte den som vill ha något storstilat och jätteavancerat. Hon var nöjd med vår lilla tjejkväll (vi hade inte varit ute tillsammans på det sättet sen innan hon fick barn!) och då var jag också nöjd.

Den 10 januari var det så dags. Katta och Bayern vigdes till man och hustru, och det blev precis så vackert som vi ville. Jösses vad vi kämpade för att få allt klart i tid. Men det var det värt! Jag är glad att jag fick vara en del av alltihop mer än som ”bara” gäst.

Något annat roligt som hände i januari var att min fyra månader långa sjukskrivning, efter handoperationerna, äntligen var tillända. Jag jobbade dels med Gosungen, men började även springvikariera på några olika förskolor. Och min katastrofala ekonomi var helt plötsligt inte lika katastrofal längre.

Dessutom fyllde mamma år i slutet av januari, konstigt nog blir hon bara yngre och yngre varje år?

Februari:
I februari var det pappas födelsedag. Den tredje födelsedagen utan honom. Men den här gången blev det en väldigt speciell sådan, eftersom jag och min systerson åkte och hälsade på honom vid minnesplatsen. Systersonen fick äntligen svar på alla sina frågor, och med det ett lugn han inte haft innan. Det var ett fantastiskt fint sätt att fira pappas/morfars födelsedag på för oss två. Ett minne jag alltid kommer bära med mig.

Dessutom hade jag och Gosungen fyraårsjubileum i början av månaden. Tänk att jag jobbat med henne i fyra fantastiska år!
Mars:
Den här månaden innehöll också ett antal födelsedagskalas. I början av månaden hade Gosungen och hennes mamma gemensamt kalas, lilla skitungen fyllde hela 6 år!

I slutet av månaden var det Buspojkens tur att ha kalas, han fyllde 3 år och blev stora killen. Fick ost i födelsedagspresent och sprack nästan av lycka över det.
April:
I april åkte jag till Norrköping och var Buzzador. Jobbade som crew under inspelningen av programmet Ystad-Haparanda, där Gert Fylking och Robban Aschberg gick just den sträckan, till förmån för Cancerfonden – och främst forskning kring prostatacancer. Då det var den sjukdomen som tog min pappa ifrån mig kändes det bara så rätt att åka de 16 milen enkel resa. Och det var en upplevelse!

Den här månaden började också mina problem med magen. Jag var illamående och orkeslös, och förstod inte varför. Det ville inte riktigt ge med sig, och till slut fick jag åtminstone en diagnos – en envis magsjuka. Problemen hängde dock kvar ganska länge, men med lite medicin i kroppen kunde jag fungera någorlunda normalt.

Var hundvakt åt fantastiska Micki också. Det är så roligt att jag får låna honom då och då, det är verkligen världens bästa hund. Den enda hunden jag känner som dessutom faktiskt kramas!
Maj:
Den här månaden tog jag upp mina studier igen, för första gången på 1,5 år. Började kompletteringsplugga och skrev ett antal tentor och examinationer.

Det var också en körfestival i Nynäshamn, tillsammans med Georg Riedel och Stefan Nilsson, samt flera andra körer. Det var en rolig upplevelse, men många av (de mindre bra) sångerna plågade oss länge efteråt…

Blomsterflickan firade sin ettårsdag, och jag insåg hur fort tiden går. Det var ju nyss som Katta suckade över att hon aldrig ville komma ut…

I maj tog jag även steget och kapade av mig det mesta av håret. Blev korthårig för första gången på tio år, och trivdes alldeles utmärkt med det.
Juni:
Var återigen hundvakt åt Micki, och njöt av att få spendera tid tillsammans med honom.

Midsommar firades traditionsenligt hos J och P, och det var lika trevligt som alltid. Det enda vi hade kunnat vara utan var regnet som envisades med att vräka ner just när vi skulle gå bort till stången. Men förutom det var det en mycket mysig tillställning.
Juli:
Den här månaden hände något stort. Jag och R skrev om kontraktet på lägenheten, så att den från och med 1 augusti bara stod på mig. Jag var för första gången någonsin ensam hyresgäst på ett förstahandskontrakt i Stockholms län. En underbar känsla!

Mamma och jag åkte på kryssning, och hade mamma-dotter-tid. Jag älskar att göra såna här saker med min mamma!

Dessutom blev jag blondin igen, även det för första gången på ungefär tio år…
Augusti:
ÄNTLIGEN flyttade jag tillbaka till min lägenhet, efter nästan exakt ett år i exil. Det var så skönt att känna att det nu var min lägenhet.

Nu började jag också plugga på heltid, sista terminen på utbildningen. Läste en musikkurs som i sig var jätterolig, men som jag i efterhand nog aldrig hade valt. Det var alldeles för oorganiserat, lärarna visste inte vad den andra gjorde, vi fick inga betygskriterier (för det fanns inga!), ja listan kan göras lång. Men samtidigt så har jag lärt känna flera nya personer tack vare just den här kursen, så det har allt varit positivt också!

Firade min födelsedag hemma med några vänner. Lagom litet, och lagom mysigt.
September:
Den här månaden fick jag äntligen min dröm förverkligad. Jag gjorde min pappatatuering – hans namn på insidan av handleden, ovanför stjärnorna. Så från och med nu bär jag honom med mig på ytterligare ett sätt.
Oktober:
Nu var det dags för R att flytta till sin nyinköpta lägenhet, och självklart hjälpte jag till. Känns så skönt att vi är vänner och att det känns naturligt att umgås och hjälpa varandra med olika saker.

I oktober hade AcQuire en konsert tillsammans med Haninge Sinfonietta. Mycket trevligt.

Det största som hände den här månaden var att jag offentliggjorde min viktresa. Ett oerhört stort steg för mig att ta, men när jag väl hade gjort det kändes det bra. Har fått så oerhört mycket stöd och knutit nya kontakter tack vare det. Ibland måste man våga för att vinna!
November:
Här gjorde jag en upptäckt som fick mig både chockad och glad. Jag kunde helt plötsligt ta på och av mig mina favoritbyxor utan att knäppa upp dem först. Då insåg jag hur mycket jag faktiskt har gått ner i vikt, och framförallt tappat i centimeter kring midja och höfter.

I slutet av månaden kom så den dag jag fasar för varje år. Pappas dag. Årsdagen för hans död. Nu hade jag levt tre år utan min pappa, och det är tre år för länge…
December:
I december hände mycket. Jag kunde summera årets viktnedgång till tolv kilo, vilket är fantastiskt bra.

Fick hämta ut ett nytt körkort eftersom det var tio år sen sist, vilket fick mig att känna mig gammal för en stund.

Hade JulCapricer med AcQuire, Birger och Fria Röster, vilket var väldigt roligt. Efterföljande efterfest, vilket också var roligt, men jag kände mig åter gammal för en stund.

Drog på mig en ögoninflammation som jag i skrivande stund ännu inte är av med.

Hade köravslutning hemma hos körledaren, vilket var mycket trevligt, om än inte så långvarigt för min del.

Firade jul tillsammans med mamma, vilket var lika mysigt som alltid. Pappa var också med på ett hörn.

Gjorde ett seriöst försök att bli rökfri, men klarade inte mer än 26 timmar. Bättre det än ingenting dock, och nytt försök ska göras snarast.

Sådärja. Där har vi mitt 2009 i kortform. Både bra och dåliga saker som hänt. Hoppas på ett lika innehållsrikt 2010, som förhoppningsvis innehåller övervägande positiva saker.

Det jag däremot är riktigt glad över är löftet jag gav mig själv för ungefär ett år sedan – att jag under 2009 inte skulle vara sjukskriven (mer än någon enstaka dag här och där), och det har jag heller inte varit!

Med detta önskar jag er alla ett riktigt

gott nytt år!

Igår fick jag hem papper om att mitt nya körkort har kommit. Så jag trotsade snöovädret och gav mig ut för att hämta det. Naturligtvis skulle det inte hämtas på mitt vanliga postutlämningsställe, som är närmast. Nej, det lämnades ut via Posten företag, vilket innebär att jag fick ta mig en mycket längre bit bort. I vanliga fall hade jag tagit en promenad dit, längre än så är det inte, men jag hade ingen lust att pulsa i typ halvmeterdjup snö. Nog för att gångvägarna hade plogats, men i den takten som snön föll så hann de ju snöa igen på en kvart eller så. Och enligt SL så skulle bussarna där jag bor inte ha drabbats av några större förseningar. Alltså var valet inte särskilt svårt – det blev buss.

Hur som haver tog jag mig till utlämningsstället och fick visa upp mitt ”gamla” körkort för sista gången innan jag fick det nya i handen. ”Gamla” skriver jag för att det känns som att det inte alls var längesen jag fick det. Men det är tio år sen, och om jag tycker att den här hösten har gått fort så har dessa tio år bara sprungit förbi. När jag har tittat på mitt gamla körkort har jag inte tyckt att jag har förändrats särskilt mycket utseendemässigt, men när jag helt plötsligt stod med båda körkorten i handen och kunde jämföra så såg jag skillnaden. Visst syns det att det är jag på det gamla, men jag ser banne mig inte ut som nitton längre. Om det är bra eller dåligt vet jag inte ;)

Idag ska jag ut och åka kommunalt igen (har inte så mycket att välja på eftersom jag inte har någon bil), ska till Handen och fixa inför JulCapricerna som är imorgon. En konsert kl 16 och en kl 19. Båda är i princip utsålda, finns några enstaka biljetter kvar att köpa på plats. Så om du inte har bokat någon biljett och känner att du gärna skulle vilja gå och lyssna på AcQuire, Fria Röster och Birger imorgon så var ute i god tid! Platsen är Kulturhuset i Handen.

Vi ska repa inför morgondagen också, men jag ska vara där lite tidigare för att bygga scen och dekorera. Imorgon är det rep kl 13 och sen drar det igång. Ska bli kul! Det som är mindre kul är att jag vaknade och kände mig grymt förkyld imorse. Efter lite nässpray känns det bättre, och blir det inte värre än såhär så klarar jag att sjunga både idag och imorgon. Men det är så typiskt att det ska komma precis NU. Inte för att det egentligen finns något BRA tillfälle för en förkylning, men det här är helt klart ett av de sämsta. Men det är alltid så – jag var förkyld när vi hade orkesterkonserten i oktober också. Förra JulCapricen var jag frisk, men då hade jag istället högerhanden i paket, eftersom jag var precis nyopererad. Gjorde operationen 3 dec, och vi hade Capricen den 6 dec. Det var en pärs, och jag hade grymt ont men bet ihop. Egentligen får man inte ha mitella när man genomgått ett handkirurgiskt ingrepp, men jag gjorde ett undantag under själva konserten. Hade aldrig orkat stå och hålla handen högt i flera timmar.

Det roliga är att jag under senhösten har sagt att det ska bli skönt att jag slipper stå med högerarmen mot bröstet den här gången. Sen skapades koreografi till ett av våra nummer. Och naturligtvis ingår det i den koreografin att man står med ena armen mot bröstet (och i mitt fall är det såklart högerarmen)…. Ödets ironi! Men jag får åtminstone ha armen normalt resten av konserten… ;)

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och pyssla klart de sista julkorten. Insåg att det inte fanns en chans att jag skulle hinna skicka dem med julpost, så jag får köpa vanliga frimärken och skicka dem på söndag eller måndag istället. Har haft alldeles för mycket att göra de senaste veckorna, och därför har även bloggen blivit lidande. Ska försöka hinna lägga upp foton på scrappade alster också, det har jag inte hunnit göra på flera månader!

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Och jag kan än idag fascineras över att händerna faktiskt är friska. Att jag klarar av saker utan vidare, saker som var omöjliga innan operationerna. Jag kan öppna ett mjölkpaket utan att behöva klippa upp det. Jag kan sopa rent runt marsvinsburarna utan att tappa all kraft och styrka efter bara några svep med borsten. Jag kan bära hem tunga matkassar utan att få så ont att jag inte kan använda händerna resten av dagen. Jag kan lyfta Gosungen utan att vara rädd att tappa greppet om henne. Jag kan skruva ihop saker med en vanlig skruvmejsel. Jag kan hänga tvätt utan att behöva göra paus efter några plagg. Jag kan sova en hel natt utan att vakna flera gånger av att händerna är totalt bortdomnade. Jag kan lyfta saker med bara en hand utan att tappa eller spilla.

Tänk vad mycket det är som man tar för givet när händerna fungerar. Småsaker som är självklara att klara av. Och hur mycket man anpassar sig och prioriterar när händerna inte längre fungerar. Innan jag var hos min husläkare och bad om remiss till ortopeden, reflekterade jag inte mycket över hur mycket mina händer styrde över vad jag prioriterade att göra eller inte göra. Det var egentligen först förra våren, några månader innan remissen, som jag kände att händerna faktiskt började utgöra ett riktigt stort problem. Då hade jag gått med symptom i nästan tio år…

När jag väl skulle få komma till ortopeden för bedömning var jag långtifrån säker på att jag faktiskt skulle bli beviljad operation. Visst hade jag ont, visst domnade händerna, visst var jag fumlig och kraftlös, men SÅ farligt var det väl ändå inte? Gnällde jag i onödan? Var jag fortfarande för ung (vilket var läkarens förklaring till att ingen åtgärd sattes in när jag fick diagnosen karpaltunnelsyndrom vid 19 års ålder)?

Jag klev in genom dörren till min läkare på ortopeden och tog i hand, bet ihop av smärtan som kom när hon tryckte min hand aningens för hårt, men tänkte att jag nog bara fick för mig att det gjorde ont. Dessutom var hon överläkare i handkirurgi, och jag har sådan respekt för läkare som är specialister. Får liksom för mig att de är extra petiga med att bevilja vad det nu kan vara jag söker för.

Hon presenterade sig, tittade på remissen som min husläkare skickat, och bad mig beskriva mina problem. Jag berättade om värken, domningarna, fumligheten och kraftlösheten. Hon nickade och sa att det i allra högsta grad lät som karpaltunnelsyndrom, och att hon ville göra några enkla test för att bekräfta det.

Först böjde hon min ena handled maximalt, alltså med handflatan ner mot insidan av underarmen, och bad mig säga till när jag kände att det började sticka i fingrarna. Det tog bara några sekunder innan de välbekanta stickningarna dök upp, stickningarna som skulle övergå i domningar om hon fortsatte hålla min handled böjd. Hon släppte min hand och upprepade proceduren med den andra handleden. Samma sak där. Några sekunder innan det stack i fingrarna.

Sedan tog hon fram en liten rund grej med metallpiggar på. Piggarna var olika tjocka och satt antingen ensamma eller i par. Hon bad mig att sträcka fram ena handen och blunda. Sedan tryckte hon försiktigt piggarna mot mina fingertoppar, och bad mig säga om jag kände en eller två piggar. Sedan upprepade hon det med fler piggar, och beroende på tjockleken kunde hon avgöra hur mycket känsel jag hade i fingertopparna, om jag svarade rätt. Har man haft karpaltunnelsyndrom länge så får man ofta nedsatt känsel i fingertopparna. Jag var osäker varenda gång hon tryckte. Sedan upprepade hon proceduren med den andra handens fingertoppar, och jag var lika osäker där.

Efter dessa två enkla test, som inte tog mer än ett par minuter totalt, så la hon sina händer på skrivbordet och tittade på mig. Nu kommer domen, tänkte jag, nu får jag veta om det är så illa som jag tror att det är eller om jag inbillar mig.
Jaha, sa läkaren, du har definitivt karpaltunnelsyndrom och du ligger på den övre gränsen, det är absolut nödvändigt med operation. Hur länge har du haft diagnosen, sa du?
Jag berättade när jag fick den, och hon frågade varför det inte satts in några åtgärder tidigare. När jag förklarade att den läkaren som satte diagnosen ansåg att jag var för ung, att ”man inte opererar så unga”, höjde hon på ögonbrynen.

Sedan förklarade hon att man vanligtvis inte får karpaltunnelsyndrom i så unga år, att sjukdomen sällan dyker upp före medelåldern. Men det finns också en genetisk variant, och eftersom mamma också har haft karpaltunnelsyndrom är det mycket sannolikt att jag har fått just den genetiska varianten. Och har man den så kan man få sjukdomen så tidigt som jag. Jag började känna av symptomen i 18-årsåldern. Sedan sa hon att om man får uttalade besvär så ska det åtgärdas, oavsett ålder. Alltså var inte min första läkares bedömning korrekt, och jag hade gått med symptomen minst åtta år i onödan. Då blev jag förbannad. Den främsta anledningen till att jag hade väntat med att söka hjälp såpass länge som jag ändå gjort var ju för att jag trodde att jag fortfarande var för ung…

Men nu var jag alltså beviljad operation, som skulle göra mina händer friska igen. Friska. Jag mindes inte ens hur det kändes att ha två fullt fungerande händer. Var så van att anpassa allt, att be om hjälp med allt möjligt.

Det har gått ett år och drygt två månader sedan den första operationen. Det var precis när den var genomförd som jag insåg hur sjuka mina händer faktiskt hade varit. Den högra handen var förvisso fortfarande sjuk, men i vänsterhanden hade det skett en gigantisk förvandling. Visst gjorde det ont i såret, jag var ju nyopererad, men bortsett från det hade alla symptom försvunnit. Inte en domning, ingen smärta som strålade från handleden ut i fingrarna och upp i armen. Det blev en sådan kontrast mot den sjuka handen, och jag var så fascinerad. Att en så enkel operation, som tog mindre än 20 minuter från att jag klev in i operationssalen tills att jag klev ut från den igen, kunde åstadkomma detta mirakel.

När operationen av högerhanden var avklarad var det så underbart. Äntligen två friska händer! Nu, ett år senare, är jag fortfarande så tacksam. Jag tar inte längre något för givet. Det är fantastiskt att jag klarar av att göra alla vardagliga saker. För bara lite mer än ett år sedan kunde jag inte det. Idag kan jag.

Så jag ringde ortopeden – de hade stängt för julen. Ringde vårdcentralen istället. Sköterskan i telefon tyckte att det inte lät bra alls, och att jag nog borde komma och träffa en läkare. Jag fick en tid igår, och traskade iväg. Läkaren tittade på såret, tryckte på några ställen och frågade om det gjorde ont (JAA!!). Sen sa han att det var rödare än det borde vara, det hade trots allt gått nästan 3 veckor sen operation. Så han trodde att det var en infektion i såret, och skrev ut en kur antibiotika.

Nu har jag hunnit få i mig nästan två hela dagsdoser (ska ta sista tabletten för idag snart), och det märks skillnad. Jag har fortfarande ont, det är fortfarande svullet och rött, men smärtan är inte lika intensiv längre. Det var ingen meskur läkaren satte mig på heller, 3 tabletter á 750 mg dagligen. Tur att jag har lätt för att svälja tabletter, för de är STORA! Typ dubbelt så stora som en Alvedon :) Men Heracillin is the shit. Några dagar till, sen kommer handen vara bra igen. Eller ja, den kommer vara så bra som vänsterhanden var vid samma tidpunkt efter operation. Och det är jag fullkomligt nöjd med.

Apropå fullkomligt nöjd, det var precis vad jag var i torsdags efter konserten med The Real Group. Shit vad bra de är! Jag kan skryta lite med att jag satt mindre än en halvmeter ifrån Emma Nilsdotter (sopranen) i början av konserten, som om det skulle vara något att skryta med… ;) Men under första låten stod de utspridda bland publiken och sjöng, och jag råkade sitta på den plats som var närmast Emma. Så jag kanske inte ska skriva in det i min meritförteckning, haha.

Vi fick till och med sjunga allsång lite grann. De hade ett arr av Staffan Stalledräng där de hade bytt ut texten mot mer eller mindre störda varianter. En av dem har jag haft som Facebookstatus nu ett tag – ”Staffan var en duktig dräng, vi tackom nu så gärna. Klippte själv sin navelsträng, allt för den ljusa stjärna”. Publiken sjöng med i omkvädet (”vi tackom nu så gärna/allt för den ljusa stjärna) och i refrängen. Sen hade de också ett Pingu-arr. Ni vet, Pingu? Och den störda signaturmelodin? Kolla här annars:

Hur som, de var i alla fall utklädda till pingviner (hur söta som helst, jag har några kort på det som jag kommer lägga upp i fotodagboken) och sjöng sin variant av Pingu-signaturen. Det roliga, förutom själva pingvintemat – de rörde sig såklart som pingviner också – var att man såg hur folk i publiken liksom satt och ”diggade” med. Liksom, vem har inte sett Pingu nångång? Och den där låten fastnar verkligen :)

Efter konserten svävade jag som på små rosa moln. Och jag kommer garanterat att se dem så fort jag får möjlighet igen! Fast jag saknar Margareta, det finns ingen sopran som slår henne. Lyssna på klippet nedan så förstår ni…

Sa jag att den låten också fastnar…? ;)

Så idag kom förklaringen. Julafton är först om 6 dagar, men idag fick jag en julklapp. På paketet stod att jag nu skulle få veta vad det var för ”jippo”, och att det inte kunde vänta till julafton eftersom det då inte skulle vara lika kul. Hmm, tänkte jag och öppnade. Och inuti låg biljetter till julkonserten med The Real Group! Yay! Jag nämnde för mamma för ganska längesen att jag så gärna skulle vilja gå och se dem, och jag visste att de skulle ha julkonsert. Men jag hade inte råd, och tänkte att det fick väl bli nästa år istället. Och så får jag biljetter dit! Är SÅ glad! Min mamma är bäst :)

Igår var jag och tog stygnen efter operationen. Det var inte särskilt behagligt, det sticker och svider eftersom man liksom måste dra i dem för att kunna klippa upp. Dessutom hade ett av stygnen gått upp, så såret hade inte läkt riktigt som det skulle. Eller rättare sagt, större delen av såret hade läkt alldeles utmärkt, men ungefär en centimeter av det var fortfarande öppet. Men distriktssköterskan tejpade ihop och satte nån slags självhäftande plastfilm över, och sa att jag skulle ha det så i ungefär en vecka, så skulle det läka jättefint.

Problemet var bara att den där plasten inte var så hållbar ur självhäftningssynpunkt. Efter några timmar började den lossna i kanterna, och minsta lilla svettning gjorde att den lossnade mer och mer. Löste det temporärt genom att linda gasbinda några varv runt handen, men insåg att det aldrig skulle sitta kvar en vecka ändå. Så idag har jag varit på Apoteket och införskaffat liknande plast, eller plåster är det väl egentligen. Hade lite suturtejp kvar hemma sen förra operationen också, så jag har haft hemsjukvård med mig själv idag. Passade på att rengöra både hand och sår innan jag satte på ny tejp och nytt plåster, eftersom sköterskan missade det totalt igår. Så nu ser det riktigt fint ut :) Det finns fyra plåster kvar i förpackningen, så jag kan byta varje dag och på så sätt ha det fräscht hela tiden. Måste dock köpa mer suturtejp, har bara en liten remsa kvar nu och det räcker inte långt.

Har till och med kunnat scrappa lite! Fick en beställning av Katta för ett tag sen, på tre bokmärken. Buspojkens pedagoger på förskolan ska få dem i julklapp. Ska uppdatera scrappingsidan snarast, finns en del kort som är tillverkade och levererade, men som inte ligger uppe där än. Har gjort julkort i år också, men dem lägger jag inte upp än eftersom de inte har nått mottagarna. Och en del av mottagarna läser på den här hemsidan ;) Men kika in på scrappingsidan så kommer det finnas nya kort och bokmärken att beskåda där!

Katta och Blomsterflickan var här en sväng idag för att hämta beställningen, och jag fick gosa med bebis en stund. Blomsterflickan är sju månader nu, och det är en så härlig ålder! Hon är så med hela tiden, och alltid glad. Rund som en köttbulle och med skrattgrop i ena kinden, de blåaste ögonen och ett gurglande skratt – det går inte att låta bli att älska henne :)

Nej, nu ska jag ta itu med scrappingsidan, sen blir det en ny sväng till Apoteket och sen ska jag bara njuta av musikalisk fulländning ikväll! Puss på er!

Jag minns från förra operationen, att det var ett blåmärke runt själva såret. Eller ja, jag minns det från när bandaget togs av vid suturtagningen. Det var ett ganska litet blåmärke ändå, inte mycket längre än såret och det gick kanske några millimeter ut åt sidorna. Men det här är nåt i hästväg! Det går upp till kanten på bandaget. Då kan jag tillägga att bandaget går nästan ända upp till fingrarna (en centimeter ifrån som mest), och såret slutar mitt på handflatan. Det ser helt groteskt ut!

I övrigt så känns det som att det börjar läka nu. Det spänner en del i såret, precis som det gjorde förra gången. Ont har jag än, men idag har jag låtit bli att ta några värktabletter, eftersom jag ändå inte skulle ut på äventyr. Smärtan är inte värre än att jag kan stå ut med den. Och jag tycker fortfarande att jag kan använda handen mer den här gången. Det underlättar betydligt vid på- och avklädning, samt när jag ska torka mig efter en dusch. Jag har fortfarande stora svårigheter att greppa med handen, pincettgreppet funkar inte alls. Men jag kan liksom kroka i ett finger i det plagg som ska på eller av, och sen dra upp eller ner det utan problem. Svullnaden i fingrarna har gått ner något också.

Däremot upptäckte jag en riktigt skum grej tidigare idag. När jag stack ner fingret under bandaget för att kolla blåmärket så kände jag att det var en del av handflatan som var iskall. Resten av handen, inklusive fingrarna, var varm. Mycket skumt. Vad kan det bero på? Men jag tänkte att jag skulle avvakta till imorgon, om det är likadant då så ringer jag ortopeden och frågar. Men några timmar senare kände jag efter igen, och då var det varmt även där. Så om inget oväntat händer behövs inget samtal. Skönt.

Idag har verkligen varit en slappdag. Var så trött igår kväll efter en heldag med rep och konsert (den gick jättebra!) att jag däckade i soffan strax efter 21. Slumrade till och från där, sen gick jag och la mig i sängen och toksov till seeent idag. Sen har jag knallat runt i pyjamas hela dagen och bara varit. Tog en dusch för några timmar sen, det är ungefär det mest avancerade dagen har bjudit på. Nog för att det är lite underhållande att titta på handen när den är inplastad och ihoptejpad, men ni kan ju ana vilken nivå det har varit på resten av dagen om DET är det mest roande…

Nej, kära vänner, det blir nog inte roligare än såhär idag. Jag är allmänt seg och slö, och ska nog ta och krypa i säng ganska omgående när jag har lagt upp det här. Kanske blir det ett roligare inlägg imorgon! Puss på er!

M (mamma): ”Det här är MIN lägenhet, här pratar jag så mycket jag vill. Sluta skrik åt mig, annars kastar jag ut dig. Och sen kastar jag ut din låda genom balkongen.”
P (personen): ”DÅ ANMÄLER JAG DIG!”
Slut citat

Som sagt, tillåt mig småle lite. Ursäkta mig, men anmäla? För vad? Kast med liten kartong? Jag satt i soffan och kunde knappt hålla mig för skratt. Vem behöver komediserier med en sådan här person i närheten? Förvisso, fars kan vara roligt men då önskar jag en annan rollbesättning, tack. Så ledsen hördu, det du försöker kasta på oss fastnar tyvärr inte. Leta upp några som inte känner till så mkt om den ”förra” tiden och kör det här spelet med dem. Att gå runt med så mycket hat i blicken kan heller inte vara hälsosamt. Och du kanske ska försöka säga vad DU själv tycker och anser istället för att säga ”men mina vänner tycker..”"men mina vänner vet..”"men blablabla” Berätta gärna din åsikt, men blanda inte in deras. Om de tycker något är de mer än välkomna hit så kan vi prata.

Jag har mer, vill du höra?

I  övrigt har jag och lite annat AcQuirefolk stöttat Fria Röster under deras lunchkonsert idag. Jag fick mig till och med tilldelad en solostämma och en överstäma. Mycket najs. På kvällskvisten var vi i konsertlokalen (Ribbyskolan i Västerhaninge, vår årliga JulCaprice som går av stapeln imorgon (idag, klockan är över midnatt) kl 16.00. För mer information, se http://www.acquire.se/. Vi var några (6)  tappra själar; fyra arbetsföra, en med käpp och så jag med hand i paket. Men det gick alla tiders! Ska bli kul att komma dit imorgon.

Och det råder ingen speciell brist på skjuts för en skadskjuten Mogi :) Blev hämtad vid ytterdörren av S-I och körd till lokalen, han erbjöd även returresa. När vi skulle hem hann körledaren flika in att jag ju kunde åka med honom. Då hörs det från L:s håll – ”Nej nej, jag kör hem henne!” Det blev iaf att jag åkte med L, eftersom gubbarna inte hade filosoferat klart. Men L nöjde sig inte med att köra hem mig, nejdå. Hon har även erbjudit sig att hämta mig imorgon förmiddag också! Vilka fantastiska körvänner jag har!

Nu har jag fått ur mig det väsentligaste av händelserna sen sist, så nu ska jag och jättehanden sjunka ner en bit längre i sängen och SOVA! Puss på er så länge!

Hann läsa några sidor i en skvallertidning innan narkosläkaren kom och drog formalia med mig. Jag skulle ju inte sövas, men det är standard att det är narkospersonal med under operationen OM det skulle behövas. Sen gick han, och så hann jag läsa en sida till innan det kom en sköterska med piller jag skulle ta i förebyggande syfte. Två starka Alvedon och en Voltaren. Svepte min lilla cocktail och hann lyfta på tidningen lagom till att kirurgen kom in och kollade läget. Hon frågade om jag ville ha lugnande innan, men jag klarade ju av det förra gången utan, så jag valde att avstå. Men hon sa att om jag ändrade mig när jag väl låg på operationsbordet skulle jag säga till så skulle de sätta kanyl i så fall. Kändes bra att veta. Jag frågade också om värken jag har känt i vänsterhanden, och hon sa att i och med att ligamentet som delades vid operationen har växt ihop och nu är något längre än innan, så är jag mer rörlig i tummen än vad jag varit innan. Anledningen till att det gör ont är för att ligamentet inte riktigt har anpassat sig än, men det var helt normalt.

Sen gick hon iväg för att förbereda det sista i operationssalen, och några minuter senare blev jag hämtad av en sköterska. På vägen kompletterades min stass med en accessoar i form av en oerhört flashig blå mössa. Uppiffad till max klev jag så in i operationssalen och fick hoppa upp på scenen, dvs operationsbordet. Omsvärmad av en kirurg och fyra sköterskor som såg till att allt kändes bra. Fick frågan igen om lugnande, men avböjde även den här gången. Sen fick jag ligga och sträcka armarna åt varsitt håll medan jag utrustades med en blodtrycksmanschett på vardera överarm, samt en ”strumpa” på högerarmen. Efter det tvättades min högerhand noga, och sen la kirurgen bedövningen, vilket var lika obehagligt som jag mindes det från förra gången.

Då hade ännu inte det gröna operationsskynket satts upp, så jag passade på att kika när de fyra sticken var avklarade (vägrade titta innan, sprutor är ingen hit). SHIT vad handen såg ut! Det blödde ur de fyra injektionshålen och bedövningen gör att det liksom svullnar upp. Så i handflatan hade jag fyra ”bulor”, såg helt groteskt ut. Sen när bedövningen hade börjat verka sattes så skynket upp och kirurgen klämde lite i handflatan för att se så att jag verkligen var bedövad. Och det var jag, kände att hon rörde vid handen men inte mer än så.

Sen var det dags att skapa blodtomt fält, vilket gjordes genom att de satte ett högt tryck på blodtrycksmanschetten, ungefär så hårt att jag trodde armen skulle gå av, och en gummilinda lindades hårt runt underarmen. Det var inte alls behagligt! Inte värre än bedövningen, men inte mycket bättre. Sen satte huvudattraktionen igång. Samma skumma känsla när handflatan liksom delade sig, men ingen smärta. Tyckte det gick fortare den här gången. Sen var jag å andra sidan mer förberedd och visste vilka moment som skulle komma när, plus att jag var så otroligt trött (sov bara en knapp timme inatt) så jag nästan slumrade till. Var så avslappnad att narkossköterskan som satt på min sida av skynket frågade mig flera gånger om jag mådde bra. Och det gjorde jag! Blev nästan lite förvånad  när kirurgen sa att hon nu satte näst sista stygnet. Redan färdigt?

När jättebandaget var på plats fick jag åter komma till väntrum nr 2, och det efterlängtade fikat! Hade druckit en snabb kopp kaffe imorse, men kaffe utan mjölk är inte särskilt gott. Hungrig som en varg var jag också, så de två ostmackorna jag fick smakade ljuvligt. Satt där och filosoferade en stund under en filt, och sedan kom kirurgen med alla papper jag skulle ha med mig hem. Ett papper till distriktssköterskan om suturtagning den 17 dec, en patientenkät som ska tillbaka till sjukhuset om 2-3 veckor, instruktioner om rörelseträning för handen, och så läkarintyget. Hon frågade mig innan operationen hur länge jag trodde jag behövde vara sjukskriven, och jag kände att det nog behövs minst 6 veckor, kanske till och med 8. Men hon sjukskrev mig i alla fall till 17 januari, vilket är 6 veckor. Efter det, om jag känner att jag behöver 2 veckor till, så tar jag det via min husläkare.

Och nu är jag hemma igen, mycket nöjd över dagen. Ont har jag, men jag har just petat i mig omgång två med Alvedon/Ipren, och då är smärtorna på en klart hanterbar nivå. Har för mig att jag inte kunde använda vänsterhanden alls första dagen, men nu har jag suttit och skrivit hela det här inlägget med båda händerna. Det känns förvisso, men det gör inte jätteont. Svullen är jag dock, fingrarna ser ut som små prinskorvar! De är liksom nästan jämntjocka hela vägen. Minns inte att det var så med vänsterhanden, men mamma hävdar att det var det, så jag har nog bara förträngt det. Summa summarum så är jag jätteglad för att det äntligen är gjort nu. Jag har sett fram emot det här sen i början av augusti, då jag fick veta att jag var beviljad operation. Och nu, fyra månader senare, är båda operationerna avklarade. Så fantastiskt. Och jag märker redan skillnad på högerhanden! Det gör ont, men inte en enda domning har det varit.

Nu ska jag slänga mig i tv-soffan igen (har typ legat där hela dagen, men..) och titta på Bonde söker fru. Lite kvalitetstv såhär på kvällskvisten ;) Puss på er!