Idag har jag äntligen tagit mig i kragen och skickat iväg mail till skolan. Jag har tre kursmoment kvar att komplettera innan jag kan få ut min examen, och nu har jag dragit på det tillräckligt länge. Tre mail till kursansvariga eller liknande är nu skickade, och jag kan bara vänta på svar för att få reda på vilka möjligheter jag har att göra mina kompletteringar nu under våren.

När jag kollade upp hur mycket jag faktiskt hade kvar att komplettera så blev jag glad över att se att av de kompletteringar jag gav mig på förra våren, så är jag godkänd på två. Det känns bra, och är två steg närmare examen. Jag har även fått betyg på senaste kursen jag läste, Konfliktbearbetning genom dynamisk pedagogik, och där är jag också godkänd. Med andra ord finns det hopp för mig :)

Dessutom har jag skrivit ut ett studieintyg som ska med till mitt nästa möte på Arbetsförmedlingen. Det är dags att göra upp en individuell arbetsplan, och då måste jag ha med mig intyg på vad jag sysslat med sen sist jag anmälde mig arbetslös. Jag är ju inte HELT arbetslös nu, och är inte heller anmäld som det, men jag går inte runt ekonomiskt på de jobbtimmar jag har för tillfället. Och målet är ju att hitta ett heltidsjobb för att slippa flänga runt hit och dit, några dagar här, några dagar där… Jobbet med Zarah kommer jag inte släppa oavsett, men från och med 1 mars är jag bara schemalagd en helg i månaden. På så vis ger jag inte upp henne helt, och det ger mig också möjlighet att jobba heltid med annat.

Rensade även i min garderob, och plockade ur sådant som är för stort eller som jag aldrig använder. La de kläderna i en stor kasse som ska med hem till mamma. Hon får kika om det är något där hon vill ha, och i så fall får hon ta det. Är det något hon inte vill ha så kommer det lämnas till Myrorna. Det är absolut inget fel på kläderna, men mamma och jag har inte riktigt samma smak när det gäller kläder. Dock är det här ganska ”alldagliga” kläder som jag tror att mamma skulle kunna tänka sig att använda. Men vi får väl se, det är hon som väljer :)

Om en stund ska jag hoppa in i duschen, sedan bär det i vanlig ordning iväg hem till mamma för middag. Måndagstradition! Ikväll är det kör, och det ska bli kul. Just ikväll är det lite speciellt, dels har vi årsmöte där jag hoppas få ytterligare ett års förtroende som ordförande. Dels kommer Åsa Jinder och hälsar på, och sjunger med oss. Anledningen till hennes besök är att vår körledare har ett notförlag, där han bland annat gett ut arr (arrangemang) av just Åsas låtar. Eftersom det krävs tillstånd av kompositören (eller den som har rättigheterna till låten) för att få ge ut ett arr så har körledaren och Åsa tidigare haft en del kontakt så att allt ska bli korrekt. För ett tag sen hörde hon av sig till körledaren och bad om enkla komparr på några av sina låtar, som hon ska använda under sin kommande turné. Förra måndagen fick vi testa dessa arr, för att han skulle få höra om de funkade (det kan se bra ut på papperet, men ändå låta konstigt, därför testar han alltid arren med någon av sina körer innan han ger ut dem). Ikväll kommer då Åsa för att testa dem tillsammans med oss. Dels får vi höra hur det låter med melodistämma till, dels får hon tycka till om kompstämmorna, om hon tycker de verkar bra. Med hennes godkännande kan körledaren sedan trycka noterna. Det är alltså en ganska lång och ibland rätt invecklad process att ge ut ett arr av en eller flera låtar. En del låtskrivare/rättighetsinnehavare tycker till mer än andra… ;)

Förresten, apropå det jag vanligtvis skriver om i den här bloggen, så har jag gått ner ytterligare i vikt… dagens vikt är 77,4 kg. Och detta trots att jag precis inlett månadens lingonvecka! Brukar alltid gå upp ett eller ett par kilo i vikt under dessa perioder, men tydligen inte den här gången… ibland förstår jag mig inte på min kropp, men nu tackar jag och tar emot ;)

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 77,4 kg (100308) (BMI 29,5)

Totalt: -16,4 kg

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 2,5 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök 21/4)

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 7,5 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 15,4 kg

Idag är det pappas födelsedag. Om han hade levt så hade vi tillsammans firat hans 72-årsdag. Men nu får jag fira utan honom, för fjärde gången. Det känns ändå ganska okej i år. I början, de första gångerna, var det oerhört jobbigt vid alla högtider och andra speciella datum. Men det blir lättare och lättare för varje gång, vilket känns skönt. Visst är saknaden lite mer påtaglig dagar som denna, men det skär inte i hjärtat på samma sätt längre.

För ett tag sen fick jag en kommentar här på bloggen, av min kusin Louise som sen några år tillbaka bor i Norge. När vi var små umgicks vi en hel del, då det bara skiljer 1½ år mellan oss. Men när vi blev äldre gled vi ifrån varandra utan att det riktigt var meningen, och sen var det ett antal år då vi egentligen inte hade någon kontakt alls. Vi fick mest uppdateringar via våra föräldrar. Men så hittade jag henne på Facebook för ett par månader sen eller så, och sedan dess har vi åter kontakt, även om det kanske inte alltid är så regelbundet. I alla fall, hon skrev och bad om min adress, eftersom hon hade något hon ville skicka till mig. Jag blev väldigt nyfiken och undrade vad det kunde vara.

Idag kom det så ett kuvert frankerat med norska frimärken. På utsidan satt en klisterlapp från norska tullen, där innehållet benämndes ”bok”. Jag funderade på vad det kunde vara för bok, och öppnade ivrigt kuvertet. Inuti hittade jag ett litet brev från Louise, och så boken ”Heja, Pelle Svanslös!”. Jag såg direkt att det var en gammal bok, men kunde inte koppla vad det var som var så speciellt med just den boken. Sedan läste jag brevet, och där stod det bland annat: ”Om du öppnar boken och ser på första sidan så kanske du förstår varför jag ville skicka den till dig…”

Öppnade boken och förstod direkt vad hon menade. Med liten, liten text står det ”Elon L.”. Det är alltså pappas bok hon haft hemma hos sig, och hittat när hon städat. Och så ville hon skicka den till mig. Det betyder verkligen massor, jag blev jätteglad! Och så är det lite extra speciellt att den kom fram just idag – på pappas födelsedag.

Idag var jag ju hos dietisten igen, och det är alltid lika roligt att träffa henne. Hon har så skön stil, och är så rättfram. Efter att hon frågat hur jag mår nu, hur allt går, och jag svarat att allt bara är bra, så sa hon ”Men nu får du faktiskt säga någonting negativt, även om det är kul att höra allt positivt!” Haha, jag fick verkligen tänka efter…

Sen var det dags för vägning. I vanliga fall brukar jag fasa för den biten, men idag visste jag ju att jag har gått ner massor sen sist, så jag bara log och gick glatt mot vågen. Såg hur dietisten höjde lite frågande på ögonbrynen, men hon sa ingenting. Ställde mig på vågen, fortfarande med ett stort leende, och inväntade hennes reaktion när hon fick se siffrorna. Och den uteblev inte – hon tappade hakan, och till slut sa hon ”Men du är ju otrolig!”

Dagens vikt hos dietisten var 80,7 kg, vilket var ungefär vad jag förväntade mig. Jag vet ju som sagt att jag oftast väger ett par kilo mer där än hemma. Men då kan vi jämföra med förra vägningen hos henne, då vågen visade 87,6 kg. Jag berättade för henne att jag vägde 79 kg  hemma igår, och hon noterade även den vikten. Om två månader ska jag på återbesök, och det blir troligen även det sista besöket hos henne. Efter det kommer det bara vara min ”hemmavikt” som är den officiella vikten. Egentligen tyckte hon att jag var redo att stå på egna ben redan nu, men i och med att jag planerar att sluta med Reductil när mina tabletter är slut (om knappt åtta veckor) så vill jag gärna träffa henne en gång till eftersom jag inte riktigt vet hur jag kommer reagera när jag inte längre går på medicin. Alltså bokade vi in ett nytt besök, som med största sannolikhet kommer bli avslutningen på vår kontakt. Det känns bra att snart stå på egna ben, men samtidigt kommer jag sakna hennes uppmuntran och härliga sätt. Jag blir alltid glad av att träffa henne.

Nu är det snart dags att åka och jobba. Min sista vecka med ”vanliga” Zarah-tider. Från och med mars kommer jag bara jobba en helg i månaden. Det känns lite vemodigt, men samtidigt så har jag ju möjlighet att hälsa på henne i princip när jag vill. Idag ska jag dessutom gå intro med tjejen som ska ta över mina pass. Har träffat henne en gång, och hon verkar vara bra! Dessutom känner hon Zarah sen innan, eftersom hon har jobbat på den förskolan där Zarah går. Så det är mest hemmarutiner som ska läras in, och så behöver hon uppdateras lite på vad som hänt med Zarahs utveckling sen de träffades sist för något år sen. Men det kommer gå kanonbra, och jag får en väldigt lätt arbetsdag idag. Bara hålla mig i bakgrunden och låta M sköta hela jobbet… ;)

Idag är det dessutom EFIT, och jag har faktiskt varit duktig och tagit ett foto i timmen. Ska försöka komma ihåg att göra det under resten av dagen också, så jag kan lägga upp alla bilder ikväll.

Jag tänkte att jag för första gången ska försöka mig på att sammanfatta året som gått. 2009 har varit ett år fyllt av både positivt och negativt, och jag har ännu inte riktigt bestämt mig för om jag ska se det som ett bra år, ett dåligt år eller ett ok år. Det har iaf varit bra mycket bättre än 2008, så mycket vet jag! Men nu kör vi:

Januari:
En av årets allra första dagar hade jag och Katta en liten möhippa för henne. Vi gick på bio och åt en bit mat efteråt. Precis hennes stil, hon är inte den som vill ha något storstilat och jätteavancerat. Hon var nöjd med vår lilla tjejkväll (vi hade inte varit ute tillsammans på det sättet sen innan hon fick barn!) och då var jag också nöjd.

Den 10 januari var det så dags. Katta och Bayern vigdes till man och hustru, och det blev precis så vackert som vi ville. Jösses vad vi kämpade för att få allt klart i tid. Men det var det värt! Jag är glad att jag fick vara en del av alltihop mer än som ”bara” gäst.

Något annat roligt som hände i januari var att min fyra månader långa sjukskrivning, efter handoperationerna, äntligen var tillända. Jag jobbade dels med Zarah, men började även springvikariera på några olika förskolor. Och min katastrofala ekonomi var helt plötsligt inte lika katastrofal längre.

Dessutom fyllde mamma år i slutet av januari, konstigt nog blir hon bara yngre och yngre varje år?

Februari:
I februari var det pappas födelsedag. Den tredje födelsedagen utan honom. Men den här gången blev det en väldigt speciell sådan, eftersom jag och min systerson åkte och hälsade på honom vid minnesplatsen. Systersonen fick äntligen svar på alla sina frågor, och med det ett lugn han inte haft innan. Det var ett fantastiskt fint sätt att fira pappas/morfars födelsedag på för oss två. Ett minne jag alltid kommer bära med mig.

Dessutom hade jag och Zarah fyraårsjubileum i början av månaden. Tänk att jag jobbat med henne i fyra fantastiska år!
Mars:
Den här månaden innehöll också ett antal födelsedagskalas. I början av månaden hade Zarah och hennes mamma gemensamt kalas, lilla skitungen fyllde hela 6 år!

I slutet av månaden var det Eriks tur att ha kalas, han fyllde 3 år och blev stora killen. Fick ost i födelsedagspresent och sprack nästan av lycka över det.
April:
I april åkte jag till Norrköping och var Buzzador. Jobbade som crew under inspelningen av programmet Ystad-Haparanda, där Gert Fylking och Robban Aschberg gick just den sträckan, till förmån för Cancerfonden – och främst forskning kring prostatacancer. Då det var den sjukdomen som tog min pappa ifrån mig kändes det bara så rätt att åka de 16 milen enkel resa. Och det var en upplevelse!

Den här månaden började också mina problem med magen. Jag var illamående och orkeslös, och förstod inte varför. Det ville inte riktigt ge med sig, och till slut fick jag åtminstone en diagnos – en envis magsjuka. Problemen hängde dock kvar ganska länge, men med lite medicin i kroppen kunde jag fungera någorlunda normalt.

Var hundvakt åt fantastiska Micki också. Det är så roligt att jag får låna honom då och då, det är verkligen världens bästa hund. Den enda hunden jag känner som dessutom faktiskt kramas!
Maj:
Den här månaden tog jag upp mina studier igen, för första gången på 1,5 år. Började kompletteringsplugga och skrev ett antal tentor och examinationer.

Det var också en körfestival i Nynäshamn, tillsammans med Georg Riedel och Stefan Nilsson, samt flera andra körer. Det var en rolig upplevelse, men många av (de mindre bra) sångerna plågade oss länge efteråt…

Malva firade sin ettårsdag, och jag insåg hur fort tiden går. Det var ju nyss som Katta suckade över att hon aldrig ville komma ut…

I maj tog jag även steget och kapade av mig det mesta av håret. Blev korthårig för första gången på tio år, och trivdes alldeles utmärkt med det.
Juni:
Var återigen hundvakt åt Micki, och njöt av att få spendera tid tillsammans med honom.

Midsommar firades traditionsenligt hos Jennifer och Patrik, och det var lika trevligt som alltid. Det enda vi hade kunnat vara utan var regnet som envisades med att vräka ner just när vi skulle gå bort till stången. Men förutom det var det en mycket mysig tillställning.
Juli:
Den här månaden hände något stort. Jag och Rikard skrev om kontraktet på lägenheten, så att den från och med 1 augusti bara stod på mig. Jag var för första gången någonsin ensam hyresgäst på ett förstahandskontrakt i Stockholms län. En underbar känsla!

Mamma och jag åkte på kryssning, och hade mamma-dotter-tid. Jag älskar att göra såna här saker med min mamma!

Dessutom blev jag blondin igen, även det för första gången på ungefär tio år…
Augusti:
ÄNTLIGEN flyttade jag tillbaka till min lägenhet, efter nästan exakt ett år i exil. Det var så skönt att känna att det nu var min lägenhet.

Nu började jag också plugga på heltid, sista terminen på utbildningen. Läste en musikkurs som i sig var jätterolig, men som jag i efterhand nog aldrig hade valt. Det var alldeles för oorganiserat, lärarna visste inte vad den andra gjorde, vi fick inga betygskriterier (för det fanns inga!), ja listan kan göras lång. Men samtidigt så har jag lärt känna flera nya personer tack vare just den här kursen, så det har allt varit positivt också!

Firade min födelsedag hemma med några vänner. Lagom litet, och lagom mysigt.
September:
Den här månaden fick jag äntligen min dröm förverkligad. Jag gjorde min pappatatuering – hans namn på insidan av handleden, ovanför stjärnorna. Så från och med nu bär jag honom med mig på ytterligare ett sätt.
Oktober:
Nu var det dags för Rikard att flytta till sin nyinköpta lägenhet, och självklart hjälpte jag till. Känns så skönt att vi är vänner och att det känns naturligt att umgås och hjälpa varandra med olika saker.

I oktober hade AcQuire en konsert tillsammans med Haninge Sinfonietta. Mycket trevligt.

Det största som hände den här månaden var att jag offentliggjorde min viktresa. Ett oerhört stort steg för mig att ta, men när jag väl hade gjort det kändes det bra. Har fått så oerhört mycket stöd och knutit nya kontakter tack vare det. Ibland måste man våga för att vinna!
November:
Här gjorde jag en upptäckt som fick mig både chockad och glad. Jag kunde helt plötsligt ta på och av mig mina favoritbyxor utan att knäppa upp dem först. Då insåg jag hur mycket jag faktiskt har gått ner i vikt, och framförallt tappat i centimeter kring midja och höfter.

I slutet av månaden kom så den dag jag fasar för varje år. Pappas dag. Årsdagen för hans död. Nu hade jag levt tre år utan min pappa, och det är tre år för länge…
December:
I december hände mycket. Jag kunde summera årets viktnedgång till tolv kilo, vilket är fantastiskt bra.

Fick hämta ut ett nytt körkort eftersom det var tio år sen sist, vilket fick mig att känna mig gammal för en stund.

Hade JulCapricer med AcQuire, Birger och Fria Röster, vilket var väldigt roligt. Efterföljande efterfest, vilket också var roligt, men jag kände mig åter gammal för en stund.

Drog på mig en ögoninflammation som jag i skrivande stund ännu inte är av med.

Hade köravslutning hemma hos körledaren, vilket var mycket trevligt, om än inte så långvarigt för min del.

Firade jul tillsammans med mamma, vilket var lika mysigt som alltid. Pappa var också med på ett hörn.

Gjorde ett seriöst försök att bli rökfri, men klarade inte mer än 26 timmar. Bättre det än ingenting dock, och nytt försök ska göras snarast.

Sådärja. Där har vi mitt 2009 i kortform. Både bra och dåliga saker som hänt. Hoppas på ett lika innehållsrikt 2010, som förhoppningsvis innehåller övervägande positiva saker.

Det jag däremot är riktigt glad över är löftet jag gav mig själv för ungefär ett år sedan – att jag under 2009 inte skulle vara sjukskriven (mer än någon enstaka dag här och där), och det har jag heller inte varit!

Med detta önskar jag er alla ett riktigt

gott nytt år!

Och nu har jag äntligen lite tid att ge er ett livstecken här på bloggen. Vecka 39 och 40 hade jag knappt tid att andas privat, typ. Har varit ute på VFU (verksamhetsförlagd utbildning, praktik alltså), och dessutom jobbat och varit på kurs. Den enda fritidsaktiviteten jag har hunnit med har varit kören. För att ge er en kort resumé:

Vecka 39 (21-27/9):

Måndag: VFU 8-14.15 + kör 18.30-21
Tisdag: VFU 8-14.15, Zarah 15-20
Onsdag: VFU 8-14.15, Zarah 15-20
Torsdag: VFU 8-15.30, kurs (Zarahs bildkommunikation) 16-18
Fredag: VFU 8-14.15, Zarah 15-20
Lördag: Öppet hus på VFU-skolan 9.30-11.30, Zarah 10-20
Söndag: Zarah 10-20

Vecka 40 (28/9-4/10):

Måndag: (ledig från VFU eftersom jag var där på lördagen) Dietistbesök 9.15-10, hem och försöka komma ikapp med sysslor jag inte hunnit göra på typ en vecka, kör 18.30-21
Tisdag: VFU 8-14, Zarah 15-20
Onsdag: VFU 8-14.15, Zarah 15-20
Torsdag: VFU 8-14.15 – enda lediga kvällen!
Fredag: VFU 8-15, sen förberedde jag och Rikard hela kvällen inför hans flytt på lördagen
Lördag: hjälpte Rikard flytta hela dagen, var på IKEA och köpte säng + sängbord, monterade det på kvällen
Söndag: byggde scen, riggade mikrofoner, drog sladdar, fixade inför konserten mellan 11.30-14. Hem för att äta och byta om. Konsert med föregående rep 16.45-20

Och utöver detta har jag försöka hinna läsa kurslitteratur också. Har med andra ord haft helt fullt upp, varenda dag. Men samtidigt som det har varit ansträngande att aldrig få vila, så har jag haft två fantastiska veckor. VFUn var så rolig att jag inte ville att den skulle ta slut, och det har aldrig hänt tidigare under min utbildning. Jag läser ju en musikkurs just nu, och det föll sig så att jag fick VFU-skolans musiklärare som handledare. Alltså har jag gått runt tillsammans med henne (och även med den andra musikläraren och ibland någon klasslärare) och varit med på hennes musiklektioner och andra musikprojekt. Jag har fått syssla med något jag verkligen brinner för. Hur roligt som helst!

Jag har, från elever på skolan, under min VFU fått två frågor, som fått mig att fundera på om jag är lik någon kändis? Den första dök upp i slutet av första veckan. Under en lektion såg jag att en pojke i klassen satt och betraktade mig. Efter en stund kom han fram till mig och sa: ”Ursäkta, men jag känner igen dig.” ”Ja, vi träffades ju igår” svarade jag. ”Jo, jag vet, men det är inte därför jag känner igen dig. Jag har sett dig någon annanstans. Har du varit med i Idol?” svarade han.
Idol? Nä, inte vad jag vet…

Den andra frågan kom spontant från en annan pojke under min andra vecka på skolan. Helt plötsligt petar han mig på armen och säger: ”Du, är du rockstjärna?” Ja, det vore ju verkligen något! Och lite intressant att TVÅ elever frågar om jag sjunger ”professionellt”. Vem sjutton är jag lik, eftersom de tydligen känner igen mig någonstans ifrån som jag inte vet om?

Nåja. Den här veckan kommer vara lite lugnare. Idag har jag ”bara” varit i skolan. Vi tog ledigt från körrepet idag eftersom vi dels hade konsert igår, dels hade vi ett extrarep i tisdags (som jag inte var med på) och så sjöng några på invigningen av nya motorvägsdelen på väg 73 förra lördagen (som jag inte heller var med på). Fast å andra sidan har jag hunnit med ett snabbt besök hos mamma för att återlämna den lånade pirran och kopiera ett par papper, samt att skriva min VFU-redovisning och skicka in den.

Imorgon är det dock fullt på schemat. Ska vara i skolan klockan 9, sen drar jag iväg vid 11 för att åka till min VFU-skola och vara med på en skolgemensam aktivitet där vid 12.30, därifrån åker jag direkt till Zarah för ett jobbpass. Men resten av veckan är det i dagsläget inte mer än en planerad sak varje dag. Söndagen är till och med helt oplanerad.

Men nu ska jag krypa ner i min nya, fina säng och sova så jag orkar med morgondagen! Det blev visst ett ganska långt livstecken ändå… :)

Det är ungefär vad min tid fylls med just nu. Och alltihop är roligt!

Pysslandet är det som egentligen har fått stå tillbaka lite jämfört med annat som prioriteras före. Men ändå har jag hunnit göra en del. Jag har sytt, gjort tryck, scrappat kort. Fått nya utmaningar, och det är alltid roligt. Beställningar är bäst, för gör jag något till en person jag inte känner så måste jag dels lita på informationen jag fått från beställaren, dels vara kreativ och få ihop det på ett snyggt sätt. Om jag gör till exempel ett grattiskort och skickar till någon jag känner, så är inte utmaningen lika stor alls. För då vet jag ju såpass mycket om den personen att det är lättare att hitta något passande. Fast det är roligt att göra sånt också!

Den största utmaningen har varit spjälsängsförvaringen jag har sytt. Jag är inte helt nöjd, och kommer justera vissa saker på nästa jag syr. Men i det stora hela blev den som jag tänkt mig! Den finns att beskåda under ”Scrapping, 2009″. Det enda ”problemet” med den är att jag inte har hittat ett passande namn för den än. ”Spjälsängsförvaring” låter så tråkigt, även om det väl är den korrekta beskrivningen på vad det faktiskt är.

Så nu mina kära läsare får ni hjälpa mig! Jag behöver förslag på vad den ska heta! Det jag är ute efter i namnväg är något som låter lite klatschigt (ni vet, som produktnamn gärna gör), men samtidigt beskriver vad det är. Typ nåt i stil med ”Hang’n'Find”. Det kan vara på svenska eller engelska, det spelar ingen roll. Vinnande förslag får något fint scrappat/pysslat efter önskemål (tex kort, örngott, tavla).

På jobbfronten duggar erbjudanden tätt. Fortfarande rings det var och varannan dag och undras om jag kan komma och jobba. Det händer såpass ofta att jag nu till och med får tacka nej, för att jag redan är uppbokad någon annanstans. Sen har ju antalet möjliga arbetsdagar för min del minskat en del nu i och med att jag pluggar.

Skolan är fortfarande lika rolig. Ser fram emot varenda lektion vi har! Och jag har insett att jag vill lära mig spela bas. Elbas, alltså. Förra veckan blev vi uppdelade i grupper, och varje grupp skulle öva in en låt (Hit the road, Jack) som vi senare ska framföra för resten av klassen. Och vi skulle försöka få med så många instrument som möjligt av gitarr, trummor, piano och bas. Dessutom skulle vi rotera instrumenten så att alla fick prova på allt. Och när jag hängde på mig basen och började spela kändes det så rätt. Det var SÅ roligt att spela! Gitarr är också kul, men basen… jag vill lära mig mer! Det är ju hur coolt som helst att vara basist :)

Nu däremot är klockan mycket, och det är bäst att jag hoppar i säng så jag orkar med en lååång dag imorgon. Läkarbesök på morgonen, sen skola, sen Zarah. Men som sagt, roligt är det ;)

Jag har en så bra period just nu. Saker och ting flyter på, jag trivs hur bra som helst i skolan, jag blir uppringd var och varannan dag och blir erbjuden jobb (vickdagar + mer timmar hos Zarah), jag har landat i lägenheten, jag känner mig ganska trygg med mig själv, ekonomin är helt okej, jag får ofta besök av mina underbara vänner.

Ändå sitter jag här nu och vill bara gråta.

Det förvirrar mig. Varför reagerar jag så?

Ja jösses, nu har det gått alldeles för lång tid utan inlägg här igen. Skyller på att jag har haft fullt upp.

Förra veckan började skolan igen, och det är SÅ roligt! Läser en kurs nu som heter ”Musik för alla”. Vi sjunger, spelar instrument, gör olika lekar… för att ta ett exempel: till idag hade vi i uppgift att ta med oss en ”bagagevisa”. Det vill säga en sång som vi kan själva, men som vi tror att de andra inte kan. Jobbade två och två. Idag framförde vi vår lilla bagagevisa och lärde de andra den. Det var riktigt kul! En del sånger hade man hört, en del var helt nya.

Sen har det varit jobb förstås. Mest med Zarah, men även ett pass på en av ”mina” förskolor. Med småttingarna, för första gången på just den förskolan. Skoj!

Så har jag hunnit fylla år också. Fått fina presenter och haft mycket trevligt folk här! Av mamma fick jag en spikmatta, något jag verkligen har önskat mig. Har nu hunnit använda den i fem dagar (idag blir 6:e gången) och är helt såld. Första gången gjorde det skitont i början, men sen var det bara så skönt. Jag har helt enkelt fått en ny bästa vän ;)

Idag har jag dessutom varit och bokat något jag har velat göra i flera år. Äntligen! Den 17:e september smäller det. Och fram till dess är det min lilla hemlis VAD det är. Okej, min kära kusin höll på att gå upp i atomer när hon insåg att hon skulle få vänta drygt två veckor på att få reda på det, så hon fick veta. Och Marianne gör sitt bästa för att lista ut det. Hon närmar sig… haha!

Imorgon är jag ledig hela dagen. Har inget planerat förrän på kvällen, då är det kör. Egentligen är det på måndagar, men då min körledare är i Skåne idag så lägger vi repet imorgon istället. Ska ägna morgondagen åt att baka nåt gott till körfikat, och så ska jag färga håret. Läsa lite kurslitteratur kanske. Och ta sovmorgon… det var längesen jag fick det!

Nu ska jag sjunka ner i soffan, kanske med någon god drink. Det var längesen jag fick det också ;)

Har haft en fantastisk helg. Jobbat fre-sön. I fredags hade jag och Zarah en härlig eftermiddag och kväll ihop, som avslutades med Singstar tillsammans med hennes mamma, bonuspappa, bonusbror och bonusfarfar. Vi vuxna fick varsitt glas vin – Z’s bonuspappa tyckte att det var självklart att även assistenten skulle ha, trots att det här var en ”familjekväll”, och jag uppskattar det enormt. Inte vinet i sig, utan att de vid sådana tillfällen ser mig som ”en del av familjen”. De har absolut ingen skyldighet att förse mig med vare sig ätbart eller drickbart i någon form då jag jobbar. Men det har hänt många gånger att de, när de ska äta middag, har sagt ”Vill du också ha? Vi lagade mat så att det skulle räcka till dig med”. Eller som i fredags, att de skulle dricka lite vin och erbjöd även mig ett glas. Att jag självklart skulle vara med och sjunga Singstar. Deras generositet, öppna famn och hjälpsamhet (mamman och bonuspappan hjälpte mig till och med att flytta!) i kombination med den fantastiska person Zarah är, gör att jag älskar mitt jobb. Jag trivs så bra!

Igår tog jag och Zarah det ganska lugnt på förmiddagen. Varvade soffa, golv och gåstol i lagom takt. Sedan fick hon lunch och så la jag henne att vila. Under tiden hon låg på övervåningen och vilade satt jag vid köksbordet på undervåningen med en kopp kaffe och en bok. Hann läsa någon sida innan Zarahs mamma bad mig om en tjänst. Hon och Zarahs bonuspappa gifte sig för ett tag sen, och nu var det dags att skriva tackkort till de som närvarat. De hade kort och en kalligrafipenna, och mamman undrade om jag möjligen var duktig på att skriva snyggt?

Jag sa att jag ju kunde försöka, jag tycker ju om att skriva och älskar att pyssla. Så jag skrev lite på ett kladdpapper, och de tyckte det var så snyggt. Jag var väl någorlunda nöjd, men de tyckte det var snyggt och det var huvudsaken. Alltså blev jag sittande med att skriva dryga 20-talet tackkort. Som tur var skulle det inte stå så mycket i varje kort. Bara en mening, och så deras namn. Som tur var hade Zarah en sådan dag där hon låg länge och vilade, så jag hann skriva färdigt innan hon började tjoa. Hennes mamma och bonuspappa var jätteglada över att jag velat göra dem den här tjänsten, vilket jag inte tyckte var någon stor sak. Bonuspappan sa skämtsamt: ”Tack snälla! Nu får jag väl köpa ut nåt åt dig, för du är väl inte tillräckligt gammal för att köpa själv? Vad ska du ha? Vin? Sprit? Cigg?” Jag skrattade bort det, och sen tänkte jag inte mer på det. Han är liksom den skämtsamma typen, och jag tyckte inte att jag hade gjort så värst mycket egentligen. Skriva ett par kort, liksom…

På eftermiddagen så tog jag och Zarah bilen och hälsade på hos Ann. Fikade, Zarah fick sitta på golvet, vi busade massor. Ann och Zarah funkar så grymt bra ihop! Och så är Zarah lite smått förälskad i Anns tonårsson också ;)

Idag har vi återigen haft en lugn förmiddag. Efter lunch drog vi iväg till Ann igen. Tog en sväng till Kungens Kurva och shoppade loss (fast jag och Zarah fönstershoppade bara). Med jämna mellanrum fann jag mig själv ståendes utan sysselsättning. För då hade Ann helt plötsligt greppat rullstolen med Zarah i och börjat gå. Så där gick jag bredvid medans min vän skötte mitt jobb ;) Men som sagt så är Ann fantastisk med Zarah, och att hon hjälper till är helt frivilligt, jag tror att det är för att hon ska kunna sno åt sig lite egentid med Zarah ;) Och Zarah älskar det. Hon slänger en blick åt mitt håll, ropar lite för att kolla så jag hänger med, och sen är det lugnt. Så länge båda två är nöjda, så är jag också nöjd. Jag delar gärna med mig av min lilla favorittjej!

Efter ett par timmar med Ann drog jag och Zarah vidare hem till min mamma, där jag lånade hennes skrivare under tiden Zarah massakrerade en veckotidning. Sen fick vi middag, och Zarah åt som en häst. Jag överdriver inte om jag säger att hon åt minst lika mycket som jag! Efter maten roade sig mamma och Zarah med att snurra grytlappar, och jag fick en stund för mig själv. Utnyttjade tiden till att gå på toa och sedan ta en cigg på balkongen. Det är så skönt att Zarah accepterar att jag går iväg lite. Jag älskar henne, och jag älskar att umgås med henne, men det blir ganska påfrestande om man ska sitta som en klisterlapp vid hennes sida hela tiden. Så någon minuts paus här och där (oftast pratar jag och Zarah under tiden, men jag får möjlighet att göra mig en kopp kaffe, gå på toa eller vad det nu kan vara) gör väldigt mycket. Då snabbtankar jag ny energi för ytterligare en stunds lek.

Att leka med Zarah blir ganska intensivt. Om man lyssnar på konversationen oss emellan när vi leker, så låter det ungefär som om man leker med vilket barn som helst. Men skillnaden är att Zarah behöver otroligt mycket assistans i sin lek. För att ta ett exempel: Duplo. Leker man med ett ”friskt” barn som vill bygga ett torn av Duplo så tar barnet en kloss och sätter ihop den med en annan kloss. Tar en ny kloss och bygger vidare med de andra klossarna. Och så vidare. En vuxens roll i leken kan då vara att ge förslag på var nästa kloss ska sitta, hjälpa till att hålla i tornet etc.

Med Zarah ser det annorlunda ut. Hon har svårt att greppa klossarna (trots att de är stora och greppvänliga), och hon kan inte sätta ihop två klossar med varandra. Alltså ger hon klossarna, en och en, till mig. Jag håller klossen som ska placeras på redan ihopbyggda klossar, och frågar Zarah var hon vill att jag ska sätta den. Jag flyttar runt den mellan de möjliga ställena, och frågar Zarah om hon vill ha den där? Eller där? Eller där? Zarah svarar ”nä” om hon inte vill ha den där, och ”mmm” om hon vill ha den där. Samtidigt som jag agerar byggare måste jag se till att de lösa klossarna ligger inom Zarahs räckvidd, och på ett sådant sätt att hon kan greppa dem. Ligger de för långt bort kan hon inte själv gå och hämta dem. Och om de ligger ”fel” kan hon inte vända dem så att det blir lättare att greppa. Och så vidare. Det kräver mycket engagemang och uppmärksamhet från min sida. Och frågor, frågor, frågor. Plus att jag måste vara beredd på att rätta till Zarahs sittställning, att ta emot henne om hon välter…  Det är jätteroligt att leka med Zarah, tro inget annat, men det tar enormt med energi.

Nåväl. När jag och Zarah kom tillbaka hem till henne efter vår lilla turné idag var klockan så mycket att det var dags att göra henne i ordning för natten. Eftersom resten av familjen inte hade avslutat middagen, så tog vi hissen upp till Zarahs rum för att göra henne i ordning där (vanligtvis gör vi det i soffan). Då fick familjen äta ifred, och Zarah fick möjlighet att varva ner lite i lugn och ro. Efter blöjbyte och pyjamaspåklädning tog vi med oss tandborste, filt och napp och knallade ner till resten av familjen igen. Lämnade över Zarah till hennes mamma, eftersom klockan var såpass mycket att mitt arbetspass var slut och det var dags för mig att åka hem.

Men så sa Zarahs mamma: ”Du… på köksbänken därborta finns det en sak till dig. Hämta den och ta med den hem, det är ett tack för att du var så snäll och hjälpte oss med korten”. Jag gick bort till köksbänken och insåg att bonuspappan inte alls skämtade igår.

För där stod en flaska vin.

Mamman tyckte jag skulle korka upp den redan ikväll, men jag sparar den till ett senare tillfälle. Den ska njutas av. Det är nämligen ett väldigt gott vin, inte svindyrt men heller inte särskilt billigt.

Och just det. Igår fick jag en golvlampa också. Och lite kläder.

Jag har det rätt bra ändå!

Ja, nu äntligen är det klart. Som jag har längtat. För ett år sedan, vid den här tiden, packade jag mina saker och lämnade min lägenhet. För att bo ”ett litet tag” hos mamma. Det ”lilla taget” blev ett ganska långt tag, mitt mående har gått upp och ner under den tiden, och ett tag trodde jag att jag aldrig skulle komma tillbaka hit. Såg lägenheten glida mig ur händerna.

Men så hände något. Min katastrofala ekonomi vände helt plötsligt och blev riktigt okej. Inte jättebra, men såpass bra att jag skulle klara alla utgifter som kommer när man bor själv. Och så hittade R sin lägenhet i samma veva. En lägenhet där han vill bo, som ligger på ”rätt” sida av stan för hans del. En lägenhet han har budat på, och som i skrivande stund ännu inte är hans, men hans bud är högst än så länge, och det lutar åt att han får den. Blir det så, är det inflyttning för honom i mitten av oktober.

Var bor han nu då, undrar kanske någon. Ja, eftersom jag sagt att jag ville flytta tillbaka innan min födelsedag så var han ju ”tvungen” att flytta ut. Så nu gör han som jag gjort det senaste året, och bor hos mamma. Sin mamma alltså, inte min. Hade det varit ett tidigare inflyttningsdatum för honom, säg i slutet av augusti eller början av september, hade han bott kvar här fram tills dess. Några veckor tyckte vi att vi kunde samsas under samma tak. Men nu när det handlar om flera månader, så känns det inte så aktuellt. Risken är att vi skulle gå varandra på nerverna och förstöra vår fina vänskap. Mycket dumt. Alltså bor han hos sin mamma nu ett tag.

Och jag är äntligen tillbaka i min lägenhet. Ett års exil är över. Har nog ännu inte riktigt förstått att jag är hemma igen. Men jag börjar få ordning här, fått saker på plats där jag vill ha dem. I princip bara mina möbler. R har fortfarande bokhyllor, köksbord/stolar och en säng kvar här. De möblerna får stå här tills han flyttar till sin nya lägenhet. Bara onödigt att flytta dem nu och inte veta var han ska förvara dem. De står ju knappast i vägen här, och dessutom har jag ju haft mina möbler ståendes här under tiden jag har bott på annat håll.

Ikväll ska jag göra ett ryck och få sovrummet klart. Vill ha det klart till helgen då jag har Zarah boendes här från fredag till söndag. Min jobbhelg, plus barnvakt. Och även om jag kan sova i soffan nu, så blir det liiite trångt om både jag och Zarah ska sova i den. Tanken är att hon ska få ”eget rum”, dvs att hon sover i sovrummet och jag i soffan. Tror det blir lugnast nätter på det viset. Jag kan sova lugnt (Zarah har många ljud för sig på nätterna), och hon kan sova lugnt (hon slipper mig springandes in och ut ur sovrummet).

Och eftersom jag jobbar till 17 imorgon och sedan åker hem till mamma för middag och lån av bil (hennes grannes) så kommer jag hem sent och lär vara trött. På torsdag jobbar jag dubbelt – förskola mellan 7.30-14.15 och sen direkt till Zarah för att jobba 15-20. Hemma runt 22 = försent att röja. Och på fredag är det också dubbelt – förskola 8-14.15 och sen till Zarah. Och när jag åker därifrån har jag Zarah med mig. Alltså vill jag få det klart ikväll. Så kanske jag kan få sova i en riktig säng inatt! Soffan är förvisso förbaskat skön, men det känns fånigt att ha ett sovrum och inte använda det… ;)

Nej, nu ska jag vira in mig i en filt på ovan nämnda soffa, och glo lite på Allsången innan det är röjardags.

Men nu vet ni i alla fall att jag är på plats i min ”nya” lägenhet! ;) Puss på er!

Ibland är det så skönt att ha ett sådant jobb som jag har. Är inte låst till en specifik plats eller specifika tider. Jo, min schemalagda tid är jag förstås ”låst” till. Och passen börjar och slutar alltid hemma hos Zarah. Fast det är sällan jag är på plats mellan de exakta klockslag då mina arbetspass börjar och slutar. Zarahs mamma och bonuspappa har nämligen infört nån slags ”flex”, de kan t.ex. be mig komma en timme senare här och låta mig sluta tidigare där. Jag får fortfarande betalt för min schemalagda tid, och de har rätt att ha assistent dessa timmar. Men ibland väljer de själva att låta oss assistenter få flexa lite. :) Jag räknar dock alltid med att jobba de timmar jag har på mitt schema, blir det ändringar som är till min fördel så ser jag det som en bonus.

Dock är det ett givande och tagande, eftersom jag brukar ställa upp när de behöver barnvakt. Har nog aldrig sagt nej när de har frågat, under de 4½ år som jag har haft hand om Zarah. Ska vara barnvakt i början av augusti nu närmast.

Men som sagt, när jag jobbar är jag fri att göra i princip vad som helst med Zarah. Shoppa? Visst, Zarah hänger med. I klädaffärerna gör hon sitt bästa för att riva ner så många klädesplagg som möjligt (och jublar när hon lyckas). IKEA? Zarah älskar det. Får hon bara en gul kasse är hon fullkomligt nöjd. Storhandla? Inga problem. Köra ett pass i tvättstugan? Absolut, Zarah tycker det är jätteroligt att hjälpa till att plocka i och ur tvätt. Träffa vänner? Självklart, Zarah är grymt social och gillar att träffa folk. Sen hittar vi förstås på saker som bara är för henne också. Men jag kan liksom förena nytta med nöje om det är så. Som när vi packade flyttkartonger häromdagen. Det är så skönt att slippa vara bunden till tråkiga rutiner (visst, vi ska äta frukost/lunch/middag och jobbar jag dag så bör Zarah vila en stund också, men det finns inga specifika tider för det, vi tar det som det kommer helt enkelt… är vi hungriga äter vi, är Z trött vilar hon).

Idag har Zarah och jag gjort följande:

• Haft låååång lördagsfrukost (yoghurt & banan för Z, kaffe för mig som redan ätit hemma)
• Suttit i solen på verandan och ”läst” tidningen (Z har massakrerat den till småbitar som hon så snällt har erbjudit mig med ett ”varsågod” och ett leende)
• Åkt bil hem till min lägenhet, jag bor här nu i helgen eftersom R är bortrest (Z har klappat Sissa och matat henne med morot, skrivit på datorn och kollat på tv)
• Åkt tillbaka hem till Zarah, ätit lunch (våfflor, Z smällde i sig nästan två hela!)
• Z har vilat, själv, i dryga halvtimmen
• Under tiden Z vilade satt jag i solen på verandan med en kaffekopp i näven och bara njöööt
• Suttit i soffan, gosat och kollat på film
• Suttit ute på verandan igen, i skuggan den här gången, och kastat leksaker (Z kastade, jag hämtade…)
• Suttit i soffan igen, jag gjorde flätor på Z
• Z med familj åkte iväg på middag, jag fick sluta tre timmar tidigare

Sämre arbetspass kan man ha va? Hela dagen har vi bara gjort vad som fallit oss in, det vill säga vad Zarah har haft lust att göra. Den lilla utflykten hem till mig var förvisso på mitt initiativ, eftersom jag kom på att jag hade glömt ge Sissa ögondroppar imorse. Men det har liksom inte varit minsta antydan till stress. Hur skönt som helst.

Imorgon är jag ledig, men på måndag är det dags för ännu ett härligt arbetspass!