Mogis del av stjärnhimlen

Känns så skönt att ”bara” jobba nu. Även om det är två jobb och det är fullt upp med det så kan jag verkligen vara ledig när jag är ledig. Behöver inte ägna fritiden åt att plugga. De ringde från ett tredje ställe idag också och undrade om jag kunde jobba. Var tvungen att tacka nej eftersom jag redan är uppbokad på en annan förskola de dagarna det rörde sig om. Men jag hörde mig för om det fanns möjlighet för mig att jobba där senare i sommar. De skulle kolla och återkomma. Hoppas på lite jobb där, framförallt i slutet av juni-början av juli.

Jobbar sista passet med Gosungen på fredag. Sen är hon utan assistans i några veckor, då hennes pappa kommer hit från Tyskland för att umgås med sin dotter. För mig blir nästa pass den 9 juli. Kommer kännas tomt att inte få träffa henne på nästan en månad! Framför allt nu när jag har varit sjukskriven såpass länge. Var ju borta från henne i fyra månader för inte alltför längesen.

Semester då? Nja. Jag ska försöka vara lite ledig när Gosungen är på kollo i slutet av juli-början av augusti. Känner att jag har ork och lust att jobba lite till nu. I vanliga fall har man ju jobbat nästan oavbrutet i närmare ett år vid det här laget och toklängtar efter semester, men jag har bara jobbat sen mitten av januari. Typ fem månader. Så det finns energi kvar!

På söndag är det konsert. AcQuires vårkonsert. Det blir lite av en jubileumskonsert också eftersom kören firar 10 år i år. Kom och lyssna om du vill och kan! På söndag alltså. Klockan 16, i S:t Eskils kyrka i Handen. Inträde på ynka 40 spänn, mycket musik för en liten slant alltså!

Nu ska jag nog roa mig med att lägga in lite fler gamla inlägg. Har hunnit till oktober -08, så det är väl 1,5 år kvar att lägga in ungefär.. sen ska alla foton, scrapping osv in också. Jag har att göra! Sen är det ju bara den där lilla detaljen att få skiten att visas på min domän… ska luska lite till hur man gör. SÅÅÅ svårt kan det ju knappast vara. Eller?!

Just nu går allt verkligen i ett. Jag blev till slut frisk från den där skiten, var hos läkaren och fick konstaterat att det var magsjuka. Det togs en del prover, och alla visade normala värden. Bra det åtminstone!

Nu har jag jobbat som en galning, känns det som. Med start förra måndagen, så jobbade jag 9 dagar i sträck, den 10:e dagen (i onsdags) skrev jag en tenta, sen jobbade jag en dag till. Efter 11 fullspäckade dagar fick jag så en ledig dag, den 1 maj. Sen skulle cirkusen dra igång igen igår, men då sa kroppen ifrån. Det där förbaskade illamåendet kom tillbaka och jag fick ringa och sjukanmäla mig. Idag har jag kunnat jobba, men med Postafen i kroppen och ett mående som inte alls är på topp. Som grädden på moset har jag ju naturligtvis varit förkyld i en vecka också! Fast det kan jag stå ut med, det enda jag stör mig på är att det inte verkar vilja bli bättre… Börjar misstänka att stress kan vara en stor anledning till att jag mår som jag gör :(

Imorgon börjar skolan igen också. Ska läsa en kompletteringskurs nu under maj månad. Parallellt med skolan ska jag jobba på förskolan, och en del pass med Gosungen. Blir fullt upp ett tag till, med andra ord. Den här veckan blir det dessutom en massa sjungande, eftersom vi har konsert i Nynäshamn nästa helg. Totalt blir vi drygt 250 körsångare (de flesta från Nynäs), och så är Stefan Nilsson och Georg Riedel med. Det är 2 rep i Nynäs tillsammans med alla körer (onsdag och fredag), sen har AcQuire/Fria Röster ett extra rep på torsdag, sen lördag-söndag är det rep och konserter båda dagarna. Två konserter på lördag och en på söndag. Men roligt ska det bli!

Har haft Micki här en vecka nu också. Imorgon ska han hem igen, och det kommer bli så tomt! Han sover på mina fötter varje natt, det blir trångt men mysigt… och när han åker hem så ligger jag alltid ihopkrupen första natten, trots att jag har gott om plats. Man vänjer sig fort!

För övrigt så har Gosungen blivit SÅ stor nu! Hon har tappat fyra tänder, inte samtidigt förvisso men inom en ganska kort tidsperiod ändå. De två första (framtänderna i underkäken) tappade hon under tiden jag var sjukskriven. Den tredje (tanden precis till vänster om framtänderna i underkäken) tappade hon förra helgen när jag jobbade, helt plötsligt så klirrade det till på tallriken när hon åt middag :) Den fjärde (vänster framtand i överkäken) tappade hon i torsdags, på förskolan. Så nu har hon en riktigt schysst glugg upptill! De nya framtänderna i underkäken har kommit upp, så det är bara en liten glugg där efter den tredje tanden. Men hon hade ju en ganska stor glipa mellan framtänderna i överkäken innan, så den glipan är STOR nu. Hon är hur söt som helst!

Just nu vill jag bara sova. Det är nog dags att göra det också, ska upp tidigt imorgon! Måste åka hemifrån före 07.00, eftersom jag ska vara på plats i skolan kl. 08.00… mitt i natten! Uppdaterar mer detaljerat om vad som har hänt nån dag när jag har mer ork än nu… Puss på er så länge!

Jag tänker så ofta att jag ska uppdatera här, men så kommer det något i vägen och jag tänker att ”jag gör det sen”. Nu är det väldigt lång tid som gått sen sist! För att summera lite vad som har hänt sen den 24 februari:

Har jobbat en hel del med Gosungen, en vecka fick jag till och med ihop timmar som motsvarar heltid! Det är inte ofta det händer. 1 mars hade Daniel sin 30-årsfest, och det var i vanlig ordning en massa folk och en massa alkohol. Knöt lite nya kontakter, fick en hel del goda skratt. 4 mars hade Gosungen och hennes mamma gemensam födelsedagsfest. Eftersom jag jobbade den dagen så fick jag såklart vara med på festen också. God mat, trevliga människor, många presenter till Gosungens förtjusning (fast omslagspapperet och snörena var roligast). Jobbade även på Gosungens födelsedag, och då kom en av hennes andra assistenter med sina barnbarn och firade Gosungen. Det blev presentöppning (papperet och snörena var fortfarande roligast) och glass. Gosungen var riktigt nöjd efter två dagars uppvaktning!

Den här veckan har jag faktiskt också lyckats komma upp i heltid när det gäller jobb. Hade från början tre pass med Gosungen inplanerade (tis, lör, sön, 25 timmar totalt), men sen ringde de från förskolan och undrade om jag kunde jobba ons och tors. Helt plötsligt var det 40,5 timmars jobb inplanerat! Inte mig emot :) Men ironiskt nog så var jag på Arbetsförmedlingen i måndags och anmälde mig som arbetssökande. Eftersom jag då inte hade hört något från förskolan på ungefär en månad kände jag att jag inte kunde räkna med särskilt mycket jobb där, och då måste jag komplettera assistentjobbet med något mer. Idag fick jag post från a-kassan, med två medföljande kassakort. Känns ju lite småfånigt att fylla i att jag har jobbat heltid första veckan på det kortet som ska in närmast ;) Men som sagt så vet jag inte hur mycket jag får jobba på förskolan, så det var ändå rätt beslut att ta, att bli aktiv arbetssökande.

Idag har jag varit hemma i min lägenhet och hämtat lite nödvändiga papper. Jag åkte egentligen dit enbart för att hämta mina gymnasiebetyg, men kom tillbaka med en kasse full med gamla dagböcker, andra papper, samt två par skor och en kjol. Jag kan verkligen konsten att begränsa mig… I övrigt har det inte hänt så mycket annat roligt. Träffade iofs M, J och N här i centrum för nån vecka sen. De skulle dit och fixa något och undrade om jag hade lust att komma dit och käka nåt med dem. Klart jag ville det! Har inte träffat dem sen strax före jul. Visst, vi har pratat och så, men det har kommit en massa saker i vägen som har gjort att vi inte har kunnat träffas. N har vuxit ordentligt! Först blängde hon bara på mig, som om hon undrade vem i hela friden den där människan var. Efter en stund kom första leendet, och innan vi skildes åt igen hade hon hunnit sitta en lång stund i min famn och försökt äta upp min telefon.

Igår hade vi första repet med AcQuire och Fria Röster inför en festival i Nynäshamn som vi ska delta på i början av maj. Egentligen är det bara Nynäskörer som får delta, men eftersom vår körledare känner arrangören har han flirtat in oss också. Festivalen är med musik av Stefan Nilsson (han skriver mycket filmmusik) och Georg Riedel (han har skrivit musik till bla Astrid Lindgren-produktioner), och dessa två kommer även vara med. Det är en del gemensamma sånger som ska sjungas, plus att varje deltagande kör får framföra en egen låt. Eftersom vi faktiskt är två körer, om än att vi sjunger tillsammans, så får vi framföra två låtar. Så igår kände vi lite på dels de gemensamma sångerna (en del var roliga, andra inte), dels på våra egna nummer. Vi ska göra Sjörövar-Fabbe och Fattig bonddräng. Den sistnämnda har AcQuire sjungit tidigare, den finns till och med på vår studioskiva ”Tusen tankar”. För mig blev den dock nästan helt ny igår då jag har fått hoppa in och sjunga alt. Sopranstämman kan jag utan och innan på den, men altstämman hade jag aldrig sjungit innan. Det är visst lite svårt att bryta gamla vanor, för jag halkade titt som tätt in på sopranstämman på allt vi sjöng. Jag är så van att läsa noter på sopraners vis, så jag fick verkligen tänka till för att läsa som en alt. Men det är bara nyttigt att lära sig något nytt!

Nu blir det snart middag, och sen tänkte jag spendera kvällen i soffan. Njuta av min lediga dag, eftersom hela helgen är uppbokad. Det är roligt att jobba, men det är förbaskat skönt att vara ledig också ;) Glöm nu inte bort gästboken, varje ord ni skriver där uppskattas! Puss på er :)

Ibland kommer lite djupare tankar. Jag mår bra nu, har ingen downperiod just nu. Så ni behöver inte oroa er :) Men det dök upp en sak ganska nyligen som fick mig att fundera lite. Då det är för personligt att lägga upp det publikt här, så väljer jag att lägga det i ett LÅST INLÄGG (Släktskap eller inte?). Senaste lösenordet gäller. Har du inte lösenordet och vill läsa, skicka ett mail eller skriv ett privat inlägg i gästboken.

I övrigt så är det ganska lugnt just nu. Fick hoppa in och leda mammas kör igår då deras körledare fick förhinder. Det gick kanonbra, och de är så duktiga! Jag har vikarierat som körledare där innan, och det har verkligen hänt saker sen sist. Kören har utvecklats mycket, och de lär sig mycket lättare nu. De var inte dåliga förut, inte alls, men man fick ofta traggla saker många gånger innan det satt som det skulle. Nu räckte det oftast med att jag visade dem en gång, och så blev det rätt. Fortfarande inte perfekt, men riktigt, riktigt bra! Så de timmarna igår kväll bara flög iväg. Hur kul som helst!

Jag har för övrigt konstaterat att det nog är dags att börja använda lift när man ska lyfta Gosungen nu. Vet inte riktigt vad hon väger, men någonstans mellan 25-30 kg är det allt. Och jobbar man en hel helg blir det MÅNGA lyft. Om jag ska göra en grov uppskattning så är det nog runt 40 lyft om dagen, och då räknar jag inte alla ”smålyft” där man rättar till hennes sittställning osv. I söndags kväll hade jag grymt ont i ryggen när jag kom hem, och det sitter kvar än. Antingen så har jag lyft fel, eller så är det helt enkelt för många tunga lyft. Jag skulle tro att det är en kombination.

Det finns en lift hemma hos Gosungen, de fick hem den för ett tag sen. Men vi har inte testat den än, eftersom det än så länge har gått bra att lyfta henne ändå. Det GÅR fortfarande att lyfta henne enbart med egen kraft, men det kommer inte gå så länge till. Så det är nog bra om vi vänjer henne vid liften, så att hon har accepterat den när det inte går att lyfta henne själv längre. Ska prata med hennes mamma om det imorgon när jag jobbar.

Nu ska jag hoppa in i duschen , sen blir det en kväll framför tv’n skulle jag tro. Ska försöka vila ryggen så mycket det går, så jag klarar av jobbet imorgon. Glöm inte bort gästboken nu ;) Puss på er!

När jag inte trodde det kunde bli mer pajkastning och sandlådenivå visade det sig att det gick. Och jag tror dessutom tyvärr att det kan gå ännu lägre. Men den klockrenaste delen av det som utspelades här igår måste jag dela med mig av. Egentligen skulle jag väl kunna berätta allt, även den konversationen som föranledde besöket, men jag hänger inte ut någon. Oavsett om den personen förtjänar det eller ej. Jag håller hellre en konversation öga mot öga. Kan ju i allafall, för att ni ska förstå själva citatet, förklara att det handlade om en kartong som stått här ett tag. En kartong som personen har blivit ombedd att hämta vid tre tillfällen. Till slut, efter många om och men och ytterligare pajkastning, kom personen, och fick först höra ett sanningens ord från min mamma, om hur man behandlar andra. Det blev en del skrik från den andra personen, och så kom då detta klockrena citat:

M (mamma): ”Det här är MIN lägenhet, här pratar jag så mycket jag vill. Sluta skrik åt mig, annars kastar jag ut dig. Och sen kastar jag ut din låda genom balkongen.”
P (personen): ”DÅ ANMÄLER JAG DIG!”
Slut citat

Som sagt, tillåt mig småle lite. Ursäkta mig, men anmäla? För vad? Kast med liten kartong? Jag satt i soffan och kunde knappt hålla mig för skratt. Vem behöver komediserier med en sådan här person i närheten? Förvisso, fars kan vara roligt men då önskar jag en annan rollbesättning, tack. Så ledsen hördu, det du försöker kasta på oss fastnar tyvärr inte. Leta upp några som inte känner till så mkt om den ”förra” tiden och kör det här spelet med dem. Att gå runt med så mycket hat i blicken kan heller inte vara hälsosamt. Och du kanske ska försöka säga vad DU själv tycker och anser istället för att säga ”men mina vänner tycker..”"men mina vänner vet..”"men blablabla” Berätta gärna din åsikt, men blanda inte in deras. Om de tycker något är de mer än välkomna hit så kan vi prata.

Jag har mer, vill du höra?

I  övrigt har jag och lite annat AcQuirefolk stöttat Fria Röster under deras lunchkonsert idag. Jag fick mig till och med tilldelad en solostämma och en överstäma. Mycket najs. På kvällskvisten var vi i konsertlokalen (Ribbyskolan i Västerhaninge, vår årliga JulCaprice som går av stapeln imorgon (idag, klockan är över midnatt) kl 16.00. För mer information, se http://www.acquire.se/. Vi var några (6)  tappra själar; fyra arbetsföra, en med käpp och så jag med hand i paket. Men det gick alla tiders! Ska bli kul att komma dit imorgon.

Och det råder ingen speciell brist på skjuts för en skadskjuten Mogi :) Blev hämtad vid ytterdörren av S-I och körd till lokalen, han erbjöd även returresa. När vi skulle hem hann körledaren flika in att jag ju kunde åka med honom. Då hörs det från L:s håll – ”Nej nej, jag kör hem henne!” Det blev iaf att jag åkte med L, eftersom gubbarna inte hade filosoferat klart. Men L nöjde sig inte med att köra hem mig, nejdå. Hon har även erbjudit sig att hämta mig imorgon förmiddag också! Vilka fantastiska körvänner jag har!

Nu har jag fått ur mig det väsentligaste av händelserna sen sist, så nu ska jag och jättehanden sjunka ner en bit längre i sängen och SOVA! Puss på er så länge!

Den här veckan har verkligen varit mycket sång. Körrep i måndags (som alltid), extra körrep i tisdags, en massa eget övande, konsert idag, dop imorgon. Och så kör på måndag igen. Och extra rep med sopraner och altar från mammas kör, inför Sånger för livet, på onsdag. Helgrep med min kör nästa söndag. Och så fortsätter det. Men det är roligt! Grymt roligt!

Konserten idag är nog den mest seriösa vi har gjort, någonsin. En massa ny musik av Johannes Beyer. Ny i bemärkelsen; inte framförd offentligt tidigare. Större delen av konserten var piano- och violinmusik. Och så gjorde AcQuire en avdelning med sång. Vi sjöng tre kanon och två andra sånger, och vi var nog den lättsammaste delen. Vi har dessutom framfört dessa sånger tidigare, för publik alltså. Vi har även spelat in dem på skiva, en skiva som Johannes dotter Sabine har producerat. Skivan, och dagens konsert, har som syfte att fira att Johannes Beyer idag skulle ha fyllt 100 år om han levt. Ni som läser här har troligen ingen aning om vem han är, och det hade jag inte heller haft om inte AcQuire hade samarbetat med Sabine Beyer och hennes symfoniorkester tidigare. ;) Men det är väldigt vacker musik!

Det blev dock inte riktigt som förväntat för mig idag. När jag kom dit visade det sig att två av tre altar inte kunde komma, så min körledare ville att jag skulle hoppa in och sjunga altstämman. Jomenvisstsåatt… En och en halv timme innan konsertens början stod jag alltså och övade in en för mig helt ny stämma. Men det gick! Det gick till och med riktigt bra! Några felsjungningar, men troligen inget publiken märkte. Men det var en sån anspänning, att när jag slappnade av efter framförandet så kom huvudvärken. Kunde inte gå ifrån och ta nåt mot den heller, eftersom det var fler framföranden efter oss. Så jag satt och genomled den sista halvtimmen kisandes och eländig. Men det kändes lite bättre när jag kom ut i luften sen. Och så fick jag skjuts hem också, så jag slapp sitta och skumpa på pendeln. Väl hemma, efter lite mat och en Ipren, så känns huvudet bättre igen. Skönt, då är jag inte döende åtminstone… ;)

Imorgon är det N’s dop! Och jag ska sjunga… OCH kompa mig själv på piano. Är inte så lite nervös för det! Det roliga är att jag inte ska sjunga någon ”typisk” dopsång, utan M och J har önskat ”Sweet child of mine”… Guns’N'Roses på ett dop. Udda! Men roligt! Jag gör dock en egen version av den, med endast pianokomp, och ett lite annat tempo än originalet. Mogiversionen alltså. Hoppas någon spelar in det så jag får höra hur det blev sen. När jag sitter där lär jag vara så nervös att jag inte kan tänka klart och lyssna in hur det verkar låta. Jag kommer bara köra på och hoppas det blir bra :) Så håll tummarna för mig sådär vid tolvtiden imorgon!

Just det. Igår flyttade Charlie till sin nya familj. De verkar vara rara allihop, och han kommer få det jättebra där. Men lite tomt är det allt utan honom! Tufve såg lite ensam ut när det bara stod EN bur på golvet istället för två. Men huvudsaken är att Charlie har det bra. Och det kommer han få. Så jag oroar mig inte. Saknar bara lite! Och apropå marsvin så ser Sissas öga bara bättre och bättre ut för varje dag. Det är nästan inte rött alls, och sårskorpan i mitten blir mindre hela tiden. Hoppas verkligen det håller sig så när vi slutar behandla med Ciloxan sen. Men jag tänker som så att så länge hon är pigg och glad och den ”gamla vanliga” Sissa så kommer jag inte fundera på avlivning. Först vid tecken på att hon verkar lida, tänker jag börja tänka i de banorna. Och i dagsläget lider hon inte alls. Hon verkar inte ens ha lite ont. Hon rycker visserligen fortfarande undan huvudet när man ska ge henne ögondropparna, men det är ganska lama protester för att visa att hon inte tycker om det. Det är inte alls som för en dryg vecka sen, när hon drog undan huvudet så fort man kom i närheten med handen. Bara positivt alltså!

Nu ska jag försöka sova så jag kommer upp imorgon och hinner i tid till dopet. Så som sagt – håll tummarna för mig!

Nu har det gått snart en vecka sen jag tog stygnen. Nio stygn. Konstaterar såhär i efterhand att de värsta momenten kring den här operationen var bedövningen och suturtagningen. Att ta stygnen sved ganska ordentligt, men det gick fort och smidigt. Distriktssköterskan sa att såret hade läkt jättefint och att allt såg bra ut. Sen satte hon på fem små tejpbitar, gav mig några extra tejpremsor och så fick jag gå. Kändes så tomt! Från ett jättebandage till några små fjuttiga tejpbitar. Och tummen stod rätt ut. Den hade ju haft den ställningen i två veckor, så det tog några timmar innan den hittade normaltillståndet. :)

Idag känns det bara bra. Såret är i princip helt läkt nu. Det spänner fortfarande, och det lossnar en del torra skinnbitar längs sårkanten, men i övrigt så ser det hur fint som helst ut. Och handen funkar ganska okej. Får fortfarande inte lyfta tungt (helst inte mer än motsvarande en liter mjölk), och vissa rörelser går inte att göra. Men det är en sån frihet nu. Känns helt fantastiskt bra. Och jag är fortfarande, efter nästan tre veckor, lika fascinerad över att handen inte har domnat en enda gång. Inte en gång. Pratade med mamma om det idag, och jag sa att om så besvären kommer tillbaka imorgon så är det så värt det.

När jag var på vårdcentralen passade jag på att boka en tid hos min läkare för att förlänga sjukskrivningen. Fick en tid samma dag som min nuvarande sjukskrivning går ut, så det kunde inte bli bättre. Tänkte prata med honom om min medicinering också. Har inga fler uttag på den dosen jag äter just nu, men ett uttag kvar på en lägre dos. Känner att jag mår såpass mycket bättre nu, har ätit medicinen i åtta månader och det börjar bli dags att trappa ner. Så jag tänkte se vad han föreslår. Vore skönt att börja gå ner till en lägre dos, äta den ett tag och så småningom sluta helt. Det jag däremot fortfarande har stora problem med är sömnen. Jag har ingen direkt ångest för att sova, men jag kan helt enkelt inte somna i rimlig tid på kvällarna. Den medicinen jag äter ska göra att man blir trött, men på mig har det snarare den effekten att jag blir dåsig och har svårt att komma upp på morgnarna. Så jag funderar på att be om recept på någon sömntablett, så att jag kan försöka komma i fas. Får se vad han säger om det.

I övrigt har det varit full fart den här veckan. Kör x2, födelsedagskalas hos A (R fyllde 15 år i fredags), filmkväll, bebisgos med en tvåveckors Teddy. Och så har jag pysslat ihop tre kort som jag fick beställning på. Har ett kort till som ska göras, men det behöver inte vara klart än på nästan två veckor. Men det känns skönt att äntligen kunna pyssla igen! Har haft sån abstinens efter det. Men att sitta och scrappa med en hand i paket är ingen höjdare.

Jag har också hunnit skicka in papper till högskolan, en ansökan om fortsatt studieuppehåll. Jag vill ta en termin till ledigt, eftersom jag är osäker på när operation nr 2 blir av. Och blir den i januari kommer jag inte kunna klara skolan till en början. Att sitta och anteckna på flera timmar långa föreläsningar funkar inte. Det tar för mycket kraft från handen.

Ja just det, jag hade ju S yngsta dotter I boende här från måndag till onsdag också. S var på konferens, och ville inte att I skulle vara hemma själv. Då hade I frågat om hon fick sova här, och det var klart hon fick det! Och det var inga problem alls att ha henne här, hon skötte sig själv och det var kul att få umgås lite med henne. Så hon får gärna sova här fler gånger!

Nu är klockan 23.43, och det är väl bäst att jag lägger upp det här på hemsidan innan klockan passerar midnatt. Jag menar, det är ju så jobbigt att ändra datum längst upp… ;) Puss på er! Och glöm inte att skriva en rad eller två i gästboken. Är så glad för alla kommentarer jag får!

Nu börjar jag tröttna rejält på mitt bandage, aka boxningshandsken. Men nu är det snart dags att äntligen få bort det. Klockan har just passerat midnatt mellan lördag och söndag (därav datumet i rubriken, fast det fortfarande känns som lördag i mitt huvud). Alltså är det måndag imorgon, och då ska jag till vårdcentralen och ta stygnen. Och – det viktigaste av allt – få ett mindre bandage. Det jag har nu har börjat sitta riktigt löst, vilket iofs är ett bra tecken, då har svullnaden gått ner. Men det ser inte mycket ut för världen, även om jag har försökt skydda det så mycket som möjligt så blir det ju smutsigt. Och det börjar fransa sig. Vill nog inte ens veta hur ofräscht det är under. Jag har ju inte tvättat handen (med undantag för fingrarna) på snart två veckor. Förvisso är det ju skyddat i och med bandaget, men man svettas ju liksom. Och jag känner hur torr huden är. Kliar som sjutton, inte i själva såret lustigt nog, utan på ovansidan av handen. Så det är bara fördelar med att få byta bandage! :)

I övrigt mår handen ganska bra nu. Jag kan använda den riktigt mycket. Det är bara tyngre lyft, lyft där jag måste greppa med tummen, samt vissa rörelser som inte funkar. Och så begränsar ju bandaget rörligheten lite. Men det bästa av allt – handen har inte domnat alls sen operationen! Jag är fortfarande fascinerad. Högerhanden domnar ju stup i kvarten, och det är liksom det jag är van vid. Så när höger domnar väntar jag mig att vänstern också ska göra det, men det händer inte. Och det är så skönt. Lustigt hur man vänjer sig! Jag är så van vid domningar och värk att jag fascineras av att det inte är så. Att jag inte har mycket kraft eller styrka i vänstern än är inget jag reflekterar över heller, eftersom det har varit normaltillstånd innan också. Det kommer jag nog också fascineras över om 1½ månad eller så, när vänsterhanden har återfått full funktion igen.

Just de orden – full funktion. Jag har inte haft full funktion i någon av mina händer på ungefär 10 år. Det var ju inte jätteilla i början, de två första åren eller så. Då domnade fingrarna mest nattetid, och jag hade sällan ont. Men sen började jag jobba på en stormarknad, där jag dels satt i kassan och dels plockade varor i mejerikylen. Mycket tunga lyft med andra ord. Det förvärrade händernas tillstånd en hel del. Jag minns att det var då jag började använda lindor. Eller rättare sagt såna strumpor, där man liksom gjorde hål för tummen och sen trädde den över handen. Det hjälpte någorlunda då. Sen har jag haft i princip bara tunga yrken även efter det. Rena döden för händerna. Men eftersom läkaren som ställde diagnosen på mig -99 eller -00 (minns inte exakt) hävdade att jag var för ung för operation då, och sa att det skulle dröja många år innan något sådant skulle bli aktuellt, så trodde jag ju på honom. Och det var bara därför jag väntade såhär länge med att söka hjälp. Var helt övertygad, som jag har skrivit innan, att jag skulle få samma svar nu. Den första läkarens kommentar tillsammans med det faktum att min mamma gick i drygt 15 år med sina besvär innan hon fick opereras, gjorde att jag helt enkelt trodde att jag fortfarande var för ung. Jag hade ju bara haft diagnosen i 8-9 år.

Så jag tror inte jag riktigt förstod läkaren jag träffade i början av augusti, när hon sa det är klart vi ska operera. Vadå klart? Är jag inte för ung? Men hennes kommentar om min dåvarande läkare, att det var rent skitsnack att jag då var för ung, eftersom jag faktiskt hade domningar och värk redan då och det ska åtgärdas, fick mig att inse att jag har gått så många år helt i onödan med det här. Då ville jag åka och nita den dåvarande läkaren. Men det löser ju inget, och jag är alldeles för väluppfostrad för det. Är så glad nu att jag faktiskt har fått operation beviljad för båda händerna och att den ena redan är avklarad. Visst, jag har fortfarande minst fyra veckors sjukskrivning kvar framför mig. Men det värsta är gjort nu. Jag har inte direkt ont längre. Bara vissa rörelser gör ont. Och om jag gör som jag gjorde för några dagar sen… försökte döda en mygga genom att slå ihop händerna, som man brukar göra. Det var inte skönt, och det kom jag på också. Efteråt. Men i övrigt fungerar handen någorlunda. Jag kan sitta och skriva här med båda händerna igen! Så nu blir det lite längre inlägg igen, haha. Och kanske lite mer sällan, i vanlig ordning?

Jag har faktiskt tänkt uppdatera här nu i flera dagar. Det har bara inte blivit av. Saker har kommit i vägen. Var bland annat på rep inför Sånger för livet i Immanuelskyrkan i torsdags. Fyra timmar med duracellkaninen Lönnå. Hur orkar han? I slutet av repet satt vi körsångare och kämpade med att hålla oss vakna. Men Kjell Lönnå, 72 år, såg ut att ha lika mycket energi som när vi började. Helt sjukt. Men roligt var det! 22 november är det dags för den stora galan i Globen. Finns biljetter kvar om det är någon som är intresserad av att komma och lyssna! Ticnet tror jag det är som säljer. Annars kommer det tv-sändas i SVT, kl. 19.00 den 14 december (en timme), samt kl. 19.00 den 21 december (andra timmen). I år är det fokus på att det ska vara en julkonsert. Så titta och lyssna! Antingen live eller på tv. :)

Imorgon (idag) ska jag och mamma åka och fika hos A och gratta henne i efterskott. Hon fyllde år nu i veckan som var. Ska bli kul att träffa henne igen, det var ett tag sen sist. Hennes mamma var faktiskt här och fikade en snabbis för några veckor sen, och det var lite roligt. Vi bodde grannar förut, och då umgicks min mamma och A’s mamma rätt flitigt. Sen flyttade A’s familj till hus, och sen dess har hennes mamma pratat om att hon ju måste komma hit och fika! Men det har liksom inte blivit av, på sisådär fem-sex år ;) Fast vi har varit där när A eller någon annan i hennes familj har fyllt år. Så vi har ju träffats iaf. Och jag och A ses ibland också. Fast nu var det som sagt länge sen.

Men nu ska jag ta och runda av här. Bara för att jag kan skriva långa inlägg behöver de ju inte bli evighetslånga liksom… ;) Puss på er!

Jag har verkligen helt underbara människor runt mig. I måndags på fikat på kören så kom jag, Katta, S, J och Barnmorskan (som förstås heter något annat, men jobbar som barnmorska, och därför nu blir kallad Barnmorskan i mina texter) i vanlig ordning in på bebissnack. Efter en stund frågade J när det var dags för mig att skaffa barn. Jag kommenterade det med att jag ju kanske bör ha nån att skaffa barn med först. J blev helt chockad och fattade ingenting. Jag hade glömt, eller rättare sagt inte tänkt på att berätta för folk i kören om min och R’s separation. Men nu visste alltså J och Barnmorskan (Katta och S har vetat sen precis i början).

Helt plötsligt ställer sig Barnmorskan framför mig, tar tag i mina axlar, ser djupt in i mina ögon och säger med största allvar: ”Monika. Du har en röv i din själ.” Jag tror inte jag har skrattat så hysteriskt på länge. Det var en SÅ klockren kommentar. Förklaring? Förra terminen sjöng vi ett arr på ”Rör vid min själ (You raise me up)”. När vi fick noterna hörde jag Barnmorskan bredvid mig chockat säga ”men vad STÅR det här egentligen?!”. Då hade hon läst helt galet. Istället för ”Rör vid min själ” läste hon ”Röv i min själ”.

Vi skrattade gott åt hennes felläsning, och sen började vi i vanlig ordning analysera det (jag och Barnmorskan kan ha de underligaste diskussionerna, men vi brukar alltid komma fram till något och har dessutom roligt under tiden). Barnmorskans förklaring till vad en röv i själen innebär, var ungefär: ”Om man mår dåligt, och det liksom känns skit inuti, då har man en röv i själen! Alltså är röv i själen en metafor för en depression eller liknande. Alla har vi en röv i själen ibland.”

Och nu tyckte hon alltså att jag hade en röv i själen. Det är verkligen bara hon som kan säga en sån sak, på fullaste allvar, och mena det som ett stöd. :) Men hon fick mig, och de andra, att skratta. Det var välbehövligt! Sen fortsatte hon under resten av repet att fundera på hur vi skulle hitta en ny kille till mig. Rart! :) Men jag har nog inte kommit till det stadiet än att jag är redo att dejta någon ny. Jag har annat att fokusera på först.

Det som närmar sig med stormsteg nu är operationen. Fem dagar kvar. Jag är grymt nervös. Faktiskt mer nervös än när jag har gjort andra ingrepp. Trots att jag faktiskt VET hur den här operationen går till. Jag har sett mamma med båda händerna i paket. Hon har berättat. Jag har lusläst all information jag har kommit över. Ändå är jag så otroligt nervös. Varför? Det är ingen stor operation. Jag är inte rädd för smärtan och det som kommer efteråt. Smärta har jag upplevt i många olika former innan och jag vet att jag klarar det. Men jag är så sjukt rädd för att ligga där och veta att någon skär i mig. Visst, jag tog ur p-staven för några månader sen, och då skar de också. Men det var ett typ 3 mm långt snitt och ett tryck för att få ur staven och sen var det klart. Det gick på 30 sekunder typ. Och det behövdes inte sys. Det var bara butterflyplåster, ett extra större plåster över och inget mer. Hela proceduren tog väl en dryg minut. Jag hann knappt tänka innan det var färdigt liksom.

Nej, nu tjatar jag igen. Över till något roligare. Jag är äntligen klar med dopinbjudningarna! Idag kom M, J och N och hämtade dem. Känns lite tomt utan dem, jag har hållt på med dem så länge. Men å andra sidan är jag ruggigt trött på limegrönt och bebisstämpel nu. Trots att korten är gjorda med viss variation så är det ändå samma tillvägagångssätt på varenda kort. Samma placering av text, motiv och blommor. Samma färgsättning. Och det var 50 kort… Men nu är det färdigt och de blev toknöjda. Det är huvudsaken! Det var också premiär för mig att göra kort med text även på finska. Själva insidestexten förstod jag någorlunda, eftersom den i princip är en rak översättning av den svenska texten (de flesta kort hade svensk text, några hade finsk). Men sen hade M även en dikt som hon ville ha med på insidan. Och den fattade jag typ två ord i (mamma och sylt). Men hon översatte den för mig idag, och den var jättesöt!

Nu har klockan passerat midnatt med god marginal, och jag bör nog försöka sova lite. Det är en dag imorgon också! Ska på fika hos S med familj, I fyller 13 år och ska såklart firas! Måste köpa present imorgon också. Eller ja, IDAG är det ju om jag ska vara noga. Men för mig är det imorgon eftersom jag inte har sovit än ;) Så, dags att sova!

Jo, förresten. Ett litet ps. Jag har fått lösningen på mitt mysterium om alla besökare. Har blivit länkad på en sida (http://www.glife.se/Bloggkommentatorerna/26844) som tydligen väldigt många läser. Alltid trevligt!

Jag är verkligen helt usel på att skriva här. Men jag orkar helt enkelt inte. Den energin jag har går till annat, som prioriteras högre. Här är iaf ett livstecken. Iofs, många pratar jag med på nätet nästan dagligen, så ni vet ju hur läget är.

Just nu har jag gömt mig lite. Är hemma hos mamma, som vanligt på måndagar. Men idag är en gammal klasskompis från Österrike här och hälsar på med sin man, och pappa är här också. Jag orkar bara inte med att vara social idag. Ärligt talat orkar jag inte mycket alls idag. Kom inte ens upp ur sängen imorse. Det var helt kört. Vaknade med yrsel, huvudvärk och ångest, ingen bra kombination när man ska iväg till skolan. Så det blev till att anmäla frånvaro. Fick ångest av det också, såklart. Hur jag än gör så mår jag dåligt, liksom. Skit.

Efter många om och men kom jag iaf iväg mot Handen. Fixade morsdagspresent i efterskott till mamma. En fin blomma och två flaskor vin. Hon blev glad, och då mådde jag lite bättre. Sen påminde hon mig om att det var idag besöket från Österrike skulle komma, och då sjönk humöret igen. Vilken dag som helst utom idag skulle ha gått bra. Men idag ORKAR jag bara inte.

Kom iväg på kören sen dock. Det hjälpte lite att få sjunga, men jag kände inget riktigt engagemang idag. Nu är jag hemkommen därifrån, och här sitter jag. Typ.

I helgen var jag och R i Värmland och hälsade på min kusin med familj. Fick se nytillskottet Anton, som blir en månad idag. Och storebror Oscar har verkligen blivit stor sen jag såg honom sist! Kolla in gullungarna: