Jag svarade alltid att nej, det var ingen bebis i min mage, bara en massa mat. Ibland frågade de även om rumpan, varför den var så stor. Då sa jag ”För att jag ska ha nåt mjukt att sitta på”. Det hände att de frågade om hela mig också, varför jag var så ”rund” – mitt svar var ”För att jag ska vara mysig att kramas med”. Jag vet att barnen absolut inte menade något illa med sina frågor, men ändå kände jag mig sårad. Mest för att jag själv visste att jag behövde gå ner i vikt, och för att jag ofta ställde mig själv liknande frågor. Varför var jag så rund? Varför var min mage och min rumpa så stora och tjocka? Varför lät jag det gå så långt? Varför kunde jag inte göra något åt saken?

Därför värmde det verkligen häromdagen när ett av barnen på förskolan tittade på mig och sa: ”Varför har du INTE en stor mage?” De har ju sett mig när jag hade den där stora magen, och nu är den inte där längre. Så jag log och svarade: ”För att jag INTE har en bebis eller en massa mat i magen!”

Igår pratade jag med Marianne en stund. Hon ville bara säga att det var flera stycken som hört av sig till henne och sagt att de tyckte jag sjöng så fint i söndags (sjöng en sång till Milla på fikat efter dopet), och att jag var så duktig. Det var några som kom direkt till mig i söndags och sa det också, och jag blir så glad för varje ord. Det blev lite spontansång också – Mariannes bror spelade gitarr och sjöng bland annat ”Hallelujah” (Cohen), den har vi ju sjungit i AcQuire, så jag har snappat upp delar av altstämman. När folk önskade hans låt i repris så la jag stämma på refrängen, och det tyckte folk tydligen var väldigt imponerande. Jag tyckte mest att ”herregud, det var väl inget speciellt” ;) Men det är roligt när man blir uppskattad för det man gör!

Det är också flera stycken, bland annat Marianne, som är på mig om att jag bör starta ett företag för mitt scrappande. Jag har funderat på det från och till ganska länge, men det krävs en del tid och engagemang för att få igång företaget och marknadsföra det, och det är tid jag inte riktigt har just nu. Jag ska dock börja lite med marknadsföring redan nu, genom att låta Marianne visa upp mina kort för sina vänner och bekanta. Det är bra att ha vänner som har mycket kontakter överallt :) På så vis kan jag kanske få upp en stabil kundkrets, vilket också är viktigt om jag ska få företaget att gå runt. Nu har jag inga som helst planer på att kunna försörja mig på scrappandet, inte alls, och tanken är att företaget ska vara mer på hobbynivå, men det vore ju ändå roligt att kunna gå med en liten vinst. Och för att gå med vinst behöver man inkomster. För att få inkomster måste man få beställningar. För att få beställningar måste man ha kunder. För att få kunder måste man ha bra marknadsföring. Och jag har världens bästa marknadsförare – Marianne kan sälja vad som helst till vem som helst om hon bara bestämmer sig för det ;)

Så nu får jag väl börja fundera på ett bra företagsnamn…

Nu är det hög tid för mig att hoppa in i duschen och göra mig i ordning. Ska iväg till jobbet om en dryg timme – fick sovmorgon idag! Efter jobbet ska jag hem till mamma och äta middag, hon har äntligen hittat hem igen efter att ha varit på vift alldeles för länge ;)

Den där snabba viktnedgången jag hade förra veckan visade sig ha ett slut. Slutet bestod av att lingonveckan började och jag gick upp det kilot jag just hade gått ner. Fast som alltid så vet jag att jag oftast ”går upp” 1-2 kg under lingonveckan. Jag samlar på mig vatten, så egentligen är det väl ingen ”riktig” viktuppgång. Det försvinner ju alltid när lingonveckan är över. Och det är den nu! Med följden att jag är nere på vikten jag hade före – minus lite till ;)

Imorse vägde jag 75,5 kg, vilket gör att jag tappat ytterligare 0,2 kg från de 75,7 jag vägde förra veckan. Och dessutom tog jag just midjemåttet – det är nu 79 cm! Jag har ett normalt midjemått! Ett normalt midjemått! Minns inte ens när jag hade det senast. Mellanstadiet? Möjligen högstadiet? I vilket fall är det minst 15 år sen.

Igår var mamma här, hon hade med sig en hög kläder som hon skulle sy in. Eftersom hennes symaskin står här så får hon komma hit och använda den. Dessutom hjälpte hon mig att byta blixtlås på ett par byxor jag har. Ett av vindsfynden. De byxorna köpte jag för flera år sen, men dum som jag var brydde jag mig inte om att prova dem då. Kollade vad det stod för storlek på dem – XXL – och tänkte att det är ju en storlek som passar. Problemet var bara att de här byxorna inte är i samma storlek som XXL brukar vara. De är snarare som en liten L, eller kanske en stor M. När jag kom hem och skulle ta på mig byxorna fick jag knappt upp dem över rumpan, och att knäppa dem? Nej, det kunde jag glömma, det fattades många cm. Men jag tyckte att byxorna var så snygga att jag bestämde mig för att jag en dag skulle komma i dem.

När jag så hittade alla kläder på vinden för ett tag sen så låg även dessa byxor där. Jag provade dem och de passade! Kunde knäppa dem hur lätt som helst. Men då hade något hänt med blixtlåset, det hade fastnat och gick varken att dra upp eller ner. Så jag kunde fortfarande inte använda byxorna. Men igår fick de ett nytt blixtlås, och jag kunde för första gången använda de byxorna jag aldrig tidigare kunnat ha. Det var en otroligt härlig känsla!

Dessutom är jag ute och rör på mig så mycket mer nu. Jag går promenader varje dag. Går ofta till en busshållplats längre bort, går gärna i backar, undviker att åka buss när det inte är långa sträckor… Nu har jag ju Micki här, som jag brukar vara hundvakt åt då och då. Och han måste ju ut ett par gånger om dagen, vilket gör att jag får ännu mer motion. Och det är så skönt! Igår tog vi bussen upp till centrum för att köpa ett flexikoppel till honom. Han hade nämligen bara ett jättekort koppel med sig hit, eftersom hans andra koppel gått sönder. Och jag blev vansinnig på det kopplet när vi var ute igår. Eftersom det är tätbebyggt område runtomkring, så får man ju inte släppa lös hundar. Och Micki behövde ju få gå och nosa, och göra sina behov – vilket resulterade i att jag gick mer på sidan av gångvägen än på den.

Så därför köpte jag ett flexikoppel. Då kan han få gå som han vill, och jag behöver inte stanna lika tvärt. Med det nya kopplet fastsatt i halsbandet gick vi en promenad hem från centrum. En promenad som tog typ 40 minuter, men då stannade vi och kastade boll längs vägen, och gick inte raka vägen hem. Hade vi gått utan att stanna hade vi nog varit hemma på 20 minuter. Jag har gått härifrån till centrum (och omvänt) förut, då tog det minst en halvtimme och jag var helt färdig när jag kom fram. Igår blev jag nästan förvånad när jag såg mitt hus, är vi redan framme? Jag var inte ens andfådd! Så min kondition har helt klart förbättrats, även om den är långtifrån bra än.

Det var en liten uppdatering om vad som hänt sen sist. Avslutar som vanligt med lite siffror:

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 75,5 kg (100411) (BMI 28,8)

Totalt vikt: -18,3 kg

Totalt BMI: -6,9

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 0,6 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök 21/4)

Kvar till delmål 2 (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 2,9 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 5,6 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 10,1 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 13,5 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 79 cm

Totalt midjemått: -27 cm

03.30 vaknade jag av basen dundrade på igen. Då blev jag fly förbannad. Okej att man har fest, okej att man spelar musik på lite för hög volym lite för sent ibland, men drar man på skithög volym klockan halv fyra så är det inte okej. Slängde på mig en tröja och ett par tofflor och knallade ilsket en trappa upp och ringde på. Hörde en hund skälla, men det tog en halv evighet innan någon öppnade dörren. En aspackad kille tittade förvånat på mig i dörröppningen (jag hade inte kollat mig i spegeln innan jag gick upp, men antar att håret stod åt alla håll och att jag såg väldigt arg ut). Jag förklarade för honom att ”Klockan är halv fyra på morgonen, nu får ni FAN stänga av musiken! Jag hör den ända ner i min lägenhet och kan inte sova! Det är INTE okej!”

Han var antagligen så packad att han inte hade en susning om vad klockan var, för han började stamma fram en massa ursäkter om att det inte alls var meningen att störa och jo, han skulle genast se till att stänga av, och förlåt så mycket. ”BRA!” röt jag, vände honom ryggen och knallade nerför trappan igen.

När jag stängde dörren om mig hörde jag att det blev tyst en trappa upp. Skönt, tänkte jag och kröp ner i sängen igen. Men inte fan kunde jag somna om. Var fortfarande arg, och hade varvat upp mig rejält. Så jag låg och kollade på tv och förbannade grannarna som inte kunde låta mig sova ifred.

04.20 höll jag på att få ytterligare ett vansinnesutbrott. För vad hände då? Jo, då drog idioterna på volymen på musiken IGEN. Jag var fortfarande vaken, hade inte kunnat somna om än. Tänkte att jag ger grannarna fem minuter, sen ringer jag störningsjouren. Men tydligen kom de på att någon faktiskt hade varit uppe och skällt på dem om volymen, för den sänktes ganska snabbt igen. Och framemot fem-halv sex lyckades jag till slut somna…

Halv nio var jag uppe igen, men inte pga grannarna den här gången. Skulle till Jennifer & Patrik och hälsa på. När jag satt med mitt morgonkaffe och slösurfade lite hördes det åter ljud från grannlägenheten. Men den här gången var det inte musik, utan en ylande hund. Jag har hört den förut, men inte kunnat lokalisera ljudet. Nu var jag nästan helt säker på att ljudet kom uppifrån. Och sen inatt så vet jag att det finns en hund i just den lägenheten. Så grannarna kommer få ytterligare ett snack med mig, där jag upplyser dem om att deras hund ylar när den är ensam hemma (för jag har aldrig hört den yla när den inte är ensam), och att de får se till att åtgärda det. En hund som ylar mår inte bra, och uppenbarligen klarar den här hunden inte av att vara ensam. De får se till att den har sällskap, ordna hundvakt, eller ta med sig hunden. Om de inte gör nåt åt det kommer jag gå vidare och göra en anmälan om att de missköter sin hund. För det här var som sagt inte första gången jag hörde den… har hört den då och då i ett par månaders tid. Och det är alltid på dagtid, ”under arbetstid” så att säga.

Nåja. Har iaf haft en underbart mysig dag med Jennifer (och Patrik). God lunch, brödbak, en tur först till Garden Aquatica och sedan till Nynäshamn för fika hos Jennifers mamma. En massa prat och skratt i vanlig ordning! Och vädret visade sig från sin bästa sida – solen har lyst hela dagen lång :)

Och för att återknyta till rubriken – en ynka centimeter. Som jag misstänkte så fanns det ett stopp på den där snabba viktnedgången, nu har vågen stått på samma siffror i ett par dagar ;) Men det är helt okej. Dessutom är det snart lingonvecka på gång, och då brukar jag (med undantag för förra månaden) inte gå ner i vikt. Håller mig på samma vikt eller går upp lite grann. Och det är ju helt normalt, oavsett om man är överviktig eller inte.

Men – jag kollade midjemåttet för att kolla hur det såg ut på den fronten. Sist jag mätte så hade jag ett midjemått på 82 cm. Idag var det 81 cm. En ynka centimeter från gränsen för ett ”godkänt” midjemått! Iofs, ska man vara noga så ska ju midjemåttet vara under 80 cm, men… jag är iaf en centimeter från den där magiska gränsen. Vet att det kommer försvinna fler centimeter runt midjan allt eftersom kilona försvinner, så jag kommer komma under gränsen. Tror dock att det inte blir sååå många fler cm, jämfört med hur många som redan försvunnit. Hittills har jag tappat 25 cm i midjemått, och jag tror knappast att jag kommer tappa lika många till ;) Känns som att 56 cm i midjemått är lite för litet… Men jag gissar på att mellan 5-10 cm till kommer försvinna. Ett midjemått på runt 70-75 cm låter rätt vettigt.

Nu är klockan mitt i natten igen, och jag ska krypa ner under täcket och försöka få lite fler timmars sömn inatt. Ska till mamma imorgon och äta ägg, haha. Tror att vi ska göra mer än det iofs, men det var så hon bjöd in mig – ”Ska du komma hit på lördag och äta ägg?” Så nu är det natti natti för mig!

Mamma: ”Jo, jag kan inte bjuda dig på middag på måndag…”
Jag: ”Hehe, jaså?”
M: ”Jo… det är nämligen så att jag åker till X imorgon och är borta till på tisdag…” (X är en man hon lärt känna och nu förälskat sig i)
J: ”Haha, ja det var ju inte så oväntat!”

Mamma är så söt när hon är förälskad… :) Jag visste att det fanns planer på att X och hon skulle träffas snart, de hittade varandra på nätet för ett bra tag sen, och har hittills bara pratat där och på telefon. Att hon hade fått djupare känslor för honom förstod jag redan innan hon berättade det. Mamma brukar alltid säga att jag inte kan ljuga för henne, för hon läser av mig i mina ögon – vilket stämmer alldeles utmärkt. Nu har jag inte för vana att ljuga för mamma, men om jag nu skulle göra det så vet jag att om jag möter hennes blick så ser hon sanningen i mina ögon. Men saken är den att jag har samma förmåga när det gäller henne. Jag ser mycket mer i hennes ögon än det hon berättar. Hon har naturligtvis inte ljugit eller medvetet undanhållit något för mig när det gäller X, utan hon har helt enkelt väntat med att berätta tills hon själv varit helt säker på vad hon känner för honom. Men känslorna har ju funnits där ett tag, och jag såg dem redan innan det blev ”officiellt”.

När jag var hos mamma i måndags för att äta middag innan kören, så fick jag byta några ord med X på telefon. Och det är verkligen en riktigt trevlig karl hon har hittat. Han är väldigt omtänksam, både när det gäller mamma och när det gäller vad jag tycker om deras kontakt. Vet att han har frågat mamma flera gånger om hur jag känner det, vilket jag uppskattar. Inte för att jag egentligen har någon rätt att lägga mig i vem mamma träffar och inte träffar, men om det nu blir något mer av det här så är jag ju indirekt del i det. Det är trots allt min mamma, och jag vill att hon ska ha det bästa. Hon har också frågat vad jag tycker, och jag har varje gång svarat att så länge hon är lycklig så är jag också lycklig.

Mamma har många anledningar att vara glad just nu. Det har gått drygt 6 veckor sedan hennes GBP-operation (8 veckor sen hon började med flytande kost inför operationen), och hon har nu gått ner 18 kg. Arton kilo! Det känns som att hon håller på att försvinna, trots att hon fortfarande har en ganska lång väg kvar att gå innan hon är i mål. Men det har gått så himla fort, och hon blir bara finare och finare för varje gång jag ser henne.

Själv står jag kvar på mina 77,4 kg och är fullkomligt nöjd med det just nu. Det är fortfarande lingonvecka, även om den börjar lida mot sitt slut, och jag är nöjd så länge jag inte går UPP i vikt under den. Vet att det kommer börja röra sig neråt snart igen. Däremot tog jag midjemåttet idag, och där har det hänt saker sen jag kollade sist. Har nu tappat ytterligare tre cm där, vilket ger en minskning på totalt 24 cm. Tjugofyra centimeter! Det är ju helt galet, men kul!

Tror inte att jag har skrivit ut midjemåttet någon gång, mer än hur många cm som har försvunnit? Kanske läge att göra det nu, när jag har varit så ärlig med vikten ;) Hursomhelst – jag startade med ett midjemått på 106 cm. Idag är det 82 cm. Har för mig att man som kvinna inte ska ha ett midjemått på över 80 cm, men nu är jag inte långt från den gränsen heller. Ska bli intressant att se vilket midjemått jag landar på i slutändan! Där har jag nämligen inget mål, utan det får bli vad det blir. Måste nästan kolla upp vilka mått som är ”rekommenderade” för normalviktiga kvinnor. För just nu har jag inte en aning om vad man ”bör” ha. Det där med 80 cm är bara något som ploppade upp, har för mig att jag har hört eller läst det någonstans.

Nu ska jag kolla på På Spåret på SVT Play, kikade nämligen på Let’s Dance som just tog slut. Fattar inte riktigt hur Willy kan hänga kvar så länge?! Nog för att han har förbättrat sitt dansande avsevärt sen första programmet, men i jämförelse med de andra är han ju inte alls bra. Åker han inte ut nästa vecka så är det nästan skandal :) Men å andra sidan – jag har Claudia som favorit, har haft det sen typ första eller andra programmet, och så länge hon går till final så spelar det inte så stor roll vem hon får möta där.

Men nu blir det På Spåret, och kanske en andra drink för kvällen. Passar på att utnyttja veckans 300 fria kalorier idag ;)

EDIT (några minuter senare): Nu har jag kollat, och jag hade rätt om att man bör ha under 80 cm. Över 88 är en hälsorisk, mellan 80-88 bör man ”se upp”. Det finns däremot inget annat rekommenderat mått. Och dessutom ska man tydligen inte ta för allvarligt på det om man ligger ”på gränsen” eftersom vi alla ser olika ut och är olika byggda. Är man normalviktig, mår bra i övrigt, och har ett midjemått på dryga 80 cm så behöver det inte vara någon fara alls. Men rekommendationen är iaf att hålla sig under 80 cm. Och dit har jag bara några cm kvar…

När jag kollade upp hur mycket jag faktiskt hade kvar att komplettera så blev jag glad över att se att av de kompletteringar jag gav mig på förra våren, så är jag godkänd på två. Det känns bra, och är två steg närmare examen. Jag har även fått betyg på senaste kursen jag läste, Konfliktbearbetning genom dynamisk pedagogik, och där är jag också godkänd. Med andra ord finns det hopp för mig :)

Dessutom har jag skrivit ut ett studieintyg som ska med till mitt nästa möte på Arbetsförmedlingen. Det är dags att göra upp en individuell arbetsplan, och då måste jag ha med mig intyg på vad jag sysslat med sen sist jag anmälde mig arbetslös. Jag är ju inte HELT arbetslös nu, och är inte heller anmäld som det, men jag går inte runt ekonomiskt på de jobbtimmar jag har för tillfället. Och målet är ju att hitta ett heltidsjobb för att slippa flänga runt hit och dit, några dagar här, några dagar där… Jobbet med Zarah kommer jag inte släppa oavsett, men från och med 1 mars är jag bara schemalagd en helg i månaden. På så vis ger jag inte upp henne helt, och det ger mig också möjlighet att jobba heltid med annat.

Rensade även i min garderob, och plockade ur sådant som är för stort eller som jag aldrig använder. La de kläderna i en stor kasse som ska med hem till mamma. Hon får kika om det är något där hon vill ha, och i så fall får hon ta det. Är det något hon inte vill ha så kommer det lämnas till Myrorna. Det är absolut inget fel på kläderna, men mamma och jag har inte riktigt samma smak när det gäller kläder. Dock är det här ganska ”alldagliga” kläder som jag tror att mamma skulle kunna tänka sig att använda. Men vi får väl se, det är hon som väljer :)

Om en stund ska jag hoppa in i duschen, sedan bär det i vanlig ordning iväg hem till mamma för middag. Måndagstradition! Ikväll är det kör, och det ska bli kul. Just ikväll är det lite speciellt, dels har vi årsmöte där jag hoppas få ytterligare ett års förtroende som ordförande. Dels kommer Åsa Jinder och hälsar på, och sjunger med oss. Anledningen till hennes besök är att vår körledare har ett notförlag, där han bland annat gett ut arr (arrangemang) av just Åsas låtar. Eftersom det krävs tillstånd av kompositören (eller den som har rättigheterna till låten) för att få ge ut ett arr så har körledaren och Åsa tidigare haft en del kontakt så att allt ska bli korrekt. För ett tag sen hörde hon av sig till körledaren och bad om enkla komparr på några av sina låtar, som hon ska använda under sin kommande turné. Förra måndagen fick vi testa dessa arr, för att han skulle få höra om de funkade (det kan se bra ut på papperet, men ändå låta konstigt, därför testar han alltid arren med någon av sina körer innan han ger ut dem). Ikväll kommer då Åsa för att testa dem tillsammans med oss. Dels får vi höra hur det låter med melodistämma till, dels får hon tycka till om kompstämmorna, om hon tycker de verkar bra. Med hennes godkännande kan körledaren sedan trycka noterna. Det är alltså en ganska lång och ibland rätt invecklad process att ge ut ett arr av en eller flera låtar. En del låtskrivare/rättighetsinnehavare tycker till mer än andra… ;)

Förresten, apropå det jag vanligtvis skriver om i den här bloggen, så har jag gått ner ytterligare i vikt… dagens vikt är 77,4 kg. Och detta trots att jag precis inlett månadens lingonvecka! Brukar alltid gå upp ett eller ett par kilo i vikt under dessa perioder, men tydligen inte den här gången… ibland förstår jag mig inte på min kropp, men nu tackar jag och tar emot ;)

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 77,4 kg (100308) (BMI 29,5)

Totalt: -16,4 kg

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 2,5 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök 21/4)

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 7,5 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 15,4 kg

Hälsade på henne på torsdagseftermiddagen, och det fullkomligt strålade om henne. Om hon inte hade visat mig sin mage, så att jag sett förbanden och blåmärkena, hade jag på fullaste allvar tvivlat på att hon faktiskt hade blivit opererad ett dygn tidigare. Hon var så oerhört pigg, och mer rörlig än jag trott att hon skulle vara. Visst grinade hon illa när hon skulle resa/sätta sig, och när hon gick så var det långsammare än vanligt, men ändå.

På fredagen fick hon komma hem, jag åkte naturligtvis och hämtade henne. Det var så skönt att se att hon var pigg, och trots att hon kände sig väl omhändertagen på sjukhuset (det är fantastisk personal på det sjukhus hon var på!) så ville hon såklart komma hem. Jag handlade det nödvändigaste åt henne (fil, yoghurt, mjölk, fruktsoppa) samt hämtade ut den medicin hon fått utskriven. Kom hem med ett halvt apotek typ! Tre sorters smärtstillande, sprutor hon ska ta i 10 dagar efter op (vilket innebär 7 dagar hemma), vitaminer, kalcium…

Men något positivt är att hon inte behöver ta sin diabetesmedicin mer! Den är numera ett avslutat kapitel i hennes liv, och det känns helt fantastiskt. Från och med nu kommer hon kunna reglera sitt socker med enbart kosten. Och då kan det tilläggas att innan operationen var det inte alls långtifrån att hon skulle tvingas börja ta insulinsprutor. En helt underbar vändning, med andra ord!

Och för min egen del så kämpar jag fortfarande med min vikt. Men nu verkar jag vara inne i en ”bra period” igen, för det händer hela tiden saker på vågen. Imorse vägde jag mig igen, och dagens vikt är 80,7 kg! Helt galet! Jag har bara 0,7 kg kvar till min drömgräns. Sju ynka hekto! Och jag har drygt två veckor på mig att gå ner det. Hoppas på att kunna pressa mig ner till 79,5 för att ha lite ”marginal” när jag ska till dietisten, men allt under 80-strecket är jag nöjd med.

Och om man ska vara riktigt noga så är alltså 80,7 min vikt med kläder. Utan kläder väger jag 80,2 kg (var ju såklart tvungen att kolla, haha). Men eftersom jag hela tiden väger mig med kläder hos dietisten så gör jag det hemma också, och utgår från det. Visst, det blir en mer tillförlitlig vikt om jag skulle väga mig utan kläder eftersom olika klädesplagg väger olika mycket, men hos dietisten står vågen ute i en korridor och jag känner inte riktigt för att klä av mig spritt språngande naken där ;) Försöker istället att välja så ”lätta” klädesplagg som möjligt för att få en så ”sanningsenlig” vikt som möjligt.

Avslutningsvis en liten sammanfattning av min viktresa såhär långt:

Startvikt: 93,8 kg (090928)

Nuvarande vikt: 80,7 kg (100209)

Totalt: -13,1 kg

Kvar till nästa delmål (80 kg): 0,7 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 18,7 kg

Och, som mamma påminde mig om nyligen, om man ska räkna med den vikt jag tappat innan den här viktresan började på allvar, så rör det sig om mycket mer än 13 kg. Jag vet ju inte hur mycket jag vägde när jag var som störst, eftersom jag vägrade gå i närheten av en våg. De högsta siffror jag faktiskt sett på vågen är 99 kg. Och jag har garanterat vägt minst 5 kg mer än så, kanske till och med uppåt 10 kg mer. Men säg att om jag vägde 105 kg som mest, det är nog åtminstone väldigt nära sanningen, så har jag totalt gått ner drygt 24 kg. Och ska jag räkna från den högsta vikten jag faktiskt vet att jag har haft, så har jag tappat drygt 18 kg. Oavsett vad så har jag gjort ett fantastiskt bra jobb. Och jag är grymt stolt över mig själv. Såhär bra har det aldrig gått förut. Och just därför tänker jag inte ge upp den här gången. Nu jäklar ska jag nå mitt mål!

För runt 2 veckor sen började det röra sig långsamt, långsamt neråt igen. Men inte mer än något eller några hekton i taget. Visst var jag glad att jag gick ner i vikt, men det kändes verkligen som att jag kämpade i motvind bara för att det gick så långsamt. Jag hade ju varit nere under 82 kg, och jag ville så gärna dit – och längre – igen. Det kändes nästan som att vågen hånskrattade åt mig varje gång jag ställde mig på den.

Idag vägde jag mig igen, och förväntade mig att ligga på knappa 83 kg, som jag gjort den senaste veckan. Och för första gången på LÄNGE så blev jag glad över siffrorna som visades. Idag väger jag 81,2 kg. Det är mindre än jag vägt på många, många år. Och framförallt, jag är under 82 kg igen!

Den 24 februari (på pappas födelsedag) ska jag till dietisten igen, och mitt mål fram tills dess är att spränga den där drömgränsen jag haft så länge. Jag ska ner under 80 kg! Första gången jag får se en vikt som börjar med en sjua kommer det kännas så fantastiskt bra. Sedan spelar det ingen roll om det står 79,9 kg. Naturligtvis vill jag komma mycket lägre än så, men det räcker för stunden.

Jag vet att jag just nu har ungefär 19 kg kvar till mitt ”mål”, men nu känns det faktiskt inom räckhåll. Hittills har jag gått ner 12,6 kg av totalt 31,8 kg. Det är drygt 39% (om jag har räknat rätt). 3,3 kg till, så har jag gått ner hälften. Jag är alltså snart halvvägs på min viktresa! Det känns helt galet. Och det peppar mig att kämpa ännu hårdare. När jag har sprängt 80-kilosstrecket är nästa mål 77,9 kg. När jag når dit är jag halvvägs. Nästa mål efter det är 75 kg. Efter det 70 kg. Efter det 65 kg. Och så det slutgiltiga målet – 62 kg. Om jag nu inte ändrar mig på vägen och nöjer mig vid 65, eller om jag vill ner till 60. Det får jag se när jag närmar mig. Men om jag nu siktar på 62 kg har jag bara 6 delmål kvar. Nitton kilo, sex delmål. Sedan är jag i mål.

Om jag räknar med att gå ner 2 kg i månaden kommer det ta mig knappt 10 månader att nå mitt mål. Jag kommer då vara normalviktig i år. Det känns så overkligt! Jag, normalviktig? När hände det senast? Även om jag inte alltid varit ”fet”, så har jag varit överviktig sedan barnsben.

Ska man se till BMI-värdet så räknas min övervikt fortfarande som fetma. Jag har idag ett BMI på 30,9. Gränsen för fetma går vid 30. När jag väger 78,6 kg är jag ”bara” överviktig, och inte längre fet. Då har jag ett BMI på 29,9. Och den gränsen är definitivt inom räckhåll nu. 2,6 kg kvar. Om en månad eller så, kan jag stolt sträcka på mig och säga att jag inte är fet, jag är bara överviktig! Och när jag är nere på 65,4 kg är jag inte ens överviktig längre, då kan jag kalla mig normalviktig! En helt svindlande tanke. Men det är SÅ värt att kämpa för! Jag har inte varit normalviktig sedan jag var liten. Men nu jäklar är det dags att jag blir det igen.

Dessutom är jag grymt glad för mammas skull. På onsdag genomgår hon sin GBP-operation! Ett och ett halvt års väntan är snart över. Hon har redan gått ner en del i vikt på egen hand. Först gick hon ner 5 kg genom att helt enkelt minska matportionerna och låta bli att småäta mellan måltiderna. Nu har hon endast intagit flytande föda i 1,5 vecka. 2 veckor före operationen får man nämligen inte äta fast föda, allt måste vara flytande. Och denna fastekur har gjort att hon gått ner gissningsvis ytterligare ca 5 kg. Och när operationen är genomförd kommer hon rasa ännu mer i vikt. Ska bli så fantastiskt att följa henne på den resan. Jag har så svårt att föreställa mig min mamma som smal. För precis som jag så har hon varit överviktig sedan hon var liten. Därför är det extra roligt att vi båda gör våra viktresor samtidigt. Hennes resa är lite längre än min, men kommer å andra sidan i och med operationen att gå bra mycket fortare.

Nu ska jag fira dagens lilla seger med att hänga tvätt. Har storstädat hela lägenheten och är helt slut nu. Behöver nog en kopp kaffe för att inte däcka i soffan…

När kvinnan, som vi kan kalla A, öppnade dörren så fick jag direkt en känsla av att jag hade känt henne länge. Men vi hade aldrig träffats förut, den enda kontakten vi haft innan var två korta telefonsamtal. Ett för att boka tid, ett för att omboka tiden.

Det första jag la märke till när jag kom in i lägenheten var att tapeten A hade i sitt vardagsrum var exakt samma tapet som jag har i mitt kök och min hall. Minns att jag kommenterade det med att det ju var ett lustigt sammanträffande.

När vi hade satt oss ner vid ett bord frågade hon mig om jag hade gjort något sånt här förut. Nej, det har jag ju inte. ”Är du rädd?” sa hon. ”Nej, inte rädd. Jag är bara förväntansfull”, svarade jag. Då förklarade hon att många som går på sin första vägledning är rädda, för att de inte vet vem de ska få möta och vad de ska säga. Och det kan vara svårt att hantera den informationen man får. Men jag kände inte minsta rädsla, oavsett vem det var jag skulle få ”träffa”. Naturligtvis hoppades jag på att det skulle vara pappa, men samtidigt insåg jag att det kanske var att hoppas på för mycket. Ändå kände jag ett litet sting av besvikelse när A började prata om ”hon”. ”Jag får en känsla av att det är en kvinna… jo, det är det. Hon är här nu.”

Hon? Jag började fundera över vilka som var kvinnor av de som dött i min omgivning. Det finns några att välja på. A började beskriva kvinnan  – hon var medellång, äldre, glasögon, fina blå ögon,  konstnärlig… och jag hade inte en susning om vem det kunde vara.  Åldern uteslöt några stycken, men det fanns fortfarande några kvar att välja på. A berättade innan att det inte alltid är självklart att man direkt förstår vem det är, att det kan vara ganska långsökt ibland och att det ibland tar flera dagar eller veckor innan man får klarhet i det. Men hon beskrev kvinnan vidare, och jag började få mina aningar, särskilt då hon sa att kvinnan var en anhörig, och att hon helt klart var där för mig. Sedan sa hon plötsligt att hon fick en känsla av att det var på min mammas sida, och då fick jag tänka om eftersom det inte stämde med mina aningar. Men så sa A att det inte var helt säkert att det var så, att hon mycket väl kunde ha tyckt väldigt mycket om min mamma. Och då stämde det. Jag bad henne fråga hur längesen det var som kvinnan dog, och fick svaret att det var ganska längesen. Vissa av de utseendemässiga beskrivningarna kunde jag inte klockrent applicera på den person jag hade i tankarna, men jag visste att mamma skulle kunna bekräfta eller dementera dessa. Jag visste exempelvis inte om hon hade glasögon eller om hon var konstnärlig.

Sedan berättade A vidare att kvinnan kallade mig för ”en klok flicka”, och att jag i kvinnans ögon var en flicka och inte en kvinna. Och att hon hade väntat länge på att få ”träffa” mig, för hon tycker så mycket om mig. Då förstod jag vem det var. Och det var någon jag ALDRIG hade kunnat förvänta mig.

Pappa hade en faster, Magnhild. Alla kallade henne för Mankan, och det är under det namnet jag känner henne. För er som inte har koll på mina släktrelationer på pappas sida så blev han adopterad av sin andra faster när han var tolv år. Hans adoptivmamma är alltså den jag ser som min farmor, eftersom min biologiska farmor dog många år innan jag föddes. Adoptionen gjorde då att pappas pappa, min farfar, även blev morbror. Mankan blev både faster och moster. Pappas syskon blev även kusiner. Nåja. Nog om det.

När jag var fem år gammal dog Mankan. Jag har fått berättat för mig om vilken fin relation vi två hade när jag var riktigt liten, hur jag sträckte mina armar mot henne varje gång vi sågs. Mamma har berättat att hon kunde sätta mig i min farmors knä, och jag accepterade det men visade ingen större entusiasm, och farmor i sin tur hade inte riktigt känsla för barn och engagerade sig således inte nämnvärt. Men när jag såg Mankan så skulle jag till henne och ingen annan. När jag var i tvåårsåldern och vi var hemma hos henne fick jag tillåtelse att gå runt och titta på hennes vackra och dyrbara samling med fina dockor (bland annat porslinsdockor). Det hade hon aldrig tillåtit något annat barn att göra, men mig litade hon på. Hon visste att jag inte skulle röra något, att jag bara skulle titta. Och jag rörde aldrig någon av dockorna. Mamma berättade också att när hon och pappa var på sjukhuset och hälsade på Mankan en vecka innan hon dog, så var det bara mig hon frågade efter. Hon ville veta var jag var någonstans, för hon ville så gärna träffa mig. Och det upprepade hon många gånger. Men eftersom jag var så liten, och hon var så svårt plågad av sin sjukdom, så ville inte mamma utsätta mig för det. För hon såg inte längre ut som den Mankan jag älskade.

Jag har i alla år sagt att jag tycker att det är så synd att jag inte minns Mankan. Jag var för liten när hon dog, för att kunna minnas annat än små fragment. Och eftersom jag har förstått vilken ömsesidig kärlek det fanns oss emellan så önskar jag att jag kunde minnas henne. Jag har sett foton av henne, och visst känner jag igen henne, men jag kan inte minnas hur hon var på riktigt.

Hursomhelst så hade beskrivningarna A gett mig fått mig att förstå att det var Mankan som kommit. A berättade att Mankan följer mig var jag än går, hon håller mig under armarna och ser till att jag alltid håller mig flytande. Hon är min skyddsängel. A sa att eftersom hon är så nära mig hela tiden, så hade jag kanske känt av henne? Och jag har ju uppenbarligen känt av något. Förutom skuggan som drar förbi, så har jag ofta en känsla av att inte vara ensam i lägenheten. Varken skuggan eller känslan har någonsin varit obehagliga, jag har aldrig blivit rädd för dem. Det har snarare känts som en slags trygghet.

Vidare så berättade A att Mankan sa att jag i grunden är en solig, positiv och sprallig person, men att jag just nu går igenom något jobbigt känslomässigt. Det är dock inte lika jobbigt nu som det har varit. (här började jag nästan gråta, för det var så klockrent.) Hon sa också att jag ska börja måla tavlor, för jag har talang för det, och jag kommer kunna tjäna pengar på det. Det här upprepades ganska många gånger under vägledningen. Dessutom sa hon att jag är kreativ rent allmänt, att hon vet att jag sysslar med någon form av skapande där jag använder mina händer. Och jag ska fortsätta med det också, för vad jag än skapar så gör jag det bra.

Sen började A le och sa att jag ska vara försiktig när jag är ute och går, för annars kan jag lätt snubbla på trottoarkanter och liknande, eftersom jag inte är fokuserad utan går i mina egna tankar. (Då började jag skratta, för det är ju så typiskt mig. Jag snubblar till och med på mina egna fötter ibland.) Och så ska jag ta bättre hand om mina blommor. ”Haha, du menar de stendöda blommorna jag har hemma?” skrattade jag.

Dessutom ska jag undvika att åka båt, oavsett vilken typ av båt det är, under det närmaste halvåret. När jag frågade varför, svarade hon att Mankan sa att det kan hända något om jag är på en båt. Det är inte alls säkert, men det kan hända. (Jag vågar inte utmana ödet, dessutom skulle jag inte kunna slappna av om jag befann mig på en båt under den här ”riskfyllda” tiden, så jag håller mig på torra land.) Jag behöver å andra sidan inte oroa mig för sjukdomar, för min hälsa är god. A förklarade det som att ”blir du snuvig så blir du snuvig, men du kommer inte få cancer eller någon annan livshotande sjukdom”.

Mankan gav även A (och mig) lite information om min framtid. Dels sa hon att jag står inför ett vägskäl i livet just nu, och  de döda får inte styra någons liv genom att säga hur man ska välja. Men hon sa att det val jag väljer, kommer vara det rätta. Valet är mitt, men jag kommer välja rätt.

Dels sa hon att om 3-4 år kommer jag träffa ”den rätta”, och jag kommer direkt veta att det är han när jag möter honom. Han kommer veta detsamma om mig. Vi kommer inte tveka, utan vi vet att vi har hittat rätt. Den här mannen är några år äldre än jag, han är inte multimiljonär men tjänar bra med pengar och har det gott ställt. Han är inte snål men ekonomisk, och jag kommer kunna få det jag vill ha – A sa ”vill du ha en soffa för 70000:- så ger han dig det, men vill du ha två så kommer han fråga dig om du verkligen behöver båda”. Han kan uppfattas som lite udda av andra, eftersom han är väldigt rak och ärlig – ibland så ärlig att det blir lite plumpt. Men å andra sidan så kommer han aldrig trassla in sig i lögner eftersom han alltid säger sanningen. (Jag tyckte det var intressant att det var så mycket om ärlighet, eftersom det är den egenskapen jag värderar högst hos en partner.) Vi kommer köpa ett hus, och jag kommer kunna välja precis vilket hus jag vill. Det kommer inte bli ”det här huset var fint, men det har vi inte råd med”, utan snarare ”vill du ha det här huset så tar vi det”. Vi kommer också gifta oss ganska tidigt i förhållandet, eftersom vi båda vet att den andra är ”den rätta” så finns det ingen anledning att vänta eller tveka. Två barn kommer vi få, möjligen ett tredje sent, men garanterat två. Första barnet är en pojke, men andra barnet kunde A inte säga säkert innan jag har fått det första. Men hon fick en känsla av att det är en flicka. Första barnet kommer också komma ganska snabbt eftersom det inte heller där finns anledning att tveka. Jag och min framtida man kommer inte bo i Stockholm eller i förorterna, men ändå inte så långt bort. Ungefär en timmes resväg in till stan. Hans jobb är knutet till Stockholm, men han kommer ha möjlighet att jobba en hel del hemifrån.

Så nu får jag vänta och se om det stämmer. Om det stämmer, eller delar av det, så är han mycket väl värd att vänta på.

Sen fick A plötsligt ett väldigt förvirrat uttryck i ansiktet, och så sa hon ”Hon säger Värmland. Har hon någon anknytning dit? Eller har du det? Jag förstår inte alls vad hon menar”. Mankan har ingen anknytning dit, men det har däremot jag. Min kusin och morbror bor där. ”Hon säger att du ska åka till Värmland, att det är bra om du gör det. Du ska åka dit på semester” sa A. (Det lustiga i det hela är att bara några dagar innan fick jag sms från ovan nämnda kusin, som frågade när jag skulle komma och hälsa på, eftersom hon saknar mig så och längtar efter att få träffa mig…)

Innan Mankan lämnade oss så hade hon en sista hälsning till mig. A sa ”Hon tackar så mycket för att hon äntligen fick komma, och så räcker hon över en stor bukett med penslar.” Ytterligare fokus på målandet, så jag får helt enkelt testa. Tydligen är det meningen att jag ska göra det. :)

Sen berättade jag för A om det känslomässigt jobbiga som Mankan nämnt, att pappa dog för tre år sen och att jag har fått en känsla av att det är han som har visat sig som en skugga hemma hos mig. Att det har hänt en massa andra saker som har rört honom – jag berättade lite kort om rosenbladen i havet. ”Vänta”, sa A, ”jag ska se om jag får kontakt med honom.” Efter en liten stund förklarade hon att en man var närvarande, och hon började beskriva honom – inte flintis men håret har liksom ”krupit upp lite på sidorna” (stämmer in på pappa), ser väldigt sympatisk ut: ”jag skulle vilja beskriva honom som fulsnygg” (stämmer in på pappa), väldigt omtänksam (stämmer) osv. Och så sa hon ”han säger inte mycket, för han bara garvar hela tiden”. Och då förstod jag att det helt klart var pappa. För det är så typiskt honom. Sen sa hon ”jag får lite känslan av practical jokes”, vilket också är typiskt pappa. Han var en ordvitsare av stora mått, och älskade att kärleksfullt ”jävlas” med andra.

Jag bad henne fråga honom om alla dessa ”papparelaterade saker” som hänt (rosorna, ljuset, påslakanet etc), om han ville säga något med dem och i så fall vad? Då log A och sa ”Han säger ‘Ja, någonting var jag ju tvungen att göra för att hon skulle förstå!’ och så garvar han igen”. Hon sa också att han helt klart är hemma hos mig, att även han är min skyddsängel och håller mig under armarna.

Sen frågade jag om ”smörhändelsen”, det vill säga den gången några dagar innan pappa dog, när han så enträget ville få mig att läsa om smör i ett lexikon. Jag har sedan dess försökt förstå vad i hela friden han menade med det, och har trott att det var något gammalt minne hos honom som dök upp. Men nu fick jag veta att det inte alls handlade om honom, utan om mig. ”Han säger att du är pärlan i hans liv, och han vill det bästa för dig, vill att du ska må bra. Därför vill han att du inte ska få i dig en massa kemikalier, utan att du ska äta så naturliga saker som möjligt. ‘Smör’ är menat som symboliskt för det naturliga.” Där ser man. Helt tvärtom mot vad jag har trott i tre års tid.

Efter det fick hon inte ur pappa mycket mer vettigt, för han kunde helt enkelt inte sluta garva.

Men så sa hon att eftersom jag både har sett skuggor och känt av mina skyddsänglars närvaro, så finns möjligheten att jag någon gång kommer se dem ”på riktigt”. Hon berättade att hon har sin morfar med sig, och när hon står vid badrumsspegeln så brukar han dyka upp i spegeln bakom henne. Det är liksom vitt och suddigt, lite som ett gammalt svartvitt foto, men man ser ändå klart vem det är. Hon sa att om Mankan eller pappa visar sig på det sättet, så ska jag inte bli rädd. Det är absolut inte farligt, det är bara ytterligare ett sätt för dem att visa att de är närvarande. Det är inte alls säkert att det kommer hända, jag kanske aldrig ser dem, men det kan hända eftersom jag har förmågan att uppfatta deras närvaro.

När själva vägledningen var över, så satt vi kvar och pratade i säkert 1,5 timme till. Jag visade henne ett foto på pappa och frågade om hon kände igen honom. ”Ja, det gör jag”, sa hon, ”det var helt klart han som var här nyss”. Sedan berättade jag om pappatatueringen, och visade  henne den och stjärnorna  på min arm. Frågade om hon förstod symboliken (att det symboliserar min föreställning om att pappa är någonstans ovan stjärnorna, men jag ville se om hon kunde förstå det utan att veta). Hon tittade på armen en stund och så sa hon ”Ja. Det är där han är.”

När jag så småningom reste mig för att gå, vände jag mig om mot rummets alkov (hon bor i en etta) och fick syn på tapeten där. Jag såg den aldrig på väg in, var för fokuserad på annat och förutsatte väl att det var samma som i resten av det rummet. Men icke. Tapeten hon hade i alkoven var exakt samma tapet som jag har som fondvägg i mitt sovrum. Jag sa till A att det verkligen fanns en mening med att jag skulle komma just till henne. Att vi råkar ha en likadan tapet behöver inte vara något annat än ett lustigt sammanträffande, men två likadana?

Det har tagit mig några dagar att sortera alla tankar och känslor som vägledningen medförde, och att landa i all ny information. Men nu är det så skönt att äntligen få veta. Dels fick jag bekräftelse på min aning att det är pappa som är här, dels fick jag veta att det inte bara var han utan även Mankan. Och jag har fått svar på de två frågorna jag tog med mig dit: Om det är pappa som är här, och varför alla ”papparelaterade” saker har skett. Och dessutom svar på frågor jag inte ens visste att jag hade.

När jag kom hem från A ringde jag upp mamma och berättade om allt som hänt och sagts. Frågade henne också om det jag var osäker på när det gällde beskrivningen av Mankan. Och visst – Mankan hade glasögon och var väldigt konstnärlig. Dessutom sa mamma att de uttryck och sätt att beskriva mig som A hade använt -  att jag är en klok flicka, solig, sprallig etc – är precis så som Mankan skulle ha sagt det, även om mamma inte kan minnas att hon sa ordagrant just så. Men hon uttryckte sig på det sättet, det är ord hon mycket väl skulle kunnat använda sig av. Det gjorde mig ännu mer säker på att det var just Mankan och ingen annan som var där för att träffa mig. Och att det är hon, tillsammans med pappa, som är här hos mig nu.

Märkliga saker fortsätter hända. Fast det som hände idag är inte alls relaterat till varken pappa eller Mankan. Jag fick ett mail från någon jag aldrig hade förväntat mig det av. Och innehållet i mailet gav mig upprättelse för något som utspelade sig för många, många år sen. Jag blev alldeles mållös. Och glad, för jag förstår hur oerhört svårt det måste varit att skriva det. Framförallt efter såhär många år…

Januari:
En av årets allra första dagar hade jag och Katta en liten möhippa för henne. Vi gick på bio och åt en bit mat efteråt. Precis hennes stil, hon är inte den som vill ha något storstilat och jätteavancerat. Hon var nöjd med vår lilla tjejkväll (vi hade inte varit ute tillsammans på det sättet sen innan hon fick barn!) och då var jag också nöjd.

Den 10 januari var det så dags. Katta och Bayern vigdes till man och hustru, och det blev precis så vackert som vi ville. Jösses vad vi kämpade för att få allt klart i tid. Men det var det värt! Jag är glad att jag fick vara en del av alltihop mer än som ”bara” gäst.

Något annat roligt som hände i januari var att min fyra månader långa sjukskrivning, efter handoperationerna, äntligen var tillända. Jag jobbade dels med Zarah, men började även springvikariera på några olika förskolor. Och min katastrofala ekonomi var helt plötsligt inte lika katastrofal längre.

Dessutom fyllde mamma år i slutet av januari, konstigt nog blir hon bara yngre och yngre varje år?

Februari:
I februari var det pappas födelsedag. Den tredje födelsedagen utan honom. Men den här gången blev det en väldigt speciell sådan, eftersom jag och min systerson åkte och hälsade på honom vid minnesplatsen. Systersonen fick äntligen svar på alla sina frågor, och med det ett lugn han inte haft innan. Det var ett fantastiskt fint sätt att fira pappas/morfars födelsedag på för oss två. Ett minne jag alltid kommer bära med mig.

Dessutom hade jag och Zarah fyraårsjubileum i början av månaden. Tänk att jag jobbat med henne i fyra fantastiska år!
Mars:
Den här månaden innehöll också ett antal födelsedagskalas. I början av månaden hade Zarah och hennes mamma gemensamt kalas, lilla skitungen fyllde hela 6 år!

I slutet av månaden var det Eriks tur att ha kalas, han fyllde 3 år och blev stora killen. Fick ost i födelsedagspresent och sprack nästan av lycka över det.
April:
I april åkte jag till Norrköping och var Buzzador. Jobbade som crew under inspelningen av programmet Ystad-Haparanda, där Gert Fylking och Robban Aschberg gick just den sträckan, till förmån för Cancerfonden – och främst forskning kring prostatacancer. Då det var den sjukdomen som tog min pappa ifrån mig kändes det bara så rätt att åka de 16 milen enkel resa. Och det var en upplevelse!

Den här månaden började också mina problem med magen. Jag var illamående och orkeslös, och förstod inte varför. Det ville inte riktigt ge med sig, och till slut fick jag åtminstone en diagnos – en envis magsjuka. Problemen hängde dock kvar ganska länge, men med lite medicin i kroppen kunde jag fungera någorlunda normalt.

Var hundvakt åt fantastiska Micki också. Det är så roligt att jag får låna honom då och då, det är verkligen världens bästa hund. Den enda hunden jag känner som dessutom faktiskt kramas!
Maj:
Den här månaden tog jag upp mina studier igen, för första gången på 1,5 år. Började kompletteringsplugga och skrev ett antal tentor och examinationer.

Det var också en körfestival i Nynäshamn, tillsammans med Georg Riedel och Stefan Nilsson, samt flera andra körer. Det var en rolig upplevelse, men många av (de mindre bra) sångerna plågade oss länge efteråt…

Malva firade sin ettårsdag, och jag insåg hur fort tiden går. Det var ju nyss som Katta suckade över att hon aldrig ville komma ut…

I maj tog jag även steget och kapade av mig det mesta av håret. Blev korthårig för första gången på tio år, och trivdes alldeles utmärkt med det.
Juni:
Var återigen hundvakt åt Micki, och njöt av att få spendera tid tillsammans med honom.

Midsommar firades traditionsenligt hos Jennifer och Patrik, och det var lika trevligt som alltid. Det enda vi hade kunnat vara utan var regnet som envisades med att vräka ner just när vi skulle gå bort till stången. Men förutom det var det en mycket mysig tillställning.
Juli:
Den här månaden hände något stort. Jag och Rikard skrev om kontraktet på lägenheten, så att den från och med 1 augusti bara stod på mig. Jag var för första gången någonsin ensam hyresgäst på ett förstahandskontrakt i Stockholms län. En underbar känsla!

Mamma och jag åkte på kryssning, och hade mamma-dotter-tid. Jag älskar att göra såna här saker med min mamma!

Dessutom blev jag blondin igen, även det för första gången på ungefär tio år…
Augusti:
ÄNTLIGEN flyttade jag tillbaka till min lägenhet, efter nästan exakt ett år i exil. Det var så skönt att känna att det nu var min lägenhet.

Nu började jag också plugga på heltid, sista terminen på utbildningen. Läste en musikkurs som i sig var jätterolig, men som jag i efterhand nog aldrig hade valt. Det var alldeles för oorganiserat, lärarna visste inte vad den andra gjorde, vi fick inga betygskriterier (för det fanns inga!), ja listan kan göras lång. Men samtidigt så har jag lärt känna flera nya personer tack vare just den här kursen, så det har allt varit positivt också!

Firade min födelsedag hemma med några vänner. Lagom litet, och lagom mysigt.
September:
Den här månaden fick jag äntligen min dröm förverkligad. Jag gjorde min pappatatuering – hans namn på insidan av handleden, ovanför stjärnorna. Så från och med nu bär jag honom med mig på ytterligare ett sätt.
Oktober:
Nu var det dags för Rikard att flytta till sin nyinköpta lägenhet, och självklart hjälpte jag till. Känns så skönt att vi är vänner och att det känns naturligt att umgås och hjälpa varandra med olika saker.

I oktober hade AcQuire en konsert tillsammans med Haninge Sinfonietta. Mycket trevligt.

Det största som hände den här månaden var att jag offentliggjorde min viktresa. Ett oerhört stort steg för mig att ta, men när jag väl hade gjort det kändes det bra. Har fått så oerhört mycket stöd och knutit nya kontakter tack vare det. Ibland måste man våga för att vinna!
November:
Här gjorde jag en upptäckt som fick mig både chockad och glad. Jag kunde helt plötsligt ta på och av mig mina favoritbyxor utan att knäppa upp dem först. Då insåg jag hur mycket jag faktiskt har gått ner i vikt, och framförallt tappat i centimeter kring midja och höfter.

I slutet av månaden kom så den dag jag fasar för varje år. Pappas dag. Årsdagen för hans död. Nu hade jag levt tre år utan min pappa, och det är tre år för länge…
December:
I december hände mycket. Jag kunde summera årets viktnedgång till tolv kilo, vilket är fantastiskt bra.

Fick hämta ut ett nytt körkort eftersom det var tio år sen sist, vilket fick mig att känna mig gammal för en stund.

Hade JulCapricer med AcQuire, Birger och Fria Röster, vilket var väldigt roligt. Efterföljande efterfest, vilket också var roligt, men jag kände mig åter gammal för en stund.

Drog på mig en ögoninflammation som jag i skrivande stund ännu inte är av med.

Hade köravslutning hemma hos körledaren, vilket var mycket trevligt, om än inte så långvarigt för min del.

Firade jul tillsammans med mamma, vilket var lika mysigt som alltid. Pappa var också med på ett hörn.

Gjorde ett seriöst försök att bli rökfri, men klarade inte mer än 26 timmar. Bättre det än ingenting dock, och nytt försök ska göras snarast.

Sådärja. Där har vi mitt 2009 i kortform. Både bra och dåliga saker som hänt. Hoppas på ett lika innehållsrikt 2010, som förhoppningsvis innehåller övervägande positiva saker.

Det jag däremot är riktigt glad över är löftet jag gav mig själv för ungefär ett år sedan – att jag under 2009 inte skulle vara sjukskriven (mer än någon enstaka dag här och där), och det har jag heller inte varit!

Med detta önskar jag er alla ett riktigt

gott nytt år!

Mysigt med lite glögg.

Pappa fick också vara med och fira jul.

Jag och de omtalade vantarna. Håller hårt i dem nu!

Upptäckte en trevlig sak på bussen. Jag kan sitta med benen i kors, och bekvämt dessutom! Det var längesen jag senast kunde det...

Ljusslingan på balkongen har lyst hål på snön...

Jämför denna bilden, som är tagen på julafton 2008, med den förra bilden. Det är lite mer snö i år...

Det numera traditionella julfotot på mig och mamma.

Det här är kortet från julen 2008. Det har hänt lite med mig viktmässigt sen dess, och när jag jämför dessa två bilder så ser till och med jag skillnaden! Även mamma har gått ner i vikt, och det syns också tydligt på bilderna.