Mogis del av stjärnhimlen

Inatt höll mina grannar ovanför på att driva mig till vansinne. Vid 00.30 ungefär hörde jag hur en fest var i full gång däruppe, med aningens för hög musik – vilket innebar att basen dunkade fint även i min lägenhet. Funderade en stund på om jag skulle orka gå upp och be dem sänka, eller om jag skulle vänta och hoppas på att de skulle komma på den tanken själva. Valde det senare, och efter ett tag sänktes volymen en aning. Fortfarande kunde jag höra basen, men inte lika tydligt. Somnade iaf så småningom framemot tvåtiden.

03.30 vaknade jag av basen dundrade på igen. Då blev jag fly förbannad. Okej att man har fest, okej att man spelar musik på lite för hög volym lite för sent ibland, men drar man på skithög volym klockan halv fyra så är det inte okej. Slängde på mig en tröja och ett par tofflor och knallade ilsket en trappa upp och ringde på. Hörde en hund skälla, men det tog en halv evighet innan någon öppnade dörren. En aspackad kille tittade förvånat på mig i dörröppningen (jag hade inte kollat mig i spegeln innan jag gick upp, men antar att håret stod åt alla håll och att jag såg väldigt arg ut). Jag förklarade för honom att ”Klockan är halv fyra på morgonen, nu får ni FAN stänga av musiken! Jag hör den ända ner i min lägenhet och kan inte sova! Det är INTE okej!”

Han var antagligen så packad att han inte hade en susning om vad klockan var, för han började stamma fram en massa ursäkter om att det inte alls var meningen att störa och jo, han skulle genast se till att stänga av, och förlåt så mycket. ”BRA!” röt jag, vände honom ryggen och knallade nerför trappan igen.

När jag stängde dörren om mig hörde jag att det blev tyst en trappa upp. Skönt, tänkte jag och kröp ner i sängen igen. Men inte fan kunde jag somna om. Var fortfarande arg, och hade varvat upp mig rejält. Så jag låg och kollade på tv och förbannade grannarna som inte kunde låta mig sova ifred.

04.20 höll jag på att få ytterligare ett vansinnesutbrott. För vad hände då? Jo, då drog idioterna på volymen på musiken IGEN. Jag var fortfarande vaken, hade inte kunnat somna om än. Tänkte att jag ger grannarna fem minuter, sen ringer jag störningsjouren. Men tydligen kom de på att någon faktiskt hade varit uppe och skällt på dem om volymen, för den sänktes ganska snabbt igen. Och framemot fem-halv sex lyckades jag till slut somna…

Halv nio var jag uppe igen, men inte pga grannarna den här gången. Skulle till Jennifer & Patrik och hälsa på. När jag satt med mitt morgonkaffe och slösurfade lite hördes det åter ljud från grannlägenheten. Men den här gången var det inte musik, utan en ylande hund. Jag har hört den förut, men inte kunnat lokalisera ljudet. Nu var jag nästan helt säker på att ljudet kom uppifrån. Och sen inatt så vet jag att det finns en hund i just den lägenheten. Så grannarna kommer få ytterligare ett snack med mig, där jag upplyser dem om att deras hund ylar när den är ensam hemma (för jag har aldrig hört den yla när den inte är ensam), och att de får se till att åtgärda det. En hund som ylar mår inte bra, och uppenbarligen klarar den här hunden inte av att vara ensam. De får se till att den har sällskap, ordna hundvakt, eller ta med sig hunden. Om de inte gör nåt åt det kommer jag gå vidare och göra en anmälan om att de missköter sin hund. För det här var som sagt inte första gången jag hörde den… har hört den då och då i ett par månaders tid. Och det är alltid på dagtid, ”under arbetstid” så att säga.

Nåja. Har iaf haft en underbart mysig dag med Jennifer (och Patrik). God lunch, brödbak, en tur först till Garden Aquatica och sedan till Nynäshamn för fika hos Jennifers mamma. En massa prat och skratt i vanlig ordning! Och vädret visade sig från sin bästa sida – solen har lyst hela dagen lång :)

Och för att återknyta till rubriken – en ynka centimeter. Som jag misstänkte så fanns det ett stopp på den där snabba viktnedgången, nu har vågen stått på samma siffror i ett par dagar ;) Men det är helt okej. Dessutom är det snart lingonvecka på gång, och då brukar jag (med undantag för förra månaden) inte gå ner i vikt. Håller mig på samma vikt eller går upp lite grann. Och det är ju helt normalt, oavsett om man är överviktig eller inte.

Men – jag kollade midjemåttet för att kolla hur det såg ut på den fronten. Sist jag mätte så hade jag ett midjemått på 82 cm. Idag var det 81 cm. En ynka centimeter från gränsen för ett ”godkänt” midjemått! Iofs, ska man vara noga så ska ju midjemåttet vara under 80 cm, men… jag är iaf en centimeter från den där magiska gränsen. Vet att det kommer försvinna fler centimeter runt midjan allt eftersom kilona försvinner, så jag kommer komma under gränsen. Tror dock att det inte blir sååå många fler cm, jämfört med hur många som redan försvunnit. Hittills har jag tappat 25 cm i midjemått, och jag tror knappast att jag kommer tappa lika många till ;) Känns som att 56 cm i midjemått är lite för litet… Men jag gissar på att mellan 5-10 cm till kommer försvinna. Ett midjemått på runt 70-75 cm låter rätt vettigt.

Nu är klockan mitt i natten igen, och jag ska krypa ner under täcket och försöka få lite fler timmars sömn inatt. Ska till mamma imorgon och äta ägg, haha. Tror att vi ska göra mer än det iofs, men det var så hon bjöd in mig – ”Ska du komma hit på lördag och äta ägg?” Så nu är det natti natti för mig!

Idag fyller min käre sambo år. Synd bara att han inte kommer hem förräns ikväll. Men jag tänkte ordna mysmiddag med tända ljus och grejer. Tror nog att det kan uppskattas.

Har suttit och läst igenom inlägget jag postade för ett tag sen, ”Jag ger upp…”. Det har varit en massa turer fram och tillbaka, men nu har jag klarlagt för personen i fråga att jag inte orkar längre. Jag inser också att själva inlägget verkar vara väldigt krasst och med hårda ord. För att förtydliga så HAR personen ställt upp för mig också, och det betydde mycket då. Men som jag påpekade i inlägget; det var längesen… Det senaste halvåret ungefär har det varit nån form av envägskommunikation typ. Jag har försökt och försökt, men det har knappast resulterat i något. Vi har umgåtts ett fåtal gånger, och det har visserligen känts bra då. Men jag tycker inte att det är värt att tjata och tjata och tjata för dessa sällsynta tillfällen. Det tar oerhört mycket energi. När jag bodde i Sollentuna (i 1,5 år) fick jag besök EN gång. En enda. Nog för att jag var i personens hemtrakter oftare och det var smart att passa på att träffas då, men ändå. En gång? På ett och ett halvt år.
Och – jag tycker att dubbelmoral är fel. Det verkar personen inte förstå. Ska jag förklara? Om någon tycker att det är fel att jobba när man är sjukskriven och påpekar det för nån annan, så är det väl lika fel när personen i fråga själv jobbar under sin sjukskrivning? Det är väl dubbelmoral om något? Men nej, då heter det ”jag ville inte sätta er i skiten”. Ehh… så om någon annan gör det så gör man fel, men när personen i fråga gör det så är det en god gärning? GAH vad det irriterar mig, och det irriterar mig ännu mer att personen inte verkar förstå. Istället kastas skulden på MIG. Nä, jag ska nog lyda rådet jag fick igår kväll: ”Låt det vara, skit i det nu”. Frågan är bara om jag kan det. Det är så typiskt mig att engagera mig så djupt i sånt här. Jag VET ju att jag inte har gjort fel, varför kan jag inte bara släppa det? Jag får avreagera mig på gitarren. Igår klarade jag att spela både ett rent C-ackord och ett rent G-ackord, plus en massa andra roliga grejer; Dm7, Dm6 och Dsus. Det roliga var att de sista var bra mycket enklare än de första. Men det låter flashigt att säga att ”jag kan spela sjuor och sus!”. Fortfarande hävdar jag dock att det är BRA mycket lättare att ta ackord på pianot. Man behöver inte bryta fingrarna av sig, och man får inte blåsor på fingertopparna. :) Men det är skitkul att spela gitarr!

Nu ska jag ta en till kopp kaffe och försöka få tag på svärmor för att fråga om jag kan låna bilen, så jag kan hämta R ikväll. Iofs, får jag inte tag på henne får jag väl åka och hämta bilen ändå, och lämna en lapp där det står att jag har lånat den. Det känns dock lite dumt.
Nåja, kaffe var det.

*off*

Nu har jag fått nog av att försöka och försöka utan att det resulterar i något. Jag har gång på gång skickat ut inbjudan men bara fått till svar att ”jag kan inte då” eller liknande. Inget intresse sedan från andra hållet, inga initiativ. Det motiverar inte mig att fortsätta bjuda till.

Jag är trött på att vara den där snälla som ställer upp jämt. Jag har lyssnat, jag har stöttat, jag har brytt mig. Jag har till och med fixat jobb åt personen i fråga, men inte ens det verkar vara bra. Trodde det skulle hjälpa till att lyfta, men tydligen har det snarare blivit en belastning. Trist, det var inte vad jag hade hoppats på.

Men nu får det vara nog. Vår relation får reduceras till bekantskap istället. Jag orkar inte vara den där förstående vännen längre. Inte när jag knappt får något tillbaka. Jag kräver inte gentjänster, men att bara ge utan att få är inte roligt i längden. Jag mår inte heller bra, men ändå har jag satt andra främst, för att jag vet att de behöver det just då. När får jag det av dig? Det var längesen…

Folk tassar på tå för att de vet att skalet runt dig är så skört att det rasar för minsta lilla. Men jag tänker fan inte mesa runt så. Jag är hellre rak och öppen och säger som det är. Det betyder inte att jag är elak, men jag anser att det inte går att tassa runt problemen, det löser ingenting. Kanske har jag varit FÖR rak för din smak? Trist, men det är så jag är. Jag tänker inte låtsas som att det regnar, för jag vet att allt kommer upp till ytan förr eller senare i alla fall, bättre då att ta tjuren vid hornen direkt och bli av med skiten. Jösses vad jag häver ur mig klicheer. Men det är så det är. Duger det inte så är det ditt val.

Jag tycker bara att det är synd att jag har lagt ner så mycket energi på det här, och nu känns det som att det har varit förgäves. Jag sträcker ut handen gång på gång, men den fattas aldrig direkt… utan det kommer undanflykter som ”snart”, ”sen”, ”inte nu”… nähä, men SKIT I DET DÅ! Nu finns ingen hand kvar att ta tag i när du tycker att du behöver det. Sorry, men jag orkar bara inte. Min snällhet har en gräns. Och från och med nu erbjuds den bara till dem som verkligen förtjänar det.

Jag vet inte ens om du läser det här, men jag är nog för jävla feg för att skriva det i ett mail direkt till dig som jag hade tänkt egentligen… men på nåt sätt måste jag få ur mig det.

Så för att summera:

JAG TÄNKER INTE VARA SNÄLL LÄNGRE! JAG HAR FÅTT NOG! LÅT MIG VARA!