Jag har inte skrivit här på en halv evighet, eller två. Men har haft fullt upp med allt möjligt. Två nya jobb, varav det ena  blev nåt helt annat än förväntat, en ny kör och en ny person här i lägenheten.

Är precis färdigintroducerad på ena nya jobbet (boendestödjare) och har jobbat mitt första riktiga pass. Oerhört roligt, krävande men också väldigt givande. Fick till och med beröm av en kollega, och det värmer verkligen.

Sen ungefär en månad tillbaka sjunger jag förutom i AcQuire även i Enskede Kammarkör. Blev övertalad av Raringen (S, som jag fikade hos i förra inlägget) att börja, och det ångrar jag inte alls! Det är en grym utmaning, och en bra kontrast till AcQuire.

Och för drygt två veckor sen fick jag en inneboende. Vapendragarens dotter. Som numera går under namnet Sambon. Vi konstaterade att det är bra mycket roligare att säga sambo än att säga inneboende.

Sen var det ju det här med att våga. Läste inne hos MonasUniversum att det ska bli en bloggträff i början av maj. Ett gäng brudar som träffas och äter gott, dricker gott och umgås. Och långtifrån alla har träffat varandra innan. Jag blev jättesugen på att hänga på, särskilt som att det var en liknande träff för ett tag sen som jag verkligen ville gå på men inte vågade. För jag kan vara så oerhört blyg bland folk jag inte känner. Och av dessa flickor känner jag inte en enda. Ok, jag läser Monas blogg, men jag känner henne inte. Vi har aldrig träffats. Därför var jag tveksam om jag skulle våga den här gången, eller om jag skulle göra likadant som sist och banga. Och förra gången ångrade jag mig verkligen.
Jag skrev därför en kommentar hos Mona och förklarade hur feg jag är, att jag så gärna ville men att jag inte visste om jag skulle våga. Och fick svar både från Mona och från Singelmamman (som jag inte alls känner!) att jag skulle sluta sjåpa mig (ok, det skrev de kanske inte riktigt, men jag tolkade lite) och att jag såklart skulle hänga på.
”Ok, nu eller aldrig” tänkte jag och gjorde en officiell anmälan fort som sjutton innan jag skulle hinna ångra mig igen.

Nu sitter jag här och undrar vad i hela friden jag har gett mig in på. Om bara några veckor ska jag träffa typ 25 totala främlingar. Hjälp!

Idag är det äntligen dags för mig att jobba med Zarah igen. Egentligen jobbar jag ju bara en helg i månaden numera, men nu fick jag hoppa in lite extra ett par dagar i april – inte mig emot!  Saknar ju den lilla skruttungen när jag inte får träffa henne så ofta.

Samtidigt är jag eftertraktad på förskolan. De ringde därifrån imorse och undrade om jag kunde jobba. Men eftersom jag har en bit att åka, och dessutom skulle behöva dra därifrån strax efter 13, så hade det inte blivit många timmar. Och då tyckte både jag och M som ringde att det inte var någon större idé. Imorgon har jag också Zarah, så då blir det nog inte heller något förskolejobb. Däremot verkar det som att de behöver mig även på torsdag! Och då är jag Zarah-fri :) Fredag är det Zarah igen. Men oavsett om det blir dubbeljobb eller inte, så kommer jag lyckas skrapa ihop rätt bra med timmar den här veckan. 25 timmar Zarah, plus ca 7-8 timmar förskola (om det inte blir dubbeljobb). Har inte fått något schema för torsdagen än, M skulle ringa tillbaka i eftermiddag om det.

För övrigt är det ganska livat i mitt bostadsområde just nu. Eller inte just här, egentligen. Men det byggs ett nytt område precis intill, och det är precis i startskedet. Alltså håller de på och spränger för fullt. Var ute på balkongen förut när det började tjuta. Sen kom sprängningen – och det kändes! Vibrationer i både golv och fönster. Hoppas att fuskbygget jag bor i håller för alla dessa sprängningar som görs. Med tanke på att de har en del berg som måste bort så lär det bli ganska mycket sprängande…

Vägde mig imorse igen, och där händer det också saker – även om det inte sprängs bort. Dagens vikt är 75,3 kg, alltså -0,2 kg sen sist. Det är nu 8 dagar kvar till dietistbesöket, och jag har ju som mål att spränga (haha) 75-kilosgränsen till dess. Bara 0,4 kg kvar, så är jag där. Och på 8 dagar borde jag ju klara av det!

Fick en massa komplimanger på kören igår. Söta S konstaterade att jag bara blir mindre och mindre, och att jag är så fin. Sen frågade hon hur mycket jag har gått ner – vilket är 18,5 kg på drygt ett halvår, och ca 3o kg från att jag var som störst. Hennes reaktion på det var som min egen – ”Va? Så mycket? Jag kan inte ens minnas att du var så stor, det känns som att det är såhär du ska vara och att du alltid sett ut så!” Då var jag tvungen att visa henne bilden som finns i ”Vindsfynd”-inlägget här – den som är tagen för drygt ett år sen, då jag väger drygt 20 kg mer än idag. Hon tittade och skakade på huvudet – ”det där känns inte som du!” Ändå har vi känt varandra i 10 år, och hon har sett mig i alla möjliga storlekar. Dvs även när jag var som allra störst.

Men jag förstår att hon inte kan minnas det – för jag minns ju inte heller! Jag ser bilderna från då, och jag ser ju att det är jag, men det känns inte som att det är jag. För mig är det också en känsla av att som jag ser ut nu, har jag ”alltid” sett ut. Jag kan inte föreställa mig själv som 30 kg tyngre. Jag minns inte hur det känns att släpa runt på så många fler kilon.Det är lite lustigt hur hjärnan fungerar, egentligen. Jag menar, jag har varit överviktig – kraftigt överviktig, fet – i större delen av mitt liv. Nu är jag ”bara” överviktig, jag har ca 10 kilos övervikt om man ser till var gränsen för ett normalt BMI går. Det är bara några månader sen jag fortfarande var fet, och ändå kan jag inte minnas hur det var. Jag började min viktresa med en vikt på nästan 94 kg – nittiofyra kilo – men jag minns inte hur det var att väga så mycket.

Galet. Men roligt!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 75,3 kg (100413) (BMI 28,7)

Totalt vikt: -18,5 kg

Totalt BMI: -7,0

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 0,4 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök 21/4)

Kvar till delmål 2 (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 2,7 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 5,4 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 9,9 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 13,3 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 79 cm

Totalt midjemått: -27 cm

Jag tänkte att jag för första gången ska försöka mig på att sammanfatta året som gått. 2009 har varit ett år fyllt av både positivt och negativt, och jag har ännu inte riktigt bestämt mig för om jag ska se det som ett bra år, ett dåligt år eller ett ok år. Det har iaf varit bra mycket bättre än 2008, så mycket vet jag! Men nu kör vi:

Januari:
En av årets allra första dagar hade jag och Katta en liten möhippa för henne. Vi gick på bio och åt en bit mat efteråt. Precis hennes stil, hon är inte den som vill ha något storstilat och jätteavancerat. Hon var nöjd med vår lilla tjejkväll (vi hade inte varit ute tillsammans på det sättet sen innan hon fick barn!) och då var jag också nöjd.

Den 10 januari var det så dags. Katta och Bayern vigdes till man och hustru, och det blev precis så vackert som vi ville. Jösses vad vi kämpade för att få allt klart i tid. Men det var det värt! Jag är glad att jag fick vara en del av alltihop mer än som ”bara” gäst.

Något annat roligt som hände i januari var att min fyra månader långa sjukskrivning, efter handoperationerna, äntligen var tillända. Jag jobbade dels med Gosungen, men började även springvikariera på några olika förskolor. Och min katastrofala ekonomi var helt plötsligt inte lika katastrofal längre.

Dessutom fyllde mamma år i slutet av januari, konstigt nog blir hon bara yngre och yngre varje år?

Februari:
I februari var det pappas födelsedag. Den tredje födelsedagen utan honom. Men den här gången blev det en väldigt speciell sådan, eftersom jag och min systerson åkte och hälsade på honom vid minnesplatsen. Systersonen fick äntligen svar på alla sina frågor, och med det ett lugn han inte haft innan. Det var ett fantastiskt fint sätt att fira pappas/morfars födelsedag på för oss två. Ett minne jag alltid kommer bära med mig.

Dessutom hade jag och Gosungen fyraårsjubileum i början av månaden. Tänk att jag jobbat med henne i fyra fantastiska år!
Mars:
Den här månaden innehöll också ett antal födelsedagskalas. I början av månaden hade Gosungen och hennes mamma gemensamt kalas, lilla skitungen fyllde hela 6 år!

I slutet av månaden var det Buspojkens tur att ha kalas, han fyllde 3 år och blev stora killen. Fick ost i födelsedagspresent och sprack nästan av lycka över det.
April:
I april åkte jag till Norrköping och var Buzzador. Jobbade som crew under inspelningen av programmet Ystad-Haparanda, där Gert Fylking och Robban Aschberg gick just den sträckan, till förmån för Cancerfonden – och främst forskning kring prostatacancer. Då det var den sjukdomen som tog min pappa ifrån mig kändes det bara så rätt att åka de 16 milen enkel resa. Och det var en upplevelse!

Den här månaden började också mina problem med magen. Jag var illamående och orkeslös, och förstod inte varför. Det ville inte riktigt ge med sig, och till slut fick jag åtminstone en diagnos – en envis magsjuka. Problemen hängde dock kvar ganska länge, men med lite medicin i kroppen kunde jag fungera någorlunda normalt.

Var hundvakt åt fantastiska Micki också. Det är så roligt att jag får låna honom då och då, det är verkligen världens bästa hund. Den enda hunden jag känner som dessutom faktiskt kramas!
Maj:
Den här månaden tog jag upp mina studier igen, för första gången på 1,5 år. Började kompletteringsplugga och skrev ett antal tentor och examinationer.

Det var också en körfestival i Nynäshamn, tillsammans med Georg Riedel och Stefan Nilsson, samt flera andra körer. Det var en rolig upplevelse, men många av (de mindre bra) sångerna plågade oss länge efteråt…

Blomsterflickan firade sin ettårsdag, och jag insåg hur fort tiden går. Det var ju nyss som Katta suckade över att hon aldrig ville komma ut…

I maj tog jag även steget och kapade av mig det mesta av håret. Blev korthårig för första gången på tio år, och trivdes alldeles utmärkt med det.
Juni:
Var återigen hundvakt åt Micki, och njöt av att få spendera tid tillsammans med honom.

Midsommar firades traditionsenligt hos J och P, och det var lika trevligt som alltid. Det enda vi hade kunnat vara utan var regnet som envisades med att vräka ner just när vi skulle gå bort till stången. Men förutom det var det en mycket mysig tillställning.
Juli:
Den här månaden hände något stort. Jag och R skrev om kontraktet på lägenheten, så att den från och med 1 augusti bara stod på mig. Jag var för första gången någonsin ensam hyresgäst på ett förstahandskontrakt i Stockholms län. En underbar känsla!

Mamma och jag åkte på kryssning, och hade mamma-dotter-tid. Jag älskar att göra såna här saker med min mamma!

Dessutom blev jag blondin igen, även det för första gången på ungefär tio år…
Augusti:
ÄNTLIGEN flyttade jag tillbaka till min lägenhet, efter nästan exakt ett år i exil. Det var så skönt att känna att det nu var min lägenhet.

Nu började jag också plugga på heltid, sista terminen på utbildningen. Läste en musikkurs som i sig var jätterolig, men som jag i efterhand nog aldrig hade valt. Det var alldeles för oorganiserat, lärarna visste inte vad den andra gjorde, vi fick inga betygskriterier (för det fanns inga!), ja listan kan göras lång. Men samtidigt så har jag lärt känna flera nya personer tack vare just den här kursen, så det har allt varit positivt också!

Firade min födelsedag hemma med några vänner. Lagom litet, och lagom mysigt.
September:
Den här månaden fick jag äntligen min dröm förverkligad. Jag gjorde min pappatatuering – hans namn på insidan av handleden, ovanför stjärnorna. Så från och med nu bär jag honom med mig på ytterligare ett sätt.
Oktober:
Nu var det dags för R att flytta till sin nyinköpta lägenhet, och självklart hjälpte jag till. Känns så skönt att vi är vänner och att det känns naturligt att umgås och hjälpa varandra med olika saker.

I oktober hade AcQuire en konsert tillsammans med Haninge Sinfonietta. Mycket trevligt.

Det största som hände den här månaden var att jag offentliggjorde min viktresa. Ett oerhört stort steg för mig att ta, men när jag väl hade gjort det kändes det bra. Har fått så oerhört mycket stöd och knutit nya kontakter tack vare det. Ibland måste man våga för att vinna!
November:
Här gjorde jag en upptäckt som fick mig både chockad och glad. Jag kunde helt plötsligt ta på och av mig mina favoritbyxor utan att knäppa upp dem först. Då insåg jag hur mycket jag faktiskt har gått ner i vikt, och framförallt tappat i centimeter kring midja och höfter.

I slutet av månaden kom så den dag jag fasar för varje år. Pappas dag. Årsdagen för hans död. Nu hade jag levt tre år utan min pappa, och det är tre år för länge…
December:
I december hände mycket. Jag kunde summera årets viktnedgång till tolv kilo, vilket är fantastiskt bra.

Fick hämta ut ett nytt körkort eftersom det var tio år sen sist, vilket fick mig att känna mig gammal för en stund.

Hade JulCapricer med AcQuire, Birger och Fria Röster, vilket var väldigt roligt. Efterföljande efterfest, vilket också var roligt, men jag kände mig åter gammal för en stund.

Drog på mig en ögoninflammation som jag i skrivande stund ännu inte är av med.

Hade köravslutning hemma hos körledaren, vilket var mycket trevligt, om än inte så långvarigt för min del.

Firade jul tillsammans med mamma, vilket var lika mysigt som alltid. Pappa var också med på ett hörn.

Gjorde ett seriöst försök att bli rökfri, men klarade inte mer än 26 timmar. Bättre det än ingenting dock, och nytt försök ska göras snarast.

Sådärja. Där har vi mitt 2009 i kortform. Både bra och dåliga saker som hänt. Hoppas på ett lika innehållsrikt 2010, som förhoppningsvis innehåller övervägande positiva saker.

Det jag däremot är riktigt glad över är löftet jag gav mig själv för ungefär ett år sedan – att jag under 2009 inte skulle vara sjukskriven (mer än någon enstaka dag här och där), och det har jag heller inte varit!

Med detta önskar jag er alla ett riktigt

gott nytt år!

Jag har en så bra period just nu. Saker och ting flyter på, jag trivs hur bra som helst i skolan, jag blir uppringd var och varannan dag och blir erbjuden jobb (vickdagar + mer timmar hos Gosungen), jag har landat i lägenheten, jag känner mig ganska trygg med mig själv, ekonomin är helt okej, jag får ofta besök av mina underbara vänner.

Ändå sitter jag här nu och vill bara gråta.

Det förvirrar mig. Varför reagerar jag så?

Ja, nu äntligen är det klart. Som jag har längtat. För ett år sedan, vid den här tiden, packade jag mina saker och lämnade min lägenhet. För att bo ”ett litet tag” hos mamma. Det ”lilla taget” blev ett ganska långt tag, mitt mående har gått upp och ner under den tiden, och ett tag trodde jag att jag aldrig skulle komma tillbaka hit. Såg lägenheten glida mig ur händerna.

Men så hände något. Min katastrofala ekonomi vände helt plötsligt och blev riktigt okej. Inte jättebra, men såpass bra att jag skulle klara alla utgifter som kommer när man bor själv. Och så hittade R sin lägenhet i samma veva. En lägenhet där han vill bo, som ligger på ”rätt” sida av stan för hans del. En lägenhet han har budat på, och som i skrivande stund ännu inte är hans, men hans bud är högst än så länge, och det lutar åt att han får den. Blir det så, är det inflyttning för honom i mitten av oktober.

Var bor han nu då, undrar kanske någon. Ja, eftersom jag sagt att jag ville flytta tillbaka innan min födelsedag så var han ju ”tvungen” att flytta ut. Så nu gör han som jag gjort det senaste året, och bor hos mamma. Sin mamma alltså, inte min. Hade det varit ett tidigare inflyttningsdatum för honom, säg i slutet av augusti eller början av september, hade han bott kvar här fram tills dess. Några veckor tyckte vi att vi kunde samsas under samma tak. Men nu när det handlar om flera månader, så känns det inte så aktuellt. Risken är att vi skulle gå varandra på nerverna och förstöra vår fina vänskap. Mycket dumt. Alltså bor han hos sin mamma nu ett tag.

Och jag är äntligen tillbaka i min lägenhet. Ett års exil är över. Har nog ännu inte riktigt förstått att jag är hemma igen. Men jag börjar få ordning här, fått saker på plats där jag vill ha dem. I princip bara mina möbler. R har fortfarande bokhyllor, köksbord/stolar och en säng kvar här. De möblerna får stå här tills han flyttar till sin nya lägenhet. Bara onödigt att flytta dem nu och inte veta var han ska förvara dem. De står ju knappast i vägen här, och dessutom har jag ju haft mina möbler ståendes här under tiden jag har bott på annat håll.

Ikväll ska jag göra ett ryck och få sovrummet klart. Vill ha det klart till helgen då jag har Gosungen boendes här från fredag till söndag. Min jobbhelg, plus barnvakt. Och även om jag kan sova i soffan nu, så blir det liiite trångt om både jag och Gosungen ska sova i den. Tanken är att hon ska få ”eget rum”, dvs att hon sover i sovrummet och jag i soffan. Tror det blir lugnast nätter på det viset. Jag kan sova lugnt (Gosungen har många ljud för sig på nätterna), och hon kan sova lugnt (hon slipper mig springandes in och ut ur sovrummet).

Och eftersom jag jobbar till 17 imorgon och sedan åker hem till mamma för middag och lån av bil (hennes grannes) så kommer jag hem sent och lär vara trött. På torsdag jobbar jag dubbelt – förskola mellan 7.30-14.15 och sen direkt till Gosungen för att jobba 15-20. Hemma runt 22 = försent att röja. Och på fredag är det också dubbelt – förskola 8-14.15 och sen till Gosungen. Och när jag åker därifrån har jag Gosungen med mig. Alltså vill jag få det klart ikväll. Så kanske jag kan få sova i en riktig säng inatt! Soffan är förvisso förbaskat skön, men det känns fånigt att ha ett sovrum och inte använda det… ;)

Nej, nu ska jag vira in mig i en filt på ovan nämnda soffa, och glo lite på Allsången innan det är röjardags.

Men nu vet ni i alla fall att jag är på plats i min ”nya” lägenhet! ;) Puss på er!

Från och med den 1 augusti är lägenheten min, och bara min. Idag var jag och R på bostadsföretagets kontor och skrev om kontraktet. Gick hur lätt som helst. Egentligen är det 3 mån uppsägning för honom, men vi kunde välja ett tidigare datum om jag godkände det med en underskrift.

Känns lite pirrigt nu när det närmar sig med stormsteg. 2,5 vecka kvar. 18 dagar. Om ynka 18 dagar är jag äntligen tillbaka på min hemmaplan igen. ÄNTLIGEN. För första gången någonsin står jag som ensam hyresgäst på ett förstahandskontrakt i Stockholms län. Har haft ett eget förstahandskontrakt tidigare, för 8 år sen. Men det var i Borlänge, och där är det inte direkt svårt… Finns hur mycket lägenheter som helst där. Men i Stockholmsområdet är det år och åter år av bostadskö för att få ett kontrakt. Så det känns så SKÖNT att ha det.

Jag trivs i lägenheten. Jag trivs i området. Jag trivs med mina grannar. Men ändå är drömmen att så småningom flytta tillbaka till min riktiga hemmaplan. Orten där jag är uppväxt. Orten där jag det senaste året har bott. Jag tänker dock inte stressa med att hitta en lägenhet här. Kanske blir så att jag köper en bostadsrätt här om några år istället. Eller om jag har stått tillräckligt länge i kö för att få en hyresrätt den ”rätta” vägen.

Visst går det att byta med någon, men det känns mest som en massa onödigt krångel. Jag ska hitta en lägenhet jag vill ha, som jag kan tänka mig att bo i. Ska jag byta så krävs det ju att den hyresgästen vill ha min lägenhet också. Alternativt triangelbyte, men det är ÄNNU krångligare. Och så blev jag lite avskräckt efter att ha sett hur Katta & Bayerns nuvarande lägenhet såg ut när de skulle flytta in i den. Vi skrubbade från golv till tak i flera dagar för att få det beboeligt. Det vill jag INTE vara med om en gång till.

Nej, det känns som ett bättre alternativ att gå den ”vanliga” vägen. Antingen om jag hittar en bra hyresrätt och lyckas få den, eller om jag avvaktar några år och sedan köper en bostadsrätt istället. Vi får se. Jag trivs tillräckligt bra i min nuvarande lägenhet för att bo där i några år till.

Nu ska jag packa ytterligare någon kartong. Är nästan färdig, det jag har kvar är sådant som jag faktiskt kommer använda de 18 dagarna som är kvar. Resten är redan packat och klart. Började med det så fort jag och R hade kommit överens om ett datum… ;)

Efter att ha hållt mig frisk i princip HELA sommaren, så går jag och blir sjuk lagom till skolan börjar. En präktig förkylning har jag dragit på mig. Måndag och tisdag var jag fortfarande tillräckligt pigg för att kunna ta mig till skolan (intro plus kursstart), men sen kom febern och då var det kört. Igår låg jag hela dagen, och idag har det inte blivit mycket aktivitet… lär knappast bli det heller. Missade första dramalektionen och en föreläsning. Nåja. Vad gör man?

Tur att min käre sambo inte är hemma, så han slipper höra mitt gnäll. Jag känner mig verkligen ynklig och tycker synd om mig själv. Snörvlar som en galning och har ont i halsen. Men det värsta är nog hostan. Känns som att jag hostar lungorna ur mig snart, det gör så ONT. Det är jobbigt att andas också. Djupa andetag går knappt, det bara rosslar. Längesen jag var såhär däckad av en simpel förkylning. Attans!

I övrigt, vad har hänt? Tja, jag har blivit ett år äldre, skaffat mig ömma fingrar genom att spela på min födelsedagspresent gitarren, haft en riktigt lyckad 80-talsfest… Helt okej!

Imorse blev jag brutalt väckt av att det ringde på dörren. Trött och förvirrad slängde jag på mig en morgonrock och öppnade. Utanför stod en pigg och hurtig kille och sa hej. ”Eh, hej?” sa jag. ”Mattläggaren”, sa han. Sen tog det ett par sekunder innan jag kopplade. Vi ska ju få ny matta i badrummet eftersom den vi har nu har lossnat vid golvbrunnen och fått fuktskador. Han tittade lite på den och frågade när de kunde komma och börja. För mig spelar det liksom ingen roll, så han bestämde att de kommer på tisdag. Kalas! Sen är det bara sovrummet kvar. Får väl ta en sväng ner på kontoret sen när R är tillbaka, så vi kan välja tapeter.

Nu ska jag bädda ner mig i soffan igen och tycka synd om mig själv en stund till.