Mogis del av stjärnhimlen

Ja, det är ett av de ord som använts flitigast den senaste veckan. Det, samt jaaa, naaaaiijj och det kommer aaaaaldrig att gå (på skånska).

Jag, Jessa och Jenny åkte ner till Skåne i onsdags för att hjälpa till inför våra vänner Maria och Arnes bröllop som skulle gå av stapeln på lördagen. Vi skulle bo hemma hos Arnes syster Susse och hennes man Jocke. Jag hade ingen aning om vilka de var, så det kändes allt lite nervöst att komma hem till helt främmande människor. Men jag hade inte behövt oroa mig, de visade sig vara världens underbaraste människor. Vi välkomnades bokstavligt talat med öppna famnar, och kände oss hemma från första stund.

Dagarna har sedan gått i ett. Det var massor att fixa, men tack vare att vi var så många som hjälpte till, och dessutom lyckades organisera oss riktigt effektivt så flöt det på fint. Kvällarna spenderades mestadels i uterummet med ett (två, tre) glas rosévin efter en god middag. Vi pratade, skrattade och njöt, och det kändes som vi hade känt varandra typ hur länge som helst, trots att vi nyss träffats.

Bröllopsdagen var fantastisk. Dagen innan hade vi alla lite ont i magen och undrade hur det skulle gå. Det regnade nämligen så fruktansvärt mycket att vi var oroliga för att partytältet skulle rasa ihop helt och hållet. Men med presenning och en massa gaffatejp så höll det ihop. Och vädret var definitivt på vår sida på lördagen, solen sken hela dagen lång och vi kunde njuta av både ett underbart bröllop (och dop, eftersom deras son Linus döptes samtidigt) och en underbar fest efteråt. Maria och Arne var så fina, och det fälldes ett antal lyckotårar hos oss alla – framförallt under talen som hölls, och när Arne sjöng en låt han skrivit till Maria. Festen fortsatte långt efter att brudparet åkt iväg för sin bröllopsnatt, tror att vi som gick och la oss sist kom i säng runt fyratiden på morgonen.

Det enda som inte var på topp var att jag på fredagen lyckades drämma min ena stortå rätt in i en kant. Tån svullnade upp och blev helt blå, och det gjorde rent ut sagt skitont. Men med lite värktabletter och en del alkohol (sa jag att vi drack rosévin?!) så var livet riktigt bra ändå :) Har sedan dess haltat runt och blivit ompysslad av alla möjliga som varit i huset (vi var som mest 9 pers, förutom Susse och Jocke, som bodde där) med oljemassage, varma strumpor, omplåstring/tejpning, kramar osv. Tån vägrar dock skärpa till sig. Den är inte lika blå längre, men svullen och gör ont. Börjar misstänka att det är en spricka i den, och inte bara en stukning. Nåja. Inte mycket att göra åt det. Bara hålla den tejpad och vila så mycket som möjligt.

Har knutit många nya kontakter den här veckan, och känner det som att jag har fått en extra familj i Skåne. Tänk att det finns så fantastiska människor!

För tillfället sitter jag, Jenny och Jessa i en husvagn på Ullareds camping. Vi har varit och shoppat på Gekås, och jag gjorde en massa trevliga fynd. Imorgon ska vi dit en sväng igen innan det bär av hem till Stockholm igen. Ska faktiskt bli skönt att komma hem, även om jag gärna hade stannat kvar i sydligare trakter ett tag till. Men det har redan börjat smidas lite nya planer för framtida happenings, så ensamheten som lär infinna sig när jag kommer hem till min lägenhet alldeles själv lär inte kännas sååå mycket.

Nu är det snart dags att krypa ner i sängen och få några timmars sömn så jag orkar med morgondagen. Ska lyssna lite på musik och sortera alla minnen och intryck från den gångna veckan.

Barn säger vad de tycker, och menar sällan något illa med det. De vill veta, de frågar. De menar precis det de frågar, det finns inga baktankar med det. Förut fick jag ofta en viss fråga från barn, ställd på lite olika sätt: ”Varför har du en så tjock mage?” / ”Har du en bebis i din mage?”

Jag svarade alltid att nej, det var ingen bebis i min mage, bara en massa mat. Ibland frågade de även om rumpan, varför den var så stor. Då sa jag ”För att jag ska ha nåt mjukt att sitta på”. Det hände att de frågade om hela mig också, varför jag var så ”rund” – mitt svar var ”För att jag ska vara mysig att kramas med”. Jag vet att barnen absolut inte menade något illa med sina frågor, men ändå kände jag mig sårad. Mest för att jag själv visste att jag behövde gå ner i vikt, och för att jag ofta ställde mig själv liknande frågor. Varför var jag så rund? Varför var min mage och min rumpa så stora och tjocka? Varför lät jag det gå så långt? Varför kunde jag inte göra något åt saken?

Därför värmde det verkligen häromdagen när ett av barnen på förskolan tittade på mig och sa: ”Varför har du INTE en stor mage?” De har ju sett mig när jag hade den där stora magen, och nu är den inte där längre. Så jag log och svarade: ”För att jag INTE har en bebis eller en massa mat i magen!”

Igår pratade jag med Marianne en stund. Hon ville bara säga att det var flera stycken som hört av sig till henne och sagt att de tyckte jag sjöng så fint i söndags (sjöng en sång till Milla på fikat efter dopet), och att jag var så duktig. Det var några som kom direkt till mig i söndags och sa det också, och jag blir så glad för varje ord. Det blev lite spontansång också – Mariannes bror spelade gitarr och sjöng bland annat ”Hallelujah” (Cohen), den har vi ju sjungit i AcQuire, så jag har snappat upp delar av altstämman. När folk önskade hans låt i repris så la jag stämma på refrängen, och det tyckte folk tydligen var väldigt imponerande. Jag tyckte mest att ”herregud, det var väl inget speciellt” ;) Men det är roligt när man blir uppskattad för det man gör!

Det är också flera stycken, bland annat Marianne, som är på mig om att jag bör starta ett företag för mitt scrappande. Jag har funderat på det från och till ganska länge, men det krävs en del tid och engagemang för att få igång företaget och marknadsföra det, och det är tid jag inte riktigt har just nu. Jag ska dock börja lite med marknadsföring redan nu, genom att låta Marianne visa upp mina kort för sina vänner och bekanta. Det är bra att ha vänner som har mycket kontakter överallt :) På så vis kan jag kanske få upp en stabil kundkrets, vilket också är viktigt om jag ska få företaget att gå runt. Nu har jag inga som helst planer på att kunna försörja mig på scrappandet, inte alls, och tanken är att företaget ska vara mer på hobbynivå, men det vore ju ändå roligt att kunna gå med en liten vinst. Och för att gå med vinst behöver man inkomster. För att få inkomster måste man få beställningar. För att få beställningar måste man ha kunder. För att få kunder måste man ha bra marknadsföring. Och jag har världens bästa marknadsförare – Marianne kan sälja vad som helst till vem som helst om hon bara bestämmer sig för det ;)

Så nu får jag väl börja fundera på ett bra företagsnamn…

Nu är det hög tid för mig att hoppa in i duschen och göra mig i ordning. Ska iväg till jobbet om en dryg timme – fick sovmorgon idag! Efter jobbet ska jag hem till mamma och äta middag, hon har äntligen hittat hem igen efter att ha varit på vift alldeles för länge ;)

Äntligen! Nu har jag sprängt gränsen! Det tog fyra dagar längre än jag planerat, men det är ju inte så illa pinkat ändå. Jag börjar känna min kropp ganska väl vid det här laget, och vet vad jag klarar av. Fyra dagar hit eller dit är inte så noga, jag lyckades ju ändå träffa nästan mitt i prick. Hade jag inte vetat hur min kropp fungerar så hade jag kanske satt ett ”måldatum” som diffat med flera veckor istället för ynka fyra dagar.

Dagens vikt är alltså 74,9 kg. Jag har i vanlig ordning tagit kort ;) Men det är inte det lättaste, ska jag säga. Jag kan ju inte stå med kameran i handen när jag ställer mig på vågen, eftersom jag inte vill ha med kamerans vikt (även om den inte väger särskilt mycket). Alltså måste jag starta den, förbereda med zoom osv, och sen ställa den på tvättmaskinen som är precis intill vågen. Sen måste jag ställa mig på vågen, vänta tills vikten visas och siffrorna slutat blinka, och sen fort som bara den slita åt mig kameran och försöka få till ett någorlunda bra kort. Måste vara snabb eftersom siffrorna på vågen slocknar efter typ 15 sekunder :) Därför brukar mina ”våg-kort” sällan vara av särskilt hög kvalitet, hehe. Jag är nöjd så länge det inte blir suddigt!

Nu är det dags för mig att göra mig i ordning. Idag är det nämligen Millas dop!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 74,9 kg (100425) (BMI 28,5)

Totalt vikt: -18,9 kg

Totalt BMI: -7,2

Kvar till nästa delmål  (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 2,3 kg (planerar att eventuellt uppnå detta till nästa dietistbesök, beroende på när det blir)

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 5,0 kg

Kvar till delmål 3 (65,4 kg = normalviktig!): 9,5 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 12,9 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 79 cm

Totalt midjemått: -27 cm

Beviset! :)

Den här veckan har verkligen varit mycket sång. Körrep i måndags (som alltid), extra körrep i tisdags, en massa eget övande, konsert idag, dop imorgon. Och så kör på måndag igen. Och extra rep med sopraner och altar från mammas kör, inför Sånger för livet, på onsdag. Helgrep med min kör nästa söndag. Och så fortsätter det. Men det är roligt! Grymt roligt!

Konserten idag är nog den mest seriösa vi har gjort, någonsin. En massa ny musik av Johannes Beyer. Ny i bemärkelsen; inte framförd offentligt tidigare. Större delen av konserten var piano- och violinmusik. Och så gjorde AcQuire en avdelning med sång. Vi sjöng tre kanon och två andra sånger, och vi var nog den lättsammaste delen. Vi har dessutom framfört dessa sånger tidigare, för publik alltså. Vi har även spelat in dem på skiva, en skiva som Johannes dotter Sabine har producerat. Skivan, och dagens konsert, har som syfte att fira att Johannes Beyer idag skulle ha fyllt 100 år om han levt. Ni som läser här har troligen ingen aning om vem han är, och det hade jag inte heller haft om inte AcQuire hade samarbetat med Sabine Beyer och hennes symfoniorkester tidigare. ;) Men det är väldigt vacker musik!

Det blev dock inte riktigt som förväntat för mig idag. När jag kom dit visade det sig att två av tre altar inte kunde komma, så min körledare ville att jag skulle hoppa in och sjunga altstämman. Jomenvisstsåatt… En och en halv timme innan konsertens början stod jag alltså och övade in en för mig helt ny stämma. Men det gick! Det gick till och med riktigt bra! Några felsjungningar, men troligen inget publiken märkte. Men det var en sån anspänning, att när jag slappnade av efter framförandet så kom huvudvärken. Kunde inte gå ifrån och ta nåt mot den heller, eftersom det var fler framföranden efter oss. Så jag satt och genomled den sista halvtimmen kisandes och eländig. Men det kändes lite bättre när jag kom ut i luften sen. Och så fick jag skjuts hem också, så jag slapp sitta och skumpa på pendeln. Väl hemma, efter lite mat och en Ipren, så känns huvudet bättre igen. Skönt, då är jag inte döende åtminstone… ;)

Imorgon är det N’s dop! Och jag ska sjunga… OCH kompa mig själv på piano. Är inte så lite nervös för det! Det roliga är att jag inte ska sjunga någon ”typisk” dopsång, utan M och J har önskat ”Sweet child of mine”… Guns’N'Roses på ett dop. Udda! Men roligt! Jag gör dock en egen version av den, med endast pianokomp, och ett lite annat tempo än originalet. Mogiversionen alltså. Hoppas någon spelar in det så jag får höra hur det blev sen. När jag sitter där lär jag vara så nervös att jag inte kan tänka klart och lyssna in hur det verkar låta. Jag kommer bara köra på och hoppas det blir bra :) Så håll tummarna för mig sådär vid tolvtiden imorgon!

Just det. Igår flyttade Charlie till sin nya familj. De verkar vara rara allihop, och han kommer få det jättebra där. Men lite tomt är det allt utan honom! Tufve såg lite ensam ut när det bara stod EN bur på golvet istället för två. Men huvudsaken är att Charlie har det bra. Och det kommer han få. Så jag oroar mig inte. Saknar bara lite! Och apropå marsvin så ser Sissas öga bara bättre och bättre ut för varje dag. Det är nästan inte rött alls, och sårskorpan i mitten blir mindre hela tiden. Hoppas verkligen det håller sig så när vi slutar behandla med Ciloxan sen. Men jag tänker som så att så länge hon är pigg och glad och den ”gamla vanliga” Sissa så kommer jag inte fundera på avlivning. Först vid tecken på att hon verkar lida, tänker jag börja tänka i de banorna. Och i dagsläget lider hon inte alls. Hon verkar inte ens ha lite ont. Hon rycker visserligen fortfarande undan huvudet när man ska ge henne ögondropparna, men det är ganska lama protester för att visa att hon inte tycker om det. Det är inte alls som för en dryg vecka sen, när hon drog undan huvudet så fort man kom i närheten med handen. Bara positivt alltså!

Nu ska jag försöka sova så jag kommer upp imorgon och hinner i tid till dopet. Så som sagt – håll tummarna för mig!

Idag har jag varit på ett väldigt speciellt dop. Det var inte mindre än TRE barn som döptes! Buspojken och Blomsterflickan, samt deras lilla kusin E. Prästen frågade föräldrarna om vilka namn de hade valt till sina barn, men när han kom till Buspojken så frågade han Buspojken istället. Och Buspojken svarade, med viss sufflörhjälp av sin pappa, att han skulle heta ”Eik Ia”. :) Alla barnen var duktiga under dopet, den enda som visade sitt missnöje lite var E. Men sen somnade han och sov sig igenom hela själva dopceremonin. Buspojken tyckte det var ett roligt påhitt att tvätta håret bland en massa folk, och stod så snällt framåtböjd över dopfunten. Blomsterflickan kräktes ner dopklänningen, men i övrigt var hon glad och nöjd. Prästen var lagom förvirrad och kallade barnen vid fel namn ett antal gånger, men där hade han sufflörhjälp av L, som rättade honom när han sa fel.

Jag och S sjöng två sånger också. Dels en jättesöt, som vi tror heter ”Då blev himlens alla andra stjärnor grus och sand” (det står ingen titel på den någonstans), dels ”En värld full av liv”. S spelade in båda våra framträdanden, och vi har lyssnat igenom. Låter riktigt bra med våra röster ihop. Och kantorn var fantastisk – hon lyssnade in oss och spelade nästan helt felfritt, trots att hon inte hade spelat någon av de sångerna innan, mer än lite rep hemma. Kommer lägga upp ljudklippen (eller länk till dem) här snarast. Vi fick massor av beröm av gästerna efteråt, och även av prästen. Vi passade på att marknadsföra oss lite och lämnade en lapp med kort info om oss och våra telefonnr till prästen. Så när folk bokar bröllop eller dop och önskar en solist/duo kan de kontakta oss. Vore roligt att göra det här lite mer seriöst! Vi trivs SÅ bra att sjunga med varandra och vi kompletterar varandras röster bra. Vi funderar också på att göra en ”riktig” inspelning som vi sedan kan lägga ut på nätet som marknadsföring. Kontakter finns, så vi ska höra oss för och se vad som kan göras. Skoj! :)

Nu är det 13 timmar kvar tills jag ska vara på operation. Jag har inte bara fjärilar i magen, det verkar som att fjärilarna har något slags raveparty därinne. Shit. Jag är snart där. Åtta års väntan är över om inte alls många timmar. Men jag är rädd. Orolig. Nervös. Jag VET att det kommer gå bra, men det är just den där tanken jag har skrivit om så många gånger här nu. De ska SKÄRA I MIG. Jag VET att det inte kommer göra ont, men bara det att jag kommer KÄNNA vad de gör… Jag måste verkligen be om lugnande. Visst har jag oroat mig innan, men nu kommer det på allvar. Allt det där ”måste-fixas-innan-operationen” är klart nu. Nu har jag inget mer innan det är dags. Det enda som ska göras är att jag ska skrubba mig med Descutan både ikväll och imorgon bitti. Och jag måste ta ur alla smycken. Klippa naglarna korta. Bara småsaker liksom. Om tolv timmar sitter jag i bilen och är på väg.

Håll tummarna för mig imorgon. Jag behöver det. Uppdaterar hemsidan så fort jag är ”skrivkunnig” igen (vissa saker är knepiga att göra på en dator när man bara kan använda en hand) och berättar hur det gick. Jag kommer troligen känna mig skitfånig för att jag har oroat mig en massa i onödan. Men snälla. Håll tummarna.