Idag är det pappas födelsedag. Om han hade levt så hade vi tillsammans firat hans 72-årsdag. Men nu får jag fira utan honom, för fjärde gången. Det känns ändå ganska okej i år. I början, de första gångerna, var det oerhört jobbigt vid alla högtider och andra speciella datum. Men det blir lättare och lättare för varje gång, vilket känns skönt. Visst är saknaden lite mer påtaglig dagar som denna, men det skär inte i hjärtat på samma sätt längre.

För ett tag sen fick jag en kommentar här på bloggen, av min kusin Louise som sen några år tillbaka bor i Norge. När vi var små umgicks vi en hel del, då det bara skiljer 1½ år mellan oss. Men när vi blev äldre gled vi ifrån varandra utan att det riktigt var meningen, och sen var det ett antal år då vi egentligen inte hade någon kontakt alls. Vi fick mest uppdateringar via våra föräldrar. Men så hittade jag henne på Facebook för ett par månader sen eller så, och sedan dess har vi åter kontakt, även om det kanske inte alltid är så regelbundet. I alla fall, hon skrev och bad om min adress, eftersom hon hade något hon ville skicka till mig. Jag blev väldigt nyfiken och undrade vad det kunde vara.

Idag kom det så ett kuvert frankerat med norska frimärken. På utsidan satt en klisterlapp från norska tullen, där innehållet benämndes ”bok”. Jag funderade på vad det kunde vara för bok, och öppnade ivrigt kuvertet. Inuti hittade jag ett litet brev från Louise, och så boken ”Heja, Pelle Svanslös!”. Jag såg direkt att det var en gammal bok, men kunde inte koppla vad det var som var så speciellt med just den boken. Sedan läste jag brevet, och där stod det bland annat: ”Om du öppnar boken och ser på första sidan så kanske du förstår varför jag ville skicka den till dig…”

Öppnade boken och förstod direkt vad hon menade. Med liten, liten text står det ”Elon L.”. Det är alltså pappas bok hon haft hemma hos sig, och hittat när hon städat. Och så ville hon skicka den till mig. Det betyder verkligen massor, jag blev jätteglad! Och så är det lite extra speciellt att den kom fram just idag – på pappas födelsedag.

Idag var jag ju hos dietisten igen, och det är alltid lika roligt att träffa henne. Hon har så skön stil, och är så rättfram. Efter att hon frågat hur jag mår nu, hur allt går, och jag svarat att allt bara är bra, så sa hon ”Men nu får du faktiskt säga någonting negativt, även om det är kul att höra allt positivt!” Haha, jag fick verkligen tänka efter…

Sen var det dags för vägning. I vanliga fall brukar jag fasa för den biten, men idag visste jag ju att jag har gått ner massor sen sist, så jag bara log och gick glatt mot vågen. Såg hur dietisten höjde lite frågande på ögonbrynen, men hon sa ingenting. Ställde mig på vågen, fortfarande med ett stort leende, och inväntade hennes reaktion när hon fick se siffrorna. Och den uteblev inte – hon tappade hakan, och till slut sa hon ”Men du är ju otrolig!”

Dagens vikt hos dietisten var 80,7 kg, vilket var ungefär vad jag förväntade mig. Jag vet ju som sagt att jag oftast väger ett par kilo mer där än hemma. Men då kan vi jämföra med förra vägningen hos henne, då vågen visade 87,6 kg. Jag berättade för henne att jag vägde 79 kg  hemma igår, och hon noterade även den vikten. Om två månader ska jag på återbesök, och det blir troligen även det sista besöket hos henne. Efter det kommer det bara vara min ”hemmavikt” som är den officiella vikten. Egentligen tyckte hon att jag var redo att stå på egna ben redan nu, men i och med att jag planerar att sluta med Reductil när mina tabletter är slut (om knappt åtta veckor) så vill jag gärna träffa henne en gång till eftersom jag inte riktigt vet hur jag kommer reagera när jag inte längre går på medicin. Alltså bokade vi in ett nytt besök, som med största sannolikhet kommer bli avslutningen på vår kontakt. Det känns bra att snart stå på egna ben, men samtidigt kommer jag sakna hennes uppmuntran och härliga sätt. Jag blir alltid glad av att träffa henne.

Nu är det snart dags att åka och jobba. Min sista vecka med ”vanliga” Zarah-tider. Från och med mars kommer jag bara jobba en helg i månaden. Det känns lite vemodigt, men samtidigt så har jag ju möjlighet att hälsa på henne i princip när jag vill. Idag ska jag dessutom gå intro med tjejen som ska ta över mina pass. Har träffat henne en gång, och hon verkar vara bra! Dessutom känner hon Zarah sen innan, eftersom hon har jobbat på den förskolan där Zarah går. Så det är mest hemmarutiner som ska läras in, och så behöver hon uppdateras lite på vad som hänt med Zarahs utveckling sen de träffades sist för något år sen. Men det kommer gå kanonbra, och jag får en väldigt lätt arbetsdag idag. Bara hålla mig i bakgrunden och låta M sköta hela jobbet… ;)

Idag är det dessutom EFIT, och jag har faktiskt varit duktig och tagit ett foto i timmen. Ska försöka komma ihåg att göra det under resten av dagen också, så jag kan lägga upp alla bilder ikväll.

Jag tänkte att jag för första gången ska försöka mig på att sammanfatta året som gått. 2009 har varit ett år fyllt av både positivt och negativt, och jag har ännu inte riktigt bestämt mig för om jag ska se det som ett bra år, ett dåligt år eller ett ok år. Det har iaf varit bra mycket bättre än 2008, så mycket vet jag! Men nu kör vi:

Januari:
En av årets allra första dagar hade jag och Katta en liten möhippa för henne. Vi gick på bio och åt en bit mat efteråt. Precis hennes stil, hon är inte den som vill ha något storstilat och jätteavancerat. Hon var nöjd med vår lilla tjejkväll (vi hade inte varit ute tillsammans på det sättet sen innan hon fick barn!) och då var jag också nöjd.

Den 10 januari var det så dags. Katta och Bayern vigdes till man och hustru, och det blev precis så vackert som vi ville. Jösses vad vi kämpade för att få allt klart i tid. Men det var det värt! Jag är glad att jag fick vara en del av alltihop mer än som ”bara” gäst.

Något annat roligt som hände i januari var att min fyra månader långa sjukskrivning, efter handoperationerna, äntligen var tillända. Jag jobbade dels med Zarah, men började även springvikariera på några olika förskolor. Och min katastrofala ekonomi var helt plötsligt inte lika katastrofal längre.

Dessutom fyllde mamma år i slutet av januari, konstigt nog blir hon bara yngre och yngre varje år?

Februari:
I februari var det pappas födelsedag. Den tredje födelsedagen utan honom. Men den här gången blev det en väldigt speciell sådan, eftersom jag och min systerson åkte och hälsade på honom vid minnesplatsen. Systersonen fick äntligen svar på alla sina frågor, och med det ett lugn han inte haft innan. Det var ett fantastiskt fint sätt att fira pappas/morfars födelsedag på för oss två. Ett minne jag alltid kommer bära med mig.

Dessutom hade jag och Zarah fyraårsjubileum i början av månaden. Tänk att jag jobbat med henne i fyra fantastiska år!
Mars:
Den här månaden innehöll också ett antal födelsedagskalas. I början av månaden hade Zarah och hennes mamma gemensamt kalas, lilla skitungen fyllde hela 6 år!

I slutet av månaden var det Eriks tur att ha kalas, han fyllde 3 år och blev stora killen. Fick ost i födelsedagspresent och sprack nästan av lycka över det.
April:
I april åkte jag till Norrköping och var Buzzador. Jobbade som crew under inspelningen av programmet Ystad-Haparanda, där Gert Fylking och Robban Aschberg gick just den sträckan, till förmån för Cancerfonden – och främst forskning kring prostatacancer. Då det var den sjukdomen som tog min pappa ifrån mig kändes det bara så rätt att åka de 16 milen enkel resa. Och det var en upplevelse!

Den här månaden började också mina problem med magen. Jag var illamående och orkeslös, och förstod inte varför. Det ville inte riktigt ge med sig, och till slut fick jag åtminstone en diagnos – en envis magsjuka. Problemen hängde dock kvar ganska länge, men med lite medicin i kroppen kunde jag fungera någorlunda normalt.

Var hundvakt åt fantastiska Micki också. Det är så roligt att jag får låna honom då och då, det är verkligen världens bästa hund. Den enda hunden jag känner som dessutom faktiskt kramas!
Maj:
Den här månaden tog jag upp mina studier igen, för första gången på 1,5 år. Började kompletteringsplugga och skrev ett antal tentor och examinationer.

Det var också en körfestival i Nynäshamn, tillsammans med Georg Riedel och Stefan Nilsson, samt flera andra körer. Det var en rolig upplevelse, men många av (de mindre bra) sångerna plågade oss länge efteråt…

Malva firade sin ettårsdag, och jag insåg hur fort tiden går. Det var ju nyss som Katta suckade över att hon aldrig ville komma ut…

I maj tog jag även steget och kapade av mig det mesta av håret. Blev korthårig för första gången på tio år, och trivdes alldeles utmärkt med det.
Juni:
Var återigen hundvakt åt Micki, och njöt av att få spendera tid tillsammans med honom.

Midsommar firades traditionsenligt hos Jennifer och Patrik, och det var lika trevligt som alltid. Det enda vi hade kunnat vara utan var regnet som envisades med att vräka ner just när vi skulle gå bort till stången. Men förutom det var det en mycket mysig tillställning.
Juli:
Den här månaden hände något stort. Jag och Rikard skrev om kontraktet på lägenheten, så att den från och med 1 augusti bara stod på mig. Jag var för första gången någonsin ensam hyresgäst på ett förstahandskontrakt i Stockholms län. En underbar känsla!

Mamma och jag åkte på kryssning, och hade mamma-dotter-tid. Jag älskar att göra såna här saker med min mamma!

Dessutom blev jag blondin igen, även det för första gången på ungefär tio år…
Augusti:
ÄNTLIGEN flyttade jag tillbaka till min lägenhet, efter nästan exakt ett år i exil. Det var så skönt att känna att det nu var min lägenhet.

Nu började jag också plugga på heltid, sista terminen på utbildningen. Läste en musikkurs som i sig var jätterolig, men som jag i efterhand nog aldrig hade valt. Det var alldeles för oorganiserat, lärarna visste inte vad den andra gjorde, vi fick inga betygskriterier (för det fanns inga!), ja listan kan göras lång. Men samtidigt så har jag lärt känna flera nya personer tack vare just den här kursen, så det har allt varit positivt också!

Firade min födelsedag hemma med några vänner. Lagom litet, och lagom mysigt.
September:
Den här månaden fick jag äntligen min dröm förverkligad. Jag gjorde min pappatatuering – hans namn på insidan av handleden, ovanför stjärnorna. Så från och med nu bär jag honom med mig på ytterligare ett sätt.
Oktober:
Nu var det dags för Rikard att flytta till sin nyinköpta lägenhet, och självklart hjälpte jag till. Känns så skönt att vi är vänner och att det känns naturligt att umgås och hjälpa varandra med olika saker.

I oktober hade AcQuire en konsert tillsammans med Haninge Sinfonietta. Mycket trevligt.

Det största som hände den här månaden var att jag offentliggjorde min viktresa. Ett oerhört stort steg för mig att ta, men när jag väl hade gjort det kändes det bra. Har fått så oerhört mycket stöd och knutit nya kontakter tack vare det. Ibland måste man våga för att vinna!
November:
Här gjorde jag en upptäckt som fick mig både chockad och glad. Jag kunde helt plötsligt ta på och av mig mina favoritbyxor utan att knäppa upp dem först. Då insåg jag hur mycket jag faktiskt har gått ner i vikt, och framförallt tappat i centimeter kring midja och höfter.

I slutet av månaden kom så den dag jag fasar för varje år. Pappas dag. Årsdagen för hans död. Nu hade jag levt tre år utan min pappa, och det är tre år för länge…
December:
I december hände mycket. Jag kunde summera årets viktnedgång till tolv kilo, vilket är fantastiskt bra.

Fick hämta ut ett nytt körkort eftersom det var tio år sen sist, vilket fick mig att känna mig gammal för en stund.

Hade JulCapricer med AcQuire, Birger och Fria Röster, vilket var väldigt roligt. Efterföljande efterfest, vilket också var roligt, men jag kände mig åter gammal för en stund.

Drog på mig en ögoninflammation som jag i skrivande stund ännu inte är av med.

Hade köravslutning hemma hos körledaren, vilket var mycket trevligt, om än inte så långvarigt för min del.

Firade jul tillsammans med mamma, vilket var lika mysigt som alltid. Pappa var också med på ett hörn.

Gjorde ett seriöst försök att bli rökfri, men klarade inte mer än 26 timmar. Bättre det än ingenting dock, och nytt försök ska göras snarast.

Sådärja. Där har vi mitt 2009 i kortform. Både bra och dåliga saker som hänt. Hoppas på ett lika innehållsrikt 2010, som förhoppningsvis innehåller övervägande positiva saker.

Det jag däremot är riktigt glad över är löftet jag gav mig själv för ungefär ett år sedan – att jag under 2009 inte skulle vara sjukskriven (mer än någon enstaka dag här och där), och det har jag heller inte varit!

Med detta önskar jag er alla ett riktigt

gott nytt år!

Har haft en jättemysig julafton hos mamma. Lagom mycket (och faktiskt ganska nyttig!) julmat. Lite julmust, lite glögg, lite vin. En lussekatt. Fina klappar, både jag och mamma kände oss nöjda med vad vi fått! Kvällen hos mamma avslutades med lite Jonas Gardell, vi såg ”Tillfällig gäst i ditt liv” och fick oss en massa goda skratt.

När jag sedan skulle gå till bussen för att åka hem till mina små grisar, hann jag inte mer än utanför porten innan jag insåg att mina varma, sköna vantar låg kvar på mammas hatthylla. Ringde henne och bad henne kasta ner dem till mig från balkongen. Det ironiska i det hela är att det här är andra gången på fyra dagar som jag lyckas glömma samma par vantar.

I måndags var vi hemma hos körledaren, vi från körer och orkester som var med på Capricerna i lördags. Därifrån fick jag åka med L och hennes man till Handen för att ta min buss hem därifrån. Och naturligtvis glömde jag vantarna i bilen.
Kom inte på det förrän en stund efter att de hade kört iväg, så jag fick leta upp L’s nummer för att fråga om jag glömt vantarna i bilen eller om jag tappat dem nån annanstans (vilket jag ju var osäker på då). Fick till svar att hon hade dem, så då var de åtminstone i trygga händer.

Eftersom jag hade ett par extra vantar med mig tyckte jag att hon kunde ta med dem nästa gång vi ses. Men gullig som hon är tyckte hon att jag minsann skulle tänka på att hålla mig varm så jag blir frisk, och att jag därför behövde vantarna. Så i
onsdags låg ett stort kuvert och väntade på mitt hallgolv när jag kom hem. Däri låg mina vantar! Ibland är det bra med en körmamma som ser till att mina ägodelar hamnar rätt igen :) Blev så glad för hennes omtanke, trots att jag själv först tyckt att det ju inte var så noga – det är ju inte det enda paret vantar jag har. Men nu när jag har dem så är jag glad att hon skickade dem, för det är helt klart det varmaste och skönaste paret :)

Så därför är det ju väldigt intelligent att glömma dem IGEN bara några dagar senare… Får köpa såna grejer man har till barnvantar, där man knäpper fast ena änden i vanten och andra änden i jackan. Då kanske jag lyckas få med mig dem varje
gång.  Annars är frågan var jag glömmer dem nästa gång. Gissning, någon?

Dessutom så tvärdog bussen jag åkte hem med nu ikväll, när vi var ungefär halvvägs. Det bara tjöt och den gick inte att starta igen. Till slut gick föraren ut och bröt huvudströmmen. När han slog på den igen verkade bussen funka någorlunda. Den gick åtminstone att starta, och den rullade hela vägen hem till mig :) Så hem kom jag, om än något senare än beräknat!

Nu ska jag avsluta kvällen/natten (det har ju hunnit bli juldagen) för mig själv genom att krypa ner under en filt i soffan och kolla lite på Itzhaks julevangelium.

God jul på er allihop!

Klockan har nyss passerat midnatt och det är lördag. Idag är det alla hjärtans dag, men inte bara det. Världens mest fantastiska systerson (MIN!) fyller 18 år idag och blir myndig. Jag fattar inte vart alla dessa år har tagit vägen, minns ju när han föddes. Betyder det att jag håller på att bli gammal?! Men i vilket fall som helst, han är underbar och jag hoppas att jag kan få fira med honom vid tillfälle. Typ gå ut och dricka öl eller nåt. Känns skitskumt att han FÅR göra det nu. Min lilla prins! Lilla och lilla förresten, han växte om mig för flera år sen redan… ;)

Jag har lovat honom att vi ska åka och ”hälsa på” hans morfar vid tillfälle också, dvs åka ut till havet där han är begravd, till minnesplatsen jag och mamma har för honom. Systersonen har tagit sin morfars död så otroligt hårt, jag tror nästan han är den som har tagit det hårdast. Han har sagt flera gånger att han vill se platsen där hans morfar vilar, att han vill ha ett ställe att gå till. Det har gått dryga två år nu, och han har inte fått göra det än. Så jag måste ta tag i det. Det är det minsta jag kan göra för honom. Han älskade sin morfar över allt annat, och jag vet att den kärleken var så ömsesidig den bara kunde vara. Så det gör så ont i mig att se systersonen ledsen. Min sorg är stor, men hans är större.

Strax efter att pappa dog så var min syster, systersonen, systerdottern och barnens mormor (jag och mina syskon har inte samma mamma) i lägenheten för att få lite minnessaker och annat de kunde tänkas vilja ha eller behöva. Att se systersonen gå runt i rummen, bland alla saker som var hans morfars, var ingen lätt syn. Han la på en mask utåt, men jag såg i hans ögon att det var fruktansvärt jobbigt för honom. Samtidigt tror jag att han behövde få vara där. Han fick plocka precis vad han ville, och det gjorde han också. Det fantastiska var att se honom gå och plocka små saker som han nog egentligen inte hade någon användning för, men som han ville ha för att de betydde något. Och det var det viktigaste. I våra ögon var det kanske onödiga småprylar, men i hans ögon var det minnen av morfar. Med de sakerna kan han ha en bit av sin morfar med sig hela tiden. Och det vet jag att hans morfar hade velat också.

Systersonen bär på mycket för att vara så ung, men jag hoppas att ett besök hos hans morfar kan lätta lite på den bördan. Det kan bli ett slags avslut för honom. Att få sitta en stund vid strandkanten, på klipporna, och höra vågorna plaska. Att få känna morfars närvaro. Att få kasta en blomma i havet som gåva till morfar. Vi kan vara där så länge han vill. Vi kan kramas och gråta tillsammans. Eller bara vara sida vid sida, tysta och fundera. Han får bestämma. Jag tar honom dit, sen är det han som avgör vad som ska hända och hur lång tid det tar.

Jag funderar på om vi kanske ska åka dit på pappas födelsedag. Det är en så symbolisk dag. Får fråga systersonen vad han vill. Det är om 10 dagar, så han har en stund på sig att tänka. Nu däremot ska jag krypa ner under täcket och försöka sova lite. Ska jobba hela helgen med gullungen!

Och ja, jag SKA försöka bli bättre på att uppdatera här oftare. Påminn mig! Jag tänker oftast ”men jag skrev ju nyss” och när jag sen tittar efter så har det gått en vecka. Och fortsätt skriv söta kommentarer i gästboken så kanske det hjälper också ;) Puss på er!

Idag skulle min mormor ha fyllt 97 år. I år är det sex år sen hon gick bort. Jag har fortfarande inte varit vid minneslunden. Men jag tänker på henne ibland. Jag saknar henne inte speciellt (hon var som hon var, lång historia), men hon har ändå en plats nånstans i mitt hjärta. När jag var liten var hon en underbar mormor och jag älskade att vara hos henne. Men det är många år sen det var så.

I övrigt har det varit en trött dag. Jag sover som en jäkla kratta just nu. Somnar inte förräns framåt småtimmarna, och då är det ju helt kört att försöka komma upp i normal tid. Som tur är så är jag ”ledig” den här veckan, ska skriva examination bara. Iofs inte så bara, men men.

Har iaf fått umgås med gullungen idag. Men det var en trött och snorig gullunge idag. Vi var och handlade lite, sen gick vi hem och Zarah fick mat. Efter det hoppade hon i pyjamasen och jag tvingade i henne nässpray. Hon hatar det, men det hjälper ju. Utan den kan hon knappt andas just nu. Sen inhalerade hon, och hon är så duktig på det! Hon har en sån här spacer med en mask som man sätter över näsa och mun, eftersom hon är för liten för att kunna ta puffar utan den. Sen när hon andas in och ut så rör sig en liten vit flik, så att man kan se att hon får i sig medicinen. Hon inhalerar två sorter – Airomir och Pulmicort, och hon ska ta fem andetag på varje. Förut såg man knappt att fliken rörde sig, för hon andades så svagt. Nu har hon fattat grejen och fliken bara flyger.
Efter all medicinering så borstade vi hennes gaddar och sen fick hon krypa i säng direkt. Hon somnade som en stock, helt slut!

I övrigt händer det ganska mycket med henne just nu. Jag försöker lite smått lära henne säga nya ord. Det senaste i raden, som hon har kunnat säga ganska länge men totalvägrat att göra, är ”hej”. Men nu på vägen hem från affären så satt hon och sa ”ääääiijj” HELA tiden. Godingen!
Det ord jag försöker jobba med nu är ”mamma”. Det har hon inte riktigt greppat än. Hon skrattar mest när jag försöker få henne att säga det, och sen säger hon ”äääiijj” istället. Men ibland kommer det läten som påminner lite om ”mamma”, så vi är nog på rätt väg iaf!
Hon har också blivit duktigare på att tugga. Det går lite si och så med det, men hon sväljer inte bara maten rakt av om det är bitar i. När jag äter något vill hon alltid smaka, och då får hon små bitar av min hamburgare eller vad det nu kan vara jag äter. Jag lägger det alltid mellan tänderna på henne, så när hon stänger munnen så tuggar hon lite automatiskt. I början stängde hon bara munnen och fattade ingenting, men nu gapar hon målmedvetet och vet att hon ska tugga när hon får något i munnen. Hon tuggar inte sönder det som man ”ska” göra, men hon tuggar några ggr och flyttar runt det i munnen. Det är åtminstone ett steg på rätt väg!

Imorgon ska jag och gullungen busa igen. Nu ska jag nog ta mig en sömntablett för första gången på lääänge, så kanske jag kan få sova inatt. Håll tummarna för mig.

Jag är verkligen helt usel på att skriva här. Men jag orkar helt enkelt inte. Den energin jag har går till annat, som prioriteras högre. Här är iaf ett livstecken. Iofs, många pratar jag med på nätet nästan dagligen, så ni vet ju hur läget är.

Just nu har jag gömt mig lite. Är hemma hos mamma, som vanligt på måndagar. Men idag är en gammal klasskompis från Österrike här och hälsar på med sin man, och pappa är här också. Jag orkar bara inte med att vara social idag. Ärligt talat orkar jag inte mycket alls idag. Kom inte ens upp ur sängen imorse. Det var helt kört. Vaknade med yrsel, huvudvärk och ångest, ingen bra kombination när man ska iväg till skolan. Så det blev till att anmäla frånvaro. Fick ångest av det också, såklart. Hur jag än gör så mår jag dåligt, liksom. Skit.

Efter många om och men kom jag iaf iväg mot Handen. Fixade morsdagspresent i efterskott till mamma. En fin blomma och två flaskor vin. Hon blev glad, och då mådde jag lite bättre. Sen påminde hon mig om att det var idag besöket från Österrike skulle komma, och då sjönk humöret igen. Vilken dag som helst utom idag skulle ha gått bra. Men idag ORKAR jag bara inte.

Kom iväg på kören sen dock. Det hjälpte lite att få sjunga, men jag kände inget riktigt engagemang idag. Nu är jag hemkommen därifrån, och här sitter jag. Typ.

I helgen var jag och Rikard i Värmland och hälsade på min kusin med familj. Fick se nytillskottet Anton, som blir en månad idag. Och storebror Oscar har verkligen blivit stor sen jag såg honom sist! Kolla in gullungarna:

Jag har hand om världens underbaraste unge! (efter Oscar får jag väl säga, så inte min kusin blir putt…)
Zarah blir bara mer och mer ljuvlig. Hon är verkligen inne i en bra period nu, där allt är roligt och tårar knappt existerar. Det spelar ingen roll hur dåligt humör jag är på under dagen, när jag kommer till dagis och ska hämta henne och möts av ett stort leende så är alla problem som bortblåsta.
Igår mötte vi upp min mamma när jag hade hämtat Zarah, och mamma tog en promenad med oss till tunnelbanan. Zarah har haft lite svårt för att knyta an till nya människor förut, det har tagit sin tid innan hon har accepterat folk. Men nu tog det inte lång tid innan mamma kunde få henne att le. Så länge hon höll sig på lagom långt avstånd kunde hon busa hur mycket som helst, och Zarah tyckte att det var jättekul.

I övrigt är det sisådär. Håller på att åka på en rejäl förkylning känns det som. Haft ont i halsen i några dagar, och nu börjar jag känna mig tung i huvudet, lite snorig och allt sånt där skojsigt. Så är det ju såklart bonus att det är lingonvecka så magen gör apont också. Yay! Kan jag inte få ha ont nån annanstans också när jag ändå är igång? :/

Dags att bädda ner sig i soffan med ett stort glas varm O’boy och bara ta det lugnt. Men först, ta och spana in gullungen:

Hur söt får man bli?

Vad ska man med leksaker till när det roligaste som finns är att leka med stolens delar?

… att en liten flicka kan få en på ett sånt bra humör bara genom ett enda leende. Jag blir lika fascinerad varje gång. Zarah har verkligen den förmågan. Idag har hon varit underbar, och då menar jag
U N D E R B A R. Hon har skrattat och lekt vad jag än har erbjudit henne. Idag fick jag för första gången byta blöja på henne utan att hon skrek. Hon var SÅ snäll och bara låg där och lät mig göra det jag skulle. Till och med att byta till pyjamas accepterade hon utan protester. Annars brukar blöjbyte/klädbyte vara en kamp varje kväll. Inte ens när hennes mamma kom hem började hon skrika. Annars är det ett säkert kort, så fort A öppnar dörren så sätter Zarah igång stora sirenen. Nu gnällde hon bara lite, men det tror jag berodde på att hon satt med ryggen mot dörren och inte kunde vända sig om och se mamma ordentligt. När jag tog upp henne sen och gick ut med henne i hallen så kom leendet fram igen. Jag är så imponerad! A frågade vad jag hade gett Zarah för droger egentligen, jag skyllde på dagis. ;)

Så på det stora hela har den här dagen varit kanonbra. Förmiddagen ägnades förvisso åt att läsa en bok som vi ska ha litteraturseminarium på i skolan imorgon, men den är jag klar med (ska bara skriva ihop en snabb sammanfattning som jag kan använda mig av imorgon).

Imorgon blir en lång dag. Först är det skola kl 9-12, basgruppsseminarium. Jag antar att vi får reda på hur nästa examinationsuppgift kommer se ut, eftersom vi ska ut på VFU på måndag (och tre veckor framåt). Efter det är det litteraturseminarium, och vi sitter väl mellan 13-15 eller så. Sen ska jag hämta Zarah kl 16 och ha henne till 20.30 ungefär, vilket innebär att jag lägger henne också. Sen när A kommer hem så åker jag hem till mamma och sover där. På fredag förmiddag åker hon, jag och Rikard till Värmland. Jag och Rikard ska till Renata och Magnus (min kusin och hennes man) och tillbringa helgen där. Mamma åker till Kurt och Astrid (hennes bror med sambo). Det ska bli kul att träffa dem och Oscar igen. Det är det tråkiga med att bo typ 25 mil bort, man träffas så sällan. Oscar hinner ju växa en massa mellan gångerna. Men visst är han ljuvligt söt?

Oscar

Oscar

Nej, nu är det dags att göra lite vettiga saker här. Uppdaterar bloggen när jag är tillbaka i civilisationen igen.

*off*

…och jag hoppas att den kommer vara lite lugnare än förra veckan. Då var det stress, stress och åter stress. För att sammanfatta:

Måndag: skola 9-15, hade Bild & Form-workshop. Det var iofs roligt, vi fick skapa en massa i olika material. Jag gjorde en myra i gips och en otroligt ful skedhistoria i trä. På kvällen var det kör. Var hemma vid 23-tiden ungefär.

Tisdag: skola 9-15. Basgruppseminarium mellan 9-12 och sen introduktion till Utelek mellan 13-15. Jag stack dock tidigare eftersom jag skulle vara på gruppen 14.45. Stressade tillbaka till Sollentuna, gick på gruppen, sen stress tillbaka till stan för att ha Zarah några timmar på kvällen då hennes mamma skulle på bio. Zarah var på uselt humör och bara skrek. Till slut fick jag henne att somna iaf. Var väl hemma vid 22.30.

Onsdag: inget schemalagt i skolan, däremot satt jag och försökte plugga lite hemma. Det gick väl sisådär. Sen åkte jag och hämtade Zarah. Hon var jätteglad när jag hämtade henne på dagis och hela vägen hem, men så fort vi kom innanför dörren satte skrikandet igång igen. Det var längesen hon höll på såhär när jag har haft henne, men sen kom jag på vad det antagligen berodde på. I måndags började hon på nytt dagis, och det är många nya intryck.. och så är hon ju aptrött när jag hämtar henne, och då vill hon bara vara med mamma. Inte konstigt att hon är på sånt humör då. Men det lugnar sig nog om ett tag. Var väl hemma vid 20-tiden, och då kom R också. Skönt att hinna umgås lite.

Torsdag: skola 9-15. Vi hade Utelek vid Stora Skuggan. Det var riktigt roligt, men ganska tröttsamt att vara ute en hel dag. Efter det mötte jag upp mamma på Centralen. Vi gick på stan lite och käkade middag ihop. Sen var det rep med Lönnå inför Sånger för Livet, mellan 18.30-22, i Filadelfiakyrkan. Det blev en helt annan känsla att sjunga ihop med 500 pers (iofs var de flesta tanter från Knäckebrödhult) än att bara sjunga med AcQuire. Och Lönnå är ju en körledare utan dess like. Gubben är över 70 år, men har energi som en duracellkanin. Intressant, men trött var man sen. Var väl hemma vid 23-tiden.

Fredag: efter en vecka fullpackad med saker och knappt nån tid att varva ner så kom raset. Under natten hade jag drömt mardrömmar, och vaknade livrädd. Humöret var på botten, orken var noll och allt var bara jobbigt. Hade skola mellan 12-14 och det släpade jag mig iväg på, det var uppföljning på Bild & Form-workshopen vi hade i måndags. Efter det skulle jag egentligen haft Zarah, men jag skickade sms till hennes mamma och avbokade. Kände att jag helt enkelt inte skulle orka, mådde för jävla dåligt för det. På kvällen kom R, och det kändes skönt att inte vara ensam med eländet. Men jag var nog inget roligt sällskap.

Lördag: dags för Ålandsresa. Mådde aningens bättre på morgonen, men var trött och humöret var väl inte helt på topp. Men det var kul att träffa folket, dvs min kusin Renata och hennes man Magnus, min morbor Kurt och så mina föräldrar… och så jag och Rikard förstås. Kvällen blev ganska lyckad, och vi kom inte alltför sent i säng heller.

Söndag: efter en natt med alldeles för lite sömn (vad förväntade jag mig egentligen, jag kan ju inte ens sova bra hemma i min egen säng) fanns det inte mycket energi för att göra saker. Tog det väl mest lugnt, låg uppe på soldäck i en solstol ett tag. Efter lunch var det dags att packa ner alla saker i bilen och komma av båten. Då hade min energi helt försvunnit, jag var lättirriterad och inte alls på humör. Både jag och R fick dock skjuts hem, det var najs. När jag väl var hemma så var det vila som gällde.

Den veckan fick mig att inse att jag har mina begränsningar, jag kan inte pressa mig för hårt för det straffar sig ganska rejält. När jag börjar avboka saker för att jag inte orkar, och istället ligger hemma i soffan och gråter, då har jag låtit det gå för långt. Jag måste börja lyssna på mig själv och min kropp. När jag märker att det börjar bli jobbigt så måste jag sakta ner och börja prioritera. Jag får inte ta på mig för mycket helt enkelt. Den här veckan verkar bli något lugnare. Skönt nog så är det ingen kör idag, eftersom vi hade Globenrepet i tordags. Får ladda inför söndagen istället, då det är skivinspelning hela dagen. Sen har jag åtagit mig att vara hundvakt i nästan en vecka med start söndag kväll. Det kan väl tyckas dumt eftersom jag just påpekade att jag inte ska ta på mig för mycket. Men nästa vecka i skolan är lugn, det är inget schemalagt alls utan tiden ska ägnas åt att skriva examinationsuppgift. Dessutom ger det mycket mer än vad det tar att ha Micki. Jag kan inte gräva ner mig själv i mina egna tankar för mycket, jag kan inte ligga och göra ingenting i soffan hela dagarna, jag kommer ut och får röra på mig. Förra gången jag var hundvakt märkte jag hur mycket bättre jag mådde när jag var ute och promenerade flera gånger varje dag. Så det är snarare en bonus att få ha honom, inte en börda.

Nu är det dags att sätta fart här, måste få lite gjort innan R dyker upp om nån timme eller så.

*OFF*

Då var det dags igen. Den här gången säger almanackan att det är 25 år jag fyller. ”Hur känns det att vara ett kvarts sekel?” sa min morbror igår, när jag ringde och grattade honom på 60-årsdagen. Det kändes inget då (visserligen var jag fortfarande ”bara” 24) och det känns inte nåt nu heller.
Det är snarare så att jag redan börjar tröttna på att fylla år, jag är helt enkelt inte på humör för sånt idag. Folk behöver inte ringa och gratta (mina föräldrar har redan gjort det, det räcker), jag orkar inte ha folk på fika (vilket nog inte är så troligt att det händer ändå eftersom jag inte ens är hemma hos mig). Jag vill inte vara social idag helt enkelt. Jag samlar krafter för att orka med morgondagen. Visst kommer det bli jätteroligt, men samtidigt ångrar jag mig och vill bara ställa in alltihop. Skylla på sjukdom, dödsfall, vad som helst. Försöker dock se positivt på det.

Idag vill jag egentligen bara gräva ner mig i en grop nånstans och stanna där tills dagen är över. ”Men så kan du väl inte göra, det är ju din FÖDELSEDAG, då ska man ju le och skratta och ha ROLIGT!” tänker folk då. Fan heller, tänker jag. När mamma och pappa frågade om det var okej ifall de åkte bort över helgen, alltså även min födelsedag, för att gratta morbror och liten Oscar (mitt kusinbarn) som fyller den 24:e resp 25:e, så kände jag mig nästan lättad. Jag insåg att jag kunde komma ifrån det där fikat man förväntas duka upp för att folk ska komma med en blomsterkvast och säga grattis. Idag kan jag vara för mig själv. Det räcker med att vara social imorgon. R kommer ikväll, det blir myspys.

Gnäll, gnäll. Blä. Nåja, nu börjar mammas lägenhet se beboelig ut igen. Målaren blev klar igår, så det har släpats möbler och så. Takfläkten är uppe, R och grannen fick upp den igår kväll. Jag har satt upp spegel, hatthylla och vinställ på väggen igen. Hallen ser ut som den ska nu iaf, om man bortser från att det inte finns några golvlister och att det ligger ett antal meter telefonkabel där. Allt det där ska åtgärdas inom den närmaste framtiden. Sen ska det in nya möbler och tja… det blir fint i slutändan iaf.

Nu är det dags att slänga sig i soffan och glo på dumburken en stund.

*OFF*