Mogis del av stjärnhimlen

När jag hade knappt 1,5 h kvar att jobba idag gick det inte längre. Då hade jag kämpat hela dagen och bara mått sämre och sämre hela tiden. Hosta, snuva, heshet, och slutligen även feber. Har gått med en envis förkylning nu sen i början av september, det har liksom gått upp och ner – ibland mår jag sämre, ibland bättre, men det släpper aldrig helt.

Den här omgången började jag känna av redan i mitten av förra veckan. Men det bröt ut på allvar först i söndags kväll. Var hemma från jobbet i måndags eftersom jag då hade hostat hela natten och inte orkade upp ur sängen på morgonen. Hostade och snörvlade mig igenom hela körrepet på kvällen. Men tisdag-fredag har jag jobbat. Dum som jag är. I tisdags hann jag väl jobba sisådär en halvtimme innan jag fick höra ”men du ser ju helt slut ut, VAD gör du här egentligen?!” första gången.

Allt eftersom veckan har gått så har jag så sakteliga blivit sämre. Men ingen feber, och jag har ändå känt mig tillräckligt ok för att jobba. Idag tog det stopp. Kände mig ok imorse, men framåt lunch var det inte så roligt längre. Och ungefär då började mina kollegor fråga hur jag mådde, så uppenbarligen syntes det rätt tydligt… Sen har det iofs under hela dagen räckt med att jag öppnat munnen och sagt något för att folk ska höja på ögonbrynen; jag var rejält rosslig och hes redan imorse, och det har bara blivit värre och värre. För att inte tala om hostan från hell, som driver mig till vansinne…

När jag kom tillbaka till avdelningen efter rasten tittade min kollega J på mig och sa ”Men du, har du kollat om du har feber? Du ser alldeles rosig och febrig ut.” Eftersom vi har en örontermometer så kunde jag ju enkelt kolla, och visst hade jag feber. Och då hade jag redan innan börjat fundera på om jag verkligen skulle klara av att jobba ända till halv fem. När tempen visade feber så var det ingen diskussion – jag anser att om man har feber så är man hemma. Men jag tänkte att jag skulle stanna över mellanmålet för att underlätta för kollegan C, eftersom hon annars skulle blivit ensam med alla barnen (J slutade tidigt).

Vid tretiden var jag riktigt risig, hade börjat känna mig yr och febern hade definitivt stigit. Så jag gick in på avdelningen bredvid för att höra om kollegorna S och E kunde hjälpa C, för nu ville jag verkligen åka hem. S tittade på mig i ungefär tre sekunder och sa ”Men gumman, det är klart att du ska åka hem, det har jag bara väntat på att du ska komma och säga. Jag förstod det redan vid lunch, för du såg riktig dålig ut då. Vi hjälper C, det är ingen fara.” Och E tyckte också att jag självklart skulle åka hem. Sen spände S ögonen i mig och sa ”Så nu åker du hem och VILAR. Okej?”
”Jag ska vila hela helgen, vi ses på måndag” svarade jag.
”Ja, OM du är frisk. Du ska INTE komma tillbaka för tidigt!” sa S.
”Jag lovar, för annars skäller du på mig va?” 
”Ja, och det vill du inte.”
”Eh, nä. Jag ändrar mig då – vi får se om vi ses på måndag…”
”Bra. Åk hem och krya på dig nu gumman, så ses vi när du mår bättre.”

Gulliga S. Hon har haft koll på mig och hur jag mår hela veckan, och nu idag hade hon bara väntat på att jag skulle be om att få åka hem. Det är fint med så omtänksamma kollegor. Fast hon brukar inte kalla mig för ”gumman” i vanliga fall, så hon måste ha tyckt att jag såg riktigt ynklig ut…

Somnade på bussen hem, väl hemma somnade jag sedan sittande i soffan vid ett par tillfällen. Till slut la jag mig ner i soffan istället, och då sov jag först någon timme. Sedan vaknade jag till, kollade datorn lite och tänkte gå och lägga mig i sängen istället. Men uppenbarligen somnade jag om, eftersom jag vaknade nyss – fortfarande i soffan. Men nu börjar tröttheten sätta in igen (trots att jag har sovit mer än jag varit vaken sen halv fyra i eftermiddags…) så jag ska flytta över till sängen och förhoppningsvis få en lång natts sömn där.

Morgondagen kommer, om inget mirakel sker, att innebära ett besök på närakuten. För hostan (och halsen i allmänhet) driver mig verkligen till vansinne. Den går djupare och djupare, och det gör ont varje gång jag hostar. Jag har inte direkt ont i halsen, iaf inte när jag sväljer, men som sagt så känns det som att hostan river ordentligt både i halsen och ner i luftvägarna. I vanliga fall hade jag väntat ut det, men nu när jag faktiskt varit mer eller mindre förkyld i nästan två månader så vill jag kolla upp det här. Framförallt nu när min kära vapendragare I just varit hemma en vecka med samma typ av hosta/feber/förkylning/trötthet och fått diagnosen Övre luftvägsinfektion. Jag misstänker att det är vad jag också har, men jag vill kolla så att det inte har vandrat neråt; lunginflammation och liknande är inte att leka med. Och den här hesheten är något nytt, såhär dålig i halsen blir jag aldrig annars vid en ”vanlig” förkylning.

Men först ska jag sova, och hoppas på att åtminstone febern är ett minne blott när jag vaknar.

Bloggen har legat nere några dagar, så jag har inte kunnat uppdatera. Typiskt när jag för en gångs skull faktiskt vill göra det, haha.

I fredags kom min älskade kusin Renata och hennes sambo Johan hit. Underbart att äntligen få träffa dem igen! Det blir ju inte så ofta i och med att vi bor 24 mil ifrån varandra, och vi är väl knappast världsbäst på att ta oss i kragen och åka dessa mil. Även mamma var här, hon och jag hade förberett två smörgåstårtor till lördagens happening.

På lördagen var det så dags. Av någon underlig anledning blir jag bara äldre och äldre varje år, och i år är det meningen att alla siffror i min ålder ska bytas ut – helt plötsligt ska jag inte skriva en tvåa först, utan en trea. Nog för att jag faktiskt fortfarande är 29, jag har inte fyllt än. Men firandet skulle alltså gå av stapeln i lördags.

Jag och Renata kämpade med att dekorera smörgåstårtorna, och blev riktigt nöjda med resultatet. Mamma kom hit tidigt på eftermiddagen och hjälpte till med övriga förberedelser. Så runt 17.30 började de första gästerna trilla in. Och sen gick det verkligen i ett. Jag hann sitta ner i ungefär två sekunder innan det ringde på dörren på nytt. Och av någon anledning som jag inte riktigt förstår så har folk extremt svårt att hitta hit, trots vägbeskrivning. Det är inte direkt så att jag bor mitt ute i skogen, utan det är relativt centralt. Men det blev några telefonsamtal då jag fick guida folk rätt. Det roligaste var när mina kollegor från förskolan ringde, då stod de nere i porten och insåg att de inte hade en aning om vad jag heter i efternamn.

Kvällen bjöd på  många skratt, jag njöt av att ha mina fantastiska vänner omkring mig. Har inte haft så roligt på jag vet inte hur länge. Fick massor av fina presenter också, trots att jag inte hade önskat mig någonting. Den absolut roligaste presenten var den jag fick av kollegorna A, C och I. En ”ekologisk, biodynamisk dildo” – dvs en gurka. Trodde jag skulle dö av skratt när jag öppnade paketet. Till saken hör att A några veckor innan frågade vad jag önskade mig, och jag svarade att jag inte hade en aning.
”Jamen någonting måste vi ju ha med oss! En dildo kanske?!” sa hon.

Det värsta är att jag  vet att de mycket väl skulle kunnat ge mig en dildo. Jag försökte slingra mig ur det genom att säga ”Men, min mamma kommer ju vara där!”
”Äh, då sätter vi en varningslapp på där det står att det ska öppnas i ett separat rum.”

Alltså vågade jag knappt öppna paketet, för jag visste att det kunde vara precis vad som helst, och troligen något sexrelaterat. Nu är min mamma inte det minsta pryd, så jag oroade mig inte för vad hon skulle tycka. Men det var just det att jag inte visste vad mina kära kollegor hade hittat på… och mycket riktigt, en dildo fick jag ;) Men i samma paket låg också en ”riktig” present. Dock var det ”dildon” som fick mest uppmärksamhet under kvällens gång.

Hur som helst så hade jag en underbar 30-årsfest med fantastiska vänner här. Smörgåstårtorna gick åt och fick så mycket beröm. Och om jag får säga det själv så blev de jäkligt goda. Tack Marianne för receptet! Kladdkakorna mamma hade bakat var också grymt goda. Har en kvar i frysen som ska avnjutas vid senare tillfälle. Och jag hade träningsvärk i magen efter alla skratt, det säger mycket om hur lyckad kvällen blev!

Och jag börjar mer och mer tro på att rosévinsdieten funkar. Jag gick ju ner ett antal kilo efter veckan i Skåne, där vi drack massor av rosévin. I lördags var det också vad jag drack, och när jag sedan ställde mig på vågen i söndags så visade den minus igen. Nu väger jag nämligen 69,7 kg. Närmar mig målet mer och mer, och det är riktigt roligt!

Nu är det dags för mig att göra mig i ordning och åka till jobbet. Tis-ons är det Z, tors-fre är det förskola. Avslutar med lite siffror!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 69,7 kg (100824) (BMI 26,6)

Totalt vikt: -24,1 kg

Totalt BMI: -9,1

Kvar till nästa delmål (65,4 kg = normalviktig!): 4,3 kg

Kvar till slutmålet (65 kg): 4,7 kg (ensiffrigt!)

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 76 cm

Totalt midjemått: -30 cm

Idag fyller Sveriges kronprinsessa år. Men inte bara hon, det finns ett födelsedagsbarn även i det här hushållet. Idag för tre år sen kom en liten Fanny till världen. Numera är hon inte särskilt liten, trots att hon är yngst i marsvinsflocken så har hon vuxit om sin snart fyraåriga burkompis Sissa, med råge dessutom.

Den här veckan har bestått av jobb, jobb och åter jobb. Roligt, men ganska ansträngande i denna värme. Jag har egentligen inget emot värmen, men det har varit så kvavt och knappt blåst något. Inomhus har vi inte kunnat vara längre än nödvändigt, eftersom luften därinne stått i princip helt still och det har varit väldigt varmt. Utomhus har det i bästa fall fläktat lite, men även där har det varit oerhört varmt. Vattenspridaren har varit på större delen av tiden vi spenderat utomhus, så barnen har kunnat svalka av sig. Men vi i personalen springer ju knappast runt i vattnet med alla kläder på… Nåja. Jag ska inte klaga, inte med den senaste vintern i färskt minne. Det här är mycket bättre än snö och kyla!

Fick världens skönaste kommentar av ett barn häromdagen. Vi skulle gå till matsalen, och jag gick någonstans mitt i barngruppen. Då hör jag bakom mig hur ett av barnen ropar på mig och säger: ”Vilken fin rumpa du har!” Vad svarar man på det? Jag log och sa tack, och fortsatte gå. Men barnet fortsätter upprepa ”Fin rumpa, fin rumpa, fin rumpa…” hela vägen till matsalen. Helt underbart!

Igår införskaffade jag en ny bärbar dator. Den jag har haft börjar långsamt falla i bitar. Tangenter sitter löst här och var, och den börjar bli sliten rent allmänt. Fixade i ordning nya datorn igår, och allt gick smidigt ända tills jag skulle försöka installera modemet till det mobila bredbandet. Där tog det tvärstopp i form av ett felmeddelande som upplyste om att modemet/installationsfilen/whatever inte var kompatibelt med 64-bitars Windows.

Lyckades koppla upp mig mot nätet via någon grannes oskyddade trådlösa nätverk, för att kolla på 3s hemsida vad jag kunde göra åt saken. Hittade någon uppgradering som jag laddade ner, men när jag försökte köra den filen så dök ett nytt felmeddelande upp som sa att modemet måste vara installerat för att jag skulle kunna göra uppgraderingen. Problemet är ju då att jag inte kunde installera modemet – för jag behövde uppgraderingen till det.

Nåja. Idag när jag kom hem från jobbet ringde jag 3s kundservice för att få hjälp att lösa detta moment 22 jag hamnat i. Men fick jag någon hjälp? Nej. Jag fick prata med en oerhört förvirrad tjej som inte hade koll på mycket. Jag berättade vad jag hade för problem – köpte ny dator igår och vill använda mitt mobila bredband på den, men det går inte för att det inte är kompatibelt med 64-bitars Windows. Hennes svar: ”Igår sa du? Men jag ser ju här att du har haft bredband hos oss sedan 2007?” Ja, BREDBANDET har jag haft länge, men jag köpte ny DATOR igår. Herregud…

Sen frågade hon efter exakt vad som stod i felmeddelandet. Jag läste upp det och får till svar ”Jaha. Ja, jag förstår att det är ett problem, men jag vet inte hur man löser det. Du kanske ska uppgradera?”

”Jo, jag försökte ju det, men för att jag ska kunna uppgradera måste modemet vara installerat, och jag kan inte installera det för att det inte är kompatibelt.”
”Jaha. Ja, men då föreslår jag att du går till en 3butik och så får de fixa det där.”
”Okej. Räcker det att jag har modemet med mig, eller måste jag ha med mig datorn också?”
”Jaaaa…. Jag vet inte riktigt. Jag tror att det ska räcka med modemet. Men ta med dig datorn också för säkerhets skull.”
”Okej. Då vet jag.”
”Jaa… Är det något mer jag kan hjälpa dig med?”

Där fick jag bita mig i tungan för att inte häva ur mig något mindre passande. Hjälpa mig med något mer? Ursäkta mig, men lilla gumman… du har inte hjälpt mig med ett skit. Jag vet inte mer nu än innan jag ringde. Förutom att någon förhoppningsvis kan lösa mitt problem i butik. Ibland undrar jag vad som krävs för att bli anställd på kundservice. Är det inte meningen att de faktiskt ska kunna hjälpa sina kunder? Eller att de åtminstone har mer koll på saker än vad kunden själv har? Ibland blir jag så trött…

Apropå trött så är det sovdags nu så jag orkar jobba imorgon. Hoppas på något svalare väder, eller åtminstone lite mer vind. Förskolans gård blir som en bakugn när det är varmt och vindstilla. Och jag känner inte för att bakas :)

Jodå, jag lever. Jag har bara haft lite mycket att göra den senaste tiden, och har därför inte orkat lägga någon energi på bloggen.

Så, vad har jag haft för mig? Jag har jobbat, hjälpt en kollega att flytta, testsjungit ett nytt roligt arr, scrappat, varit i Göteborg och firat Linn som fyllde år…

Jobbet är det som har tagit mest tid, i och med att jag har gått in och jobbat på mina ”gamla” tider med Zarah, samtidigt som jag har varit mycket på förskolan, så har det blivit en hel del dubbeljobb. Först förskola från 7 eller 8 på morgonen fram till 13.30, sen direkt därifrån till Zarah och jobb fram till 20. Efter några sådana dagar är jag rätt slut, milt sagt…

I helgen som var åkte jag till Göteborg för att träffa Linn. Vi har inte setts sedan i höstas, och hon blev lite osäker på om hon skulle känna igen mig ;) Med tanke på att jag har gått ner dryga 20 kg sen dess, så förstår jag henne. Men hon kände faktiskt igen mig när hon mötte mig vid tåget. Jag ser ju ut ungefär som förr, bara lite smalare.

Vi gick och köpte oss varsin Subway-macka, och sen åkte vi till Delsjön och solade/badade ett par timmar. Badpremiär för min del, om man inte räknar med att jag badade benen (till strax ovanför knäna) på midsommarafton. Och så var det premiär för min nya bikini också – i storlek 42. Jag insåg att min gamla bikini nog inte alls skulle passa i år. Vet inte exakt vad det är för storlek på den, men gissningsvis 46/48 eller något sånt. Nu är den förvisso med knytband i sidan, men ändå… den satt inte särskilt tajt förra sommaren, så jag tänker inte ens prova den i år, haha.

På kvällen sen var det tjejfest, och vi blev ett skönt gäng som åt och drack gott, och pratade en massa. Kul att träffa lite nytt folk! Senare drog vi vidare ut på stan, och gick på Excet. Där hamnade jag och några till i samtal med ett par killar från Stockholm. Efter en stund kom jag och en av killarna fram till att vi hade en hel del gemensamma nämnare. Han bor inte alls långt ifrån mitt gamla förskolejobb inne i stan, och så visade det sig att hans syster hade sitt barn på en av de förskolorna jag har jobbat på. Dessutom hade han hängt en hel del i mina gamla hemtrakter. Ibland är världen liten…

Igår åkte jag hem igen, så det blev verkligen en snabbvisit. Men det var kul att träffa Linn igen, och jag hoppas att hon kan komma när jag fyller år också. Hon hade något inbokat just den helgen, men skulle försöka boka om. Jag håller tummarna för att det går!

Idag har jag ägnat mig åt att göra så lite som möjligt. Passat på att njuta av en ledig dag helt enkelt. Tvättat ett par maskiner tvätt, handlat lite… och så bara slappat däremellan. Köpte med mig min älskade avocadosallad från favorithaket uppe vid centrum. Den salladen är to die for. Så grymt god!

När det gäller vikten så står jag still just nu. Men det gör absolut ingenting! Jag förmodar att det kommer röra sig neråt snart igen. Och om det inte gör det, så är jag nöjd som det är nu också. Men lite händer det trots allt, om än inte på vågen. En centimeter till har försvunnit kring midjan :)

Nu ska jag kika klart på filmen som går på fyran – Moreno & tystnaden. Jag har läst alla böcker om Van Veeteren, och gillar dem skarpt. Filmerna är faktiskt helt okej de med.

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 72,0 kg (100705) (BMI 27,4)

Totalt vikt: -21,8 kg

Totalt BMI: -8,3

Kvar till nästa delmål (under 70 kg = 69,9 kg): 2,1 kg

Kvar till delmål 2 (65,4 kg = normalviktig!): 6,6 kg

Kvar till slutmålet (65 kg): 7,0 kg (ensiffrigt!)

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 76 cm

Totalt midjemått: -30 cm

Vaknade nyss av att det brakade till nånstans i lägenheten. Trodde först att det var något av marsvinen som fått ett ryck och rivit ner något i buren. Men nej, marsvinen låg och sov och allt var lugnt där. Då började jag gå igenom resten av lägenheten. Tände lampor i rum efter rum, men kunde inte se något.

Då plötsligt ser jag hur något rör sig på köksgolvet, precis nedanför akvariet. Den största av malarna ligger där och sprattlar hjälplöst. På något sätt har den alltså lyckats hoppa upp genom det lilla hålet som finns i glasskivan ovanpå akvariet, och landat på golvet. Jag hade ingen aning om att malar kunde hoppa ens. Har sett hur de har simmat snabbt mot ytan och gjort en tvärvändning när de är precis uppe på ytan, och liksom ”sprätt till” med stjärtfenan, men de har aldrig ens varit i närheten av glasskivan.

Häromdagen fyllde jag på vatten i akvariet, och nu är ytan väldigt nära övre kanten av akvariet. Troligen har den här malen gjort en sån där tvärvändning precis där hålet i glasskivan är, och på något sätt missbedömt avståndet och ”sprätt” över kanten istället för neråt. Gissar att ”sprättandet” fick glasskivan att rubbas ur sitt läge och sedan åka tillbaka igen, och därmed skapa ”braket” som väckte mig.

Klockan är nu 20 över 2. Jag har sovit i typ två timmar (hade svårt att somna, och slocknade därför inte förrän en bra stund efter midnatt), och klockan fem ringer väckarklockan. Då är det dags att gå upp för att jobba. Kommer ta en bra stund innan jag har varvat ner igen, och med lite tur får jag sova en timme till. En nattsömn på tre timmar innan jobb är inte bra. Gissa om jag kommer vara trött när jag slutar klockan 16…

I fredags var jag ju äntligen hos min dietist. Som jag har sett fram emot det! Det har varit tre långa månaders väntan…

Vi började som vanligt med vägning. Samma morgon hade såklart lingonveckan startat, och jag kände mig lagom uppsvälld… :/ Nåja, vågen visade på 75,4 kg, vilket är klart godkänt. Framförallt med tanke på att när jag fick vikten 74,5 kg hemma var det utan kläder och på fastande mage. Hos dietisten hade jag kläder på och frukost i den för dagen uppsvällda magen.

Oavsett vad så var det lika roligt som alltid att se hennes reaktion. Hon tappar hakan varenda gång ;) Och så hörde jag henne säga: - Vad var det för vikt du hade här förra gången sa du?
- 80,7, svarade jag.
- Och vad står det på vågen nu?
- 75,4.
Tystnad. Sedan:
- Oj. Vad vägde du hemma?
- 74,5.
- Du är ju som ett exempel ur en skolbok!

Sedan gick vi in på rummet och pratade, också det som vanligt. Men den här gången kändes det så annorlunda, eftersom jag visste att det här skulle bli sista besöket. På ett sätt känns det fantastiskt skönt att kunna stå på egna ben, men på ett annat sätt känns det jättetrist att inte få ha de här besöken att se fram emot längre.

Jag hade, som den scrappare jag är, gjort ett kort till dietisten. Ville på något sätt visa min uppskattning över det jobb hon gjort med mig, att det har varit oerhört betydelsefullt för att jag har kunnat klara den här viktresan såpass bra som jag gjort. Jag har gjort grovjobbet, men motivationen och förändringarna av ätbeteendet är till stor del hennes förtjänst. Inuti kortet hade jag skrivit ett par rader just om vad hon betytt för mig, och så fanns det två foton. Ett före-foto och ett efter-foto på mig. När jag klistrade in dem och fick se dem intill varandra så blev skillnaden väldigt påtaglig. Jag känner knappt igen mig själv på före-fotot! Det ser ut som någon som liknar mig väldigt mycket, men det ser inte ut som jag. Jag kan inte minnas att jag faktiskt sett ut sådär. Det känns så fel! Och ändå har jag varit kraftigt överviktig, rent ut sagt fet, i många många år. Men idag har jag svårt att identifiera mig med den feta människan på före-kortet.

Det roliga var att innan dietisten fick kortet, så tog hon upp just det; att hon hade svårt att se framför sig hur jag såg ut när vi träffades första gången, i slutet av september förra året. Och jag kan förstå henne. Dels minns jag inte själv. Dels har hon många patienter, och alla (nästan alla, åtminstone) förändras från en gång till nästa. Och på åtta månader hinner man förändras ganska mycket. Dessutom har hon och jag bara träffats en handfull gånger totalt.

Så när hon tog upp just det log jag och sa: - Men du, apropå det så har jag en liten grej till dig här.
Gav henne kortet och hon blev så glad. Hon studerade noga alla detaljer på utsidan, och innan hon ens öppnat kortet sa hon: - Åh vad fint, jag blir ju alldeles tårögd nu!
Hon tittade upp på mig och jag såg att hennes ögon glittrade av ännu inte fällda tårar. Så jag svarade:
- Om du blir tårögd av bara utsidan så kanske du inte ska öppna och läsa nu…
Men det gjorde hon. När hon läste vad jag skrivit kunde hon inte längre hålla tårarna tillbaka.
Och det värmde mitt hjärta. Det jag ville säga hade nått fram, med besked. Jag är verkligen så tacksam att jag fått förmånen att ha just henne som dietist. Och nu har jag fått ge henne cred för det.

När hon torkat tårarna en smula var hennes första ord: - Får jag visa det här för min kollega?
- Självklart, du får visa det för vem du vill, svarade jag.
- Jag ställer kortet här i fönstret så jag alltid kan titta på det. Och så måste du lova att du kommer tillbaka och hälsar på igen.
- Jag kommer när jag är klar, när jag har nått min målvikt.

Sedan var det hennes tur att göra mig rörd. Hon formligen öste beröm över mig, och beskrev mina styrkor och vilket fantastiskt jobb jag har gjort. Då kunde inte heller jag hålla tårarna tillbaka. Så där satt vi, två vuxna kvinnor, och bölade ikapp, typ… ;)

I vanliga fall har vi hållit ett artigt avstånd till varandra. Så som det förväntas, i och med att hon är i tjänst och jag är hennes patient. Vi tar i hand när vi hälsar, men sen sitter vi på någon armlängds avstånd när vi pratar. Inga konstigheter, så är det ju oftast när man träffar någon som jobbar inom sjukvården, att man håller ett visst avstånd. Men å andra sidan har vi alltid pratat mycket öppnare än vad man gör med exempelvis en läkare. Vi skrattar och skojar, berättar saker (som inte alltid har med ämnet att göra) osv. Men alltid utan kroppskontakt, förutom just när vi tar i hand.

När jag den här gången reste mig för att gå, så sträckte jag som vanligt fram handen. Men då sträckte dietisten ut båda sina armar och gav mig en stor kram istället. Då ville mina tårar börja rinna igen, för då blev det liksom så definitivt att det här var sista ”officiella” gången vi träffades. Så nu får jag kämpa på med viktresan så jag når målet snart, och får komma tillbaka och visa upp mig ;)

För att återknyta till rubriken så har jag haft en fantastisk helg. Jobbat med Zarah fre-sön. Och den ungen kan verkligen få mitt hjärta att smälta till en blöt liten pöl.
Igår gick dagen i musikens tecken. Först åkte jag med Zarah och hennes bonussyster E för att kolla på Markoolio. Jag är väl inget större fan av hans musik, men Marko har en skön stil. E däremot älskar honom, och var så glad över att hon skulle få se honom. Och hon blev inte besviken! Först råkade vi hamna mitt i hans signering. Jag och Z stod med E i kön för att hon var så nervös och inte ville stå där själv, men jag hade tänkt hålla mig i bakgrunden med Z så att E kunde få sin autograf och att vi sen skulle gå vidare till scenen. Men så var det faktiskt Marko själv som, efter att han skrivit autograf till E, tittade på Zarah med pennan i högsta hugg och sa - Och så skriver jag en till…? Han uppmärksammade Zarah, och såg det som självklart att även hon skulle ha en autograf. Mycket cred till honom för det! Framförallt med tanke på att Z själv var ganska måttligt imponerad av att träffa honom, hon tittade åt ett annat håll, haha. Fast han fick allt ett leende när han sa hennes namn ;)

Under spelningen sen var både E och Z i sjunde himlen. E sjöng med i alla låtar, och tyckte att det var sååå bra. Z släppte loss totalt och dansade så hela rullstolen skakade. Sen ville hon komma upp till mig, så sista låten dansade jag med henne i min famn och hon skrattade så hon knappt fick luft. Riktigt lyckat!

Senare på eftermiddagen drog jag och Zarah iväg på nästa musikäventyr. Då var det dags för Fria Rösters djungelkonsert, och det var även det mycket uppskattat hos Z. Även om hon inte shakade loss, så jublade hon och applåderade så fint efter varje låt. Frågade henne efteråt om hon tyckte att det var roligt, och fick ett stort leende och ett ”mmm” till svar. Och så fick hon ju träffa lite körfolk som hon känner också, det gillade hon!

Idag har vi varit på IKEA, tillsammans med Z’s mamma och E. Jag fyllde på mitt ljusförråd, hittade en ny tvålpump eftersom den jag hade har gått sönder, och så slank det ner en pläd också. Knappt 300 kr gick kalaset på, och så billigt vete sjutton om det någonsin har blivit för mig vid ett IKEA-besök, haha.

Vi hann även med, förutom lunch och middag, en vila i solskenet på altanen och en långpromenad innan det var dags för mig att åka hem. Och här är jag nu, redo att hoppa ner i sängen. Trött som en gnu, men fylld av glädje efter en underbar helg!

Idag har varit en konstig dag känslomässigt. Har växlat mellan glädje och sorg på ett inte alltför behagligt sätt. Dagen började riktigt bra med ytterligare ett minus på vågen, dagens vikt är 74,5 kg. Att få se de siffrorna framkallade ett leende som satt i hela vägen till bussen då jag skulle åka till jobbet.

Men under bussresan, som tar ungefär en timme (inklusive bussbyte), mattades glädjen av och ersattes av tankar om pappa. Varför vet jag inte, det är mig veterligen ingen speciell dag idag som borde trigga igång alla minnen och känslor. Men oavsett vad så dök tankarna upp, och jag mådde riktigt dåligt ett tag.

Kom fram till jobbet och möttes av alla fantastiska barn som fort fick mig att le igen. Även kollegan A är ganska bra på det, man vet aldrig vad som kommer ur hennes mun… men oftast är det något som leder till ett skratt ;) Brukar bli ganska många skratt under en arbetsdag. Och dessutom de mest underliga samtalsämnen. För att ta ett exempel så har vi de senaste dagarna kommit in på diskussioner om kondomer med smak, musgympa, möhippor och glasögon vs. linser…?!

På rasten var jag ute och rökte med kollegan I. Vi kom in på en diskussion om Nynäshamn, vilket vi gör då och då. Det är liksom en gemensam nämnare för oss. Hon bor där, och min familj har haft sommarstuga i trakten däromkring. Dessutom bodde min farmor där, och även pappa när han var liten. Poff, så var diskussionen inne på pappor. Och sorgen gjorde sig påmind igen.

När jag kom tillbaka till avdelningen efter rasten blev det återigen en massa skratt och sorgen gav vika till förmån för glädjen. Dessutom var det en massa förberedelser för vårfesten som förskolan skulle ha på eftermiddagen. Så jag hade inte riktigt tid med djupa tankar.

När jag och A samlade barnen i hallen för att gå ut på gården, så kom det en spontan fråga från ett av barnen: ”Vad heter din pappa?”
”Han heter Elon”, svarade jag.
”Elon? Jaha. Var bor han?”
”Han bor i himlen.”

Och där var sorgen tillbaka för en kort stund, innan A hävde ur sig ”Elon?! Det namnet har jag ALDRIG hört innan! Kan man heta så?!” Då kunde jag såklart inte låta bli att dra på munnen igen.

Sådär har det fortsatt under dagen och kvällen. Upp och ner, utan att jag riktigt har kunnat styra det. Och nu på kvällen har jag känt pappas närvaro så oerhört starkt här hemma. Mediet jag träffade för några månader sedan sa ju att möjligheten finns att han kommer visa sig för mig i ”fysisk” skepnad, och just nu önskar jag så att han ska göra det. För ett tag sen fick jag faktiskt en första skymt av honom, eller hur man nu ska uttrycka det. Jag såg honom inte tydligt, utan det var mer som konturer kring en skugga. Trots att jag inte kunde se några ansiktsdrag eller liknande, så var jag säker på att det var pappa. Konturernas form var så välbekant att det inte kunde vara någon annan.

Jag vet inte om han själv valde att inte visa sig tydligare än så, för att se om jag kunde hantera det, eller om det fanns någon annan orsak. Men det var inte otäckt. Det kändes konstigt, men rädd var jag inte. Hade velat se mer, men det blev aldrig mer än dessa konturer, som inte var synliga längre än någon eller några minuter. Sen dess har jag hoppats att han ska visa sig igen, och kanske tydligare, men än så länge har han inte visat sig alls. Bara genom känslan av närvaro. Såg skuggan som brukar dra förbi häromdagen, men inget annat.

Nåja, dagen började bra, hade sina bra stunder under arbetstid, och slutar förhoppningsvis bra också.

Om inte annat är jag nu väldigt laddad inför dietistbesöket på fredag. Jag tror inte att jag kommer nå mitt nästa delmål (73,8 kg) tills dess, det är lite för mycket kvar. Nog för att jag har gått ner 0,7 kg på två dagar förut, men sannolikheten att jag gör det nu är inte så stor. Men å andra sidan så var mitt mål från början att jag skulle spränga 75-kilosgränsen tills det besöket, och det har jag ju helt klart gjort!  Så det är jag faktiskt helt nöjd med :) Sist jag var hos dietisten, för typ tre månader sen, vägde jag 80,7 kg på hennes våg. Man kan tycka att 6,2 kg på tre månader inte är någon jätteprestation, men då ska man tänka på att jag under första halvan av den tiden åt medicin, och under andra halvan inte. Jag står helt på egna ben nu, och då går viktnedgången långsammare. Men det går åt rätt håll, och det är huvudsaken. Dessutom har jag faktiskt sprängt både 80-kilosgränsen och 75-kilosgränsen!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 74,5 kg (100526) (BMI 28,4)

Totalt vikt: -19,3 kg

Totalt BMI: -7,3

Kvar till nästa delmål (73,8 kg = gått ner 20 kg): 0,7 kg (planerar att försöka uppnå detta till nästa dietistbesök 28/5, även om det är osannolikt att det går)

Kvar till delmål 2  (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 1,9 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 4,6 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 9,1 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 12,5 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 78 cm

Totalt midjemått: -28 cm

Under senaste lingonveckan gick jag upp till 76 kg. Egentligen är det inget konstigt att jag går upp lite vikt just under den perioden, eftersom jag samlar på mig vatten. Normalt brukar detta försvinna direkt så fort lingonveckan är över, men inte den här gången. Jag låg länge, länge runt 76 kg. Något hekto neråt då och då, men inte mer. Blev riktigt frustrerad till slut!

Nu har jag ju varit medicinfri sedan 4 april, i 49 dagar. Och det märks att det inte händer lika mycket med vikten sedan jag slutade ta Reductil. Det står still mycket oftare, och i längre perioder än innan. Och jag rasar inte i vikt på samma sätt som förut, när det väl händer något. Jag märker också att suget finns mer nu. Fast jämfört med hur suget var innan jag började min viktresa, så är det ingenting. Numera kan jag dessutom stå emot det på ett helt annat sätt. Och jag försöker verkligen äta rätt, och lyckas nog ändå bra. Så länge vikten inte börjar peka uppåt är jag nöjd. Neråt vill jag ju förstås, men det får ta den tid det tar. Kommer nog ta lite längre tid än jag hoppats på, när jag gjorde mina beräkningar om hur lång tid det borde ta så åt jag fortfarande medicin och gick alltså ner snabbare i vikt än vad jag gör nu.

Men, när jag vägde mig idag fick jag en glad överraskning. Jag har tappat den vikt jag la på mig under lingonveckan, och dessutom lite till. Dagens vikt är 74,7 kg. Mycket trevligt!

Gjorde en ny garderobsrensning igår. Fler och fler plagg blir för stora. Det är jätteroligt på ett sätt, men samtidigt ser jag hur mitt klädbestånd bara krymper och krymper. Så ”lite” kläder jag har nu har jag nog aldrig haft. Ska bli roligt sen när jag kan köpa en massa nytt i ”rätt” storlek! Just nu köper jag bara något enstaka plagg, när det blir akut brist. Vill vänta med att uppdatera garderoben tills jag vet vilken storlek jag kommer ha när jag är klar.

Min kollega C och jag har pratat en massa nu under veckan när vi har jobbat tillsammans, och hon är spekulant på kläderna jag har rensat ut. Hon frågade hur mycket jag ville ha för dem, och mitt svar var ”tja, ett ‘tack så mycket’ räcker gott”. Fast det tyckte inte hon ;) Men jag känner att jag ju oavsett kommer skänka bort dem nånstans. Om inte hon tar dem så blir det mamma eller Myrorna som får dem. Så inte vill jag ha betalt! Men vi får väl se om hon kan övertygas om att det är helt ok för mig att hon får dem, att hon faktiskt inte behöver köpa dem.

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 74,7 kg (100523) (BMI 28,5)

Totalt vikt: -19,1 kg

Totalt BMI: -7,2

Kvar till nästa delmål (73,8 kg = gått ner 20 kg): 0,9 kg (planerar att försöka uppnå detta till nästa dietistbesök 28/5)

Kvar till delmål 2  (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 2,1 kg

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 4,8 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 9,3 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 12,7 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 78 cm

Totalt midjemått: -28 cm

Jag har varit på jakt efter byxor nu ett tag. I princip alla byxor jag har nu sitter löst, tror inte det är något par jag kan ha utan skärp. Visst är det härligt att alla kläder blir för stora, men samtidigt så vill jag kunna ta på mig ett par byxor som faktiskt passar ordentligt. Det enda jag har haft att tillgå som faktiskt sitter åt är ett par leggings i storlek M, som jag köpte för nån månad sen. Men leggings är inte byxor på det sättet, eftersom jag aldrig skulle ha dem utan en kjol, klänning eller lång tunika till.

Häromdagen hittade jag ett par stretchjeans på rea. Riktigt snygga faktiskt. Gråsvarta med slitna detaljer. Hittade ett par i storlek 44, och tänkte att det ju borde passa, eftersom byxor jag har i storlek 46 sitter löst. Och eftersom det var stretch i de här byxorna så skulle de ju töja ut sig lite. Tog med mig byxorna till provrummet för att testa. Och de satt bra! Iofs tyckte jag att de satt riktigt tajt, inte så att det kändes obekvämt, men tajtare än jag trodde att de skulle sitta. Kikade lite på etiketten som satt fast på byxorna, och där fanns förklaringen. Det var byxor med slim fit OCH narrow leg! Jag kunde alltså ha ett par byxor med smal passform och snäva ben, i storlek 44! Snacka om glädjerus… ;)

Det har inte hänt något på vågen de senaste dagarna, men å andra sidan är det lingonveckan och i vanlig ordning är jag glad om jag inte går upp i vikt då. Iofs väger jag ett drygt halvkilo mer än jag gjorde vid senaste ”korrekta” vägningen, men det är vätska som kommer försvinna när lingonveckan är slut. Inget jag oroar mig för med andra ord!

Tyckte det var dags för ett nytt helkroppsfoto – jag väger ju trots allt ungefär fyra kilo mindre nu än vad jag gjorde på senaste ”efter-fotot” jag la upp. Så idag har jag poserat framför hallspegeln igen – iklädd de nya stretchjeansen förstås!

Imorgon kommer Micki hit igen, och stannar till på söndag. Ska bli mysigt! Vet inte än om jag jobbar imorgon, eller tors-fre heller för den delen, men förhoppningsvis får jag jobba åtminstone någon av dagarna. Kan ju inte vara hemma och slöa till nu när jag har vant mig vid att jobba…

Såhär ser jag ut idag :)

Barn säger vad de tycker, och menar sällan något illa med det. De vill veta, de frågar. De menar precis det de frågar, det finns inga baktankar med det. Förut fick jag ofta en viss fråga från barn, ställd på lite olika sätt: ”Varför har du en så tjock mage?” / ”Har du en bebis i din mage?”

Jag svarade alltid att nej, det var ingen bebis i min mage, bara en massa mat. Ibland frågade de även om rumpan, varför den var så stor. Då sa jag ”För att jag ska ha nåt mjukt att sitta på”. Det hände att de frågade om hela mig också, varför jag var så ”rund” – mitt svar var ”För att jag ska vara mysig att kramas med”. Jag vet att barnen absolut inte menade något illa med sina frågor, men ändå kände jag mig sårad. Mest för att jag själv visste att jag behövde gå ner i vikt, och för att jag ofta ställde mig själv liknande frågor. Varför var jag så rund? Varför var min mage och min rumpa så stora och tjocka? Varför lät jag det gå så långt? Varför kunde jag inte göra något åt saken?

Därför värmde det verkligen häromdagen när ett av barnen på förskolan tittade på mig och sa: ”Varför har du INTE en stor mage?” De har ju sett mig när jag hade den där stora magen, och nu är den inte där längre. Så jag log och svarade: ”För att jag INTE har en bebis eller en massa mat i magen!”

Igår pratade jag med Marianne en stund. Hon ville bara säga att det var flera stycken som hört av sig till henne och sagt att de tyckte jag sjöng så fint i söndags (sjöng en sång till Milla på fikat efter dopet), och att jag var så duktig. Det var några som kom direkt till mig i söndags och sa det också, och jag blir så glad för varje ord. Det blev lite spontansång också – Mariannes bror spelade gitarr och sjöng bland annat ”Hallelujah” (Cohen), den har vi ju sjungit i AcQuire, så jag har snappat upp delar av altstämman. När folk önskade hans låt i repris så la jag stämma på refrängen, och det tyckte folk tydligen var väldigt imponerande. Jag tyckte mest att ”herregud, det var väl inget speciellt” ;) Men det är roligt när man blir uppskattad för det man gör!

Det är också flera stycken, bland annat Marianne, som är på mig om att jag bör starta ett företag för mitt scrappande. Jag har funderat på det från och till ganska länge, men det krävs en del tid och engagemang för att få igång företaget och marknadsföra det, och det är tid jag inte riktigt har just nu. Jag ska dock börja lite med marknadsföring redan nu, genom att låta Marianne visa upp mina kort för sina vänner och bekanta. Det är bra att ha vänner som har mycket kontakter överallt :) På så vis kan jag kanske få upp en stabil kundkrets, vilket också är viktigt om jag ska få företaget att gå runt. Nu har jag inga som helst planer på att kunna försörja mig på scrappandet, inte alls, och tanken är att företaget ska vara mer på hobbynivå, men det vore ju ändå roligt att kunna gå med en liten vinst. Och för att gå med vinst behöver man inkomster. För att få inkomster måste man få beställningar. För att få beställningar måste man ha kunder. För att få kunder måste man ha bra marknadsföring. Och jag har världens bästa marknadsförare – Marianne kan sälja vad som helst till vem som helst om hon bara bestämmer sig för det ;)

Så nu får jag väl börja fundera på ett bra företagsnamn…

Nu är det hög tid för mig att hoppa in i duschen och göra mig i ordning. Ska iväg till jobbet om en dryg timme – fick sovmorgon idag! Efter jobbet ska jag hem till mamma och äta middag, hon har äntligen hittat hem igen efter att ha varit på vift alldeles för länge ;)