Posts Tagged ‘Funderingar’

Tystnad.

I vanlig ordning har det varit tyst här en längre tid. Men det har sina anledningar. Jag har varit tvungen att lägga fokus på annat, har inte haft tid/lust/energi att skriva. Den välbekanta, men ack så ovälkomna, inkräktaren panikångest har åter gjort entré i mitt liv.

För några veckor sen var jag hos läkaren. Min  tanke med det var att jag skulle försöka få till någon slags samtalskontakt. Jag var helt övertygad om att det var min depression som var tillbaka, och att det skulle räcka med att prata med någon. Som vanligt förminskar och förtränger jag mina symptom. Tänkte att det väl inte var så farligt egentligen. Så dåligt mådde jag väl inte?

När jag kom till läkaren så ställde hon tre-fyra frågor, och så sa hon ”Det här är inte depression. Du har ångest, panikångest.
Helt plötsligt föll en massa bitar på plats. Varför hade jag inte ens tänkt i de banorna? Jag fick diagnosen för sju-åtta år sen och borde logiskt sett ha känt igen symptomen. Det här är inte första gången, liksom. Men mår man dåligt så ser man inte alltid logiken. När läkaren väl satte ord på det så blev allt så solklart.

Jag gick från läkarbesöket med ett recept på fyra olika mediciner, och en återbesökstid. De första veckorna med medicin var ganska jobbiga, men det var jag medveten om att de skulle vara och det var alltså inga konstigheter med det. Efter ett tag började det stabilisera sig och jag mådde faktiskt ganska hyfsat.

Ända tills häromdagen. Jag vet att jag pga ångesten har oerhört svårt att hantera stress. Vardagsstressen på jobbet går någorlunda bra, där bygger trots allt mycket på rutiner och jag kan styra mycket själv för att minska stressen i största möjliga mån. Men så dök det upp en situation där jag inte hade någon som helst kontroll och ingen möjlighet alls att styra. Det blev för mycket och jag fick panikångestattacken from hell. Klarade inte ens av att ta mig från jobbet, utan blev tvungen att stanna kvar i 1,5 timme efter att min arbetsdag var slut. Först då hade ångesten lugnat sig såpass att jag kunde ta mig därifrån.

Sedan dess har jag varit oerhört låg. Igår kämpade jag mig igenom dagen på jobbet, men fick gå ifrån med jämna mellanrum för att överhuvudtaget klara av det. Så ska det inte behöva vara. Jag VILL inte må såhär, men nu är det så och jag kan inte göra mycket åt det. Jag har tur som har förstående kollegor. De lät mig få mina andningspauser, men trots det så mådde jag verkligen skit. På kvällen sen var det APT och julbord med jobbet. Hur kul är det att vara social när man helst av allt bara skulle vilja lägga sig under ett täcke och gråta? Under julbordet uppstod dock en situation med en spindel som faktiskt fick mig att slappna av och få skratta ordentligt. Jag och min nya kollega, vi kan kalla henne Hjärtevännen (hon har på oerhört kort tid även blivit en fantastisk vän), kunde knappt sluta skratta. Det kändes så befriande att äntligen känna ångesten lätta lite. Visst fanns den kvar, men just där och då var den faktiskt inte så jobbig. Dessutom hade jag min älskade Vapendragare vid bordet, vilket kändes tryggt. Hon vet, hon förstår och hon finns där.

Imorse däremot var det inte kul. Jag kom inte ens ur sängen pga ångesten. Ringde till jobbet och sjukanmälde mig. Fanns liksom inga andra möjliga alternativ just där och då.

Det som stör mest är att mitt val har blivit ifrågasatt. Det fanns två valmöjligheter, och hur jag än hade valt så hade det varit fel. Hur i hela friden ska jag då kunna välja rätt? Jag valde det alternativet som kändes bäst för mig, jag hade inte kunnat välja annorlunda. Därför känns det för jävligt att jag ska behöva försvara mig och motivera varför jag valt som jag gjort. Tro mig, jag är inte hemma från jobbet för att det är kul eller för att jag är lat. Jag hade verkligen velat vara där, men OM jag hade åkt till jobbet idag så hade jag varit en usel pedagog, och det hade inte varit bra för barnen. De förtjänar bättre än så. Därför valde jag att stanna hemma, och helt enkelt ladda batterierna under helgen och ta nya tag på måndag. Men tydligen var det också fel.

Men såhär är det, såhär är jag just nu. Välkommen till min verklighet…

 

Vem är du?

Jag blev lite inspirerad av ett inlägg som Ting skrev, där hon undrade vilka hennes läsare är. Troligen har även jag någon stackars liten läsare, eller kanske ett par stycken. Möjligtvis är ni till o med ganska många? Så jag gör helt enkelt som Ting o frågar:

Vem är du som läser och hur hittade du hit?

Från 0-100 på två sekunder.

Ungefär så kändes det när jag började jobba på förskolan för fyra veckor sen. Sen dag 1 har det varit konstant fullt upp. Första veckan hade vi bara våra ”gamla barn” (4 st) eftersom inskolningarna ännu inte hade börjat. Vi samarbetade med avdelningen intill, vilket gjorde att de ofta tog hand om våra barn så att jag och min kollega, som vi kan kalla Knepiga Kollegan, kunde göra i ordning på vår avdelning. Fru Ö hade fortfarande semester.

Sen veckan efter kom Fru Ö tillbaka o då började inskolningarna. 11 st nya barn på en o samma vecka. Helt galet! Men det gick klart över förväntan. Veckan efter kom ytterligare ett nytt barn, o om några veckor har vi den sista inskolningen innan barngruppen är komplett. Vi har slitit som små djur de senaste veckorna för att lära känna barnen o få barngruppen att fungera. Vissa dagar var jag nästan gråtfärdig när jag kom hem från jobbet, bara för att det varit så oerhört stressigt på jobbet. Ibland hade man knappt ens tid att gå på toaletten.

Nu börjar vi se resultatet av vårt slit. Barnen börjar komma till ro o hitta sina platser i gruppen, de börjar bli trygga med oss o med varandra. Självklart är vi långtifrån färdiga, men det börjar hända saker. Tråkigt nog så har Knepiga Kollegan varit borta mycket, vilket gör att vi inte kunnat planera verksamheten så som vi har velat o behövt. Det har fungerat bra med de vikarier vi har haft (för det mesta har det varit en o samma, vilket har gett barnen en trygghet), men det bästa är såklart om vi alla tre ordinarie är på plats. Knepiga Kollegan missar ju tyvärr mycket av det vi gör nu i arbetet med att lära känna barnen.

Nåväl. I torsdags fick Fru Ö jobba med två vikarier, eftersom jag hux flux skulle gå på kurs. En grundkurs i pedagogisk dokumentation, som visade sig vara riktigt givande o rolig. Det kommer vara två halvdagar senare i höst också. Sen ska det dokumenteras ;)

Igår eftermiddag satt jag en stund vid datorn på kontoret o förde över bilder från kameran till ett usbminne, bilder på barnen som ska fixas till, skrivas ut o sättas upp på avdelningens väggar. Då kom min ena arbetsledare in, vi kallar henne Mimmi, för att kolla tavlan (vi har en whiteboardtavla där det skrivs upp vilka som är sjuka/lediga o vilka vikarier som ska jobba) innan hon skulle gå hem.

Jag sa hej och hejdå till henne i samma mening, o väntade mig att hon skulle göra ungefär detsamma. Men hon kom fram till datorn där jag satt, ställde sig bakom mig o la armarna om mina axlar. Jag blev faktiskt lite chockad. Hon är supergullig, väldigt omtänksam o lyssnar när man behöver prata, men under de 2,5 åren jag har jobbat där har vi inte ens varit i närheten av att ha nån direkt fysisk kontakt. En klapp på axeln nångång, på sin höjd. Men aldrig mer än så.

När hon stod där o kramade mig så sa hon: ”Jag ville bara säga att jag ser hur hårt du jobbar. Idag ute på gården slet du verkligen, o du var faktiskt den enda som gjorde det.
Jag: ”Oj, tack. Jag som tycker att det har varit en riktigt lugn dag idag.
Mimmi: ”Ja, det kanske det har varit, men du har jobbat så otroligt hårt den senaste tiden också.
Jag: ”Ja, det kan man ju säga. Det har varit riktigt stressigt.
Mimmi: ”Mmm, men jag tycker att du gör ett skitbra jobb med barnen. Bara så du vet. Du är skitbra!

Där ville jag nästan börja gråta. Att först få en helt oväntad kram, o sen dessa fina ord av uppskattning. Jag försöker såklart göra ett så bra jobb jag bara kan, oavsett, men det är så skönt att få veta att det faktiskt uppfattas – o uppskattas – av andra. Feedback är bra. O den här lilla gesten av uppskattning från Mimmi, den gjorde min dag.

På måndag är jag tillbaka på jobbet, o möter alla våra fantastiska barn igen. För de är verkligen fantastiska. Att få jobba med dem ger så otroligt mycket, även om det just nu ofta är oerhört energikrävande. Men jag vet att det  kommer bli riktigt, riktigt bra när vi alla har ”landat”. Då är det värt att kämpa lite extra nu. Vi får vår ”belöning” för allt slit sen.

Dessutom kommer jag ha Mimmis ord i bakhuvudet. ”Bara så du vet. Du är skitbra!

Ja. Jag är skitbra!

Jamen jag säger ju att jag är värdelös på att blogga.

Men idag är jag hemma o är sjuk, så ett litet blogginlägg ska jag väl ändå kunna åstadkomma. Det är inget allvarligt fel med mig, huvudvärk o feber bara. Hade en hemsk huvudvärk hela dagen på jobbet igår, inga smärtstillande bet på den. Jag försökte stå ut eftersom det var jag som skulle stänga, men vid tretiden gav jag upp. Åkte hem o sov. Kollade tempen o insåg att huvudvärken fått sällskap av en lätt feber. Eller ja, lätt o lätt. Andra skulle kanske inte ens kalla 37,5 för feber, men jag som i vanliga fall ligger runt 36-strecket (ibland till o med snäppet under) börjar känna mig risig när tempen går över 37. Har jag 37,5 är jag riktigt dålig, går den över 38 är jag totaldäckad. Tur i oturen då att jag sällan får hög feber (vi pratar då temp på 39-40 grader).

Idag har jag sovit hela förmiddagen. Funderade sedan på om jag var frisk nog att gå till jobbet imorgon (man måste friskanmäla sig innan 13), men febern har ännu inte gett sig av o huvudet dunkar på fortfarande. Så det blir en till dag hemma o så hoppas jag vara frisk nog att jobba på fredag.

För hur det än är så saknar jag barnen o deras fantastiska yttranden. Häromveckan hade jag med mig ett gäng ungar till lekhallen, där de fick bygga med stora kuddar, spela innebandy, hoppa studsmatta o en massa annat. Själv satt jag på en slags trappbänk o lät dem leka ifred.

Där jag satt observerade jag två av barnen, o lyssnade lite halvt om halvt på deras samtal. Utifrån vad de pratade om så förstod jag att de lekte att de skulle gå till affären. Uppenbarligen låg affären precis där jag satt, för de kom fram till mig o ett av barnen tittade uppfordrande på mig o sa:
”Hej, var finns åsnematen?”
Jag blev helt paff. ”Åsnematen?” svarade jag.
”Ja. Åsnematen, var finns den?”
”Ehh. Där borta, tror jag?” sa jag o pekade.
”Jaha. Tack!”

Sen gick de vidare o fortsatte med sin lek. Kvar satt jag o undrade vad i hela friden det där var. Åsnematen, liksom? Jag hade förstått frågan om barnen hade lekt åsna, men det fanns ingenting i deras samtal innan som tydde det minsta på att leken innefattade åsnor. Barns tankar äro outgrundliga!

Helt plötsligt känns det faktiskt rätt bra att ligga under ett täcke i soffan. Himlen öppnade sig precis o släppte loss världens hagelstorm, som nu övergått i ett spöregn. Inte ett väder jag längtar ut i direkt. Dessutom blåser det så att jag är imponerad av att träden inte rycks upp med rötterna o flyger iväg.

Nu ska jag fixa mig en kopp kaffe eller tre o sen sätta mig o scrappa ihop ett kort jag har fått på beställning. Det ska levereras imorgon o jag har inte ens börjat.

O apropå vädret. Två minuter senare skådar jag blå himmel o det är endast en lätt bris som får trädgrenarna att vaja sakta av o an. Är det inte sånt här som kallas aprilväder?!

Om att våga. Och om att jag är värdelös på att komma ihåg att skriva.

Jag har inte skrivit här på en halv evighet, eller två. Men har haft fullt upp med allt möjligt. Två nya jobb, varav det ena  blev nåt helt annat än förväntat, en ny kör och en ny person här i lägenheten.

Är precis färdigintroducerad på ena nya jobbet (boendestödjare) och har jobbat mitt första riktiga pass. Oerhört roligt, krävande men också väldigt givande. Fick till och med beröm av en kollega, och det värmer verkligen.

Sen ungefär en månad tillbaka sjunger jag förutom i AcQuire även i Enskede Kammarkör. Blev övertalad av Raringen (S, som jag fikade hos i förra inlägget) att börja, och det ångrar jag inte alls! Det är en grym utmaning, och en bra kontrast till AcQuire.

Och för drygt två veckor sen fick jag en inneboende. Vapendragarens dotter. Som numera går under namnet Sambon. Vi konstaterade att det är bra mycket roligare att säga sambo än att säga inneboende.

Sen var det ju det här med att våga. Läste inne hos MonasUniversum att det ska bli en bloggträff i början av maj. Ett gäng brudar som träffas och äter gott, dricker gott och umgås. Och långtifrån alla har träffat varandra innan. Jag blev jättesugen på att hänga på, särskilt som att det var en liknande träff för ett tag sen som jag verkligen ville gå på men inte vågade. För jag kan vara så oerhört blyg bland folk jag inte känner. Och av dessa flickor känner jag inte en enda. Ok, jag läser Monas blogg, men jag känner henne inte. Vi har aldrig träffats. Därför var jag tveksam om jag skulle våga den här gången, eller om jag skulle göra likadant som sist och banga. Och förra gången ångrade jag mig verkligen.
Jag skrev därför en kommentar hos Mona och förklarade hur feg jag är, att jag så gärna ville men att jag inte visste om jag skulle våga. Och fick svar både från Mona och från Singelmamman (som jag inte alls känner!) att jag skulle sluta sjåpa mig (ok, det skrev de kanske inte riktigt, men jag tolkade lite) och att jag såklart skulle hänga på.
”Ok, nu eller aldrig” tänkte jag och gjorde en officiell anmälan fort som sjutton innan jag skulle hinna ångra mig igen.

Nu sitter jag här och undrar vad i hela friden jag har gett mig in på. Om bara några veckor ska jag träffa typ 25 totala främlingar. Hjälp!

Ibland hittar livet sina egna vägar.

Har haft en lång och fullspäckad helg. I lördags var det inte mindre än tre födelsedagsfiranden, av totalt fem personer. Först min älskade lilla gosunge, som fyllde hela 8 år, samt hennes mamma (även kallad världens bästa A) som fyllde i fredags.

Sen därifrån vidare hem på födelsedagsmiddag hos I och M . M fyllde liksom gosungen år i lördags och I fyller imorgon tisdag.

Slutligen var det fina lilla S som fyllde förra söndagen och nu hade fest. Där blev jag kvar, längre än jag trodde dessutom. Gick väl och la mig på soffan hos henne vid fem på morgonen, sen åkte jag inte hem förrän närmare halv fyra på eftermiddagen igår.

Och då var det mer eller mindre hem och vända som gällde. Hann fräscha till mig och få på mig nya kläder, sen bar det av till Enskede kyrka och Enskede Kammarkörs konsert. Nio tonsättningar av ”Se, vi gå upp till Jerusalem”. Förvisso ganska vackert, men det blev lite tjatigt till slut med samma stycke i olika versioner – plus att det var rätt ”tung” musik.

Efteråt blev det kramkalas med typ halva kören (några av dem sjunger även i min kör, andra har gjort, eller är på något sätt anknutna till den). Det slutade med att goa S spontant bjöd hem mig på fika (hon bor där i krokarna). Där blev jag kvar i ett par timmar, fikat utvecklade sig till att även innefatta middag. Och så pratade vi. Och pratade. Hon började sjunga i AcQuire på senhösten förra året, så vi har inte riktigt hunnit lära känna varandra så väl än, så det passade ju bra att göra det när vi inte behövde koncentrera oss på att sjunga samtidigt ;)

Ju mer vi pratade, desto mer gemensamma faktorer fann vi. Intressant, ibland var det nästan lite kusligt lika. För att bara ta två exempel: Min mamma är från Österrike, det är hennes föräldrar också. Min pappa gick bort den 25 november, hennes föräldrar gick bort den 19 resp. 24 november…

Jag tycker det är fascinerande hur jag ibland lyckas pricka in såna fullträffar när det gäller nya vänner (och ”gamla” vänner också förstås – men jag tänker just nu närmast på dem jag lärt känna relativt nyligen). Den som definitivt är mest fascinerande är I. Där har jag funnit en tvillingsjäl! Jag har aldrig varit med om maken när det gäller att tänka likadant, reagera likadant osv. Det kanske inte är så konstigt att vårat favorituttryck snabbt blev ”Du också? Varför blir jag inte förvånad…”

För övrigt måste jag hitta ett bättre system för hur jag ska benämna mina vänner här i bloggen. Första bokstaven i namnet funkar ju så länge det inte finns någon annan med samma, och det händer mer och mer. Bara i det här inlägget är det två ”S”. Jag vill inte skriva folks riktiga namn utan att först ha kollat med dem så att det är okej, vissa håller ganska hårt på sin integritet och så måste det få vara.

En person har ju redan fått sitt alias här – Gosungen. Och hennes mamma kan ju då för enkelhetens skull kallas för Gosungens mamma. Min kära I är Vapendragaren – helt enkelt för att det var så vi började kalla varandra när vi körde igång med att simma ihop. Och så ÄR hon min vapendragare också.

Resten får hitta sina namn allt eftersom. Och med detta kanske det blir aningens tydligare för de som eventuellt läser min blogg också, att förstå vem det är jag skriver om.

Nu ska jag ladda med lite kaffe, så jag orkar städa mitt hem sen. Förutom storstädning så står styrelsemöte (AcQuire), körrep (AcQuire) och årsmöte (AcQuire) på schemat idag. Och så ska jag hem till mamma en sväng också förstås. Som vanligt på måndagar.

Den där dagen.

Sakta men säkert närmar den sig. Den där dagen. Den som varje år numera är ångestskapande och svår. Den som förr var så full av glädje. Den som fortfarande borde få vara en glädjens dag. Pappas födelsedag.

För femte gången får jag nu fira utan födelsedagsbarnet. Det känns fortfarande overkligt varje år, är han verkligen inte här? Och insikten om att han inte är det, åtminstone inte som den levande personen han en gång var, gör lika ont varenda gång.

Det finns några datum som är extra jobbiga varje år. Födelsedagar, jul, nyår, hans dödsdag, gravsättningen. När mamma fyllde 60 år nyligen och firades med en stor fest där så många av vänner och släktingar närvarade, så var det så oerhört påtagligt att någon saknades. Hade pappa levt hade han varit en självskriven gäst, och han hade haft så roligt. Gamla kollegor, vänner från långt tillbaka i tiden, hans syskon…

Apropå hans syskon så är det något med dem som gör mig väldigt glad. Trots att mina föräldrar varit skilda sedan 2001, och trots att pappa inte funnits med oss sedan 2006, så finns ändå hans syskon kvar i mammas liv. Att jag har kontakt med min faster och farbror med familjer är kanske inte så konstigt (snarare fullkomligt normalt), men faktum är att mamma nästan har bättre kontakt med dem än vad jag har. Nu träffas de inte så ofta, men det skickas kort vid jul, påsk och semestrar, födelsedagar firas osv.

På mammas fest var uppslutningen från pappas sida av släkten större än den från mammas sida. Från pappas sida kom min faster, farbror med fru och min yngsta kusin. Fasters man var ute på jakt, men hade närvarat annars. En av mina andra kusiner ville komma men hade förhinder. Från mammas sida kom…. ingen. Okej, det finns egentligen bara två släktingar på den sidan som räknas, och de har 25 mils resväg, men ändå. De ville inte.

Om en vecka skulle vi ha firat pappas 73-årsdag. Jag önskar verkligen att han hade fått uppleva den födelsedagen, och många fler. Han hade inte levt färdigt sitt liv när han dog. Han var inte klar. Och det är det som gör mest ont. Han var inte redo att lämna sin plats på jorden, men han hade inget val.

Att vissa datum är ångestladdade insåg jag tydligt häromdagen, i en mejerikyl av alla ställen. Jag skulle köpa mjölk och min vana trogen kollade jag datumet på förpackningen. Den här gången var jag nästan beredd att ställa tillbaka den igen, inte för att den var gammal, utan för att bäst-före-datumet gav mig sån ångest. För naturligtvis stod det ”24 feb”. Pappas födelsedag.

Jag har idag levt i fyra år och nästan tre månader utan min pappa. Och fortfarande kan en så simpel sak som en mjölkförpackning trigga igång sorgen utan vidare. När ska det sluta göra så ont?!

Jag blir så trött.

När jag hade knappt 1,5 h kvar att jobba idag gick det inte längre. Då hade jag kämpat hela dagen och bara mått sämre och sämre hela tiden. Hosta, snuva, heshet, och slutligen även feber. Har gått med en envis förkylning nu sen i början av september, det har liksom gått upp och ner – ibland mår jag sämre, ibland bättre, men det släpper aldrig helt.

Den här omgången började jag känna av redan i mitten av förra veckan. Men det bröt ut på allvar först i söndags kväll. Var hemma från jobbet i måndags eftersom jag då hade hostat hela natten och inte orkade upp ur sängen på morgonen. Hostade och snörvlade mig igenom hela körrepet på kvällen. Men tisdag-fredag har jag jobbat. Dum som jag är. I tisdags hann jag väl jobba sisådär en halvtimme innan jag fick höra ”men du ser ju helt slut ut, VAD gör du här egentligen?!” första gången.

Allt eftersom veckan har gått så har jag så sakteliga blivit sämre. Men ingen feber, och jag har ändå känt mig tillräckligt ok för att jobba. Idag tog det stopp. Kände mig ok imorse, men framåt lunch var det inte så roligt längre. Och ungefär då började mina kollegor fråga hur jag mådde, så uppenbarligen syntes det rätt tydligt… Sen har det iofs under hela dagen räckt med att jag öppnat munnen och sagt något för att folk ska höja på ögonbrynen; jag var rejält rosslig och hes redan imorse, och det har bara blivit värre och värre. För att inte tala om hostan från hell, som driver mig till vansinne…

När jag kom tillbaka till avdelningen efter rasten tittade min kollega J på mig och sa ”Men du, har du kollat om du har feber? Du ser alldeles rosig och febrig ut.” Eftersom vi har en örontermometer så kunde jag ju enkelt kolla, och visst hade jag feber. Och då hade jag redan innan börjat fundera på om jag verkligen skulle klara av att jobba ända till halv fem. När tempen visade feber så var det ingen diskussion – jag anser att om man har feber så är man hemma. Men jag tänkte att jag skulle stanna över mellanmålet för att underlätta för kollegan C, eftersom hon annars skulle blivit ensam med alla barnen (J slutade tidigt).

Vid tretiden var jag riktigt risig, hade börjat känna mig yr och febern hade definitivt stigit. Så jag gick in på avdelningen bredvid för att höra om kollegorna S och E kunde hjälpa C, för nu ville jag verkligen åka hem. S tittade på mig i ungefär tre sekunder och sa ”Men gumman, det är klart att du ska åka hem, det har jag bara väntat på att du ska komma och säga. Jag förstod det redan vid lunch, för du såg riktig dålig ut då. Vi hjälper C, det är ingen fara.” Och E tyckte också att jag självklart skulle åka hem. Sen spände S ögonen i mig och sa ”Så nu åker du hem och VILAR. Okej?”
”Jag ska vila hela helgen, vi ses på måndag” svarade jag.
”Ja, OM du är frisk. Du ska INTE komma tillbaka för tidigt!” sa S.
”Jag lovar, för annars skäller du på mig va?” 
”Ja, och det vill du inte.”
”Eh, nä. Jag ändrar mig då – vi får se om vi ses på måndag…”
”Bra. Åk hem och krya på dig nu gumman, så ses vi när du mår bättre.”

Gulliga S. Hon har haft koll på mig och hur jag mår hela veckan, och nu idag hade hon bara väntat på att jag skulle be om att få åka hem. Det är fint med så omtänksamma kollegor. Fast hon brukar inte kalla mig för ”gumman” i vanliga fall, så hon måste ha tyckt att jag såg riktigt ynklig ut…

Somnade på bussen hem, väl hemma somnade jag sedan sittande i soffan vid ett par tillfällen. Till slut la jag mig ner i soffan istället, och då sov jag först någon timme. Sedan vaknade jag till, kollade datorn lite och tänkte gå och lägga mig i sängen istället. Men uppenbarligen somnade jag om, eftersom jag vaknade nyss – fortfarande i soffan. Men nu börjar tröttheten sätta in igen (trots att jag har sovit mer än jag varit vaken sen halv fyra i eftermiddags…) så jag ska flytta över till sängen och förhoppningsvis få en lång natts sömn där.

Morgondagen kommer, om inget mirakel sker, att innebära ett besök på närakuten. För hostan (och halsen i allmänhet) driver mig verkligen till vansinne. Den går djupare och djupare, och det gör ont varje gång jag hostar. Jag har inte direkt ont i halsen, iaf inte när jag sväljer, men som sagt så känns det som att hostan river ordentligt både i halsen och ner i luftvägarna. I vanliga fall hade jag väntat ut det, men nu när jag faktiskt varit mer eller mindre förkyld i nästan två månader så vill jag kolla upp det här. Framförallt nu när min kära vapendragare I just varit hemma en vecka med samma typ av hosta/feber/förkylning/trötthet och fått diagnosen Övre luftvägsinfektion. Jag misstänker att det är vad jag också har, men jag vill kolla så att det inte har vandrat neråt; lunginflammation och liknande är inte att leka med. Och den här hesheten är något nytt, såhär dålig i halsen blir jag aldrig annars vid en ”vanlig” förkylning.

Men först ska jag sova, och hoppas på att åtminstone febern är ett minne blott när jag vaknar.

Wow.

Borta bra, men hemma bäst. Saknar dock redan Skåne, och det känns tomt och tyst i min lägenhet. Men det är skönt att vara tillbaka bland allt som är mitt.

Jag har inte varit särskilt flitig med att uppdatera här om min viktresa. Men det har helt enkelt att göra med att jag stått still i vikt läääänge nu. Pendlat mellan 72-73 kg i flera månader. Sist jag vägde mig var några dagar innan semestern, och då vägde jag hela 73,5 kg.

Efter en veckas frossande i roséviiin och annat gott – fast jag höll mig ifrån allt fikabröd – plus min skadade tå som gjort att jag inte kunnat röra på mig så mycket som jag velat, så förväntade jag mig att jag skulle gått upp lite till. Gissade på en vikt runt 74 kg. För det säger sig självt, om det slinker ner god mat, godis, chips, läsk osv, om än i relativt små mängder, så sätter det sig på mig direkt. Jag är den typen som tittar på något onyttigt och går upp 2 kg bara av det. Eller åtminstone har jag varit det…

Kunde inte låta bli att ställa mig på vågen nu ikväll, trots att jag vet att en kvällsvikt inte är helt korrekt. Men det skulle iaf ge mig en fingervisning om ungefär hur mycket jag hade gått upp.

Döm då om min förvåning när vågen visar på 72,3 kg. På kvällen. Jag har alltså gått ner i vikt under semestern. Hur sjutton gick det till? Ska väga mig imorgon bitti igen, gissar då på en vikt som är ett par hekto lägre. Kanske, kanske är den till och med under 72 kg? Men oavsett vad så har jag gått ner minst 1,2 kg på ca en och en halv vecka. Det är jäkligt bra jobbat!

När jag, Jessa och Jenny var i Ullared så köpte jag ett gäng nya trosor, något som var nödvändigt då majoriteten av de trosor jag äger numera sitter som tält. Av någon underlig anledning så passar inte storlek 46/48 längre… ;) Nuförtiden är det medium, eller 40/42 som gäller. Fick dock ett gäng kläder av Maria förra veckan, varav några var i storlek 38. Och de passade! Jag kan inte ens minnas när jag kunde ha storlek 38 senast. Många, många år sen är det…

I alla fall, på Gekås hittade jag och Jenny trosor som kändes så grymt sköna, att de dessutom inte kostade mer än 9:95 kr styck gjorde ju inte saken sämre. Problemet var bara att de inte fanns i någon annan storlek än small. Men efter att vi dragit lite i dem, och måttat dem mot våra höfter, så bestämde vi oss att chansa ändå. På vinst och förlust liksom, de verkade vara ganska töjbara. Och om det visade sig att de skulle vara alldeles för små så var det ingen stor summa vi hade kastat i sjön.

Imorse skulle jag så testa ett par av de nya trosorna. Och de satt som en smäck! Då pratar vi alltså storlek small, 34/36. En storlek jag inte haft sen… ja, sen när egentligen? Gissningsvis då jag var 10-11 år? Det är alltså runt 20 år sedan. Och nu kan jag ha den storleken igen. Förvisso i väldigt töjbara trosor, men ändå.

Idag var vi inne och shoppade lite till, och då plockade jag på mig några fler av de trosorna. Dessutom hittade jag ett par 3/4-långa leggings som jag provade – också de i storlek small. Och de passade! Stod halvt om halvt chockad i provrummet och undrade vad som hänt med min kropp. På två dagar har jag hittat både trosor och leggings i en storlek jag inte kunnat ha på typ 20 år, och helt plötsligt passar de. Galet! Men väldigt roligt :)

Nu ska jag lägga mig själv i ryggläge och fanskapet till tå i högläge, och försöka få några timmars skönhetssömn. Frågan är hur det kommer gå att sova alldeles ensam i min ”lilla” lägenhet. Jag har ju vant mig vid att det sover minst två personer i samma rum, och ett antal fler i resten av huset. Och så får vi se hur det går med min planerade sovmorgon. Har varit uppe med tuppen, nästan åtminstone, varenda dag den senaste veckan. Aldrig sovit längre än till strax före 9, och de dagar jag har sovit såpass länge har jag inte somnat förrän väldigt sent. Tror jag slog mitt eget rekord i att vara morgonpigg när jag självmant klev upp 6.45 i lördags, för att jag helt enkelt inte kunde sova längre. Imorgon hoppas jag att jag INTE vaknar före 9, vore skönt att få sova ut i min alldeles egna säng…

bloglovin

Födelsedag och lite annat.

Idag fyller Sveriges kronprinsessa år. Men inte bara hon, det finns ett födelsedagsbarn även i det här hushållet. Idag för tre år sen kom en liten Fanny till världen. Numera är hon inte särskilt liten, trots att hon är yngst i marsvinsflocken så har hon vuxit om sin snart fyraåriga burkompis Sissa, med råge dessutom.

Den här veckan har bestått av jobb, jobb och åter jobb. Roligt, men ganska ansträngande i denna värme. Jag har egentligen inget emot värmen, men det har varit så kvavt och knappt blåst något. Inomhus har vi inte kunnat vara längre än nödvändigt, eftersom luften därinne stått i princip helt still och det har varit väldigt varmt. Utomhus har det i bästa fall fläktat lite, men även där har det varit oerhört varmt. Vattenspridaren har varit på större delen av tiden vi spenderat utomhus, så barnen har kunnat svalka av sig. Men vi i personalen springer ju knappast runt i vattnet med alla kläder på… Nåja. Jag ska inte klaga, inte med den senaste vintern i färskt minne. Det här är mycket bättre än snö och kyla!

Fick världens skönaste kommentar av ett barn häromdagen. Vi skulle gå till matsalen, och jag gick någonstans mitt i barngruppen. Då hör jag bakom mig hur ett av barnen ropar på mig och säger: ”Vilken fin rumpa du har!” Vad svarar man på det? Jag log och sa tack, och fortsatte gå. Men barnet fortsätter upprepa ”Fin rumpa, fin rumpa, fin rumpa…” hela vägen till matsalen. Helt underbart!

Igår införskaffade jag en ny bärbar dator. Den jag har haft börjar långsamt falla i bitar. Tangenter sitter löst här och var, och den börjar bli sliten rent allmänt. Fixade i ordning nya datorn igår, och allt gick smidigt ända tills jag skulle försöka installera modemet till det mobila bredbandet. Där tog det tvärstopp i form av ett felmeddelande som upplyste om att modemet/installationsfilen/whatever inte var kompatibelt med 64-bitars Windows.

Lyckades koppla upp mig mot nätet via någon grannes oskyddade trådlösa nätverk, för att kolla på 3s hemsida vad jag kunde göra åt saken. Hittade någon uppgradering som jag laddade ner, men när jag försökte köra den filen så dök ett nytt felmeddelande upp som sa att modemet måste vara installerat för att jag skulle kunna göra uppgraderingen. Problemet är ju då att jag inte kunde installera modemet – för jag behövde uppgraderingen till det.

Nåja. Idag när jag kom hem från jobbet ringde jag 3s kundservice för att få hjälp att lösa detta moment 22 jag hamnat i. Men fick jag någon hjälp? Nej. Jag fick prata med en oerhört förvirrad tjej som inte hade koll på mycket. Jag berättade vad jag hade för problem – köpte ny dator igår och vill använda mitt mobila bredband på den, men det går inte för att det inte är kompatibelt med 64-bitars Windows. Hennes svar: ”Igår sa du? Men jag ser ju här att du har haft bredband hos oss sedan 2007?” Ja, BREDBANDET har jag haft länge, men jag köpte ny DATOR igår. Herregud…

Sen frågade hon efter exakt vad som stod i felmeddelandet. Jag läste upp det och får till svar ”Jaha. Ja, jag förstår att det är ett problem, men jag vet inte hur man löser det. Du kanske ska uppgradera?”

”Jo, jag försökte ju det, men för att jag ska kunna uppgradera måste modemet vara installerat, och jag kan inte installera det för att det inte är kompatibelt.”
”Jaha. Ja, men då föreslår jag att du går till en 3butik och så får de fixa det där.”
”Okej. Räcker det att jag har modemet med mig, eller måste jag ha med mig datorn också?”
”Jaaaa…. Jag vet inte riktigt. Jag tror att det ska räcka med modemet. Men ta med dig datorn också för säkerhets skull.”
”Okej. Då vet jag.”
”Jaa… Är det något mer jag kan hjälpa dig med?”

Där fick jag bita mig i tungan för att inte häva ur mig något mindre passande. Hjälpa mig med något mer? Ursäkta mig, men lilla gumman… du har inte hjälpt mig med ett skit. Jag vet inte mer nu än innan jag ringde. Förutom att någon förhoppningsvis kan lösa mitt problem i butik. Ibland undrar jag vad som krävs för att bli anställd på kundservice. Är det inte meningen att de faktiskt ska kunna hjälpa sina kunder? Eller att de åtminstone har mer koll på saker än vad kunden själv har? Ibland blir jag så trött…

Apropå trött så är det sovdags nu så jag orkar jobba imorgon. Hoppas på något svalare väder, eller åtminstone lite mer vind. Förskolans gård blir som en bakugn när det är varmt och vindstilla. Och jag känner inte för att bakas :)

bloglovin