Posts Tagged ‘Jobb’

Tystnad.

I vanlig ordning har det varit tyst här en längre tid. Men det har sina anledningar. Jag har varit tvungen att lägga fokus på annat, har inte haft tid/lust/energi att skriva. Den välbekanta, men ack så ovälkomna, inkräktaren panikångest har åter gjort entré i mitt liv.

För några veckor sen var jag hos läkaren. Min  tanke med det var att jag skulle försöka få till någon slags samtalskontakt. Jag var helt övertygad om att det var min depression som var tillbaka, och att det skulle räcka med att prata med någon. Som vanligt förminskar och förtränger jag mina symptom. Tänkte att det väl inte var så farligt egentligen. Så dåligt mådde jag väl inte?

När jag kom till läkaren så ställde hon tre-fyra frågor, och så sa hon ”Det här är inte depression. Du har ångest, panikångest.
Helt plötsligt föll en massa bitar på plats. Varför hade jag inte ens tänkt i de banorna? Jag fick diagnosen för sju-åtta år sen och borde logiskt sett ha känt igen symptomen. Det här är inte första gången, liksom. Men mår man dåligt så ser man inte alltid logiken. När läkaren väl satte ord på det så blev allt så solklart.

Jag gick från läkarbesöket med ett recept på fyra olika mediciner, och en återbesökstid. De första veckorna med medicin var ganska jobbiga, men det var jag medveten om att de skulle vara och det var alltså inga konstigheter med det. Efter ett tag började det stabilisera sig och jag mådde faktiskt ganska hyfsat.

Ända tills häromdagen. Jag vet att jag pga ångesten har oerhört svårt att hantera stress. Vardagsstressen på jobbet går någorlunda bra, där bygger trots allt mycket på rutiner och jag kan styra mycket själv för att minska stressen i största möjliga mån. Men så dök det upp en situation där jag inte hade någon som helst kontroll och ingen möjlighet alls att styra. Det blev för mycket och jag fick panikångestattacken from hell. Klarade inte ens av att ta mig från jobbet, utan blev tvungen att stanna kvar i 1,5 timme efter att min arbetsdag var slut. Först då hade ångesten lugnat sig såpass att jag kunde ta mig därifrån.

Sedan dess har jag varit oerhört låg. Igår kämpade jag mig igenom dagen på jobbet, men fick gå ifrån med jämna mellanrum för att överhuvudtaget klara av det. Så ska det inte behöva vara. Jag VILL inte må såhär, men nu är det så och jag kan inte göra mycket åt det. Jag har tur som har förstående kollegor. De lät mig få mina andningspauser, men trots det så mådde jag verkligen skit. På kvällen sen var det APT och julbord med jobbet. Hur kul är det att vara social när man helst av allt bara skulle vilja lägga sig under ett täcke och gråta? Under julbordet uppstod dock en situation med en spindel som faktiskt fick mig att slappna av och få skratta ordentligt. Jag och min nya kollega, vi kan kalla henne Hjärtevännen (hon har på oerhört kort tid även blivit en fantastisk vän), kunde knappt sluta skratta. Det kändes så befriande att äntligen känna ångesten lätta lite. Visst fanns den kvar, men just där och då var den faktiskt inte så jobbig. Dessutom hade jag min älskade Vapendragare vid bordet, vilket kändes tryggt. Hon vet, hon förstår och hon finns där.

Imorse däremot var det inte kul. Jag kom inte ens ur sängen pga ångesten. Ringde till jobbet och sjukanmälde mig. Fanns liksom inga andra möjliga alternativ just där och då.

Det som stör mest är att mitt val har blivit ifrågasatt. Det fanns två valmöjligheter, och hur jag än hade valt så hade det varit fel. Hur i hela friden ska jag då kunna välja rätt? Jag valde det alternativet som kändes bäst för mig, jag hade inte kunnat välja annorlunda. Därför känns det för jävligt att jag ska behöva försvara mig och motivera varför jag valt som jag gjort. Tro mig, jag är inte hemma från jobbet för att det är kul eller för att jag är lat. Jag hade verkligen velat vara där, men OM jag hade åkt till jobbet idag så hade jag varit en usel pedagog, och det hade inte varit bra för barnen. De förtjänar bättre än så. Därför valde jag att stanna hemma, och helt enkelt ladda batterierna under helgen och ta nya tag på måndag. Men tydligen var det också fel.

Men såhär är det, såhär är jag just nu. Välkommen till min verklighet…

 

Från 0-100 på två sekunder.

Ungefär så kändes det när jag började jobba på förskolan för fyra veckor sen. Sen dag 1 har det varit konstant fullt upp. Första veckan hade vi bara våra ”gamla barn” (4 st) eftersom inskolningarna ännu inte hade börjat. Vi samarbetade med avdelningen intill, vilket gjorde att de ofta tog hand om våra barn så att jag och min kollega, som vi kan kalla Knepiga Kollegan, kunde göra i ordning på vår avdelning. Fru Ö hade fortfarande semester.

Sen veckan efter kom Fru Ö tillbaka o då började inskolningarna. 11 st nya barn på en o samma vecka. Helt galet! Men det gick klart över förväntan. Veckan efter kom ytterligare ett nytt barn, o om några veckor har vi den sista inskolningen innan barngruppen är komplett. Vi har slitit som små djur de senaste veckorna för att lära känna barnen o få barngruppen att fungera. Vissa dagar var jag nästan gråtfärdig när jag kom hem från jobbet, bara för att det varit så oerhört stressigt på jobbet. Ibland hade man knappt ens tid att gå på toaletten.

Nu börjar vi se resultatet av vårt slit. Barnen börjar komma till ro o hitta sina platser i gruppen, de börjar bli trygga med oss o med varandra. Självklart är vi långtifrån färdiga, men det börjar hända saker. Tråkigt nog så har Knepiga Kollegan varit borta mycket, vilket gör att vi inte kunnat planera verksamheten så som vi har velat o behövt. Det har fungerat bra med de vikarier vi har haft (för det mesta har det varit en o samma, vilket har gett barnen en trygghet), men det bästa är såklart om vi alla tre ordinarie är på plats. Knepiga Kollegan missar ju tyvärr mycket av det vi gör nu i arbetet med att lära känna barnen.

Nåväl. I torsdags fick Fru Ö jobba med två vikarier, eftersom jag hux flux skulle gå på kurs. En grundkurs i pedagogisk dokumentation, som visade sig vara riktigt givande o rolig. Det kommer vara två halvdagar senare i höst också. Sen ska det dokumenteras ;)

Igår eftermiddag satt jag en stund vid datorn på kontoret o förde över bilder från kameran till ett usbminne, bilder på barnen som ska fixas till, skrivas ut o sättas upp på avdelningens väggar. Då kom min ena arbetsledare in, vi kallar henne Mimmi, för att kolla tavlan (vi har en whiteboardtavla där det skrivs upp vilka som är sjuka/lediga o vilka vikarier som ska jobba) innan hon skulle gå hem.

Jag sa hej och hejdå till henne i samma mening, o väntade mig att hon skulle göra ungefär detsamma. Men hon kom fram till datorn där jag satt, ställde sig bakom mig o la armarna om mina axlar. Jag blev faktiskt lite chockad. Hon är supergullig, väldigt omtänksam o lyssnar när man behöver prata, men under de 2,5 åren jag har jobbat där har vi inte ens varit i närheten av att ha nån direkt fysisk kontakt. En klapp på axeln nångång, på sin höjd. Men aldrig mer än så.

När hon stod där o kramade mig så sa hon: ”Jag ville bara säga att jag ser hur hårt du jobbar. Idag ute på gården slet du verkligen, o du var faktiskt den enda som gjorde det.
Jag: ”Oj, tack. Jag som tycker att det har varit en riktigt lugn dag idag.
Mimmi: ”Ja, det kanske det har varit, men du har jobbat så otroligt hårt den senaste tiden också.
Jag: ”Ja, det kan man ju säga. Det har varit riktigt stressigt.
Mimmi: ”Mmm, men jag tycker att du gör ett skitbra jobb med barnen. Bara så du vet. Du är skitbra!

Där ville jag nästan börja gråta. Att först få en helt oväntad kram, o sen dessa fina ord av uppskattning. Jag försöker såklart göra ett så bra jobb jag bara kan, oavsett, men det är så skönt att få veta att det faktiskt uppfattas – o uppskattas – av andra. Feedback är bra. O den här lilla gesten av uppskattning från Mimmi, den gjorde min dag.

På måndag är jag tillbaka på jobbet, o möter alla våra fantastiska barn igen. För de är verkligen fantastiska. Att få jobba med dem ger så otroligt mycket, även om det just nu ofta är oerhört energikrävande. Men jag vet att det  kommer bli riktigt, riktigt bra när vi alla har ”landat”. Då är det värt att kämpa lite extra nu. Vi får vår ”belöning” för allt slit sen.

Dessutom kommer jag ha Mimmis ord i bakhuvudet. ”Bara så du vet. Du är skitbra!

Ja. Jag är skitbra!

En fantastisk sommar!

Ja, nu är ju inte sommaren slut än, men ändå. Jag har haft den mest fantastiska sommaren ever! Detta trots att jag knappt har varit ledig något.

När jag gick mitt första intro på Kortis i mars var jag livrädd. Det var något nytt o oprövat som låg framför mig. När jag kom hem från introt bara snurrade det i huvudet. Så mycket info, så mycket jag skulle lära mig. Hur i hela friden skulle det gå? Hur skulle jag klara att ansvara för en boende alldeles själv? Hur skulle jag kunna ha koll på alla papper, pärmar, böcker, rutiner?

I torsdags gjorde jag min sista dag där. Det var med vemod jag gick därifrån på kvällen! Det jag var så livrädd för, för bara några månader sen, visade sig bli något alldeles underbart. Jag har trivts så oerhört bra! Fantastiska kollegor, varav jag numera kan kalla några av dem för vänner, o ett gäng fantastiska boende. Jag ville verkligen inte sluta!

Men imorgon börjar åter något nytt. Eller nygammalt kanske jag ska säga. Då börjar jag på mitt graviditetsvikariat på förskolan. Jag har ju hängt där till o från sedan februari 2009, så varken huset eller kollegorna är nya. Däremot kommer jag för första gången vara en av de ansvariga pedagogerna på en av avdelningarna, o inte ”bara” springvikarie. Den ena av kollegorna på avd är Fru Ö, o henne vet jag att jag jobbar grymt bra med. Den andra är lite knepigare, men jag funkar med henne också. O så får vi en nästan helt ny barngrupp, det ska bli spännande! V 34 börjar inskolningarna, o biten med att lära känna barnen.

Men jag kommer sakna Kortis massor! Det som är lite surt är att jag rent praktiskt KAN hoppa in o jobba extra en helg då o då, men jag FÅR inte. Förskolan o Kortis ligger nämligen i samma kommun, o då får jag inte jobba mer än heltid. Eller, det är inte olagligt, men ingen av mina arbetsgivare vill betala övertid ;) Däremot tänker jag hälsa på, det har jag fått order om av mina kära kollegor! Tydligen har jag lovat att baka bullar också.

Sist jag bakade bullar där så var det kollegan Galenpannan som tyckte att vi skulle hitta på nåt med de boende. ”Jag vill baka bullar, kan vi inte göra det?” sa hon. ”Jovisst” sa jag. Sen försvann hon o JAG (med god hjälp av två boende, ska tilläggas) fick baka alla bullar. När vi nästan var klara kom Galenpannan tillbaka o klagade över att hon inte hade fått baka ;)

Dagen efter kom kollegan Hundföraren o fick se bullarna. Hon tyckte de såg så goda ut, men eftersom hon inte tål gluten så kunde hon inte smaka. Snäll som jag är ställde jag mig o bakade glutenfria bullar till henne, som hon fick dagen efter :)

Så nu har jag fått order (eller ja, önskemål) om att komma o hälsa på, o att baka både vanliga bullar o ”Hundförarbullar”. Klart jag gör det!

Imorgon kommer förresten mamma äntligen hem igen! Fem långa veckor har hon varit borta, o jag saknar henne hur mycket som helst! Ska dit imorgon efter jobbet o blir kvar över natten. Dels för att jag såklart vill träffa henne, dels för att jag öppnar på tisdag morgon o inte vill åka nattbuss till jobbet ;)

Saker o ting flyter på för tillfället, o det är så skönt! Just nu är jag glad att vara jag :)

Smärta.

Egentligen ska jag väl inte gnälla, med tanke på vad familjens vän i Österrike går igenom just nu, men det här är inte roligt. Har så sjukt ont i ryggen att jag knappt ens vet var jag ska ta vägen längre.

För några månader sen hade jag också grymt ont i ryggen. Var hos naprapaten med de magiska händerna och fick där veta att jag har kotor som ligger snett. När jag var yngre hade jag ofta problem med låsningar i bröstryggen, som visade sig bero på just sneda kotor. Men nu vet jag att jag även har kotor som ligger snett längre ner. Kul. Jag vet inte riktigt vad man gör åt sneda kotor, mer än att jag går till naprapat när besvären blir alltför stora. För som tur är så har jag inte konstant ont. Förra gången jag var hos naprapaten så gick jag därifrån med en rygg som var som ny. Mjuk, rörlig, helt smärtfri.

Men de senaste veckorna har jag börjat känna av ryggen igen. Inte så att det har gjort jätteont, och heller inte hela tiden. Men det har liksom varit som en slags stelhet i både rygg och nacke. Nacken har jag kunnat ”fixa” genom att vrida lite på huvudet så att det knakat på båda sidor, efter det har stelheten gett med sig en aning – åtminstone för stunden.

Tidigare i veckan började jag få riktigt ont. Märker ganska tydligt när det förvärras, för då får jag problem med att vara i samma position en längre stund. Sitter jag för länge får jag ont, står jag för länge får jag ont, går jag för länge får jag ont. Det enda som funkar är att ligga ner, det kan jag göra bra länge innan jag måste ändra ställning. Ringde naprapaten i onsdags, tänkte vara ute i god tid den här gången (förra gången ringde jag honom först när jag hade haft rejält ont i flera veckor). Men såklart var han på semester och bad mig återkomma på måndag eftermiddag. Och eftersom det just då inte var så akut – visst hade jag ont, men det var hanterbart – så tänkte jag att det ju inte borde vara några problem att vänta ett par dagar.

I fredags eskalerade så problemen, såklart. Med jämna mellanrum var jag tvungen att lägga mig på golvet med benen upplagda på en stol, för att liksom sträcka ut ryggen. Och jag fick dessutom börja med värktabletter för att värken blev för intensiv utan. Igår åkte jag tillsammans med ett gäng på kryssning. Det var jättekul, förutom att ryggen var katastrof. Värktabletter regelbundet för att jag skulle kunna stå ut med smärtan. Men inte ens det hjälpte särskilt mycket. För det första tog det typ en timme innan tabletten gav någon som helst effekt. Sen var det uthärdligt i ungefär två timmar innan det gjorde skitont igen. Och då var det en timme kvar tills jag fick ta nästa tablett. Så det blev några turer ner till hytten för att ligga på golvet med benen uppe i sängen. För det var det enda som hjälpte just då.

Idag var det rent ut sagt vidrigt. Att stå, gå och sitta har knappt gått. Sitta funkade bäst av de tre, men då var jag tvungen att ha stöd för ryggen och dessutom ändra sittställning i parti och minut. Jättekul då när man ska ta sig hem kommunalt med en tung väska. Som tur var så hade jag Sambon med mig, min fantastiska Sambo, som drog/bar/släpade både min och sin väska hela vägen hem. Utan henne vet jag faktiskt inte hur jag skulle ha tagit mig hem. Tack, hjärtat!

Kvällen har spenderats i liggande läge i soffan, med små korta avbrott för mat, toa och cigg. Men nu gör det ont även när jag ligger ner. Dock är det fortfarande det alternativ som funkar bäst. Jag har ont, men det känns inte som om ryggen ska gå av. Det gör det däremot om jag sitter, står eller går. Varje steg är som ett knivhugg i ryggen. Inte skönt alls.

Värst är smärtan i ländrygg/korsrygg, men det gör ont även i bröstryggen. I nacken både låter och känns det som om det skulle vara ett helt grustag. Det knastrar och knäpper så fort jag vrider på huvudet. Så imorgon eftermiddag blir det ett nytt samtal till naprapaten, och jag hoppas att han har en tid snarast. För nu ÄR det akut. Receptfria värktabletter biter knappt på smärtan och jag kan ju inte ligga ner hur länge som helst.

Var tvungen att avboka mitt jobbpass imorgon. Som det är nu tar jag mig ju knappt mellan soffan och köket utan att grimasera av smärta, och då är det bara att inse faktum – jag klarar inte av att jobba. För på mitt jobb så kan man inte bara ligga på soffan en hel dag, utan det är passning och assistans som gäller. Beroende på vilken boende jag ansvarar för så kan det även innebära en hel del lyft. Och det är en omöjlighet just nu.

Men jag vet att ett besök hos naprapaten med de magiska händerna gör så att smärtan försvinner som i ett trollslag. 20-30 minuter i hans händer och jag går därifrån som en ny människa. Om jag längtar? Gissa en gång.

Det man inte har i huvudet…

Ibland blir jag så trött på mig själv. Tidigt imorse åkte jag till jobbet, i tron att jag skulle jobba 7-16. O det skulle jag ha gjort. Enligt ordinarie schema. Men jag hade missat att jag hade fått ändrad arbetstid idag. Jag har ingen papperskalender, utan allt finns i min iPhone. Fast det finns ett utskrivet pappersschema också. Där hade jag ändrat tiden, men missat att göra det i iPhonekalendern. O som sagt så kollar jag sällan nån annanstans än i just iPhonen.

Så det var bara att åka hem igen för att vila, innan jag åter infinner mig på jobbet vid 11:30. Och så får jag ju då inte sluta 16, utan jag jobbar ända till 20:30. Vilket innebär att jag missar födelsedagsfirande hos Systerdottern ikväll. Nåja, vad är väl en bal på slottet?

Det finns iaf något positivt med den här dagen, nämligen vikten. Jag vet att man inte ska väga sig varje dag, men såhär i början är jag fruktansvärt nyfiken o kan helt enkelt inte låta bli. För det brukar hända saker ganska fort när man går på diet. Kan ju säga att jag inte alls var besviken när jag ställde mig på vågen imorse! Dagens vikt är nämligen 77,1 kg. Det betyder
-0,4 kg sedan igår. Heja mig (o Modifast)!

Startvikt:  77,5 kg (110711) (BMI 29,5)  (93,8 kg, 090928, BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 77,1 kg (110712) (BMI 29,4)

Totalt vikt: -0,4 kg (-16,7 kg)

Totalt BMI: -0,1 (-6,3)

Kvar till nästa delmål (under 75 kg = 74,9 kg): 2,2 kg (18,9 kg)

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 7,2 kg (23,9 kg)

Kvar till delmål 3 (65,6 kg = normalviktig!):  11,5 kg (28,2 kg)

Kvar till slutmålet (65 kg): 12,1 kg (28,8 kg)

Start midjemått: 79 cm (106 cm)

Nuvarande midjemått: 79 cm

Totalt midjemått: 0 cm (-27 cm)

Hjärnsläpp by Mogi.

Ibland (ganska ofta) pratar jag utan att tänka först. Ibland tänker jag inte överhuvudtaget. Jag bara pratar. Ibland tänker jag helt åt helvete.

Igår satt jag och kollega A i matsalen o hade rast, bara vi två, o pratade om allt o ingenting. Ibland gör vi så, istället för att gå ner i personalrummet där alla andra sitter så sätter vi oss vid ett bord i matsalen med varsin kopp kaffe. Där är det lugnt o skönt, o ibland är det faktiskt skönt att slippa en massa babblande för en stund. Vi jobbar trots allt på en förskola, där det är liv o rörelse hela tiden.

Hursomhelst. När rasten var slut skulle vi gå tillbaka till våra avdelningar. Hennes ligger närmast, o precis intill finns en toalett. Jag brukar passa på att gå på toa just i slutet av rasten (eftersom man inte vet när man hinner göra det nästa gång) o det var precis vad jag skulle göra nu också.

I hallen mellan kollega A’s avdelning o toaletten mötte vi kollega B (som jobbar tillsammans med kollega A) med ett par galonbyxor i handen. På en bänk satt några av avdelningens barn.

Kollega A (till kollega B): ”Är ni på väg in?”
Kollega B: ”Nej, de har samtal därinne.” (det vill säga kollega P, som också jobbar med dem, o barn på avdelningen)
Jag (som står med handen på handtaget till toadörren, utbrister förvånat): ”På toaletten?!”

Ridå.

Jamen jag säger ju att jag är värdelös på att blogga.

Men idag är jag hemma o är sjuk, så ett litet blogginlägg ska jag väl ändå kunna åstadkomma. Det är inget allvarligt fel med mig, huvudvärk o feber bara. Hade en hemsk huvudvärk hela dagen på jobbet igår, inga smärtstillande bet på den. Jag försökte stå ut eftersom det var jag som skulle stänga, men vid tretiden gav jag upp. Åkte hem o sov. Kollade tempen o insåg att huvudvärken fått sällskap av en lätt feber. Eller ja, lätt o lätt. Andra skulle kanske inte ens kalla 37,5 för feber, men jag som i vanliga fall ligger runt 36-strecket (ibland till o med snäppet under) börjar känna mig risig när tempen går över 37. Har jag 37,5 är jag riktigt dålig, går den över 38 är jag totaldäckad. Tur i oturen då att jag sällan får hög feber (vi pratar då temp på 39-40 grader).

Idag har jag sovit hela förmiddagen. Funderade sedan på om jag var frisk nog att gå till jobbet imorgon (man måste friskanmäla sig innan 13), men febern har ännu inte gett sig av o huvudet dunkar på fortfarande. Så det blir en till dag hemma o så hoppas jag vara frisk nog att jobba på fredag.

För hur det än är så saknar jag barnen o deras fantastiska yttranden. Häromveckan hade jag med mig ett gäng ungar till lekhallen, där de fick bygga med stora kuddar, spela innebandy, hoppa studsmatta o en massa annat. Själv satt jag på en slags trappbänk o lät dem leka ifred.

Där jag satt observerade jag två av barnen, o lyssnade lite halvt om halvt på deras samtal. Utifrån vad de pratade om så förstod jag att de lekte att de skulle gå till affären. Uppenbarligen låg affären precis där jag satt, för de kom fram till mig o ett av barnen tittade uppfordrande på mig o sa:
”Hej, var finns åsnematen?”
Jag blev helt paff. ”Åsnematen?” svarade jag.
”Ja. Åsnematen, var finns den?”
”Ehh. Där borta, tror jag?” sa jag o pekade.
”Jaha. Tack!”

Sen gick de vidare o fortsatte med sin lek. Kvar satt jag o undrade vad i hela friden det där var. Åsnematen, liksom? Jag hade förstått frågan om barnen hade lekt åsna, men det fanns ingenting i deras samtal innan som tydde det minsta på att leken innefattade åsnor. Barns tankar äro outgrundliga!

Helt plötsligt känns det faktiskt rätt bra att ligga under ett täcke i soffan. Himlen öppnade sig precis o släppte loss världens hagelstorm, som nu övergått i ett spöregn. Inte ett väder jag längtar ut i direkt. Dessutom blåser det så att jag är imponerad av att träden inte rycks upp med rötterna o flyger iväg.

Nu ska jag fixa mig en kopp kaffe eller tre o sen sätta mig o scrappa ihop ett kort jag har fått på beställning. Det ska levereras imorgon o jag har inte ens börjat.

O apropå vädret. Två minuter senare skådar jag blå himmel o det är endast en lätt bris som får trädgrenarna att vaja sakta av o an. Är det inte sånt här som kallas aprilväder?!

Om att våga. Och om att jag är värdelös på att komma ihåg att skriva.

Jag har inte skrivit här på en halv evighet, eller två. Men har haft fullt upp med allt möjligt. Två nya jobb, varav det ena  blev nåt helt annat än förväntat, en ny kör och en ny person här i lägenheten.

Är precis färdigintroducerad på ena nya jobbet (boendestödjare) och har jobbat mitt första riktiga pass. Oerhört roligt, krävande men också väldigt givande. Fick till och med beröm av en kollega, och det värmer verkligen.

Sen ungefär en månad tillbaka sjunger jag förutom i AcQuire även i Enskede Kammarkör. Blev övertalad av Raringen (S, som jag fikade hos i förra inlägget) att börja, och det ångrar jag inte alls! Det är en grym utmaning, och en bra kontrast till AcQuire.

Och för drygt två veckor sen fick jag en inneboende. Vapendragarens dotter. Som numera går under namnet Sambon. Vi konstaterade att det är bra mycket roligare att säga sambo än att säga inneboende.

Sen var det ju det här med att våga. Läste inne hos MonasUniversum att det ska bli en bloggträff i början av maj. Ett gäng brudar som träffas och äter gott, dricker gott och umgås. Och långtifrån alla har träffat varandra innan. Jag blev jättesugen på att hänga på, särskilt som att det var en liknande träff för ett tag sen som jag verkligen ville gå på men inte vågade. För jag kan vara så oerhört blyg bland folk jag inte känner. Och av dessa flickor känner jag inte en enda. Ok, jag läser Monas blogg, men jag känner henne inte. Vi har aldrig träffats. Därför var jag tveksam om jag skulle våga den här gången, eller om jag skulle göra likadant som sist och banga. Och förra gången ångrade jag mig verkligen.
Jag skrev därför en kommentar hos Mona och förklarade hur feg jag är, att jag så gärna ville men att jag inte visste om jag skulle våga. Och fick svar både från Mona och från Singelmamman (som jag inte alls känner!) att jag skulle sluta sjåpa mig (ok, det skrev de kanske inte riktigt, men jag tolkade lite) och att jag såklart skulle hänga på.
”Ok, nu eller aldrig” tänkte jag och gjorde en officiell anmälan fort som sjutton innan jag skulle hinna ångra mig igen.

Nu sitter jag här och undrar vad i hela friden jag har gett mig in på. Om bara några veckor ska jag träffa typ 25 totala främlingar. Hjälp!

Livet är en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg.

Ibland blir jag riktigt glad när telefonen ringer.

”Hej, kan du jobba idag?”

…och dessutom har jag fått några monsterpass inbokade i februari. Med monsterpass menar jag en arbetstid mellan 07.00 och 20.00. Tretton timmar. Hejdå fritid, men HEJ pengar på kontot. Och så är det dessutom med världens underbaraste gosunge. Kan inte bli bättre.

Igår var det körrep igen. Så roligt! Jag älskar måndagar. Eller i alla fall måndagkvällar. Just nu repar vi en massa Queen-låtar, kan bli riktigt bra så småningom. Men det bästa av allt, förutom själva sjungandet, är alla fina körvänner man får umgås med. Två och en halv timme går fort när man är i trevligt sällskap.

Väl hemma igår så satt jag halva natten och försökte lära mig hur Skype fungerar. Tror jag har fått kläm på grunderna numera. Och jag har insett att det slår MSN Messenger med hästlängder. Bara en sån sak gör det värt att lära sig programmet bättre.

I övrigt då, vad händer? Tja, det är en del planering och fixande inför mammas födelsedagsfirande nästa helg. Min underbara mamma fyller 60 år på måndag, och varken hon eller jag fattar vart alla dessa år har tagit vägen. Det var ju nyss hon fyllde 40?! Fast hon å sin sida försöker hävda att hon är 29. Men när jag skulle fylla 30 så sa jag att hon banne mig får hoppa upp ett snäpp, jag kan ju inte vara äldre än min egen mamma! Så motvilligt är hon numera också 30, haha.

Det om det.

Mer en annan dag.

Rubriken har inget alls med inlägget att göra, men det är en av mina favorittextrader. Lars Winnerbäck.

Så går en dag från vårt liv och kommer aldrig åter.

…och inte har den här dagen bjudit på särskilt mycket överraskningar. Har spenderat typ hela dagen i soffan, och åstadkommit följande:

Gjort klart kortet till A. Blev nöjd. Åtminstone någorlunda.
Ringt och grattat A. Garvat åt det störda dataspel hon hade igång i bakgrunden (”jag matar en munk med katrinplommon för att han ska gå och skita så jag kan sno hans kåpa som jag behöver”).
Pratat bort en stund med I, då vi bland annat slog våra kloka huvuden ihop för att komma på något fyndigt att skriva i A’s kort. Tror vi fick ihop nåt bra till slut.
Pratat bort en stund även med mamma. Blivit lovad köttfärsbiffar till middag imorgon. Våran måndagsmiddag, den traditionella efter-jobbet-före-kören-middagen. 
Kollat på tv. Parlamentet och Beck.
Druckit kaffe. Och ätit lite också. Men mest har det blivit kaffe.

Så. Där har vi min dag, mer eller mindre.

Imorgon har jag sovmorgon. Tror jag skippar att ringa vårdcentralen imorgon, mår faktiskt ganska hyfsat idag. Fortfarande hes, men efter två dagars nästan total tystnad så har rösten faktiskt återvänt till stor del. Hostar fortfarande, men det är också under kontroll. Tempen är jag inte riktigt överens med, den vill gärna hålla sig kring 37,5 (vilket är mycket för mig som normalt ligger på 35,9-36,1). Men jag är inte däckad längre. Tror jag är redo att jobba imorgon. Har bara halvdag, så det blir lite mjukstart inför resten av veckan.

Men nu – sova. Kan inte sitta och uggla hela natten, hur mycket sovmorgon jag än har. Och jag ska åka något tidigare till jobbet så jag och I hinner gratta A innan hon går för dagen.

Och just det. Fyra veckor som rökfri. Det ni.