Posts tagged ‘Funderingar’

Har just nu en väldigt stark känsla av att pappa vill visa sig för mig. Alltså ”ta gestalt” och visa sig på det sättet. I någon timme har jag känt en så stark närvaro, och hela tiden tittat över axeln eftersom det känts som att det står någon där. Tittat nästan tvångsmässigt mot fönster, på min egen spegelbild och annat som speglas, för att se om jag ser något som inte ”brukar vara där”. Skuggor har dragit förbi. Jag har känt ilningar i kroppen, precis som om något svept förbi mig. Och jag får hela tiden känslan av att det är pappa, och inte Mankan, som är i farten. Kan inte förklara varför, det bara känns så.

Men jag vet inte om jag är redo att se honom. Jag är inte direkt rädd, men lite orolig. Trodde faktiskt inte att det skulle hända, att någon av mina skyddsänglar skulle vilja visa sig mer än de redan gjort. Och så får jag den här känslan så snart efter att jag fått veta att de kan visa sig även som gestalter. Jag är nog inte redo riktigt än. Självklart VILL jag se pappa, det är inte det, men det får gärna vänta lite. Jag måste få förbereda mig först. Just nu räcker det att jag vet vilka änglar som är här. Jag måste landa i det.

Det som gör mig lite förvirrad är att jag sett skuggor på ett helt annat sätt idag, än vad jag gjort innan. Förut har det alltid varit en skugga som dragit förbi från köket bort mot badrummet, alltid åt det hållet och aldrig på något annat sätt. Och jag har bara sett den när jag har suttit i soffan. För en stund sen stod jag vid kylskåpet och hällde upp ett glas mjölk. Då drog skuggan förbi åt andra hållet. Genom köket, mot sovrummet. Jag höll på att hälla mjölken bredvid glaset istället för i, för jag blev så förvånad. Skuggan har aldrig tidigare frångått sina ”vanor”. Det, i kombination med mina starka känslor, måste betyda något. Och jag funderar på vad…

Jag vet inte riktigt vad det är som pågår här, men något är det. Nu sitter jag i sängen, och känner hela tiden ett behov av att titta mot dörren. Och då kan det tilläggas att jag inte har tvångstankar annars. Inte mer än att jag dubbelkollar om dörren är låst, och såna saker. Men det ser jag inte som tvångstankar, i och med att jag inte oroar mig för att något ska hända om jag skulle missa att dubbelkolla dörren, spisen eller liknande. Och för bara en dryg timme sedan hade jag inte alls ”behovet” av att se mig över axeln, kolla speglingar i fönstren eller att titta mot sovrumsdörren. Det vore väldigt underligt om det helt plötsligt skulle dyka upp tre tvångstankar ur tomma intet, när jag vanligtvis aldrig har några.

Uppdatering, några minuter senare: Ungefär samtidigt som jag klickade på ”publicera”, försvann oroskänslan och ersattes av en värme som spreds i bröstkorgen. Och samtidigt försvann även ”behovet” av att titta mot dörren. Mycket skumt. Vad är det som händer egentligen?

I lördags var jag så äntligen där. Andlig vägledning.

När kvinnan, som vi kan kalla A, öppnade dörren så fick jag direkt en känsla av att jag hade känt henne länge. Men vi hade aldrig träffats förut, den enda kontakten vi haft innan var två korta telefonsamtal. Ett för att boka tid, ett för att omboka tiden.

Det första jag la märke till när jag kom in i lägenheten var att tapeten A hade i sitt vardagsrum var exakt samma tapet som jag har i mitt kök och min hall. Minns att jag kommenterade det med att det ju var ett lustigt sammanträffande.

När vi hade satt oss ner vid ett bord frågade hon mig om jag hade gjort något sånt här förut. Nej, det har jag ju inte. ”Är du rädd?” sa hon. ”Nej, inte rädd. Jag är bara förväntansfull”, svarade jag. Då förklarade hon att många som går på sin första vägledning är rädda, för att de inte vet vem de ska få möta och vad de ska säga. Och det kan vara svårt att hantera den informationen man får. Men jag kände inte minsta rädsla, oavsett vem det var jag skulle få ”träffa”. Naturligtvis hoppades jag på att det skulle vara pappa, men samtidigt insåg jag att det kanske var att hoppas på för mycket. Ändå kände jag ett litet sting av besvikelse när A började prata om ”hon”. ”Jag får en känsla av att det är en kvinna… jo, det är det. Hon är här nu.”

Hon? Jag började fundera över vilka som var kvinnor av de som dött i min omgivning. Det finns några att välja på. A började beskriva kvinnan  – hon var medellång, äldre, glasögon, fina blå ögon,  konstnärlig… och jag hade inte en susning om vem det kunde vara.  Åldern uteslöt några stycken, men det fanns fortfarande några kvar att välja på. A berättade innan att det inte alltid är självklart att man direkt förstår vem det är, att det kan vara ganska långsökt ibland och att det ibland tar flera dagar eller veckor innan man får klarhet i det. Men hon beskrev kvinnan vidare, och jag började få mina aningar, särskilt då hon sa att kvinnan var en anhörig, och att hon helt klart var där för mig. Sedan sa hon plötsligt att hon fick en känsla av att det var på min mammas sida, och då fick jag tänka om eftersom det inte stämde med mina aningar. Men så sa A att det inte var helt säkert att det var så, att hon mycket väl kunde ha tyckt väldigt mycket om min mamma. Och då stämde det. Jag bad henne fråga hur längesen det var som kvinnan dog, och fick svaret att det var ganska längesen. Vissa av de utseendemässiga beskrivningarna kunde jag inte klockrent applicera på den person jag hade i tankarna, men jag visste att mamma skulle kunna bekräfta eller dementera dessa. Jag visste exempelvis inte om hon hade glasögon eller om hon var konstnärlig.

Sedan berättade A vidare att kvinnan kallade mig för ”en klok flicka”, och att jag i kvinnans ögon var en flicka och inte en kvinna. Och att hon hade väntat länge på att få ”träffa” mig, för hon tycker så mycket om mig. Då förstod jag vem det var. Och det var någon jag ALDRIG hade kunnat förvänta mig.

Pappa hade en faster, Magnhild. Alla kallade henne för Mankan, och det är under det namnet jag känner henne. För er som inte har koll på mina släktrelationer på pappas sida så blev han adopterad av sin andra faster när han var tolv år. Hans adoptivmamma är alltså den jag ser som min farmor, eftersom min biologiska farmor dog många år innan jag föddes. Adoptionen gjorde då att pappas pappa, min farfar, även blev morbror. Mankan blev både faster och moster. Pappas syskon blev även kusiner. Nåja. Nog om det.

När jag var fem år gammal dog Mankan. Jag har fått berättat för mig om vilken fin relation vi två hade när jag var riktigt liten, hur jag sträckte mina armar mot henne varje gång vi sågs. Mamma har berättat att hon kunde sätta mig i min farmors knä, och jag accepterade det men visade ingen större entusiasm, och farmor i sin tur hade inte riktigt känsla för barn och engagerade sig således inte nämnvärt. Men när jag såg Mankan så skulle jag till henne och ingen annan. När jag var i tvåårsåldern och vi var hemma hos henne fick jag tillåtelse att gå runt och titta på hennes vackra och dyrbara samling med fina dockor (bland annat porslinsdockor). Det hade hon aldrig tillåtit något annat barn att göra, men mig litade hon på. Hon visste att jag inte skulle röra något, att jag bara skulle titta. Och jag rörde aldrig någon av dockorna. Mamma berättade också att när hon och pappa var på sjukhuset och hälsade på Mankan en vecka innan hon dog, så var det bara mig hon frågade efter. Hon ville veta var jag var någonstans, för hon ville så gärna träffa mig. Och det upprepade hon många gånger. Men eftersom jag var så liten, och hon var så svårt plågad av sin sjukdom, så ville inte mamma utsätta mig för det. För hon såg inte längre ut som den Mankan jag älskade.

Jag har i alla år sagt att jag tycker att det är så synd att jag inte minns Mankan. Jag var för liten när hon dog, för att kunna minnas annat än små fragment. Och eftersom jag har förstått vilken ömsesidig kärlek det fanns oss emellan så önskar jag att jag kunde minnas henne. Jag har sett foton av henne, och visst känner jag igen henne, men jag kan inte minnas hur hon var på riktigt.

Hursomhelst så hade beskrivningarna A gett mig fått mig att förstå att det var Mankan som kommit. A berättade att Mankan följer mig var jag än går, hon håller mig under armarna och ser till att jag alltid håller mig flytande. Hon är min skyddsängel. A sa att eftersom hon är så nära mig hela tiden, så hade jag kanske känt av henne? Och jag har ju uppenbarligen känt av något. Förutom skuggan som drar förbi, så har jag ofta en känsla av att inte vara ensam i lägenheten. Varken skuggan eller känslan har någonsin varit obehagliga, jag har aldrig blivit rädd för dem. Det har snarare känts som en slags trygghet.

Vidare så berättade A att Mankan sa att jag i grunden är en solig, positiv och sprallig person, men att jag just nu går igenom något jobbigt känslomässigt. Det är dock inte lika jobbigt nu som det har varit. (här började jag nästan gråta, för det var så klockrent.) Hon sa också att jag ska börja måla tavlor, för jag har talang för det, och jag kommer kunna tjäna pengar på det. Det här upprepades ganska många gånger under vägledningen. Dessutom sa hon att jag är kreativ rent allmänt, att hon vet att jag sysslar med någon form av skapande där jag använder mina händer. Och jag ska fortsätta med det också, för vad jag än skapar så gör jag det bra.

Sen började A le och sa att jag ska vara försiktig när jag är ute och går, för annars kan jag lätt snubbla på trottoarkanter och liknande, eftersom jag inte är fokuserad utan går i mina egna tankar. (Då började jag skratta, för det är ju så typiskt mig. Jag snubblar till och med på mina egna fötter ibland.) Och så ska jag ta bättre hand om mina blommor. ”Haha, du menar de stendöda blommorna jag har hemma?” skrattade jag.

Dessutom ska jag undvika att åka båt, oavsett vilken typ av båt det är, under det närmaste halvåret. När jag frågade varför, svarade hon att Mankan sa att det kan hända något om jag är på en båt. Det är inte alls säkert, men det kan hända. (Jag vågar inte utmana ödet, dessutom skulle jag inte kunna slappna av om jag befann mig på en båt under den här ”riskfyllda” tiden, så jag håller mig på torra land.) Jag behöver å andra sidan inte oroa mig för sjukdomar, för min hälsa är god. A förklarade det som att ”blir du snuvig så blir du snuvig, men du kommer inte få cancer eller någon annan livshotande sjukdom”.

Mankan gav även A (och mig) lite information om min framtid. Dels sa hon att jag står inför ett vägskäl i livet just nu, och  de döda får inte styra någons liv genom att säga hur man ska välja. Men hon sa att det val jag väljer, kommer vara det rätta. Valet är mitt, men jag kommer välja rätt.

Dels sa hon att om 3-4 år kommer jag träffa ”den rätta”, och jag kommer direkt veta att det är han när jag möter honom. Han kommer veta detsamma om mig. Vi kommer inte tveka, utan vi vet att vi har hittat rätt. Den här mannen är några år äldre än jag, han är inte multimiljonär men tjänar bra med pengar och har det gott ställt. Han är inte snål men ekonomisk, och jag kommer kunna få det jag vill ha – A sa ”vill du ha en soffa för 70000:- så ger han dig det, men vill du ha två så kommer han fråga dig om du verkligen behöver båda”. Han kan uppfattas som lite udda av andra, eftersom han är väldigt rak och ärlig – ibland så ärlig att det blir lite plumpt. Men å andra sidan så kommer han aldrig trassla in sig i lögner eftersom han alltid säger sanningen. (Jag tyckte det var intressant att det var så mycket om ärlighet, eftersom det är den egenskapen jag värderar högst hos en partner.) Vi kommer köpa ett hus, och jag kommer kunna välja precis vilket hus jag vill. Det kommer inte bli ”det här huset var fint, men det har vi inte råd med”, utan snarare ”vill du ha det här huset så tar vi det”. Vi kommer också gifta oss ganska tidigt i förhållandet, eftersom vi båda vet att den andra är ”den rätta” så finns det ingen anledning att vänta eller tveka. Två barn kommer vi få, möjligen ett tredje sent, men garanterat två. Första barnet är en pojke, men andra barnet kunde A inte säga säkert innan jag har fått det första. Men hon fick en känsla av att det är en flicka. Första barnet kommer också komma ganska snabbt eftersom det inte heller där finns anledning att tveka. Jag och min framtida man kommer inte bo i Stockholm eller i förorterna, men ändå inte så långt bort. Ungefär en timmes resväg in till stan. Hans jobb är knutet till Stockholm, men han kommer ha möjlighet att jobba en hel del hemifrån.

Så nu får jag vänta och se om det stämmer. Om det stämmer, eller delar av det, så är han mycket väl värd att vänta på.

Sen fick A plötsligt ett väldigt förvirrat uttryck i ansiktet, och så sa hon ”Hon säger Värmland. Har hon någon anknytning dit? Eller har du det? Jag förstår inte alls vad hon menar”. Mankan har ingen anknytning dit, men det har däremot jag. Min kusin och morbror bor där. ”Hon säger att du ska åka till Värmland, att det är bra om du gör det. Du ska åka dit på semester” sa A. (Det lustiga i det hela är att bara några dagar innan fick jag sms från ovan nämnda kusin, som frågade när jag skulle komma och hälsa på, eftersom hon saknar mig så och längtar efter att få träffa mig…)

Innan Mankan lämnade oss så hade hon en sista hälsning till mig. A sa ”Hon tackar så mycket för att hon äntligen fick komma, och så räcker hon över en stor bukett med penslar.” Ytterligare fokus på målandet, så jag får helt enkelt testa. Tydligen är det meningen att jag ska göra det. :)

Sen berättade jag för A om det känslomässigt jobbiga som Mankan nämnt, att pappa dog för tre år sen och att jag har fått en känsla av att det är han som har visat sig som en skugga hemma hos mig. Att det har hänt en massa andra saker som har rört honom – jag berättade lite kort om rosenbladen i havet. ”Vänta”, sa A, ”jag ska se om jag får kontakt med honom.” Efter en liten stund förklarade hon att en man var närvarande, och hon började beskriva honom – inte flintis men håret har liksom ”krupit upp lite på sidorna” (stämmer in på pappa), ser väldigt sympatisk ut: ”jag skulle vilja beskriva honom som fulsnygg” (stämmer in på pappa), väldigt omtänksam (stämmer) osv. Och så sa hon ”han säger inte mycket, för han bara garvar hela tiden”. Och då förstod jag att det helt klart var pappa. För det är så typiskt honom. Sen sa hon ”jag får lite känslan av practical jokes”, vilket också är typiskt pappa. Han var en ordvitsare av stora mått, och älskade att kärleksfullt ”jävlas” med andra.

Jag bad henne fråga honom om alla dessa ”papparelaterade saker” som hänt (rosorna, ljuset, påslakanet etc), om han ville säga något med dem och i så fall vad? Då log A och sa ”Han säger ‘Ja, någonting var jag ju tvungen att göra för att hon skulle förstå!’ och så garvar han igen”. Hon sa också att han helt klart är hemma hos mig, att även han är min skyddsängel och håller mig under armarna.

Sen frågade jag om ”smörhändelsen”, det vill säga den gången några dagar innan pappa dog, när han så enträget ville få mig att läsa om smör i ett lexikon. Jag har sedan dess försökt förstå vad i hela friden han menade med det, och har trott att det var något gammalt minne hos honom som dök upp. Men nu fick jag veta att det inte alls handlade om honom, utan om mig. ”Han säger att du är pärlan i hans liv, och han vill det bästa för dig, vill att du ska må bra. Därför vill han att du inte ska få i dig en massa kemikalier, utan att du ska äta så naturliga saker som möjligt. ‘Smör’ är menat som symboliskt för det naturliga.” Där ser man. Helt tvärtom mot vad jag har trott i tre års tid.

Efter det fick hon inte ur pappa mycket mer vettigt, för han kunde helt enkelt inte sluta garva.

Men så sa hon att eftersom jag både har sett skuggor och känt av mina skyddsänglars närvaro, så finns möjligheten att jag någon gång kommer se dem ”på riktigt”. Hon berättade att hon har sin morfar med sig, och när hon står vid badrumsspegeln så brukar han dyka upp i spegeln bakom henne. Det är liksom vitt och suddigt, lite som ett gammalt svartvitt foto, men man ser ändå klart vem det är. Hon sa att om Mankan eller pappa visar sig på det sättet, så ska jag inte bli rädd. Det är absolut inte farligt, det är bara ytterligare ett sätt för dem att visa att de är närvarande. Det är inte alls säkert att det kommer hända, jag kanske aldrig ser dem, men det kan hända eftersom jag har förmågan att uppfatta deras närvaro.

När själva vägledningen var över, så satt vi kvar och pratade i säkert 1,5 timme till. Jag visade henne ett foto på pappa och frågade om hon kände igen honom. ”Ja, det gör jag”, sa hon, ”det var helt klart han som var här nyss”. Sedan berättade jag om pappatatueringen, och visade  henne den och stjärnorna  på min arm. Frågade om hon förstod symboliken (att det symboliserar min föreställning om att pappa är någonstans ovan stjärnorna, men jag ville se om hon kunde förstå det utan att veta). Hon tittade på armen en stund och så sa hon ”Ja. Det är där han är.”

När jag så småningom reste mig för att gå, vände jag mig om mot rummets alkov (hon bor i en etta) och fick syn på tapeten där. Jag såg den aldrig på väg in, var för fokuserad på annat och förutsatte väl att det var samma som i resten av det rummet. Men icke. Tapeten hon hade i alkoven var exakt samma tapet som jag har som fondvägg i mitt sovrum. Jag sa till A att det verkligen fanns en mening med att jag skulle komma just till henne. Att vi råkar ha en likadan tapet behöver inte vara något annat än ett lustigt sammanträffande, men två likadana?

Det har tagit mig några dagar att sortera alla tankar och känslor som vägledningen medförde, och att landa i all ny information. Men nu är det så skönt att äntligen få veta. Dels fick jag bekräftelse på min aning att det är pappa som är här, dels fick jag veta att det inte bara var han utan även Mankan. Och jag har fått svar på de två frågorna jag tog med mig dit: Om det är pappa som är här, och varför alla ”papparelaterade” saker har skett. Och dessutom svar på frågor jag inte ens visste att jag hade.

När jag kom hem från A ringde jag upp mamma och berättade om allt som hänt och sagts. Frågade henne också om det jag var osäker på när det gällde beskrivningen av Mankan. Och visst – Mankan hade glasögon och var väldigt konstnärlig. Dessutom sa mamma att de uttryck och sätt att beskriva mig som A hade använt -  att jag är en klok flicka, solig, sprallig etc – är precis så som Mankan skulle ha sagt det, även om mamma inte kan minnas att hon sa ordagrant just så. Men hon uttryckte sig på det sättet, det är ord hon mycket väl skulle kunnat använda sig av. Det gjorde mig ännu mer säker på att det var just Mankan och ingen annan som var där för att träffa mig. Och att det är hon, tillsammans med pappa, som är här hos mig nu.

Märkliga saker fortsätter hända. Fast det som hände idag är inte alls relaterat till varken pappa eller Mankan. Jag fick ett mail från någon jag aldrig hade förväntat mig det av. Och innehållet i mailet gav mig upprättelse för något som utspelade sig för många, många år sen. Jag blev alldeles mållös. Och glad, för jag förstår hur oerhört svårt det måste varit att skriva det. Framförallt efter såhär många år…

Jag har vänner som verkligen känner mig. Som vet om mina ”övernaturliga” upplevelser och hur jag med ljus och lykta sökt en förklaring på dessa utan att lyckas. Hur många frågor jag har om det.

Och nu har jag fått en möjlighet att kanske, kanske kunna få svar på några av mina frågor. För i födelsedagspresent (ok, jag fyllde år för fem månader sen, men det har inte riktigt blivit tillfälle att utnyttja detta innan) så fick jag en andlig vägledning. Marianne och Jocke känner en kvinna som sysslar med sådant, och nu hade de bokat in mig hos henne. Eller ja, jag fick såklart själv ringa och boka en tid, men allt är betalt och klart.

Idag är det så dags. Om bara några timmar är jag där, och det ska bli så spännande att se vad det ger. Jag försöker att inte förvänta mig en viss typ av svar, för jag vet att det kanske inte alls blir så. Men jag är säker på att jag kommer gå därifrån och veta bra mycket mer än jag vet nu. Och jag vet att jag med detta kan skapa en mycket lugnare tillvaro. Det är främst två saker jag vill ha svar på, och oavsett vad svaret blir (om jag nu får något) så kommer det hjälpa mig att förstå varför jag upplever just detta. Naturligtvis hoppas jag ju att det är som jag tror, men även om det inte är det så kommer jag veta. Nu gissar jag bara.

Jag skriver mer när jag är hemma igen, och har landat i det jag förhoppningsvis har fått klarhet i. Vill inte skriva alldeles för mycket om exakt vad det är jag vill ha svar på nu innan. Varför vet jag inte, men det känns helt enkelt inte rätt. Tar det sen istället.

Håll tummarna för mig nu…

Sent igår eftermiddag började mitt vänsteröga kännas irriterat. Trodde först att något skräp hamnat i ögat, så jag stod länge och väl vid badrumsspegeln och försökte hitta vad det nu kunde vara som gömde sig därinne, men utan resultat. Efter ytterligare någon timme kändes ögat ömt och lite svullet, och jag fick peta bort lite kladd i ögonvrån med jämna mellanrum. Dessutom kändes det som om jag skulle ha ett helt grustag i ögat. Tog en titt i spegeln igen och insåg att ögonvitan nu antagit en betydligt rödare nyans än normalt – som om jag inte skulle ha sovit på tre dygn eller så. Och kladdet i ögonvrån var gult och misstänkt likt var.

Då började jag ana oråd, och googlade på mina symptom. Och visst, det var som jag misstänkte. En klockren ögoninflammation. Och så råden för vad man gör åt det – ”oftast beror det på virus, kommer i samband med en förkylning, och går över av sig själv”. Jaha. Kul. Men sen läste jag lite noggrannare, under stycket som hette nåt i stil med ”Kontakta läkare…” med ett antal olika punkter, bland annat ”…om inflammationen bara sitter i ett öga”. Hmm… det är bara vänsterögat som jag har symptom på. Högerögat känns precis som vanligt. Eller ja, det känns precis som vanligt när jag är förkyld, dvs det rinner lite då och då, men det är bara vanlig tårvätska som kommer.

Men det stod också att det kan börja i ett öga, och sedan spridas till det andra ögat inom några dagar. Så jag avvaktar och ser vad som händer. Om det blir värre, eller om högerögat förblir opåverkat, så får jag kontakta typ Sjukvårdsupplysningen och fråga vad jag ska göra. Misstänker att det inte är så lätt att få tag på min läkare på vårdcentralen såhär i juletider. Och sååå farligt är det inte för tillfället. Det är mest bara irriterande att det känns grusigt i ögat, och att det blir kladd som måste petas bort. Jag har inte direkt ont i ögat, det är bara ömt på ögonlocket och precis runt ögat, men mycket av den ömheten kan bero på att jag är där och pillar bort kladd hela tiden och på så sätt irriterar huden.

Nåja. Det är så typiskt bara. Men något positivt är iaf att rösten verkar vara tillbaka i nästan normal skepnad igen. Alltid nåt.

…men det är skönt att det inte alltid är jobbiga sådana. Idag är det en positiv årsdag. För ett år sedan gjorde jag den andra handoperationen, och kunde äntligen säga att jag hade två friska händer. För ett år sedan försvann domningarna och värken, och har inte återkommit sedan dess. För ett år sedan satt jag med högerhanden i stort paket och var lycklig.

Och jag kan än idag fascineras över att händerna faktiskt är friska. Att jag klarar av saker utan vidare, saker som var omöjliga innan operationerna. Jag kan öppna ett mjölkpaket utan att behöva klippa upp det. Jag kan sopa rent runt marsvinsburarna utan att tappa all kraft och styrka efter bara några svep med borsten. Jag kan bära hem tunga matkassar utan att få så ont att jag inte kan använda händerna resten av dagen. Jag kan lyfta Zarah utan att vara rädd att tappa greppet om henne. Jag kan skruva ihop saker med en vanlig skruvmejsel. Jag kan hänga tvätt utan att behöva göra paus efter några plagg. Jag kan sova en hel natt utan att vakna flera gånger av att händerna är totalt bortdomnade. Jag kan lyfta saker med bara en hand utan att tappa eller spilla.

Tänk vad mycket det är som man tar för givet när händerna fungerar. Småsaker som är självklara att klara av. Och hur mycket man anpassar sig och prioriterar när händerna inte längre fungerar. Innan jag var hos min husläkare och bad om remiss till ortopeden, reflekterade jag inte mycket över hur mycket mina händer styrde över vad jag prioriterade att göra eller inte göra. Det var egentligen först förra våren, några månader innan remissen, som jag kände att händerna faktiskt började utgöra ett riktigt stort problem. Då hade jag gått med symptom i nästan tio år…

När jag väl skulle få komma till ortopeden för bedömning var jag långtifrån säker på att jag faktiskt skulle bli beviljad operation. Visst hade jag ont, visst domnade händerna, visst var jag fumlig och kraftlös, men SÅ farligt var det väl ändå inte? Gnällde jag i onödan? Var jag fortfarande för ung (vilket var läkarens förklaring till att ingen åtgärd sattes in när jag fick diagnosen karpaltunnelsyndrom vid 19 års ålder)?

Jag klev in genom dörren till min läkare på ortopeden och tog i hand, bet ihop av smärtan som kom när hon tryckte min hand aningens för hårt, men tänkte att jag nog bara fick för mig att det gjorde ont. Dessutom var hon överläkare i handkirurgi, och jag har sådan respekt för läkare som är specialister. Får liksom för mig att de är extra petiga med att bevilja vad det nu kan vara jag söker för.

Hon presenterade sig, tittade på remissen som min husläkare skickat, och bad mig beskriva mina problem. Jag berättade om värken, domningarna, fumligheten och kraftlösheten. Hon nickade och sa att det i allra högsta grad lät som karpaltunnelsyndrom, och att hon ville göra några enkla test för att bekräfta det.

Först böjde hon min ena handled maximalt, alltså med handflatan ner mot insidan av underarmen, och bad mig säga till när jag kände att det började sticka i fingrarna. Det tog bara några sekunder innan de välbekanta stickningarna dök upp, stickningarna som skulle övergå i domningar om hon fortsatte hålla min handled böjd. Hon släppte min hand och upprepade proceduren med den andra handleden. Samma sak där. Några sekunder innan det stack i fingrarna.

Sedan tog hon fram en liten rund grej med metallpiggar på. Piggarna var olika tjocka och satt antingen ensamma eller i par. Hon bad mig att sträcka fram ena handen och blunda. Sedan tryckte hon försiktigt piggarna mot mina fingertoppar, och bad mig säga om jag kände en eller två piggar. Sedan upprepade hon det med fler piggar, och beroende på tjockleken kunde hon avgöra hur mycket känsel jag hade i fingertopparna, om jag svarade rätt. Har man haft karpaltunnelsyndrom länge så får man ofta nedsatt känsel i fingertopparna. Jag var osäker varenda gång hon tryckte. Sedan upprepade hon proceduren med den andra handens fingertoppar, och jag var lika osäker där.

Efter dessa två enkla test, som inte tog mer än ett par minuter totalt, så la hon sina händer på skrivbordet och tittade på mig. Nu kommer domen, tänkte jag, nu får jag veta om det är så illa som jag tror att det är eller om jag inbillar mig.
Jaha, sa läkaren, du har definitivt karpaltunnelsyndrom och du ligger på den övre gränsen, det är absolut nödvändigt med operation. Hur länge har du haft diagnosen, sa du?
Jag berättade när jag fick den, och hon frågade varför det inte satts in några åtgärder tidigare. När jag förklarade att den läkaren som satte diagnosen ansåg att jag var för ung, att ”man inte opererar så unga”, höjde hon på ögonbrynen.

Sedan förklarade hon att man vanligtvis inte får karpaltunnelsyndrom i så unga år, att sjukdomen sällan dyker upp före medelåldern. Men det finns också en genetisk variant, och eftersom mamma också har haft karpaltunnelsyndrom är det mycket sannolikt att jag har fått just den genetiska varianten. Och har man den så kan man få sjukdomen så tidigt som jag. Jag började känna av symptomen i 18-årsåldern. Sedan sa hon att om man får uttalade besvär så ska det åtgärdas, oavsett ålder. Alltså var inte min första läkares bedömning korrekt, och jag hade gått med symptomen minst åtta år i onödan. Då blev jag förbannad. Den främsta anledningen till att jag hade väntat med att söka hjälp såpass länge som jag ändå gjort var ju för att jag trodde att jag fortfarande var för ung…

Men nu var jag alltså beviljad operation, som skulle göra mina händer friska igen. Friska. Jag mindes inte ens hur det kändes att ha två fullt fungerande händer. Var så van att anpassa allt, att be om hjälp med allt möjligt.

Det har gått ett år och drygt två månader sedan den första operationen. Det var precis när den var genomförd som jag insåg hur sjuka mina händer faktiskt hade varit. Den högra handen var förvisso fortfarande sjuk, men i vänsterhanden hade det skett en gigantisk förvandling. Visst gjorde det ont i såret, jag var ju nyopererad, men bortsett från det hade alla symptom försvunnit. Inte en domning, ingen smärta som strålade från handleden ut i fingrarna och upp i armen. Det blev en sådan kontrast mot den sjuka handen, och jag var så fascinerad. Att en så enkel operation, som tog mindre än 20 minuter från att jag klev in i operationssalen tills att jag klev ut från den igen, kunde åstadkomma detta mirakel.

När operationen av högerhanden var avklarad var det så underbart. Äntligen två friska händer! Nu, ett år senare, är jag fortfarande så tacksam. Jag tar inte längre något för givet. Det är fantastiskt att jag klarar av att göra alla vardagliga saker. För bara lite mer än ett år sedan kunde jag inte det. Idag kan jag.

När jag var och hälsade på Marianne med familj för ett tag sen sa hon en sak som fick mig att fundera rejält. Efter mitt besök hos dem skulle jag nämligen åka och hämta upp hunden Micki, som jag brukar vara hundvakt till då och då. Marianne frågade då hur jag kände hans matte och husse, och jag berättade att det var hos dem jag var inneboende för några år sen. Och det var när jag bodde hos dem som Micki kom till Sverige (han är hittehund från Spanien, Malaga närmare bestämt, och kom hit genom en av många organisationer som tar hand om hittehundar och sedan omplacerar dem) och blev en del av familjen. Även sedan jag flyttade därifrån har vi hållit kontakten, pratat ibland, setts ibland, och så har jag som sagt varit hundvakt då och då.

I och med det kom vi in på hur mitt boende har varit de senaste åren. Jag var tvungen att tänka efter när det faktiskt var jag var inneboende, och fick då räkna bakåt. Flyttade till den här lägenheten 2006 (flyttade förvisso ut 2008 och tillbaka igen 2009 också), innan dess bodde jag i andra hand norr om stan i 1,5 år – från feb 2005 till aug 2006. Och det var innan andrahandslägenheten som jag var inneboende, också det i 1,5 år – från sommaren 2004 till feb 2005. Innan dess bodde jag hos mamma och/eller pappa ett tag.

Marianne frågade då: ”Men när bodde du hos X då?” (X är min och Mariannes fd vän, som jag tidigare skrivit om, när det gällde kartongen som skulle hämtas, rättegången och allt som var runt det, för ungefär ett år sen.)
”Vad menar du?” sa jag.
”Jomen, X säger att du har bott där.”
”Eh, nej…? Jag har också fått höra att jag har bott där, men det stämmer inte.”

Till saken hör att jag under hösten  2004 blev hotad på mitt dåvarande jobb, av en pappa till ett av barnen på min avdelning. Det handlade om rena dödshot, och ledde också till rättegång. Pappan blev dock aldrig dömd eftersom han tog livet av sig i häktet. Dessa hot fick mig att må oerhört dåligt under en period, och det var också i den vevan som jag fick diagnosen panikångest. Och just när hoten inträffade så jobbade X extra på samma jobb. Eftersom jag inte vågade vara ensam vet jag att jag sov hos X en del under den första tiden efter hoten, så vi kunde åka till jobbet tillsammans. Men det var inte varje natt, och det rörde sig om max 3-4 veckor totalt. Sov minst lika ofta hemma hos mamma och mötte upp X vid tåget istället.

När det här med kartongen skedde, alltså när jag för tredje (och sista) gången bad X hämta den, fick jag en massa sms från X om vilken hemsk person jag var, hur jag bara hade utnyttjat X, att jag minsann hade bott där i tre månader och så vidare. Dessa tre månader som det påstods att jag hade bott hos X var alltså de 3-4 veckor under hösten 2004 när jag sov där då och då. Jag la aldrig ner någon energi på att ifrågasätta eller dra det vidare för att få reda på hur X kunde få det till att jag hade BOTT där i tre MÅNADER. Tänkte mest att om X vill se det så, må så vara. Jag vet ju hur det verkligen gick till. Orkade inte med en massa tjafs.

Men nu sa Marianne till mig att X har sagt att jag har bott där i SEX månader. What?! Tre månader har jag ju hört, men sex månader? Det får mig att fundera över vad X tror att det finns att vinna på att säga att jag har bott där. Och varför den påstådda tiden helt plötsligt har dubblerats? Varför ens hitta på något sådant? För att få sympati från sina ”vänner” och få mig att framstå som en snyltare och parasit?

För det enda andra alternativet, om vi nu ponerar att X inte har hittat på det här, är att jag har haft en sex månader lång minneslucka mellan typ september 2004 och mars 2005. Det går liksom inte heller ihop, i och med att jag flyttade till andrahandslägenheten i februari 2005? Och dessutom minns jag mycket tydligt att jag började studera på Lärarhögskolan i januari 2005.

Herregud. Jag trodde cirkusen med X var över nu. Att X hade gett upp och slutat snacka skit om mig. Jag har inte brytt mig nämnvärt om X det senaste året, bara fått lite uppdateringar från gemensamma vänner/bekanta, eftersom vi råkar ha en del sådana. Och då vill jag poängtera att det inte generellt rör sig om skitsnack. Och för mig är det dessutom så att jag anser att det är upp till var och en att bestämma vilka som är ens vänner. Alltså skulle jag aldrig någonsin tvinga någon av våra gemensamma vänner eller bekanta att välja sida. Vill de umgås med X så har jag inga problem med det. Men JAG har ingen längtan efter att umgås med X. Alltså vet de gemensamma vännerna/bekanta att det inte riktigt är läge att bjuda hem både mig och X på till exempel en liten mysig middag samtidigt. På en lite större fest är det helt okej för mig om X också skulle vara bjuden. Om X har problem med det vet jag inte, men det bryr jag mig ärligt talat inte om heller. Jag kan vara artig och trevlig om det krävs, men mer än så blir det inte. Inget småprat, för jag har ingenting att säga X. Men jag har å andra sidan ingenting att vinna på att vara otrevlig, alltså är jag trevlig istället. Vad jag sedan tycker och tänker är en annan sak.

Men uppenbarligen tänker inte X som jag, eftersom det fortfarande sprids lögner om mig. Jag tänker inte lägga ner någon större energi på det den här gången heller, men det vore intressant att få svar på VARFÖR. Så om någon som känner X , eller möjligen X själv, läser detta, och har en förklaring till varför det påstås att jag har bott hos X i sex månader tar jag gärna emot den.

Och anledningen till att jag väljer att kalla den här personen för X, är helt enkelt för att jag inte vill hänga ut personen ifråga. Oavsett hur illa behandlad jag än anser mig vara av X, har jag absolut ingenting att vinna på att hänga ut X här. Gör jag det sänker jag mig till samma sandlådenivå som jag anser att  X befinner sig på, och det är bara onödigt. Det tar energi och ger ändå ingenting vettigt. Men tro mig, om jag hade velat hänga ut X, så finns det mycket att skriva. Oerhört mycket. Men det är saker som stannar hos mig. Därför väljer jag istället att anonymisera genom att skriva X, och på sätt skyddas X’s identitet. Endast de som känner X, och som känner till det jag har berättat om i det här inlägget, vet vem jag skriver om. Och de personerna är redan ”inblandade” i och med att de känner mig och/eller X.

Omkring fem månader efter pappas död, vid den tiden då allt det praktiska var avklarat (lägenheten, alla samtal, begravning, gravsättning, bouppteckning), började jag fundera på att låta tatuera in något som skulle symbolisera pappa. Jag ville kunna bära honom med mig hela tiden.

Platsen för tatueringen var given redan från början. På insidan av handleden, ovanför stjärnorna mot handen sett. Det fanns fler anledningar att jag ville ha tatueringen på höger sida; dels skulle det se väldigt tomt ut att bara ha något litet på vänster handled, dels fanns det en symbolik – att ha min ”pappatatuering” ovanför stjärnorna – det är ju där han är nu. Någonstans långt ovan stjärnorna.

Motivet var dock inte självklart. Först tänkte jag mig hans personnummer, men den tanken kändes aldrig helt rätt, och därför avvaktade jag. Sen en dag så insåg jag att det som bäst symboliserar min pappa är hans namn. Och ju mer jag tänkte på det, desto mer rätt kändes det. Men när jag väl hade bestämt mig var inte min ekonomiska situation den bästa, och därför var jag tvungen att vänta igen.

Men så i somras vände min ekonomiska kris, och jag kunde helt plötsligt försörja mig själv helt och hållet igen. I slutet av augusti/början av september kom det in extra mycket pengar, eftersom jag då fick både lön och studiemedel. Och då vaknade min tanke till liv igen. Nu hade jag ju råd att äntligen få förverkliga min dröm!

Sagt och gjort. En dag efter skolan åkte jag till East Street vid Skanstull, klev in och framförde mitt önskemål. Fick bläddra i en pärm med mängder av typsnitt, för att hitta något passande. Jag ville ha något enkelt, lättläst men ändå lite dekorativt. Ganska omgående fastnade jag för ett av typsnitten. Diskuterade med killen bakom disken, och han tyckte jag hade gjort ett bra val. Alltså noterade han detta, vi bokade en tid, och jag gick därifrån med en lyckokänsla inombords.

Igår var det så dags. Jag vaknade tidigt, kunde inte somna om, var så förväntansfull. Strax före kl 15 klev jag så åter in på East Street och satte mig för att vänta på att min tatuerare skulle ta emot mig.

Jag minns när jag skulle tatuera in mina stjärnor, hur nervös jag var innan för att det skulle göra ont. Den här gången var det bara ett totalt lugn.

Efter en stund kom min tatuerare, Paul, och hämtade mig. Han förberedde handleden med tvätt, rakning och så vidare. När motivmallen var på plats satte han igång. Jag var så avslappnad jag bara kunde bli, med tanke på att jag fick sitta med armen vriden i en ganska onaturlig och obekväm ställning. Och det gjorde knappt ont alls. Det enda som faktiskt gjorde lite ont var den lilla bit som var närmast handen. Och när han fyllde i de ställen där han först gjort konturerna. Det var först efteråt, när tatueringen var insmord och inplastad, som smärtan började infinna sig. Som om kroppen först då kom på att det borde göra ont att få en nål genom huden tusentals gånger.

När jag gick mot tunnelbanan kändes det nästan som att jag svävade ett par centimeter ovanför marken. Äntligen, äntligen, äntligen hade min dröm gått i uppfyllelse. Nu finns pappa alltid med mig, var jag än går.

Och något lustigt jag upptäckte när jag gick där på trottoaren, var att typsnittet påminner en del om pappas handstil. Det var inget jag reflekterade över när jag valde det några veckor tidigare. Fast då såg jag det aldrig med hans namn, utan det var några helt andra namn som stod i den pärmen. Första gången jag såg hans namn ”i tryck” var vid tatueringstillfället, när jag fick se skissen som tatueraren gjort. Men det var inte förrän tatueringen var på plats som jag upptäckte sammanträffandet. Den upptäckten gör att tatueringen helt plötsligt får ytterligare djup och mening.

Jag har en så bra period just nu. Saker och ting flyter på, jag trivs hur bra som helst i skolan, jag blir uppringd var och varannan dag och blir erbjuden jobb (vickdagar + mer timmar hos Zarah), jag har landat i lägenheten, jag känner mig ganska trygg med mig själv, ekonomin är helt okej, jag får ofta besök av mina underbara vänner.

Ändå sitter jag här nu och vill bara gråta.

Det förvirrar mig. Varför reagerar jag så?

Var bara tvungen att skriva ett inlägg till. Kollade just på sidan där jag har min besöksräknare och fick en smärre chock. Sist jag kollade, för några veckor sen, låg min statistik på i snitt 40-50 besökare om dagen. Unika besökare alltså. Sidvisningarna knappt det dubbla.

Men när jag kollade idag – ja, då hade det hänt saker. Den senaste veckan har jag snittat dryga 400 unika besökare om dagen, ytterligare sidvisningar. Häromdagen hade jag närmare 800 sidvisningar! Av dessa var det nästan 600 unika besökare.

En svindlande tanke. Herregud, är det flera hundra om dagen som läser det jag skriver?!  Shit. Det är ju jättestort. Hur känner då inte de ”stora” bloggarna som har tiotusentals besökare varje dag?!

Pappa har definitivt något han vill säga mig. Igår var det påslakanet jag hittade. Han har visat sig minst 3 gånger under den dryga veckan jag har bott här nu (innan visade han sig kanske en gång var tredje vecka, om ens det).

Och idag var det hans ljus.

Jag har en lykta på balkongen där jag tänder ljus för pappa varje kväll. Det har jag gjort sedan han dog. Lyktan följde med till mamma och tändes där också. Och när jag blåser ut ljuset innan jag går och lägger mig säger jag alltid samma sak. Samma ord, varje kväll.

Godnatt pappa, sov gott. (blåser ut ljuset) Jag älskar dig.

Ikväll när jag skulle blåsa ut ljuset glömde jag säga ”Godnatt pappa, sov gott” innan (hur jag nu kunde glömma det, när jag har sagt det så många gånger…). Jag blåste på ljuset, men det slocknade inte. Blåste en gång till. Ljuset var fortfarande tänt. Då kom jag på att jag hade glömt att säga godnatt till honom. Sa de orden, och blåste sedan igen. Då slocknade ljuset.

Vad är det han vill säga mig?