Mogis del av stjärnhimlen

Det råder babyboom i min bekantskapskrets nu. Bebisar föds på löpande band, nästan iaf. 10 april fick Anders och Marie (min fd körledare/medkörsångar och hans fru) sin dotter Malva, och Albin blev storebror. 14 maj var det dags igen, då kom Katta och Bayerns dotter, som också heter Malva, och Erik blev storebror. Sen blev det en liten andningspaus i barnafödandet.

Igår blev så Annica och Rauli (Kattas syster och hennes sambo) föräldrar igen. Leos lillebror Elias gjorde entré. Han var beräknad till 5 juli, men fick komma tidigare eftersom han inte mådde bra. Har inte hört nåt mer, men såvitt jag vet (och hoppas) mår både Annica och Elias bra!

Idag var det dags igen. En väldigt efterlängtad bebis den här gången! Marianne och Jocke fick äntligen träffa sin Skorpan, planerad till 31 maj. Och det blev en Nelli! För övrigt född på samma BB som Elias, så Annica och Marianne låg och födde barn ungefär samtidigt, på samma ställe. Lite roligt!

Det är fortfarande ett antal bebisar som väntas se dagens ljus i år, den närmaste är planerad till i juli nångång. Sen blir det lite paus till i höst :) En i september, två i oktober. Sen HOPPAS jag ju att det blir en Mogibebis nångång nästa år också… att det föds såhär många små i min närhet just nu gör ju inte att jag blir mindre sugen direkt. Och jag var sugen redan innan… behöver jag säga hur hormonerna fullkomligt sprutar inuti mig just nu? Det drar i bebistarmen och kroppen bara skriker efter att bli gravid. Tålamod, Mogi, tålamod. Väldigt lätt. Inte. Men jag får hålla mig ett tag till.

Pratade just med Jocke på msn, och fick senaste Nelli-info. Hon var 52 cm lång och vägde 4256 g. Än så länge är hon kvar med mamma på BB, men pappsen fick snällt åka hem. Han har dock lovat att pussa på bebis från mig när han ska dit imorgon igen. Jag får nog tåla mig några dagar till med att få klämma på henne. Men det ska bli kul att göra det sen! Har fått en bild på mms, och hon är riktigt söt. Ska lägga upp den i fotodagboken, tillsammans med lite kort på Malva bland annat. Den yngre av Malvorna, vill säga. Den äldre har jag inte sett bild på än. Kommer upp lite nya foton på scrappade kort också.

Tillbaka till rubriken och världen utanför bebissfären då. Om händer. Jag har ju haft karpaltunnelsyndrom (nerver som ligger i kläm i handlederna) i båda händerna/handlederna i ungefär 10 års tid. Fick diagnosen för åtta år sen. Det var tydligen ganska illa redan då. Jag hade domningar i fingrarna, värk i händer som ibland gick ända upp mot axlarna, och känselbortfall i vänster hand. Karpaltunnelsyndrom kan lindras genom att man antingen lindar handlederna eller använder stödskenor. Det åtgärdas genom operation, då den klämda nerven friläggs. Men då, för åtta år sen, var jag för ung för att operation ens skulle komma på tal. Man opererar helt enkelt inte 20-åringar. Alltså fick jag göra egenvård, och jag har sen dess till och från använt lindor och stödskenor, och tagit värktabletter när det har gjort som mest ont.

Men nu känner jag att det inte hjälper med skenorna. Förut domnade fingrarna oftast på nätterna, nu domnar de titt som tätt. Jag kan inte göra upprepade rörelser med händerna, t.ex. vispa, sopa. Då tappar jag all kraft i händerna, fingrarna domnar och jag får ont. Jag har dålig styrka rent allmänt i händerna. Att öppna ett mjölkpaket är ibland omöjligt utan hjälpmedel (dvs ta en sax och klippa upp det). Jag är fumlig och tappar ofta saker. Jag har ofta väldigt ont. Så jag ringde min läkare på vårdcentralen, då jag ändå behövde prata med honom om förlängd sjukskrivning. Bad honom om en remiss till ortopeden. Att händerna ständigt domnar och gör ont, och att jag är så svag i dem, blir mer och mer ett hinder i vardagen. Det krävs så lite nu för att symptomen ska ge sig tillkänna.

Några dagar efter samtalet med läkaren fick jag ett brev från ortopeden. Jag är kallad till ett besök hos dem den 5 augusti. Den enda information som står i brevet är tidpunkt och namn på läkaren. Jag antar att de då ska bedöma om det är aktuellt med operation, och i så fall får jag då en ny tid för operation. Hoppas verkligen att de bedömer det som såpass allvarligt att de vill operera. Inte för att jag längtar efter själva operationen och konvalescensen efteråt. Min mamma gjorde denna operation på båda sina händer (inte samtidigt dock, utan en i taget), och jag vet att hon inte kunde använda den opererade handen på ett par veckor. Det tar tid för såret att läka, och så länge stygnen är kvar måste man vara försiktig så inte såret går upp igen. Och det blir ärr. De går från mitten av handflatan till en bit ner på handleden. 6-7 cm kanske. Som tur är bleknar de med tiden, och syns inte särskilt väl efter ett tag. Mammas ärr ser man bara om man tittar noga.

Men, jag vill kunna ha fungerande händer igen. Om inte operationen misslyckas fatalt, så återfår man händernas normala funktion, och man slipper framförallt domningarna och smärtan. En operation garanterar dock inte att man är symptomfri för all framtid. Oftast brukar man få göra om operationen efter 10-15 år, för att nerven då åter har lagt sig i det klämda läget. Men ändå, tänk att få vara helt symptomfri i några år! Jag minns inte ens hur det var. Och ändå levde jag i 18 år utan symptom. Numera kan man SE när jag har som mest ont. Blodådrorna på insidan av handleden buktar utåt då. Som mest upp mot en halv centimeter. Ser helt sjukt ut. Vid de tillfällen då jag inte har ont alls (det händer faktiskt ibland) är handlederna helt släta. Normalläget är dock att man, om man drar med fingrarna över handleden, känner konturerna av ådrorna, men de buktar bara lite. Syns oftast inte att de gör det.

Att skriva på datorn är också en sån upprepande rörelse som gör att fingrarna domnar. Använder pekplattan istället för mus. Att sitta med en mus i handen och klicka gör att domningarna kommer inom 10-15 sekunder. Med pekplattan tar det längre tid, såvida jag inte använder ”klick-knapparna” mycket. Tar ofta korta pauser när jag sitter vid datorn. Gör rörelser för att domningarna ska försvinna, ibland pausar jag när jag känner att det är på gång, då kan jag ofta avstyra det med hjälp av handledsövningarna.

Så är det hela tiden i min vardag. Domningar och stickningar i fingrarna, värkande handleder (ibland gör hela armen ont), fumlighet, dålig styrka, svårt med upprepande rörelser… Det är inte roligt längre. Och just därför hoppas jag att ortopeden bedömer att en operation är aktuell. Det är i så fall båda händerna som behöver opereras. Vänsterhanden är sämst, och den får de ta först. Men högerhanden blir allt sämre den med. Jag vill kunna göra en så enkel sak som att kunna bära kassarna när jag har handlat mat! I dagsläget KAN jag bära, men med följden att jag sen har så ont och är så kraftlös i händerna att jag måste vila dem länge innan jag kan göra något annat. Hoppas verkligen att de inte anser att jag fortfarande är för ung för operation. Mamma fick vänta i 15 år innan hon opererades. Och jag har ju ”bara” haft min diagnos i åtta år. Jag vet inte om de tar hänsyn till att jag hade symptom två år innan diagnosen också.

Nu domnar fingrarna igen, så jag ska vila händerna och göra nåt annat. På återseende!

Ja, nu har äntligen Eriks lillasyster kommit! Fast det tog sin lilla tid. Erik hade bråttom ut och kom 10 dagar före BF, Malva trivdes så bra att hon stannade 10 dagar efter BF. :) Hon är hur söt som helst! Finns bilder under kategorin foton, 15 maj. Träffade dem senast idag, så det kommer mer bilder när jag orkar lägga över dem från kameran. Det är så mysigt att få sitta och bara insupa bebisdoften. Kan ju säga att det suger rejält i min bebistarm nu. Men snart är det min tur att få gå med magen i vädret. Snart snart. Måste bara ha lite tålamod.

I övrigt då? Det går upp och ner. Har haft en del ångest den senaste veckan. Vaknade en morgon med total panikångest. Det var längesen det var så. Men kvällen innan hade jag läst en blogg om en liten flicka som hade hjärntumör och inte överlevde. Hennes mamma har skrivit så fint, och när jag läste så bara forsade tårarna. Så mycket känslor kring pappa som kom upp. Befriande att få gråta ut ordentligt. Men den kvällen somnade jag ledsen, fortfarande med tårar i ögonfransarna. Drömde om pappa också, så det var väl därför ångesten kom sen. För andra gången sen pappa dog såg jag honom i drömmen. Jag drömmer om honom då och då, men han visar sig nästan aldrig. Han figurerar liksom i drömmen på nåt sätt, men jag SER honom inte. Men den här natten såg jag honom. Och precis som förra gången hade han ansiktet bortvänt och gick bort från mig.

Däremot ”ser” jag honom då och då om kvällarna. Den där skuggan som drar förbi i ögonvrån. Och ofta minns jag hans sista sms till mig. ”Hej lilla gumman. Är vaken sen länge. Kan du köpa halvliter vispgrädde? Puss.” Ett typiskt pappa-sms. Det enda speciella med det är att det var det sista. Har haft det sparat i telefonen länge, på nåt sätt har jag inte kunnat ta bort det. Men för någon vecka sen så tog jag faktiskt bort det. Jag kan det utan och innan, har läst det så många gånger att det sitter på min näthinna. Jag kan framkalla det som en bild utan att behöva se det. Och att ta bort det var som att klippa ytterligare ett band, ett steg till att acceptera att han inte finns i mitt liv längre. Jag kan inte hålla fast i det förgångna, jag måste se framåt. Och mitt liv nu och framåt är ett liv utan pappa. Med pappa i hjärtat, men utan pappa närvarande fysiskt.

Var hos psykologen också. Hon var bra. Hon förstod mig och jag förstod henne. Det blev många frågor och jag svarade så gott jag kunde. Sa till henne det jag har skrivit här förut – jag har accepterat att pappa är död, men jag har inte accepterat att leva utan honom. Hon sa att i och med att jag har accepterat hans död så har jag kommit en lång bit på rätt väg. Det är ett stort steg jag har tagit. Sen pratade vi mer, och hon gav mig några tips och råd på hur jag ska fortsätta på den vägen. Ett viktigt moment är att skapa rutiner. Gå upp ungefär samma tid på morgnarna, äta regelbundet, försöka ha någon aktivitet varje dag. Det behöver inte vara någon stor grej, men bara så att jag verkligen har något att GÖRA varje dag. Det går sådär. Det svåraste är att komma upp på morgonen. Maten går det sisådär med. Men jag har satt igång projekt viktminskning nu, vilket innebär att allt småätande i princip är helt borta. Blir jag sugen så äter jag en frukt. Och hittills har jag gått ner 2,2 kg. Mer ska det bli. Mycket mer.

Nu ska jag nog försöka sova så jag faktiskt kommer upp på utsatt tid imorgon bitti. Klockan 9 är faktiskt inte mitt i natten. Men egentligen för tidigt för en nattuggla som jag.

Idag blir Kattas lille bebis stora killen! Eller tekniskt sett var det igår, eftersom klockan har passerat midnatt med hygglig marginal. Nu är han ett år! Det här året har gått makalöst fort. Fast han är inte särskilt stor i växten, strl 68 passar alldeles utmärkt! 74 funkar med vissa grejer, men det är lite stort än. Dock kan han få på sig vissa 62-plagg utan problem. En liten stor kille!

I övrigt har jag haft Gosungen idag igen. Hon är så söt! Även idag satt hon och sa ”äääiijj” hela vägen hem från dagis. ”Kan du säga mamma?” sa jag och då skrattade hon bara. Jag får nog kämpa lite till med det där tror jag ;)
På fredag ska jag hämta henne från kortis. Det blir intressant! Jag har aldrig varit där och har bara ett hum om var det ligger, efter att ha fått en vägbeskrivning av hennes mamma. Det kan ju tilläggas att hon sa nåt om kyrkjävlar och en helvetes stor bro.. så det blir ju roligt att se om jag hittar rätt. ;) Jag har adressen iaf, och tänkte skriva ut en karta från nätet. Men med mitt lokalsinne vet man ju aldrig…

När jag kom hem var det livat. Vi hade fått totalstopp i toaletten. Varför är det så att man blir så akut kissnödig såfort man vet att man inte har tillgång till en fungerande toalett? Tur att vi har en fräsch toa i tvättstugan som man kunde springa ner till. Både jag och R försökte med alla tillgängliga medel (ståltråd, toaborste, en galge..) att få loss det som satt fast i toan, men ingenting hjälpte. Det underlättade ju inte att vattnet stod i princip ända upp till kanten. Trevligare syn har jag sett faktiskt. Avloppsvatten är ingen höjdare.

Så till slut fick R ringa till fastighetsjouren. Efter nån timme eller så kom en kille med en gigantisk sugpropp och körde ett race i toan. Poff, så löste det upp sig! *puh*

Han sa att det troligtvis var toaletten själv som var problemet. Nyare toaletter som har en knapp man trycker på istället för en spak att dra i brukar ha tendenser till att fylla på vatten i tanken väldigt långsamt. Och om man inte håller inne knappen när man spolar kommer det kanske bara hälften av vattenmängden som borde komma. Om båda då går på toaletten precis efter varandra så är det lätt hänt att det blir stopp. Så hädanefter kommer vi stå och hålla inne den där knappen tills vi blir blå! Och så ska vi vara supernoga med att inte slänga nåt annat än toapapper i toan. På min vfu-plats finns en liten söt skylt inne på personaltoan; ”Var rädd om Nackas vatten. Bara ren skit i toan!” Tänkvärt!

Nu har jag just petat i mig en halv sömntablett, så jag väntar på att den ska kicka in. Sen ska jag nog sova gott hela natten. Inatt sov jag som en stock, vaknade bara snabbt när R skulle gå till jobbet. Nackdelen var att jag hade väldigt svårt att vakna till sen på förmiddagen. Därför tog jag bara en halv nu och hoppas att det gör att jag inte blir lika seg imorgon. Då ska jag nämligen hem till Katta och gratta Erik. Har en massa paket till honom ;)

Men nu – natti natti!

Han kom i tisdags, 11.58. 3150 g, 48 cm. En liten Erik blev det! Var och hälsade på på BB i onsdags och blev kär. Ville gå hem och skaffa en egen på direkten, men den tilltänkta fadern vill fortfarande vänta ett tag till. ;)
Igår var jag hemma hos Katta och Bayern. Gosade massor med Erik. Han är så himla liten, Katta tog kort på honom och mig när jag hade honom i knät, och det ser verkligen ut som om jag håller i en docka. Nästan alla kläder är för stora, till och med strl 50! En så liten bebis har jag nog aldrig haft i famnen tror jag. Men trots sin ringa storlek är han ljuvlig!

Igår kväll var det middag med svärmor. Det var gott! Baconlindad kycklingfilé (tror jag) med klyftpotatis, sås och sallad. Till efterrätt fick vi nån typ av chokladpudding som det var Baileys i, det smakade himmelskt. Jag hjärta Baileys :)
Kvällen spenderade vi med att titta på tv (Deal or no deal) och så spelade vi lite TP. Jag fick alla svåra frågor…

Nu ska jag nog ägna lite mer tid åt att plugga, så jag blir klar med examinationen nångång… men först lite bilder på underverket!

Erik, ca 31 timmar gammal

Hela familjen på bild!

Erik, 4 dagar

Visst ser han ut som en liten docka? En söt sådan iofs. ;)

Jag vet att jag är lat. Jag borde skriva oftare. Men det har liksom kommit så mycket annat i vägen, och så har jag lagt upp en massa bilder på bilddagboken (mogi.bilddagboken.se) som liksom har skildrat vad som har hänt i mitt liv.

Just nu känns allting ganska förvirrat. Jag är konstant trött och det känns som att jag har massor att göra men inte hinner med. Var dock på seminarium i skolan idag och fick tillbaka examinationen för moment 1 i den här kursen. Igår var jag inne på skolans hemsida och kollade, och såg att jag var godkänd på momentet, så för en gångs skull var jag lugn när jag fick tillbaka examinationen, jag visste ju redan att jag hade godkänt på den. Det var en skön känsla. Annars är det alltid nervöst, ända från att man lämnar in den till när man har den i handen igen. Jag fick iaf G+ på den (meninglöst med ett +, för det gör varken från eller till, men lite roligt att det nästan var VG med tanke på att jag slängde ihop den på 2 dagar och inte alls var nöjd). Bättre än de andra tre som var med på det här seminariet, moahahaa. Fast egentligen, jag siktar inte på VG. Jag får inte en bättre examen för att jag får VG på allt. Så jag kämpar inte för det. Om jag sen råkar få det nångång så är det bara en bonus. Det enda jag möjligen kommer satsa på att få VG på, är C-uppsatsen sen. Och kanske nåt annat, om det dyker upp nåt som jag tokbrinner för. Annars är jag fullkomligt nöjd med att klara mig genom skolan med bara G. Huvudsaken är ju att jag blir godkänd liksom!

Åh, det är lite pirrigt nu. Har smsat med Katta lite, hon åkte till bb idag! Vattnet hade gått, så hon fick åka in på kontroll. Men i smset skrev hon att hon inte hade öppnat sig något, och att det inte var mycket till värkar. Pratade med våran barnmorska i kören (som ska ha barn om en månad) och frågade hur lång tid det går efter att vattnet har gått innan man blir igångsatt, och det var 2 dagar. Så senast på onsdag blir hon igångsatt, vilket innebär att hon senast på torsdag är mamma! Och vi som skulle passa på att ses på fredag bara vi, innan bebisen kommer (den är beräknad till den 31:a, nästa fredag). Men tjena, det blev ju bra det. Vi får ses med bebis i så fall, om hon nu orkar. Annars kanske man får komma och hälsa på senare i helgen och titta på bebisen. Undrar vad det blir? Jag tror på en pojke. Katta har skojat om det där och sagt att om den kommer i mars så blir det en pojke, om hon går över tiden och den kommer i april så blir det en flicka. Detta för att hon, hennes mamma och hennes systrar alla fyller i april, så det vore ju typiskt om hon fick en flicka som också fyller i april. Men nu kommer den ju komma i mars, så det kanske är en pojke trots allt? Jag väntar nyfiket på sms från henne där hon skriver att det är klart och vad det har blivit. Men jag kan ju få vänta några dagar till kanske. Pirrigt är det iaf :)

Nu ska jag dricka te och vara lite social med folk på nätet innan det är dags att sova.