Igår kväll fick jag ett samtal från mamma. Ett samtal jag helst inte hade velat ha. Hon berättade att en mycket nära vän till familjen ligger på intensiven o att det är väldigt allvarligt.

Vi vet att hon länge har haft problem med nacken, vilket har yttrat sig i bland annat känselbortfall. Hon har legat på sjukhus innan för detta, men läkarna har aldrig kunnat hitta vad det är o det har sedan ”gått över” av sig själv för att senare återkomma.

Den här gången har det gjorts en ordentlig utredning för att en gång för alla kunna sätta diagnos. Med hjälp av uteslutningsmetoden har läkarna så kommit fram till att det är en mycket ovanlig, o allvarlig, typ av inflammation i hjärnan. Det är ett tillstånd som läkarna bara läst om, aldrig sett i verkliga livet.

För att kunna få bukt med inflammationen måste de nu öppna hennes skalle för att göra ett hjärnkirurgiskt ingrepp. Det är inte ens säkert att de KAN få ordning på det, men de måste försöka. Utan operation kommer inflammationen ta död på hjärncell efter hjärncell. Till en början kan andra hjärnceller ta över de döda hjärncellernas jobb, men till slut går inte heller det. O då händer det som inte får hända, hon klarar sig inte.

Allt vi kan göra nu är att hålla tummarna. Maktlösheten är för jävlig, rent ut sagt. O saken blir inte bättre av att hon befinner sig i Österrike, hundratals mil härifrån.

Mamma åker dit på semester nästa vecka. En planerad sådan, hon ska vara borta i fem veckor. Men nu har planerna för hennes vistelse fått ändras en del. Huvudsaken är dock att hon får möjlighet att träffa sin vän, sen om det blir på sjukhuset eller hemma återstår att se.

Jag hoppas innerligt att det här får ett lyckligt slut.

Sakta men säkert närmar den sig. Den där dagen. Den som varje år numera är ångestskapande och svår. Den som förr var så full av glädje. Den som fortfarande borde få vara en glädjens dag. Pappas födelsedag.

För femte gången får jag nu fira utan födelsedagsbarnet. Det känns fortfarande overkligt varje år, är han verkligen inte här? Och insikten om att han inte är det, åtminstone inte som den levande personen han en gång var, gör lika ont varenda gång.

Det finns några datum som är extra jobbiga varje år. Födelsedagar, jul, nyår, hans dödsdag, gravsättningen. När mamma fyllde 60 år nyligen och firades med en stor fest där så många av vänner och släktingar närvarade, så var det så oerhört påtagligt att någon saknades. Hade pappa levt hade han varit en självskriven gäst, och han hade haft så roligt. Gamla kollegor, vänner från långt tillbaka i tiden, hans syskon…

Apropå hans syskon så är det något med dem som gör mig väldigt glad. Trots att mina föräldrar varit skilda sedan 2001, och trots att pappa inte funnits med oss sedan 2006, så finns ändå hans syskon kvar i mammas liv. Att jag har kontakt med min faster och farbror med familjer är kanske inte så konstigt (snarare fullkomligt normalt), men faktum är att mamma nästan har bättre kontakt med dem än vad jag har. Nu träffas de inte så ofta, men det skickas kort vid jul, påsk och semestrar, födelsedagar firas osv.

På mammas fest var uppslutningen från pappas sida av släkten större än den från mammas sida. Från pappas sida kom min faster, farbror med fru och min yngsta kusin. Fasters man var ute på jakt, men hade närvarat annars. En av mina andra kusiner ville komma men hade förhinder. Från mammas sida kom…. ingen. Okej, det finns egentligen bara två släktingar på den sidan som räknas, och de har 25 mils resväg, men ändå. De ville inte.

Om en vecka skulle vi ha firat pappas 73-årsdag. Jag önskar verkligen att han hade fått uppleva den födelsedagen, och många fler. Han hade inte levt färdigt sitt liv när han dog. Han var inte klar. Och det är det som gör mest ont. Han var inte redo att lämna sin plats på jorden, men han hade inget val.

Att vissa datum är ångestladdade insåg jag tydligt häromdagen, i en mejerikyl av alla ställen. Jag skulle köpa mjölk och min vana trogen kollade jag datumet på förpackningen. Den här gången var jag nästan beredd att ställa tillbaka den igen, inte för att den var gammal, utan för att bäst-före-datumet gav mig sån ångest. För naturligtvis stod det ”24 feb”. Pappas födelsedag.

Jag har idag levt i fyra år och nästan tre månader utan min pappa. Och fortfarande kan en så simpel sak som en mjölkförpackning trigga igång sorgen utan vidare. När ska det sluta göra så ont?!

Bloggen har legat nere några dagar, så jag har inte kunnat uppdatera. Typiskt när jag för en gångs skull faktiskt vill göra det, haha.

I fredags kom min älskade kusin Renata och hennes sambo Johan hit. Underbart att äntligen få träffa dem igen! Det blir ju inte så ofta i och med att vi bor 24 mil ifrån varandra, och vi är väl knappast världsbäst på att ta oss i kragen och åka dessa mil. Även mamma var här, hon och jag hade förberett två smörgåstårtor till lördagens happening.

På lördagen var det så dags. Av någon underlig anledning blir jag bara äldre och äldre varje år, och i år är det meningen att alla siffror i min ålder ska bytas ut – helt plötsligt ska jag inte skriva en tvåa först, utan en trea. Nog för att jag faktiskt fortfarande är 29, jag har inte fyllt än. Men firandet skulle alltså gå av stapeln i lördags.

Jag och Renata kämpade med att dekorera smörgåstårtorna, och blev riktigt nöjda med resultatet. Mamma kom hit tidigt på eftermiddagen och hjälpte till med övriga förberedelser. Så runt 17.30 började de första gästerna trilla in. Och sen gick det verkligen i ett. Jag hann sitta ner i ungefär två sekunder innan det ringde på dörren på nytt. Och av någon anledning som jag inte riktigt förstår så har folk extremt svårt att hitta hit, trots vägbeskrivning. Det är inte direkt så att jag bor mitt ute i skogen, utan det är relativt centralt. Men det blev några telefonsamtal då jag fick guida folk rätt. Det roligaste var när mina kollegor från förskolan ringde, då stod de nere i porten och insåg att de inte hade en aning om vad jag heter i efternamn.

Kvällen bjöd på  många skratt, jag njöt av att ha mina fantastiska vänner omkring mig. Har inte haft så roligt på jag vet inte hur länge. Fick massor av fina presenter också, trots att jag inte hade önskat mig någonting. Den absolut roligaste presenten var den jag fick av kollegorna A, C och I. En ”ekologisk, biodynamisk dildo” – dvs en gurka. Trodde jag skulle dö av skratt när jag öppnade paketet. Till saken hör att A några veckor innan frågade vad jag önskade mig, och jag svarade att jag inte hade en aning.
”Jamen någonting måste vi ju ha med oss! En dildo kanske?!” sa hon.

Det värsta är att jag  vet att de mycket väl skulle kunnat ge mig en dildo. Jag försökte slingra mig ur det genom att säga ”Men, min mamma kommer ju vara där!”
”Äh, då sätter vi en varningslapp på där det står att det ska öppnas i ett separat rum.”

Alltså vågade jag knappt öppna paketet, för jag visste att det kunde vara precis vad som helst, och troligen något sexrelaterat. Nu är min mamma inte det minsta pryd, så jag oroade mig inte för vad hon skulle tycka. Men det var just det att jag inte visste vad mina kära kollegor hade hittat på… och mycket riktigt, en dildo fick jag ;) Men i samma paket låg också en ”riktig” present. Dock var det ”dildon” som fick mest uppmärksamhet under kvällens gång.

Hur som helst så hade jag en underbar 30-årsfest med fantastiska vänner här. Smörgåstårtorna gick åt och fick så mycket beröm. Och om jag får säga det själv så blev de jäkligt goda. Tack Marianne för receptet! Kladdkakorna mamma hade bakat var också grymt goda. Har en kvar i frysen som ska avnjutas vid senare tillfälle. Och jag hade träningsvärk i magen efter alla skratt, det säger mycket om hur lyckad kvällen blev!

Och jag börjar mer och mer tro på att rosévinsdieten funkar. Jag gick ju ner ett antal kilo efter veckan i Skåne, där vi drack massor av rosévin. I lördags var det också vad jag drack, och när jag sedan ställde mig på vågen i söndags så visade den minus igen. Nu väger jag nämligen 69,7 kg. Närmar mig målet mer och mer, och det är riktigt roligt!

Nu är det dags för mig att göra mig i ordning och åka till jobbet. Tis-ons är det Z, tors-fre är det förskola. Avslutar med lite siffror!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 69,7 kg (100824) (BMI 26,6)

Totalt vikt: -24,1 kg

Totalt BMI: -9,1

Kvar till nästa delmål (65,4 kg = normalviktig!): 4,3 kg

Kvar till slutmålet (65 kg): 4,7 kg (ensiffrigt!)

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 76 cm

Totalt midjemått: -30 cm

Mamma ringde mig nu ikväll, och eftersom vi redan har pratat en gång idag – vi har numera samma tradition som pappa och jag hade hans sista år i livet, att vi försöker höras av varje dag – så undrade jag vad hon nu kunde ha på hjärtat. Redan när hon sa hej så hörde jag hur hon log, och började ana vad som komma skulle.

Mamma: ”Jo, jag kan inte bjuda dig på middag på måndag…”
Jag: ”Hehe, jaså?”
M: ”Jo… det är nämligen så att jag åker till X imorgon och är borta till på tisdag…” (X är en man hon lärt känna och nu förälskat sig i)
J: ”Haha, ja det var ju inte så oväntat!”

Mamma är så söt när hon är förälskad… :) Jag visste att det fanns planer på att X och hon skulle träffas snart, de hittade varandra på nätet för ett bra tag sen, och har hittills bara pratat där och på telefon. Att hon hade fått djupare känslor för honom förstod jag redan innan hon berättade det. Mamma brukar alltid säga att jag inte kan ljuga för henne, för hon läser av mig i mina ögon – vilket stämmer alldeles utmärkt. Nu har jag inte för vana att ljuga för mamma, men om jag nu skulle göra det så vet jag att om jag möter hennes blick så ser hon sanningen i mina ögon. Men saken är den att jag har samma förmåga när det gäller henne. Jag ser mycket mer i hennes ögon än det hon berättar. Hon har naturligtvis inte ljugit eller medvetet undanhållit något för mig när det gäller X, utan hon har helt enkelt väntat med att berätta tills hon själv varit helt säker på vad hon känner för honom. Men känslorna har ju funnits där ett tag, och jag såg dem redan innan det blev ”officiellt”.

När jag var hos mamma i måndags för att äta middag innan kören, så fick jag byta några ord med X på telefon. Och det är verkligen en riktigt trevlig karl hon har hittat. Han är väldigt omtänksam, både när det gäller mamma och när det gäller vad jag tycker om deras kontakt. Vet att han har frågat mamma flera gånger om hur jag känner det, vilket jag uppskattar. Inte för att jag egentligen har någon rätt att lägga mig i vem mamma träffar och inte träffar, men om det nu blir något mer av det här så är jag ju indirekt del i det. Det är trots allt min mamma, och jag vill att hon ska ha det bästa. Hon har också frågat vad jag tycker, och jag har varje gång svarat att så länge hon är lycklig så är jag också lycklig.

Mamma har många anledningar att vara glad just nu. Det har gått drygt 6 veckor sedan hennes GBP-operation (8 veckor sen hon började med flytande kost inför operationen), och hon har nu gått ner 18 kg. Arton kilo! Det känns som att hon håller på att försvinna, trots att hon fortfarande har en ganska lång väg kvar att gå innan hon är i mål. Men det har gått så himla fort, och hon blir bara finare och finare för varje gång jag ser henne.

Själv står jag kvar på mina 77,4 kg och är fullkomligt nöjd med det just nu. Det är fortfarande lingonvecka, även om den börjar lida mot sitt slut, och jag är nöjd så länge jag inte går UPP i vikt under den. Vet att det kommer börja röra sig neråt snart igen. Däremot tog jag midjemåttet idag, och där har det hänt saker sen jag kollade sist. Har nu tappat ytterligare tre cm där, vilket ger en minskning på totalt 24 cm. Tjugofyra centimeter! Det är ju helt galet, men kul!

Tror inte att jag har skrivit ut midjemåttet någon gång, mer än hur många cm som har försvunnit? Kanske läge att göra det nu, när jag har varit så ärlig med vikten ;) Hursomhelst – jag startade med ett midjemått på 106 cm. Idag är det 82 cm. Har för mig att man som kvinna inte ska ha ett midjemått på över 80 cm, men nu är jag inte långt från den gränsen heller. Ska bli intressant att se vilket midjemått jag landar på i slutändan! Där har jag nämligen inget mål, utan det får bli vad det blir. Måste nästan kolla upp vilka mått som är ”rekommenderade” för normalviktiga kvinnor. För just nu har jag inte en aning om vad man ”bör” ha. Det där med 80 cm är bara något som ploppade upp, har för mig att jag har hört eller läst det någonstans.

Nu ska jag kolla på På Spåret på SVT Play, kikade nämligen på Let’s Dance som just tog slut. Fattar inte riktigt hur Willy kan hänga kvar så länge?! Nog för att han har förbättrat sitt dansande avsevärt sen första programmet, men i jämförelse med de andra är han ju inte alls bra. Åker han inte ut nästa vecka så är det nästan skandal :) Men å andra sidan – jag har Claudia som favorit, har haft det sen typ första eller andra programmet, och så länge hon går till final så spelar det inte så stor roll vem hon får möta där.

Men nu blir det På Spåret, och kanske en andra drink för kvällen. Passar på att utnyttja veckans 300 fria kalorier idag ;)

EDIT (några minuter senare): Nu har jag kollat, och jag hade rätt om att man bör ha under 80 cm. Över 88 är en hälsorisk, mellan 80-88 bör man ”se upp”. Det finns däremot inget annat rekommenderat mått. Och dessutom ska man tydligen inte ta för allvarligt på det om man ligger ”på gränsen” eftersom vi alla ser olika ut och är olika byggda. Är man normalviktig, mår bra i övrigt, och har ett midjemått på dryga 80 cm så behöver det inte vara någon fara alls. Men rekommendationen är iaf att hålla sig under 80 cm. Och dit har jag bara några cm kvar…

Idag är det pappas födelsedag. Om han hade levt så hade vi tillsammans firat hans 72-årsdag. Men nu får jag fira utan honom, för fjärde gången. Det känns ändå ganska okej i år. I början, de första gångerna, var det oerhört jobbigt vid alla högtider och andra speciella datum. Men det blir lättare och lättare för varje gång, vilket känns skönt. Visst är saknaden lite mer påtaglig dagar som denna, men det skär inte i hjärtat på samma sätt längre.

För ett tag sen fick jag en kommentar här på bloggen, av min kusin Louise som sen några år tillbaka bor i Norge. När vi var små umgicks vi en hel del, då det bara skiljer 1½ år mellan oss. Men när vi blev äldre gled vi ifrån varandra utan att det riktigt var meningen, och sen var det ett antal år då vi egentligen inte hade någon kontakt alls. Vi fick mest uppdateringar via våra föräldrar. Men så hittade jag henne på Facebook för ett par månader sen eller så, och sedan dess har vi åter kontakt, även om det kanske inte alltid är så regelbundet. I alla fall, hon skrev och bad om min adress, eftersom hon hade något hon ville skicka till mig. Jag blev väldigt nyfiken och undrade vad det kunde vara.

Idag kom det så ett kuvert frankerat med norska frimärken. På utsidan satt en klisterlapp från norska tullen, där innehållet benämndes ”bok”. Jag funderade på vad det kunde vara för bok, och öppnade ivrigt kuvertet. Inuti hittade jag ett litet brev från Louise, och så boken ”Heja, Pelle Svanslös!”. Jag såg direkt att det var en gammal bok, men kunde inte koppla vad det var som var så speciellt med just den boken. Sedan läste jag brevet, och där stod det bland annat: ”Om du öppnar boken och ser på första sidan så kanske du förstår varför jag ville skicka den till dig…”

Öppnade boken och förstod direkt vad hon menade. Med liten, liten text står det ”Elon L.”. Det är alltså pappas bok hon haft hemma hos sig, och hittat när hon städat. Och så ville hon skicka den till mig. Det betyder verkligen massor, jag blev jätteglad! Och så är det lite extra speciellt att den kom fram just idag – på pappas födelsedag.

Idag var jag ju hos dietisten igen, och det är alltid lika roligt att träffa henne. Hon har så skön stil, och är så rättfram. Efter att hon frågat hur jag mår nu, hur allt går, och jag svarat att allt bara är bra, så sa hon ”Men nu får du faktiskt säga någonting negativt, även om det är kul att höra allt positivt!” Haha, jag fick verkligen tänka efter…

Sen var det dags för vägning. I vanliga fall brukar jag fasa för den biten, men idag visste jag ju att jag har gått ner massor sen sist, så jag bara log och gick glatt mot vågen. Såg hur dietisten höjde lite frågande på ögonbrynen, men hon sa ingenting. Ställde mig på vågen, fortfarande med ett stort leende, och inväntade hennes reaktion när hon fick se siffrorna. Och den uteblev inte – hon tappade hakan, och till slut sa hon ”Men du är ju otrolig!”

Dagens vikt hos dietisten var 80,7 kg, vilket var ungefär vad jag förväntade mig. Jag vet ju som sagt att jag oftast väger ett par kilo mer där än hemma. Men då kan vi jämföra med förra vägningen hos henne, då vågen visade 87,6 kg. Jag berättade för henne att jag vägde 79 kg  hemma igår, och hon noterade även den vikten. Om två månader ska jag på återbesök, och det blir troligen även det sista besöket hos henne. Efter det kommer det bara vara min ”hemmavikt” som är den officiella vikten. Egentligen tyckte hon att jag var redo att stå på egna ben redan nu, men i och med att jag planerar att sluta med Reductil när mina tabletter är slut (om knappt åtta veckor) så vill jag gärna träffa henne en gång till eftersom jag inte riktigt vet hur jag kommer reagera när jag inte längre går på medicin. Alltså bokade vi in ett nytt besök, som med största sannolikhet kommer bli avslutningen på vår kontakt. Det känns bra att snart stå på egna ben, men samtidigt kommer jag sakna hennes uppmuntran och härliga sätt. Jag blir alltid glad av att träffa henne.

Nu är det snart dags att åka och jobba. Min sista vecka med ”vanliga” Zarah-tider. Från och med mars kommer jag bara jobba en helg i månaden. Det känns lite vemodigt, men samtidigt så har jag ju möjlighet att hälsa på henne i princip när jag vill. Idag ska jag dessutom gå intro med tjejen som ska ta över mina pass. Har träffat henne en gång, och hon verkar vara bra! Dessutom känner hon Zarah sen innan, eftersom hon har jobbat på den förskolan där Zarah går. Så det är mest hemmarutiner som ska läras in, och så behöver hon uppdateras lite på vad som hänt med Zarahs utveckling sen de träffades sist för något år sen. Men det kommer gå kanonbra, och jag får en väldigt lätt arbetsdag idag. Bara hålla mig i bakgrunden och låta M sköta hela jobbet… ;)

Idag är det dessutom EFIT, och jag har faktiskt varit duktig och tagit ett foto i timmen. Ska försöka komma ihåg att göra det under resten av dagen också, så jag kan lägga upp alla bilder ikväll.

Jag tänkte att jag för första gången ska försöka mig på att sammanfatta året som gått. 2009 har varit ett år fyllt av både positivt och negativt, och jag har ännu inte riktigt bestämt mig för om jag ska se det som ett bra år, ett dåligt år eller ett ok år. Det har iaf varit bra mycket bättre än 2008, så mycket vet jag! Men nu kör vi:

Januari:
En av årets allra första dagar hade jag och Katta en liten möhippa för henne. Vi gick på bio och åt en bit mat efteråt. Precis hennes stil, hon är inte den som vill ha något storstilat och jätteavancerat. Hon var nöjd med vår lilla tjejkväll (vi hade inte varit ute tillsammans på det sättet sen innan hon fick barn!) och då var jag också nöjd.

Den 10 januari var det så dags. Katta och Bayern vigdes till man och hustru, och det blev precis så vackert som vi ville. Jösses vad vi kämpade för att få allt klart i tid. Men det var det värt! Jag är glad att jag fick vara en del av alltihop mer än som ”bara” gäst.

Något annat roligt som hände i januari var att min fyra månader långa sjukskrivning, efter handoperationerna, äntligen var tillända. Jag jobbade dels med Gosungen, men började även springvikariera på några olika förskolor. Och min katastrofala ekonomi var helt plötsligt inte lika katastrofal längre.

Dessutom fyllde mamma år i slutet av januari, konstigt nog blir hon bara yngre och yngre varje år?

Februari:
I februari var det pappas födelsedag. Den tredje födelsedagen utan honom. Men den här gången blev det en väldigt speciell sådan, eftersom jag och min systerson åkte och hälsade på honom vid minnesplatsen. Systersonen fick äntligen svar på alla sina frågor, och med det ett lugn han inte haft innan. Det var ett fantastiskt fint sätt att fira pappas/morfars födelsedag på för oss två. Ett minne jag alltid kommer bära med mig.

Dessutom hade jag och Gosungen fyraårsjubileum i början av månaden. Tänk att jag jobbat med henne i fyra fantastiska år!
Mars:
Den här månaden innehöll också ett antal födelsedagskalas. I början av månaden hade Gosungen och hennes mamma gemensamt kalas, lilla skitungen fyllde hela 6 år!

I slutet av månaden var det Buspojkens tur att ha kalas, han fyllde 3 år och blev stora killen. Fick ost i födelsedagspresent och sprack nästan av lycka över det.
April:
I april åkte jag till Norrköping och var Buzzador. Jobbade som crew under inspelningen av programmet Ystad-Haparanda, där Gert Fylking och Robban Aschberg gick just den sträckan, till förmån för Cancerfonden – och främst forskning kring prostatacancer. Då det var den sjukdomen som tog min pappa ifrån mig kändes det bara så rätt att åka de 16 milen enkel resa. Och det var en upplevelse!

Den här månaden började också mina problem med magen. Jag var illamående och orkeslös, och förstod inte varför. Det ville inte riktigt ge med sig, och till slut fick jag åtminstone en diagnos – en envis magsjuka. Problemen hängde dock kvar ganska länge, men med lite medicin i kroppen kunde jag fungera någorlunda normalt.

Var hundvakt åt fantastiska Micki också. Det är så roligt att jag får låna honom då och då, det är verkligen världens bästa hund. Den enda hunden jag känner som dessutom faktiskt kramas!
Maj:
Den här månaden tog jag upp mina studier igen, för första gången på 1,5 år. Började kompletteringsplugga och skrev ett antal tentor och examinationer.

Det var också en körfestival i Nynäshamn, tillsammans med Georg Riedel och Stefan Nilsson, samt flera andra körer. Det var en rolig upplevelse, men många av (de mindre bra) sångerna plågade oss länge efteråt…

Blomsterflickan firade sin ettårsdag, och jag insåg hur fort tiden går. Det var ju nyss som Katta suckade över att hon aldrig ville komma ut…

I maj tog jag även steget och kapade av mig det mesta av håret. Blev korthårig för första gången på tio år, och trivdes alldeles utmärkt med det.
Juni:
Var återigen hundvakt åt Micki, och njöt av att få spendera tid tillsammans med honom.

Midsommar firades traditionsenligt hos J och P, och det var lika trevligt som alltid. Det enda vi hade kunnat vara utan var regnet som envisades med att vräka ner just när vi skulle gå bort till stången. Men förutom det var det en mycket mysig tillställning.
Juli:
Den här månaden hände något stort. Jag och R skrev om kontraktet på lägenheten, så att den från och med 1 augusti bara stod på mig. Jag var för första gången någonsin ensam hyresgäst på ett förstahandskontrakt i Stockholms län. En underbar känsla!

Mamma och jag åkte på kryssning, och hade mamma-dotter-tid. Jag älskar att göra såna här saker med min mamma!

Dessutom blev jag blondin igen, även det för första gången på ungefär tio år…
Augusti:
ÄNTLIGEN flyttade jag tillbaka till min lägenhet, efter nästan exakt ett år i exil. Det var så skönt att känna att det nu var min lägenhet.

Nu började jag också plugga på heltid, sista terminen på utbildningen. Läste en musikkurs som i sig var jätterolig, men som jag i efterhand nog aldrig hade valt. Det var alldeles för oorganiserat, lärarna visste inte vad den andra gjorde, vi fick inga betygskriterier (för det fanns inga!), ja listan kan göras lång. Men samtidigt så har jag lärt känna flera nya personer tack vare just den här kursen, så det har allt varit positivt också!

Firade min födelsedag hemma med några vänner. Lagom litet, och lagom mysigt.
September:
Den här månaden fick jag äntligen min dröm förverkligad. Jag gjorde min pappatatuering – hans namn på insidan av handleden, ovanför stjärnorna. Så från och med nu bär jag honom med mig på ytterligare ett sätt.
Oktober:
Nu var det dags för R att flytta till sin nyinköpta lägenhet, och självklart hjälpte jag till. Känns så skönt att vi är vänner och att det känns naturligt att umgås och hjälpa varandra med olika saker.

I oktober hade AcQuire en konsert tillsammans med Haninge Sinfonietta. Mycket trevligt.

Det största som hände den här månaden var att jag offentliggjorde min viktresa. Ett oerhört stort steg för mig att ta, men när jag väl hade gjort det kändes det bra. Har fått så oerhört mycket stöd och knutit nya kontakter tack vare det. Ibland måste man våga för att vinna!
November:
Här gjorde jag en upptäckt som fick mig både chockad och glad. Jag kunde helt plötsligt ta på och av mig mina favoritbyxor utan att knäppa upp dem först. Då insåg jag hur mycket jag faktiskt har gått ner i vikt, och framförallt tappat i centimeter kring midja och höfter.

I slutet av månaden kom så den dag jag fasar för varje år. Pappas dag. Årsdagen för hans död. Nu hade jag levt tre år utan min pappa, och det är tre år för länge…
December:
I december hände mycket. Jag kunde summera årets viktnedgång till tolv kilo, vilket är fantastiskt bra.

Fick hämta ut ett nytt körkort eftersom det var tio år sen sist, vilket fick mig att känna mig gammal för en stund.

Hade JulCapricer med AcQuire, Birger och Fria Röster, vilket var väldigt roligt. Efterföljande efterfest, vilket också var roligt, men jag kände mig åter gammal för en stund.

Drog på mig en ögoninflammation som jag i skrivande stund ännu inte är av med.

Hade köravslutning hemma hos körledaren, vilket var mycket trevligt, om än inte så långvarigt för min del.

Firade jul tillsammans med mamma, vilket var lika mysigt som alltid. Pappa var också med på ett hörn.

Gjorde ett seriöst försök att bli rökfri, men klarade inte mer än 26 timmar. Bättre det än ingenting dock, och nytt försök ska göras snarast.

Sådärja. Där har vi mitt 2009 i kortform. Både bra och dåliga saker som hänt. Hoppas på ett lika innehållsrikt 2010, som förhoppningsvis innehåller övervägande positiva saker.

Det jag däremot är riktigt glad över är löftet jag gav mig själv för ungefär ett år sedan – att jag under 2009 inte skulle vara sjukskriven (mer än någon enstaka dag här och där), och det har jag heller inte varit!

Med detta önskar jag er alla ett riktigt

gott nytt år!

Har haft en jättemysig julafton hos mamma. Lagom mycket (och faktiskt ganska nyttig!) julmat. Lite julmust, lite glögg, lite vin. En lussekatt. Fina klappar, både jag och mamma kände oss nöjda med vad vi fått! Kvällen hos mamma avslutades med lite Jonas Gardell, vi såg ”Tillfällig gäst i ditt liv” och fick oss en massa goda skratt.

När jag sedan skulle gå till bussen för att åka hem till mina små grisar, hann jag inte mer än utanför porten innan jag insåg att mina varma, sköna vantar låg kvar på mammas hatthylla. Ringde henne och bad henne kasta ner dem till mig från balkongen. Det ironiska i det hela är att det här är andra gången på fyra dagar som jag lyckas glömma samma par vantar.

I måndags var vi hemma hos körledaren, vi från körer och orkester som var med på Capricerna i lördags. Därifrån fick jag åka med L och hennes man till Handen för att ta min buss hem därifrån. Och naturligtvis glömde jag vantarna i bilen.
Kom inte på det förrän en stund efter att de hade kört iväg, så jag fick leta upp L’s nummer för att fråga om jag glömt vantarna i bilen eller om jag tappat dem nån annanstans (vilket jag ju var osäker på då). Fick till svar att hon hade dem, så då var de åtminstone i trygga händer.

Eftersom jag hade ett par extra vantar med mig tyckte jag att hon kunde ta med dem nästa gång vi ses. Men gullig som hon är tyckte hon att jag minsann skulle tänka på att hålla mig varm så jag blir frisk, och att jag därför behövde vantarna. Så i
onsdags låg ett stort kuvert och väntade på mitt hallgolv när jag kom hem. Däri låg mina vantar! Ibland är det bra med en körmamma som ser till att mina ägodelar hamnar rätt igen :) Blev så glad för hennes omtanke, trots att jag själv först tyckt att det ju inte var så noga – det är ju inte det enda paret vantar jag har. Men nu när jag har dem så är jag glad att hon skickade dem, för det är helt klart det varmaste och skönaste paret :)

Så därför är det ju väldigt intelligent att glömma dem IGEN bara några dagar senare… Får köpa såna grejer man har till barnvantar, där man knäpper fast ena änden i vanten och andra änden i jackan. Då kanske jag lyckas få med mig dem varje
gång.  Annars är frågan var jag glömmer dem nästa gång. Gissning, någon?

Dessutom så tvärdog bussen jag åkte hem med nu ikväll, när vi var ungefär halvvägs. Det bara tjöt och den gick inte att starta igen. Till slut gick föraren ut och bröt huvudströmmen. När han slog på den igen verkade bussen funka någorlunda. Den gick åtminstone att starta, och den rullade hela vägen hem till mig :) Så hem kom jag, om än något senare än beräknat!

Nu ska jag avsluta kvällen/natten (det har ju hunnit bli juldagen) för mig själv genom att krypa ner under en filt i soffan och kolla lite på Itzhaks julevangelium.

God jul på er allihop!

Klockan har nyss passerat midnatt och det är lördag. Idag är det alla hjärtans dag, men inte bara det. Världens mest fantastiska systerson (MIN!) fyller 18 år idag och blir myndig. Jag fattar inte vart alla dessa år har tagit vägen, minns ju när han föddes. Betyder det att jag håller på att bli gammal?! Men i vilket fall som helst, han är underbar och jag hoppas att jag kan få fira med honom vid tillfälle. Typ gå ut och dricka öl eller nåt. Känns skitskumt att han FÅR göra det nu. Min lilla prins! Lilla och lilla förresten, han växte om mig för flera år sen redan… ;)

Jag har lovat honom att vi ska åka och ”hälsa på” hans morfar vid tillfälle också, dvs åka ut till havet där han är begravd, till minnesplatsen jag och mamma har för honom. Systersonen har tagit sin morfars död så otroligt hårt, jag tror nästan han är den som har tagit det hårdast. Han har sagt flera gånger att han vill se platsen där hans morfar vilar, att han vill ha ett ställe att gå till. Det har gått dryga två år nu, och han har inte fått göra det än. Så jag måste ta tag i det. Det är det minsta jag kan göra för honom. Han älskade sin morfar över allt annat, och jag vet att den kärleken var så ömsesidig den bara kunde vara. Så det gör så ont i mig att se systersonen ledsen. Min sorg är stor, men hans är större.

Strax efter att pappa dog så var min syster, systersonen, systerdottern och barnens mormor (jag och mina syskon har inte samma mamma) i lägenheten för att få lite minnessaker och annat de kunde tänkas vilja ha eller behöva. Att se systersonen gå runt i rummen, bland alla saker som var hans morfars, var ingen lätt syn. Han la på en mask utåt, men jag såg i hans ögon att det var fruktansvärt jobbigt för honom. Samtidigt tror jag att han behövde få vara där. Han fick plocka precis vad han ville, och det gjorde han också. Det fantastiska var att se honom gå och plocka små saker som han nog egentligen inte hade någon användning för, men som han ville ha för att de betydde något. Och det var det viktigaste. I våra ögon var det kanske onödiga småprylar, men i hans ögon var det minnen av morfar. Med de sakerna kan han ha en bit av sin morfar med sig hela tiden. Och det vet jag att hans morfar hade velat också.

Systersonen bär på mycket för att vara så ung, men jag hoppas att ett besök hos hans morfar kan lätta lite på den bördan. Det kan bli ett slags avslut för honom. Att få sitta en stund vid strandkanten, på klipporna, och höra vågorna plaska. Att få känna morfars närvaro. Att få kasta en blomma i havet som gåva till morfar. Vi kan vara där så länge han vill. Vi kan kramas och gråta tillsammans. Eller bara vara sida vid sida, tysta och fundera. Han får bestämma. Jag tar honom dit, sen är det han som avgör vad som ska hända och hur lång tid det tar.

Jag funderar på om vi kanske ska åka dit på pappas födelsedag. Det är en så symbolisk dag. Får fråga systersonen vad han vill. Det är om 10 dagar, så han har en stund på sig att tänka. Nu däremot ska jag krypa ner under täcket och försöka sova lite. Ska jobba hela helgen med gullungen!

Och ja, jag SKA försöka bli bättre på att uppdatera här oftare. Påminn mig! Jag tänker oftast ”men jag skrev ju nyss” och när jag sen tittar efter så har det gått en vecka. Och fortsätt skriv söta kommentarer i gästboken så kanske det hjälper också ;) Puss på er!

Idag skulle min mormor ha fyllt 97 år. I år är det sex år sen hon gick bort. Jag har fortfarande inte varit vid minneslunden. Men jag tänker på henne ibland. Jag saknar henne inte speciellt (hon var som hon var, lång historia), men hon har ändå en plats nånstans i mitt hjärta. När jag var liten var hon en underbar mormor och jag älskade att vara hos henne. Men det är många år sen det var så.

I övrigt har det varit en trött dag. Jag sover som en jäkla kratta just nu. Somnar inte förräns framåt småtimmarna, och då är det ju helt kört att försöka komma upp i normal tid. Som tur är så är jag ”ledig” den här veckan, ska skriva examination bara. Iofs inte så bara, men men.

Har iaf fått umgås med gullungen idag. Men det var en trött och snorig gullunge idag. Vi var och handlade lite, sen gick vi hem och Gosungen fick mat. Efter det hoppade hon i pyjamasen och jag tvingade i henne nässpray. Hon hatar det, men det hjälper ju. Utan den kan hon knappt andas just nu. Sen inhalerade hon, och hon är så duktig på det! Hon har en sån här spacer med en mask som man sätter över näsa och mun, eftersom hon är för liten för att kunna ta puffar utan den. Sen när hon andas in och ut så rör sig en liten vit flik, så att man kan se att hon får i sig medicinen. Hon inhalerar två sorter – Airomir och Pulmicort, och hon ska ta fem andetag på varje. Förut såg man knappt att fliken rörde sig, för hon andades så svagt. Nu har hon fattat grejen och fliken bara flyger.
Efter all medicinering så borstade vi hennes gaddar och sen fick hon krypa i säng direkt. Hon somnade som en stock, helt slut!

I övrigt händer det ganska mycket med henne just nu. Jag försöker lite smått lära henne säga nya ord. Det senaste i raden, som hon har kunnat säga ganska länge men totalvägrat att göra, är ”hej”. Men nu på vägen hem från affären så satt hon och sa ”ääääiijj” HELA tiden. Godingen!
Det ord jag försöker jobba med nu är ”mamma”. Det har hon inte riktigt greppat än. Hon skrattar mest när jag försöker få henne att säga det, och sen säger hon ”äääiijj” istället. Men ibland kommer det läten som påminner lite om ”mamma”, så vi är nog på rätt väg iaf!
Hon har också blivit duktigare på att tugga. Det går lite si och så med det, men hon sväljer inte bara maten rakt av om det är bitar i. När jag äter något vill hon alltid smaka, och då får hon små bitar av min hamburgare eller vad det nu kan vara jag äter. Jag lägger det alltid mellan tänderna på henne, så när hon stänger munnen så tuggar hon lite automatiskt. I början stängde hon bara munnen och fattade ingenting, men nu gapar hon målmedvetet och vet att hon ska tugga när hon får något i munnen. Hon tuggar inte sönder det som man ”ska” göra, men hon tuggar några ggr och flyttar runt det i munnen. Det är åtminstone ett steg på rätt väg!

Imorgon ska jag och gullungen busa igen. Nu ska jag nog ta mig en sömntablett för första gången på lääänge, så kanske jag kan få sova inatt. Håll tummarna för mig.

Jag är verkligen helt usel på att skriva här. Men jag orkar helt enkelt inte. Den energin jag har går till annat, som prioriteras högre. Här är iaf ett livstecken. Iofs, många pratar jag med på nätet nästan dagligen, så ni vet ju hur läget är.

Just nu har jag gömt mig lite. Är hemma hos mamma, som vanligt på måndagar. Men idag är en gammal klasskompis från Österrike här och hälsar på med sin man, och pappa är här också. Jag orkar bara inte med att vara social idag. Ärligt talat orkar jag inte mycket alls idag. Kom inte ens upp ur sängen imorse. Det var helt kört. Vaknade med yrsel, huvudvärk och ångest, ingen bra kombination när man ska iväg till skolan. Så det blev till att anmäla frånvaro. Fick ångest av det också, såklart. Hur jag än gör så mår jag dåligt, liksom. Skit.

Efter många om och men kom jag iaf iväg mot Handen. Fixade morsdagspresent i efterskott till mamma. En fin blomma och två flaskor vin. Hon blev glad, och då mådde jag lite bättre. Sen påminde hon mig om att det var idag besöket från Österrike skulle komma, och då sjönk humöret igen. Vilken dag som helst utom idag skulle ha gått bra. Men idag ORKAR jag bara inte.

Kom iväg på kören sen dock. Det hjälpte lite att få sjunga, men jag kände inget riktigt engagemang idag. Nu är jag hemkommen därifrån, och här sitter jag. Typ.

I helgen var jag och R i Värmland och hälsade på min kusin med familj. Fick se nytillskottet Anton, som blir en månad idag. Och storebror Oscar har verkligen blivit stor sen jag såg honom sist! Kolla in gullungarna: