Jag stör mig mest på den där rutan, och brukar inte ägna den någon större uppmärksamhet. Men då och då händer det att jag tittar lite åt det hållet, och det var precis vad som hände alldeles nyss.

Min första reaktion när jag snabbt såg bilden var ”Vem fan är det där?”. Sen tittade jag en gång till, och började gapskratta. För bilden jag såg var den här:

Ja, vems ansikte är det egentligen? Känner ni igen henne? Det gjorde uppenbarligen inte jag…

Den här veckan har bestått av jobb, jobb och åter jobb. Roligt, men ganska ansträngande i denna värme. Jag har egentligen inget emot värmen, men det har varit så kvavt och knappt blåst något. Inomhus har vi inte kunnat vara längre än nödvändigt, eftersom luften därinne stått i princip helt still och det har varit väldigt varmt. Utomhus har det i bästa fall fläktat lite, men även där har det varit oerhört varmt. Vattenspridaren har varit på större delen av tiden vi spenderat utomhus, så barnen har kunnat svalka av sig. Men vi i personalen springer ju knappast runt i vattnet med alla kläder på… Nåja. Jag ska inte klaga, inte med den senaste vintern i färskt minne. Det här är mycket bättre än snö och kyla!

Fick världens skönaste kommentar av ett barn häromdagen. Vi skulle gå till matsalen, och jag gick någonstans mitt i barngruppen. Då hör jag bakom mig hur ett av barnen ropar på mig och säger: ”Vilken fin rumpa du har!” Vad svarar man på det? Jag log och sa tack, och fortsatte gå. Men barnet fortsätter upprepa ”Fin rumpa, fin rumpa, fin rumpa…” hela vägen till matsalen. Helt underbart!

Igår införskaffade jag en ny bärbar dator. Den jag har haft börjar långsamt falla i bitar. Tangenter sitter löst här och var, och den börjar bli sliten rent allmänt. Fixade i ordning nya datorn igår, och allt gick smidigt ända tills jag skulle försöka installera modemet till det mobila bredbandet. Där tog det tvärstopp i form av ett felmeddelande som upplyste om att modemet/installationsfilen/whatever inte var kompatibelt med 64-bitars Windows.

Lyckades koppla upp mig mot nätet via någon grannes oskyddade trådlösa nätverk, för att kolla på 3s hemsida vad jag kunde göra åt saken. Hittade någon uppgradering som jag laddade ner, men när jag försökte köra den filen så dök ett nytt felmeddelande upp som sa att modemet måste vara installerat för att jag skulle kunna göra uppgraderingen. Problemet är ju då att jag inte kunde installera modemet – för jag behövde uppgraderingen till det.

Nåja. Idag när jag kom hem från jobbet ringde jag 3s kundservice för att få hjälp att lösa detta moment 22 jag hamnat i. Men fick jag någon hjälp? Nej. Jag fick prata med en oerhört förvirrad tjej som inte hade koll på mycket. Jag berättade vad jag hade för problem – köpte ny dator igår och vill använda mitt mobila bredband på den, men det går inte för att det inte är kompatibelt med 64-bitars Windows. Hennes svar: ”Igår sa du? Men jag ser ju här att du har haft bredband hos oss sedan 2007?” Ja, BREDBANDET har jag haft länge, men jag köpte ny DATOR igår. Herregud…

Sen frågade hon efter exakt vad som stod i felmeddelandet. Jag läste upp det och får till svar ”Jaha. Ja, jag förstår att det är ett problem, men jag vet inte hur man löser det. Du kanske ska uppgradera?”

”Jo, jag försökte ju det, men för att jag ska kunna uppgradera måste modemet vara installerat, och jag kan inte installera det för att det inte är kompatibelt.”
”Jaha. Ja, men då föreslår jag att du går till en 3butik och så får de fixa det där.”
”Okej. Räcker det att jag har modemet med mig, eller måste jag ha med mig datorn också?”
”Jaaaa…. Jag vet inte riktigt. Jag tror att det ska räcka med modemet. Men ta med dig datorn också för säkerhets skull.”
”Okej. Då vet jag.”
”Jaa… Är det något mer jag kan hjälpa dig med?”

Där fick jag bita mig i tungan för att inte häva ur mig något mindre passande. Hjälpa mig med något mer? Ursäkta mig, men lilla gumman… du har inte hjälpt mig med ett skit. Jag vet inte mer nu än innan jag ringde. Förutom att någon förhoppningsvis kan lösa mitt problem i butik. Ibland undrar jag vad som krävs för att bli anställd på kundservice. Är det inte meningen att de faktiskt ska kunna hjälpa sina kunder? Eller att de åtminstone har mer koll på saker än vad kunden själv har? Ibland blir jag så trött…

Apropå trött så är det sovdags nu så jag orkar jobba imorgon. Hoppas på något svalare väder, eller åtminstone lite mer vind. Förskolans gård blir som en bakugn när det är varmt och vindstilla. Och jag känner inte för att bakas :)

Ikväll har jag varit ledsen. Gråtit mycket, länge och riktigt djupt från hjärtat. Gick igenom dokument jag har liggande på hårddisken, och hittade en del texter som antingen direkt handlar om pappa eller är relaterade till honom på något sätt. En del av detta är publicerat här på bloggen tidigare, annat inte. Men jag vill ändå dela med mig av utvalda bitar av dessa texter.

Följande är skrivet i oktober -08, då jag var inne i en riktigt djup svacka.

”Saknaden efter pappa gör sig också påmind, i de mörka stunderna oftare än annars. Om en dryg månad är det två år sen han dog. TVÅ ÅR. Hur i helvete har jag klarat TVÅ ÅR utan min pappa? Ibland känns det så overkligt, som att allt bara är påhittat. Att han lever någonstans där jag inte kan nå honom.

Tankar kommer, var han verkligen död? Hur vet jag helt säkert att han var död när de kom och hämtade honom? Samtidigt som jag med all säkerhet VET att han var död. Jag satt och höll hans hand när han slutade andas. Jag höll mina fingrar mot hans hals när pulsen dog ut. Jag visste att han var död långt innan rättsläkaren kom och undersökte honom och bekräftade att han avlidit. Jag vet exakt vilken tid han slutade andas. Jag vet att han hade puls i någon minut efteråt. Jag satt där och bokstavligen såg och kände livet rinna ur honom.

Ändå vill min hjärna försöka hitta en annan lösning. Min pappa kan ju inte bara dö sådär. Min pappa som aldrig skulle dö. Åtminstone inte förrän han hade levt klart sitt liv och själv bestämt sig för att det var dags. Pappa var inte färdig med sitt liv. Bara några dagar innan han dog sa han att han var så trött på att vara sjuk, han ville bli frisk. Han ville tillbaka till jobbet, han ville få aptit igen, han ville vara samma gamla Elon som han brukade vara. Han var bara 68 år när han dog. Tio år till, och jag hade kanske kunnat acceptera det lättare. Men inte då. Inte när jag visste hur gärna han ville leva.

Samtidigt, när jag hade fått beskedet från läkaren om att pappa var döende och hade max två veckor kvar att leva, började jag försöka föreställa mig hur själva dödsögonblicket skulle vara. Det känns så bisarrt nu att nämna det, men det var nog mitt omedvetna sätt att förbereda mig på det som komma skulle.

Jag föreställde mig att han inte skulle dö på natten, det kändes som att han skulle välja en tidpunkt då det var ljust ute. Så trots vaknätter kunde jag ändå slappna av och somna kortare stunder. Även om jag var orolig kändes det som att han inte skulle ge upp då. Och så blev det också. Han dog tidigt på eftermiddagen. Och den dagen var jag förberedd på att det var nu det skulle ske. Troligen den dagen, möjligen dagen efter.

Men han var så dålig och jag såg hela tiden tecken på ytterligare försämring och förändringar. Andningen förändrades, det var det tydligaste tecknet på försämring. Alla hans andningsuppehåll skrämde mig inte, på något sätt visste jag att det skulle komma ett nytt andetag. När han slutade med andningsuppehåll och istället andades flåsande och ytligt, kändes det som att nu kunde det hända när som helst. Och det gjorde det. Bara några timmar efter den ”nya” andningens början så hände det som skulle, men inte fick, hända. Han slutade andas.

Det gick inte till som jag hade föreställt mig, även om det inte var så långt ifrån. Men det var så mycket lugnare än jag kunnat ana. Jag trodde att jag skulle vara rädd. Det är en sak att se en död människa, men att SE någon dö? Jag kunde inte tänka mig annat än att det måste vara otäckt.

Minnena från sista besöket hos min farmor sa mig det. Dagen innan hon dog hälsade vi på henne på sjukhuset. Och hur hon var då var så likt hur pappa var innan han dog. Hon hade också andningsuppehåll. Dessa uppehåll skrämde mig något oerhört då. Jag var bara 16 år och det var det närmaste döden jag någonsin hade kommit. Farmors insjunkna ögon och kinder, precis som pappa såg ut den sista tiden. Hennes lilla tunna kropp i den stora sängen, precis som pappa. Deras oerhörda likhet de hade normalt utseendemässigt, blev så extra tydlig när jag sett dem båda döende.”

Följande är citat ur en artikel i Vårdguiden i juni -08. Källhänvisningar finns i ett tidigare blogginlägg.

”Den bottenlösa känslan av saknad, vanmakt och övergivenhet som uppstår när någon dör ifrån oss kan inte alla tårar i världen befria oss ifrån.”

”Låt sorgen få ta tid. Acceptera att den som verkar ha kommit ur sin sorg då och då åter sörjer öppet, se det som ett normalt led i utvecklingen och inte som en återgång.”

Dessa två citat känns högaktuella än idag. Den bottenlösa känslan finns kvar. Jag saknar pappa exakt lika mycket idag som dagen han dog. Och jag sörjer fortfarande. Den akuta fasen är över sedan länge, men som jag skrev innan så lägger sig sorgen som en enorm tyngd på mina axlar då och då. Jag har dagar och stunder då jag gråter hejdlöst, gråter tills det inte finns några tårar kvar. Numera är det oerhört sällan jag gör det ”offentligt”, oftast är jag – och vill vara – ensam i dessa stunder. Men ett exempel på att det händer är begravningen (och repet några dagar innan) för någon månad sen. Då kunde jag inte stoppa tårarna, det gjorde så fruktansvärt jävla ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Och då var det så oerhört skönt att ha vänner där som inte var rädda för sorgen. De öppnade sina famnar och höll om mig tills den värsta smärtan gett med sig. Katta, Jennifer och Lena – ni är guld värda för att ni fanns där och gav mig trygghet.

Den sista texten jag vill dela med mig av är något som inte är publicerat här tidigare. Det är inte en text skriven av mig, utan det är ett brev som en vän skickat till en annan person i en känslig situation för några år sen. Ett brev som det egentligen inte var meningen att jag skulle läsa, men som jag ändå fick en kopia på. För det handlar om mig, och om hur jag agerar i en vänskap. Förlåt Marianne, men jag måste bara få dela med mig lite av dina fina ord.

”Jag vet att Monika funnits för dig i många tuffa lägen, varit den som kommit utan att du behövt kalla. Jag måste säga att hon har stöttat dig, tagit kraft, fast hon varit sjukskriven av sorg, hon har burit svart svår sorg i hjärtat, ibland inte orkat leva, andas, men ändå räckt ut sin hand och öppnat sitt hem åt dig.

Hon har orkat ta att du inte orkat ge tillbaka. Hon har bara fortsatt att ge och finnas så gott hon kunnat. Det är få förunnat. Hon har förlorat sin pappa, bokstavligt talat sett honom dö ifrån henne, gått igenom en separation, opererats, oroat sig för sin överlevnad, skola mm mm men det har inte hindrat henne från att finnas för de som står henne nära.”

När jag läste dessa ord om hur Marianne uppfattar mig som vän – även om det här handlade om en specifik situation så vet jag att hon menar det även allmänt – så började jag reflektera. Hur är jag egentligen i en vänskap? Och jag kom fram till att jag alltid sätter andra främst. Behöver någon mig så kommer jag. Jag släpper allt. Oavsett hur jag själv mår, om jag inte har någon energi över, om jag egentligen inte har lust, så ställer jag upp ändå. Jag gör det inte för ”vem som helst”, visst finns jag för alla mina vänner, även de som inte är så nära, men till en viss gräns. Men för dem som står mig nära gör jag allt. Både i medgång och motgång. Har jag ingen energi så hittar jag ändå lite extra någonstans. Alternativt så går jag på ren vilja. Jag behövs, alltså är jag där. Allt annat kan vänta.

Jag agerar såhär av flera olika orsaker. Dels är det för mig självklart att det är vad en vän ska göra, att finnas där för sina vänner. Man väljer inte vilken tidpunkt på dygnet som passar, vänner är inte bara vänner på kontorstid. Och det är sällan som tillfällena då man verkligen behövs infaller just på kontorstid… Dels är det för att jag vet att jag själv värdesätter det oerhört högt när någon gör så för mig. Och då vill jag också ge det till andra. Tänker ibland ”vad skulle jag vilja att mina vänner gjorde för mig i den här situationen?”. Eller så tänker jag inte alls, utan agerar bara på ren magkänsla.

Jag har en liten skara utvalda som står mig allra närmast, som har en plats i det innersta av mitt hjärta. För dem går jag genom eld. Och ni vet vilka ni är. <3

Var såklart tvungen att prova den igen, bara för att se hur den sitter nu. Och nu satt den löst, den var till och med för stor. Jag kan ha den, men den skulle sitta snyggare om man drog in den lite i sidorna. Eftersom den är av halterneckmodell, och jag inte har lika mycket som fyller ut över bröstkorg/mage, så åker den ner i ryggen.

Hittade ett gammalt foto från när jag bar den 2006, och så tog jag ett nytt foto idag. Bara för att se skillnaden. Visst ser jag skillnad även mellan andra foton, men just när man bär samma klädesplagg på två olika foton blir det riktigt tydliga skillnader.

Och skillnaden var minst sagt markant. Kolla själva:

2006

2010

2006 vs. 2010

Hej och hå liksom. 40 kilo gör visst en del med en människa…

Så, vad har jag haft för mig? Jag har jobbat, hjälpt en kollega att flytta, testsjungit ett nytt roligt arr, scrappat, varit i Göteborg och firat Linn som fyllde år…

Jobbet är det som har tagit mest tid, i och med att jag har gått in och jobbat på mina ”gamla” tider med Zarah, samtidigt som jag har varit mycket på förskolan, så har det blivit en hel del dubbeljobb. Först förskola från 7 eller 8 på morgonen fram till 13.30, sen direkt därifrån till Zarah och jobb fram till 20. Efter några sådana dagar är jag rätt slut, milt sagt…

I helgen som var åkte jag till Göteborg för att träffa Linn. Vi har inte setts sedan i höstas, och hon blev lite osäker på om hon skulle känna igen mig ;) Med tanke på att jag har gått ner dryga 20 kg sen dess, så förstår jag henne. Men hon kände faktiskt igen mig när hon mötte mig vid tåget. Jag ser ju ut ungefär som förr, bara lite smalare.

Vi gick och köpte oss varsin Subway-macka, och sen åkte vi till Delsjön och solade/badade ett par timmar. Badpremiär för min del, om man inte räknar med att jag badade benen (till strax ovanför knäna) på midsommarafton. Och så var det premiär för min nya bikini också – i storlek 42. Jag insåg att min gamla bikini nog inte alls skulle passa i år. Vet inte exakt vad det är för storlek på den, men gissningsvis 46/48 eller något sånt. Nu är den förvisso med knytband i sidan, men ändå… den satt inte särskilt tajt förra sommaren, så jag tänker inte ens prova den i år, haha.

På kvällen sen var det tjejfest, och vi blev ett skönt gäng som åt och drack gott, och pratade en massa. Kul att träffa lite nytt folk! Senare drog vi vidare ut på stan, och gick på Excet. Där hamnade jag och några till i samtal med ett par killar från Stockholm. Efter en stund kom jag och en av killarna fram till att vi hade en hel del gemensamma nämnare. Han bor inte alls långt ifrån mitt gamla förskolejobb inne i stan, och så visade det sig att hans syster hade sitt barn på en av de förskolorna jag har jobbat på. Dessutom hade han hängt en hel del i mina gamla hemtrakter. Ibland är världen liten…

Igår åkte jag hem igen, så det blev verkligen en snabbvisit. Men det var kul att träffa Linn igen, och jag hoppas att hon kan komma när jag fyller år också. Hon hade något inbokat just den helgen, men skulle försöka boka om. Jag håller tummarna för att det går!

Idag har jag ägnat mig åt att göra så lite som möjligt. Passat på att njuta av en ledig dag helt enkelt. Tvättat ett par maskiner tvätt, handlat lite… och så bara slappat däremellan. Köpte med mig min älskade avocadosallad från favorithaket uppe vid centrum. Den salladen är to die for. Så grymt god!

När det gäller vikten så står jag still just nu. Men det gör absolut ingenting! Jag förmodar att det kommer röra sig neråt snart igen. Och om det inte gör det, så är jag nöjd som det är nu också. Men lite händer det trots allt, om än inte på vågen. En centimeter till har försvunnit kring midjan :)

Nu ska jag kika klart på filmen som går på fyran – Moreno & tystnaden. Jag har läst alla böcker om Van Veeteren, och gillar dem skarpt. Filmerna är faktiskt helt okej de med.

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 72,0 kg (100705) (BMI 27,4)

Totalt vikt: -21,8 kg

Totalt BMI: -8,3

Kvar till nästa delmål (under 70 kg = 69,9 kg): 2,1 kg

Kvar till delmål 2 (65,4 kg = normalviktig!): 6,6 kg

Kvar till slutmålet (65 kg): 7,0 kg (ensiffrigt!)

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 76 cm

Totalt midjemått: -30 cm

Då plötsligt ser jag hur något rör sig på köksgolvet, precis nedanför akvariet. Den största av malarna ligger där och sprattlar hjälplöst. På något sätt har den alltså lyckats hoppa upp genom det lilla hålet som finns i glasskivan ovanpå akvariet, och landat på golvet. Jag hade ingen aning om att malar kunde hoppa ens. Har sett hur de har simmat snabbt mot ytan och gjort en tvärvändning när de är precis uppe på ytan, och liksom ”sprätt till” med stjärtfenan, men de har aldrig ens varit i närheten av glasskivan.

Häromdagen fyllde jag på vatten i akvariet, och nu är ytan väldigt nära övre kanten av akvariet. Troligen har den här malen gjort en sån där tvärvändning precis där hålet i glasskivan är, och på något sätt missbedömt avståndet och ”sprätt” över kanten istället för neråt. Gissar att ”sprättandet” fick glasskivan att rubbas ur sitt läge och sedan åka tillbaka igen, och därmed skapa ”braket” som väckte mig.

Klockan är nu 20 över 2. Jag har sovit i typ två timmar (hade svårt att somna, och slocknade därför inte förrän en bra stund efter midnatt), och klockan fem ringer väckarklockan. Då är det dags att gå upp för att jobba. Kommer ta en bra stund innan jag har varvat ner igen, och med lite tur får jag sova en timme till. En nattsömn på tre timmar innan jobb är inte bra. Gissa om jag kommer vara trött när jag slutar klockan 16…

Är så glad att just de som är med i kören, är med. För de är fantastiska människor allihop. Även de som inte kunde komma idag ;) Men det är just såna här sammankomster som gör att man lär känna varandra på ett annat sätt. Nog för att vi pratar även på måndagarna när vi repar, men då hinner man inte prata med alla, och man hinner inte prata särskilt mycket. Nu behövde vi inte fokusera på någon repertoar, utan vi kunde ägna oss åt att bara prata. Och då tar man ju upp saker som man sällan gör på fikat på repen.

Vi funderar på att försöka dra ihop åtminstone en träff till i sommar. Lutar åt en grillkväll hos Jennifer. Känns som att det är vääääldigt långt till augusti då kören drar igång igen, och det verkar som att de flesta vill ses innan dess också. Så vi får väl se när och om det blir av.

Och så vikten då. Det går stadigt neråt. Ganska roligt egentligen, med tanke på att jag bara häromdagen konstaterade att jag är rätt nöjd som det är. Men tydligen är inte min kropp nöjd än ;) Dagens vikt är 72,0 kg. Känns som att om det fortsätter såhär så får jag träffa min dietist och ”visa upp mig” långt tidigare än jag tänkt. När jag var där på sista besöket så berättade hon att hon kanske bara kommer jobba där till årsskiftet, och då svarade jag att tills dess tänker jag vara klar. Men i den här takten så lär jag vara ”klar” redan tidigt i höst.

Jag har nu ”rest” i 260 dagar. På dessa 260 dagar har jag gått ner totalt 21,8 kg. Det är i snitt ungefär 0,6 kg i veckan. Fortsätter jag i den takten så når jag målvikten 65 kg i början av september. Det innebär att min viktresa från start till mål blir under ett år lång. Närmare 30 kg borta, på mindre än ett år. Det är jäkligt bra jobbat! Okej, jag är inte i mål än, men målet är definitivt i sikte. Och det kan ta längre tid, det här är bara en beräkning på ett snitt av hur mycket jag har gått ner i veckan hittills. Jag har ju knappast gått ner exakt 0,6 kg varje vecka. Ibland har det varit bra mycket mer, ibland lite mindre, ibland inget alls. Ibland har jag till och med gått upp lite. Men jag gissar att innan september månad är slut, så har jag nått målet. September! Det är ju inte alls långt dit, egentligen. Med tanke på att dessa knappa nio månader som viktresan pågått känns som att de har flugit fram. Jag kan ju ha som morot att nå mitt mål senast den 28 september, eftersom det var det datumet jag startade viktresan 2009. Om tre och en halv månad. Då ska jag banne mig vara i mål!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 72,0 kg (100614) (BMI 27,4)

Totalt vikt: -21,8 kg

Totalt BMI: -8,3

Kvar till nästa delmål (under 70 kg = 69,9 kg): 2,1 kg

Kvar till delmål 2 (65,4 kg = normalviktig!): 6,6 kg

Kvar till slutmålet (65 kg): 7,0 kg (ensiffrigt!)

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 77 cm (har inte mätt på länge, så jag vet inte om det stämmer)

Totalt midjemått: -29 cm

Om det är nån som är intresserad av att gå och lyssna på lite musik sådär på en söndagkväll, så är konserten kl. 18.00 i Västerhaninge kyrka. Inget inträde, däremot får man gärna lämna lite kollekt efteråt om man vill.

Dagens vikt då. Det rör sig, långsamt förvisso, men det rör sig. Dagens vikt är 72,2 kg. Ett hekto i taget nu ett tag, men ett hekto är bättre än inget alls! Och jag är glad för varje minus, hur litet det än är. Det är en av mina styrkor som dietisten nämnde, att jag ser varje litet minus som en framgång. Många andra av hennes patienter kan komma dit och säga ”Men jag har ju bara gått ner 2 hekto, det är ju jättelite och skitdåligt!” Men jag är glad för två hekto! Visst är det ännu roligare om det är ett stort minus på vågen, men ett litet minus är tillräckligt.

Känner nu att visst vill jag gå ner mer i vikt, vill framförallt komma under 70 kg. Och helst vill jag komma ner till 65 kg, just för att jag då är ”normalviktig”. Men slutmålet, 62 kg, är egentligen inte längre ett definitivt slutmål. Det är en siffra att sträva mot, just för att ha ett mål. Men jag är nöjd om jag når ett BMI under 25. Egentligen är jag faktiskt ganska nöjd redan nu. I dagsläget kan jag ha kläder i storlek 40/42, vilket innebär att jag kan gå in i vilken affär som helst och välja kläder jag tycker är snygga, för jag vet att jag kan ha normala storlekar. Jag behöver inte längre gå in på avdelningen med större storlekar, eller välja plagg utifrån vad jag kan ha och inte vad jag skulle vilja ha.

Om jag går ner till 65 kg, kommer jag troligen ligga på 38/40 istället för 40/42, men det är inte så väsentligt. Jag kommer kunna ha en hel del plagg i 42 också. Vilket innebär att de nya kläder jag införskaffat nu kommer funka även sen.

Det här trodde jag aldrig när jag startade min viktresa för 8,5 månader sen. Att jag skulle känna mig nöjd med min vikt. Att jag skulle trivas med hur jag ser ut. Att jag inte längre nödvändigtvis måste nå mitt slutmål. Att varje hekto neråt är roligt, men inte nödvändigt.

Jag mår så bra just nu. För första gången på minst 15 år trivs jag med mig själv och mitt utseende. Jag trivs med min kropp. Jag känner mig inte längre fet och äcklig. Fatta vilken enorm lycka det är! Så jävla underbart så det är sanslöst.

Från och med nu kommer jag sätta ett nytt ”slutmål”. Istället för 62 kg (som förvisso kommer finnas med i bakgrunden men inte aktivt vara ett mål att sträva mot) kommer mitt slutmål vara 65 kg. Jag når egentligen normalvikt enligt BMI vid 65,4 kg, men jag vill ha liiiite marginal iaf.

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 72,2 kg (100613) (BMI 27,5)

Totalt vikt: -21,6 kg

Totalt BMI: -8,2

Kvar till nästa delmål (under 70 kg = 69,9 kg): 2,3 kg

Kvar till delmål 2 (65,4 kg = normalviktig!): 6,8 kg

Kvar till slutmålet (65 kg): 7,2 kg (ensiffrigt!)

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 77 cm

Totalt midjemått: -29 cm

När jag stod där och testade så fick jag för mig att jag skulle ta en bild från höger, tar alltid från vänster annars. Och då såg jag den. På högerkinden fanns en skrattgrop! Jag har alltid tyckt att skrattgropar är charmiga, och när jag var yngre ville jag också ha sådana. Men det fanns inte en tillstymmelse till sådana i mitt ansikte, och det tyckte jag var jättetråkigt. Och nu helt plötsligt har jag en?! Mycket skumt. Var har den gömt sig i alla dessa år?

Idag har det varit en fullspäckad dag. Började med att skjutsa Sara in till stan imorse för att hon skulle slippa åka kommunalt i regnet när hon skulle på sin student. Sen hem en kort sväng, för att sedan åka till Jennifer och umgås med henne ett par timmar. Mysigt var det. Vi drack te och åt vattenmelon, gick en promenad när det var uppehållsväder, och så pratade, pratade och pratade vi. Härligt att få ha henne sådär för mig själv ibland. Önskar att det vore oftare, men vi försöker klämma in en träff då och då när båda kan.

Sen åkte jag därifrån direkt till jobbet. Mötte upp Z hemma, och vi tog det lugnt någon timme innan det bar iväg på nästa äventyr – Saras studentmottagning. Riktigt mysig tillställning. Zarah charmade varenda en och skaffade sig många nya vänner. Och det värmde mitt hjärta att se hur folk pratade med henne. De pratade med henne, även om hon själv inte alltid kunde svara så var det inget prat över huvudet på henne. Och det var så många som hjälpte till, eller erbjöd sin hjälp, med att lyfta rullstolen upp och ner för trappor. Så fantastiska människor! Det kan tyckas vara småsaker, men för mig som assistent så är det en oerhörd värme de visar genom att göra dessa ”småsaker”. De ser Zarah och ger henne bekräftelse. Och hon fick så mycket beröm för att hon är en så fin tjej – och det är hon verkligen!

Z är inne i en period där hon gärna vill hålla handen. Och hon tog varje chans att få hålla folk i handen idag. När de hälsade på mig så sträckte hon fram sin hand också. Och när vi satt ute i partytältet så la hon helt sonika sin hand i Saras pappas hand, när han satt på stolen bredvid henne och råkade ha sin hand utsträckt åt hennes håll fast han själv satt åt andra hållet och pratade med någon. Och hans reaktion på det gjorde mig så glad. Han tog helt enkelt tag i hennes hand och höll den, trots att han fortfarande var inne i sitt samtal.

När vi skulle gå så var hon väldigt generös med kramar – vilket är ganska nytt. Vi som står henne nära får kramar, men hon har snålat med dem när det gäller folk som hon inte känner. Men nu fick alla som ville kramar av henne, och det var rejäla kramar dessutom. När hon får ett bra tag med armarna runt ens hals så kan hon ge riktigt hårda kramar, och det är så härligt att känna. När hon lärde sig kramas från allra första början så gjorde hon det genom att lägga sitt huvud mot min axel och trycka till lite. Att gå från det till dagens hårda kramar är en enorm utveckling!

Nu är det dags att sova lite, imorgon är det dags att spendera en heldag med gosungen igen :) Men först, en liten bild:

Den nya skrattgropen.

”Hej! Jag kände inte igen dig på håll!”

Då pratar vi alltså om mannen jag var tillsammans med i nästan fyra år, och vi har känt varandra i snart sex år. Han om någon borde ju känna igen mig, liksom ;) Det säger ganska mycket om vilken förändring jag faktiskt har gått igenom. Han har ju sett mig när jag var som allra störst. Och dessutom träffades vi en sväng i söndags, så han vet ju hur jag ser ut nu. Men jag antar att han av gammal vana väntade sig att en mycket större Mogi skulle möta honom idag, och därför kände han inte igen mig. Roligt var det iaf! ;)

Viktraset som pågick här nyss (tappade 1,4 kg på fem dagar) har börjat stanna av lite igen. Men jag går fortfarande ner, dagens vikt är 72,3 kg. Bara 4 hg till, så är det ensiffrigt kvar till slutmålet! Hur sjukt är inte det?! Och om jag ska räkna på 65,4 kg – normalvikt enligt BMI – så väger jag idag bara 6,9 kg för mycket. WHAT?! Jämför det med för typ tre år sedan, när jag vägde ungefär 45 kg för mycket. Fyrtiofem kilo! Det är ju för sjutton en hel människa…

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 72,3 kg (100610) (BMI 27,5)

Totalt vikt: -21,5 kg

Totalt BMI: -8,3

Kvar till nästa delmål (under 70 kg = 69,9 kg): 2,4 kg

Kvar till delmål 2 (65,4 kg = normalviktig!): 6,9 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 10,3 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 77 cm

Totalt midjemått: -29 cm