Mogis del av stjärnhimlen

Jag har inte skrivit här på en halv evighet, eller två. Men har haft fullt upp med allt möjligt. Två nya jobb, varav det ena  blev nåt helt annat än förväntat, en ny kör och en ny person här i lägenheten.

Är precis färdigintroducerad på ena nya jobbet (boendestödjare) och har jobbat mitt första riktiga pass. Oerhört roligt, krävande men också väldigt givande. Fick till och med beröm av en kollega, och det värmer verkligen.

Sen ungefär en månad tillbaka sjunger jag förutom i AcQuire även i Enskede Kammarkör. Blev övertalad av Raringen (S, som jag fikade hos i förra inlägget) att börja, och det ångrar jag inte alls! Det är en grym utmaning, och en bra kontrast till AcQuire.

Och för drygt två veckor sen fick jag en inneboende. Vapendragarens dotter. Som numera går under namnet Sambon. Vi konstaterade att det är bra mycket roligare att säga sambo än att säga inneboende.

Sen var det ju det här med att våga. Läste inne hos MonasUniversum att det ska bli en bloggträff i början av maj. Ett gäng brudar som träffas och äter gott, dricker gott och umgås. Och långtifrån alla har träffat varandra innan. Jag blev jättesugen på att hänga på, särskilt som att det var en liknande träff för ett tag sen som jag verkligen ville gå på men inte vågade. För jag kan vara så oerhört blyg bland folk jag inte känner. Och av dessa flickor känner jag inte en enda. Ok, jag läser Monas blogg, men jag känner henne inte. Vi har aldrig träffats. Därför var jag tveksam om jag skulle våga den här gången, eller om jag skulle göra likadant som sist och banga. Och förra gången ångrade jag mig verkligen.
Jag skrev därför en kommentar hos Mona och förklarade hur feg jag är, att jag så gärna ville men att jag inte visste om jag skulle våga. Och fick svar både från Mona och från Singelmamman (som jag inte alls känner!) att jag skulle sluta sjåpa mig (ok, det skrev de kanske inte riktigt, men jag tolkade lite) och att jag såklart skulle hänga på.
”Ok, nu eller aldrig” tänkte jag och gjorde en officiell anmälan fort som sjutton innan jag skulle hinna ångra mig igen.

Nu sitter jag här och undrar vad i hela friden jag har gett mig in på. Om bara några veckor ska jag träffa typ 25 totala främlingar. Hjälp!

Ibland blir jag riktigt glad när telefonen ringer.

”Hej, kan du jobba idag?”

…och dessutom har jag fått några monsterpass inbokade i februari. Med monsterpass menar jag en arbetstid mellan 07.00 och 20.00. Tretton timmar. Hejdå fritid, men HEJ pengar på kontot. Och så är det dessutom med världens underbaraste gosunge. Kan inte bli bättre.

Igår var det körrep igen. Så roligt! Jag älskar måndagar. Eller i alla fall måndagkvällar. Just nu repar vi en massa Queen-låtar, kan bli riktigt bra så småningom. Men det bästa av allt, förutom själva sjungandet, är alla fina körvänner man får umgås med. Två och en halv timme går fort när man är i trevligt sällskap.

Väl hemma igår så satt jag halva natten och försökte lära mig hur Skype fungerar. Tror jag har fått kläm på grunderna numera. Och jag har insett att det slår MSN Messenger med hästlängder. Bara en sån sak gör det värt att lära sig programmet bättre.

I övrigt då, vad händer? Tja, det är en del planering och fixande inför mammas födelsedagsfirande nästa helg. Min underbara mamma fyller 60 år på måndag, och varken hon eller jag fattar vart alla dessa år har tagit vägen. Det var ju nyss hon fyllde 40?! Fast hon å sin sida försöker hävda att hon är 29. Men när jag skulle fylla 30 så sa jag att hon banne mig får hoppa upp ett snäpp, jag kan ju inte vara äldre än min egen mamma! Så motvilligt är hon numera också 30, haha.

Det om det.

Mer en annan dag.

Rubriken har inget alls med inlägget att göra, men det är en av mina favorittextrader. Lars Winnerbäck.

Jodå, jag lever. Jag lovar. Jag har bara haft annat för mig på sistone, och har således inte riktigt haft tid (eller lust, snarare) att blogga.

Så. Vad har hänt sen sist? Jul och nyår spenderades hos den här damen:

Nu är det 2011, och jag försöker fortfarande lära mig det. Antar att det kommer ta ett tag, eftersom det är likadant vartenda år.

I övrigt då, på sjukdoms- och skadefronten? Jo, evighetsförkylningen verkar börjar släppa sitt stenhårda grepp om mig. Det är på tiden, kan man lugnt säga. Sen i början av september, det vill säga i drygt fyra månader, har jag varit mer eller mindre förkyld. Och vid tre tillfällen har det satt sig riktigt ordentligt på halsen, i form av stämbandskatarr. Senaste gången var precis innan JulCapricerna (såklart, jag blir alltid sjuk lagom till konsert), och då var det nästan lite läskigt. Mitt i en mening försvann rösten. Jag satt och pratade med min vän I när hon sa ”Du börjar låta hes”, jag svarade ”Jo, jag märker det” och fortsatte meningen jag just påbörjat. När jag kom till slutet av meningen var rösten inte mer än ett pipande. Riktigt skumt!

När jag efter några dagar fortfarande inte hade mycket röst – dock hade jag inte ont i halsen överhuvudtaget, vilket fick mig fundersam över vad det var som pågick i min hals – så bokade jag en läkartid. Jag blev lite orolig över att jag för tredje gången på knappt två månader blivit så dålig i halsen, och den här gången dessutom så extremt snabbt, att jag ville kolla upp det.
Läkaren tittade i halsen och konstaterade jag att jag var ordentligt röd, och att jag borde ha ont. Halsprov togs men visade inte på några streptokocker. Alltså var det ett virus som bara var att vänta ut. Blev ordinerad röstvila, vilket gick sådär i och med konserterna. Dock hoppade jag över att sjunga på lördagens konserter, med resultatet att jag faktiskt kunde sjunga någorlunda på söndagen.

Och nu börjar jag som sagt känna mig ganska frisk. Hoppas bara att det fortsätter såhär nu, jag är trött på att ständigt gå runt och vara mer eller mindre sjuk.

Om vi då går vidare till skadefronten så kan jag upplysa om att jag är den klantigaste personen som skådats i detta universum. För någon vecka sedan skulle jag i vanlig ordning platta håret och således koppla in kontakten till plattången. Fråga mig inte hur jag lyckades, men när jag drog i sladden för att få tag på själva kontakten så fick jag den att snärta till så kontakten flög rätt i ansiktet på mig. Resultatet? Detta:
En liten men smärtsam blåtira, komplett med blödande sår. Tror inte det behövs utförligare kommentarer på det…

Nåväl, blåtiran bleknade, såret läkte. När det var så gott som borta kom nästa grej. När jag skulle gå av bussen lyckades jag slå i knät så hårt att skinnet ”brändes” bort på en fläck och hela knät blev blått. Såhär:

Fotot gör inte blåmärket rättvisa, men det var det bästa jag lyckades få till med dålig mobilkamera.

Som grädde på moset busade jag med Sweeney, I’s katt, och han råkade riva mig på handleden så rejält att det såg ut som att jag gjort något helt annat….:Det har hunnit läka lite nu, såg mycket värre ut innan…

Så. Det är väl ungefär vad som hänt sen sist. Det, och att jag nu varit rökfri i tre månader. Tre och en halv till och med. I söndags var det 15 veckor. Men vem räknar…? Det går förvånansvärt bra, även om jag på sistone haft ett röksug som varit ganska jobbigt. Jag har dock inte trillat dit, och vill inte göra det heller. Men ibland är det fruktansvärt frestande…

Idag har jag och Zarah varit på Skogskyrkogården. Vi var på Enskede Kammarkörs konsert i Heliga korsets kapell, en konsert med mycket vacker musik.

Innan konserten ville jag passa på att gå en sväng till minneslunden. För nio år sedan, då mormor dog, begravdes hon i just den minneslunden. På grund av ett antal orsaker har jag aldrig besökt Skogskyrkogården sedan den begravningen. Jag och mormor hade inte världens bästa relation de sista typ tio åren av hennes liv, så att åka till minneslunden har inte varit prio ett direkt. Men nu när jag faktiskt var där, och det dessutom är Allhelgonadagen – ”stora ljuständardagen” – ville jag tända ett ljus för henne i minneslunden.

Men det var inte bara för henne jag tände ljus. Med Z’s hjälp tände jag fyra ljus som fick stå sida vid sida på marken. Ett för mormor, ett för pappa, och ett var för två andra nära och kära som inte längre finns kvar här på jorden. Och underbara, goa Z förstod att jag behövde en liten stund för mig själv och mina tankar. Hon satt så snällt och tyst och väntade tills jag var klar.

Nu på kvällen har sorgen och saknaden efter pappa varit lite extra påtaglig. Tårar och smärta, men också många underbara minnen som kommit upp till ytan.

I minneslunden brinner fyra ljus. På min balkong brinner ett ljus. Det mest betydelsefulla av alla ljus.

Pappas ljus.

Idag hade vi köravslutning hemma hos mig. Ungefär halva kören kom, och vi åt gott (hade knytis), pratade massor, lyssnade på skivan från gårdagens konsert (med kritiska öron), kollade ”I manegen med Glenn Killing”-klipp på YouTube och garvade. Dock sjöng vi knappt en enda ton, haha.

Är så glad att just de som är med i kören, är med. För de är fantastiska människor allihop. Även de som inte kunde komma idag ;) Men det är just såna här sammankomster som gör att man lär känna varandra på ett annat sätt. Nog för att vi pratar även på måndagarna när vi repar, men då hinner man inte prata med alla, och man hinner inte prata särskilt mycket. Nu behövde vi inte fokusera på någon repertoar, utan vi kunde ägna oss åt att bara prata. Och då tar man ju upp saker som man sällan gör på fikat på repen.

Vi funderar på att försöka dra ihop åtminstone en träff till i sommar. Lutar åt en grillkväll hos Jennifer. Känns som att det är vääääldigt långt till augusti då kören drar igång igen, och det verkar som att de flesta vill ses innan dess också. Så vi får väl se när och om det blir av.

Och så vikten då. Det går stadigt neråt. Ganska roligt egentligen, med tanke på att jag bara häromdagen konstaterade att jag är rätt nöjd som det är. Men tydligen är inte min kropp nöjd än ;) Dagens vikt är 72,0 kg. Känns som att om det fortsätter såhär så får jag träffa min dietist och ”visa upp mig” långt tidigare än jag tänkt. När jag var där på sista besöket så berättade hon att hon kanske bara kommer jobba där till årsskiftet, och då svarade jag att tills dess tänker jag vara klar. Men i den här takten så lär jag vara ”klar” redan tidigt i höst.

Jag har nu ”rest” i 260 dagar. På dessa 260 dagar har jag gått ner totalt 21,8 kg. Det är i snitt ungefär 0,6 kg i veckan. Fortsätter jag i den takten så når jag målvikten 65 kg i början av september. Det innebär att min viktresa från start till mål blir under ett år lång. Närmare 30 kg borta, på mindre än ett år. Det är jäkligt bra jobbat! Okej, jag är inte i mål än, men målet är definitivt i sikte. Och det kan ta längre tid, det här är bara en beräkning på ett snitt av hur mycket jag har gått ner i veckan hittills. Jag har ju knappast gått ner exakt 0,6 kg varje vecka. Ibland har det varit bra mycket mer, ibland lite mindre, ibland inget alls. Ibland har jag till och med gått upp lite. Men jag gissar att innan september månad är slut, så har jag nått målet. September! Det är ju inte alls långt dit, egentligen. Med tanke på att dessa knappa nio månader som viktresan pågått känns som att de har flugit fram. Jag kan ju ha som morot att nå mitt mål senast den 28 september, eftersom det var det datumet jag startade viktresan 2009. Om tre och en halv månad. Då ska jag banne mig vara i mål!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 72,0 kg (100614) (BMI 27,4)

Totalt vikt: -21,8 kg

Totalt BMI: -8,3

Kvar till nästa delmål (under 70 kg = 69,9 kg): 2,1 kg

Kvar till delmål 2 (65,4 kg = normalviktig!): 6,6 kg

Kvar till slutmålet (65 kg): 7,0 kg (ensiffrigt!)

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 77 cm (har inte mätt på länge, så jag vet inte om det stämmer)

Totalt midjemått: -29 cm

Idag har AcQuire försommarkonsert. Och ta i trä, men förkylningen verkar ha gett med sig nästan helt! Eller det är väl mer så att jag inte vet om det jag känner är rester av förkylningen eller om det är pollen. För jag har varit ”förkyld” mer eller mindre hela våren.

Om det är nån som är intresserad av att gå och lyssna på lite musik sådär på en söndagkväll, så är konserten kl. 18.00 i Västerhaninge kyrka. Inget inträde, däremot får man gärna lämna lite kollekt efteråt om man vill.

Dagens vikt då. Det rör sig, långsamt förvisso, men det rör sig. Dagens vikt är 72,2 kg. Ett hekto i taget nu ett tag, men ett hekto är bättre än inget alls! Och jag är glad för varje minus, hur litet det än är. Det är en av mina styrkor som dietisten nämnde, att jag ser varje litet minus som en framgång. Många andra av hennes patienter kan komma dit och säga ”Men jag har ju bara gått ner 2 hekto, det är ju jättelite och skitdåligt!” Men jag är glad för två hekto! Visst är det ännu roligare om det är ett stort minus på vågen, men ett litet minus är tillräckligt.

Känner nu att visst vill jag gå ner mer i vikt, vill framförallt komma under 70 kg. Och helst vill jag komma ner till 65 kg, just för att jag då är ”normalviktig”. Men slutmålet, 62 kg, är egentligen inte längre ett definitivt slutmål. Det är en siffra att sträva mot, just för att ha ett mål. Men jag är nöjd om jag når ett BMI under 25. Egentligen är jag faktiskt ganska nöjd redan nu. I dagsläget kan jag ha kläder i storlek 40/42, vilket innebär att jag kan gå in i vilken affär som helst och välja kläder jag tycker är snygga, för jag vet att jag kan ha normala storlekar. Jag behöver inte längre gå in på avdelningen med större storlekar, eller välja plagg utifrån vad jag kan ha och inte vad jag skulle vilja ha.

Om jag går ner till 65 kg, kommer jag troligen ligga på 38/40 istället för 40/42, men det är inte så väsentligt. Jag kommer kunna ha en hel del plagg i 42 också. Vilket innebär att de nya kläder jag införskaffat nu kommer funka även sen.

Det här trodde jag aldrig när jag startade min viktresa för 8,5 månader sen. Att jag skulle känna mig nöjd med min vikt. Att jag skulle trivas med hur jag ser ut. Att jag inte längre nödvändigtvis måste nå mitt slutmål. Att varje hekto neråt är roligt, men inte nödvändigt.

Jag mår så bra just nu. För första gången på minst 15 år trivs jag med mig själv och mitt utseende. Jag trivs med min kropp. Jag känner mig inte längre fet och äcklig. Fatta vilken enorm lycka det är! Så jävla underbart så det är sanslöst.

Från och med nu kommer jag sätta ett nytt ”slutmål”. Istället för 62 kg (som förvisso kommer finnas med i bakgrunden men inte aktivt vara ett mål att sträva mot) kommer mitt slutmål vara 65 kg. Jag når egentligen normalvikt enligt BMI vid 65,4 kg, men jag vill ha liiiite marginal iaf.

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 72,2 kg (100613) (BMI 27,5)

Totalt vikt: -21,6 kg

Totalt BMI: -8,2

Kvar till nästa delmål (under 70 kg = 69,9 kg): 2,3 kg

Kvar till delmål 2 (65,4 kg = normalviktig!): 6,8 kg

Kvar till slutmålet (65 kg): 7,2 kg (ensiffrigt!)

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 77 cm

Totalt midjemått: -29 cm

Dagen började med oerhört känslosam sång på begravning. Jag valde att ”stänga av” mina känslor för att kunna genomföra sjungandet. Men så fort jag satte mig igen efter att vi sjungit den sista sången, så brast det totalt. Om jag grät mycket i måndags, så var det ingenting jämfört med idag. Men den här gången var det, trots fler tårar, en mycket ”lättare” gråt. Kramades länge med Katta efteråt och bara lät tårarna komma. Fick kramar av Jennifer och L också. Känns så skönt att vara omringad av vänner i en sådan stund.

Efteråt fick jag och Katta skjuts av L till centrum, där vi åt lunch och pratade. Kände mig helt tom inombords. Alla spänningar som fanns före och under begravningen släppte totalt, och jag blev som urlakad. Ville bara lägga mig ner på golvet och sova.

Efter lunchen tog jag tåget in till stan för att åter sjunga. Denna gång i Allhelgonakyrkan, en konsert för Världens Barn. Och det blev en sådan total kontrast mot förmiddagens sjungande. Nu var det afro-gospel, vilket innebar sång och dans från Afrika. Vi var ett gäng körsångare, och så var det ett afrikanskt band. Sex timmars dansande och sjungande – och jag var slutkörd redan innan första konserten (av två) börjat. Under konserterna gick jag bara på ren vilja.

Men den musiken kan man helt enkelt inte sitta stilla till. Man rycks med, kroppen börjar röra på sig och gunga i takt. Helt fantastiskt faktiskt. Ett exempel på musiken kan ni se HÄR – Zifa och hans band var det vi sjöng med, även om det inte var just den låten.

Nu är jag nyss hemkommen, och är totalt slut. Så mycket energi som gått åt idag… men det är ändå skönt att ha fått köra slut på sig så fullständigt. Kollade min stegräknare i mobilen, som visade att jag bara hade gått drygt 7000 steg idag. Men då är inte de sex timmarna av dans inräknade, eftersom jag då hade mobilen i fickan på jackan som låg uppe på läktaren.

Fördelen med all motion idag är att det gett resultat på vågen, dagens (kvällens) vikt är 73,4 kg. Ska väga mig imorgon bitti också och se vad det blir för resultat då. Men med tanke på att det är en kvällsvikt idag, så borde det vara lägre imorgon bitti. Ett eller ett par hekton kanske. Men oavsett vad, -0,4 kg på en dag är inte illa pinkat.

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 73,4 kg (100604) (BMI 28,0)

Totalt vikt: -20,4 kg

Totalt BMI: -7,7

Kvar till nästa delmål  (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 0,8 kg

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 3,5 kg

Kvar till delmål 3 (65,4 kg = normalviktig!): 8,0 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 11,4 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 77 cm

Totalt midjemått: -29 cm

Jag brukar säga att saknaden och sorgen efter pappa är precis lika stor idag som den var precis när han dog, men sorgen är lättare att bära numera. Saknaden är inte lika påtaglig som den var just i början. Vissa dagar gör det ont i hjärtat, men oftast så kan jag hantera det ganska lätt. Det är oerhört sällan det blir sådär extremt jobbigt.

Men igår var jag helt plötsligt tillbaka i det där nattsvarta för ett tag. På fredag ska några i min kör sjunga på en begravning. En körmedlems pappa har gått bort, och vi vill såklart hedra honom med vår sång. Eftersom S sjöng på min pappas begravning, så är det självklart för mig att jag även ska sjunga på hennes pappas begravning. Jag vet precis vad det är hon går igenom just nu. Att förlora en förälder när man själv är ung, är inte lätt. Man tvingas helt plötsligt att bli mer vuxen än man egentligen är.

Igår på körrepet så ägnade vi den sista halvtimmen åt att öva på de sånger vi ska sjunga på begravningen. Dagen är nära och Stilla ro och nära. Den sistnämnda sjöngs även på pappas begravning, av just medlemmar i AcQuire. I början gick det bra att sjunga, jag var så fokuserad på att lära mig altstämman. Men sista gången vi skulle sjunga igenom Stilla ro och nära så vällde alla känslor över mig. Jag drogs plötsligt tillbaka i tiden, och återupplevde pappas begravning i fast forward. Då brast det, och jag var tvungen att rusa därifrån med tårarna rinnande.

Satte mig en bit bort, utom synhåll för alla, och försökte samla mig. Men det gjorde så fruktansvärt ont. Jag kände hur hela kroppen darrade, händerna skakade okontrollerat. Smärtan inom mig var exakt samma smärta jag kände då pappa dog. Det är så längesen jag upplevde att det gjorde såhär ont.

När jag efter en stund samlat mig tillräckligt för att kunna gå tillbaka, så möttes jag av L som frågade hur det var med mig. ”Inte bra alls” var det enda jag fick ur mig, samtidigt som jag kämpade mot tårarna. Hon omfamnade mig i en varm kram, och vi stod så en lång stund. Sen kom Katta och gjorde likadant, vi kramades länge vi också. Sen fick jag skjuts hem av fina L, hon ville se till att jag kom hem ordentligt. Det var så skönt att slippa sitta på en buss och gråta, utan jag kunde sitta i baksätet, med L vid ratten och Katta i passagerarsätet, och bara vara. De lät mig vara ifred, och ändå fanns de där för mig. Såna vänner är guld värda! PUSS på er!

(Btw, sitter och pratar med Katta på msn just nu, och vi pratar om igår. Skrev till henne just det att vänner som hon och L är guld värda, och sötnosen svarar: ”Det är för att vi har vänner som dig”. Jag blev så rörd att jag nästan började gråta igen…)

Idag har jag jobbat. Z och jag var och shoppade, jag behövde hitta några kläder att ha på mig på fredag. Min garderob är så urplockad nu, jag har förvisso kläder, men finkläder är det ont om. Iaf sånt som inte är alldeles för stort… Hittade dels en jättefin ljusblå tunika/klänning, och så slank det ner ett par linnen också. Och allt i storlek M. Helt galet! Jag minns knappt när jag kunde köpa kläder i M/40-42 senast…

Dessutom vägde jag mig idag, och bjöds på en mycket trevlig överraskning. Dagens vikt är 74,0 kg! Helt galet det med. Nu jäklar är det nära nästa delmål, bara 2 hg kvar. Och sen är det inte långt till delmålet efter heller… och inte till delmålet efter det… och inte till slutmålet heller för den delen ;)

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 74,0 kg (100601) (BMI 28,2)

Totalt vikt: -19,8 kg

Totalt BMI: -7,5

Kvar till nästa delmål (73,8 kg = gått ner 20 kg): 0,2 kg

Kvar till delmål 2  (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 1,4 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 4,1 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 8,6 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 12,0 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 77 cm

Totalt midjemått: -29 cm

I fredags var jag ju äntligen hos min dietist. Som jag har sett fram emot det! Det har varit tre långa månaders väntan…

Vi började som vanligt med vägning. Samma morgon hade såklart lingonveckan startat, och jag kände mig lagom uppsvälld… :/ Nåja, vågen visade på 75,4 kg, vilket är klart godkänt. Framförallt med tanke på att när jag fick vikten 74,5 kg hemma var det utan kläder och på fastande mage. Hos dietisten hade jag kläder på och frukost i den för dagen uppsvällda magen.

Oavsett vad så var det lika roligt som alltid att se hennes reaktion. Hon tappar hakan varenda gång ;) Och så hörde jag henne säga: - Vad var det för vikt du hade här förra gången sa du?
- 80,7, svarade jag.
- Och vad står det på vågen nu?
- 75,4.
Tystnad. Sedan:
- Oj. Vad vägde du hemma?
- 74,5.
- Du är ju som ett exempel ur en skolbok!

Sedan gick vi in på rummet och pratade, också det som vanligt. Men den här gången kändes det så annorlunda, eftersom jag visste att det här skulle bli sista besöket. På ett sätt känns det fantastiskt skönt att kunna stå på egna ben, men på ett annat sätt känns det jättetrist att inte få ha de här besöken att se fram emot längre.

Jag hade, som den scrappare jag är, gjort ett kort till dietisten. Ville på något sätt visa min uppskattning över det jobb hon gjort med mig, att det har varit oerhört betydelsefullt för att jag har kunnat klara den här viktresan såpass bra som jag gjort. Jag har gjort grovjobbet, men motivationen och förändringarna av ätbeteendet är till stor del hennes förtjänst. Inuti kortet hade jag skrivit ett par rader just om vad hon betytt för mig, och så fanns det två foton. Ett före-foto och ett efter-foto på mig. När jag klistrade in dem och fick se dem intill varandra så blev skillnaden väldigt påtaglig. Jag känner knappt igen mig själv på före-fotot! Det ser ut som någon som liknar mig väldigt mycket, men det ser inte ut som jag. Jag kan inte minnas att jag faktiskt sett ut sådär. Det känns så fel! Och ändå har jag varit kraftigt överviktig, rent ut sagt fet, i många många år. Men idag har jag svårt att identifiera mig med den feta människan på före-kortet.

Det roliga var att innan dietisten fick kortet, så tog hon upp just det; att hon hade svårt att se framför sig hur jag såg ut när vi träffades första gången, i slutet av september förra året. Och jag kan förstå henne. Dels minns jag inte själv. Dels har hon många patienter, och alla (nästan alla, åtminstone) förändras från en gång till nästa. Och på åtta månader hinner man förändras ganska mycket. Dessutom har hon och jag bara träffats en handfull gånger totalt.

Så när hon tog upp just det log jag och sa: - Men du, apropå det så har jag en liten grej till dig här.
Gav henne kortet och hon blev så glad. Hon studerade noga alla detaljer på utsidan, och innan hon ens öppnat kortet sa hon: - Åh vad fint, jag blir ju alldeles tårögd nu!
Hon tittade upp på mig och jag såg att hennes ögon glittrade av ännu inte fällda tårar. Så jag svarade:
- Om du blir tårögd av bara utsidan så kanske du inte ska öppna och läsa nu…
Men det gjorde hon. När hon läste vad jag skrivit kunde hon inte längre hålla tårarna tillbaka.
Och det värmde mitt hjärta. Det jag ville säga hade nått fram, med besked. Jag är verkligen så tacksam att jag fått förmånen att ha just henne som dietist. Och nu har jag fått ge henne cred för det.

När hon torkat tårarna en smula var hennes första ord: - Får jag visa det här för min kollega?
- Självklart, du får visa det för vem du vill, svarade jag.
- Jag ställer kortet här i fönstret så jag alltid kan titta på det. Och så måste du lova att du kommer tillbaka och hälsar på igen.
- Jag kommer när jag är klar, när jag har nått min målvikt.

Sedan var det hennes tur att göra mig rörd. Hon formligen öste beröm över mig, och beskrev mina styrkor och vilket fantastiskt jobb jag har gjort. Då kunde inte heller jag hålla tårarna tillbaka. Så där satt vi, två vuxna kvinnor, och bölade ikapp, typ… ;)

I vanliga fall har vi hållit ett artigt avstånd till varandra. Så som det förväntas, i och med att hon är i tjänst och jag är hennes patient. Vi tar i hand när vi hälsar, men sen sitter vi på någon armlängds avstånd när vi pratar. Inga konstigheter, så är det ju oftast när man träffar någon som jobbar inom sjukvården, att man håller ett visst avstånd. Men å andra sidan har vi alltid pratat mycket öppnare än vad man gör med exempelvis en läkare. Vi skrattar och skojar, berättar saker (som inte alltid har med ämnet att göra) osv. Men alltid utan kroppskontakt, förutom just när vi tar i hand.

När jag den här gången reste mig för att gå, så sträckte jag som vanligt fram handen. Men då sträckte dietisten ut båda sina armar och gav mig en stor kram istället. Då ville mina tårar börja rinna igen, för då blev det liksom så definitivt att det här var sista ”officiella” gången vi träffades. Så nu får jag kämpa på med viktresan så jag når målet snart, och får komma tillbaka och visa upp mig ;)

För att återknyta till rubriken så har jag haft en fantastisk helg. Jobbat med Zarah fre-sön. Och den ungen kan verkligen få mitt hjärta att smälta till en blöt liten pöl.
Igår gick dagen i musikens tecken. Först åkte jag med Zarah och hennes bonussyster E för att kolla på Markoolio. Jag är väl inget större fan av hans musik, men Marko har en skön stil. E däremot älskar honom, och var så glad över att hon skulle få se honom. Och hon blev inte besviken! Först råkade vi hamna mitt i hans signering. Jag och Z stod med E i kön för att hon var så nervös och inte ville stå där själv, men jag hade tänkt hålla mig i bakgrunden med Z så att E kunde få sin autograf och att vi sen skulle gå vidare till scenen. Men så var det faktiskt Marko själv som, efter att han skrivit autograf till E, tittade på Zarah med pennan i högsta hugg och sa - Och så skriver jag en till…? Han uppmärksammade Zarah, och såg det som självklart att även hon skulle ha en autograf. Mycket cred till honom för det! Framförallt med tanke på att Z själv var ganska måttligt imponerad av att träffa honom, hon tittade åt ett annat håll, haha. Fast han fick allt ett leende när han sa hennes namn ;)

Under spelningen sen var både E och Z i sjunde himlen. E sjöng med i alla låtar, och tyckte att det var sååå bra. Z släppte loss totalt och dansade så hela rullstolen skakade. Sen ville hon komma upp till mig, så sista låten dansade jag med henne i min famn och hon skrattade så hon knappt fick luft. Riktigt lyckat!

Senare på eftermiddagen drog jag och Zarah iväg på nästa musikäventyr. Då var det dags för Fria Rösters djungelkonsert, och det var även det mycket uppskattat hos Z. Även om hon inte shakade loss, så jublade hon och applåderade så fint efter varje låt. Frågade henne efteråt om hon tyckte att det var roligt, och fick ett stort leende och ett ”mmm” till svar. Och så fick hon ju träffa lite körfolk som hon känner också, det gillade hon!

Idag har vi varit på IKEA, tillsammans med Z’s mamma och E. Jag fyllde på mitt ljusförråd, hittade en ny tvålpump eftersom den jag hade har gått sönder, och så slank det ner en pläd också. Knappt 300 kr gick kalaset på, och så billigt vete sjutton om det någonsin har blivit för mig vid ett IKEA-besök, haha.

Vi hann även med, förutom lunch och middag, en vila i solskenet på altanen och en långpromenad innan det var dags för mig att åka hem. Och här är jag nu, redo att hoppa ner i sängen. Trött som en gnu, men fylld av glädje efter en underbar helg!

Barn säger vad de tycker, och menar sällan något illa med det. De vill veta, de frågar. De menar precis det de frågar, det finns inga baktankar med det. Förut fick jag ofta en viss fråga från barn, ställd på lite olika sätt: ”Varför har du en så tjock mage?” / ”Har du en bebis i din mage?”

Jag svarade alltid att nej, det var ingen bebis i min mage, bara en massa mat. Ibland frågade de även om rumpan, varför den var så stor. Då sa jag ”För att jag ska ha nåt mjukt att sitta på”. Det hände att de frågade om hela mig också, varför jag var så ”rund” – mitt svar var ”För att jag ska vara mysig att kramas med”. Jag vet att barnen absolut inte menade något illa med sina frågor, men ändå kände jag mig sårad. Mest för att jag själv visste att jag behövde gå ner i vikt, och för att jag ofta ställde mig själv liknande frågor. Varför var jag så rund? Varför var min mage och min rumpa så stora och tjocka? Varför lät jag det gå så långt? Varför kunde jag inte göra något åt saken?

Därför värmde det verkligen häromdagen när ett av barnen på förskolan tittade på mig och sa: ”Varför har du INTE en stor mage?” De har ju sett mig när jag hade den där stora magen, och nu är den inte där längre. Så jag log och svarade: ”För att jag INTE har en bebis eller en massa mat i magen!”

Igår pratade jag med Marianne en stund. Hon ville bara säga att det var flera stycken som hört av sig till henne och sagt att de tyckte jag sjöng så fint i söndags (sjöng en sång till Milla på fikat efter dopet), och att jag var så duktig. Det var några som kom direkt till mig i söndags och sa det också, och jag blir så glad för varje ord. Det blev lite spontansång också – Mariannes bror spelade gitarr och sjöng bland annat ”Hallelujah” (Cohen), den har vi ju sjungit i AcQuire, så jag har snappat upp delar av altstämman. När folk önskade hans låt i repris så la jag stämma på refrängen, och det tyckte folk tydligen var väldigt imponerande. Jag tyckte mest att ”herregud, det var väl inget speciellt” ;) Men det är roligt när man blir uppskattad för det man gör!

Det är också flera stycken, bland annat Marianne, som är på mig om att jag bör starta ett företag för mitt scrappande. Jag har funderat på det från och till ganska länge, men det krävs en del tid och engagemang för att få igång företaget och marknadsföra det, och det är tid jag inte riktigt har just nu. Jag ska dock börja lite med marknadsföring redan nu, genom att låta Marianne visa upp mina kort för sina vänner och bekanta. Det är bra att ha vänner som har mycket kontakter överallt :) På så vis kan jag kanske få upp en stabil kundkrets, vilket också är viktigt om jag ska få företaget att gå runt. Nu har jag inga som helst planer på att kunna försörja mig på scrappandet, inte alls, och tanken är att företaget ska vara mer på hobbynivå, men det vore ju ändå roligt att kunna gå med en liten vinst. Och för att gå med vinst behöver man inkomster. För att få inkomster måste man få beställningar. För att få beställningar måste man ha kunder. För att få kunder måste man ha bra marknadsföring. Och jag har världens bästa marknadsförare – Marianne kan sälja vad som helst till vem som helst om hon bara bestämmer sig för det ;)

Så nu får jag väl börja fundera på ett bra företagsnamn…

Nu är det hög tid för mig att hoppa in i duschen och göra mig i ordning. Ska iväg till jobbet om en dryg timme – fick sovmorgon idag! Efter jobbet ska jag hem till mamma och äta middag, hon har äntligen hittat hem igen efter att ha varit på vift alldeles för länge ;)