Posts tagged ‘Humor’

Facebook har börjat med nån ny grej, att man ska tagga bilder som ploppar upp i en ruta i högermarginalen. Till bilden som visas finns en liten bildtext, där det står ”Whose face is this?” och så är det meningen att man ska skriva personens namn.

Jag stör mig mest på den där rutan, och brukar inte ägna den någon större uppmärksamhet. Men då och då händer det att jag tittar lite åt det hållet, och det var precis vad som hände alldeles nyss.

Min första reaktion när jag snabbt såg bilden var ”Vem fan är det där?”. Sen tittade jag en gång till, och började gapskratta. För bilden jag såg var den här:

Ja, vems ansikte är det egentligen? Känner ni igen henne? Det gjorde uppenbarligen inte jag…

Är just uppkommen ur ett långt varmt bad. Efter 9 arbetsdagar på rad börjar jag bli ganska sliten, så det var skönt att sjunka ner i värmen bland en massa skum och tända ljus, med en bra bok i händerna, och bara njuta en stund. Jag tänker dock inte klaga, för det är jätteroligt att jobba, och pengarna jag får för det sitter definitivt inte fel. Får dessutom träffa både underbara ungar och underbara kollegor varje dag.

Nästan hela den här veckan har jag varit på samma avdelning på förskolan, och där jobbar bland annat A. Hon och jag funkar jäkligt bra ihop, vi har ungefär samma syn på barnen och verksamheten och hur vi vill jobba. Dessutom har hon en stor portion humor, så vi driver friskt med varandra och det blir många skratt varje dag. Det, och att jag verkligen älskar att jobba med barn, gör att det är roligt att gå till jobbet varje dag. Det är värt alla tidiga morgnar, som jag som nattuggla egentligen inte alls gillar.

Imorgon börjar jag jobba 7.30, vilket innebär att jag får gå upp runt 5. Har en timmes resväg, plus att det är gångtid till och från bussar och tåg. Åker dessutom lite tidigare än jag ”behöver”, för att ha lite marginal om det är förseningar. Tar jag den senaste möjliga bussen härifrån är jag framme vid jobbet ca fyra minuter innan jag börjar, och om allt går enligt tidtabell så funkar det. Men vid minsta försening så missar jag mitt anslutningståg, och hinner inte i tid. Alltså åker jag härifrån ungefär tjugo minuter ”för tidigt”. Men då hinner jag i bästa fall ta en kopp kaffe innan jag går till avdelningen, och jag slipper framförallt stressa.

På rasten idag, när jag som vanligt satt i personalrummet med en kopp kaffe i handen och babblade med några kollegor som hade rast samtidigt, så fick jag höra dagens skönaste lilla historia. En av kollegorna som jobbar på avdelningen med de äldsta barnen, en avdelning jag inte har varit särskilt mycket på – men jag var där ett par dagar nyligen, hade följande konversation med ett av barnen igår:

Barnet: ”Varför är inte du en sån fröken som Monika?”
Kollegan: ”Vad menar du?”
Barnet: ”Jo, men en sån som är lite här och lite där.”

En fröken som är ”lite här och lite där” – en sexårings syn på vikarier. Helt underbart! Fast den stackars kollegan hade det inte helt lätt när hon skulle försöka förklara skillnaden mellan ordinarie och vikarierande personal, på ett sätt så barnet skulle kunna förstå… ;)

Något annat som lätt kan kategoriseras in under ”dagens skönaste”, är dagens vägning. Jag har stått still på 77,o kg ett tag nu, och förvisso är jag rätt nöjd med det eftersom jag åtminstone inte har gått upp i vikt, men som alltid är det lite frustrerande när det ”aldrig” blir ett minus på vågen. Men idag lossnade det äntligen igen! Imorse vägde jag 76,7 kg. Så lite har jag inte vägt på evigheter! Pratade med mamma förut och försökte komma fram till när det kunde ha varit. Gissningsvis var det i slutet av högstadiet, eller möjligen första året på gymnasiet. Alltså ungefär 14-15 år sen. Så det känns jäkligt bra!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 76,7 kg (100325) (BMI 29,2)

Totalt: -17,1 kg

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 1,8 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök 21/4)

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 6,8 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 14,7 kg

Nu är det dags att krypa ner under täcket och få några timmars sömn innan jag ger mig i kast med min tionde arbetsdag på rad. I helgen är jag ledig, och det ska bli SÅ skönt! Nästa vecka vet jag inget om än, men förhoppningsvis blir det lite jobb iaf :)

Kursen jag läser i skolan just nu är vansinnigt rolig. ”Konfliktbearbetning genom dynamisk pedagogik” heter den. För att beskriva lite vad vi gör, så kan jag berätta att vi vid varje lektionstillfälle använder oss av många olika medel för att diskutera/bearbeta/gestalta känslor, egenskaper, tankar, problem etc. Vi målar, agerar, dansar, leker, diskuterar, jobbar med lera… varje lektionspass består till 99% av praktiska övningar. Precis i början var det lite pinsamt, jag kände bara två i gruppen sen tidigare (dessutom inte särskilt väl, men vi läste förra kursen ihop) och det var lite svårt att våga släppa loss.

Nu har vi gått snart fyra veckor på kursen, och det märks hur mycket mer spontana alla vågar vara. Vi har roligt tillsammans, det är en utmaning att använda så många olika övningar som vi gör, och när det är något som ska utföras i par/grupp uppmanas vi alltid att välja någon vi inte har jobbat med innan/jobbat väldigt lite med. Att vi gör på det viset ger en mycket bättre sammanhållning i gruppen än vad det hade varit om vi hela tiden hade jobbat med någon vi kände oss ”trygga” med. På det här sättet lär man känna alla på ett mycket bättre sätt, och man vågar agera ut på ett helt annat vis.

Idag jobbade vi med olika statusövningar. Låg vs. hög status. I en av övningarna vi gjorde skulle vi jobba i par, där den ena först skulle agera med hög status och den andra med låg. Vi skulle hitta på en situation att agera utifrån. Sedan skulle man, utan att avbryta agerandet, växla status så att den med hög status blev låg och tvärtom. Jag och N jobbade tillsammans. Jag hade hög status från början, och N hade låg. Situationen var att jag hade trängt mig före i busskön, och ansåg mig ha full rätt att göra så i och med att jag hade hög status. N, som alltså hade låg status, försökte få mig att förstå att det inte var ok att göra så, genom att vädja och lirka.

Sedan, utan minsta förvarning, växlade N till hög status och tokröt ”MEN STÄLL DIG I KÖN!!!!”. Jag blev först helt paff, sen började jag gapskratta, för det blev så otroligt komiskt. Jag känner att det är svårt att förklara med ord, men tänk er Gollum. När han liksom slits mellan sina två personligheter – Smeagol och Gollum. Först sitter han och är jättesöt och vänlig, för att sen på en sekund förvandlas till ett monster. Precis så var det N gjorde. Och hon var inte ens beredd på det själv, så hon blev lika paff som jag och började också gapskratta. Sen var det ju kört för oss att fortsätta med den övningen, vi bara vred oss av skratt så fort vi ens försökte titta på varandra, och tårarna sprutade för fullt. Vår dramastudent S, som gör sin praktik i vår grupp, kom och frågade om det ”gick bra för oss” när vi, typ fem minuter senare, fortfarande inte hade slutat skratta. Stackaren måste ha trott att vi var helt galna, när vi bara kunde få fram osammanhängande ljud och grymtningar till svar.

Men det var så underbart att få skratta sådär riktigt från djupet. Nog för att vi faktiskt har skrattat på varenda lektionspass, men det här var nåt i hästväg. Det är nästan så att jag börjar fnissa för mig själv när jag tänker på det nu, mer än tolv timmar senare. Och som sagt, det är i princip omöjligt att förklara i ord så att ni förstår. Ni skulle ha varit där och sett det, helt enkelt.

Nu är det dags att krypa ner i sängen så jag orkar upp imorgon. Klockan 9 ska jag vara i skolan och se på en film. Sen ska vi sitta i studiegruppen (som består av mig och fyra till) och skriva dels en text kring en bok vi har läst, dels en text om museibesöket vi gjorde förra veckan. Och efter det ska jag jobba. Lååång dag! Men förhoppningsvis givande :)

Ett bra tag nu har det visats samma siffror varje gång jag ställt mig på vågen. Förvisso har det känts bra att det inte har varit plus någon gång (mer än nåt hekto eller två), men samtidigt blir jag lite frustrerad när det inte händer något åt andra hållet. Jag är väl medveten om att det är fullt normalt, att man står still då och då. Det får mig absolut inte att vilja ge upp, men det är bra mycket roligare när vågen visar ett minus.

Idag ställde jag mig på vågen igen, och trodde att jag i vanlig ordning skulle få se siffror runt 86,5 kg. Har liksom vant mig vid det. Men icke! Nu visade vågen 85,8 kg! Jag har alltså gått ner ytterligare 0,8 kg sedan den 5 november. Och jag har bara 0,8 kg kvar till den här månadens mål, som ”ska” vara uppnått om drygt 3 veckor. Nu jävlar känns det som att motivationen fick sig en rejäl kick. :)

Totalt har jag nu gått ner 8 kg. På drygt två månader. Förvisso försvann ju 6,7 av dessa kilon redan första månaden, men ändå. Jag är jäkligt stolt över mig själv.

Om en stund kommer mamma hit. Hon ska hjälpa mig att fixa mina favoritbyxor så att jag slipper tappa dem. Inte för att jag direkt tappar dem än, men det är inte så långt kvar tills jag gör det. Och det vore väldigt skönt att kunna använda dem utan att behöva dra upp dem jämt och ständigt, som jag faktiskt får göra nu.

Men jag säger som jag brukar säga: Det är mina byxor, men det är inte mitt fel.

Förklaring? För drygt nio år sen hade Katta en avskedsfest innan hon skulle flytta till Luleå för att plugga. Jag hade då på mig ett par byxor som var ganska låga i midjan. Och varje gång jag satte mig ner, eller rörde mig för mycket, gled de ner. Vid ett tillfälle när jag satte mig så hade alla väldigt roligt åt att byxorna åkte ner såpass att halva rumpan syntes, typ. Jag skulle då försvara mig, och tänkte säga något i stil med att ”Jag kan inte hjälpa att de här byxorna åker ner hela tiden, det är ju inte mitt fel att de gör det”, men det som kom ut ur munnen på mig var just ”Det är mina byxor, men det är inte mitt fel.” Och det har jag fått höra sedan dess.

Å andra sidan kan jag hämnas på Katta genom att fråga henne hur många vita stjärnor som finns på den mikrokinesiska flaggan. Vi spelade TP en nyårsafton för 5-6 år sen, och när Katta skulle läsa en fråga stod det ”Hur många vita stjärnor finns på den mikronesiska flaggan?” Men hon läste fel, och läste mikrokinesiska istället. Det hade vi väldigt roligt åt då, och hon har såklart fått höra det då och då sen dess. När jag fyllde år nu senast kom vi in på det, och skojade om att man borde ta det TP-kortet och rama in det. Sagt och gjort, jag letade upp kortet och scrappade snabbt ihop en enkel tavla som Katta fick med sig. Den finns att beskåda under ”Scrapping 2009″, bland ”Övrigt scrappat”. Och svaret på hur många stjärnor som finns på flaggan är: fyra. Så nu vet ni det. Säkert mycket användbar information…

När jag inte trodde det kunde bli mer pajkastning och sandlådenivå visade det sig att det gick. Och jag tror dessutom tyvärr att det kan gå ännu lägre. Men den klockrenaste delen av det som utspelades här igår måste jag dela med mig av. Egentligen skulle jag väl kunna berätta allt, även den konversationen som föranledde besöket, men jag hänger inte ut någon. Oavsett om den personen förtjänar det eller ej. Jag håller hellre en konversation öga mot öga. Kan ju i allafall, för att ni ska förstå själva citatet, förklara att det handlade om en kartong som stått här ett tag. En kartong som personen har blivit ombedd att hämta vid tre tillfällen. Till slut, efter många om och men och ytterligare pajkastning, kom personen, och fick först höra ett sanningens ord från min mamma, om hur man behandlar andra. Det blev en del skrik från den andra personen, och så kom då detta klockrena citat:

M (mamma): ”Det här är MIN lägenhet, här pratar jag så mycket jag vill. Sluta skrik åt mig, annars kastar jag ut dig. Och sen kastar jag ut din låda genom balkongen.”
P (personen): ”DÅ ANMÄLER JAG DIG!”
Slut citat

Som sagt, tillåt mig småle lite. Ursäkta mig, men anmäla? För vad? Kast med liten kartong? Jag satt i soffan och kunde knappt hålla mig för skratt. Vem behöver komediserier med en sådan här person i närheten? Förvisso, fars kan vara roligt men då önskar jag en annan rollbesättning, tack. Så ledsen hördu, det du försöker kasta på oss fastnar tyvärr inte. Leta upp några som inte känner till så mkt om den ”förra” tiden och kör det här spelet med dem. Att gå runt med så mycket hat i blicken kan heller inte vara hälsosamt. Och du kanske ska försöka säga vad DU själv tycker och anser istället för att säga ”men mina vänner tycker..”"men mina vänner vet..”"men blablabla” Berätta gärna din åsikt, men blanda inte in deras. Om de tycker något är de mer än välkomna hit så kan vi prata.

Jag har mer, vill du höra?

I  övrigt har jag och lite annat AcQuirefolk stöttat Fria Röster under deras lunchkonsert idag. Jag fick mig till och med tilldelad en solostämma och en överstäma. Mycket najs. På kvällskvisten var vi i konsertlokalen (Ribbyskolan i Västerhaninge, vår årliga JulCaprice som går av stapeln imorgon (idag, klockan är över midnatt) kl 16.00. För mer information, se http://www.acquire.se/. Vi var några (6)  tappra själar; fyra arbetsföra, en med käpp och så jag med hand i paket. Men det gick alla tiders! Ska bli kul att komma dit imorgon.

Och det råder ingen speciell brist på skjuts för en skadskjuten Mogi :) Blev hämtad vid ytterdörren av S-I och körd till lokalen, han erbjöd även returresa. När vi skulle hem hann körledaren flika in att jag ju kunde åka med honom. Då hörs det från L:s håll – ”Nej nej, jag kör hem henne!” Det blev iaf att jag åkte med L, eftersom gubbarna inte hade filosoferat klart. Men L nöjde sig inte med att köra hem mig, nejdå. Hon har även erbjudit sig att hämta mig imorgon förmiddag också! Vilka fantastiska körvänner jag har!

Nu har jag fått ur mig det väsentligaste av händelserna sen sist, så nu ska jag och jättehanden sjunka ner en bit längre i sängen och SOVA! Puss på er så länge!

Var på Karlsson & co igår med Ann. Först hade vi suttit och pysslat hos henne hela dagen, sen åkte vi hem till mig för ett glas vin innan vi åkte iväg. Jag hade nya skor, vilket innebar att jag hade skavsår redan innan vi kom fram. Står med onda fötter i kön utanför. Jag och Ann står och pratar när vakten tittar på mig.

Vakten: Hur gammal är du?
Jag: Jaa.. ehh… jaa, hur gammal är jag? Ehh… 27 är jag ju!
Vakten: Har du leg?
Ridå.

Okej, det var 27-årsgräns. Bra att han frågar. Men hallå, hur senil är jag som inte ens minns hur gammal jag är? Tilläggas bör att jag inte var särskilt onykter heller. När vakten hade tittat på mitt körkort lämnade han tillbaka det med kommentaren ”Haha, ja det var ju bra!”. VAD var bra? Att jag kom ihåg min ålder? Suck. Har ett nytt minneskort till min mobil, kanske borde köpa ett till mitt huvud också.

På tal om Karlsson & co förresten. Jag har aldrig varit där innan, så det var premiär för min del. Och jag gillade det! Dock var det alldeles för hög bas på musiken inne på ena dansgolvet. Jag och Ann satt vid ett bord, och insåg att om vi satt där tillräckligt länge så skulle vibrationerna i stolen kanske kunna utvecklas till en ganska trevlig upplevelse. Fast vi satt inte kvar tillräckligt länge för att ta reda på det. Istället gick vi upp till innergården, och jäklar vilket mysigt ställe det var! Trägolv, stora parasoller, palmer, mysljus… det var nästan som att vara utomlands! Så där befann vi oss största delen av den resterande kvällen. ;)

Efteråt slog vi följe med Anns kompisar (som vi hade pratat med inne på Karlsson också) till Kebabhouse för nattamat. Efter det var det nattbussen hem. Förväntade mig dräggfulla ungdomar, då det var ett antal gymnasium i Sthlm som hade studentutspring. Men jag tror aldrig jag har suttit på en nattbuss med så städat folk som då. Det var inte en tillstymmelse till apfulla killar som satt och skrek längst bak i bussen, inga tonårstjejer som satt och grät med sminket rinnande i ansiktet, ingen som returnerade sitt maginnehåll till närmaste papperskorg/säte/golv/kompis knä. Det enda som gjorde att det faktiskt kändes som en nattbuss (förutom tiden på dygnet) var en kille som satt bakom mig. Han ringde säkert 4 ggr till sin (förmodade) flickvän och bedyrade sin kärlek till henne. ”Jag älskar dig, Marie. Jag bryr mig om dig. Jo, jag BRYR mig om dig. Jodå, jag bryr mig OM dig. Jag kommer kämpa för dig allt jag kan. Om jag har druckit? Jo, men du sa ju att jag fick dricka och då gjorde jag det. Jag älskar dig. Jag bryr mig om dig. Jag kommer kämpa för dig allt jag kan. Jo, jag menar det. Jag älskar dig…” osv. Likadant varje samtal. Vågade inte vända mig om och titta på honom. Bekämpade en lust att rakt ut skrika ”det är fyllesnack, Marie!”. Artig och väluppfostrad som jag är så höll jag tyst. Men jag satt och log när jag för fjärde (eller om det var femte?) gången hörde hans ömhetsbetygelser till Marie.

Idag är det nationaldag. Och varmt! Så varmt att man sitter max fem minuter i taget på balkongen, annars brinner man upp. Jag och älsklingen ska grilla idag, men det får vänta tills den värsta hettan har lagt sig. Att stå på en stekhet balkong, vid en varm grill, är inte något vi längtar efter. Men ikväll så!