Djuren

Hemma hos mig bor det för tillfället tre marsvin och ett antal fiskar.

Hamstern Nikita vandrade över regnbågsbron i september -08, drygt två år gammal. Den egensinniga lilla damen som inte tillät mycket kel. Men nu är hon i hamsterhimlen och slipper mattes enträgna försök att få klappa ;)

Nikita vill komma ut :)

Nikita vill komma ut :)

Marsvinen Sissa och Tufve flyttade in här den 18 april 2007. Riktiga matvrak är vad de är! Det är baske mig inte mycket de nobbar i matväg. Det enda som hittills inte har varit poppis är kålrot. Bäst är dock sallad i gallerbollen som hänger från burtaket. Det räcker med att jag tar fram salladen ur kylskåpet för att det ska komma ett ihärdigt tjattrande från buren. 
 Båda gillar att vara ute och springa på golvet, de är så söta när de går på led – vilket de gör hela tiden! Att sitta i knät och bli kliad i nacken är inte heller fel. Sissa har dock inte riktigt fattat det där med att sitta still, hon rör sig hela tiden och är nyfiken på ALLT som är runt omkring. Enda gången jag har fått henne att sitta still är när vi klippte hennes klor. Tydligen var det skönt?!
 Tufve däremot är en riktig soffpotatis. Han kryper upp och lägger sig på något bekvämt ställe – vilket oftast
 innebär i urringningen eller på axeln, och sedan kan han ligga där hur länge som helst. Det är rätt mysigt att sitta i soffan och titta på tv med en liten pälsboll nära intill. 1 juli 2007 fick de även ungar – Agaton och Alfons. Supersöta!

Den 19 augusti 2007 flyttade ytterligare två marsvin in här – Fanny och hennes bror Charlie. De föddes den 14 juli och har nu blivit riktigt stora! Agaton och Alfons har däremot flyttat hemifrån, och så även Charlie. Antalet marsvin är således nästan konstant ;)

Sissa.

Sissa.

Tufve.

Tufve.

Fanny.

Fanny.

Charlie.

Charlie.

Agaton.

Agaton.

Alfons.

Alfons.

 ~Djur som kommit och gått~

Genom åren har en hel del djur kommit och gått i min ägo. Det började när pappa fick två zebrafinkar i 50-årspresent. Abbe och Hebbe hette de. Ganska snabbt blev det dock mammas fåglar eftersom det var hon som fick sköta om dem… ;)
Hebbe var den som lämnade oss först, han blev 5½ år (zebrafinkar blir normalt runt 5 år). Stackars Abbe sörjde och sörjde, och vi trodde att han inte skulle bli långlivad när han blev ensam. Men det var en seg liten rackare, han blev hela 9½ år innan han somnade in!
 Efter Abbe och Hebbe ville jag ha djur igen, och här är de som har bott hos mig – utan inbördes ordning (mest för att jag inte riktigt minns i vilken ordning jag skaffade dem):

Pucko var en isblå och vit undulat, en stilig herre som jag tyvärr var tvungen att göra mig av med då jag flyttade hemifrån.

Guldfisken Linnsan var en liten problemfröken. Hon fick nåt hack i stjärtfenan som bara blev värre. Vi medicinerade henne utan framgång, och så småningom när vi insåg att hon inte skulle bli frisk så fick hon sluta sina dagar med en vacker begravning i form av nedspolning i toaletten.
 
 Akvariet  jag hade en period innehöll en hel del fiskar, bland annat black molly, guldgurami, mosaikgurami, neontetra, guppy, scalare. Dessa flyttade sedan hem till en kompis kompis då jag tröttnade.
 
 Guldfisken Smurf minns jag inte mycket av, mer än att han var en del av mitt liv ett tag :)
 
 De hoppande bönorna Pulver och Pucko var ganska roliga, ända tills jag insåg att det hoppande inuti var äckliga insekter! Helt plötsligt en dag hoppade inte bönorna längre, däremot hade jag två flygande otäckingar i rummet som snabbt bragdes om livet.

Kampfisken Znurran var riktigt vacker med långa böljande fenor och skimrande färgskiftningar. Hon (som egentligen var en han) levde ett långt och lyckligt fiskliv.
 
 Tillsammans med en kompis hade jag hamstrarna Nick och Nala. Nick var världens goaste, man kunde göra precis vad som helst med honom utan att han protesterade. Han gick till och med i koppel! Nala var kelig ända tills hon fick ungar, då blev hon knäpp och bet allt och alla – inklusive sina ungar. Till slut var vi tvungna att avliva henne, det gick inte att hantera henne längre. En av ungarna behöll vi dock, hon fick namnet Odina.  Tyvärr var det något fel på henne, för hon dog bara några månader gammal. Nick blev gammal – närmare tre år.
 
 När jag flyttade hemifrån och blev sambo skaffade vi tillsammans två marsvin som fick namnen Floppy och Linux (behöver jag säga att jag bodde med en datornörd…). 
 Floppy var alltid den som var mest tillgiven, Linux var visserligen kelig men inte på samma sätt. När jag och min dåvarande pojkvän separerade flyttade marsvinen med mig. Allt var frid och fröjd ända tills de helt plötsligt inte kunde dela bur längre. Den fridfulla Floppy var hela tiden på Linux och bet honom i öronen. Alltså fick de bo i varsin bur. Det fungerade bra ett tag, tills det blev för jobbigt för mig att ta hand om två stora burar. Jag bestämde mig för att det fick räcka med ett marsvin, och det självklara valet var att behålla Floppy. Nog för att jag tyckte om Linux också, men vi stod aldrig varandra lika nära som jag och Floppy gjorde. Sagt och gjort, Linux sattes ut på annons på Blocket och flyttade ganska snart hem till en barnfamilj där jag vet att han fick det bra.

 Det gick en tid, och sen började Floppys hälsa vackla. Vi hade varit hos veterinären ett par gånger och kollat upp hans öga sedan han fått något vitt (såg ut som en vagel) där. Fick ögondroppar som inte hjälpte nämnvärt, men till slut kom veterinären fram till att det helt enkelt var en åkomma som marsvin ofta får men som är helt ofarlig. Därefter blev det många turer till veterinären – Floppy tuggade i sig en halv plastkasse vid ett tillfälle tex. 
 En dag upptäckte jag att Floppy inte ville äta som vanligt – han var nyfiken på maten men nosade bara på den utan att smaka. Efter en koll visade det sig att han hade brutit av en framtand. Ringde veterinären för hundrafemtielfte gången och frågade vad jag skulle göra. Fick rådet att ge honom vatten i pipett för att han åtminstone skulle få i sig vätska, och muta honom med godsaker för att locka honom att äta. Om det inte blev bättre inom ett par dagar så skulle jag komma in med honom.
 Dagen efter när jag kom hem från jobbet hittade jag Floppy liggandes på sidan på burgolvet. Benen rörde sig som om han skulle vilja springa, men han kom ingenstans. Han andades stötvis och verkade förvirrad. När jag lyfte upp honom låg han bara slapp i mina armar. Då insåg jag att något var allvarligt fel och åkte akut med honom till veterinären. Där fick jag veta att det var någon neurologisk sjukdom och att hans chanser att överleva var minimala. Veterinären sa att om jag ville så kunde de försöka behandla honom, men han hade oddsen emot sig. Istället bestämde vi att det var dags för honom att få somna in. Han skulle först få en lugnande spruta och sedan en överdos sömnmedel. Han var dock så dålig att det räckte med den lugnande sprutan. När veterinären kom in för att ge den sista sprutan så hade han redan somnat in. 
 Floppy blev bara 2½ år, vilket inte är någon ålder för ett marsvin, men han lämnade djupa avtryck efter sig. Än idag saknar jag honom! Hemma var det tomt och tyst efter honom, men jag ville inte skaffa ett nytt marsvin direkt eftersom det skulle kännas som att försöka ersätta honom.
 
 Istället flyttade gerbilerna Ziggy och Spike in. Det var små söta krabater som sprang runt som galningar i buren. De blev aldrig riktigt handtama, men jag tror att det beror på att de från början hade varandra och nöjde sig med det sällskapet. Efter en tid hittade jag Ziggy med ett stort jack i örat som blödde. Eftersom det var alldeles för välbekant efter Floppys och Linux’ duster så bar det av till zooaffären för att införskaffa en till bur. Därefter bodde Ziggy och Spike sida vid sida, i varsin bur. 
 Under tiden jag hade dem hann jag flytta två gånger, varav senaste gången var då jag flyttade ihop med Rikard. Nu är vi alltså i relativ nutid (sommaren/hösten 2006). Spike var den som vandrade över regnbågsbron först, nästan tre år gammal. Sedan tog det knappt två veckor innan Ziggy gjorde honom sällskap.

Ziggy.

Ziggy.

Spike.

Spike.

 Jag ville inte vara utan djur, så det tog inte lång tid innan Nikita gjorde entré, och där är cirkeln sluten! :)

Under tiden jag var inneboende hade vi en del jourhundar som jag agerade dagmatte åt den tid de bodde hos oss. Det var lilla cairnterriern Ludde, schäfermixen Jessy och gatukorsningen Estrella. Dessutom bodde även ridgebacken Oliver (min hyresvärds hund) hos oss ända tills han somnade in av ålderdom. Något senare flyttade blandisen Micki in, och blev den nya hunden i huset. Honom är jag fortfarande hundvakt åt med jämna mellanrum. Så det har väl så att säga varit mina bonushusdjur!

Ludde. (bild lånad från www.dina.nu)

Ludde. (bild lånad från www.dina.nu)

Jessy. (bild lånad från www.dina.nu)

Jessy. (bild lånad från www.dina.nu)

Estrella. (bild lånad från www.dina.nu)

Estrella. (bild lånad från www.dina.nu)

Micki slappar i soffan hos mig.

Micki slappar i soffan hos mig.