Familjen

De jag räknar som min familj är inte bara de allra närmaste, och i vissa fall inte ens de närmaste. Förklaring? De jag räknar som familj är min mamma, min änglapappa och min kusin med familj. Jag har två halvsyskon på pappas sida, men de räknas inte till familjen mer än att vi råkar vara släkt. Kontakten med dem är i princip obefintlig. Och så har jag ett änglasyskon som jag aldrig har träffat.

Mamma:

Den som står mig närmast är min mamma Maggan. Hon föddes i Steyr i Österrike en januaridag 1951. När hon var nitton år flyttade hennes familj till Sverige, ett land mamma knappt hade hört talas om. I princip hade hon väl samma föreställning om Sverige som många utlänningar har – ett land långt upp i norr där det går isbjörnar på gatorna. Och riktigt så var det ju inte ;)

Efter några år i Värmland med jobb på pappersbruket i Bäckhammar hamnade mamma i Stockholm. Hon jobbade bland annat som barnflicka (vilket under en period förde henne till Madrid) och sjukvårdsbiträde på Sabbatsbergs sjukhus. Sen hamnade hon på SL som bussförare, och det var där hon träffade min pappa, året var 1976. Deras relation var lite knepig i början, dels låg pappa i skilsmässa och dels var han hennes chef. Men det blev som de blev, de höll ihop. Gifte sig gjorde de i april 1980, med en liten Mogi i mammas mage.

Sedan föddes jag fyra månader senare, och lyckan var total. Eller?! ;)
Men säg den lycka som varar för evigt – efter 25 års förhållande varav 21 års äktenskap blev det skilsmässa. Jag är glad att jag var såpass gammal att jag hade hunnit flytta hemifrån. Visst påverkade skilsmässan mig, men jag slapp åtminstone det här med att pendla en vecka här och en vecka där, eller att välja vem jag helst ville bo hos.

Mamma och jag gled ifrån varandra en period, men sen några år tillbaka har vi hittat varandra igen och står nu varandra närmare än nånsin.

Renata:

Min kusin Renata med familj bor i Värmland. Hon är född i juni 1976, gift med Magnus som är född i september 1977, och de har två barn – Oscar född i augusti 2004 och Anton född i april 2006.

Renata har alltid varit mer som en syster för mig än som en kusin. Vi umgicks väldigt mycket när vi var yngre, och jag tyckte ju det var jättekul att ha en som var fyra år äldre och lärde mig massor av saker. Vid 9 års ålder var jag en fena på Eddie Meduza-låtar, vilket jag tyckte var superkul. Mamma var inte lika överlycklig när jag kom och sjöng ”Kåta Marie” för henne :) I samma veva fick jag även ta del av Renatas kondomsamling. Det fanns alla möjliga sorter, och jag lärde mig allt om varje sort.

När hon sedan glömde kvar några kondomer i min säng (av misstag) när hon åkte hem, blev mamma inte heller särskilt glad. Jag kan förstå henne – hon blev väl lite chockad över att hennes nioåriga dotter höll på med sånt!

Renata var också den som introducerade alkohol för mig, hon fick mig att ta mina första bloss på en cigg (men det var inte hon som fick mig att börja röka seriöst), hon gav mig min första bekantskap med jättedildon Helge – jag behövde dock inte använda den, men jag blev livrädd och trodde att alla killar gick runt med en sån jätte i byxorna! Den var verkligen grotesk – jättestor och svart, såg ut ungefär som att någon hade lindat eltejp runt den. Jag vet inte om det var minnet av dildon som gjorde att jag behöll min oskuld väldigt länge ;)

* 1938 – Pappa – 2006 †

Min änglapappa Elon är världens bästa pappa. Han föddes i Stockholm i februari 1938. När han var 12 år blev han adopterad av sin faster och hennes man, vilket innebar att släktrelationerna blev lite lustiga. Hans faster blev hans mamma, hans farbror blev också hans morbror… Jag har alltså två farmödrar. Eller hade ska jag kanske säga. Min biologiska farmor Sonja dog långt innan jag föddes, så henne har jag aldrig träffat. Så den jag ser som farmor är pappas adoptivmamma Astrid, som gick bort i januari 1997.

Pappa tillbringade ett antal år till sjöss på femtiotalet. Han jobbade i maskinrummet på flera olika båtar (har hittat böcker där han har noterat ALLT om detta. Vilken båt det handlar om, när de lämnade en stad, när de ankom nästa stad osv. ALLT finns dokumenterat, och det är roligt att titta på idag. Det är så detaljerat att det till och med står klockslag för ankomst och avgång!). När han mönstrade av hade han ett antal olika jobb innan han så småningom hamnade på SL där han i princip blev kvar resten av sitt liv (de sista åren jobbade han på Swebus i Södertälje, men fortfarande som bussförare). På SL träffade han ju mamma, och den historien känner ni redan till :)

2004 fick pappa diagnosen prostatacancer, vilket han så smidigt berättade för mig över en middag på lokala krogen. Jag hann tänka miljoner tankar om att ”nu ska pappa dö” innan han berättade att det var en godartad form, och att han fick hormonbehandling mot det. Operation var sista utvägen, men skulle troligen inte bli nödvändig. Månaderna gick, och pappa verkade må helt okej. Han var så lycklig över att hormonbehandlingen hade gett honom större bröst – vilket han visade mig genom att dra upp tröjan och med glittrande ögon ropa ”Titta, titta, jag har tuttar!” ;) Man ska väl vara glad för det lilla?

Men sommaren 2006 började det ske en förändring. Pappa tappade matlusten mer och mer, och gick ner en hel del i vikt. Han började få problem med att gå på toaletten, och till slut hamnade han på sjukhus där han fick en kateter i urinröret. Den funkade fint ett tag, men sen blev pappa sämre igen och åkte åter in på sjukhus. Han blev kvar där ett tag och fick även en nefrostomi (kateter direkt från njuren), och när han mådde lite bättre blev han hemskickad.

Efter någon vecka började han kräkas, och fick inte behålla någon näring alls. Inte ens vatten stannade kvar i magen. Jag blev orolig och körde in honom till akuten. Efter mycket tjat fick jag honom inlagd med dropp, han var ju helt uttorkad och orkade knappt röra sig ens. Pappa blev kvar på sjukhuset en dryg vecka, men han trivdes inte där. Till slut blev han hemskickad och fick istället vård genom ASIH (Avancerad Sjukvård I Hemmet). Jag tog inte så allvarligt på det i början, tyckte bara det var skönt att han kunde få vårdas hemma där han trivdes.

Men pappas tillstånd blev allt sämre, och en natt när jag precis hade haft mitt dagliga samtal med honom ringde det åter från hans nummer. Jag undrade vad det var han hade glömt att säga nu, men det visade sig att det var en av sköterskorna från ASIH som ringde. Hon sa att pappa var riktigt dålig nu och att han knappt var kontaktbar. Han somnade ifrån hela tiden och kunde inte prata ordentligt när han väl var vaken. Han var orolig också, och jag bad henne fråga honom om han ville att jag skulle åka dit. Det ville han, så jag och sambon slängde oss i bilen och åkte dit på stubinen. När vi kom fram låg pappa i sängen och pratade i telefon… han hade piggnat till ordentligt! Jag kände dock att jag inte ville lämna honom ensam, så jag sov på soffan.

Dagen efter (den 17 november) kom sköterskorna från ASIH som vanligt, men den här gången hade de sällskap av en läkare. Läkaren tog med mig ut i köket och sa att hon hade något vi behövde prata om. Hon sa att pappa inte hade lång tid kvar att leva, vi pratade alltså inte om månader utan om veckor. Hans värden blev hela tiden sämre och medicinen han fick kunde inte vända det. Han fick smärtstillande för att inte ha ont, men mer kunde de inte göra. Först då förstod jag allvaret. Pappa skulle alltså dö.

Jag bad läkaren om en prognos på ungefär hur många veckor vi kunde förvänta oss att han hade kvar. Hon trodde på en till två veckor, men sa också att hon hade haft fel förr och att det kunde röra sig om något längre tid.

Jag ringde mamma och bad henne komma, berättade vad läkaren hade sagt och hon kom direkt. Sedan tillbringade vi dagarna vid pappas sida, höll handen, hjälpte honom att få i sig lite vätska, pratade med honom, sjöng för honom… Till slut var pappa så dålig att vi bestämde oss för att vaka på nätterna. Vi ville inte lämna honom ensam alls.

Vid det här laget hade vi fått massor av information från ASIH, dels en folder om livets sista tid, dels en om vad som händer efteråt. Det var i och med detta, efter ett samtal med en av sköterskorna, som jag förstod vad ASIH egentligen gjorde. Det var inte som jag trodde – att det bara var ”vanlig” hemsjukvård, utan de arbetade helt enkelt bara med cancerpatienter i livets slutskede. Såhär i efterhand är jag glad att jag inte visste det tidigare, för det hade troligen bara spätt på min oro.

Så på morgonen den 25 november kom pappas favoritsköterska från ASIH. Vid det här laget kunde pappa inte längre kommunicera, han orkade inte ens trycka våra händer längre. Jag och sköterskan satt och pratade lite, och han sa att pappa nog inte skulle överleva helgen. Det trodde inte jag heller. Det visade sig att vi båda hade rätt.

Vid tvåtiden samma eftermiddag satt jag och mamma på varsin sida om pappas säng och höll hans händer i våra. Jag hade satt igång AcQuires skiva (en av pappas favoriter) och satt och sjöng med. Pappas andning hade de senaste dagarna förändrats från flåsande andning med många andningsuppehåll till enbart ytlig, flåsande andning. Nu förändrades den igen, han började andas långsammare men fortfarande lika ytligt. Helt plötsligt gjorde han grimaser som att han skulle vilja svälja, och så slutade han helt enkelt andas. Några minuter senare hade även pulsen upphört. Pappa hade somnat in.

Han begravdes den 20 december, och gravsattes den 10 mars. Nu är han min änglapappa, och han finns alltid med mig.

När jag nu tänker tillbaka på pappas sista tid i livet, och den tid som har gått sen hans bortgång, så kan jag bara beskriva den som ett enda stort lugn. Hans sista knappa två veckor i livet, då jag och mamma vårdade honom dygnet runt (med assistans från ASIH och hemtjänsten) var så fina.

Vi hjälpte honom med allt han behövde – trots hans envishet att han minsann kunde själv! – allt från att dricka vatten, till att tömma stomipåsarna, att hjälpa honom på toaletten, att vända honom i sängen, att flytta honom högre upp när han hade glidit ner, att byta kläder, att tvätta honom, att hämta saker han ville ha… slangar och nålar blev en del av vardagen och var inget skrämmande. Till och med tillfället då han somnade in präglades av lugn.

Pappa vilade lugnt i sängen, jag satt och sjöng för honom, mamma satt och lyssnade, vi höll en av hans händer var. När han hade tagit sitt sista andetag kändes det bara som att det blev ett ytterligare lugn – pappa hade äntligen fått komma till ro och slapp ha ont mer. Han kunde inte ha fått en bättre sista tid, och jag kunde inte fått en bättre sista tid med min pappa. Jag hann säga det jag ville, det finns inget jag i efterhand ångrar att jag aldrig sa eller gjorde.

Pappa visste att jag älskade honom, och jag vet att han älskade mig. Det är allt som betyder något.

Min älskade knaspappa, fotot taget 14 mars 2004.

Min älskade knaspappa, fotot taget 14 mars 2004.