Nu jäklar är det nära! Vägde mig imorse och det rör sig åt rätt håll, om än vääääldigt långsamt just nu. Det är lite frustrerande när man ligger så nära en gräns man vill under, och så går det liksom i snigelfart. Men det närmar sig, och snart är jag där. Det är huvudsaken att det rör på sig, och att jag inte går upp i vikt.

Dagens vikt är nämligen 75,0 kg. Jag ligger alltså mitt på min nästa drömgräns. Ett litet ynka hekto till så är jag under! Det här kunde jag nog inte ens drömma om när jag precis hade påbörjat min viktresa. Skulle jag väga 75 kg? Vara ”smal”? För jo – jag känner mig smal. Jag är inte smal, inte normalviktig (än), men om jag jämför med hur jag såg ut för bara ett halvår sen så är jag ”smal” nu. För då var jag riktigt, riktigt tjock. Och ännu tjockare var jag för några år sen. Det är bara att kolla på bilderna i förra inlägget och låta dem tala för sig själva.

Jag fick en så fin komplimang av min kollega P häromdagen. Vi stod inne i tvättrummet och skulle byta blöjor på barnen, när hon tittade på mig och jag såg att hon hade något på hjärtat.

P: Du… du har gått ner i vikt va?
Jag: Ja, det har jag.
P: Ganska mycket till och med?
J: Jo, det är väl minst 20 kg sen vi träffades första gången.
P: Jag har sett det, men jag har inte vågat säga något innan. Var inte helt säker liksom…
J: Men nu är det nog ganska uppenbart, hehe.
P: Ja… och du, ta det här på rätt sätt nu, men… du verkar liksom så himla mycket gladare numera.

Jo, jag är gladare nu. Jag mår bättre rent fysiskt, och det gör att jag mår bättre psykiskt också. Jag orkar mer, jag vill röra mig och jag gör det också. Att jag har klarat av den här viktresan så bra såhär långt, gör mig stolt. Och det märks nog i min utstrålning.

Det roliga är att P inte är en särskilt blyg människa. Hon säger gärna vad hon tycker, och har oftast ganska starka åsikter. Hon kör inte över folk, men hon är rättfram av sig. Så jag blev lite förvånad över hennes sätt att uttrycka sig, att hon inte hade ”vågat säga något innan”. Nu har inte jag och P jobbat så värst mycket tillsammans, och inte pratat så ofta heller. Mer än ett ”hej” och lite småprat när vi sprungit ihop någonstans på förskolan. Så på nåt sätt värmer det lite extra att hon ändå har uppmärksammat förändringarna hos mig – inte bara den viktmässiga biten, utan även hur jag mår – och försöker välja rätt tillfälle att säga det.

Imorgon skulle jag ju äntligen till dietisten igen, det har jag sett fram emot länge nu. Men i förmiddags upptäckte jag att någon ringt och lämnat ett meddelande på mitt mobilsvar (jag jobbade och hade mobilen på ljudlös, hade därför inte märkt att det ringt). Lyssnade av det och fick höra ”Ja, det här var från X vårdcentral, du hade ett inbokat besök hos dietist M imorgon. Hon har tyvärr blivit sjuk och därför måste vi avboka besöket. Hon kommer att skicka ut en ny kallelse till dig så snart hon är tillbaka. Men hon är troligen borta hela den här veckan.”

Meh. Här har jag väntat och längtat, och så blir det uppskjutet på framtiden. Typiskt! Nåja, det finns iaf en fördel med att det blir senarelagt – jag kommer hinna tappa mer vikt så att jag kan chocka henne IGEN, haha. Till imorgon hade jag kanske inte lyckats komma under 75 kg, som var mitt mål. Men jag är nära nu! Dagens vikt (faktiskt sen några dagar tillbaka också, jag har bara inte hunnit uppdatera här) är 75,1 kg. -0,2 kg sen sist! Det går inte fort nu, men det går. Och det är jag riktigt glad för! Trots allt har jag nyss börjat stå helt på egna ben. Idag är det 16 dagar sedan jag blev medicinfri. Och det känns fortfarande väldigt bra. Som sagt får jag se upp så att jag håller mig inom gränserna, men det är inga större problem med det.

Det är rätt kul egentligen att jag numera verkligen ser fram emot dietistbesöken. I början var det pest och pina att ställa sig på den där fördömda vågen som så brutalt visade mig hur tjock jag var. Men för varje gång har det känts lättare, och senaste gången var det ett rent nöje att kliva upp på vågen. Och den gången visade vågen en vikt på 80,7 kg… idag är jag mer än fem kilo lättare (eller iaf fyra kilo, beroende på hur man räknar, min ”hemmavikt” samma dag var 79,0 kg)! Så det ska bli kul att få ställa sig på vågen hos dietisten igen, och visa henne att jag dels har en vikt som börjar med en sjua, och dels att jag då lyckats spränga 75-kilosgränsen. För jag lär ju inte få en tid förrän tidigast nästa vecka, troligen blir det inte förrän senare i maj. Och tills dess kommer jag ha sprängt gränsen med råge. Kanske till och med hinner nå mitt nästa delmål – 72,6 kg (då jag gått ner 2/3 av min övervikt).

Fick en så skön kommentar av min kollega J igår. Vi satt i personalrummet och hade rast samtidigt. En annan kollega som också hade rast tyckte att jag hade så fin hårfärg, och så pratade vi lite om det. Då sa J: ”Men har du alltid haft den färgen? Och hade inte du en annan frisyr när vi träffades första gången?” Jag började vicka på den förskolan för drygt ett år sen, och J var nog den allra första jag jobbade med. Då hade jag fortfarande ganska långt hår, men rött var det då också. Sen hade jag ju en blond period i somras/höstas innan jag återgick till det röda.

Jag beskrev min tidigare frisyr för J, men hon kunde inte få någon bild av den. Så jag sa ”Men det är ju inte bara håret som har försvunnit, lägg på minst 20 kg till så har du mig som jag såg ut för drygt ett år sen”. ”Ja… det kanske är det? För jag kan verkligen inte minnas hur du såg ut då!” svarade J.

Det är tredje gången på inte alls lång tid som jag får just den typen av kommentar – att folk inte minns hur jag såg ut när jag vägde massor. Och det är andra gången någon vill få det till att det är frisyren som har ändrats och att det är därför jag inte ser ut som då. Men jag klippte håret kort i maj förra året, och började inte gå ner i vikt förrän i september. Och på den här förskolan började jag jobba i februari förra året. De har alltså sett mig tjock med långt hår, tjock med kort hår och smalare med kort hår (som nu iofs har växt såpass att jag kan göra två små tofsar baktill). Men jag förstår att de inte minns, för det gör som sagt inte jag heller.

Satt och kollade igenom gamla kort för ett tag sen, och plockade ur ett gäng från de senaste åren som jag tänkte visa. För det är verkligen en sån skillnad om man jämför nu och då.

Januari 2004. Den man ser nere i högra hörnet, som håller sina händer på mina armar, är pappa. Det såg jag först när jag började redigera bilden! Och det händer inte ofta numera att det dyker upp en "ny" grej som innefattar pappa.

Januari 2005. Jag ser ännu större ut i och med den tvärrandiga tröjan...

Februari 2005. Ser ut som en boll i ansiktet.

April 2005. Bilringar, någon?

Augusti 2005. Min 25-årsdag.

Augusti 2005. Den här rörelsen var väldigt typisk för mig - att ständigt dra ner överdelen för att den åkt upp. Ser hur spänt jag sitter eftersom skjortan är så tajt.

Oktober 2005. Jag insåg uppenbarligen inte nackdelen med tvärrandigt när man är överviktig... ser ju ut som en köttbulle.

November 2005. På den här bilden ser jag hur mycket brösten faktiskt har minskat i storlek nu. Här hänger de ju halvvägs ner i knät...

December 2005. Den här munkjackan var alldeles för tajt då. Nu sitter den löst och riktigt bekvämt.

April 2006. Rejäl dubbelhaka.

Maj 2006. Ytterligare en typisk gest - att jag håller en arm framför magen i hopp (i onödan...) om att det inte ska synas hur stor magen är.

Maj 2006. Sjalen runt halsen på det här sättet, i tron om att den trollar bort dubbelhakorna då. Vilket den inte alls gör...

Juli 2006. Gigantiska lår!

Juli 2006. Dessa byxor sitter här uppe (och ganska tajt i midjan). Idag måste jag ha skärp i dem om jag inte vill ha dem runt knäna...

Augusti 2006. 26-årsfest. Det här skärpet har jag slängt för längesen, det är alldeles för stort.

April 2007. Kunde inte stänga skjortan, utan fick ha ett linne under för att ens kunna använda den... och armarna är för tjocka för att hänga rakt ner, de står liksom ut en bit från kroppen. Det här var nog en av de perioderna då jag var som störst, gissar jag.

Juli 2007. Gigantisk mage, gigantiska lår, gigantiska vader...

Juni 2007. Tröjan ser jättekort ut, men det är den inte. Den är normallång. Det är magen som är stor. Kjolen sitter så tajt att den faktiskt håller in magen lite och får den att se aningens mindre ut än den är (idag är den kjolen på gränsen till att vara för stor)...

Juni 2008. Samma kjol som på förra bilden. Och en skjorta som jag inte kan vara avslappnad i, för att den sitter så tajt (trots att det är stretch). Minns att om jag inte höll in magen så blev det glipor mellan knapparna. Fast om jag höll in magen så blev det glipor över tuttarna istället ;)

Nyårsafton 2008. Har inga markerade axlar, inga markerade nyckelben, inga markerade former alls. Allt är bara runt och mjukt. Även på ställen där det inte borde vara det...

Januari 2009. Nu är inte den här tröjan det mest smickrande plagget, och ursäkta språket, men FY FAN vad jag ser ut!

Maj 2009. Tvärrandigt igen ;) Här hade jag börjat fundera seriöst på att söka hjälp för att gå ner i vikt. Och det tog inte så lång tid tills jag faktiskt gjorde det också. Här är för övrigt frisyren jag hade innan jag kapade av håret, även om det inte syns så bra eftersom det är uppsatt.

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 75,1 kg (100420) (BMI 28,6)

Totalt vikt: -18,7 kg

Totalt BMI: -7,1

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 0,2 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök, när det nu blir)

Kvar till delmål 2 (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 2,5 kg (planerar att eventuellt uppnå även detta till nästa dietistbesök, när det nu blir)

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 5,2 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 9,7 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 13,1 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 79 cm

Totalt midjemått: -27 cm

Idag är det äntligen dags för mig att jobba med Zarah igen. Egentligen jobbar jag ju bara en helg i månaden numera, men nu fick jag hoppa in lite extra ett par dagar i april – inte mig emot!  Saknar ju den lilla skruttungen när jag inte får träffa henne så ofta.

Samtidigt är jag eftertraktad på förskolan. De ringde därifrån imorse och undrade om jag kunde jobba. Men eftersom jag har en bit att åka, och dessutom skulle behöva dra därifrån strax efter 13, så hade det inte blivit många timmar. Och då tyckte både jag och M som ringde att det inte var någon större idé. Imorgon har jag också Zarah, så då blir det nog inte heller något förskolejobb. Däremot verkar det som att de behöver mig även på torsdag! Och då är jag Zarah-fri :) Fredag är det Zarah igen. Men oavsett om det blir dubbeljobb eller inte, så kommer jag lyckas skrapa ihop rätt bra med timmar den här veckan. 25 timmar Zarah, plus ca 7-8 timmar förskola (om det inte blir dubbeljobb). Har inte fått något schema för torsdagen än, M skulle ringa tillbaka i eftermiddag om det.

För övrigt är det ganska livat i mitt bostadsområde just nu. Eller inte just här, egentligen. Men det byggs ett nytt område precis intill, och det är precis i startskedet. Alltså håller de på och spränger för fullt. Var ute på balkongen förut när det började tjuta. Sen kom sprängningen – och det kändes! Vibrationer i både golv och fönster. Hoppas att fuskbygget jag bor i håller för alla dessa sprängningar som görs. Med tanke på att de har en del berg som måste bort så lär det bli ganska mycket sprängande…

Vägde mig imorse igen, och där händer det också saker – även om det inte sprängs bort. Dagens vikt är 75,3 kg, alltså -0,2 kg sen sist. Det är nu 8 dagar kvar till dietistbesöket, och jag har ju som mål att spränga (haha) 75-kilosgränsen till dess. Bara 0,4 kg kvar, så är jag där. Och på 8 dagar borde jag ju klara av det!

Fick en massa komplimanger på kören igår. Söta S konstaterade att jag bara blir mindre och mindre, och att jag är så fin. Sen frågade hon hur mycket jag har gått ner – vilket är 18,5 kg på drygt ett halvår, och ca 3o kg från att jag var som störst. Hennes reaktion på det var som min egen – ”Va? Så mycket? Jag kan inte ens minnas att du var så stor, det känns som att det är såhär du ska vara och att du alltid sett ut så!” Då var jag tvungen att visa henne bilden som finns i ”Vindsfynd”-inlägget här – den som är tagen för drygt ett år sen, då jag väger drygt 20 kg mer än idag. Hon tittade och skakade på huvudet – ”det där känns inte som du!” Ändå har vi känt varandra i 10 år, och hon har sett mig i alla möjliga storlekar. Dvs även när jag var som allra störst.

Men jag förstår att hon inte kan minnas det – för jag minns ju inte heller! Jag ser bilderna från då, och jag ser ju att det är jag, men det känns inte som att det är jag. För mig är det också en känsla av att som jag ser ut nu, har jag ”alltid” sett ut. Jag kan inte föreställa mig själv som 30 kg tyngre. Jag minns inte hur det känns att släpa runt på så många fler kilon.Det är lite lustigt hur hjärnan fungerar, egentligen. Jag menar, jag har varit överviktig – kraftigt överviktig, fet – i större delen av mitt liv. Nu är jag ”bara” överviktig, jag har ca 10 kilos övervikt om man ser till var gränsen för ett normalt BMI går. Det är bara några månader sen jag fortfarande var fet, och ändå kan jag inte minnas hur det var. Jag började min viktresa med en vikt på nästan 94 kg – nittiofyra kilo – men jag minns inte hur det var att väga så mycket.

Galet. Men roligt!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 75,3 kg (100413) (BMI 28,7)

Totalt vikt: -18,5 kg

Totalt BMI: -7,0

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 0,4 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök 21/4)

Kvar till delmål 2 (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 2,7 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 5,4 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 9,9 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 13,3 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 79 cm

Totalt midjemått: -27 cm

Efter 10 arbetsdagar på rad får jag äntligen vara lite ledig. Passade på att ta en rejäl sovmorgon, vilket var oerhört skönt! Det var längesen jag verkligen kunde sova ut och vakna av mig själv. Har blivit alldeles för lite sömn på sistone. Även om jag har försökt gå och lägga mig i någorlunda tid har jag haft väldigt svårt att somna på kvällarna. Så det har sällan blivit mer än 6-7 timmars sömn per natt, oftast inte mer än 5 timmar. Det går ett tag, men till slut blir det ohållbart. Inatt fick jag sova hela 12 timmar!

Vägde mig imorse också, och fick ännu en positiv upplevelse. Idag har jag gått ner ytterligare 0,2 kg och väger alltså 76,5 kg. Underbart! Vartenda hekto som lämnar min kropp nu är en sporre att fortsätta kämpa.

Resten av den här dagen tänker jag ägna åt att städa hemma. Behöver göra rent både marsvinsburarna och akvariet, och dessutom dammsuga och våttorka golven. Har liksom inte haft tid eller ork att göra det på ett tag, jobbet har tagit den energin jag haft. Visst har jag tagit det ”allra värsta”, men nu känner jag att en ordentlig rengöring är nödvändig. Och det är så skönt när det är gjort och hemmet doftar gott.

Ska färga håret också är det tänkt, det var ganska längesen jag gjorde det, vilket har resulterat i en inte alltför snygg utväxt som börjar bli lite väl synlig. Borde egentligen gå och klippa mig också, det var alltför längesen jag gjorde det också. Men det kanske jag passar på att göra imorgon. Då ska AcQuire och Fria Röster delta i en performance i Haninge centrum. En student på Konsthögskolan (tror jag det var) har ett projekt som vi får vara en del av. Ska bli kul! Och jag brukar alltid klippa mig hos en frisör i just Haninge centrum, så då kan jag ju slå två flugor i en smäll.

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 76,5 kg (100325) (BMI 29,1)

Totalt: -17,3 kg

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 1,6 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök 21/4)

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 6,6 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 14,5 kg

Är just uppkommen ur ett långt varmt bad. Efter 9 arbetsdagar på rad börjar jag bli ganska sliten, så det var skönt att sjunka ner i värmen bland en massa skum och tända ljus, med en bra bok i händerna, och bara njuta en stund. Jag tänker dock inte klaga, för det är jätteroligt att jobba, och pengarna jag får för det sitter definitivt inte fel. Får dessutom träffa både underbara ungar och underbara kollegor varje dag.

Nästan hela den här veckan har jag varit på samma avdelning på förskolan, och där jobbar bland annat A. Hon och jag funkar jäkligt bra ihop, vi har ungefär samma syn på barnen och verksamheten och hur vi vill jobba. Dessutom har hon en stor portion humor, så vi driver friskt med varandra och det blir många skratt varje dag. Det, och att jag verkligen älskar att jobba med barn, gör att det är roligt att gå till jobbet varje dag. Det är värt alla tidiga morgnar, som jag som nattuggla egentligen inte alls gillar.

Imorgon börjar jag jobba 7.30, vilket innebär att jag får gå upp runt 5. Har en timmes resväg, plus att det är gångtid till och från bussar och tåg. Åker dessutom lite tidigare än jag ”behöver”, för att ha lite marginal om det är förseningar. Tar jag den senaste möjliga bussen härifrån är jag framme vid jobbet ca fyra minuter innan jag börjar, och om allt går enligt tidtabell så funkar det. Men vid minsta försening så missar jag mitt anslutningståg, och hinner inte i tid. Alltså åker jag härifrån ungefär tjugo minuter ”för tidigt”. Men då hinner jag i bästa fall ta en kopp kaffe innan jag går till avdelningen, och jag slipper framförallt stressa.

På rasten idag, när jag som vanligt satt i personalrummet med en kopp kaffe i handen och babblade med några kollegor som hade rast samtidigt, så fick jag höra dagens skönaste lilla historia. En av kollegorna som jobbar på avdelningen med de äldsta barnen, en avdelning jag inte har varit särskilt mycket på – men jag var där ett par dagar nyligen, hade följande konversation med ett av barnen igår:

Barnet: ”Varför är inte du en sån fröken som Monika?”
Kollegan: ”Vad menar du?”
Barnet: ”Jo, men en sån som är lite här och lite där.”

En fröken som är ”lite här och lite där” – en sexårings syn på vikarier. Helt underbart! Fast den stackars kollegan hade det inte helt lätt när hon skulle försöka förklara skillnaden mellan ordinarie och vikarierande personal, på ett sätt så barnet skulle kunna förstå… ;)

Något annat som lätt kan kategoriseras in under ”dagens skönaste”, är dagens vägning. Jag har stått still på 77,o kg ett tag nu, och förvisso är jag rätt nöjd med det eftersom jag åtminstone inte har gått upp i vikt, men som alltid är det lite frustrerande när det ”aldrig” blir ett minus på vågen. Men idag lossnade det äntligen igen! Imorse vägde jag 76,7 kg. Så lite har jag inte vägt på evigheter! Pratade med mamma förut och försökte komma fram till när det kunde ha varit. Gissningsvis var det i slutet av högstadiet, eller möjligen första året på gymnasiet. Alltså ungefär 14-15 år sen. Så det känns jäkligt bra!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 76,7 kg (100325) (BMI 29,2)

Totalt: -17,1 kg

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 1,8 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök 21/4)

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 6,8 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 14,7 kg

Nu är det dags att krypa ner under täcket och få några timmars sömn innan jag ger mig i kast med min tionde arbetsdag på rad. I helgen är jag ledig, och det ska bli SÅ skönt! Nästa vecka vet jag inget om än, men förhoppningsvis blir det lite jobb iaf :)

Idag har jag äntligen tagit mig i kragen och skickat iväg mail till skolan. Jag har tre kursmoment kvar att komplettera innan jag kan få ut min examen, och nu har jag dragit på det tillräckligt länge. Tre mail till kursansvariga eller liknande är nu skickade, och jag kan bara vänta på svar för att få reda på vilka möjligheter jag har att göra mina kompletteringar nu under våren.

När jag kollade upp hur mycket jag faktiskt hade kvar att komplettera så blev jag glad över att se att av de kompletteringar jag gav mig på förra våren, så är jag godkänd på två. Det känns bra, och är två steg närmare examen. Jag har även fått betyg på senaste kursen jag läste, Konfliktbearbetning genom dynamisk pedagogik, och där är jag också godkänd. Med andra ord finns det hopp för mig :)

Dessutom har jag skrivit ut ett studieintyg som ska med till mitt nästa möte på Arbetsförmedlingen. Det är dags att göra upp en individuell arbetsplan, och då måste jag ha med mig intyg på vad jag sysslat med sen sist jag anmälde mig arbetslös. Jag är ju inte HELT arbetslös nu, och är inte heller anmäld som det, men jag går inte runt ekonomiskt på de jobbtimmar jag har för tillfället. Och målet är ju att hitta ett heltidsjobb för att slippa flänga runt hit och dit, några dagar här, några dagar där… Jobbet med Zarah kommer jag inte släppa oavsett, men från och med 1 mars är jag bara schemalagd en helg i månaden. På så vis ger jag inte upp henne helt, och det ger mig också möjlighet att jobba heltid med annat.

Rensade även i min garderob, och plockade ur sådant som är för stort eller som jag aldrig använder. La de kläderna i en stor kasse som ska med hem till mamma. Hon får kika om det är något där hon vill ha, och i så fall får hon ta det. Är det något hon inte vill ha så kommer det lämnas till Myrorna. Det är absolut inget fel på kläderna, men mamma och jag har inte riktigt samma smak när det gäller kläder. Dock är det här ganska ”alldagliga” kläder som jag tror att mamma skulle kunna tänka sig att använda. Men vi får väl se, det är hon som väljer :)

Om en stund ska jag hoppa in i duschen, sedan bär det i vanlig ordning iväg hem till mamma för middag. Måndagstradition! Ikväll är det kör, och det ska bli kul. Just ikväll är det lite speciellt, dels har vi årsmöte där jag hoppas få ytterligare ett års förtroende som ordförande. Dels kommer Åsa Jinder och hälsar på, och sjunger med oss. Anledningen till hennes besök är att vår körledare har ett notförlag, där han bland annat gett ut arr (arrangemang) av just Åsas låtar. Eftersom det krävs tillstånd av kompositören (eller den som har rättigheterna till låten) för att få ge ut ett arr så har körledaren och Åsa tidigare haft en del kontakt så att allt ska bli korrekt. För ett tag sen hörde hon av sig till körledaren och bad om enkla komparr på några av sina låtar, som hon ska använda under sin kommande turné. Förra måndagen fick vi testa dessa arr, för att han skulle få höra om de funkade (det kan se bra ut på papperet, men ändå låta konstigt, därför testar han alltid arren med någon av sina körer innan han ger ut dem). Ikväll kommer då Åsa för att testa dem tillsammans med oss. Dels får vi höra hur det låter med melodistämma till, dels får hon tycka till om kompstämmorna, om hon tycker de verkar bra. Med hennes godkännande kan körledaren sedan trycka noterna. Det är alltså en ganska lång och ibland rätt invecklad process att ge ut ett arr av en eller flera låtar. En del låtskrivare/rättighetsinnehavare tycker till mer än andra… ;)

Förresten, apropå det jag vanligtvis skriver om i den här bloggen, så har jag gått ner ytterligare i vikt… dagens vikt är 77,4 kg. Och detta trots att jag precis inlett månadens lingonvecka! Brukar alltid gå upp ett eller ett par kilo i vikt under dessa perioder, men tydligen inte den här gången… ibland förstår jag mig inte på min kropp, men nu tackar jag och tar emot ;)

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 77,4 kg (100308) (BMI 29,5)

Totalt: -16,4 kg

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 2,5 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök 21/4)

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 7,5 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 15,4 kg

Idag är det pappas födelsedag. Om han hade levt så hade vi tillsammans firat hans 72-årsdag. Men nu får jag fira utan honom, för fjärde gången. Det känns ändå ganska okej i år. I början, de första gångerna, var det oerhört jobbigt vid alla högtider och andra speciella datum. Men det blir lättare och lättare för varje gång, vilket känns skönt. Visst är saknaden lite mer påtaglig dagar som denna, men det skär inte i hjärtat på samma sätt längre.

För ett tag sen fick jag en kommentar här på bloggen, av min kusin Louise som sen några år tillbaka bor i Norge. När vi var små umgicks vi en hel del, då det bara skiljer 1½ år mellan oss. Men när vi blev äldre gled vi ifrån varandra utan att det riktigt var meningen, och sen var det ett antal år då vi egentligen inte hade någon kontakt alls. Vi fick mest uppdateringar via våra föräldrar. Men så hittade jag henne på Facebook för ett par månader sen eller så, och sedan dess har vi åter kontakt, även om det kanske inte alltid är så regelbundet. I alla fall, hon skrev och bad om min adress, eftersom hon hade något hon ville skicka till mig. Jag blev väldigt nyfiken och undrade vad det kunde vara.

Idag kom det så ett kuvert frankerat med norska frimärken. På utsidan satt en klisterlapp från norska tullen, där innehållet benämndes ”bok”. Jag funderade på vad det kunde vara för bok, och öppnade ivrigt kuvertet. Inuti hittade jag ett litet brev från Louise, och så boken ”Heja, Pelle Svanslös!”. Jag såg direkt att det var en gammal bok, men kunde inte koppla vad det var som var så speciellt med just den boken. Sedan läste jag brevet, och där stod det bland annat: ”Om du öppnar boken och ser på första sidan så kanske du förstår varför jag ville skicka den till dig…”

Öppnade boken och förstod direkt vad hon menade. Med liten, liten text står det ”Elon L.”. Det är alltså pappas bok hon haft hemma hos sig, och hittat när hon städat. Och så ville hon skicka den till mig. Det betyder verkligen massor, jag blev jätteglad! Och så är det lite extra speciellt att den kom fram just idag – på pappas födelsedag.

Idag var jag ju hos dietisten igen, och det är alltid lika roligt att träffa henne. Hon har så skön stil, och är så rättfram. Efter att hon frågat hur jag mår nu, hur allt går, och jag svarat att allt bara är bra, så sa hon ”Men nu får du faktiskt säga någonting negativt, även om det är kul att höra allt positivt!” Haha, jag fick verkligen tänka efter…

Sen var det dags för vägning. I vanliga fall brukar jag fasa för den biten, men idag visste jag ju att jag har gått ner massor sen sist, så jag bara log och gick glatt mot vågen. Såg hur dietisten höjde lite frågande på ögonbrynen, men hon sa ingenting. Ställde mig på vågen, fortfarande med ett stort leende, och inväntade hennes reaktion när hon fick se siffrorna. Och den uteblev inte – hon tappade hakan, och till slut sa hon ”Men du är ju otrolig!”

Dagens vikt hos dietisten var 80,7 kg, vilket var ungefär vad jag förväntade mig. Jag vet ju som sagt att jag oftast väger ett par kilo mer där än hemma. Men då kan vi jämföra med förra vägningen hos henne, då vågen visade 87,6 kg. Jag berättade för henne att jag vägde 79 kg  hemma igår, och hon noterade även den vikten. Om två månader ska jag på återbesök, och det blir troligen även det sista besöket hos henne. Efter det kommer det bara vara min ”hemmavikt” som är den officiella vikten. Egentligen tyckte hon att jag var redo att stå på egna ben redan nu, men i och med att jag planerar att sluta med Reductil när mina tabletter är slut (om knappt åtta veckor) så vill jag gärna träffa henne en gång till eftersom jag inte riktigt vet hur jag kommer reagera när jag inte längre går på medicin. Alltså bokade vi in ett nytt besök, som med största sannolikhet kommer bli avslutningen på vår kontakt. Det känns bra att snart stå på egna ben, men samtidigt kommer jag sakna hennes uppmuntran och härliga sätt. Jag blir alltid glad av att träffa henne.

Nu är det snart dags att åka och jobba. Min sista vecka med ”vanliga” Zarah-tider. Från och med mars kommer jag bara jobba en helg i månaden. Det känns lite vemodigt, men samtidigt så har jag ju möjlighet att hälsa på henne i princip när jag vill. Idag ska jag dessutom gå intro med tjejen som ska ta över mina pass. Har träffat henne en gång, och hon verkar vara bra! Dessutom känner hon Zarah sen innan, eftersom hon har jobbat på den förskolan där Zarah går. Så det är mest hemmarutiner som ska läras in, och så behöver hon uppdateras lite på vad som hänt med Zarahs utveckling sen de träffades sist för något år sen. Men det kommer gå kanonbra, och jag får en väldigt lätt arbetsdag idag. Bara hålla mig i bakgrunden och låta M sköta hela jobbet… ;)

Idag är det dessutom EFIT, och jag har faktiskt varit duktig och tagit ett foto i timmen. Ska försöka komma ihåg att göra det under resten av dagen också, så jag kan lägga upp alla bilder ikväll.

Jag tänkte att jag för första gången ska försöka mig på att sammanfatta året som gått. 2009 har varit ett år fyllt av både positivt och negativt, och jag har ännu inte riktigt bestämt mig för om jag ska se det som ett bra år, ett dåligt år eller ett ok år. Det har iaf varit bra mycket bättre än 2008, så mycket vet jag! Men nu kör vi:

Januari:
En av årets allra första dagar hade jag och Katta en liten möhippa för henne. Vi gick på bio och åt en bit mat efteråt. Precis hennes stil, hon är inte den som vill ha något storstilat och jätteavancerat. Hon var nöjd med vår lilla tjejkväll (vi hade inte varit ute tillsammans på det sättet sen innan hon fick barn!) och då var jag också nöjd.

Den 10 januari var det så dags. Katta och Bayern vigdes till man och hustru, och det blev precis så vackert som vi ville. Jösses vad vi kämpade för att få allt klart i tid. Men det var det värt! Jag är glad att jag fick vara en del av alltihop mer än som ”bara” gäst.

Något annat roligt som hände i januari var att min fyra månader långa sjukskrivning, efter handoperationerna, äntligen var tillända. Jag jobbade dels med Gosungen, men började även springvikariera på några olika förskolor. Och min katastrofala ekonomi var helt plötsligt inte lika katastrofal längre.

Dessutom fyllde mamma år i slutet av januari, konstigt nog blir hon bara yngre och yngre varje år?

Februari:
I februari var det pappas födelsedag. Den tredje födelsedagen utan honom. Men den här gången blev det en väldigt speciell sådan, eftersom jag och min systerson åkte och hälsade på honom vid minnesplatsen. Systersonen fick äntligen svar på alla sina frågor, och med det ett lugn han inte haft innan. Det var ett fantastiskt fint sätt att fira pappas/morfars födelsedag på för oss två. Ett minne jag alltid kommer bära med mig.

Dessutom hade jag och Gosungen fyraårsjubileum i början av månaden. Tänk att jag jobbat med henne i fyra fantastiska år!
Mars:
Den här månaden innehöll också ett antal födelsedagskalas. I början av månaden hade Gosungen och hennes mamma gemensamt kalas, lilla skitungen fyllde hela 6 år!

I slutet av månaden var det Buspojkens tur att ha kalas, han fyllde 3 år och blev stora killen. Fick ost i födelsedagspresent och sprack nästan av lycka över det.
April:
I april åkte jag till Norrköping och var Buzzador. Jobbade som crew under inspelningen av programmet Ystad-Haparanda, där Gert Fylking och Robban Aschberg gick just den sträckan, till förmån för Cancerfonden – och främst forskning kring prostatacancer. Då det var den sjukdomen som tog min pappa ifrån mig kändes det bara så rätt att åka de 16 milen enkel resa. Och det var en upplevelse!

Den här månaden började också mina problem med magen. Jag var illamående och orkeslös, och förstod inte varför. Det ville inte riktigt ge med sig, och till slut fick jag åtminstone en diagnos – en envis magsjuka. Problemen hängde dock kvar ganska länge, men med lite medicin i kroppen kunde jag fungera någorlunda normalt.

Var hundvakt åt fantastiska Micki också. Det är så roligt att jag får låna honom då och då, det är verkligen världens bästa hund. Den enda hunden jag känner som dessutom faktiskt kramas!
Maj:
Den här månaden tog jag upp mina studier igen, för första gången på 1,5 år. Började kompletteringsplugga och skrev ett antal tentor och examinationer.

Det var också en körfestival i Nynäshamn, tillsammans med Georg Riedel och Stefan Nilsson, samt flera andra körer. Det var en rolig upplevelse, men många av (de mindre bra) sångerna plågade oss länge efteråt…

Blomsterflickan firade sin ettårsdag, och jag insåg hur fort tiden går. Det var ju nyss som Katta suckade över att hon aldrig ville komma ut…

I maj tog jag även steget och kapade av mig det mesta av håret. Blev korthårig för första gången på tio år, och trivdes alldeles utmärkt med det.
Juni:
Var återigen hundvakt åt Micki, och njöt av att få spendera tid tillsammans med honom.

Midsommar firades traditionsenligt hos J och P, och det var lika trevligt som alltid. Det enda vi hade kunnat vara utan var regnet som envisades med att vräka ner just när vi skulle gå bort till stången. Men förutom det var det en mycket mysig tillställning.
Juli:
Den här månaden hände något stort. Jag och R skrev om kontraktet på lägenheten, så att den från och med 1 augusti bara stod på mig. Jag var för första gången någonsin ensam hyresgäst på ett förstahandskontrakt i Stockholms län. En underbar känsla!

Mamma och jag åkte på kryssning, och hade mamma-dotter-tid. Jag älskar att göra såna här saker med min mamma!

Dessutom blev jag blondin igen, även det för första gången på ungefär tio år…
Augusti:
ÄNTLIGEN flyttade jag tillbaka till min lägenhet, efter nästan exakt ett år i exil. Det var så skönt att känna att det nu var min lägenhet.

Nu började jag också plugga på heltid, sista terminen på utbildningen. Läste en musikkurs som i sig var jätterolig, men som jag i efterhand nog aldrig hade valt. Det var alldeles för oorganiserat, lärarna visste inte vad den andra gjorde, vi fick inga betygskriterier (för det fanns inga!), ja listan kan göras lång. Men samtidigt så har jag lärt känna flera nya personer tack vare just den här kursen, så det har allt varit positivt också!

Firade min födelsedag hemma med några vänner. Lagom litet, och lagom mysigt.
September:
Den här månaden fick jag äntligen min dröm förverkligad. Jag gjorde min pappatatuering – hans namn på insidan av handleden, ovanför stjärnorna. Så från och med nu bär jag honom med mig på ytterligare ett sätt.
Oktober:
Nu var det dags för R att flytta till sin nyinköpta lägenhet, och självklart hjälpte jag till. Känns så skönt att vi är vänner och att det känns naturligt att umgås och hjälpa varandra med olika saker.

I oktober hade AcQuire en konsert tillsammans med Haninge Sinfonietta. Mycket trevligt.

Det största som hände den här månaden var att jag offentliggjorde min viktresa. Ett oerhört stort steg för mig att ta, men när jag väl hade gjort det kändes det bra. Har fått så oerhört mycket stöd och knutit nya kontakter tack vare det. Ibland måste man våga för att vinna!
November:
Här gjorde jag en upptäckt som fick mig både chockad och glad. Jag kunde helt plötsligt ta på och av mig mina favoritbyxor utan att knäppa upp dem först. Då insåg jag hur mycket jag faktiskt har gått ner i vikt, och framförallt tappat i centimeter kring midja och höfter.

I slutet av månaden kom så den dag jag fasar för varje år. Pappas dag. Årsdagen för hans död. Nu hade jag levt tre år utan min pappa, och det är tre år för länge…
December:
I december hände mycket. Jag kunde summera årets viktnedgång till tolv kilo, vilket är fantastiskt bra.

Fick hämta ut ett nytt körkort eftersom det var tio år sen sist, vilket fick mig att känna mig gammal för en stund.

Hade JulCapricer med AcQuire, Birger och Fria Röster, vilket var väldigt roligt. Efterföljande efterfest, vilket också var roligt, men jag kände mig åter gammal för en stund.

Drog på mig en ögoninflammation som jag i skrivande stund ännu inte är av med.

Hade köravslutning hemma hos körledaren, vilket var mycket trevligt, om än inte så långvarigt för min del.

Firade jul tillsammans med mamma, vilket var lika mysigt som alltid. Pappa var också med på ett hörn.

Gjorde ett seriöst försök att bli rökfri, men klarade inte mer än 26 timmar. Bättre det än ingenting dock, och nytt försök ska göras snarast.

Sådärja. Där har vi mitt 2009 i kortform. Både bra och dåliga saker som hänt. Hoppas på ett lika innehållsrikt 2010, som förhoppningsvis innehåller övervägande positiva saker.

Det jag däremot är riktigt glad över är löftet jag gav mig själv för ungefär ett år sedan – att jag under 2009 inte skulle vara sjukskriven (mer än någon enstaka dag här och där), och det har jag heller inte varit!

Med detta önskar jag er alla ett riktigt

gott nytt år!

Och nu har jag äntligen lite tid att ge er ett livstecken här på bloggen. Vecka 39 och 40 hade jag knappt tid att andas privat, typ. Har varit ute på VFU (verksamhetsförlagd utbildning, praktik alltså), och dessutom jobbat och varit på kurs. Den enda fritidsaktiviteten jag har hunnit med har varit kören. För att ge er en kort resumé:

Vecka 39 (21-27/9):

Måndag: VFU 8-14.15 + kör 18.30-21
Tisdag: VFU 8-14.15, Gosungen 15-20
Onsdag: VFU 8-14.15, Gosungen 15-20
Torsdag: VFU 8-15.30, kurs (Gosungens bildkommunikation) 16-18
Fredag: VFU 8-14.15, Gosungen 15-20
Lördag: Öppet hus på VFU-skolan 9.30-11.30, Gosungen 10-20
Söndag: Gosungen 10-20

Vecka 40 (28/9-4/10):

Måndag: (ledig från VFU eftersom jag var där på lördagen) Dietistbesök 9.15-10, hem och försöka komma ikapp med sysslor jag inte hunnit göra på typ en vecka, kör 18.30-21
Tisdag: VFU 8-14, Gosungen 15-20
Onsdag: VFU 8-14.15, Gosungen 15-20
Torsdag: VFU 8-14.15 – enda lediga kvällen!
Fredag: VFU 8-15, sen förberedde jag och R hela kvällen inför hans flytt på lördagen
Lördag: hjälpte R flytta hela dagen, var på IKEA och köpte säng + sängbord, monterade det på kvällen
Söndag: byggde scen, riggade mikrofoner, drog sladdar, fixade inför konserten mellan 11.30-14. Hem för att äta och byta om. Konsert med föregående rep 16.45-20

Och utöver detta har jag försöka hinna läsa kurslitteratur också. Har med andra ord haft helt fullt upp, varenda dag. Men samtidigt som det har varit ansträngande att aldrig få vila, så har jag haft två fantastiska veckor. VFUn var så rolig att jag inte ville att den skulle ta slut, och det har aldrig hänt tidigare under min utbildning. Jag läser ju en musikkurs just nu, och det föll sig så att jag fick VFU-skolans musiklärare som handledare. Alltså har jag gått runt tillsammans med henne (och även med den andra musikläraren och ibland någon klasslärare) och varit med på hennes musiklektioner och andra musikprojekt. Jag har fått syssla med något jag verkligen brinner för. Hur roligt som helst!

Jag har, från elever på skolan, under min VFU fått två frågor, som fått mig att fundera på om jag är lik någon kändis? Den första dök upp i slutet av första veckan. Under en lektion såg jag att en pojke i klassen satt och betraktade mig. Efter en stund kom han fram till mig och sa: ”Ursäkta, men jag känner igen dig.” ”Ja, vi träffades ju igår” svarade jag. ”Jo, jag vet, men det är inte därför jag känner igen dig. Jag har sett dig någon annanstans. Har du varit med i Idol?” svarade han.
Idol? Nä, inte vad jag vet…

Den andra frågan kom spontant från en annan pojke under min andra vecka på skolan. Helt plötsligt petar han mig på armen och säger: ”Du, är du rockstjärna?” Ja, det vore ju verkligen något! Och lite intressant att TVÅ elever frågar om jag sjunger ”professionellt”. Vem sjutton är jag lik, eftersom de tydligen känner igen mig någonstans ifrån som jag inte vet om?

Nåja. Den här veckan kommer vara lite lugnare. Idag har jag ”bara” varit i skolan. Vi tog ledigt från körrepet idag eftersom vi dels hade konsert igår, dels hade vi ett extrarep i tisdags (som jag inte var med på) och så sjöng några på invigningen av nya motorvägsdelen på väg 73 förra lördagen (som jag inte heller var med på). Fast å andra sidan har jag hunnit med ett snabbt besök hos mamma för att återlämna den lånade pirran och kopiera ett par papper, samt att skriva min VFU-redovisning och skicka in den.

Imorgon är det dock fullt på schemat. Ska vara i skolan klockan 9, sen drar jag iväg vid 11 för att åka till min VFU-skola och vara med på en skolgemensam aktivitet där vid 12.30, därifrån åker jag direkt till Gosungen för ett jobbpass. Men resten av veckan är det i dagsläget inte mer än en planerad sak varje dag. Söndagen är till och med helt oplanerad.

Men nu ska jag krypa ner i min nya, fina säng och sova så jag orkar med morgondagen! Det blev visst ett ganska långt livstecken ändå… :)

Det är ungefär vad min tid fylls med just nu. Och alltihop är roligt!

Pysslandet är det som egentligen har fått stå tillbaka lite jämfört med annat som prioriteras före. Men ändå har jag hunnit göra en del. Jag har sytt, gjort tryck, scrappat kort. Fått nya utmaningar, och det är alltid roligt. Beställningar är bäst, för gör jag något till en person jag inte känner så måste jag dels lita på informationen jag fått från beställaren, dels vara kreativ och få ihop det på ett snyggt sätt. Om jag gör till exempel ett grattiskort och skickar till någon jag känner, så är inte utmaningen lika stor alls. För då vet jag ju såpass mycket om den personen att det är lättare att hitta något passande. Fast det är roligt att göra sånt också!

Den största utmaningen har varit spjälsängsförvaringen jag har sytt. Jag är inte helt nöjd, och kommer justera vissa saker på nästa jag syr. Men i det stora hela blev den som jag tänkt mig! Den finns att beskåda under ”Scrapping, 2009″. Det enda ”problemet” med den är att jag inte har hittat ett passande namn för den än. ”Spjälsängsförvaring” låter så tråkigt, även om det väl är den korrekta beskrivningen på vad det faktiskt är.

Så nu mina kära läsare får ni hjälpa mig! Jag behöver förslag på vad den ska heta! Det jag är ute efter i namnväg är något som låter lite klatschigt (ni vet, som produktnamn gärna gör), men samtidigt beskriver vad det är. Typ nåt i stil med ”Hang’n'Find”. Det kan vara på svenska eller engelska, det spelar ingen roll. Vinnande förslag får något fint scrappat/pysslat efter önskemål (tex kort, örngott, tavla).

På jobbfronten duggar erbjudanden tätt. Fortfarande rings det var och varannan dag och undras om jag kan komma och jobba. Det händer såpass ofta att jag nu till och med får tacka nej, för att jag redan är uppbokad någon annanstans. Sen har ju antalet möjliga arbetsdagar för min del minskat en del nu i och med att jag pluggar.

Skolan är fortfarande lika rolig. Ser fram emot varenda lektion vi har! Och jag har insett att jag vill lära mig spela bas. Elbas, alltså. Förra veckan blev vi uppdelade i grupper, och varje grupp skulle öva in en låt (Hit the road, Jack) som vi senare ska framföra för resten av klassen. Och vi skulle försöka få med så många instrument som möjligt av gitarr, trummor, piano och bas. Dessutom skulle vi rotera instrumenten så att alla fick prova på allt. Och när jag hängde på mig basen och började spela kändes det så rätt. Det var SÅ roligt att spela! Gitarr är också kul, men basen… jag vill lära mig mer! Det är ju hur coolt som helst att vara basist :)

Nu däremot är klockan mycket, och det är bäst att jag hoppar i säng så jag orkar med en lååång dag imorgon. Läkarbesök på morgonen, sen skola, sen Gosungen. Men som sagt, roligt är det ;)