Posts Tagged ‘Humor’

Ur vuxenmun.

Sitter och fikar med Zilla, och vi pratar en massa. Av någon anledning kommer vi in på hennes grannar, en thailändsk familj.

Zilla: ”Ja, de brukar ju ha ytterdörren öppen och spela thailändsk massagemusik.
Jag: ”Thailändsk massagemusik?!
Zilla: ”Ja, sån här pling-plongmusik.

Dagens ord: thailändsk massagemusik.

Lovely!

Dagens gapskratt.

Satt o spelade Wordfeud med Missy, o tyckte att hon utklassade mig helt. Så jag skrev i chatten att nu fick hon faktiskt ta o sluta med det. Då fick jag en bild i ett mms:


Min första kommentar var ”Oh shit!! Där kan man snacka om utklassning!” Sen utspelade sig följande konversation:

Missy: Men öppningsordet ”prunkar”!!!
Jag: Haha, jaa? Prunkar? Som i prunkande växter. Läste du nåt annat? ;)
Missy: Ha ha! Jaa!!
Jag: Låt mig gissa, du läste p-runkar! Isf blev det ju helt plötsligt hysteriskt roligt!! Haha!
(lite senare)
Missy: Jag har dyslexi-tourettes. Läser bara snusk!!!

Tack Missy för dagens gapskratt. Jag har skrattat så tårarna sprutat! O jag har dessutom numera ett nytt ord i min vokabulär.

Dyslexi-tourettes.

Hjärnsläpp by Mogi.

Ibland (ganska ofta) pratar jag utan att tänka först. Ibland tänker jag inte överhuvudtaget. Jag bara pratar. Ibland tänker jag helt åt helvete.

Igår satt jag och kollega A i matsalen o hade rast, bara vi två, o pratade om allt o ingenting. Ibland gör vi så, istället för att gå ner i personalrummet där alla andra sitter så sätter vi oss vid ett bord i matsalen med varsin kopp kaffe. Där är det lugnt o skönt, o ibland är det faktiskt skönt att slippa en massa babblande för en stund. Vi jobbar trots allt på en förskola, där det är liv o rörelse hela tiden.

Hursomhelst. När rasten var slut skulle vi gå tillbaka till våra avdelningar. Hennes ligger närmast, o precis intill finns en toalett. Jag brukar passa på att gå på toa just i slutet av rasten (eftersom man inte vet när man hinner göra det nästa gång) o det var precis vad jag skulle göra nu också.

I hallen mellan kollega A’s avdelning o toaletten mötte vi kollega B (som jobbar tillsammans med kollega A) med ett par galonbyxor i handen. På en bänk satt några av avdelningens barn.

Kollega A (till kollega B): ”Är ni på väg in?”
Kollega B: ”Nej, de har samtal därinne.” (det vill säga kollega P, som också jobbar med dem, o barn på avdelningen)
Jag (som står med handen på handtaget till toadörren, utbrister förvånat): ”På toaletten?!”

Ridå.

God Jul!

God Jul vill jag önska er alla, och det med en söt liten dikt om tio små tomtenissar:

Midvinternattens köld är hård,
tio små nissar i djupsnö går.
Rävsax gömd under skynke vitt
knipsar Nisse av på mitt.
Livsanden snabbt för honom tryter
snart i eget blod han flyter.

Nio små nissar i midnattstimma
traskar fram i månljusstrimma.
Ugglan hoar från sitt näste
istapp faller tyst från fäste.
Nisse spetsas utav tappen.
Tomte ligger död på trappen.

Utanför dörren står gröten och ångar
åtta nissars intresse den fångar.
Under stigande hunger fatet de nalkar
en stackars tomte på kanten halkar.
Han sliter, han kämpar, han svettar sig blöt
men sjunker likväl i kvicksandslik gröt.

Många springor stugan har
där sju små nissar in sig tar.
Katten som bak dörren ruva
slukar Nisse med hull och luva.
Resterna av tomtehand
suger Misse bort från tand.

Sex små nissar mot julbordet ila
snabbt de uppför bordsben kila.
När sista tomten över kanten hasar
han tappar greppet och nedåt rasar.
Faller nedåt likt ett lod.
Mattan röd av tomteblod.

Tomtar fem i väldig iver
springer runt, ty hungern river.
Nisse snubblar på sitt skägg
faller rätt på knivens egg.
Lilla Nisse, stackars saten
rinner ut i sillsalaten.

Fyra nissar har festat på sill
och nu de törsten släcka vill.
Mot glöggen de ilar i samlad tropp
och tar för sig i varsin kopp.
Ner faller Nisse i glögghett hav
likt en skållad mandel hans skinn faller av.

Tre små tomtar i granen sig svingar
mellan ljus och änglavingar.
Nisse sig för nära våga
strax han står i ljusan låga.
Doftar snart likt vidbränd stek.
Ångrar då sin ystra lek.

Två små nissar omkring sig tittar
en smällkaramell då de hittar.
Nisse ner på den då hoppar
men detta den ej stoppar.
I tak, på golv, på gardin med frans
finns nu Nisses hjärnsubstans.

Husbonn stiger upp i natten
för att kasta lite vatten.
Under husbonns tunga toffla
Nisse blir till krämig våffla.
Snön ligger vit lite här och var.
Inte en jäkla tomte finns kvar.

Okej.

Ringde närakuten förut för att kolla om jag kunde få komma dit. Men eftersom jag inte är döende (det var inte vad sköterskan i luren sa, men det var en sådan attityd hon hade) så ska jag ta alvedon/ipren och vila i helgen, och sen kontakta min vårdcentral på måndag. Jaha. Då vet jag vem som hänger på luren klockan åtta på måndag morgon.

Halsen är en smärre katastrof idag. Jag låter ungefär som om jag skulle hällt i mig ett par kubik sågspån. Och så hostan på det. Jippi.

Sitter nu och laddar för att ta mig upp till centrum. Måste köpa hö till grisarna, plus en ny vattenflaska till tjejerna (eftersom jag råkade tappa den nuvarande i golvet och den fick en stor spricka = läckage). Och när jag ändå är uppe i centrum borde jag passa på att gå in på bolaget och köpa present till fina A som fyller år imorgon. Just det, måste göra ett kort till henne också. Fast det sistnämnda är ju inte så ansträngande, så det ska nog gå bra. Det är turen upp till centrum som känns som mission impossible. Nåja… resten av helgen ska jag ändå bara vila.

Igår sov jag ju ett antal timmar i soffan (och på bussen). Sen sov jag 11 timmar till när jag väl la mig i sängen. Och jag var fortfarande trött när jag vaknade vid tio. Nu är klockan strax efter ett och jag känner en längtan efter att få sova lite igen. Det är väl ett tecken på att man inte är på topp, va? Men jag måste upp till centrum först. Sen kan jag sova resten av dagen.

Och så ska jag drömma om att ett mirakel sker och att jag är frisk när jag vaknar. Eller imorgon. Det räcker om jag är frisk imorgon. Det är väl inte för mycket begärt?

Lyckades förresten skrämma bort en tant från Jehovas idag. Hon ringde på dörren, jag öppnade i morgonrock och med håret åt alla håll. Hon tittade förskräckt på mig och sa tyst ”Förlåt, nu väckte jag dig va?” (klockan var runt 12, så jag var knappast nyvaken).
”Näe, det är ingen fara. Men jag är inte intresserad”, kraxade jag ansträngt fram och pekade på broschyrerna hon höll i.
Tanten spärrade upp ögonen (jag lät rent ut sagt för jävligt och hon trodde väl att jag var besatt av demoner eller nåt) och stammade ”Nä…hä….hä. O-o-o-kej.”
Jag log mitt allra raraste leende och drog igen dörren utan att säga något mer. Tror knappast att just den tanten kommer ringa på här igen…

Humor.

Facebook har börjat med nån ny grej, att man ska tagga bilder som ploppar upp i en ruta i högermarginalen. Till bilden som visas finns en liten bildtext, där det står ”Whose face is this?” och så är det meningen att man ska skriva personens namn.

Jag stör mig mest på den där rutan, och brukar inte ägna den någon större uppmärksamhet. Men då och då händer det att jag tittar lite åt det hållet, och det var precis vad som hände alldeles nyss.

Min första reaktion när jag snabbt såg bilden var ”Vem fan är det där?”. Sen tittade jag en gång till, och började gapskratta. För bilden jag såg var den här:

Whose face is this?Ja, vems ansikte är det egentligen? Känner ni igen henne? Det gjorde uppenbarligen inte jag…

bloglovin

Dagens skönaste.

Är just uppkommen ur ett långt varmt bad. Efter 9 arbetsdagar på rad börjar jag bli ganska sliten, så det var skönt att sjunka ner i värmen bland en massa skum och tända ljus, med en bra bok i händerna, och bara njuta en stund. Jag tänker dock inte klaga, för det är jätteroligt att jobba, och pengarna jag får för det sitter definitivt inte fel. Får dessutom träffa både underbara ungar och underbara kollegor varje dag.

Nästan hela den här veckan har jag varit på samma avdelning på förskolan, och där jobbar bland annat A. Hon och jag funkar jäkligt bra ihop, vi har ungefär samma syn på barnen och verksamheten och hur vi vill jobba. Dessutom har hon en stor portion humor, så vi driver friskt med varandra och det blir många skratt varje dag. Det, och att jag verkligen älskar att jobba med barn, gör att det är roligt att gå till jobbet varje dag. Det är värt alla tidiga morgnar, som jag som nattuggla egentligen inte alls gillar.

Imorgon börjar jag jobba 7.30, vilket innebär att jag får gå upp runt 5. Har en timmes resväg, plus att det är gångtid till och från bussar och tåg. Åker dessutom lite tidigare än jag ”behöver”, för att ha lite marginal om det är förseningar. Tar jag den senaste möjliga bussen härifrån är jag framme vid jobbet ca fyra minuter innan jag börjar, och om allt går enligt tidtabell så funkar det. Men vid minsta försening så missar jag mitt anslutningståg, och hinner inte i tid. Alltså åker jag härifrån ungefär tjugo minuter ”för tidigt”. Men då hinner jag i bästa fall ta en kopp kaffe innan jag går till avdelningen, och jag slipper framförallt stressa.

På rasten idag, när jag som vanligt satt i personalrummet med en kopp kaffe i handen och babblade med några kollegor som hade rast samtidigt, så fick jag höra dagens skönaste lilla historia. En av kollegorna som jobbar på avdelningen med de äldsta barnen, en avdelning jag inte har varit särskilt mycket på – men jag var där ett par dagar nyligen, hade följande konversation med ett av barnen igår:

Barnet: ”Varför är inte du en sån fröken som Monika?”
Kollegan: ”Vad menar du?”
Barnet: ”Jo, men en sån som är lite här och lite där.”

En fröken som är ”lite här och lite där” – en sexårings syn på vikarier. Helt underbart! Fast den stackars kollegan hade det inte helt lätt när hon skulle försöka förklara skillnaden mellan ordinarie och vikarierande personal, på ett sätt så barnet skulle kunna förstå… ;)

Något annat som lätt kan kategoriseras in under ”dagens skönaste”, är dagens vägning. Jag har stått still på 77,o kg ett tag nu, och förvisso är jag rätt nöjd med det eftersom jag åtminstone inte har gått upp i vikt, men som alltid är det lite frustrerande när det ”aldrig” blir ett minus på vågen. Men idag lossnade det äntligen igen! Imorse vägde jag 76,7 kg. Så lite har jag inte vägt på evigheter! Pratade med mamma förut och försökte komma fram till när det kunde ha varit. Gissningsvis var det i slutet av högstadiet, eller möjligen första året på gymnasiet. Alltså ungefär 14-15 år sen. Så det känns jäkligt bra!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 76,7 kg (100325) (BMI 29,2)

Totalt: -17,1 kg

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 1,8 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök 21/4)

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 6,8 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 14,7 kg

Nu är det dags att krypa ner under täcket och få några timmars sömn innan jag ger mig i kast med min tionde arbetsdag på rad. I helgen är jag ledig, och det ska bli SÅ skönt! Nästa vecka vet jag inget om än, men förhoppningsvis blir det lite jobb iaf :)

bloglovin

Om ett förlösande skratt.

Kursen jag läser i skolan just nu är vansinnigt rolig. ”Konfliktbearbetning genom dynamisk pedagogik” heter den. För att beskriva lite vad vi gör, så kan jag berätta att vi vid varje lektionstillfälle använder oss av många olika medel för att diskutera/bearbeta/gestalta känslor, egenskaper, tankar, problem etc. Vi målar, agerar, dansar, leker, diskuterar, jobbar med lera… varje lektionspass består till 99% av praktiska övningar. Precis i början var det lite pinsamt, jag kände bara två i gruppen sen tidigare (dessutom inte särskilt väl, men vi läste förra kursen ihop) och det var lite svårt att våga släppa loss.

Nu har vi gått snart fyra veckor på kursen, och det märks hur mycket mer spontana alla vågar vara. Vi har roligt tillsammans, det är en utmaning att använda så många olika övningar som vi gör, och när det är något som ska utföras i par/grupp uppmanas vi alltid att välja någon vi inte har jobbat med innan/jobbat väldigt lite med. Att vi gör på det viset ger en mycket bättre sammanhållning i gruppen än vad det hade varit om vi hela tiden hade jobbat med någon vi kände oss ”trygga” med. På det här sättet lär man känna alla på ett mycket bättre sätt, och man vågar agera ut på ett helt annat vis.

Idag jobbade vi med olika statusövningar. Låg vs. hög status. I en av övningarna vi gjorde skulle vi jobba i par, där den ena först skulle agera med hög status och den andra med låg. Vi skulle hitta på en situation att agera utifrån. Sedan skulle man, utan att avbryta agerandet, växla status så att den med hög status blev låg och tvärtom. Jag och N jobbade tillsammans. Jag hade hög status från början, och N hade låg. Situationen var att jag hade trängt mig före i busskön, och ansåg mig ha full rätt att göra så i och med att jag hade hög status. N, som alltså hade låg status, försökte få mig att förstå att det inte var ok att göra så, genom att vädja och lirka.

Sedan, utan minsta förvarning, växlade N till hög status och tokröt ”MEN STÄLL DIG I KÖN!!!!”. Jag blev först helt paff, sen började jag gapskratta, för det blev så otroligt komiskt. Jag känner att det är svårt att förklara med ord, men tänk er Gollum. När han liksom slits mellan sina två personligheter – Smeagol och Gollum. Först sitter han och är jättesöt och vänlig, för att sen på en sekund förvandlas till ett monster. Precis så var det N gjorde. Och hon var inte ens beredd på det själv, så hon blev lika paff som jag och började också gapskratta. Sen var det ju kört för oss att fortsätta med den övningen, vi bara vred oss av skratt så fort vi ens försökte titta på varandra, och tårarna sprutade för fullt. Vår dramastudent S, som gör sin praktik i vår grupp, kom och frågade om det ”gick bra för oss” när vi, typ fem minuter senare, fortfarande inte hade slutat skratta. Stackaren måste ha trott att vi var helt galna, när vi bara kunde få fram osammanhängande ljud och grymtningar till svar.

Men det var så underbart att få skratta sådär riktigt från djupet. Nog för att vi faktiskt har skrattat på varenda lektionspass, men det här var nåt i hästväg. Det är nästan så att jag börjar fnissa för mig själv när jag tänker på det nu, mer än tolv timmar senare. Och som sagt, det är i princip omöjligt att förklara i ord så att ni förstår. Ni skulle ha varit där och sett det, helt enkelt.

Nu är det dags att krypa ner i sängen så jag orkar upp imorgon. Klockan 9 ska jag vara i skolan och se på en film. Sen ska vi sitta i studiegruppen (som består av mig och fyra till) och skriva dels en text kring en bok vi har läst, dels en text om museibesöket vi gjorde förra veckan. Och efter det ska jag jobba. Lååång dag! Men förhoppningsvis givande :)

bloglovin

Dagens vikt, och lite internhumor.

Ett bra tag nu har det visats samma siffror varje gång jag ställt mig på vågen. Förvisso har det känts bra att det inte har varit plus någon gång (mer än nåt hekto eller två), men samtidigt blir jag lite frustrerad när det inte händer något åt andra hållet. Jag är väl medveten om att det är fullt normalt, att man står still då och då. Det får mig absolut inte att vilja ge upp, men det är bra mycket roligare när vågen visar ett minus.

Idag ställde jag mig på vågen igen, och trodde att jag i vanlig ordning skulle få se siffror runt 86,5 kg. Har liksom vant mig vid det. Men icke! Nu visade vågen 85,8 kg! Jag har alltså gått ner ytterligare 0,8 kg sedan den 5 november. Och jag har bara 0,8 kg kvar till den här månadens mål, som ”ska” vara uppnått om drygt 3 veckor. Nu jävlar känns det som att motivationen fick sig en rejäl kick. :)

Totalt har jag nu gått ner 8 kg. På drygt två månader. Förvisso försvann ju 6,7 av dessa kilon redan första månaden, men ändå. Jag är jäkligt stolt över mig själv.

Om en stund kommer mamma hit. Hon ska hjälpa mig att fixa mina favoritbyxor så att jag slipper tappa dem. Inte för att jag direkt tappar dem än, men det är inte så långt kvar tills jag gör det. Och det vore väldigt skönt att kunna använda dem utan att behöva dra upp dem jämt och ständigt, som jag faktiskt får göra nu.

Men jag säger som jag brukar säga: Det är mina byxor, men det är inte mitt fel.

Förklaring? För drygt nio år sen hade Katta en avskedsfest innan hon skulle flytta till Luleå för att plugga. Jag hade då på mig ett par byxor som var ganska låga i midjan. Och varje gång jag satte mig ner, eller rörde mig för mycket, gled de ner. Vid ett tillfälle när jag satte mig så hade alla väldigt roligt åt att byxorna åkte ner såpass att halva rumpan syntes, typ. Jag skulle då försvara mig, och tänkte säga något i stil med att ”Jag kan inte hjälpa att de här byxorna åker ner hela tiden, det är ju inte mitt fel att de gör det”, men det som kom ut ur munnen på mig var just ”Det är mina byxor, men det är inte mitt fel.” Och det har jag fått höra sedan dess.

Å andra sidan kan jag hämnas på Katta genom att fråga henne hur många vita stjärnor som finns på den mikrokinesiska flaggan. Vi spelade TP en nyårsafton för 5-6 år sen, och när Katta skulle läsa en fråga stod det ”Hur många vita stjärnor finns på den mikronesiska flaggan?” Men hon läste fel, och läste mikrokinesiska istället. Det hade vi väldigt roligt åt då, och hon har såklart fått höra det då och då sen dess. När jag fyllde år nu senast kom vi in på det, och skojade om att man borde ta det TP-kortet och rama in det. Sagt och gjort, jag letade upp kortet och scrappade snabbt ihop en enkel tavla som Katta fick med sig. Den finns att beskåda under ”Scrapping 2009″, bland ”Övrigt scrappat”. Och svaret på hur många stjärnor som finns på flaggan är: fyra. Så nu vet ni det. Säkert mycket användbar information…

bloglovin

Lite foton…

090529:

 

Avslutningsfest med Haningekören. Mamma och B spexade med en duett, och såhär fin var hon då ;)

Avslutningsfest med Haningekören. Mamma och B spexade med en duett, och såhär fin var hon då ;)

 

 

 

 

090605:

 

Gick förbi en bil där denna fina "bot" satt på framrutan.

Gick förbi en bil där denna fina "bot" satt på framrutan.

 

090612:

 

En helt underbar skylt! Visst blir man lite sugen på flafel, humos och nöt kött? :)

En helt underbar skylt! Visst blir man lite sugen på flafel, humos och nöt kött? :)