Mogis del av stjärnhimlen

Igår. 37 (eller var vi 38?) fantastiska kvinnor på bloggträff. Här var vi:

Lite extra fantastiska var dessa två damer, eftersom de hade anordnat det hela:

Sus och Ting!

Kvällen blev riktigt lyckad, även om jag var tvungen att bryta upp tidigare än jag egentligen hade velat.  Tack alla ni underbara för att ni förgyllde fredagskvällen! Kramar och kärlek till er allihop!

Idag var det så konsert. Rockkonsert! Så här fin var jag:

Anar en likhet med ugglan Helge… Och jag hade slips på mig också, en jättefin med dödskallar på. Men den hade redan åkt av då bilden togs. Och så en massa andra roliga accessoarer – nitbälte, stjärnnitarmband, näthandske för att nämna några.
Klarade mina solon och känner mig riktigt nöjd! Både med dem och med konserten i övrigt.

Efter konserten hamnade jag hemma hos mamma och hittade den här sötnosen:

Fick till och med låna med mig honom hem över natten. Världens underbaraste Micki!

Men innan vi åkte hem fick jag middag.

Lammsmäcka, färsk pasta och gurksallad.

Nu ligger jag under mitt täcke med Micki tätt intill och ska strax sluta de blå.
Två intensiva och grymt roliga dagar är tillända och jag är mer än nöjd med dem!

Imorgon är en annan dag.

Har haft en lång och fullspäckad helg. I lördags var det inte mindre än tre födelsedagsfiranden, av totalt fem personer. Först min älskade lilla gosunge, som fyllde hela 8 år, samt hennes mamma (även kallad världens bästa A) som fyllde i fredags.

Sen därifrån vidare hem på födelsedagsmiddag hos I och M . M fyllde liksom gosungen år i lördags och I fyller imorgon tisdag.

Slutligen var det fina lilla S som fyllde förra söndagen och nu hade fest. Där blev jag kvar, längre än jag trodde dessutom. Gick väl och la mig på soffan hos henne vid fem på morgonen, sen åkte jag inte hem förrän närmare halv fyra på eftermiddagen igår.

Och då var det mer eller mindre hem och vända som gällde. Hann fräscha till mig och få på mig nya kläder, sen bar det av till Enskede kyrka och Enskede Kammarkörs konsert. Nio tonsättningar av ”Se, vi gå upp till Jerusalem”. Förvisso ganska vackert, men det blev lite tjatigt till slut med samma stycke i olika versioner – plus att det var rätt ”tung” musik.

Efteråt blev det kramkalas med typ halva kören (några av dem sjunger även i min kör, andra har gjort, eller är på något sätt anknutna till den). Det slutade med att goa S spontant bjöd hem mig på fika (hon bor där i krokarna). Där blev jag kvar i ett par timmar, fikat utvecklade sig till att även innefatta middag. Och så pratade vi. Och pratade. Hon började sjunga i AcQuire på senhösten förra året, så vi har inte riktigt hunnit lära känna varandra så väl än, så det passade ju bra att göra det när vi inte behövde koncentrera oss på att sjunga samtidigt ;)

Ju mer vi pratade, desto mer gemensamma faktorer fann vi. Intressant, ibland var det nästan lite kusligt lika. För att bara ta två exempel: Min mamma är från Österrike, det är hennes föräldrar också. Min pappa gick bort den 25 november, hennes föräldrar gick bort den 19 resp. 24 november…

Jag tycker det är fascinerande hur jag ibland lyckas pricka in såna fullträffar när det gäller nya vänner (och ”gamla” vänner också förstås – men jag tänker just nu närmast på dem jag lärt känna relativt nyligen). Den som definitivt är mest fascinerande är I. Där har jag funnit en tvillingsjäl! Jag har aldrig varit med om maken när det gäller att tänka likadant, reagera likadant osv. Det kanske inte är så konstigt att vårat favorituttryck snabbt blev ”Du också? Varför blir jag inte förvånad…”

För övrigt måste jag hitta ett bättre system för hur jag ska benämna mina vänner här i bloggen. Första bokstaven i namnet funkar ju så länge det inte finns någon annan med samma, och det händer mer och mer. Bara i det här inlägget är det två ”S”. Jag vill inte skriva folks riktiga namn utan att först ha kollat med dem så att det är okej, vissa håller ganska hårt på sin integritet och så måste det få vara.

En person har ju redan fått sitt alias här – Gosungen. Och hennes mamma kan ju då för enkelhetens skull kallas för Gosungens mamma. Min kära I är Vapendragaren – helt enkelt för att det var så vi började kalla varandra när vi körde igång med att simma ihop. Och så ÄR hon min vapendragare också.

Resten får hitta sina namn allt eftersom. Och med detta kanske det blir aningens tydligare för de som eventuellt läser min blogg också, att förstå vem det är jag skriver om.

Nu ska jag ladda med lite kaffe, så jag orkar städa mitt hem sen. Förutom storstädning så står styrelsemöte (AcQuire), körrep (AcQuire) och årsmöte (AcQuire) på schemat idag. Och så ska jag hem till mamma en sväng också förstås. Som vanligt på måndagar.

Sakta men säkert närmar den sig. Den där dagen. Den som varje år numera är ångestskapande och svår. Den som förr var så full av glädje. Den som fortfarande borde få vara en glädjens dag. Pappas födelsedag.

För femte gången får jag nu fira utan födelsedagsbarnet. Det känns fortfarande overkligt varje år, är han verkligen inte här? Och insikten om att han inte är det, åtminstone inte som den levande personen han en gång var, gör lika ont varenda gång.

Det finns några datum som är extra jobbiga varje år. Födelsedagar, jul, nyår, hans dödsdag, gravsättningen. När mamma fyllde 60 år nyligen och firades med en stor fest där så många av vänner och släktingar närvarade, så var det så oerhört påtagligt att någon saknades. Hade pappa levt hade han varit en självskriven gäst, och han hade haft så roligt. Gamla kollegor, vänner från långt tillbaka i tiden, hans syskon…

Apropå hans syskon så är det något med dem som gör mig väldigt glad. Trots att mina föräldrar varit skilda sedan 2001, och trots att pappa inte funnits med oss sedan 2006, så finns ändå hans syskon kvar i mammas liv. Att jag har kontakt med min faster och farbror med familjer är kanske inte så konstigt (snarare fullkomligt normalt), men faktum är att mamma nästan har bättre kontakt med dem än vad jag har. Nu träffas de inte så ofta, men det skickas kort vid jul, påsk och semestrar, födelsedagar firas osv.

På mammas fest var uppslutningen från pappas sida av släkten större än den från mammas sida. Från pappas sida kom min faster, farbror med fru och min yngsta kusin. Fasters man var ute på jakt, men hade närvarat annars. En av mina andra kusiner ville komma men hade förhinder. Från mammas sida kom…. ingen. Okej, det finns egentligen bara två släktingar på den sidan som räknas, och de har 25 mils resväg, men ändå. De ville inte.

Om en vecka skulle vi ha firat pappas 73-årsdag. Jag önskar verkligen att han hade fått uppleva den födelsedagen, och många fler. Han hade inte levt färdigt sitt liv när han dog. Han var inte klar. Och det är det som gör mest ont. Han var inte redo att lämna sin plats på jorden, men han hade inget val.

Att vissa datum är ångestladdade insåg jag tydligt häromdagen, i en mejerikyl av alla ställen. Jag skulle köpa mjölk och min vana trogen kollade jag datumet på förpackningen. Den här gången var jag nästan beredd att ställa tillbaka den igen, inte för att den var gammal, utan för att bäst-före-datumet gav mig sån ångest. För naturligtvis stod det ”24 feb”. Pappas födelsedag.

Jag har idag levt i fyra år och nästan tre månader utan min pappa. Och fortfarande kan en så simpel sak som en mjölkförpackning trigga igång sorgen utan vidare. När ska det sluta göra så ont?!

Ibland blir jag riktigt glad när telefonen ringer.

”Hej, kan du jobba idag?”

…och dessutom har jag fått några monsterpass inbokade i februari. Med monsterpass menar jag en arbetstid mellan 07.00 och 20.00. Tretton timmar. Hejdå fritid, men HEJ pengar på kontot. Och så är det dessutom med världens underbaraste gosunge. Kan inte bli bättre.

Igår var det körrep igen. Så roligt! Jag älskar måndagar. Eller i alla fall måndagkvällar. Just nu repar vi en massa Queen-låtar, kan bli riktigt bra så småningom. Men det bästa av allt, förutom själva sjungandet, är alla fina körvänner man får umgås med. Två och en halv timme går fort när man är i trevligt sällskap.

Väl hemma igår så satt jag halva natten och försökte lära mig hur Skype fungerar. Tror jag har fått kläm på grunderna numera. Och jag har insett att det slår MSN Messenger med hästlängder. Bara en sån sak gör det värt att lära sig programmet bättre.

I övrigt då, vad händer? Tja, det är en del planering och fixande inför mammas födelsedagsfirande nästa helg. Min underbara mamma fyller 60 år på måndag, och varken hon eller jag fattar vart alla dessa år har tagit vägen. Det var ju nyss hon fyllde 40?! Fast hon å sin sida försöker hävda att hon är 29. Men när jag skulle fylla 30 så sa jag att hon banne mig får hoppa upp ett snäpp, jag kan ju inte vara äldre än min egen mamma! Så motvilligt är hon numera också 30, haha.

Det om det.

Mer en annan dag.

Rubriken har inget alls med inlägget att göra, men det är en av mina favorittextrader. Lars Winnerbäck.

Jodå, jag lever. Jag lovar. Jag har bara haft annat för mig på sistone, och har således inte riktigt haft tid (eller lust, snarare) att blogga.

Så. Vad har hänt sen sist? Jul och nyår spenderades hos den här damen:

Nu är det 2011, och jag försöker fortfarande lära mig det. Antar att det kommer ta ett tag, eftersom det är likadant vartenda år.

I övrigt då, på sjukdoms- och skadefronten? Jo, evighetsförkylningen verkar börjar släppa sitt stenhårda grepp om mig. Det är på tiden, kan man lugnt säga. Sen i början av september, det vill säga i drygt fyra månader, har jag varit mer eller mindre förkyld. Och vid tre tillfällen har det satt sig riktigt ordentligt på halsen, i form av stämbandskatarr. Senaste gången var precis innan JulCapricerna (såklart, jag blir alltid sjuk lagom till konsert), och då var det nästan lite läskigt. Mitt i en mening försvann rösten. Jag satt och pratade med min vän I när hon sa ”Du börjar låta hes”, jag svarade ”Jo, jag märker det” och fortsatte meningen jag just påbörjat. När jag kom till slutet av meningen var rösten inte mer än ett pipande. Riktigt skumt!

När jag efter några dagar fortfarande inte hade mycket röst – dock hade jag inte ont i halsen överhuvudtaget, vilket fick mig fundersam över vad det var som pågick i min hals – så bokade jag en läkartid. Jag blev lite orolig över att jag för tredje gången på knappt två månader blivit så dålig i halsen, och den här gången dessutom så extremt snabbt, att jag ville kolla upp det.
Läkaren tittade i halsen och konstaterade jag att jag var ordentligt röd, och att jag borde ha ont. Halsprov togs men visade inte på några streptokocker. Alltså var det ett virus som bara var att vänta ut. Blev ordinerad röstvila, vilket gick sådär i och med konserterna. Dock hoppade jag över att sjunga på lördagens konserter, med resultatet att jag faktiskt kunde sjunga någorlunda på söndagen.

Och nu börjar jag som sagt känna mig ganska frisk. Hoppas bara att det fortsätter såhär nu, jag är trött på att ständigt gå runt och vara mer eller mindre sjuk.

Om vi då går vidare till skadefronten så kan jag upplysa om att jag är den klantigaste personen som skådats i detta universum. För någon vecka sedan skulle jag i vanlig ordning platta håret och således koppla in kontakten till plattången. Fråga mig inte hur jag lyckades, men när jag drog i sladden för att få tag på själva kontakten så fick jag den att snärta till så kontakten flög rätt i ansiktet på mig. Resultatet? Detta:
En liten men smärtsam blåtira, komplett med blödande sår. Tror inte det behövs utförligare kommentarer på det…

Nåväl, blåtiran bleknade, såret läkte. När det var så gott som borta kom nästa grej. När jag skulle gå av bussen lyckades jag slå i knät så hårt att skinnet ”brändes” bort på en fläck och hela knät blev blått. Såhär:

Fotot gör inte blåmärket rättvisa, men det var det bästa jag lyckades få till med dålig mobilkamera.

Som grädde på moset busade jag med Sweeney, I’s katt, och han råkade riva mig på handleden så rejält att det såg ut som att jag gjort något helt annat….:Det har hunnit läka lite nu, såg mycket värre ut innan…

Så. Det är väl ungefär vad som hänt sen sist. Det, och att jag nu varit rökfri i tre månader. Tre och en halv till och med. I söndags var det 15 veckor. Men vem räknar…? Det går förvånansvärt bra, även om jag på sistone haft ett röksug som varit ganska jobbigt. Jag har dock inte trillat dit, och vill inte göra det heller. Men ibland är det fruktansvärt frestande…

…och inte har den här dagen bjudit på särskilt mycket överraskningar. Har spenderat typ hela dagen i soffan, och åstadkommit följande:

Gjort klart kortet till A. Blev nöjd. Åtminstone någorlunda.
Ringt och grattat A. Garvat åt det störda dataspel hon hade igång i bakgrunden (”jag matar en munk med katrinplommon för att han ska gå och skita så jag kan sno hans kåpa som jag behöver”).
Pratat bort en stund med I, då vi bland annat slog våra kloka huvuden ihop för att komma på något fyndigt att skriva i A’s kort. Tror vi fick ihop nåt bra till slut.
Pratat bort en stund även med mamma. Blivit lovad köttfärsbiffar till middag imorgon. Våran måndagsmiddag, den traditionella efter-jobbet-före-kören-middagen. 
Kollat på tv. Parlamentet och Beck.
Druckit kaffe. Och ätit lite också. Men mest har det blivit kaffe.

Så. Där har vi min dag, mer eller mindre.

Imorgon har jag sovmorgon. Tror jag skippar att ringa vårdcentralen imorgon, mår faktiskt ganska hyfsat idag. Fortfarande hes, men efter två dagars nästan total tystnad så har rösten faktiskt återvänt till stor del. Hostar fortfarande, men det är också under kontroll. Tempen är jag inte riktigt överens med, den vill gärna hålla sig kring 37,5 (vilket är mycket för mig som normalt ligger på 35,9-36,1). Men jag är inte däckad längre. Tror jag är redo att jobba imorgon. Har bara halvdag, så det blir lite mjukstart inför resten av veckan.

Men nu – sova. Kan inte sitta och uggla hela natten, hur mycket sovmorgon jag än har. Och jag ska åka något tidigare till jobbet så jag och I hinner gratta A innan hon går för dagen.

Och just det. Fyra veckor som rökfri. Det ni.

Bloggen har legat nere några dagar, så jag har inte kunnat uppdatera. Typiskt när jag för en gångs skull faktiskt vill göra det, haha.

I fredags kom min älskade kusin Renata och hennes sambo Johan hit. Underbart att äntligen få träffa dem igen! Det blir ju inte så ofta i och med att vi bor 24 mil ifrån varandra, och vi är väl knappast världsbäst på att ta oss i kragen och åka dessa mil. Även mamma var här, hon och jag hade förberett två smörgåstårtor till lördagens happening.

På lördagen var det så dags. Av någon underlig anledning blir jag bara äldre och äldre varje år, och i år är det meningen att alla siffror i min ålder ska bytas ut – helt plötsligt ska jag inte skriva en tvåa först, utan en trea. Nog för att jag faktiskt fortfarande är 29, jag har inte fyllt än. Men firandet skulle alltså gå av stapeln i lördags.

Jag och Renata kämpade med att dekorera smörgåstårtorna, och blev riktigt nöjda med resultatet. Mamma kom hit tidigt på eftermiddagen och hjälpte till med övriga förberedelser. Så runt 17.30 började de första gästerna trilla in. Och sen gick det verkligen i ett. Jag hann sitta ner i ungefär två sekunder innan det ringde på dörren på nytt. Och av någon anledning som jag inte riktigt förstår så har folk extremt svårt att hitta hit, trots vägbeskrivning. Det är inte direkt så att jag bor mitt ute i skogen, utan det är relativt centralt. Men det blev några telefonsamtal då jag fick guida folk rätt. Det roligaste var när mina kollegor från förskolan ringde, då stod de nere i porten och insåg att de inte hade en aning om vad jag heter i efternamn.

Kvällen bjöd på  många skratt, jag njöt av att ha mina fantastiska vänner omkring mig. Har inte haft så roligt på jag vet inte hur länge. Fick massor av fina presenter också, trots att jag inte hade önskat mig någonting. Den absolut roligaste presenten var den jag fick av kollegorna A, C och I. En ”ekologisk, biodynamisk dildo” – dvs en gurka. Trodde jag skulle dö av skratt när jag öppnade paketet. Till saken hör att A några veckor innan frågade vad jag önskade mig, och jag svarade att jag inte hade en aning.
”Jamen någonting måste vi ju ha med oss! En dildo kanske?!” sa hon.

Det värsta är att jag  vet att de mycket väl skulle kunnat ge mig en dildo. Jag försökte slingra mig ur det genom att säga ”Men, min mamma kommer ju vara där!”
”Äh, då sätter vi en varningslapp på där det står att det ska öppnas i ett separat rum.”

Alltså vågade jag knappt öppna paketet, för jag visste att det kunde vara precis vad som helst, och troligen något sexrelaterat. Nu är min mamma inte det minsta pryd, så jag oroade mig inte för vad hon skulle tycka. Men det var just det att jag inte visste vad mina kära kollegor hade hittat på… och mycket riktigt, en dildo fick jag ;) Men i samma paket låg också en ”riktig” present. Dock var det ”dildon” som fick mest uppmärksamhet under kvällens gång.

Hur som helst så hade jag en underbar 30-årsfest med fantastiska vänner här. Smörgåstårtorna gick åt och fick så mycket beröm. Och om jag får säga det själv så blev de jäkligt goda. Tack Marianne för receptet! Kladdkakorna mamma hade bakat var också grymt goda. Har en kvar i frysen som ska avnjutas vid senare tillfälle. Och jag hade träningsvärk i magen efter alla skratt, det säger mycket om hur lyckad kvällen blev!

Och jag börjar mer och mer tro på att rosévinsdieten funkar. Jag gick ju ner ett antal kilo efter veckan i Skåne, där vi drack massor av rosévin. I lördags var det också vad jag drack, och när jag sedan ställde mig på vågen i söndags så visade den minus igen. Nu väger jag nämligen 69,7 kg. Närmar mig målet mer och mer, och det är riktigt roligt!

Nu är det dags för mig att göra mig i ordning och åka till jobbet. Tis-ons är det Z, tors-fre är det förskola. Avslutar med lite siffror!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 69,7 kg (100824) (BMI 26,6)

Totalt vikt: -24,1 kg

Totalt BMI: -9,1

Kvar till nästa delmål (65,4 kg = normalviktig!): 4,3 kg

Kvar till slutmålet (65 kg): 4,7 kg (ensiffrigt!)

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 76 cm

Totalt midjemått: -30 cm

Barn säger vad de tycker, och menar sällan något illa med det. De vill veta, de frågar. De menar precis det de frågar, det finns inga baktankar med det. Förut fick jag ofta en viss fråga från barn, ställd på lite olika sätt: ”Varför har du en så tjock mage?” / ”Har du en bebis i din mage?”

Jag svarade alltid att nej, det var ingen bebis i min mage, bara en massa mat. Ibland frågade de även om rumpan, varför den var så stor. Då sa jag ”För att jag ska ha nåt mjukt att sitta på”. Det hände att de frågade om hela mig också, varför jag var så ”rund” – mitt svar var ”För att jag ska vara mysig att kramas med”. Jag vet att barnen absolut inte menade något illa med sina frågor, men ändå kände jag mig sårad. Mest för att jag själv visste att jag behövde gå ner i vikt, och för att jag ofta ställde mig själv liknande frågor. Varför var jag så rund? Varför var min mage och min rumpa så stora och tjocka? Varför lät jag det gå så långt? Varför kunde jag inte göra något åt saken?

Därför värmde det verkligen häromdagen när ett av barnen på förskolan tittade på mig och sa: ”Varför har du INTE en stor mage?” De har ju sett mig när jag hade den där stora magen, och nu är den inte där längre. Så jag log och svarade: ”För att jag INTE har en bebis eller en massa mat i magen!”

Igår pratade jag med Marianne en stund. Hon ville bara säga att det var flera stycken som hört av sig till henne och sagt att de tyckte jag sjöng så fint i söndags (sjöng en sång till Milla på fikat efter dopet), och att jag var så duktig. Det var några som kom direkt till mig i söndags och sa det också, och jag blir så glad för varje ord. Det blev lite spontansång också – Mariannes bror spelade gitarr och sjöng bland annat ”Hallelujah” (Cohen), den har vi ju sjungit i AcQuire, så jag har snappat upp delar av altstämman. När folk önskade hans låt i repris så la jag stämma på refrängen, och det tyckte folk tydligen var väldigt imponerande. Jag tyckte mest att ”herregud, det var väl inget speciellt” ;) Men det är roligt när man blir uppskattad för det man gör!

Det är också flera stycken, bland annat Marianne, som är på mig om att jag bör starta ett företag för mitt scrappande. Jag har funderat på det från och till ganska länge, men det krävs en del tid och engagemang för att få igång företaget och marknadsföra det, och det är tid jag inte riktigt har just nu. Jag ska dock börja lite med marknadsföring redan nu, genom att låta Marianne visa upp mina kort för sina vänner och bekanta. Det är bra att ha vänner som har mycket kontakter överallt :) På så vis kan jag kanske få upp en stabil kundkrets, vilket också är viktigt om jag ska få företaget att gå runt. Nu har jag inga som helst planer på att kunna försörja mig på scrappandet, inte alls, och tanken är att företaget ska vara mer på hobbynivå, men det vore ju ändå roligt att kunna gå med en liten vinst. Och för att gå med vinst behöver man inkomster. För att få inkomster måste man få beställningar. För att få beställningar måste man ha kunder. För att få kunder måste man ha bra marknadsföring. Och jag har världens bästa marknadsförare – Marianne kan sälja vad som helst till vem som helst om hon bara bestämmer sig för det ;)

Så nu får jag väl börja fundera på ett bra företagsnamn…

Nu är det hög tid för mig att hoppa in i duschen och göra mig i ordning. Ska iväg till jobbet om en dryg timme – fick sovmorgon idag! Efter jobbet ska jag hem till mamma och äta middag, hon har äntligen hittat hem igen efter att ha varit på vift alldeles för länge ;)

Idag är sjunde dagen utan Reductil. Sjunde dagen på egna ben. Det har gått klart över förväntan! Jag märker inte av något större sötsug utan medicinen, det var egentligen det jag befarade kunde bli ett problem. Men det går hur bra som helst! Det jag däremot har märkt att jag får se upp med är maten. Jag har lärt mig nu hur stora (eller små) portioner jag blir mätt på, men hjärnan vill ha mer. Så om jag släpper uppmärksamheten skulle jag sakta men säkert förstora portionerna igen. Därför har jag varit extra noga nu, för inte sjutton vill jag äta mig upp till den vikten jag hade före viktresan! Men på det hela taget så går det jättebra att stå på egna ben.

Den där snabba viktnedgången jag hade förra veckan visade sig ha ett slut. Slutet bestod av att lingonveckan började och jag gick upp det kilot jag just hade gått ner. Fast som alltid så vet jag att jag oftast ”går upp” 1-2 kg under lingonveckan. Jag samlar på mig vatten, så egentligen är det väl ingen ”riktig” viktuppgång. Det försvinner ju alltid när lingonveckan är över. Och det är den nu! Med följden att jag är nere på vikten jag hade före – minus lite till ;)

Imorse vägde jag 75,5 kg, vilket gör att jag tappat ytterligare 0,2 kg från de 75,7 jag vägde förra veckan. Och dessutom tog jag just midjemåttet – det är nu 79 cm! Jag har ett normalt midjemått! Ett normalt midjemått! Minns inte ens när jag hade det senast. Mellanstadiet? Möjligen högstadiet? I vilket fall är det minst 15 år sen.

Igår var mamma här, hon hade med sig en hög kläder som hon skulle sy in. Eftersom hennes symaskin står här så får hon komma hit och använda den. Dessutom hjälpte hon mig att byta blixtlås på ett par byxor jag har. Ett av vindsfynden. De byxorna köpte jag för flera år sen, men dum som jag var brydde jag mig inte om att prova dem då. Kollade vad det stod för storlek på dem – XXL – och tänkte att det är ju en storlek som passar. Problemet var bara att de här byxorna inte är i samma storlek som XXL brukar vara. De är snarare som en liten L, eller kanske en stor M. När jag kom hem och skulle ta på mig byxorna fick jag knappt upp dem över rumpan, och att knäppa dem? Nej, det kunde jag glömma, det fattades många cm. Men jag tyckte att byxorna var så snygga att jag bestämde mig för att jag en dag skulle komma i dem.

När jag så hittade alla kläder på vinden för ett tag sen så låg även dessa byxor där. Jag provade dem och de passade! Kunde knäppa dem hur lätt som helst. Men då hade något hänt med blixtlåset, det hade fastnat och gick varken att dra upp eller ner. Så jag kunde fortfarande inte använda byxorna. Men igår fick de ett nytt blixtlås, och jag kunde för första gången använda de byxorna jag aldrig tidigare kunnat ha. Det var en otroligt härlig känsla!

Dessutom är jag ute och rör på mig så mycket mer nu. Jag går promenader varje dag. Går ofta till en busshållplats längre bort, går gärna i backar, undviker att åka buss när det inte är långa sträckor… Nu har jag ju Micki här, som jag brukar vara hundvakt åt då och då. Och han måste ju ut ett par gånger om dagen, vilket gör att jag får ännu mer motion. Och det är så skönt! Igår tog vi bussen upp till centrum för att köpa ett flexikoppel till honom. Han hade nämligen bara ett jättekort koppel med sig hit, eftersom hans andra koppel gått sönder. Och jag blev vansinnig på det kopplet när vi var ute igår. Eftersom det är tätbebyggt område runtomkring, så får man ju inte släppa lös hundar. Och Micki behövde ju få gå och nosa, och göra sina behov – vilket resulterade i att jag gick mer på sidan av gångvägen än på den.

Så därför köpte jag ett flexikoppel. Då kan han få gå som han vill, och jag behöver inte stanna lika tvärt. Med det nya kopplet fastsatt i halsbandet gick vi en promenad hem från centrum. En promenad som tog typ 40 minuter, men då stannade vi och kastade boll längs vägen, och gick inte raka vägen hem. Hade vi gått utan att stanna hade vi nog varit hemma på 20 minuter. Jag har gått härifrån till centrum (och omvänt) förut, då tog det minst en halvtimme och jag var helt färdig när jag kom fram. Igår blev jag nästan förvånad när jag såg mitt hus, är vi redan framme? Jag var inte ens andfådd! Så min kondition har helt klart förbättrats, även om den är långtifrån bra än.

Det var en liten uppdatering om vad som hänt sen sist. Avslutar som vanligt med lite siffror:

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 75,5 kg (100411) (BMI 28,8)

Totalt vikt: -18,3 kg

Totalt BMI: -6,9

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 0,6 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök 21/4)

Kvar till delmål 2 (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 2,9 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 5,6 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 10,1 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 13,5 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 79 cm

Totalt midjemått: -27 cm

Inatt höll mina grannar ovanför på att driva mig till vansinne. Vid 00.30 ungefär hörde jag hur en fest var i full gång däruppe, med aningens för hög musik – vilket innebar att basen dunkade fint även i min lägenhet. Funderade en stund på om jag skulle orka gå upp och be dem sänka, eller om jag skulle vänta och hoppas på att de skulle komma på den tanken själva. Valde det senare, och efter ett tag sänktes volymen en aning. Fortfarande kunde jag höra basen, men inte lika tydligt. Somnade iaf så småningom framemot tvåtiden.

03.30 vaknade jag av basen dundrade på igen. Då blev jag fly förbannad. Okej att man har fest, okej att man spelar musik på lite för hög volym lite för sent ibland, men drar man på skithög volym klockan halv fyra så är det inte okej. Slängde på mig en tröja och ett par tofflor och knallade ilsket en trappa upp och ringde på. Hörde en hund skälla, men det tog en halv evighet innan någon öppnade dörren. En aspackad kille tittade förvånat på mig i dörröppningen (jag hade inte kollat mig i spegeln innan jag gick upp, men antar att håret stod åt alla håll och att jag såg väldigt arg ut). Jag förklarade för honom att ”Klockan är halv fyra på morgonen, nu får ni FAN stänga av musiken! Jag hör den ända ner i min lägenhet och kan inte sova! Det är INTE okej!”

Han var antagligen så packad att han inte hade en susning om vad klockan var, för han började stamma fram en massa ursäkter om att det inte alls var meningen att störa och jo, han skulle genast se till att stänga av, och förlåt så mycket. ”BRA!” röt jag, vände honom ryggen och knallade nerför trappan igen.

När jag stängde dörren om mig hörde jag att det blev tyst en trappa upp. Skönt, tänkte jag och kröp ner i sängen igen. Men inte fan kunde jag somna om. Var fortfarande arg, och hade varvat upp mig rejält. Så jag låg och kollade på tv och förbannade grannarna som inte kunde låta mig sova ifred.

04.20 höll jag på att få ytterligare ett vansinnesutbrott. För vad hände då? Jo, då drog idioterna på volymen på musiken IGEN. Jag var fortfarande vaken, hade inte kunnat somna om än. Tänkte att jag ger grannarna fem minuter, sen ringer jag störningsjouren. Men tydligen kom de på att någon faktiskt hade varit uppe och skällt på dem om volymen, för den sänktes ganska snabbt igen. Och framemot fem-halv sex lyckades jag till slut somna…

Halv nio var jag uppe igen, men inte pga grannarna den här gången. Skulle till Jennifer & Patrik och hälsa på. När jag satt med mitt morgonkaffe och slösurfade lite hördes det åter ljud från grannlägenheten. Men den här gången var det inte musik, utan en ylande hund. Jag har hört den förut, men inte kunnat lokalisera ljudet. Nu var jag nästan helt säker på att ljudet kom uppifrån. Och sen inatt så vet jag att det finns en hund i just den lägenheten. Så grannarna kommer få ytterligare ett snack med mig, där jag upplyser dem om att deras hund ylar när den är ensam hemma (för jag har aldrig hört den yla när den inte är ensam), och att de får se till att åtgärda det. En hund som ylar mår inte bra, och uppenbarligen klarar den här hunden inte av att vara ensam. De får se till att den har sällskap, ordna hundvakt, eller ta med sig hunden. Om de inte gör nåt åt det kommer jag gå vidare och göra en anmälan om att de missköter sin hund. För det här var som sagt inte första gången jag hörde den… har hört den då och då i ett par månaders tid. Och det är alltid på dagtid, ”under arbetstid” så att säga.

Nåja. Har iaf haft en underbart mysig dag med Jennifer (och Patrik). God lunch, brödbak, en tur först till Garden Aquatica och sedan till Nynäshamn för fika hos Jennifers mamma. En massa prat och skratt i vanlig ordning! Och vädret visade sig från sin bästa sida – solen har lyst hela dagen lång :)

Och för att återknyta till rubriken – en ynka centimeter. Som jag misstänkte så fanns det ett stopp på den där snabba viktnedgången, nu har vågen stått på samma siffror i ett par dagar ;) Men det är helt okej. Dessutom är det snart lingonvecka på gång, och då brukar jag (med undantag för förra månaden) inte gå ner i vikt. Håller mig på samma vikt eller går upp lite grann. Och det är ju helt normalt, oavsett om man är överviktig eller inte.

Men – jag kollade midjemåttet för att kolla hur det såg ut på den fronten. Sist jag mätte så hade jag ett midjemått på 82 cm. Idag var det 81 cm. En ynka centimeter från gränsen för ett ”godkänt” midjemått! Iofs, ska man vara noga så ska ju midjemåttet vara under 80 cm, men… jag är iaf en centimeter från den där magiska gränsen. Vet att det kommer försvinna fler centimeter runt midjan allt eftersom kilona försvinner, så jag kommer komma under gränsen. Tror dock att det inte blir sååå många fler cm, jämfört med hur många som redan försvunnit. Hittills har jag tappat 25 cm i midjemått, och jag tror knappast att jag kommer tappa lika många till ;) Känns som att 56 cm i midjemått är lite för litet… Men jag gissar på att mellan 5-10 cm till kommer försvinna. Ett midjemått på runt 70-75 cm låter rätt vettigt.

Nu är klockan mitt i natten igen, och jag ska krypa ner under täcket och försöka få lite fler timmars sömn inatt. Ska till mamma imorgon och äta ägg, haha. Tror att vi ska göra mer än det iofs, men det var så hon bjöd in mig – ”Ska du komma hit på lördag och äta ägg?” Så nu är det natti natti för mig!