Lite extra fantastiska var dessa två damer, eftersom de hade anordnat det hela:

Sus och Ting!

Kvällen blev riktigt lyckad, även om jag var tvungen att bryta upp tidigare än jag egentligen hade velat.  Tack alla ni underbara för att ni förgyllde fredagskvällen! Kramar och kärlek till er allihop!

Idag var det så konsert. Rockkonsert! Så här fin var jag:

Anar en likhet med ugglan Helge… Och jag hade slips på mig också, en jättefin med dödskallar på. Men den hade redan åkt av då bilden togs. Och så en massa andra roliga accessoarer – nitbälte, stjärnnitarmband, näthandske för att nämna några.
Klarade mina solon och känner mig riktigt nöjd! Både med dem och med konserten i övrigt.

Efter konserten hamnade jag hemma hos mamma och hittade den här sötnosen:

Fick till och med låna med mig honom hem över natten. Världens underbaraste Micki!

Men innan vi åkte hem fick jag middag.

Lammsmäcka, färsk pasta och gurksallad.

Nu ligger jag under mitt täcke med Micki tätt intill och ska strax sluta de blå.
Två intensiva och grymt roliga dagar är tillända och jag är mer än nöjd med dem!

Imorgon är en annan dag.

Sen därifrån vidare hem på födelsedagsmiddag hos I och M . M fyllde liksom gosungen år i lördags och I fyller imorgon tisdag.

Slutligen var det fina lilla S som fyllde förra söndagen och nu hade fest. Där blev jag kvar, längre än jag trodde dessutom. Gick väl och la mig på soffan hos henne vid fem på morgonen, sen åkte jag inte hem förrän närmare halv fyra på eftermiddagen igår.

Och då var det mer eller mindre hem och vända som gällde. Hann fräscha till mig och få på mig nya kläder, sen bar det av till Enskede kyrka och Enskede Kammarkörs konsert. Nio tonsättningar av ”Se, vi gå upp till Jerusalem”. Förvisso ganska vackert, men det blev lite tjatigt till slut med samma stycke i olika versioner – plus att det var rätt ”tung” musik.

Efteråt blev det kramkalas med typ halva kören (några av dem sjunger även i min kör, andra har gjort, eller är på något sätt anknutna till den). Det slutade med att goa S spontant bjöd hem mig på fika (hon bor där i krokarna). Där blev jag kvar i ett par timmar, fikat utvecklade sig till att även innefatta middag. Och så pratade vi. Och pratade. Hon började sjunga i AcQuire på senhösten förra året, så vi har inte riktigt hunnit lära känna varandra så väl än, så det passade ju bra att göra det när vi inte behövde koncentrera oss på att sjunga samtidigt ;)

Ju mer vi pratade, desto mer gemensamma faktorer fann vi. Intressant, ibland var det nästan lite kusligt lika. För att bara ta två exempel: Min mamma är från Österrike, det är hennes föräldrar också. Min pappa gick bort den 25 november, hennes föräldrar gick bort den 19 resp. 24 november…

Jag tycker det är fascinerande hur jag ibland lyckas pricka in såna fullträffar när det gäller nya vänner (och ”gamla” vänner också förstås – men jag tänker just nu närmast på dem jag lärt känna relativt nyligen). Den som definitivt är mest fascinerande är I. Där har jag funnit en tvillingsjäl! Jag har aldrig varit med om maken när det gäller att tänka likadant, reagera likadant osv. Det kanske inte är så konstigt att vårat favorituttryck snabbt blev ”Du också? Varför blir jag inte förvånad…”

För övrigt måste jag hitta ett bättre system för hur jag ska benämna mina vänner här i bloggen. Första bokstaven i namnet funkar ju så länge det inte finns någon annan med samma, och det händer mer och mer. Bara i det här inlägget är det två ”S”. Jag vill inte skriva folks riktiga namn utan att först ha kollat med dem så att det är okej, vissa håller ganska hårt på sin integritet och så måste det få vara.

En person har ju redan fått sitt alias här – Gosungen. Och hennes mamma kan ju då för enkelhetens skull kallas för Gosungens mamma. Min kära I är Vapendragaren – helt enkelt för att det var så vi började kalla varandra när vi körde igång med att simma ihop. Och så ÄR hon min vapendragare också.

Resten får hitta sina namn allt eftersom. Och med detta kanske det blir aningens tydligare för de som eventuellt läser min blogg också, att förstå vem det är jag skriver om.

Nu ska jag ladda med lite kaffe, så jag orkar städa mitt hem sen. Förutom storstädning så står styrelsemöte (AcQuire), körrep (AcQuire) och årsmöte (AcQuire) på schemat idag. Och så ska jag hem till mamma en sväng också förstås. Som vanligt på måndagar.

Så. Vad har hänt sen sist? Jul och nyår spenderades hos den här damen:

Nu är det 2011, och jag försöker fortfarande lära mig det. Antar att det kommer ta ett tag, eftersom det är likadant vartenda år.

I övrigt då, på sjukdoms- och skadefronten? Jo, evighetsförkylningen verkar börjar släppa sitt stenhårda grepp om mig. Det är på tiden, kan man lugnt säga. Sen i början av september, det vill säga i drygt fyra månader, har jag varit mer eller mindre förkyld. Och vid tre tillfällen har det satt sig riktigt ordentligt på halsen, i form av stämbandskatarr. Senaste gången var precis innan JulCapricerna (såklart, jag blir alltid sjuk lagom till konsert), och då var det nästan lite läskigt. Mitt i en mening försvann rösten. Jag satt och pratade med min vän I när hon sa ”Du börjar låta hes”, jag svarade ”Jo, jag märker det” och fortsatte meningen jag just påbörjat. När jag kom till slutet av meningen var rösten inte mer än ett pipande. Riktigt skumt!

När jag efter några dagar fortfarande inte hade mycket röst – dock hade jag inte ont i halsen överhuvudtaget, vilket fick mig fundersam över vad det var som pågick i min hals – så bokade jag en läkartid. Jag blev lite orolig över att jag för tredje gången på knappt två månader blivit så dålig i halsen, och den här gången dessutom så extremt snabbt, att jag ville kolla upp det.
Läkaren tittade i halsen och konstaterade jag att jag var ordentligt röd, och att jag borde ha ont. Halsprov togs men visade inte på några streptokocker. Alltså var det ett virus som bara var att vänta ut. Blev ordinerad röstvila, vilket gick sådär i och med konserterna. Dock hoppade jag över att sjunga på lördagens konserter, med resultatet att jag faktiskt kunde sjunga någorlunda på söndagen.

Och nu börjar jag som sagt känna mig ganska frisk. Hoppas bara att det fortsätter såhär nu, jag är trött på att ständigt gå runt och vara mer eller mindre sjuk.

Om vi då går vidare till skadefronten så kan jag upplysa om att jag är den klantigaste personen som skådats i detta universum. För någon vecka sedan skulle jag i vanlig ordning platta håret och således koppla in kontakten till plattången. Fråga mig inte hur jag lyckades, men när jag drog i sladden för att få tag på själva kontakten så fick jag den att snärta till så kontakten flög rätt i ansiktet på mig. Resultatet? Detta:
En liten men smärtsam blåtira, komplett med blödande sår. Tror inte det behövs utförligare kommentarer på det…

Nåväl, blåtiran bleknade, såret läkte. När det var så gott som borta kom nästa grej. När jag skulle gå av bussen lyckades jag slå i knät så hårt att skinnet ”brändes” bort på en fläck och hela knät blev blått. Såhär:

Fotot gör inte blåmärket rättvisa, men det var det bästa jag lyckades få till med dålig mobilkamera.

Som grädde på moset busade jag med Sweeney, I’s katt, och han råkade riva mig på handleden så rejält att det såg ut som att jag gjort något helt annat….:Det har hunnit läka lite nu, såg mycket värre ut innan…

Så. Det är väl ungefär vad som hänt sen sist. Det, och att jag nu varit rökfri i tre månader. Tre och en halv till och med. I söndags var det 15 veckor. Men vem räknar…? Det går förvånansvärt bra, även om jag på sistone haft ett röksug som varit ganska jobbigt. Jag har dock inte trillat dit, och vill inte göra det heller. Men ibland är det fruktansvärt frestande…

Innan konserten ville jag passa på att gå en sväng till minneslunden. För nio år sedan, då mormor dog, begravdes hon i just den minneslunden. På grund av ett antal orsaker har jag aldrig besökt Skogskyrkogården sedan den begravningen. Jag och mormor hade inte världens bästa relation de sista typ tio åren av hennes liv, så att åka till minneslunden har inte varit prio ett direkt. Men nu när jag faktiskt var där, och det dessutom är Allhelgonadagen – ”stora ljuständardagen” – ville jag tända ett ljus för henne i minneslunden.

Men det var inte bara för henne jag tände ljus. Med Z’s hjälp tände jag fyra ljus som fick stå sida vid sida på marken. Ett för mormor, ett för pappa, och ett var för två andra nära och kära som inte längre finns kvar här på jorden. Och underbara, goa Z förstod att jag behövde en liten stund för mig själv och mina tankar. Hon satt så snällt och tyst och väntade tills jag var klar.

Nu på kvällen har sorgen och saknaden efter pappa varit lite extra påtaglig. Tårar och smärta, men också många underbara minnen som kommit upp till ytan.

I minneslunden brinner fyra ljus. På min balkong brinner ett ljus. Det mest betydelsefulla av alla ljus.

Pappas ljus.

Om det är nån som är intresserad av att gå och lyssna på lite musik sådär på en söndagkväll, så är konserten kl. 18.00 i Västerhaninge kyrka. Inget inträde, däremot får man gärna lämna lite kollekt efteråt om man vill.

Dagens vikt då. Det rör sig, långsamt förvisso, men det rör sig. Dagens vikt är 72,2 kg. Ett hekto i taget nu ett tag, men ett hekto är bättre än inget alls! Och jag är glad för varje minus, hur litet det än är. Det är en av mina styrkor som dietisten nämnde, att jag ser varje litet minus som en framgång. Många andra av hennes patienter kan komma dit och säga ”Men jag har ju bara gått ner 2 hekto, det är ju jättelite och skitdåligt!” Men jag är glad för två hekto! Visst är det ännu roligare om det är ett stort minus på vågen, men ett litet minus är tillräckligt.

Känner nu att visst vill jag gå ner mer i vikt, vill framförallt komma under 70 kg. Och helst vill jag komma ner till 65 kg, just för att jag då är ”normalviktig”. Men slutmålet, 62 kg, är egentligen inte längre ett definitivt slutmål. Det är en siffra att sträva mot, just för att ha ett mål. Men jag är nöjd om jag når ett BMI under 25. Egentligen är jag faktiskt ganska nöjd redan nu. I dagsläget kan jag ha kläder i storlek 40/42, vilket innebär att jag kan gå in i vilken affär som helst och välja kläder jag tycker är snygga, för jag vet att jag kan ha normala storlekar. Jag behöver inte längre gå in på avdelningen med större storlekar, eller välja plagg utifrån vad jag kan ha och inte vad jag skulle vilja ha.

Om jag går ner till 65 kg, kommer jag troligen ligga på 38/40 istället för 40/42, men det är inte så väsentligt. Jag kommer kunna ha en hel del plagg i 42 också. Vilket innebär att de nya kläder jag införskaffat nu kommer funka även sen.

Det här trodde jag aldrig när jag startade min viktresa för 8,5 månader sen. Att jag skulle känna mig nöjd med min vikt. Att jag skulle trivas med hur jag ser ut. Att jag inte längre nödvändigtvis måste nå mitt slutmål. Att varje hekto neråt är roligt, men inte nödvändigt.

Jag mår så bra just nu. För första gången på minst 15 år trivs jag med mig själv och mitt utseende. Jag trivs med min kropp. Jag känner mig inte längre fet och äcklig. Fatta vilken enorm lycka det är! Så jävla underbart så det är sanslöst.

Från och med nu kommer jag sätta ett nytt ”slutmål”. Istället för 62 kg (som förvisso kommer finnas med i bakgrunden men inte aktivt vara ett mål att sträva mot) kommer mitt slutmål vara 65 kg. Jag når egentligen normalvikt enligt BMI vid 65,4 kg, men jag vill ha liiiite marginal iaf.

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 72,2 kg (100613) (BMI 27,5)

Totalt vikt: -21,6 kg

Totalt BMI: -8,2

Kvar till nästa delmål (under 70 kg = 69,9 kg): 2,3 kg

Kvar till delmål 2 (65,4 kg = normalviktig!): 6,8 kg

Kvar till slutmålet (65 kg): 7,2 kg (ensiffrigt!)

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 77 cm

Totalt midjemått: -29 cm

Efteråt fick jag och Katta skjuts av L till centrum, där vi åt lunch och pratade. Kände mig helt tom inombords. Alla spänningar som fanns före och under begravningen släppte totalt, och jag blev som urlakad. Ville bara lägga mig ner på golvet och sova.

Efter lunchen tog jag tåget in till stan för att åter sjunga. Denna gång i Allhelgonakyrkan, en konsert för Världens Barn. Och det blev en sådan total kontrast mot förmiddagens sjungande. Nu var det afro-gospel, vilket innebar sång och dans från Afrika. Vi var ett gäng körsångare, och så var det ett afrikanskt band. Sex timmars dansande och sjungande – och jag var slutkörd redan innan första konserten (av två) börjat. Under konserterna gick jag bara på ren vilja.

Men den musiken kan man helt enkelt inte sitta stilla till. Man rycks med, kroppen börjar röra på sig och gunga i takt. Helt fantastiskt faktiskt. Ett exempel på musiken kan ni se HÄR – Zifa och hans band var det vi sjöng med, även om det inte var just den låten.

Nu är jag nyss hemkommen, och är totalt slut. Så mycket energi som gått åt idag… men det är ändå skönt att ha fått köra slut på sig så fullständigt. Kollade min stegräknare i mobilen, som visade att jag bara hade gått drygt 7000 steg idag. Men då är inte de sex timmarna av dans inräknade, eftersom jag då hade mobilen i fickan på jackan som låg uppe på läktaren.

Fördelen med all motion idag är att det gett resultat på vågen, dagens (kvällens) vikt är 73,4 kg. Ska väga mig imorgon bitti också och se vad det blir för resultat då. Men med tanke på att det är en kvällsvikt idag, så borde det vara lägre imorgon bitti. Ett eller ett par hekton kanske. Men oavsett vad, -0,4 kg på en dag är inte illa pinkat.

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 73,4 kg (100604) (BMI 28,0)

Totalt vikt: -20,4 kg

Totalt BMI: -7,7

Kvar till nästa delmål  (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 0,8 kg

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 3,5 kg

Kvar till delmål 3 (65,4 kg = normalviktig!): 8,0 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 11,4 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 77 cm

Totalt midjemått: -29 cm

Vi började som vanligt med vägning. Samma morgon hade såklart lingonveckan startat, och jag kände mig lagom uppsvälld… :/ Nåja, vågen visade på 75,4 kg, vilket är klart godkänt. Framförallt med tanke på att när jag fick vikten 74,5 kg hemma var det utan kläder och på fastande mage. Hos dietisten hade jag kläder på och frukost i den för dagen uppsvällda magen.

Oavsett vad så var det lika roligt som alltid att se hennes reaktion. Hon tappar hakan varenda gång ;) Och så hörde jag henne säga: - Vad var det för vikt du hade här förra gången sa du?
- 80,7, svarade jag.
- Och vad står det på vågen nu?
- 75,4.
Tystnad. Sedan:
- Oj. Vad vägde du hemma?
- 74,5.
- Du är ju som ett exempel ur en skolbok!

Sedan gick vi in på rummet och pratade, också det som vanligt. Men den här gången kändes det så annorlunda, eftersom jag visste att det här skulle bli sista besöket. På ett sätt känns det fantastiskt skönt att kunna stå på egna ben, men på ett annat sätt känns det jättetrist att inte få ha de här besöken att se fram emot längre.

Jag hade, som den scrappare jag är, gjort ett kort till dietisten. Ville på något sätt visa min uppskattning över det jobb hon gjort med mig, att det har varit oerhört betydelsefullt för att jag har kunnat klara den här viktresan såpass bra som jag gjort. Jag har gjort grovjobbet, men motivationen och förändringarna av ätbeteendet är till stor del hennes förtjänst. Inuti kortet hade jag skrivit ett par rader just om vad hon betytt för mig, och så fanns det två foton. Ett före-foto och ett efter-foto på mig. När jag klistrade in dem och fick se dem intill varandra så blev skillnaden väldigt påtaglig. Jag känner knappt igen mig själv på före-fotot! Det ser ut som någon som liknar mig väldigt mycket, men det ser inte ut som jag. Jag kan inte minnas att jag faktiskt sett ut sådär. Det känns så fel! Och ändå har jag varit kraftigt överviktig, rent ut sagt fet, i många många år. Men idag har jag svårt att identifiera mig med den feta människan på före-kortet.

Det roliga var att innan dietisten fick kortet, så tog hon upp just det; att hon hade svårt att se framför sig hur jag såg ut när vi träffades första gången, i slutet av september förra året. Och jag kan förstå henne. Dels minns jag inte själv. Dels har hon många patienter, och alla (nästan alla, åtminstone) förändras från en gång till nästa. Och på åtta månader hinner man förändras ganska mycket. Dessutom har hon och jag bara träffats en handfull gånger totalt.

Så när hon tog upp just det log jag och sa: - Men du, apropå det så har jag en liten grej till dig här.
Gav henne kortet och hon blev så glad. Hon studerade noga alla detaljer på utsidan, och innan hon ens öppnat kortet sa hon: - Åh vad fint, jag blir ju alldeles tårögd nu!
Hon tittade upp på mig och jag såg att hennes ögon glittrade av ännu inte fällda tårar. Så jag svarade:
- Om du blir tårögd av bara utsidan så kanske du inte ska öppna och läsa nu…
Men det gjorde hon. När hon läste vad jag skrivit kunde hon inte längre hålla tårarna tillbaka.
Och det värmde mitt hjärta. Det jag ville säga hade nått fram, med besked. Jag är verkligen så tacksam att jag fått förmånen att ha just henne som dietist. Och nu har jag fått ge henne cred för det.

När hon torkat tårarna en smula var hennes första ord: - Får jag visa det här för min kollega?
- Självklart, du får visa det för vem du vill, svarade jag.
- Jag ställer kortet här i fönstret så jag alltid kan titta på det. Och så måste du lova att du kommer tillbaka och hälsar på igen.
- Jag kommer när jag är klar, när jag har nått min målvikt.

Sedan var det hennes tur att göra mig rörd. Hon formligen öste beröm över mig, och beskrev mina styrkor och vilket fantastiskt jobb jag har gjort. Då kunde inte heller jag hålla tårarna tillbaka. Så där satt vi, två vuxna kvinnor, och bölade ikapp, typ… ;)

I vanliga fall har vi hållit ett artigt avstånd till varandra. Så som det förväntas, i och med att hon är i tjänst och jag är hennes patient. Vi tar i hand när vi hälsar, men sen sitter vi på någon armlängds avstånd när vi pratar. Inga konstigheter, så är det ju oftast när man träffar någon som jobbar inom sjukvården, att man håller ett visst avstånd. Men å andra sidan har vi alltid pratat mycket öppnare än vad man gör med exempelvis en läkare. Vi skrattar och skojar, berättar saker (som inte alltid har med ämnet att göra) osv. Men alltid utan kroppskontakt, förutom just när vi tar i hand.

När jag den här gången reste mig för att gå, så sträckte jag som vanligt fram handen. Men då sträckte dietisten ut båda sina armar och gav mig en stor kram istället. Då ville mina tårar börja rinna igen, för då blev det liksom så definitivt att det här var sista ”officiella” gången vi träffades. Så nu får jag kämpa på med viktresan så jag når målet snart, och får komma tillbaka och visa upp mig ;)

För att återknyta till rubriken så har jag haft en fantastisk helg. Jobbat med Zarah fre-sön. Och den ungen kan verkligen få mitt hjärta att smälta till en blöt liten pöl.
Igår gick dagen i musikens tecken. Först åkte jag med Zarah och hennes bonussyster E för att kolla på Markoolio. Jag är väl inget större fan av hans musik, men Marko har en skön stil. E däremot älskar honom, och var så glad över att hon skulle få se honom. Och hon blev inte besviken! Först råkade vi hamna mitt i hans signering. Jag och Z stod med E i kön för att hon var så nervös och inte ville stå där själv, men jag hade tänkt hålla mig i bakgrunden med Z så att E kunde få sin autograf och att vi sen skulle gå vidare till scenen. Men så var det faktiskt Marko själv som, efter att han skrivit autograf till E, tittade på Zarah med pennan i högsta hugg och sa - Och så skriver jag en till…? Han uppmärksammade Zarah, och såg det som självklart att även hon skulle ha en autograf. Mycket cred till honom för det! Framförallt med tanke på att Z själv var ganska måttligt imponerad av att träffa honom, hon tittade åt ett annat håll, haha. Fast han fick allt ett leende när han sa hennes namn ;)

Under spelningen sen var både E och Z i sjunde himlen. E sjöng med i alla låtar, och tyckte att det var sååå bra. Z släppte loss totalt och dansade så hela rullstolen skakade. Sen ville hon komma upp till mig, så sista låten dansade jag med henne i min famn och hon skrattade så hon knappt fick luft. Riktigt lyckat!

Senare på eftermiddagen drog jag och Zarah iväg på nästa musikäventyr. Då var det dags för Fria Rösters djungelkonsert, och det var även det mycket uppskattat hos Z. Även om hon inte shakade loss, så jublade hon och applåderade så fint efter varje låt. Frågade henne efteråt om hon tyckte att det var roligt, och fick ett stort leende och ett ”mmm” till svar. Och så fick hon ju träffa lite körfolk som hon känner också, det gillade hon!

Idag har vi varit på IKEA, tillsammans med Z’s mamma och E. Jag fyllde på mitt ljusförråd, hittade en ny tvålpump eftersom den jag hade har gått sönder, och så slank det ner en pläd också. Knappt 300 kr gick kalaset på, och så billigt vete sjutton om det någonsin har blivit för mig vid ett IKEA-besök, haha.

Vi hann även med, förutom lunch och middag, en vila i solskenet på altanen och en långpromenad innan det var dags för mig att åka hem. Och här är jag nu, redo att hoppa ner i sängen. Trött som en gnu, men fylld av glädje efter en underbar helg!

Januari:
En av årets allra första dagar hade jag och Katta en liten möhippa för henne. Vi gick på bio och åt en bit mat efteråt. Precis hennes stil, hon är inte den som vill ha något storstilat och jätteavancerat. Hon var nöjd med vår lilla tjejkväll (vi hade inte varit ute tillsammans på det sättet sen innan hon fick barn!) och då var jag också nöjd.

Den 10 januari var det så dags. Katta och Bayern vigdes till man och hustru, och det blev precis så vackert som vi ville. Jösses vad vi kämpade för att få allt klart i tid. Men det var det värt! Jag är glad att jag fick vara en del av alltihop mer än som ”bara” gäst.

Något annat roligt som hände i januari var att min fyra månader långa sjukskrivning, efter handoperationerna, äntligen var tillända. Jag jobbade dels med Gosungen, men började även springvikariera på några olika förskolor. Och min katastrofala ekonomi var helt plötsligt inte lika katastrofal längre.

Dessutom fyllde mamma år i slutet av januari, konstigt nog blir hon bara yngre och yngre varje år?

Februari:
I februari var det pappas födelsedag. Den tredje födelsedagen utan honom. Men den här gången blev det en väldigt speciell sådan, eftersom jag och min systerson åkte och hälsade på honom vid minnesplatsen. Systersonen fick äntligen svar på alla sina frågor, och med det ett lugn han inte haft innan. Det var ett fantastiskt fint sätt att fira pappas/morfars födelsedag på för oss två. Ett minne jag alltid kommer bära med mig.

Dessutom hade jag och Gosungen fyraårsjubileum i början av månaden. Tänk att jag jobbat med henne i fyra fantastiska år!
Mars:
Den här månaden innehöll också ett antal födelsedagskalas. I början av månaden hade Gosungen och hennes mamma gemensamt kalas, lilla skitungen fyllde hela 6 år!

I slutet av månaden var det Buspojkens tur att ha kalas, han fyllde 3 år och blev stora killen. Fick ost i födelsedagspresent och sprack nästan av lycka över det.
April:
I april åkte jag till Norrköping och var Buzzador. Jobbade som crew under inspelningen av programmet Ystad-Haparanda, där Gert Fylking och Robban Aschberg gick just den sträckan, till förmån för Cancerfonden – och främst forskning kring prostatacancer. Då det var den sjukdomen som tog min pappa ifrån mig kändes det bara så rätt att åka de 16 milen enkel resa. Och det var en upplevelse!

Den här månaden började också mina problem med magen. Jag var illamående och orkeslös, och förstod inte varför. Det ville inte riktigt ge med sig, och till slut fick jag åtminstone en diagnos – en envis magsjuka. Problemen hängde dock kvar ganska länge, men med lite medicin i kroppen kunde jag fungera någorlunda normalt.

Var hundvakt åt fantastiska Micki också. Det är så roligt att jag får låna honom då och då, det är verkligen världens bästa hund. Den enda hunden jag känner som dessutom faktiskt kramas!
Maj:
Den här månaden tog jag upp mina studier igen, för första gången på 1,5 år. Började kompletteringsplugga och skrev ett antal tentor och examinationer.

Det var också en körfestival i Nynäshamn, tillsammans med Georg Riedel och Stefan Nilsson, samt flera andra körer. Det var en rolig upplevelse, men många av (de mindre bra) sångerna plågade oss länge efteråt…

Blomsterflickan firade sin ettårsdag, och jag insåg hur fort tiden går. Det var ju nyss som Katta suckade över att hon aldrig ville komma ut…

I maj tog jag även steget och kapade av mig det mesta av håret. Blev korthårig för första gången på tio år, och trivdes alldeles utmärkt med det.
Juni:
Var återigen hundvakt åt Micki, och njöt av att få spendera tid tillsammans med honom.

Midsommar firades traditionsenligt hos J och P, och det var lika trevligt som alltid. Det enda vi hade kunnat vara utan var regnet som envisades med att vräka ner just när vi skulle gå bort till stången. Men förutom det var det en mycket mysig tillställning.
Juli:
Den här månaden hände något stort. Jag och R skrev om kontraktet på lägenheten, så att den från och med 1 augusti bara stod på mig. Jag var för första gången någonsin ensam hyresgäst på ett förstahandskontrakt i Stockholms län. En underbar känsla!

Mamma och jag åkte på kryssning, och hade mamma-dotter-tid. Jag älskar att göra såna här saker med min mamma!

Dessutom blev jag blondin igen, även det för första gången på ungefär tio år…
Augusti:
ÄNTLIGEN flyttade jag tillbaka till min lägenhet, efter nästan exakt ett år i exil. Det var så skönt att känna att det nu var min lägenhet.

Nu började jag också plugga på heltid, sista terminen på utbildningen. Läste en musikkurs som i sig var jätterolig, men som jag i efterhand nog aldrig hade valt. Det var alldeles för oorganiserat, lärarna visste inte vad den andra gjorde, vi fick inga betygskriterier (för det fanns inga!), ja listan kan göras lång. Men samtidigt så har jag lärt känna flera nya personer tack vare just den här kursen, så det har allt varit positivt också!

Firade min födelsedag hemma med några vänner. Lagom litet, och lagom mysigt.
September:
Den här månaden fick jag äntligen min dröm förverkligad. Jag gjorde min pappatatuering – hans namn på insidan av handleden, ovanför stjärnorna. Så från och med nu bär jag honom med mig på ytterligare ett sätt.
Oktober:
Nu var det dags för R att flytta till sin nyinköpta lägenhet, och självklart hjälpte jag till. Känns så skönt att vi är vänner och att det känns naturligt att umgås och hjälpa varandra med olika saker.

I oktober hade AcQuire en konsert tillsammans med Haninge Sinfonietta. Mycket trevligt.

Det största som hände den här månaden var att jag offentliggjorde min viktresa. Ett oerhört stort steg för mig att ta, men när jag väl hade gjort det kändes det bra. Har fått så oerhört mycket stöd och knutit nya kontakter tack vare det. Ibland måste man våga för att vinna!
November:
Här gjorde jag en upptäckt som fick mig både chockad och glad. Jag kunde helt plötsligt ta på och av mig mina favoritbyxor utan att knäppa upp dem först. Då insåg jag hur mycket jag faktiskt har gått ner i vikt, och framförallt tappat i centimeter kring midja och höfter.

I slutet av månaden kom så den dag jag fasar för varje år. Pappas dag. Årsdagen för hans död. Nu hade jag levt tre år utan min pappa, och det är tre år för länge…
December:
I december hände mycket. Jag kunde summera årets viktnedgång till tolv kilo, vilket är fantastiskt bra.

Fick hämta ut ett nytt körkort eftersom det var tio år sen sist, vilket fick mig att känna mig gammal för en stund.

Hade JulCapricer med AcQuire, Birger och Fria Röster, vilket var väldigt roligt. Efterföljande efterfest, vilket också var roligt, men jag kände mig åter gammal för en stund.

Drog på mig en ögoninflammation som jag i skrivande stund ännu inte är av med.

Hade köravslutning hemma hos körledaren, vilket var mycket trevligt, om än inte så långvarigt för min del.

Firade jul tillsammans med mamma, vilket var lika mysigt som alltid. Pappa var också med på ett hörn.

Gjorde ett seriöst försök att bli rökfri, men klarade inte mer än 26 timmar. Bättre det än ingenting dock, och nytt försök ska göras snarast.

Sådärja. Där har vi mitt 2009 i kortform. Både bra och dåliga saker som hänt. Hoppas på ett lika innehållsrikt 2010, som förhoppningsvis innehåller övervägande positiva saker.

Det jag däremot är riktigt glad över är löftet jag gav mig själv för ungefär ett år sedan – att jag under 2009 inte skulle vara sjukskriven (mer än någon enstaka dag här och där), och det har jag heller inte varit!

Med detta önskar jag er alla ett riktigt

gott nytt år!

Vi hamnade nere på lokala haket, beställde det vi skulle ha och satte oss vid ett bord. Upptäckte att det var karaoke just den här kvällen, och genomled många låtar med icke sångkunniga människor, och en och annan hyfsad. Körfolk som vi var, så kunde vi naturligtvis inte vara tysta, utan försökte överrösta katastrofsångarna, gärna med stämmor. Blev mycket snack, massor av garv (till slut kunde jag och J knappt ens titta på varandra utan att börja gapskratta) och desperata raggningsförsök av somliga.

När jag gick ut för att ta en cigg sprang jag på min älskade systerson, som också befann sig på samma ställe. Det var jättekul att se honom, men jag kände mig aningens gammal… jag menar, jag och min 18-åriga systerson hänger på samma hak… För övrigt var jag klart äldst även i mitt eget gäng. Fria Röster-småttisar, AcQuire-småttisar, och så jag.

Fick dagens roligaste komplimang av K också: ”Om jag hade gillat tjejer hade jag nog varit kär i dig. Jag är nog det nu också, men på ett vänskapligt sätt, liksom.” Hon överröste mig dessutom med massor av beröm över hur bra hon tycker att jag sjunger. Blev riktigt generad där ett tag… såååå bra sjunger jag väl ändå inte?!

Sen blev klockan 2, och haket stängde. Tänkte åka hem, men helt plötsligt fann jag mig själv gåendes med alla Fria-människor på väg mot efterfest hos någon jag inte ens visste vem det var, eller var han bodde. Nåja, jag hade ändå precis missat min buss, så jag tänkte att jag väl kunde hänga på en stund (sa jag att skulle åka hem och sova efter konserten, som var slut kl 21?!) och åka hem med nästa buss (för det gick ju uppenbarligen bra att ”ta en öl och ta nästa buss hem” -  drack iofs inte mer än typ 1½ öl, men med bussen gick det sämre).

Hade vid det här laget knappt någon röst kvar, och hostade varje gång jag försökte ta ett djupt andetag. Satt bredvid J, som inte heller hade någon röst kvar, så våra konversationer blev smått komiska. Dessutom tokgarvade vi fortfarande åt allt och inget, vilket inte gjorde saken bättre ;) Och så låg K tvärs över J, med huvudet i mitt knä, och stensov. Tror hon var vaken i max 5 minuter efter att vi kommit fram ;) När klockan började närma sig fyrasnåret på morgonen kände jag att nu var det verkligen dags att åka hem. Kollade upp bussar och insåg att det skulle ta mig drygt 1½ timme att komma hem, men det var bara att gilla läget. J skulle ta samma buss, så då skulle jag iaf få sällskap en bit på vägen. K ringde sin pappa, som skulle komma och hämta henne. Hon gick med oss till busshållplatsen, och så stod vi där och väntade.

På bänken i busskuren satt det en väldigt onykter man, som fick oss att gapskratta ett antal gånger (lättroade?!). Han klagade över att det inte fanns några taxibilar, och så vinglade han ut mitt i vägen för att försöka ringa efter en. Så småningom försvann han utom synhåll, så vi fick aldrig se upplösningen på hans taxidrama ;)

Efter en stund kom K’s pappa med bilen, men bussen hade ännu inte synts till. Men rara K såg till att jag och J fick åka med i bilen istället. Så jag fick skjuts hela vägen hem och var hemma långt innan jag egentligen skulle varit det. TACK! säger jag bara, det var så skönt att slippa sitta och kuska runt halva Stockholm för att komma hem. Var hemma strax före fem och däckade ganska omgående.

Så gårdagen blev inte alls riktigt som jag tänkt mig. Men roligt hade jag! Idag mår jag inte direkt toppen, om man säger så, men jag är åtminstone inte bakis. Har träffat Missy och Moosetown en snabbis, när de var här och hämtade sin beställning av örngott. Fick kika lite på en sovande N och en M som har vuxit med raketfart sedan jag sist såg henne, och snacka lite skit med Missy & Moosetown.

Imorgon är det avslutning med alla körer och orkestern hemma hos körledaren. Kan nog bli trevligt! Hade tänkt mig att åka dit, under förutsättning att jag inte mår jättedåligt imorgon. Men blir det inte sämre än vad det är idag så är det lugnt. Har fått tillbaka rösten en aning åtminstone ;)

Gårdagens skönaste kommentar fick jag på efterfesten (där det i princip bara var folk som gått på Fria):

Full Tjej: Har du också gått på Fria?
Jag: Ja.
FT: När gick du ut då?
J: För längesen……
FT: Jaha, typ 2005 då eller?
J: Eh, nä… 1999.
FT: HAHAHAHAHA, din gamla hagga! Men välkommen ändå! (vänder sig och går iväg)
J: …

Igår fick jag hem papper om att mitt nya körkort har kommit. Så jag trotsade snöovädret och gav mig ut för att hämta det. Naturligtvis skulle det inte hämtas på mitt vanliga postutlämningsställe, som är närmast. Nej, det lämnades ut via Posten företag, vilket innebär att jag fick ta mig en mycket längre bit bort. I vanliga fall hade jag tagit en promenad dit, längre än så är det inte, men jag hade ingen lust att pulsa i typ halvmeterdjup snö. Nog för att gångvägarna hade plogats, men i den takten som snön föll så hann de ju snöa igen på en kvart eller så. Och enligt SL så skulle bussarna där jag bor inte ha drabbats av några större förseningar. Alltså var valet inte särskilt svårt – det blev buss.

Hur som haver tog jag mig till utlämningsstället och fick visa upp mitt ”gamla” körkort för sista gången innan jag fick det nya i handen. ”Gamla” skriver jag för att det känns som att det inte alls var längesen jag fick det. Men det är tio år sen, och om jag tycker att den här hösten har gått fort så har dessa tio år bara sprungit förbi. När jag har tittat på mitt gamla körkort har jag inte tyckt att jag har förändrats särskilt mycket utseendemässigt, men när jag helt plötsligt stod med båda körkorten i handen och kunde jämföra så såg jag skillnaden. Visst syns det att det är jag på det gamla, men jag ser banne mig inte ut som nitton längre. Om det är bra eller dåligt vet jag inte ;)

Idag ska jag ut och åka kommunalt igen (har inte så mycket att välja på eftersom jag inte har någon bil), ska till Handen och fixa inför JulCapricerna som är imorgon. En konsert kl 16 och en kl 19. Båda är i princip utsålda, finns några enstaka biljetter kvar att köpa på plats. Så om du inte har bokat någon biljett och känner att du gärna skulle vilja gå och lyssna på AcQuire, Fria Röster och Birger imorgon så var ute i god tid! Platsen är Kulturhuset i Handen.

Vi ska repa inför morgondagen också, men jag ska vara där lite tidigare för att bygga scen och dekorera. Imorgon är det rep kl 13 och sen drar det igång. Ska bli kul! Det som är mindre kul är att jag vaknade och kände mig grymt förkyld imorse. Efter lite nässpray känns det bättre, och blir det inte värre än såhär så klarar jag att sjunga både idag och imorgon. Men det är så typiskt att det ska komma precis NU. Inte för att det egentligen finns något BRA tillfälle för en förkylning, men det här är helt klart ett av de sämsta. Men det är alltid så – jag var förkyld när vi hade orkesterkonserten i oktober också. Förra JulCapricen var jag frisk, men då hade jag istället högerhanden i paket, eftersom jag var precis nyopererad. Gjorde operationen 3 dec, och vi hade Capricen den 6 dec. Det var en pärs, och jag hade grymt ont men bet ihop. Egentligen får man inte ha mitella när man genomgått ett handkirurgiskt ingrepp, men jag gjorde ett undantag under själva konserten. Hade aldrig orkat stå och hålla handen högt i flera timmar.

Det roliga är att jag under senhösten har sagt att det ska bli skönt att jag slipper stå med högerarmen mot bröstet den här gången. Sen skapades koreografi till ett av våra nummer. Och naturligtvis ingår det i den koreografin att man står med ena armen mot bröstet (och i mitt fall är det såklart högerarmen)…. Ödets ironi! Men jag får åtminstone ha armen normalt resten av konserten… ;)

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och pyssla klart de sista julkorten. Insåg att det inte fanns en chans att jag skulle hinna skicka dem med julpost, så jag får köpa vanliga frimärken och skicka dem på söndag eller måndag istället. Har haft alldeles för mycket att göra de senaste veckorna, och därför har även bloggen blivit lidande. Ska försöka hinna lägga upp foton på scrappade alster också, det har jag inte hunnit göra på flera månader!