Jag tänkte att jag för första gången ska försöka mig på att sammanfatta året som gått. 2009 har varit ett år fyllt av både positivt och negativt, och jag har ännu inte riktigt bestämt mig för om jag ska se det som ett bra år, ett dåligt år eller ett ok år. Det har iaf varit bra mycket bättre än 2008, så mycket vet jag! Men nu kör vi:

Januari:
En av årets allra första dagar hade jag och Katta en liten möhippa för henne. Vi gick på bio och åt en bit mat efteråt. Precis hennes stil, hon är inte den som vill ha något storstilat och jätteavancerat. Hon var nöjd med vår lilla tjejkväll (vi hade inte varit ute tillsammans på det sättet sen innan hon fick barn!) och då var jag också nöjd.

Den 10 januari var det så dags. Katta och Bayern vigdes till man och hustru, och det blev precis så vackert som vi ville. Jösses vad vi kämpade för att få allt klart i tid. Men det var det värt! Jag är glad att jag fick vara en del av alltihop mer än som ”bara” gäst.

Något annat roligt som hände i januari var att min fyra månader långa sjukskrivning, efter handoperationerna, äntligen var tillända. Jag jobbade dels med Zarah, men började även springvikariera på några olika förskolor. Och min katastrofala ekonomi var helt plötsligt inte lika katastrofal längre.

Dessutom fyllde mamma år i slutet av januari, konstigt nog blir hon bara yngre och yngre varje år?

Februari:
I februari var det pappas födelsedag. Den tredje födelsedagen utan honom. Men den här gången blev det en väldigt speciell sådan, eftersom jag och min systerson åkte och hälsade på honom vid minnesplatsen. Systersonen fick äntligen svar på alla sina frågor, och med det ett lugn han inte haft innan. Det var ett fantastiskt fint sätt att fira pappas/morfars födelsedag på för oss två. Ett minne jag alltid kommer bära med mig.

Dessutom hade jag och Zarah fyraårsjubileum i början av månaden. Tänk att jag jobbat med henne i fyra fantastiska år!
Mars:
Den här månaden innehöll också ett antal födelsedagskalas. I början av månaden hade Zarah och hennes mamma gemensamt kalas, lilla skitungen fyllde hela 6 år!

I slutet av månaden var det Eriks tur att ha kalas, han fyllde 3 år och blev stora killen. Fick ost i födelsedagspresent och sprack nästan av lycka över det.
April:
I april åkte jag till Norrköping och var Buzzador. Jobbade som crew under inspelningen av programmet Ystad-Haparanda, där Gert Fylking och Robban Aschberg gick just den sträckan, till förmån för Cancerfonden – och främst forskning kring prostatacancer. Då det var den sjukdomen som tog min pappa ifrån mig kändes det bara så rätt att åka de 16 milen enkel resa. Och det var en upplevelse!

Den här månaden började också mina problem med magen. Jag var illamående och orkeslös, och förstod inte varför. Det ville inte riktigt ge med sig, och till slut fick jag åtminstone en diagnos – en envis magsjuka. Problemen hängde dock kvar ganska länge, men med lite medicin i kroppen kunde jag fungera någorlunda normalt.

Var hundvakt åt fantastiska Micki också. Det är så roligt att jag får låna honom då och då, det är verkligen världens bästa hund. Den enda hunden jag känner som dessutom faktiskt kramas!
Maj:
Den här månaden tog jag upp mina studier igen, för första gången på 1,5 år. Började kompletteringsplugga och skrev ett antal tentor och examinationer.

Det var också en körfestival i Nynäshamn, tillsammans med Georg Riedel och Stefan Nilsson, samt flera andra körer. Det var en rolig upplevelse, men många av (de mindre bra) sångerna plågade oss länge efteråt…

Malva firade sin ettårsdag, och jag insåg hur fort tiden går. Det var ju nyss som Katta suckade över att hon aldrig ville komma ut…

I maj tog jag även steget och kapade av mig det mesta av håret. Blev korthårig för första gången på tio år, och trivdes alldeles utmärkt med det.
Juni:
Var återigen hundvakt åt Micki, och njöt av att få spendera tid tillsammans med honom.

Midsommar firades traditionsenligt hos Jennifer och Patrik, och det var lika trevligt som alltid. Det enda vi hade kunnat vara utan var regnet som envisades med att vräka ner just när vi skulle gå bort till stången. Men förutom det var det en mycket mysig tillställning.
Juli:
Den här månaden hände något stort. Jag och Rikard skrev om kontraktet på lägenheten, så att den från och med 1 augusti bara stod på mig. Jag var för första gången någonsin ensam hyresgäst på ett förstahandskontrakt i Stockholms län. En underbar känsla!

Mamma och jag åkte på kryssning, och hade mamma-dotter-tid. Jag älskar att göra såna här saker med min mamma!

Dessutom blev jag blondin igen, även det för första gången på ungefär tio år…
Augusti:
ÄNTLIGEN flyttade jag tillbaka till min lägenhet, efter nästan exakt ett år i exil. Det var så skönt att känna att det nu var min lägenhet.

Nu började jag också plugga på heltid, sista terminen på utbildningen. Läste en musikkurs som i sig var jätterolig, men som jag i efterhand nog aldrig hade valt. Det var alldeles för oorganiserat, lärarna visste inte vad den andra gjorde, vi fick inga betygskriterier (för det fanns inga!), ja listan kan göras lång. Men samtidigt så har jag lärt känna flera nya personer tack vare just den här kursen, så det har allt varit positivt också!

Firade min födelsedag hemma med några vänner. Lagom litet, och lagom mysigt.
September:
Den här månaden fick jag äntligen min dröm förverkligad. Jag gjorde min pappatatuering – hans namn på insidan av handleden, ovanför stjärnorna. Så från och med nu bär jag honom med mig på ytterligare ett sätt.
Oktober:
Nu var det dags för Rikard att flytta till sin nyinköpta lägenhet, och självklart hjälpte jag till. Känns så skönt att vi är vänner och att det känns naturligt att umgås och hjälpa varandra med olika saker.

I oktober hade AcQuire en konsert tillsammans med Haninge Sinfonietta. Mycket trevligt.

Det största som hände den här månaden var att jag offentliggjorde min viktresa. Ett oerhört stort steg för mig att ta, men när jag väl hade gjort det kändes det bra. Har fått så oerhört mycket stöd och knutit nya kontakter tack vare det. Ibland måste man våga för att vinna!
November:
Här gjorde jag en upptäckt som fick mig både chockad och glad. Jag kunde helt plötsligt ta på och av mig mina favoritbyxor utan att knäppa upp dem först. Då insåg jag hur mycket jag faktiskt har gått ner i vikt, och framförallt tappat i centimeter kring midja och höfter.

I slutet av månaden kom så den dag jag fasar för varje år. Pappas dag. Årsdagen för hans död. Nu hade jag levt tre år utan min pappa, och det är tre år för länge…
December:
I december hände mycket. Jag kunde summera årets viktnedgång till tolv kilo, vilket är fantastiskt bra.

Fick hämta ut ett nytt körkort eftersom det var tio år sen sist, vilket fick mig att känna mig gammal för en stund.

Hade JulCapricer med AcQuire, Birger och Fria Röster, vilket var väldigt roligt. Efterföljande efterfest, vilket också var roligt, men jag kände mig åter gammal för en stund.

Drog på mig en ögoninflammation som jag i skrivande stund ännu inte är av med.

Hade köravslutning hemma hos körledaren, vilket var mycket trevligt, om än inte så långvarigt för min del.

Firade jul tillsammans med mamma, vilket var lika mysigt som alltid. Pappa var också med på ett hörn.

Gjorde ett seriöst försök att bli rökfri, men klarade inte mer än 26 timmar. Bättre det än ingenting dock, och nytt försök ska göras snarast.

Sådärja. Där har vi mitt 2009 i kortform. Både bra och dåliga saker som hänt. Hoppas på ett lika innehållsrikt 2010, som förhoppningsvis innehåller övervägande positiva saker.

Det jag däremot är riktigt glad över är löftet jag gav mig själv för ungefär ett år sedan – att jag under 2009 inte skulle vara sjukskriven (mer än någon enstaka dag här och där), och det har jag heller inte varit!

Med detta önskar jag er alla ett riktigt

gott nytt år!

När jag var och hälsade på Marianne med familj för ett tag sen sa hon en sak som fick mig att fundera rejält. Efter mitt besök hos dem skulle jag nämligen åka och hämta upp hunden Micki, som jag brukar vara hundvakt till då och då. Marianne frågade då hur jag kände hans matte och husse, och jag berättade att det var hos dem jag var inneboende för några år sen. Och det var när jag bodde hos dem som Micki kom till Sverige (han är hittehund från Spanien, Malaga närmare bestämt, och kom hit genom en av många organisationer som tar hand om hittehundar och sedan omplacerar dem) och blev en del av familjen. Även sedan jag flyttade därifrån har vi hållit kontakten, pratat ibland, setts ibland, och så har jag som sagt varit hundvakt då och då.

I och med det kom vi in på hur mitt boende har varit de senaste åren. Jag var tvungen att tänka efter när det faktiskt var jag var inneboende, och fick då räkna bakåt. Flyttade till den här lägenheten 2006 (flyttade förvisso ut 2008 och tillbaka igen 2009 också), innan dess bodde jag i andra hand norr om stan i 1,5 år – från feb 2005 till aug 2006. Och det var innan andrahandslägenheten som jag var inneboende, också det i 1,5 år – från sommaren 2004 till feb 2005. Innan dess bodde jag hos mamma och/eller pappa ett tag.

Marianne frågade då: ”Men när bodde du hos X då?” (X är min och Mariannes fd vän, som jag tidigare skrivit om, när det gällde kartongen som skulle hämtas, rättegången och allt som var runt det, för ungefär ett år sen.)
”Vad menar du?” sa jag.
”Jomen, X säger att du har bott där.”
”Eh, nej…? Jag har också fått höra att jag har bott där, men det stämmer inte.”

Till saken hör att jag under hösten  2004 blev hotad på mitt dåvarande jobb, av en pappa till ett av barnen på min avdelning. Det handlade om rena dödshot, och ledde också till rättegång. Pappan blev dock aldrig dömd eftersom han tog livet av sig i häktet. Dessa hot fick mig att må oerhört dåligt under en period, och det var också i den vevan som jag fick diagnosen panikångest. Och just när hoten inträffade så jobbade X extra på samma jobb. Eftersom jag inte vågade vara ensam vet jag att jag sov hos X en del under den första tiden efter hoten, så vi kunde åka till jobbet tillsammans. Men det var inte varje natt, och det rörde sig om max 3-4 veckor totalt. Sov minst lika ofta hemma hos mamma och mötte upp X vid tåget istället.

När det här med kartongen skedde, alltså när jag för tredje (och sista) gången bad X hämta den, fick jag en massa sms från X om vilken hemsk person jag var, hur jag bara hade utnyttjat X, att jag minsann hade bott där i tre månader och så vidare. Dessa tre månader som det påstods att jag hade bott hos X var alltså de 3-4 veckor under hösten 2004 när jag sov där då och då. Jag la aldrig ner någon energi på att ifrågasätta eller dra det vidare för att få reda på hur X kunde få det till att jag hade BOTT där i tre MÅNADER. Tänkte mest att om X vill se det så, må så vara. Jag vet ju hur det verkligen gick till. Orkade inte med en massa tjafs.

Men nu sa Marianne till mig att X har sagt att jag har bott där i SEX månader. What?! Tre månader har jag ju hört, men sex månader? Det får mig att fundera över vad X tror att det finns att vinna på att säga att jag har bott där. Och varför den påstådda tiden helt plötsligt har dubblerats? Varför ens hitta på något sådant? För att få sympati från sina ”vänner” och få mig att framstå som en snyltare och parasit?

För det enda andra alternativet, om vi nu ponerar att X inte har hittat på det här, är att jag har haft en sex månader lång minneslucka mellan typ september 2004 och mars 2005. Det går liksom inte heller ihop, i och med att jag flyttade till andrahandslägenheten i februari 2005? Och dessutom minns jag mycket tydligt att jag började studera på Lärarhögskolan i januari 2005.

Herregud. Jag trodde cirkusen med X var över nu. Att X hade gett upp och slutat snacka skit om mig. Jag har inte brytt mig nämnvärt om X det senaste året, bara fått lite uppdateringar från gemensamma vänner/bekanta, eftersom vi råkar ha en del sådana. Och då vill jag poängtera att det inte generellt rör sig om skitsnack. Och för mig är det dessutom så att jag anser att det är upp till var och en att bestämma vilka som är ens vänner. Alltså skulle jag aldrig någonsin tvinga någon av våra gemensamma vänner eller bekanta att välja sida. Vill de umgås med X så har jag inga problem med det. Men JAG har ingen längtan efter att umgås med X. Alltså vet de gemensamma vännerna/bekanta att det inte riktigt är läge att bjuda hem både mig och X på till exempel en liten mysig middag samtidigt. På en lite större fest är det helt okej för mig om X också skulle vara bjuden. Om X har problem med det vet jag inte, men det bryr jag mig ärligt talat inte om heller. Jag kan vara artig och trevlig om det krävs, men mer än så blir det inte. Inget småprat, för jag har ingenting att säga X. Men jag har å andra sidan ingenting att vinna på att vara otrevlig, alltså är jag trevlig istället. Vad jag sedan tycker och tänker är en annan sak.

Men uppenbarligen tänker inte X som jag, eftersom det fortfarande sprids lögner om mig. Jag tänker inte lägga ner någon större energi på det den här gången heller, men det vore intressant att få svar på VARFÖR. Så om någon som känner X , eller möjligen X själv, läser detta, och har en förklaring till varför det påstås att jag har bott hos X i sex månader tar jag gärna emot den.

Och anledningen till att jag väljer att kalla den här personen för X, är helt enkelt för att jag inte vill hänga ut personen ifråga. Oavsett hur illa behandlad jag än anser mig vara av X, har jag absolut ingenting att vinna på att hänga ut X här. Gör jag det sänker jag mig till samma sandlådenivå som jag anser att  X befinner sig på, och det är bara onödigt. Det tar energi och ger ändå ingenting vettigt. Men tro mig, om jag hade velat hänga ut X, så finns det mycket att skriva. Oerhört mycket. Men det är saker som stannar hos mig. Därför väljer jag istället att anonymisera genom att skriva X, och på sätt skyddas X’s identitet. Endast de som känner X, och som känner till det jag har berättat om i det här inlägget, vet vem jag skriver om. Och de personerna är redan ”inblandade” i och med att de känner mig och/eller X.

Har Micki här över helgen. Världens finaste hund! Hämtade honom igår, käkade lunch med Mingan & Ida. Vi lyckades precis pricka in den lilla soltiden som blev, så vi satt på uteservering och njöt.

Idag jobbade jag mitt sista pass på nästan en månad med Zarah. Kommer kännas tomt. Men hon kommer ha det jättebra med sin pappa, han skämmer bort henne totalt. Och det är klart att hon ska få lite lyx i vardagen, hon också. Är det semester så är det, liksom.

I övrigt så rullar det in jobb både här och där, det gillas skarpt. Bara idag har jag pratat med två ställen, och blivit erbjuden jobbdagar i sommar. Så nu är jag uppbokad på tre olika förskolor, vilket innebär att jag klarar min ekonomi ända fram till i höst. Det känns riktigt bra. Har dessutom kunnat lägga undan en hel del från majlönen, så om det blir lite mindre inkomst någon månad gör det ingenting. Jag har så jag klarar mig. Och om jag får tillräckligt i lön så kommer de sparade pengarna att investeras i saker till lägenheten.

Det är förresten klart nu, att jag flyttar tillbaka till min lägenhet i sommar! När exakt det blir vet jag inte än, men jag har sagt att SENAST i mitten av augusti vill jag flytta in. Vill fira födelsedagen i min lägenhet. Sen får vi se. Det kan bli flytt tidigare också, allt beror nu på när R hittar en bostadsrätt och när det är inflyttning för honom i den. Eventuellt bor vi ihop ett par veckor, vi har diskuterat det fram och tillbaka och känner båda att det förvisso inte är en optimal lösning, men en kortare period funkar det alldeles utmärkt. Han förstår att jag börjar längta tillbaka. Och jag skulle aldrig kunna kasta ut honom. Visst, hittar han ingen lägenhet inom rimlig tid så får vi väl hitta en alternativ lösning, men ett par veckor eller möjligen nån månad eller två funkar. För det känns väldigt taskigt att han ska behöva flytta till något temporärt ställe i typ en månad, för att sedan flytta IGEN. Bara onödiga kostnader och onödigt arbete.

Saknar mina marsvin också. Tur att de har en så fantastisk ”husse” som tar hand om dem. Det är mer jobb än man tror. Visst, att bara ge dem mat och hö tar max 10 minuter totalt varje dag. Men sen ska burarna städas, klorna ska klippas, Sissa ska ha ögondroppar morgon och kväll… och allt detta gör R. Han vet att det bara är att säga till om han vill att jag kommer och städar burarna, men oftast gör han det själv ändå. Det enda jag gör är att ge honom ”marsvinspengar” varje månad, så han kan köpa mat/hö/spån. Vilken fantastisk vän jag har som ställer upp så för mig. Det känns så fånigt att kalla honom för ”mitt ex”, för han är ju fortfarande i hög grad närvarande i mitt liv. Förvisso inte som pojkvän, men definitivt som vän. En väldigt nära vän.

Nu har klockan precis passerat midnatt, och det är dags för mig och Micki att krypa ner i sängen. Jag under täcket, han ovanpå, på mina fötter.

Just nu går allt verkligen i ett. Jag blev till slut frisk från den där skiten, var hos läkaren och fick konstaterat att det var magsjuka. Det togs en del prover, och alla visade normala värden. Bra det åtminstone!

Nu har jag jobbat som en galning, känns det som. Med start förra måndagen, så jobbade jag 9 dagar i sträck, den 10:e dagen (i onsdags) skrev jag en tenta, sen jobbade jag en dag till. Efter 11 fullspäckade dagar fick jag så en ledig dag, den 1 maj. Sen skulle cirkusen dra igång igen igår, men då sa kroppen ifrån. Det där förbaskade illamåendet kom tillbaka och jag fick ringa och sjukanmäla mig. Idag har jag kunnat jobba, men med Postafen i kroppen och ett mående som inte alls är på topp. Som grädden på moset har jag ju naturligtvis varit förkyld i en vecka också! Fast det kan jag stå ut med, det enda jag stör mig på är att det inte verkar vilja bli bättre… Börjar misstänka att stress kan vara en stor anledning till att jag mår som jag gör :(

Imorgon börjar skolan igen också. Ska läsa en kompletteringskurs nu under maj månad. Parallellt med skolan ska jag jobba på förskolan, och en del pass med Zarah. Blir fullt upp ett tag till, med andra ord. Den här veckan blir det dessutom en massa sjungande, eftersom vi har konsert i Nynäshamn nästa helg. Totalt blir vi drygt 250 körsångare (de flesta från Nynäs), och så är Stefan Nilsson och Georg Riedel med. Det är 2 rep i Nynäs tillsammans med alla körer (onsdag och fredag), sen har AcQuire/Fria Röster ett extra rep på torsdag, sen lördag-söndag är det rep och konserter båda dagarna. Två konserter på lördag och en på söndag. Men roligt ska det bli!

Har haft Micki här en vecka nu också. Imorgon ska han hem igen, och det kommer bli så tomt! Han sover på mina fötter varje natt, det blir trångt men mysigt… och när han åker hem så ligger jag alltid ihopkrupen första natten, trots att jag har gott om plats. Man vänjer sig fort!

För övrigt så har Zarah blivit SÅ stor nu! Hon har tappat fyra tänder, inte samtidigt förvisso men inom en ganska kort tidsperiod ändå. De två första (framtänderna i underkäken) tappade hon under tiden jag var sjukskriven. Den tredje (tanden precis till vänster om framtänderna i underkäken) tappade hon förra helgen när jag jobbade, helt plötsligt så klirrade det till på tallriken när hon åt middag :) Den fjärde (vänster framtand i överkäken) tappade hon i torsdags, på förskolan. Så nu har hon en riktigt schysst glugg upptill! De nya framtänderna i underkäken har kommit upp, så det är bara en liten glugg där efter den tredje tanden. Men hon hade ju en ganska stor glipa mellan framtänderna i överkäken innan, så den glipan är STOR nu. Hon är hur söt som helst! Tog kort på henne idag där man ser den ordentligt, ska lägga upp den i fotodagboken så fort jag får tid och ork att redigera de foton som ligger och skräpar…

Just nu vill jag bara sova. Det är nog dags att göra det också, ska upp tidigt imorgon! Måste åka hemifrån före 07.00, eftersom jag ska vara på plats i skolan kl. 08.00… mitt i natten! Uppdaterar mer detaljerat om vad som har hänt nån dag när jag har mer ork än nu… Puss på er så länge!

Vad var det jag skrev om i förra inlägget? Att jag skulle varva ner, lyssna på kroppen och inte stressa som fan. Hur bra har det gått på en skala då? Svar: åt helvete!

Kändes som om jag hade lika mycket att göra den här veckan som gått jämfört med veckan innan. Och naturligtvis kom ju bakslaget lagom till helgen. Märkte under torsdagen att allt inte stod rätt till, men då tänkte jag ”äh, det är snart fredag” och körde vidare. I lördags brakade det. Skulle åka till mamma och förbereda pastasalladen till söndagens inspelning, men jag orkade inte göra ett dugg. Bara grät och mådde skit. Stackars Rikard fick sitta i tfn med mig i en timme och bara lyssna på när jag grät. Det kan inte ha varit så roligt. Jag kom inte fram till mamma förräns vid 21-tiden, och egentligen hade jag tänkt komma dit tidigt på eftermiddagen.

Jag MÅSTE börja lyssna på min kropp! Den säger inte ifrån för att det är kul, den säger ifrån för att den mår dåligt och inte orkar mer. Idag ringde jag till vårdcentralen, insåg att det inte är bra att må som jag har gjort de senaste veckorna, dvs att jag har haft ont i magen, svårt att äta, blivit illamående när jag väl har ätit, nästan konstant haft huvudvärk och känt mig allmänt hängig. Hon jag fick prata med var riktigt vettig, vilket är extremt ovanligt på min vårdcentral… jag berättade om mina symptom, hon frågade lite runt omkring, och sen kom hon fram till att det antagligen är något stressrelaterat. Det var ju det jag misstänkte. Hon rådde mig att prova några receptfria mediciner, äta regelbundet – små portioner ofta, försöka röra på mig och varva ner. Så det är vad jag planerar att göra den här veckan. Nu har jag chansen att ta det lugnt eftersom det inte är något schemalagt i skolan. Dessutom har jag Micki, och han hjälper mig att komma ut och promenera. Märker redan på en dag att jag mår lite bättre. Det är skönt att komma ut en stund då och då.

Iofs fick jag ett tokryck på en kärring idag som vägrade koppla sina hundar. BIAAAATCH! Folk som inte känner till ”allmänna hundregler” bör fan inte ha hund. Dessutom hade hon mage att förolämpa mig med frasen ”man borde släppa lös din hund och koppla dig istället”. Då krävdes det mycket självbehärskning för att jag inte skulle springa fram och nita kärringjäveln.

I övrigt har dagen som sagt varit ganska hyfsad. Pluggandet har det dock gått segt med, har inte haft koncentration nog att ägna mig så mycket åt det. Suttit och läst lite, men inte fått nåt skrivet än. Tar nya tag imorgon.

Har beställt både en vinterjacka och ett nytt tangentbord idag! Börjar ledsna på mitt gamla tangentbord, det har snart gjort sitt. Dessutom är det så mycket skit i det, trots att jag har gjort rent det ett par gånger. Det är helt enkelt dags att byta. :)

Nej nu får det vara nog för idag. Orkar inte blaja mer.

*OFF*

…och jag hoppas att den kommer vara lite lugnare än förra veckan. Då var det stress, stress och åter stress. För att sammanfatta:

Måndag: skola 9-15, hade Bild & Form-workshop. Det var iofs roligt, vi fick skapa en massa i olika material. Jag gjorde en myra i gips och en otroligt ful skedhistoria i trä. På kvällen var det kör. Var hemma vid 23-tiden ungefär.

Tisdag: skola 9-15. Basgruppseminarium mellan 9-12 och sen introduktion till Utelek mellan 13-15. Jag stack dock tidigare eftersom jag skulle vara på gruppen 14.45. Stressade tillbaka till Sollentuna, gick på gruppen, sen stress tillbaka till stan för att ha Zarah några timmar på kvällen då hennes mamma skulle på bio. Zarah var på uselt humör och bara skrek. Till slut fick jag henne att somna iaf. Var väl hemma vid 22.30.

Onsdag: inget schemalagt i skolan, däremot satt jag och försökte plugga lite hemma. Det gick väl sisådär. Sen åkte jag och hämtade Zarah. Hon var jätteglad när jag hämtade henne på dagis och hela vägen hem, men så fort vi kom innanför dörren satte skrikandet igång igen. Det var längesen hon höll på såhär när jag har haft henne, men sen kom jag på vad det antagligen berodde på. I måndags började hon på nytt dagis, och det är många nya intryck.. och så är hon ju aptrött när jag hämtar henne, och då vill hon bara vara med mamma. Inte konstigt att hon är på sånt humör då. Men det lugnar sig nog om ett tag. Var väl hemma vid 20-tiden, och då kom R också. Skönt att hinna umgås lite.

Torsdag: skola 9-15. Vi hade Utelek vid Stora Skuggan. Det var riktigt roligt, men ganska tröttsamt att vara ute en hel dag. Efter det mötte jag upp mamma på Centralen. Vi gick på stan lite och käkade middag ihop. Sen var det rep med Lönnå inför Sånger för Livet, mellan 18.30-22, i Filadelfiakyrkan. Det blev en helt annan känsla att sjunga ihop med 500 pers (iofs var de flesta tanter från Knäckebrödhult) än att bara sjunga med AcQuire. Och Lönnå är ju en körledare utan dess like. Gubben är över 70 år, men har energi som en duracellkanin. Intressant, men trött var man sen. Var väl hemma vid 23-tiden.

Fredag: efter en vecka fullpackad med saker och knappt nån tid att varva ner så kom raset. Under natten hade jag drömt mardrömmar, och vaknade livrädd. Humöret var på botten, orken var noll och allt var bara jobbigt. Hade skola mellan 12-14 och det släpade jag mig iväg på, det var uppföljning på Bild & Form-workshopen vi hade i måndags. Efter det skulle jag egentligen haft Zarah, men jag skickade sms till hennes mamma och avbokade. Kände att jag helt enkelt inte skulle orka, mådde för jävla dåligt för det. På kvällen kom R, och det kändes skönt att inte vara ensam med eländet. Men jag var nog inget roligt sällskap.

Lördag: dags för Ålandsresa. Mådde aningens bättre på morgonen, men var trött och humöret var väl inte helt på topp. Men det var kul att träffa folket, dvs min kusin Renata och hennes man Magnus, min morbor Kurt och så mina föräldrar… och så jag och Rikard förstås. Kvällen blev ganska lyckad, och vi kom inte alltför sent i säng heller.

Söndag: efter en natt med alldeles för lite sömn (vad förväntade jag mig egentligen, jag kan ju inte ens sova bra hemma i min egen säng) fanns det inte mycket energi för att göra saker. Tog det väl mest lugnt, låg uppe på soldäck i en solstol ett tag. Efter lunch var det dags att packa ner alla saker i bilen och komma av båten. Då hade min energi helt försvunnit, jag var lättirriterad och inte alls på humör. Både jag och R fick dock skjuts hem, det var najs. När jag väl var hemma så var det vila som gällde.

Den veckan fick mig att inse att jag har mina begränsningar, jag kan inte pressa mig för hårt för det straffar sig ganska rejält. När jag börjar avboka saker för att jag inte orkar, och istället ligger hemma i soffan och gråter, då har jag låtit det gå för långt. Jag måste börja lyssna på mig själv och min kropp. När jag märker att det börjar bli jobbigt så måste jag sakta ner och börja prioritera. Jag får inte ta på mig för mycket helt enkelt. Den här veckan verkar bli något lugnare. Skönt nog så är det ingen kör idag, eftersom vi hade Globenrepet i tordags. Får ladda inför söndagen istället, då det är skivinspelning hela dagen. Sen har jag åtagit mig att vara hundvakt i nästan en vecka med start söndag kväll. Det kan väl tyckas dumt eftersom jag just påpekade att jag inte ska ta på mig för mycket. Men nästa vecka i skolan är lugn, det är inget schemalagt alls utan tiden ska ägnas åt att skriva examinationsuppgift. Dessutom ger det mycket mer än vad det tar att ha Micki. Jag kan inte gräva ner mig själv i mina egna tankar för mycket, jag kan inte ligga och göra ingenting i soffan hela dagarna, jag kommer ut och får röra på mig. Förra gången jag var hundvakt märkte jag hur mycket bättre jag mådde när jag var ute och promenerade flera gånger varje dag. Så det är snarare en bonus att få ha honom, inte en börda.

Nu är det dags att sätta fart här, måste få lite gjort innan R dyker upp om nån timme eller så.

*OFF*