Posts Tagged ‘Mamma’

Om att ta påskens budskap om Jesu lidande bokstavligt.

I torsdags skulle jag för första gången testa att träna piloxing. Blev övertalad av en kollega (vi kan kalla henne Vikarien J) samma dag, och tänkte att det kunde vara spännande att testa något nytt. Vikarien J hade även övertalat Hjärtevännen att testa, så vi var tre glada tjejer som träffades på gymmet.

Ungefär fem minuter in i passet började jag känna mig konstig, och så PANG fick jag en blixtrande huvudvärk. Den kom från ingenstans och var den vidrigaste huvudvärk jag någonsin upplevt. Det kändes ungefär som när man får brainfreeze – den där ilande smärtan man kan få om man äter eller dricker något kallt för fort. En vanlig brainfreeze går ju över efter några sekunder, men inte det här. Smärtan gick i vågor, och växlade mellan hysteriskt jävla skitont och lite mindre jävla skitont. Jag satt på golvet i träningssalen och vågade inte resa på mig. Visste inte om jag skulle kunna ta mig därifrån på egna ben. Instruktören kom fram till mig och frågade hur jag mådde. Jag lyckades mumla fram ”jag har huvudvärk…”, hon rådde mig att vila och dricka mycket vatten.

Jag satt där jag satt, höll om huvudet och försökte bestämma mig för om jag skulle spy, dö eller svimma först. Inget av det hände dock. Det gjorde bara fruktansvärt ont.

När passet var slut kom Hjärtevännen och Vikarien J fram till mig och undrade hur det stod till. Jag mumlade återigen fram att jag hade så ont i huvudet. De hjälpte mig till omklädningsrummet, och där blev jag sittande. Hade så ont så tårarna rann. Hjärtevännen frågade mig om jag klarade att köra hem, men det kändes som en omöjlighet.

Då började deras fantastiska fixande för att hjälpa mig. Vikarien J ringde sin man och frågade om han kunde komma med bil så hon kunde köra min bil hem (med mig i) och att han kunde vara följebil och ta med henne hem sen. Då hade ett av deras barn somnat, så han kunde inte komma ifrån. Men då ringde han sin mamma, för att hon skulle kunna komma hem till dem och passa barnen så han kunde åka iväg.

Hjärtevännen frågade om det inte var bättre att jag åkte hem till mamma istället. Den tanken hade inte ens slagit mig, men det var nog en bra idé att jag inte skulle vara ensam.

Ska vi ringa mamma?” sa Hjärtevännen, och jag kunde bara nicka till svar. Fick fram telefonen, letade upp mammas nummer och gav telefonen till Hjärtevännen. ”Kan du ringa…?” var allt jag fick fram. Hon ringde, och lyckades skrämma skiten ur mamma som trodde det var jag. Hon berättade senare att när hon hörde ”Hej, det är Hjärtevännen här…” så blev hon alldeles kall. Jag förstår henne, för när jag åkte från henne (hade ätit middag där) runt 1,5 timme tidigare så mådde jag hur bra som helst. Och så ringer någon annan från mitt nummer…

Hursomhelst så körde Vikarien J min bil med mig i passagerarsätet, och Hjärtevännen följde efter i sin bil. Vi möttes upp av mamma utanför hennes hus. Jag fick kramar av finaste Vikarien J och finaste Hjärtevännen innan de båda åkte iväg igen i Hjärtevännens bil. Mamma hjälpte mig upp till henne och jag kraschade på hennes soffa. Låg med händerna runt huvudet, det kändes som att det skulle explodera närsomhelst. Förutom smärtan hade jag ett enormt tryck i huvudet. Till slut somnade jag, och när jag vaknade efter några timmar så hade den värsta smärtan släppt. Drack en kopp te och gick och lade mig för natten.

På morgonen kändes det bättre. Hade fortfarande ett tryck i huvudet, men inte mycket smärta alls. Kände mig ganska ok, så jag körde hem. Skrev en status på Facebook om vad som hade hänt, och det kom kommentarer som gjorde mig riktigt orolig. Vänner bad mig att låta en doktor kolla upp mig, för det kunde vara allvarligt. Jag kollade på Vårdguidens hemsida och fann följande mening:

”Vänd dig till akutmottagning på sjukhus:

  • vid plötslig och svår huvudvärk”

Då blev jag lite orolig, för det var ju precis så det var för mig. Vid det här laget hade smärtan börjat återkomma, även om den inte var i närheten av samma styrka som dagen innan. Jag ringde Sjukvårdsrådgivningen och beskrev vad som hade hänt. Sköterskan tyckte att jag absolut skulle åka in till akuten och kolla upp det, eftersom det inte hade släppt än. Så jag ringde mamma som följde med mig in.

Vi kom till akuten, och väl där gick det ganska snabbt med allt. Det kollades blodtryck, puls, syresättning, temp, blodprover togs och jag fick berätta vad som hänt samt gradera smärtan. ”Hur ont har du på en skala 0-10 där noll är ingenting och tio är överkörd av tåget?” Hade jag fått samma fråga kvällen innan hade jag svarat nio eller tio, men nu var det mer fem-sex.

Blodtrycket var mycket högre än normalt (tror det var 160/90, och jag brukar ha ett alldeles normalt blodtryck i vanliga fall), jag hade en vilopuls på 90. Inte bra alltså.

Blev förflyttad till ett övervakningsbås där jag kopplades upp mot en maskin som kollade puls, syresättning och blodtryck. Syresatte mig bra (96-97%), men blodtrycket var fortsatt högt och pulsen låg runt 85-95 hela tiden. Så fort jag rörde mig lite gick pulsen upp över 100.

En läkare kom och undersökte mig. Hon gjorde en massa små tester och ställde frågor. När hon var klar sa hon att det fanns en liten risk för att jag kunde ha en blödning i något blodkärl i huvudet, och att hon därför ville skicka mig på en skiktröntgen av huvudet. Om röntgen inte skulle visa något ville hon göra en lumbalpunktion (ryggvätskeprov) för att vara helt säker. Jag fick två Citodon mot smärtan och dropp eftersom jag inte fått i mig någon mat.

Jag var så fruktansvärt trött att jag helst bara ville sova, så jag låg mest och slumrade. Fick åka iväg till röntgen som inte visade någonting (ingen blödning, ingen bihåleinflammation etc), så då skulle det alltså göras en lumbalpunktion. Jag fick ligga ihopkrupen i fosterställning, och läkaren berättade hela tiden vad hon gjorde. Det absolut vidrigaste var när hon skulle känna på höftkammen för att hitta rätt ställe för nålen. Hon tryckte så hårt att det kändes som om benen skulle gå av. Satan vad ont det gjorde!
Sedan fick jag lokalbedövning innan själva provnålen sattes. När bedövningen börjat verka kändes resten knappt. Som tur var lyckades läkaren sätta nålen precis rätt, och hon fick ut ryggvätska på första försöket. När jag blivit omplåstrad skulle jag ligga platt på rygg i två timmar för att undvika att få huvudvärk (!) av undersökningen, vilket ca 10% av unga kvinnor får. Själva ryggvätskan såg tydligen bra ut, men skulle skickas på analys för säkerhets skull.

Jag låg så snällt där på rygg, slumrade till ganska mycket. När bedövningen släppte kändes det dock som om ryggen skulle gå av. Fy vad det gjorde ont! Var tvungen att gå upp på toaletten vid ett tillfälle, och jag var så stel och hade så ont att jag gick som vilken 95-åring som helst…

Efter två timmar kom läkaren tillbaka och berättade att allt såg bra ut. Blodproverna och ryggvätskeprovet visade inte på något allvarligt fel, det enda som var i närheten av att vara avvikande var de vita blodkropparna (som indikerar ifall det är en virusinfektion). De ska ligga under 5 och jag hade 4. Alltså fortfarande inom det normala, om än nära ”taket”. Jag hade alltså ingen hjärnblödning, med största sannolikhet heller ingen hjärnhinneinflammation. Hon kunde inte konkret säga exakt VAD det var, eftersom det finns så otroligt många anledningar till huvudvärk, men hon kunde åtminstone utesluta att det var något riktigt allvarligt.

Jag fick recept på värktabletter och blev hemskickad, med rådet att ändå vara uppmärksam. Om huvudvärken inte ger med sig eller om det blir värre så ska jag komma tillbaka. Då kan det eventuellt vara så att det finns en propp i ett speciellt blodkärl i huvudet. Inget som är jättefarligt (då hade hon inte skickat hem mig), men det behöver åtgärdas.

Mamma, jag och min 95-åriga rygg åkte hem, via apoteket där jag hämtade ut Citodon och Pronaxen. Stoppade i mig ett par tabletter när jag kom hem, och så tvärdäckade jag. Sov som en stock hela natten.

Idag känns det hyfsat. Efter två Citodon och en Pronaxen har jag knappt ont i huvudet alls, trycket kvarstår dock. Ryggen känns stel och öm, ungefär som om jag blivit manglad. Jag har blåmärken i armvecken och torkat blod på ena armen. På ryggen sitter förbandet fortfarande kvar, så där vet jag inte hur det ser ut. Ska försöka ta en dusch så kanske det känns bättre sen.

Tur att jag har mina fina vänner som oroat sig för mig, erbjudit sin hjälp och stöd, och frågat hur allt är. Det har varit full fart bland kommentarerna på Facebook! Den absolut roligaste kommentaren fick jag av Missy:

”Oh gudars vad du tar påsken galore! Man behöver inte lida you know, det är en tradition, inte förkroppsligande av Jesu smärtor.;)”

Åh fan, jag missade visst nåt där.

Hur som haver, jag lever. Och det tänkte jag fortsätta med. Ska vila hela dagen och hålla tummarna för att det känns bättre imorgon!

Två fantastiska dagar.

Igår. 37 (eller var vi 38?) fantastiska kvinnor på bloggträff. Här var vi:

Lite extra fantastiska var dessa två damer, eftersom de hade anordnat det hela:

Sus och Ting!

Kvällen blev riktigt lyckad, även om jag var tvungen att bryta upp tidigare än jag egentligen hade velat.  Tack alla ni underbara för att ni förgyllde fredagskvällen! Kramar och kärlek till er allihop!

Idag var det så konsert. Rockkonsert! Så här fin var jag:

MogiAnar en likhet med ugglan Helge… Och jag hade slips på mig också, en jättefin med dödskallar på. Men den hade redan åkt av då bilden togs. Och så en massa andra roliga accessoarer – nitbälte, stjärnnitarmband, näthandske för att nämna några.
Klarade mina solon och känner mig riktigt nöjd! Både med dem och med konserten i övrigt.

Efter konserten hamnade jag hemma hos mamma och hittade den här sötnosen:

MickiFick till och med låna med mig honom hem över natten. Världens underbaraste Micki!

Men innan vi åkte hem fick jag middag.

Lammsmäcka, färsk pasta och gurksallad.

Nu ligger jag under mitt täcke med Micki tätt intill och ska strax sluta de blå.
Två intensiva och grymt roliga dagar är tillända och jag är mer än nöjd med dem!

Imorgon är en annan dag.

Ibland hittar livet sina egna vägar.

Har haft en lång och fullspäckad helg. I lördags var det inte mindre än tre födelsedagsfiranden, av totalt fem personer. Först min älskade lilla gosunge, som fyllde hela 8 år, samt hennes mamma (även kallad världens bästa A) som fyllde i fredags.

Sen därifrån vidare hem på födelsedagsmiddag hos I och M . M fyllde liksom gosungen år i lördags och I fyller imorgon tisdag.

Slutligen var det fina lilla S som fyllde förra söndagen och nu hade fest. Där blev jag kvar, längre än jag trodde dessutom. Gick väl och la mig på soffan hos henne vid fem på morgonen, sen åkte jag inte hem förrän närmare halv fyra på eftermiddagen igår.

Och då var det mer eller mindre hem och vända som gällde. Hann fräscha till mig och få på mig nya kläder, sen bar det av till Enskede kyrka och Enskede Kammarkörs konsert. Nio tonsättningar av ”Se, vi gå upp till Jerusalem”. Förvisso ganska vackert, men det blev lite tjatigt till slut med samma stycke i olika versioner – plus att det var rätt ”tung” musik.

Efteråt blev det kramkalas med typ halva kören (några av dem sjunger även i min kör, andra har gjort, eller är på något sätt anknutna till den). Det slutade med att goa S spontant bjöd hem mig på fika (hon bor där i krokarna). Där blev jag kvar i ett par timmar, fikat utvecklade sig till att även innefatta middag. Och så pratade vi. Och pratade. Hon började sjunga i AcQuire på senhösten förra året, så vi har inte riktigt hunnit lära känna varandra så väl än, så det passade ju bra att göra det när vi inte behövde koncentrera oss på att sjunga samtidigt ;)

Ju mer vi pratade, desto mer gemensamma faktorer fann vi. Intressant, ibland var det nästan lite kusligt lika. För att bara ta två exempel: Min mamma är från Österrike, det är hennes föräldrar också. Min pappa gick bort den 25 november, hennes föräldrar gick bort den 19 resp. 24 november…

Jag tycker det är fascinerande hur jag ibland lyckas pricka in såna fullträffar när det gäller nya vänner (och ”gamla” vänner också förstås – men jag tänker just nu närmast på dem jag lärt känna relativt nyligen). Den som definitivt är mest fascinerande är I. Där har jag funnit en tvillingsjäl! Jag har aldrig varit med om maken när det gäller att tänka likadant, reagera likadant osv. Det kanske inte är så konstigt att vårat favorituttryck snabbt blev ”Du också? Varför blir jag inte förvånad…”

För övrigt måste jag hitta ett bättre system för hur jag ska benämna mina vänner här i bloggen. Första bokstaven i namnet funkar ju så länge det inte finns någon annan med samma, och det händer mer och mer. Bara i det här inlägget är det två ”S”. Jag vill inte skriva folks riktiga namn utan att först ha kollat med dem så att det är okej, vissa håller ganska hårt på sin integritet och så måste det få vara.

En person har ju redan fått sitt alias här – Gosungen. Och hennes mamma kan ju då för enkelhetens skull kallas för Gosungens mamma. Min kära I är Vapendragaren – helt enkelt för att det var så vi började kalla varandra när vi körde igång med att simma ihop. Och så ÄR hon min vapendragare också.

Resten får hitta sina namn allt eftersom. Och med detta kanske det blir aningens tydligare för de som eventuellt läser min blogg också, att förstå vem det är jag skriver om.

Nu ska jag ladda med lite kaffe, så jag orkar städa mitt hem sen. Förutom storstädning så står styrelsemöte (AcQuire), körrep (AcQuire) och årsmöte (AcQuire) på schemat idag. Och så ska jag hem till mamma en sväng också förstås. Som vanligt på måndagar.

Den där dagen.

Sakta men säkert närmar den sig. Den där dagen. Den som varje år numera är ångestskapande och svår. Den som förr var så full av glädje. Den som fortfarande borde få vara en glädjens dag. Pappas födelsedag.

För femte gången får jag nu fira utan födelsedagsbarnet. Det känns fortfarande overkligt varje år, är han verkligen inte här? Och insikten om att han inte är det, åtminstone inte som den levande personen han en gång var, gör lika ont varenda gång.

Det finns några datum som är extra jobbiga varje år. Födelsedagar, jul, nyår, hans dödsdag, gravsättningen. När mamma fyllde 60 år nyligen och firades med en stor fest där så många av vänner och släktingar närvarade, så var det så oerhört påtagligt att någon saknades. Hade pappa levt hade han varit en självskriven gäst, och han hade haft så roligt. Gamla kollegor, vänner från långt tillbaka i tiden, hans syskon…

Apropå hans syskon så är det något med dem som gör mig väldigt glad. Trots att mina föräldrar varit skilda sedan 2001, och trots att pappa inte funnits med oss sedan 2006, så finns ändå hans syskon kvar i mammas liv. Att jag har kontakt med min faster och farbror med familjer är kanske inte så konstigt (snarare fullkomligt normalt), men faktum är att mamma nästan har bättre kontakt med dem än vad jag har. Nu träffas de inte så ofta, men det skickas kort vid jul, påsk och semestrar, födelsedagar firas osv.

På mammas fest var uppslutningen från pappas sida av släkten större än den från mammas sida. Från pappas sida kom min faster, farbror med fru och min yngsta kusin. Fasters man var ute på jakt, men hade närvarat annars. En av mina andra kusiner ville komma men hade förhinder. Från mammas sida kom…. ingen. Okej, det finns egentligen bara två släktingar på den sidan som räknas, och de har 25 mils resväg, men ändå. De ville inte.

Om en vecka skulle vi ha firat pappas 73-årsdag. Jag önskar verkligen att han hade fått uppleva den födelsedagen, och många fler. Han hade inte levt färdigt sitt liv när han dog. Han var inte klar. Och det är det som gör mest ont. Han var inte redo att lämna sin plats på jorden, men han hade inget val.

Att vissa datum är ångestladdade insåg jag tydligt häromdagen, i en mejerikyl av alla ställen. Jag skulle köpa mjölk och min vana trogen kollade jag datumet på förpackningen. Den här gången var jag nästan beredd att ställa tillbaka den igen, inte för att den var gammal, utan för att bäst-före-datumet gav mig sån ångest. För naturligtvis stod det ”24 feb”. Pappas födelsedag.

Jag har idag levt i fyra år och nästan tre månader utan min pappa. Och fortfarande kan en så simpel sak som en mjölkförpackning trigga igång sorgen utan vidare. När ska det sluta göra så ont?!

Livet är en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg.

Ibland blir jag riktigt glad när telefonen ringer.

”Hej, kan du jobba idag?”

…och dessutom har jag fått några monsterpass inbokade i februari. Med monsterpass menar jag en arbetstid mellan 07.00 och 20.00. Tretton timmar. Hejdå fritid, men HEJ pengar på kontot. Och så är det dessutom med världens underbaraste gosunge. Kan inte bli bättre.

Igår var det körrep igen. Så roligt! Jag älskar måndagar. Eller i alla fall måndagkvällar. Just nu repar vi en massa Queen-låtar, kan bli riktigt bra så småningom. Men det bästa av allt, förutom själva sjungandet, är alla fina körvänner man får umgås med. Två och en halv timme går fort när man är i trevligt sällskap.

Väl hemma igår så satt jag halva natten och försökte lära mig hur Skype fungerar. Tror jag har fått kläm på grunderna numera. Och jag har insett att det slår MSN Messenger med hästlängder. Bara en sån sak gör det värt att lära sig programmet bättre.

I övrigt då, vad händer? Tja, det är en del planering och fixande inför mammas födelsedagsfirande nästa helg. Min underbara mamma fyller 60 år på måndag, och varken hon eller jag fattar vart alla dessa år har tagit vägen. Det var ju nyss hon fyllde 40?! Fast hon å sin sida försöker hävda att hon är 29. Men när jag skulle fylla 30 så sa jag att hon banne mig får hoppa upp ett snäpp, jag kan ju inte vara äldre än min egen mamma! Så motvilligt är hon numera också 30, haha.

Det om det.

Mer en annan dag.

Rubriken har inget alls med inlägget att göra, men det är en av mina favorittextrader. Lars Winnerbäck.

Ett litet livstecken.

Jodå, jag lever. Jag lovar. Jag har bara haft annat för mig på sistone, och har således inte riktigt haft tid (eller lust, snarare) att blogga.

Så. Vad har hänt sen sist? Jul och nyår spenderades hos den här damen:

Nu är det 2011, och jag försöker fortfarande lära mig det. Antar att det kommer ta ett tag, eftersom det är likadant vartenda år.

I övrigt då, på sjukdoms- och skadefronten? Jo, evighetsförkylningen verkar börjar släppa sitt stenhårda grepp om mig. Det är på tiden, kan man lugnt säga. Sen i början av september, det vill säga i drygt fyra månader, har jag varit mer eller mindre förkyld. Och vid tre tillfällen har det satt sig riktigt ordentligt på halsen, i form av stämbandskatarr. Senaste gången var precis innan JulCapricerna (såklart, jag blir alltid sjuk lagom till konsert), och då var det nästan lite läskigt. Mitt i en mening försvann rösten. Jag satt och pratade med min vän I när hon sa ”Du börjar låta hes”, jag svarade ”Jo, jag märker det” och fortsatte meningen jag just påbörjat. När jag kom till slutet av meningen var rösten inte mer än ett pipande. Riktigt skumt!

När jag efter några dagar fortfarande inte hade mycket röst – dock hade jag inte ont i halsen överhuvudtaget, vilket fick mig fundersam över vad det var som pågick i min hals – så bokade jag en läkartid. Jag blev lite orolig över att jag för tredje gången på knappt två månader blivit så dålig i halsen, och den här gången dessutom så extremt snabbt, att jag ville kolla upp det.
Läkaren tittade i halsen och konstaterade jag att jag var ordentligt röd, och att jag borde ha ont. Halsprov togs men visade inte på några streptokocker. Alltså var det ett virus som bara var att vänta ut. Blev ordinerad röstvila, vilket gick sådär i och med konserterna. Dock hoppade jag över att sjunga på lördagens konserter, med resultatet att jag faktiskt kunde sjunga någorlunda på söndagen.

Och nu börjar jag som sagt känna mig ganska frisk. Hoppas bara att det fortsätter såhär nu, jag är trött på att ständigt gå runt och vara mer eller mindre sjuk.

Om vi då går vidare till skadefronten så kan jag upplysa om att jag är den klantigaste personen som skådats i detta universum. För någon vecka sedan skulle jag i vanlig ordning platta håret och således koppla in kontakten till plattången. Fråga mig inte hur jag lyckades, men när jag drog i sladden för att få tag på själva kontakten så fick jag den att snärta till så kontakten flög rätt i ansiktet på mig. Resultatet? Detta:
En liten men smärtsam blåtira, komplett med blödande sår. Tror inte det behövs utförligare kommentarer på det…

Nåväl, blåtiran bleknade, såret läkte. När det var så gott som borta kom nästa grej. När jag skulle gå av bussen lyckades jag slå i knät så hårt att skinnet ”brändes” bort på en fläck och hela knät blev blått. Såhär:

Fotot gör inte blåmärket rättvisa, men det var det bästa jag lyckades få till med dålig mobilkamera.

Som grädde på moset busade jag med Sweeney, I’s katt, och han råkade riva mig på handleden så rejält att det såg ut som att jag gjort något helt annat….:Det har hunnit läka lite nu, såg mycket värre ut innan…

Så. Det är väl ungefär vad som hänt sen sist. Det, och att jag nu varit rökfri i tre månader. Tre och en halv till och med. I söndags var det 15 veckor. Men vem räknar…? Det går förvånansvärt bra, även om jag på sistone haft ett röksug som varit ganska jobbigt. Jag har dock inte trillat dit, och vill inte göra det heller. Men ibland är det fruktansvärt frestande…

 

Ska försöka bli bättre på att uppdatera här.
Det säger jag jämt.
Håller det ett tag.
Sen skiter det sig igen.
Ska vi slå vad om att det blir likadant den här gången?

 

 

Så går en dag från vårt liv och kommer aldrig åter.

…och inte har den här dagen bjudit på särskilt mycket överraskningar. Har spenderat typ hela dagen i soffan, och åstadkommit följande:

Gjort klart kortet till A. Blev nöjd. Åtminstone någorlunda.
Ringt och grattat A. Garvat åt det störda dataspel hon hade igång i bakgrunden (”jag matar en munk med katrinplommon för att han ska gå och skita så jag kan sno hans kåpa som jag behöver”).
Pratat bort en stund med I, då vi bland annat slog våra kloka huvuden ihop för att komma på något fyndigt att skriva i A’s kort. Tror vi fick ihop nåt bra till slut.
Pratat bort en stund även med mamma. Blivit lovad köttfärsbiffar till middag imorgon. Våran måndagsmiddag, den traditionella efter-jobbet-före-kören-middagen. 
Kollat på tv. Parlamentet och Beck.
Druckit kaffe. Och ätit lite också. Men mest har det blivit kaffe.

Så. Där har vi min dag, mer eller mindre.

Imorgon har jag sovmorgon. Tror jag skippar att ringa vårdcentralen imorgon, mår faktiskt ganska hyfsat idag. Fortfarande hes, men efter två dagars nästan total tystnad så har rösten faktiskt återvänt till stor del. Hostar fortfarande, men det är också under kontroll. Tempen är jag inte riktigt överens med, den vill gärna hålla sig kring 37,5 (vilket är mycket för mig som normalt ligger på 35,9-36,1). Men jag är inte däckad längre. Tror jag är redo att jobba imorgon. Har bara halvdag, så det blir lite mjukstart inför resten av veckan.

Men nu – sova. Kan inte sitta och uggla hela natten, hur mycket sovmorgon jag än har. Och jag ska åka något tidigare till jobbet så jag och I hinner gratta A innan hon går för dagen.

Och just det. Fyra veckor som rökfri. Det ni.

Vilken helg!

Bloggen har legat nere några dagar, så jag har inte kunnat uppdatera. Typiskt när jag för en gångs skull faktiskt vill göra det, haha.

I fredags kom min älskade kusin Renata och hennes sambo Johan hit. Underbart att äntligen få träffa dem igen! Det blir ju inte så ofta i och med att vi bor 24 mil ifrån varandra, och vi är väl knappast världsbäst på att ta oss i kragen och åka dessa mil. Även mamma var här, hon och jag hade förberett två smörgåstårtor till lördagens happening.

På lördagen var det så dags. Av någon underlig anledning blir jag bara äldre och äldre varje år, och i år är det meningen att alla siffror i min ålder ska bytas ut – helt plötsligt ska jag inte skriva en tvåa först, utan en trea. Nog för att jag faktiskt fortfarande är 29, jag har inte fyllt än. Men firandet skulle alltså gå av stapeln i lördags.

Jag och Renata kämpade med att dekorera smörgåstårtorna, och blev riktigt nöjda med resultatet. Mamma kom hit tidigt på eftermiddagen och hjälpte till med övriga förberedelser. Så runt 17.30 började de första gästerna trilla in. Och sen gick det verkligen i ett. Jag hann sitta ner i ungefär två sekunder innan det ringde på dörren på nytt. Och av någon anledning som jag inte riktigt förstår så har folk extremt svårt att hitta hit, trots vägbeskrivning. Det är inte direkt så att jag bor mitt ute i skogen, utan det är relativt centralt. Men det blev några telefonsamtal då jag fick guida folk rätt. Det roligaste var när mina kollegor från förskolan ringde, då stod de nere i porten och insåg att de inte hade en aning om vad jag heter i efternamn.

Kvällen bjöd på  många skratt, jag njöt av att ha mina fantastiska vänner omkring mig. Har inte haft så roligt på jag vet inte hur länge. Fick massor av fina presenter också, trots att jag inte hade önskat mig någonting. Den absolut roligaste presenten var den jag fick av kollegorna A, C och I. En ”ekologisk, biodynamisk dildo” – dvs en gurka. Trodde jag skulle dö av skratt när jag öppnade paketet. Till saken hör att A några veckor innan frågade vad jag önskade mig, och jag svarade att jag inte hade en aning.
”Jamen någonting måste vi ju ha med oss! En dildo kanske?!” sa hon.

Det värsta är att jag  vet att de mycket väl skulle kunnat ge mig en dildo. Jag försökte slingra mig ur det genom att säga ”Men, min mamma kommer ju vara där!”
”Äh, då sätter vi en varningslapp på där det står att det ska öppnas i ett separat rum.”

Alltså vågade jag knappt öppna paketet, för jag visste att det kunde vara precis vad som helst, och troligen något sexrelaterat. Nu är min mamma inte det minsta pryd, så jag oroade mig inte för vad hon skulle tycka. Men det var just det att jag inte visste vad mina kära kollegor hade hittat på… och mycket riktigt, en dildo fick jag ;) Men i samma paket låg också en ”riktig” present. Dock var det ”dildon” som fick mest uppmärksamhet under kvällens gång.

Hur som helst så hade jag en underbar 30-årsfest med fantastiska vänner här. Smörgåstårtorna gick åt och fick så mycket beröm. Och om jag får säga det själv så blev de jäkligt goda. Tack Marianne för receptet! Kladdkakorna mamma hade bakat var också grymt goda. Har en kvar i frysen som ska avnjutas vid senare tillfälle. Och jag hade träningsvärk i magen efter alla skratt, det säger mycket om hur lyckad kvällen blev!

Och jag börjar mer och mer tro på att rosévinsdieten funkar. Jag gick ju ner ett antal kilo efter veckan i Skåne, där vi drack massor av rosévin. I lördags var det också vad jag drack, och när jag sedan ställde mig på vågen i söndags så visade den minus igen. Nu väger jag nämligen 69,7 kg. Närmar mig målet mer och mer, och det är riktigt roligt!

Nu är det dags för mig att göra mig i ordning och åka till jobbet. Tis-ons är det Z, tors-fre är det förskola. Avslutar med lite siffror!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 69,7 kg (100824) (BMI 26,6)

Totalt vikt: -24,1 kg

Totalt BMI: -9,1

Kvar till nästa delmål (65,4 kg = normalviktig!): 4,3 kg

Kvar till slutmålet (65 kg): 4,7 kg (ensiffrigt!)

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 76 cm

Totalt midjemått: -30 cm

bloglovin

Ärliga barn (och ärliga vuxna)

Barn säger vad de tycker, och menar sällan något illa med det. De vill veta, de frågar. De menar precis det de frågar, det finns inga baktankar med det. Förut fick jag ofta en viss fråga från barn, ställd på lite olika sätt: ”Varför har du en så tjock mage?” / ”Har du en bebis i din mage?”

Jag svarade alltid att nej, det var ingen bebis i min mage, bara en massa mat. Ibland frågade de även om rumpan, varför den var så stor. Då sa jag ”För att jag ska ha nåt mjukt att sitta på”. Det hände att de frågade om hela mig också, varför jag var så ”rund” – mitt svar var ”För att jag ska vara mysig att kramas med”. Jag vet att barnen absolut inte menade något illa med sina frågor, men ändå kände jag mig sårad. Mest för att jag själv visste att jag behövde gå ner i vikt, och för att jag ofta ställde mig själv liknande frågor. Varför var jag så rund? Varför var min mage och min rumpa så stora och tjocka? Varför lät jag det gå så långt? Varför kunde jag inte göra något åt saken?

Därför värmde det verkligen häromdagen när ett av barnen på förskolan tittade på mig och sa: ”Varför har du INTE en stor mage?” De har ju sett mig när jag hade den där stora magen, och nu är den inte där längre. Så jag log och svarade: ”För att jag INTE har en bebis eller en massa mat i magen!”

Igår pratade jag med Marianne en stund. Hon ville bara säga att det var flera stycken som hört av sig till henne och sagt att de tyckte jag sjöng så fint i söndags (sjöng en sång till Milla på fikat efter dopet), och att jag var så duktig. Det var några som kom direkt till mig i söndags och sa det också, och jag blir så glad för varje ord. Det blev lite spontansång också – Mariannes bror spelade gitarr och sjöng bland annat ”Hallelujah” (Cohen), den har vi ju sjungit i AcQuire, så jag har snappat upp delar av altstämman. När folk önskade hans låt i repris så la jag stämma på refrängen, och det tyckte folk tydligen var väldigt imponerande. Jag tyckte mest att ”herregud, det var väl inget speciellt” ;) Men det är roligt när man blir uppskattad för det man gör!

Det är också flera stycken, bland annat Marianne, som är på mig om att jag bör starta ett företag för mitt scrappande. Jag har funderat på det från och till ganska länge, men det krävs en del tid och engagemang för att få igång företaget och marknadsföra det, och det är tid jag inte riktigt har just nu. Jag ska dock börja lite med marknadsföring redan nu, genom att låta Marianne visa upp mina kort för sina vänner och bekanta. Det är bra att ha vänner som har mycket kontakter överallt :) På så vis kan jag kanske få upp en stabil kundkrets, vilket också är viktigt om jag ska få företaget att gå runt. Nu har jag inga som helst planer på att kunna försörja mig på scrappandet, inte alls, och tanken är att företaget ska vara mer på hobbynivå, men det vore ju ändå roligt att kunna gå med en liten vinst. Och för att gå med vinst behöver man inkomster. För att få inkomster måste man få beställningar. För att få beställningar måste man ha kunder. För att få kunder måste man ha bra marknadsföring. Och jag har världens bästa marknadsförare – Marianne kan sälja vad som helst till vem som helst om hon bara bestämmer sig för det ;)

Så nu får jag väl börja fundera på ett bra företagsnamn…

Nu är det hög tid för mig att hoppa in i duschen och göra mig i ordning. Ska iväg till jobbet om en dryg timme – fick sovmorgon idag! Efter jobbet ska jag hem till mamma och äta middag, hon har äntligen hittat hem igen efter att ha varit på vift alldeles för länge ;)

bloglovin

7 dagar

Idag är sjunde dagen utan Reductil. Sjunde dagen på egna ben. Det har gått klart över förväntan! Jag märker inte av något större sötsug utan medicinen, det var egentligen det jag befarade kunde bli ett problem. Men det går hur bra som helst! Det jag däremot har märkt att jag får se upp med är maten. Jag har lärt mig nu hur stora (eller små) portioner jag blir mätt på, men hjärnan vill ha mer. Så om jag släpper uppmärksamheten skulle jag sakta men säkert förstora portionerna igen. Därför har jag varit extra noga nu, för inte sjutton vill jag äta mig upp till den vikten jag hade före viktresan! Men på det hela taget så går det jättebra att stå på egna ben.

Den där snabba viktnedgången jag hade förra veckan visade sig ha ett slut. Slutet bestod av att lingonveckan började och jag gick upp det kilot jag just hade gått ner. Fast som alltid så vet jag att jag oftast ”går upp” 1-2 kg under lingonveckan. Jag samlar på mig vatten, så egentligen är det väl ingen ”riktig” viktuppgång. Det försvinner ju alltid när lingonveckan är över. Och det är den nu! Med följden att jag är nere på vikten jag hade före – minus lite till ;)

Imorse vägde jag 75,5 kg, vilket gör att jag tappat ytterligare 0,2 kg från de 75,7 jag vägde förra veckan. Och dessutom tog jag just midjemåttet – det är nu 79 cm! Jag har ett normalt midjemått! Ett normalt midjemått! Minns inte ens när jag hade det senast. Mellanstadiet? Möjligen högstadiet? I vilket fall är det minst 15 år sen.

Igår var mamma här, hon hade med sig en hög kläder som hon skulle sy in. Eftersom hennes symaskin står här så får hon komma hit och använda den. Dessutom hjälpte hon mig att byta blixtlås på ett par byxor jag har. Ett av vindsfynden. De byxorna köpte jag för flera år sen, men dum som jag var brydde jag mig inte om att prova dem då. Kollade vad det stod för storlek på dem – XXL – och tänkte att det är ju en storlek som passar. Problemet var bara att de här byxorna inte är i samma storlek som XXL brukar vara. De är snarare som en liten L, eller kanske en stor M. När jag kom hem och skulle ta på mig byxorna fick jag knappt upp dem över rumpan, och att knäppa dem? Nej, det kunde jag glömma, det fattades många cm. Men jag tyckte att byxorna var så snygga att jag bestämde mig för att jag en dag skulle komma i dem.

När jag så hittade alla kläder på vinden för ett tag sen så låg även dessa byxor där. Jag provade dem och de passade! Kunde knäppa dem hur lätt som helst. Men då hade något hänt med blixtlåset, det hade fastnat och gick varken att dra upp eller ner. Så jag kunde fortfarande inte använda byxorna. Men igår fick de ett nytt blixtlås, och jag kunde för första gången använda de byxorna jag aldrig tidigare kunnat ha. Det var en otroligt härlig känsla!

Dessutom är jag ute och rör på mig så mycket mer nu. Jag går promenader varje dag. Går ofta till en busshållplats längre bort, går gärna i backar, undviker att åka buss när det inte är långa sträckor… Nu har jag ju Micki här, som jag brukar vara hundvakt åt då och då. Och han måste ju ut ett par gånger om dagen, vilket gör att jag får ännu mer motion. Och det är så skönt! Igår tog vi bussen upp till centrum för att köpa ett flexikoppel till honom. Han hade nämligen bara ett jättekort koppel med sig hit, eftersom hans andra koppel gått sönder. Och jag blev vansinnig på det kopplet när vi var ute igår. Eftersom det är tätbebyggt område runtomkring, så får man ju inte släppa lös hundar. Och Micki behövde ju få gå och nosa, och göra sina behov – vilket resulterade i att jag gick mer på sidan av gångvägen än på den.

Så därför köpte jag ett flexikoppel. Då kan han få gå som han vill, och jag behöver inte stanna lika tvärt. Med det nya kopplet fastsatt i halsbandet gick vi en promenad hem från centrum. En promenad som tog typ 40 minuter, men då stannade vi och kastade boll längs vägen, och gick inte raka vägen hem. Hade vi gått utan att stanna hade vi nog varit hemma på 20 minuter. Jag har gått härifrån till centrum (och omvänt) förut, då tog det minst en halvtimme och jag var helt färdig när jag kom fram. Igår blev jag nästan förvånad när jag såg mitt hus, är vi redan framme? Jag var inte ens andfådd! Så min kondition har helt klart förbättrats, även om den är långtifrån bra än.

Det var en liten uppdatering om vad som hänt sen sist. Avslutar som vanligt med lite siffror:

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 75,5 kg (100411) (BMI 28,8)

Totalt vikt: -18,3 kg

Totalt BMI: -6,9

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 0,6 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök 21/4)

Kvar till delmål 2 (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 2,9 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 5,6 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 10,1 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 13,5 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 79 cm

Totalt midjemått: -27 cm

bloglovin