Mogis del av stjärnhimlen

Idag fyller Sveriges kronprinsessa år. Men inte bara hon, det finns ett födelsedagsbarn även i det här hushållet. Idag för tre år sen kom en liten Fanny till världen. Numera är hon inte särskilt liten, trots att hon är yngst i marsvinsflocken så har hon vuxit om sin snart fyraåriga burkompis Sissa, med råge dessutom.

Den här veckan har bestått av jobb, jobb och åter jobb. Roligt, men ganska ansträngande i denna värme. Jag har egentligen inget emot värmen, men det har varit så kvavt och knappt blåst något. Inomhus har vi inte kunnat vara längre än nödvändigt, eftersom luften därinne stått i princip helt still och det har varit väldigt varmt. Utomhus har det i bästa fall fläktat lite, men även där har det varit oerhört varmt. Vattenspridaren har varit på större delen av tiden vi spenderat utomhus, så barnen har kunnat svalka av sig. Men vi i personalen springer ju knappast runt i vattnet med alla kläder på… Nåja. Jag ska inte klaga, inte med den senaste vintern i färskt minne. Det här är mycket bättre än snö och kyla!

Fick världens skönaste kommentar av ett barn häromdagen. Vi skulle gå till matsalen, och jag gick någonstans mitt i barngruppen. Då hör jag bakom mig hur ett av barnen ropar på mig och säger: ”Vilken fin rumpa du har!” Vad svarar man på det? Jag log och sa tack, och fortsatte gå. Men barnet fortsätter upprepa ”Fin rumpa, fin rumpa, fin rumpa…” hela vägen till matsalen. Helt underbart!

Igår införskaffade jag en ny bärbar dator. Den jag har haft börjar långsamt falla i bitar. Tangenter sitter löst här och var, och den börjar bli sliten rent allmänt. Fixade i ordning nya datorn igår, och allt gick smidigt ända tills jag skulle försöka installera modemet till det mobila bredbandet. Där tog det tvärstopp i form av ett felmeddelande som upplyste om att modemet/installationsfilen/whatever inte var kompatibelt med 64-bitars Windows.

Lyckades koppla upp mig mot nätet via någon grannes oskyddade trådlösa nätverk, för att kolla på 3s hemsida vad jag kunde göra åt saken. Hittade någon uppgradering som jag laddade ner, men när jag försökte köra den filen så dök ett nytt felmeddelande upp som sa att modemet måste vara installerat för att jag skulle kunna göra uppgraderingen. Problemet är ju då att jag inte kunde installera modemet – för jag behövde uppgraderingen till det.

Nåja. Idag när jag kom hem från jobbet ringde jag 3s kundservice för att få hjälp att lösa detta moment 22 jag hamnat i. Men fick jag någon hjälp? Nej. Jag fick prata med en oerhört förvirrad tjej som inte hade koll på mycket. Jag berättade vad jag hade för problem – köpte ny dator igår och vill använda mitt mobila bredband på den, men det går inte för att det inte är kompatibelt med 64-bitars Windows. Hennes svar: ”Igår sa du? Men jag ser ju här att du har haft bredband hos oss sedan 2007?” Ja, BREDBANDET har jag haft länge, men jag köpte ny DATOR igår. Herregud…

Sen frågade hon efter exakt vad som stod i felmeddelandet. Jag läste upp det och får till svar ”Jaha. Ja, jag förstår att det är ett problem, men jag vet inte hur man löser det. Du kanske ska uppgradera?”

”Jo, jag försökte ju det, men för att jag ska kunna uppgradera måste modemet vara installerat, och jag kan inte installera det för att det inte är kompatibelt.”
”Jaha. Ja, men då föreslår jag att du går till en 3butik och så får de fixa det där.”
”Okej. Räcker det att jag har modemet med mig, eller måste jag ha med mig datorn också?”
”Jaaaa…. Jag vet inte riktigt. Jag tror att det ska räcka med modemet. Men ta med dig datorn också för säkerhets skull.”
”Okej. Då vet jag.”
”Jaa… Är det något mer jag kan hjälpa dig med?”

Där fick jag bita mig i tungan för att inte häva ur mig något mindre passande. Hjälpa mig med något mer? Ursäkta mig, men lilla gumman… du har inte hjälpt mig med ett skit. Jag vet inte mer nu än innan jag ringde. Förutom att någon förhoppningsvis kan lösa mitt problem i butik. Ibland undrar jag vad som krävs för att bli anställd på kundservice. Är det inte meningen att de faktiskt ska kunna hjälpa sina kunder? Eller att de åtminstone har mer koll på saker än vad kunden själv har? Ibland blir jag så trött…

Apropå trött så är det sovdags nu så jag orkar jobba imorgon. Hoppas på något svalare väder, eller åtminstone lite mer vind. Förskolans gård blir som en bakugn när det är varmt och vindstilla. Och jag känner inte för att bakas :)

Vaknade nyss av att det brakade till nånstans i lägenheten. Trodde först att det var något av marsvinen som fått ett ryck och rivit ner något i buren. Men nej, marsvinen låg och sov och allt var lugnt där. Då började jag gå igenom resten av lägenheten. Tände lampor i rum efter rum, men kunde inte se något.

Då plötsligt ser jag hur något rör sig på köksgolvet, precis nedanför akvariet. Den största av malarna ligger där och sprattlar hjälplöst. På något sätt har den alltså lyckats hoppa upp genom det lilla hålet som finns i glasskivan ovanpå akvariet, och landat på golvet. Jag hade ingen aning om att malar kunde hoppa ens. Har sett hur de har simmat snabbt mot ytan och gjort en tvärvändning när de är precis uppe på ytan, och liksom ”sprätt till” med stjärtfenan, men de har aldrig ens varit i närheten av glasskivan.

Häromdagen fyllde jag på vatten i akvariet, och nu är ytan väldigt nära övre kanten av akvariet. Troligen har den här malen gjort en sån där tvärvändning precis där hålet i glasskivan är, och på något sätt missbedömt avståndet och ”sprätt” över kanten istället för neråt. Gissar att ”sprättandet” fick glasskivan att rubbas ur sitt läge och sedan åka tillbaka igen, och därmed skapa ”braket” som väckte mig.

Klockan är nu 20 över 2. Jag har sovit i typ två timmar (hade svårt att somna, och slocknade därför inte förrän en bra stund efter midnatt), och klockan fem ringer väckarklockan. Då är det dags att gå upp för att jobba. Kommer ta en bra stund innan jag har varvat ner igen, och med lite tur får jag sova en timme till. En nattsömn på tre timmar innan jobb är inte bra. Gissa om jag kommer vara trött när jag slutar klockan 16…

Har Micki här över helgen. Världens finaste hund! Hämtade honom igår, käkade lunch med Mingan & I. Vi lyckades precis pricka in den lilla soltiden som blev, så vi satt på uteservering och njöt.

Idag jobbade jag mitt sista pass på nästan en månad med Gosungen. Kommer kännas tomt. Men hon kommer ha det jättebra med sin pappa, han skämmer bort henne totalt. Och det är klart att hon ska få lite lyx i vardagen, hon också. Är det semester så är det, liksom.

I övrigt så rullar det in jobb både här och där, det gillas skarpt. Bara idag har jag pratat med två ställen, och blivit erbjuden jobbdagar i sommar. Så nu är jag uppbokad på tre olika förskolor, vilket innebär att jag klarar min ekonomi ända fram till i höst. Det känns riktigt bra. Har dessutom kunnat lägga undan en hel del från majlönen, så om det blir lite mindre inkomst någon månad gör det ingenting. Jag har så jag klarar mig. Och om jag får tillräckligt i lön så kommer de sparade pengarna att investeras i saker till lägenheten.

Det är förresten klart nu, att jag flyttar tillbaka till min lägenhet i sommar! När exakt det blir vet jag inte än, men jag har sagt att SENAST i mitten av augusti vill jag flytta in. Vill fira födelsedagen i min lägenhet. Sen får vi se. Det kan bli flytt tidigare också, allt beror nu på när R hittar en bostadsrätt och när det är inflyttning för honom i den. Eventuellt bor vi ihop ett par veckor, vi har diskuterat det fram och tillbaka och känner båda att det förvisso inte är en optimal lösning, men en kortare period funkar det alldeles utmärkt. Han förstår att jag börjar längta tillbaka. Och jag skulle aldrig kunna kasta ut honom. Visst, hittar han ingen lägenhet inom rimlig tid så får vi väl hitta en alternativ lösning, men ett par veckor eller möjligen nån månad eller två funkar. För det känns väldigt taskigt att han ska behöva flytta till något temporärt ställe i typ en månad, för att sedan flytta IGEN. Bara onödiga kostnader och onödigt arbete.

Saknar mina marsvin också. Tur att de har en så fantastisk ”husse” som tar hand om dem. Det är mer jobb än man tror. Visst, att bara ge dem mat och hö tar max 10 minuter totalt varje dag. Men sen ska burarna städas, klorna ska klippas, Sissa ska ha ögondroppar morgon och kväll… och allt detta gör R. Han vet att det bara är att säga till om han vill att jag kommer och städar burarna, men oftast gör han det själv ändå. Det enda jag gör är att ge honom ”marsvinspengar” varje månad, så han kan köpa mat/hö/spån. Vilken fantastisk vän jag har som ställer upp så för mig. Det känns så fånigt att kalla honom för ”mitt ex”, för han är ju fortfarande i hög grad närvarande i mitt liv. Förvisso inte som pojkvän, men definitivt som vän. En väldigt nära vän.

Nu har klockan precis passerat midnatt, och det är dags för mig och Micki att krypa ner i sängen. Jag under täcket, han ovanpå, på mina fötter.

Den här veckan har verkligen varit mycket sång. Körrep i måndags (som alltid), extra körrep i tisdags, en massa eget övande, konsert idag, dop imorgon. Och så kör på måndag igen. Och extra rep med sopraner och altar från mammas kör, inför Sånger för livet, på onsdag. Helgrep med min kör nästa söndag. Och så fortsätter det. Men det är roligt! Grymt roligt!

Konserten idag är nog den mest seriösa vi har gjort, någonsin. En massa ny musik av Johannes Beyer. Ny i bemärkelsen; inte framförd offentligt tidigare. Större delen av konserten var piano- och violinmusik. Och så gjorde AcQuire en avdelning med sång. Vi sjöng tre kanon och två andra sånger, och vi var nog den lättsammaste delen. Vi har dessutom framfört dessa sånger tidigare, för publik alltså. Vi har även spelat in dem på skiva, en skiva som Johannes dotter Sabine har producerat. Skivan, och dagens konsert, har som syfte att fira att Johannes Beyer idag skulle ha fyllt 100 år om han levt. Ni som läser här har troligen ingen aning om vem han är, och det hade jag inte heller haft om inte AcQuire hade samarbetat med Sabine Beyer och hennes symfoniorkester tidigare. ;) Men det är väldigt vacker musik!

Det blev dock inte riktigt som förväntat för mig idag. När jag kom dit visade det sig att två av tre altar inte kunde komma, så min körledare ville att jag skulle hoppa in och sjunga altstämman. Jomenvisstsåatt… En och en halv timme innan konsertens början stod jag alltså och övade in en för mig helt ny stämma. Men det gick! Det gick till och med riktigt bra! Några felsjungningar, men troligen inget publiken märkte. Men det var en sån anspänning, att när jag slappnade av efter framförandet så kom huvudvärken. Kunde inte gå ifrån och ta nåt mot den heller, eftersom det var fler framföranden efter oss. Så jag satt och genomled den sista halvtimmen kisandes och eländig. Men det kändes lite bättre när jag kom ut i luften sen. Och så fick jag skjuts hem också, så jag slapp sitta och skumpa på pendeln. Väl hemma, efter lite mat och en Ipren, så känns huvudet bättre igen. Skönt, då är jag inte döende åtminstone… ;)

Imorgon är det N’s dop! Och jag ska sjunga… OCH kompa mig själv på piano. Är inte så lite nervös för det! Det roliga är att jag inte ska sjunga någon ”typisk” dopsång, utan M och J har önskat ”Sweet child of mine”… Guns’N'Roses på ett dop. Udda! Men roligt! Jag gör dock en egen version av den, med endast pianokomp, och ett lite annat tempo än originalet. Mogiversionen alltså. Hoppas någon spelar in det så jag får höra hur det blev sen. När jag sitter där lär jag vara så nervös att jag inte kan tänka klart och lyssna in hur det verkar låta. Jag kommer bara köra på och hoppas det blir bra :) Så håll tummarna för mig sådär vid tolvtiden imorgon!

Just det. Igår flyttade Charlie till sin nya familj. De verkar vara rara allihop, och han kommer få det jättebra där. Men lite tomt är det allt utan honom! Tufve såg lite ensam ut när det bara stod EN bur på golvet istället för två. Men huvudsaken är att Charlie har det bra. Och det kommer han få. Så jag oroar mig inte. Saknar bara lite! Och apropå marsvin så ser Sissas öga bara bättre och bättre ut för varje dag. Det är nästan inte rött alls, och sårskorpan i mitten blir mindre hela tiden. Hoppas verkligen det håller sig så när vi slutar behandla med Ciloxan sen. Men jag tänker som så att så länge hon är pigg och glad och den ”gamla vanliga” Sissa så kommer jag inte fundera på avlivning. Först vid tecken på att hon verkar lida, tänker jag börja tänka i de banorna. Och i dagsläget lider hon inte alls. Hon verkar inte ens ha lite ont. Hon rycker visserligen fortfarande undan huvudet när man ska ge henne ögondropparna, men det är ganska lama protester för att visa att hon inte tycker om det. Det är inte alls som för en dryg vecka sen, när hon drog undan huvudet så fort man kom i närheten med handen. Bara positivt alltså!

Nu ska jag försöka sova så jag kommer upp imorgon och hinner i tid till dopet. Så som sagt – håll tummarna för mig!

Var ju hos veterinären med Sissa idag. Åkte dit med en tanke i bakhuvudet att lillgumman kanske inte skulle följa med tillbaka. Och det var skitjobbigt. Jag har verkligen bollat det fram och tillbaka, vänt och vridit på det, synat det i sömmarna. Ändå satt jag där i bilen och visste inte alls hur jag skulle göra. Vad är rätt? Vad är fel? Och hur vet jag vad som är vad?

Men så kom vi in i undersökningsrummet. Ögonspecialisten kom efter en stund. Hon frågade hur jag tyckte att ögat verkade, och hur Sissa mår allmänt. Jag sa att jag tycker ögat ser bättre, men inte bra, ut och att Sissa är precis sitt vanliga jag annars. Så lyfte jag upp Sissa ur transportburen för att veterinären skulle få sig en titt. Hon tittade, sen rynkade hon pannan och såg fundersam ut, och så kom det ett ”Oj.” När vi var där förra veckan så var hon övertygad om att ögat aldrig någonsin skulle bli bra igen. Och nu läker det jättefint. Hon förstod inte alls hur det hade gått till, för sannolikheten att det skulle hända var i princip noll. Förra måndagen var ögat alldeles knallrött, med en varklump i mitten. Idag såg man ögonfärgen i ytterkanterna, det röda var mycket mindre och i mitten fanns bara en liten sårskorpa som med största sannolikhet skulle ramla av vilken dag som helst.

Där stod jag, beredd på det absolut värsta, och så fick jag ett sånt här glädjebesked. Sissa KAN faktiskt bli frisk! Veterinären ville att vi skulle fortsätta med Ciloxan (ögondroppar) tills flaskan är slut, och då borde inflammationen ha försvunnit tills dess. Fuktgivande droppar måste vi fortsätta ge henne morgon och kväll resten av hennes liv. Gör vi det så spelar det ingen roll att Sissa inte blinkar själv med det ögat, det förhindrar ändå att inflammationen kommer tillbaka. Några hundraprocentiga garantier har vi förstås inte på det, men veterinären var ganska säker på att vi kan hålla en ny inflammation stången. Men som sagt, då måste vi ge henne fuktdroppar varje morgon och varje kväll. Men det förenklar det hela så mycket. Så länge hon bor hos R så ger han henne dem innan han åker till jobbet och sen när han kommer hem på kvällen. Jag behöver inte åka över mitt på dagen varje dag. Så länge hon får Ciloxan så måste jag göra det, eftersom hon ska ha dem 3 ggr/dag. Men det är kanske i en vecka eller max två. Det är överkomligt.

Så jag är otroligt lättad nu. Men jag har nog inte riktigt fattat än. Jag var SÅ inställd på att det skulle bli avlivning. Och helt plötsligt så kommer Sissa kunna leva ett i princip helt normalt liv. Men jag är så glad för det. Jag vet inte vad som händer i framtiden, vad som helst kan hända, men i dagsläget behöver jag inte oroa mig för att inte få ha min lilla flicka kvar. Och det är så skönt. Jag kan andas igen.

För att återgå till rubriken; om en fantastisk text. Häromveckan när S var här spelade mamma en låt för oss. Texten satte sig så djupt i oss båda, att jag måste dela med mig av den. ”Älskade Barn” heter den och är skriven av Karin Green. Här kommer den:

Kära lilla älskade barn i världen
låt mig få hålla Dig hårt
Kära lilla älskade barn i världen
låt mig få stilla Din gråt
Du är en lysande stjärna på skaparens himmel
med kärlek inom Dig så stor
så ge inte upp, Du min älskade unge
Du är större än Du tror

Du kom från en plats av kärlek och ljus
och tog det goda för givet
Nu står Du förvirrad i världens brus
och undrar så övergivet
Vad är det som händer, vad är det som sker
Varför är det ingen som ser
att livet är ljus, att livet är mer,
att kärlek är allt som är

Kära lilla älskade barn i världen….

Du knöt Dina händer och stängde Din dörr
för att skydda Dig från världen
och livet blev kallt som aldrig förr
på den långa, långa färden
Du blev till en främling i Din ensamhet
där Du gömde Dig länge och väl
Men längtan fanns kvar i minnet som bar
på kärleken i Din själ

Kära lilla älskade barn i världen….

Så fantastiskt vacker.

Jag känner mig hög. Eller tokfull. Visst var jag på fest igår, men det är inte det som sitter i än. Jag har tagit Stilnoct, som jag först var väldigt skeptisk eftersom det inte tog på mig vid ett tidigare tillfälle när jag åt dem. Men nu! Det är som natt och dag. Känner effekt av den inom någon minut eller två, inom 20 minuter sover jag om jag lägger mig. Och lägga mig ska jag göra så fort jag har skrivit klart det här. För den här speedade känslan jag har nu är smått otrevlig. Så länge jag sitter ner är det relativt ok, men när jag reser mig… jag får yrsel och vinglar när jag går så det ser ut som om jag är packad. Benen och armarna hänger inte riktigt med, vilket resulterar i att jag går in i närmaste stillastående föremål, vägg eller vad som helst. Skumt.

Stod och skulle förbereda kaffebryggaren för imorgon med vatten och pulver, så det bara är att trycka på knappen sen. När jag stod och räknade alla mått kaffe jag hade i filtret, så kom jag på mig själv med att tänka ”en för mamma, en för pappa” osv. Jodå, jag mår bra. Verkligen. Haha.

Vad gäller Sissa så ser hennes öga faktiskt något bättre ut nu. Man börjar kunna se hennes riktiga ögonfärg längst ute i kanterna. Och det i mitten ser inte riktigt lika groteskt ut heller. Det betyder att dropparna funkar, men det betyder också att när vi slutar med dropparna lär det med största sannolikhet bli groteskt igen. Imorgon förmiddag ska jag och Sissa till veterinären igen, och jag är så grymt kluven. Jag har konstaterat att ögat aldrig blir som förr. Jag har konstaterat att det sannolikt kommer orsaka henne lidande framöver. Även om hon ”bara” får fuktgivande (behövs antagligen så länge hon inte blinkar självmant, och det gör hon inte än) så ska hon ha dem 3 ggr/dag. Pratade med R idag och vi kom fram till att vi kan försöka med det en vecka till och avvakta, om veterinären föreslår något sånt. Annars lutar det tyvärr åt avlivning. Men det som får mig att tveka där är att Sissa är så OTROLIGT pigg i övrigt. Hon äter bra, hon dricker bra, hon är glad och nöjd och kelig som aldrig förr (förutom när man ska ge henne dropparna, då rycker hon bara undan huvudet och vill inte alls att man ska pilla där).

Men hur sjutton ska jag göra? Om hon hade varit hängig och dålig rent allmänt hade beslutet känts så mycket lättare. Men hon är ju så pigg! Tänk om hon INTE får ont då? Jag vet ärligt varken ut eller in just nu. Måste ventilera med veterinären imorgon. Och för att orka göra det måste jag hoppa i säng nu så jag orkar upp. Men shit så svårt det ÄR. Jag kommer ligga med tankarna ända tills jag somnar, säkert i drömmarna också, och direkt när jag vaknar. Hur skulle DU ha gjort?

Jag har tänkt skriva här ganska länge, men det har liksom inte blivit av. Är det inte jag som är hos läkare så är det mitt marsvin Sissa. Ett jäkla spring helt enkelt. Jag kan ta det från början.

Förra veckan var jag hos läkaren för att få förlängd sjukskrivning, plus att jag ville prata om min medicinering för depressionen. Hade laddat upp med argument för sjukskrivningen, då jag hade pratat med Gosungens mamma och fått bekräftat att novemberschemat redan är lagt. Jag skulle då endast ha möjlighet att få jobba EN enda dag. Jag berättade för läkaren att jag har fått operationsdatum för högerhanden, och att jag bara skulle kunna jobba en dag, och med lite otur inte ens det. Han slängde en snabb blick på min vänsterhand och började knappa på datorn. ”Post op kvarstående värk och svullnad” blev resultatet på intyget. Så lätt gick det. Jag är sjukskriven till och med den 3:e december. Skönt.

När det gällde medicineringen så hade jag inga uttag kvar på den högre dosen. Men jag känner att jag mår så mycket bättre, att jag tror det blir bra med en lägre dos. Han tyckte det lät bra och förlängde receptet. Sen sa jag också att min sömn är en katastrof och att jag behöver hjälp med att komma i fas. ”Okej, du vill ha något att sova på?” sa han. Jag svarade att det vore bra, bara för ett litet tag, så jag kan få ordning på det. Han skrev ut insomningstabletter för TRE månader. Vi har tydligen olika syn på vad ”ett litet tag” innebär, haha. Men det känns bra iaf. Jag fick det jag önskade och mer därtill. Har jag sagt att min läkare är fantastisk?

När jag trodde det var klart med läkarbesök får jag ett meddelande av R: ”Jag tror att Sissa har ögoninflammation”. Kul. Han tyckte det såg så pass illa ut att han ville att jag skulle åka in akut med henne. Så i lördags åkte jag till Djursjukhuset Albano med henne. Mina ”vanliga” veterinärer har ju inte öppet på lördagar. Och på Albano har jag varit förut, med ett av de andra marsvinen. Fick sitta och vänta i närmare 2 timmar innan jag och Sissa fick träffa en veterinär.

Veterinären bekräftade våra misstankar – det var ögoninflammation, och en rejäl sådan dessutom. Så hon skrev ut ögondroppar och gav oss en tid hos en ögonspecialist på måndagen. Hon själv var inte så kunnig om marsvin (de är egentligen specialiserade på hund och katt där), så hon ville att någon skulle ta en extra titt och besluta vad som skulle göras. Kändes bra.

Så igår bar det återigen av till Albano med Sissa. Ögonspecialisten tittade på Sissas öga och konstaterade att ”det här ser inte bra ut alls”. Hon sa att chansen att det går över är väldigt liten, och OM det trots allt gör det så är sannolikheten att när vi slutar behandla, så kommer det komma tillbaka. Prognosen är alltså inte alls god. Det är för illa, och det har gått för fort. Då åkte vi ändå in ett och ett halvt dygn efter att R först hade upptäckt det… Hon skrev ut fuktgivande droppar, eftersom Sissa inte alls blinkar med ögat nu (det gjorde hon i lördags) så torkar det lätt ut. Hon trodde heller inte att Sissa kunde se alls med det ögat, eftersom hon inte reagerade när veterinären förde sin hand mot ögat. Men nu ska vi behandla med två sorters ögondroppar i en vecka, och komma tillbaka på måndag.

Veterinären sa att om det inte har blivit bättre då, så rekommenderar hon att man tar bort ögat. Jag sa att det är ju en kostnadsfråga, eftersom Sissa inte är försäkrad. Och vad är det för garantier att det blir bra sen? Att det inte blir komplikationer? Att Sissa inte kommer ha ont? Just nu har Sissa inte ont alls, men det vet vi ju inte hur det kommer bli framöver. Veterinären sa då att man kan låta ögat vara kvar, och att hon får leva med ett öga som ser konstigt ut. Så länge hon inte har ont är det ingen fara. Men jag tänker på Sissas bästa. Visst, hon har inte ont nu, men tänk om hon får det? Inflammationen kanske går över, eller åtminstone blir bättre, nu när vi behandlar. Men vi kan inte hålla på och ge henne ögondroppar 3 ggr/dag hur länge som helst. Den här veckan har vi löst det med att R ger henne dem morgon och kväll, och jag har fått låna bilen så jag kan åka över mitt på dagen och ge henne den dosen. Och om vi slutar behandla lär inflammationen komma tillbaka, och behandlar vi inte då så lär hon få ont så småningom. Och jag vill inte att hon ska lida.

Därför känner jag att jag är tveksam till att låta operera bort hennes öga. Det kommer kosta åtskilliga tusenlappar, och jag har ingen som helst garanti på att det kommer bli bra. Det kan uppstå en massa komplikationer. Plus att marsvin är väldigt känsliga för narkos, så risken finns att hon inte ens överlever operationen. Är det då värt allt detta krångel? För Sissas skull? Om prognosen är så dålig som veterinären säger, är det kanske bäst för Sissa om hon får somna in. Det är ett svårt beslut att ta, men som sagt så vill jag inte att hon ska lida. Och att tvinga henne att gå igenom operation och behandling bara för att JAG vill ha henne kvar, det funkar inte. Jag kan inte tänka så. Därför tänker jag avvakta den här veckan och se hur Sissa verkar må, och om ögat blir bättre överhuvudtaget. Blir det inte det, trots behandling, så är det ju totalt kört att det någonsin kan bli bra eller bättre. Då kommer jag prata med veterinären på måndag och se vad hon tycker. Säger hon att det är så att det kan orsaka lidande för Sissa, så vill jag att de låter henne somna in direkt. Hon ska inte behöva ha ont.

Det känns för jävligt, men samtidigt vet jag att sånt här kan hända. Det är inte det första djuret jag har som är sjukt. Och det är inte första gången jag står inför beslutet om det ska bli avlivning. Förra gången var jag tvungen att låta avliva. Mitt dåvarande marsvin Floppy hade drabbats av en neurologisk sjukdom och kunde inte röra sig. Han var så dålig att han inte ens behövde sprutan med överdosen av sömnmedel. Han somnade in av den lugnande sprutan innan. Och det var skitjobbigt, men jag visste att det var för hans bästa. Och jag försöker tänka likadant för Sissas del nu. Men det är svårt. Grymt svårt.

Ibland får jag skov med extremt många besökare på hemsidan. Någonstans mellan tre- och fyrdubbelt mot det ”normala”. Första gången kunde jag inte begripa vad det var som hade hänt. Var kom alla besökare ifrån? Hade min besöksräknare flippat och räknat ut nåt på egen hand? Fick förklaringen i ett gästboksinlägg, att jag hade blivit länkad på Bloggkommentatorerna. Först begrep jag inte varför de skulle länka till mig, hur hade de hittat hit? Gick in på deras sida och letade fram rätt inlägg. Aha! Det är en annan tjej, som också kallar sig Mogi, som modebloggar. Förstår inte varför alla dessa modebloggar är så intressanta, men vissa tycker det och det är väl okej.

Till saken hör att denna andra Mogi har sin hemsida på en domän som är nästan identisk med min. Bara ett ynka litet S som skiljer. Alltså har det blivit så att folk i farten missat denna lilla bokstav och klickat sig in på min sida istället för hennes. Efter detta första skov med besökare lugnade det ner sig och blev ”som vanligt” ett tag igen. Igår sköt statistiken i höjden igen, och jag kollade på Statcounter (tack S för det tipset) från vilka sidor mina besökare hade kommit. Klickade mig vidare och kikade på dessa sidor (två olika den här gången). Och jovisst, det var fellänkat igen. På den ena sidan hade skribenten ondgjort sig över vilken ”galla” denna Mogi hade skrivit, och att han/hon inte förstod hur folk kunde vilja läsa sådan smörja om mode. Och så en länk; till mig.

Jag kände mig manad att lite diskret påpeka att det nog inte var min sida som personen ville länka till, eftersom jag bloggar om allt möjligt utom just mode. Och jag är inte ute efter att ”påverka” folk (vilket var en annan kommentar om Mogis sida). Det kändes liksom inte okej att bli länkad då, och bli utsatt för folks fördomar. Fick inget svar på den kommentaren, men länken ändrades snabbt till ”rätt” Mogi. Lämnade också en kommentar på den andra sidan, men sist jag kollade stod fortfarande min sida länkad. Där var det förvisso väldigt positivt skrivet om den andra Mogi, men rätt ska vara rätt. Folk som klickar på länkar förväntar sig ju att komma till den sidan det skrivs om, inte någon helt annan. Och jag får inte ut något av en massa besökare som ändå bara ”kommit fel”. Även om det är trevligt med statistiken ;)

Så till alla er som klickat på en sådan länk och inte förstår varför ni hamnar på en helt annan sida än den som beskrevs, föreslår jag att ni klickar på den här länken för att komma till den andra [ http://www.mogis.se/ ]. Och för mina vänner – klicka på den länken om ni vill komma till ännu en modeblogg i stil med Blondinbella. Annars, låt bli. Jag låter gärna bli ;) Inget ont om modebloggare, men det är inte riktigt min kopp te, så att säga.

Igår fick jag faktiskt fart på mig själv och uppdaterade både scrappingsidan och fotodagboken! Idag har jag hunnit tillverka ett kort som jag tänkte skicka in till en tävling. Återstår att se om jag har någon chans, men försöka måste man! Väljer att inte lägga upp bild på det kortet här innan tävlingen är avgjord i alla fall. Sen får ni se, jag lovar!

Har också fått mail från en familj som är intresserade av Charlie. Har varit lite tyst på den fronten, jag får några mail ibland från folk som vill ha antingen Charlie eller Tufve, men det brukar för det mesta rinna ut i sanden eller så ångrar de sig innan de ens har sett dem. Den här kvinnan verkade dock vara riktigt intresserad och ville gärna komma och kolla på honom i helgen. Får se när det blir, och om det blir jag eller R som tar emot dem. Det löser sig. Vore bra för Charlie att få komma till en familj som verkligen har tid för honom. Han har det bra hos R, det är inte det, men det är för mycket ”ensamtid” där. Får se hur det går! Verkar de bra, och om de vill ha honom när de har fått träffa honom, så flyttar han dit i början av november. Kommer sakna honom, men huvudsaken är att han har det bra.

Nu ska jag ägna mig åt kvällens andra GT. Mamma agerar bartender, haha.

Nu är klockan mitt i natten, men jag tänkte ändå uppdatera lite om vad som har hänt på sistone. Har kommit lite pikar från en viss person om att det kanske, möjligtvis, eventuellt uppdateras lite för sällan här… ;)

Jag har hunnit bli ett år äldre. Födelsedagen firades med några fantastiska vänner! Fika och en massa prat. Är så glad att jag har er! Och just det… jag skulle ju inte tro att jag skulle ha en lugn födelsedag hemma, för S drog med mig på en casting. Det var riktigt skoj! Vi fick göra en massa grejer framför en kamera, och jag vet inte vem av oss som kände sig mest fånig… Om vi sen blev uttagna skulle vi få åka till Thailand en vecka, med allt betalt plus fickpengar. Gissa om vi hoppades! Nu blev det dock inte så, men vi gjorde vårt bästa och det var ju huvudsaken. Tror iofs att vi kommer gå på fler castingar i framtiden!

En massa fina presenter fick jag också! Bland annat pysselsaker, presentkort, pengar, minne till datorn, busskort… och så ett jättefint halsband av S. Innan jag fick öppna paketet så berättade hon vad presenten stod för – ”Vänner har man alltid med sig i hjärtat, även om de inte är fysiskt närvarande. Den här presenten är för att du ska kunna bära med dig en del av mig så att jag är närvarande fysiskt ändå.” Och så var det ett SÅ fint smycke. Ett silverhjärta på en silverkedja. Jag har burit det sen dess.

Nu har jag fått tid för operation också. Tog 17 dagar från att jag var hos ortopeden innan kallelsen kom. Snabbt jobbat! Den 22 september kl. 07.30 är det dags. Då jag fick kallelsen en månad i förväg kändes det som att det ju var låååång tid kvar. Men nu är det 11 dagar kvar, och nervositeten börjar göra sig gällande. Nu börjar jag inse allvaret. Herregud, någon ska SKÄRA i mig! Och jag ska sitta still i 20 minuter med LOKALBEDÖVNING! Hur sjutton ska det gå till?! Jag kommer ju få ångest och sitta där och skaka… undrar om man kan få lugnande innan kanske? Jag har genomgått två operationer tidigare (hälseneförlängning då jag var 5 månader samt 3,5 år) men då var jag ju sövd. Och de små operationerna när jag satte i/tog ur p-staven räknas knappt. De var över på någon minut.

Däremot har jag genomgått två stora undersökningar av tarmar och mage med gastroskopi och coloskopi. När de gjorde gastroskopin och förde ner en slang i halsen på mig var jag så rädd att jag bara grät – men jag fick inget annat än bedövning i svalget (för att minska kräkreflexen). Den undersökningen var över på ca 10 minuter, och jag hade en sköterska som satt och höll mig i handen och strök mig över håret, så det hade ju kunnat vara värre… Men fy vad obehagligt det var! Man får inte svälja, men hela tiden känner man hur man vill kräkas, och då sväljer och sväljer man. Så jag hade ont i halsen i flera dagar efteråt. Det vill jag INTE göra om. Då får de droga ner mig eller söva mig i så fall.

När jag genomgick coloskopin så frågade sköterskan det första hon gjorde om jag ville ha lugnande. JA! Den här undersökningen tar ungefär 20 minuter, man måste ligga still på sidan hela tiden och det gör ont. Så jag fick lugnande direkt. Hon sa ”du kommer känna dig väldigt yr”, jag kände ingenting först. Efter fem sekunder var jag på fyllan… :) Dessutom fick jag lustgas under hela undersökningen, så även fast det gjorde ont och var väldigt obehagligt att ha en lååång slang uppkörd i… ja… så hade jag åtminstone roligt under tiden. Vet att jag låg och babblade en massa, men jag minns inte vad jag sa. Efteråt så kom två sköterskor och sa att de skulle hjälpa mig tillbaka till rummet där jag hade mina kläder. ”Vadå hjälpa?! Jag kan gå själv!” sa jag. Sen reste jag mig upp… och insåg att jag knappt kunde stå på benen utan stöd. Hög på lustgas fortfarande :)

Och nu ska det skäras… bedövat, jovisst. Men ändå! Jag kommer ju KÄNNA vad de gör, även om det inte gör ont. Ska be om lugnande iaf, så får vi väl se om de är generösa. Antingen det, eller så får de sitta med en panikångestbrutta som skakar som ett asplöv… ;)

Åh, idag fick jag massage. Var hos min granne B som är massör. Hon körde en helkroppsmassage och löste upp en massa spänningar. Sååå skönt! Fast nu har jag träningsvärk… Men har bokat in en ny tid nästa vecka. Vill passa på innan jag ska opereras. Att försöka ta sig upp på och av en massagebänk när man är nyopererad är nog ingen höjdare direkt… Jag får ju inte använda handen nämnvärt innan stygnen tas efter två veckor.

Just det, i lördags var jag på pubkväll i mitt gamla område. Det var så skoj att träffa alla grannar så igen! Vi brukar ha hysteriskt roligt på dessa pubar. Och nu vet nog de flesta grannarna om min och R’s separation också. Apropå separationen… från början sa vi att vi skulle ta en paus och se hur det känns framöver, att vi kanske kan fortsätta. Men förra veckan satt vi och pratade, och konstaterade att vi båda trivs SÅ bra med att vara vänner, och det är onödigt att riskera vänskapen på att göra ett nytt försök med förhållandet som kanske går åt skogen. Jag är dock förvånad över att vi är så rörande överens om ALLT just nu, och att det känns så rätt. När kommer det där jobbiga?

Förvisso finns det en jobbig sak med det hela. Marsvinen. Jag kan inte ha dem hemma hos mamma, så R har lovat att han ska ta hand om dem. Jag har varit där och städat burarna, men det är han som har ansvarat för den dagliga skötseln. Nu när jag ska opereras så kommer han få ta över hela ansvaret. Jag kan inte städa tre burar med bara en hand. Dessutom är det infektionsrisk så länge såret inte är helt läkt. Alltså kan jag inte ens kela med dem. Och det rör sig om flera månader framåt. Det känns inte rätt mot dem. R tar jättebra hand om dem, men samtidigt jobbar han massor och är sällan hemma. De behöver egentligen mer sällskap än så. Och även om han har sagt att det är okej att han tar hela ansvaret så känns det inte okej för mig. Så idag tog jag beslutet att de ska få nya hem. Först tänkte jag att det nog är bäst att alla fyra får flytta, men efter lite samråd med R och tankar om att han kommer sakna dem, att jag inte vill ge upp dem egentligen, så kom vi fram till att tjejerna får stanna. De går i samma bur och har på så sätt ändå sällskap av varandra. Killarna går i varsin bur, och även om de HÖR varandra så SER de inte. Alltså har jag satt ut Tufve och Charlie på annons idag. Det skär i hjärtat, men samtidigt vet jag att det är för deras bästa. Och med bara en bur kvar blir det heller inte lika mycket jobb för R. Plus att jag har mina två fina flickor kvar. Nikita, hamstern, vandrade över regnbågsbron förra veckan. Det är allt lite tomt utan henne. Den så extremt sociala men så anti-keliga flickan. Men hon var drygt 2 år gammal, så det var ändå inte helt oväntat. En hamster blir oftast inte äldre än så. Men saknad är hon! Tömde hennes bur idag och satte ut även den på annons.

Nu till något roligare. Jag fick en beställning på 50 dopkort, som jag har suttit och pillat med de senaste veckorna. Nu är äntligen alla kort färdiga, bortsett från att 6 kort fortfarande saknar insidestext. Denna text ska dock vara på finska på dessa kort, och jag är inte en sån fena på finska att jag kan översätta den svenska texten… ;) Så där väntar jag bara på att få den. Nästa vecka ska korten levereras! Och då har jag inte lika fullt upp längre, så kom med beställningar!! :)

Nu är klockan ännu mer mitt i natten, och jag ska jobba imorgon, så det är nog bäst att jag tar och lägger mitt lilla huvud på kudden och sussar sött. Men nu är du väl ändå nöjd, M? ;) Allt för dig! Puss!