Idag är det tre år sedan pappa lämnade sin plats här på jorden. TRE ÅR. En ofattbart lång tid som ändå har gått alldeles för fort. I 1096 dagar har jag levt utan min pappa. Ettusennittiosex dagar, varav många har varit ett riktigt helvete. Numera är det lite lättare än vad det var i början, men sorgen finns fortfarande kvar, i större omfattning än vad många kanske tror. Idag kan jag både le och skratta ”som vanligt”, men det innebär egentligen inte att sorgen är mindre. Det innebär bara att jag har lärt mig att hantera och att leva med den. Jag saknar pappa precis lika mycket idag som jag gjorde samma dag han somnade in. Men jag har kommit igenom den mest akuta fasen i sorgen, den fas där man blir som förlamad och inte vet varken ut eller in. Där man önskar att man själv kunde få dö, för att man inte vet hur man ska klara av att fortsätta leva.
Idag vill jag leva. Jag vill gå klart min utbildning, jag vill jobba, jag vill så mycket. Jag vill det för att jag vet att pappa hade varit så stolt över mig om han hade funnits här vid min sida. Allt jag idag åstadkommer, oavsett vad det är, fyller dubbla funktioner. Det är inte bara mitt eget välbefinnande det handlar om, utan allt jag gör, gör jag också för pappa. Han fick inte leva färdigt sitt liv, så nu lever jag för oss båda.
Jag tänder ju alltid ett ljus för pappa på balkongen varje kväll. Idag ska det lysa tre ljus där. Ett ljus för varje år som gått.
Igår när jag var hos mamma fick jag med mig en hel del papper och annat. Bland alla dessa saker finns minnesalbumet från pappas begravning. I det albumet finns hela begravningen dokumenterad. Begravningsceremonin, officiantens tal, vilka sånger som spelades/sjöngs och när, vad som stod på alla blommor som fanns, hur kistan såg ut, dödsannonsen…
Eftersom det är pappas dag idag, vill jag för första gången dela med mig av officiantens tal från begravningen. Det är så vackert, och skildrar pappa och hans liv på ett fantastiskt sätt. Det som står med kursiv stil är mina egna kommentarer, och är alltså inget som står i talet. Vissa detaljer kommer också utelämnas, av hänsyn till pappas, min egen och andras integritet.
——————————————
Ceremoniel
Cavatina ~ Stanley Meyers
(inledningsmusik)
Vi har samlats här idag för att ta farväl av Elon ********** (vårat efternamn).
Elon avled den 25 november efter en tids sjukdom. Han lämnar efter sig sina närmaste, barnen ***, ***** (mina syskon) och Monika, de två barnbarnen, Monikas mamma Maggan och morbror Kurt, **** ******** och ***** (pappas två bästa vänner), släkt och vänner.
Vi är alla berörda, direkt eller indirekt, av en människas död, därför att vi tillhör samma mänskliga gemenskap.
Men våra band till varandra ser olika ut. En del är starka, andra är svaga, vi är alla bundna till varandra genom släktskap, kärlek eller vänskap, genom att vi lever på samma plats eller i samma land eller helt enkelt därför att vi är en del av mänskligheten.
Stilla ro och nära ~ Körsång
Elon ********** (efternamn) föddes i Högalid och förblev Södertörn trogen under hela sin levnad.
I mitten på 50-talet gick han till sjöss, låg i Flottan och även om han så småningom lämnade Flottan, så behöll han sitt intresse för båtar och sjöfart. Han jobbade som översättare åt tidningen ”Loggen”, där han översatte olika artiklar till engelska och tyska och tvärtom.
Efter att han mönstrat av provade han på diverse yrken som att köra budbil bl.a., innan han hamnade hos SL som bussförare.
Han älskade sitt arbete som bussförare och han fortsatte att köra buss även efter uppnådd pensionsålder.
Sin sista rutt körde han i september i år, 2006. Han ansåg att vara bussförare, det var inget jobb, det var en välbetald hobby!
Elon hade många intressen och han läste mycket, var intresserad av historia, särskilt då sjöfartshistoria, men han var också mycket intresserad av tåg. ”Kolla loket” kunde han säga om han var vid någon tågstation, sedan kunde han utförligt redogöra för alla möjliga fakta om detta tåglok. Elon var medlem i ”Spårvägsmuseets vänner” och kunde där tillsammans med sina vänner **** ******** och ***** (pappas två bästa vänner, samma som ovan) tränga in i den spårbundna trafikens mysterier…
När Monika berättade för mig om pappa Elon sa hon att ska man med bara ett enda ord beskriva pappa, så är det med ordet snäll.
Han var snäll, omtänksam, generös och fanns alltid till hands.
Ett annat kännetecken för Elon var hans humor och hans ordvitsar som han aldrig hann berätta klart förrän han själv började skratta.
Han var en omtyckt man med många vänner.
Att mista en förälder är svårt, på nåt vis tycker man att föräldrar, de ska finnas alltid. Nu är det inte så, vi människor vi har alla den saken gemensamt att vi alla en dag ska dö.
Herbert Read heter en man som sagt följande om döden:
”Att var och en av oss ska dö är helt enligt tingens ordning, det följer av livet som natt följer på dag.
Vi kan ta livets träd som symbol.
Mänskligheten är stam och grenar och som individer är vi bladen, som slår ut en årstid, blommar ut under sommaren och sedan dör.
Jag är också som ett blad på detta träd och en dag skall jag ryckas bort av stormen, eller vissna och fall och blandas med jorden vid trädets rötter.
Men medan jag lever är jag medveten om trädets sav och lugna växt. Djupt inom mig finns medvetandet om att tillhöra en gemenskap, som jag är en del av och till vilken jag ger ett bidrag, om också litet men unikt.
Då jag dör finns trädet kvar, som till en liten del fått sin näring av mitt sätt att forma livet.”
Det unika i varje människoliv är orsaken till vår sorg när någon går bort. Ser vi oss om runt i världen hittar vi ingen som liknar den vi förlorat.
Men Elon lever i era minnen och även om han inte är en synlig del i era liv, kommer han alltid att förbli en medlem i er familj eller i er krets, genom den påverkan han haft på er och den speciella roll han spelat i era liv.
Så skimrande var aldrig havet ~ E. Taube – Körsång
Denna dag är till ända.
Vår sömn har flytt och vår dröm är förbi
Och det är inte längre gryning.
Och skulle våra händer mötas på nytt i en dröm
Skall vi bygga ännu ett torn i skyn
En liten tid och min längtan
Skall samla stoft och skum till en ny kropp
En liten tid, ett ögonblicks vila i vindens armar…
Jag tar så farväl av Elon ********** (efternamn) och jag gör det med
En ros för kärlek och tilltro
En ros för värme och empati
En ros för ljus och framtidshopp
Så skimrande var aldrig havet
(Defileringsmusik på orgel)
Fascination ~ F D Marchetti
(Utgångsmusik)
(efter detta står officiantens, organistens och Fonus representants namn, samt körens namn – AcQuire)
—————————————————————————
Begravningen hölls i Storkällans kapell i Älta, den 20 december 2006. Många av pappas släktingar och vänner var där och tog farväl av honom. Även kollegor från bussgaraget i Södertälje var närvarande.
Det jag minns allra bäst från begravningen är den, i mina ögon, oerhört vackra gest som pappas två bästa vänner visade. De kom i full uniform, och vid defileringen gjorde de först honnör vid kistan, sedan stannade de vid mig och mamma och gjorde åter honnör.
Under hela tiden jag har skrivit detta inlägg, har jag lyckats hålla tårarna borta, men nu strömmar de längs mina kinder. Att skriva officiantens tal fick mig att inombords återuppleva hela begravningen, och det är smärtsamt.
Avslutar med en bild tagen vid fikat efter begravningen, en bild som visar vad äkta vänskap är. Det är en bild jag har inramad i mitt köksfönster, och den ger mig styrka när jag behöver.
Jag och Katta. Hon fick mig att le trots all sorg den dagen.
