Mogis del av stjärnhimlen

När jag var och hälsade på Missy med familj för ett tag sen sa hon en sak som fick mig att fundera rejält. Efter mitt besök hos dem skulle jag nämligen åka och hämta upp hunden Micki, som jag brukar vara hundvakt till då och då. Missy frågade då hur jag kände hans matte och husse, och jag berättade att det var hos dem jag var inneboende för några år sen. Och det var när jag bodde hos dem som Micki kom till Sverige (han är hittehund från Spanien, Malaga närmare bestämt, och kom hit genom en av många organisationer som tar hand om hittehundar och sedan omplacerar dem) och blev en del av familjen. Även sedan jag flyttade därifrån har vi hållit kontakten, pratat ibland, setts ibland, och så har jag som sagt varit hundvakt då och då.

I och med det kom vi in på hur mitt boende har varit de senaste åren. Jag var tvungen att tänka efter när det faktiskt var jag var inneboende, och fick då räkna bakåt. Flyttade till den här lägenheten 2006 (flyttade förvisso ut 2008 och tillbaka igen 2009 också), innan dess bodde jag i andra hand norr om stan i 1,5 år – från feb 2005 till aug 2006. Och det var innan andrahandslägenheten som jag var inneboende, också det i 1,5 år – från sommaren 2004 till feb 2005. Innan dess bodde jag hos mamma och/eller pappa ett tag.

Missyfrågade då: ”Men när bodde du hos X då?” (X är min och Missys fd vän, som jag tidigare skrivit om, när det gällde kartongen som skulle hämtas, rättegången och allt som var runt det, för ungefär ett år sen.)
”Vad menar du?” sa jag.
”Jomen, X säger att du har bott där.”
”Eh, nej…? Jag har också fått höra att jag har bott där, men det stämmer inte.”

Till saken hör att jag under hösten  2004 blev hotad på mitt dåvarande jobb, av en pappa till ett av barnen på min avdelning. Det handlade om rena dödshot, och ledde också till rättegång. Pappan blev dock aldrig dömd eftersom han tog livet av sig i häktet. Dessa hot fick mig att må oerhört dåligt under en period, och det var också i den vevan som jag fick diagnosen panikångest. Och just när hoten inträffade så jobbade X extra på samma jobb. Eftersom jag inte vågade vara ensam vet jag att jag sov hos X en del under den första tiden efter hoten, så vi kunde åka till jobbet tillsammans. Men det var inte varje natt, och det rörde sig om max 3-4 veckor totalt. Sov minst lika ofta hemma hos mamma och mötte upp X vid tåget istället.

När det här med kartongen skedde, alltså när jag för tredje (och sista) gången bad X hämta den, fick jag en massa sms från X om vilken hemsk person jag var, hur jag bara hade utnyttjat X, att jag minsann hade bott där i tre månader och så vidare. Dessa tre månader som det påstods att jag hade bott hos X var alltså de 3-4 veckor under hösten 2004 när jag sov där då och då. Jag la aldrig ner någon energi på att ifrågasätta eller dra det vidare för att få reda på hur X kunde få det till att jag hade BOTT där i tre MÅNADER. Tänkte mest att om X vill se det så, må så vara. Jag vet ju hur det verkligen gick till. Orkade inte med en massa tjafs.

Men nu sa Missy till mig att X har sagt att jag har bott där i SEX månader. What?! Tre månader har jag ju hört, men sex månader? Det får mig att fundera över vad X tror att det finns att vinna på att säga att jag har bott där. Och varför den påstådda tiden helt plötsligt har dubblerats? Varför ens hitta på något sådant? För att få sympati från sina ”vänner” och få mig att framstå som en snyltare och parasit?

För det enda andra alternativet, om vi nu ponerar att X inte har hittat på det här, är att jag har haft en sex månader lång minneslucka mellan typ september 2004 och mars 2005. Det går liksom inte heller ihop, i och med att jag flyttade till andrahandslägenheten i februari 2005? Och dessutom minns jag mycket tydligt att jag började studera på Lärarhögskolan i januari 2005.

Herregud. Jag trodde cirkusen med X var över nu. Att X hade gett upp och slutat snacka skit om mig. Jag har inte brytt mig nämnvärt om X det senaste året, bara fått lite uppdateringar från gemensamma vänner/bekanta, eftersom vi råkar ha en del sådana. Och då vill jag poängtera att det inte generellt rör sig om skitsnack. Och för mig är det dessutom så att jag anser att det är upp till var och en att bestämma vilka som är ens vänner. Alltså skulle jag aldrig någonsin tvinga någon av våra gemensamma vänner eller bekanta att välja sida. Vill de umgås med X så har jag inga problem med det. Men JAG har ingen längtan efter att umgås med X. Alltså vet de gemensamma vännerna/bekanta att det inte riktigt är läge att bjuda hem både mig och X på till exempel en liten mysig middag samtidigt. På en lite större fest är det helt okej för mig om X också skulle vara bjuden. Om X har problem med det vet jag inte, men det bryr jag mig ärligt talat inte om heller. Jag kan vara artig och trevlig om det krävs, men mer än så blir det inte. Inget småprat, för jag har ingenting att säga X. Men jag har å andra sidan ingenting att vinna på att vara otrevlig, alltså är jag trevlig istället. Vad jag sedan tycker och tänker är en annan sak.

Men uppenbarligen tänker inte X som jag, eftersom det fortfarande sprids lögner om mig. Jag tänker inte lägga ner någon större energi på det den här gången heller, men det vore intressant att få svar på VARFÖR. Så om någon som känner X , eller möjligen X själv, läser detta, och har en förklaring till varför det påstås att jag har bott hos X i sex månader tar jag gärna emot den.

Och anledningen till att jag väljer att kalla den här personen för X, är helt enkelt för att jag inte vill hänga ut personen ifråga. Oavsett hur illa behandlad jag än anser mig vara av X, har jag absolut ingenting att vinna på att hänga ut X här. Gör jag det sänker jag mig till samma sandlådenivå som jag anser att  X befinner sig på, och det är bara onödigt. Det tar energi och ger ändå ingenting vettigt. Men tro mig, om jag hade velat hänga ut X, så finns det mycket att skriva. Oerhört mycket. Men det är saker som stannar hos mig. Därför väljer jag istället att anonymisera genom att skriva X, och på sätt skyddas X‘s identitet. Endast de som känner X, och som känner till det jag har berättat om i det här inlägget, vet vem jag skriver om. Och de personerna är redan ”inblandade” i och med att de känner mig och/eller X.

Omkring fem månader efter pappas död, vid den tiden då allt det praktiska var avklarat (lägenheten, alla samtal, begravning, gravsättning, bouppteckning), började jag fundera på att låta tatuera in något som skulle symbolisera pappa. Jag ville kunna bära honom med mig hela tiden.

Platsen för tatueringen var given redan från början. På insidan av handleden, ovanför stjärnorna mot handen sett. Det fanns fler anledningar att jag ville ha tatueringen på höger sida; dels skulle det se väldigt tomt ut att bara ha något litet på vänster handled, dels fanns det en symbolik – att ha min ”pappatatuering” ovanför stjärnorna – det är ju där han är nu. Någonstans långt ovan stjärnorna.

Motivet var dock inte självklart. Först tänkte jag mig hans personnummer, men den tanken kändes aldrig helt rätt, och därför avvaktade jag. Sen en dag så insåg jag att det som bäst symboliserar min pappa är hans namn. Och ju mer jag tänkte på det, desto mer rätt kändes det. Men när jag väl hade bestämt mig var inte min ekonomiska situation den bästa, och därför var jag tvungen att vänta igen.

Men så i somras vände min ekonomiska kris, och jag kunde helt plötsligt försörja mig själv helt och hållet igen. I slutet av augusti/början av september kom det in extra mycket pengar, eftersom jag då fick både lön och studiemedel. Och då vaknade min tanke till liv igen. Nu hade jag ju råd att äntligen få förverkliga min dröm!

Sagt och gjort. En dag efter skolan åkte jag till East Street vid Skanstull, klev in och framförde mitt önskemål. Fick bläddra i en pärm med mängder av typsnitt, för att hitta något passande. Jag ville ha något enkelt, lättläst men ändå lite dekorativt. Ganska omgående fastnade jag för ett av typsnitten. Diskuterade med killen bakom disken, och han tyckte jag hade gjort ett bra val. Alltså noterade han detta, vi bokade en tid, och jag gick därifrån med en lyckokänsla inombords.

Igår var det så dags. Jag vaknade tidigt, kunde inte somna om, var så förväntansfull. Strax före kl 15 klev jag så åter in på East Street och satte mig för att vänta på att min tatuerare skulle ta emot mig.

Jag minns när jag skulle tatuera in mina stjärnor, hur nervös jag var innan för att det skulle göra ont. Den här gången var det bara ett totalt lugn.

Efter en stund kom min tatuerare, Paul, och hämtade mig. Han förberedde handleden med tvätt, rakning och så vidare. När motivmallen var på plats satte han igång. Jag var så avslappnad jag bara kunde bli, med tanke på att jag fick sitta med armen vriden i en ganska onaturlig och obekväm ställning. Och det gjorde knappt ont alls. Det enda som faktiskt gjorde lite ont var den lilla bit som var närmast handen. Och när han fyllde i de ställen där han först gjort konturerna. Det var först efteråt, när tatueringen var insmord och inplastad, som smärtan började infinna sig. Som om kroppen först då kom på att det borde göra ont att få en nål genom huden tusentals gånger.

När jag gick mot tunnelbanan kändes det nästan som att jag svävade ett par centimeter ovanför marken. Äntligen, äntligen, äntligen hade min dröm gått i uppfyllelse. Nu finns pappa alltid med mig, var jag än går.

Och något lustigt jag upptäckte när jag gick där på trottoaren, var att typsnittet påminner en del om pappas handstil. Det var inget jag reflekterade över när jag valde det några veckor tidigare. Fast då såg jag det aldrig med hans namn, utan det var några helt andra namn som stod i den pärmen. Första gången jag såg hans namn ”i tryck” var vid tatueringstillfället, när jag fick se skissen som tatueraren gjort. Men det var inte förrän tatueringen var på plats som jag upptäckte sammanträffandet. Den upptäckten gör att tatueringen helt plötsligt får ytterligare djup och mening.

Jag har en så bra period just nu. Saker och ting flyter på, jag trivs hur bra som helst i skolan, jag blir uppringd var och varannan dag och blir erbjuden jobb (vickdagar + mer timmar hos Gosungen), jag har landat i lägenheten, jag känner mig ganska trygg med mig själv, ekonomin är helt okej, jag får ofta besök av mina underbara vänner.

Ändå sitter jag här nu och vill bara gråta.

Det förvirrar mig. Varför reagerar jag så?

Var bara tvungen att skriva ett inlägg till. Kollade just på sidan där jag har min besöksräknare och fick en smärre chock. Sist jag kollade, för några veckor sen, låg min statistik på i snitt 40-50 besökare om dagen. Unika besökare alltså. Sidvisningarna knappt det dubbla.

Men när jag kollade idag – ja, då hade det hänt saker. Den senaste veckan har jag snittat dryga 400 unika besökare om dagen, ytterligare sidvisningar. Häromdagen hade jag närmare 800 sidvisningar! Av dessa var det nästan 600 unika besökare.

En svindlande tanke. Herregud, är det flera hundra om dagen som läser det jag skriver?!  Shit. Det är ju jättestort. Hur känner då inte de ”stora” bloggarna som har tiotusentals besökare varje dag?!

Pappa har definitivt något han vill säga mig. Igår var det påslakanet jag hittade. Han har visat sig minst 3 gånger under den dryga veckan jag har bott här nu (innan visade han sig kanske en gång var tredje vecka, om ens det).

Och idag var det hans ljus.

Jag har en lykta på balkongen där jag tänder ljus för pappa varje kväll. Det har jag gjort sedan han dog. Lyktan följde med till mamma och tändes där också. Och när jag blåser ut ljuset innan jag går och lägger mig säger jag alltid samma sak. Samma ord, varje kväll.

Godnatt pappa, sov gott. (blåser ut ljuset) Jag älskar dig.

Ikväll när jag skulle blåsa ut ljuset glömde jag säga ”Godnatt pappa, sov gott” innan (hur jag nu kunde glömma det, när jag har sagt det så många gånger…). Jag blåste på ljuset, men det slocknade inte. Blåste en gång till. Ljuset var fortfarande tänt. Då kom jag på att jag hade glömt att säga godnatt till honom. Sa de orden, och blåste sedan igen. Då slocknade ljuset.

Vad är det han vill säga mig?

Idag är ingen bra dag. Mamma har besök här, en kvinna som stannar till på fredag. En väldigt social kvinna som gärna pratar. Och jag orkar inte vara social. Det gick bra en stund, sen ville jag bara fly. Erbjöd mig att åka och handla för att få komma bort en stund. Och sedan jag kom hem igen har jag spenderat i princip hela tiden på mitt rum.

Jag är så stressad över flytten nu. Jag vill flytta, det är inte det. Det jag är stressad över är att det är fyra dagar kvar, och jag vill bara ha lugn och ro fram till dess. Även om jag är jätteglad över att få komma tillbaka till min lägenhet så är det en stor grej för mig, hela den här flyttkarusellen. Det är så mycket som behöver samordnas, trots att det är relativt få grejer som ska flyttas. Hyra av lastbil, ragga folk som kan hjälpa till att bära, fixa fram en pirra till tvättmaskinen, packa alla saker… Det enda jag har kvar av det är det sistnämnda. Har packat mycket, men inte allt.

Och det är jag stressad över. Jag vet att jag kommer hinna klart, det är inga problem. Men jag behöver lugn och ro för att kunna göra det. Och det har jag inte nu.

Har haft mycket ångest idag, mer än vad jag har haft på länge. Och allt har inte med besöket att göra, även om det är en bidragande orsak. Inte kvinnan i sig, bara det att det är en person mer här i lägenheten, som gör mig stressad. Har hört henne och mamma prata på balkongen hela kvällen, och har bara velat ha det tyst, tyst, tyst! Vill bara vara ifred.

(Och jo, jag fick svar på min fråga jag skrev om i förra inlägget. Svaret i sig säger att min tolkning var fel. Om jag tror på det svaret? Jag vet inte. Det kanske är så som det sägs, kanske inte. Jag är inte helt övertygad. Det är något med svaret som får mig att känna att det inte är helt sant. Inte en uppenbar, klar lögn, men en slags tillputsad sanning. Jag vet inte, kanske borde jag ta svaret precis för vad det är, helt ordagrant, men jag läser in saker mellan raderna. Det skulle kunna vara precis som det står, men något säger mig att det inte riktigt är så. Det finns mer. Men jag tänker inte lägga mer energi på det. Om det är som jag misstänker så kommer den personen upptäcka det också, förr eller senare. Och då är det inte mitt problem. Det här är personens val och därför får personen stå för det och ta konsekvenserna. I slutändan är det jag som går segrande därifrån.)

Jag är medveten om att mina läsare troligen inte alls förstår vad det är jag pratar om, men jag vill inte gå in på det mer detaljerat än såhär. Gör jag det hänger jag ut personer, och det är inte min avsikt. Det jag vill är att ventilera, om så bara med mig själv. Jag är inte ute efter att någon ska hålla med eller säga emot mig. Jag behöver bara få ur mig mina tankar. Släpper jag inte ut det blir ångesten bara värre. Och det här är min blogg, min plats att ha åsikter på. Om någon tycker det är fel, må så vara. Då behöver man inte läsa här mer. Jag skriver inte här för att få andra att tycka som jag, för att locka tusentals läsare, för att klättra på topplistor, för att tjäna pengar. Jag tjänar inte ett öre på min blogg, och är fullkomligt nöjd med det. Jag vill bara ha en plats där jag kan få vara jag.

Som sagt – dålig dag idag. Blir positivare inlägg när jag mår bättre. Jag kommer tillbaka med nya krafter. Tills dess – ta mig för den jag är. Även de dåliga sidorna. Jag är inte mer än människa…

Har fått reda på lite intressanta saker idag. Det har fått mig att lägga ihop två och två. Och är det som jag tror, så finns det en person som har missbedömt mig å det grövsta. Det enda jag väntar på nu är ett svar. Och jag hoppas verkligen att jag tror fel. Men jag kan inte se så många andra möjligheter, tyvärr. Så om jag får ett svar, och det är ett ärligt sådant, lär det mest vara en bekräftelse på att jag tror rätt. Och det vill jag inte. För då är en annan person inblandad också, och jag orkar inte gå igenom helvetet där en gång till för att bevisa min oskuld. Det räcker med en gång.

Jag tycker inte om personer som medvetet förstör för mig. Inte alls. Det är därför jag så innerligt hoppas på att jag har fel den här gången. Att det finns en annan anledning.

Och på tal om något helt annat, här är bildbeviset på rosorna som ligger som ett kors: