Jag stör mig mest på den där rutan, och brukar inte ägna den någon större uppmärksamhet. Men då och då händer det att jag tittar lite åt det hållet, och det var precis vad som hände alldeles nyss.

Min första reaktion när jag snabbt såg bilden var ”Vem fan är det där?”. Sen tittade jag en gång till, och började gapskratta. För bilden jag såg var den här:

Ja, vems ansikte är det egentligen? Känner ni igen henne? Det gjorde uppenbarligen inte jag…

Var såklart tvungen att prova den igen, bara för att se hur den sitter nu. Och nu satt den löst, den var till och med för stor. Jag kan ha den, men den skulle sitta snyggare om man drog in den lite i sidorna. Eftersom den är av halterneckmodell, och jag inte har lika mycket som fyller ut över bröstkorg/mage, så åker den ner i ryggen.

Hittade ett gammalt foto från när jag bar den 2006, och så tog jag ett nytt foto idag. Bara för att se skillnaden. Visst ser jag skillnad även mellan andra foton, men just när man bär samma klädesplagg på två olika foton blir det riktigt tydliga skillnader.

Och skillnaden var minst sagt markant. Kolla själva:

2006

2010

2006 vs. 2010

Hej och hå liksom. 40 kilo gör visst en del med en människa…

När jag stod där och testade så fick jag för mig att jag skulle ta en bild från höger, tar alltid från vänster annars. Och då såg jag den. På högerkinden fanns en skrattgrop! Jag har alltid tyckt att skrattgropar är charmiga, och när jag var yngre ville jag också ha sådana. Men det fanns inte en tillstymmelse till sådana i mitt ansikte, och det tyckte jag var jättetråkigt. Och nu helt plötsligt har jag en?! Mycket skumt. Var har den gömt sig i alla dessa år?

Idag har det varit en fullspäckad dag. Började med att skjutsa Sara in till stan imorse för att hon skulle slippa åka kommunalt i regnet när hon skulle på sin student. Sen hem en kort sväng, för att sedan åka till Jennifer och umgås med henne ett par timmar. Mysigt var det. Vi drack te och åt vattenmelon, gick en promenad när det var uppehållsväder, och så pratade, pratade och pratade vi. Härligt att få ha henne sådär för mig själv ibland. Önskar att det vore oftare, men vi försöker klämma in en träff då och då när båda kan.

Sen åkte jag därifrån direkt till jobbet. Mötte upp Z hemma, och vi tog det lugnt någon timme innan det bar iväg på nästa äventyr – Saras studentmottagning. Riktigt mysig tillställning. Zarah charmade varenda en och skaffade sig många nya vänner. Och det värmde mitt hjärta att se hur folk pratade med henne. De pratade med henne, även om hon själv inte alltid kunde svara så var det inget prat över huvudet på henne. Och det var så många som hjälpte till, eller erbjöd sin hjälp, med att lyfta rullstolen upp och ner för trappor. Så fantastiska människor! Det kan tyckas vara småsaker, men för mig som assistent så är det en oerhörd värme de visar genom att göra dessa ”småsaker”. De ser Zarah och ger henne bekräftelse. Och hon fick så mycket beröm för att hon är en så fin tjej – och det är hon verkligen!

Z är inne i en period där hon gärna vill hålla handen. Och hon tog varje chans att få hålla folk i handen idag. När de hälsade på mig så sträckte hon fram sin hand också. Och när vi satt ute i partytältet så la hon helt sonika sin hand i Saras pappas hand, när han satt på stolen bredvid henne och råkade ha sin hand utsträckt åt hennes håll fast han själv satt åt andra hållet och pratade med någon. Och hans reaktion på det gjorde mig så glad. Han tog helt enkelt tag i hennes hand och höll den, trots att han fortfarande var inne i sitt samtal.

När vi skulle gå så var hon väldigt generös med kramar – vilket är ganska nytt. Vi som står henne nära får kramar, men hon har snålat med dem när det gäller folk som hon inte känner. Men nu fick alla som ville kramar av henne, och det var rejäla kramar dessutom. När hon får ett bra tag med armarna runt ens hals så kan hon ge riktigt hårda kramar, och det är så härligt att känna. När hon lärde sig kramas från allra första början så gjorde hon det genom att lägga sitt huvud mot min axel och trycka till lite. Att gå från det till dagens hårda kramar är en enorm utveckling!

Nu är det dags att sova lite, imorgon är det dags att spendera en heldag med gosungen igen :) Men först, en liten bild:

Den nya skrattgropen.

Och apropå mål, så har jag idag uppnått nästa delmål. Dagens vikt är 72,6 kg, vilket innebär att jag har gått ner två tredjedelar av min övervikt. Två tredjedelar! Jag har alltså bara en ynka tredjedel kvar att gå ner. Och det är så jävla underbart så det är sanslöst!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 72,6 kg (100606) (BMI 27,7)

Totalt vikt: -21,2 kg

Totalt BMI: -8,0

Kvar till nästa delmål (under 70 kg = 69,9 kg): 2,7 kg

Kvar till delmål 2 (65,4 kg = normalviktig!): 7,2 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 10,6 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 77 cm

Totalt midjemått: -29 cm

Dagens vikt.

Före-bilden är tagen i april 2007, då jag förmodligen var som allra störst. Jag vet inte exakt vad jag vägde då, men gissningsvis runt 110 kg.

Efterbilden är tagen idag, 2 juni 2010. Nu vet jag däremot exakt vad jag väger; 74 kg.

Skillnaden i vikt mellan före- och efterbilden är alltså 36 kg. Typ.

Före och efter

För ett tag sen fick jag en förfrågan om jag ville skriva en artikel om pappas sjukdom, med fokus på mig som anhörig. Min spontana reaktion var att SJÄLVKLART gör jag det, om mina ord kan stötta och hjälpa någon annan anhörig så finns det ingen anledning att låta bli. Jag har delat med mig av min historia om pappa många gånger, men aldrig offentligt på det här sättet.

Artikeln är nu skriven och publicerad, och finns att läsa HÄR. Jag ville skriva så mycket mer, men var tvungen att begränsa mig till 1500 tecken. Vill du läsa en utförligare berättelse om pappas sista tid kan du göra det HÄR.

Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancerform, det är ca 25 män om dagen – en i timmen! – som får diagnosen. Risken är alltså stor att du själv, eller någon närstående, kan drabbas. Därför uppmanar jag alla att vara uppmärksamma på symptom, vi kan aldrig veta säkert när och om vi blir drabbade eller ej. Men är man medveten om hur vanlig sjukdomen är ökar kunskapen och förståelsen, och möjligheten att upptäcka cancern i tid. Alla som drabbas av prostatacancer dör inte, faktum är att många överlever – även om de inte blir botade från själva sjukdomen. Men cancer är ändå alltid cancer.

För att visa sitt stöd måste man inte bidra med en massa pengar. Självklart finns möjligheten att göra det om man vill, och då kan man göra det HÄR. Men det finns fler sätt. Är du man kan du helt enkelt odla mustasch. Annars kan man köpa en mustaschpin på ICA, Clas Ohlson, Pressbyrån eller Brothers. Den kostar 25 kr, och det är pengar som de flesta kan avvara. Trots allt går det till en god sak. Man kan också bidra genom att köpa utvalda produkter hos Cancerfondens samarbetspartners, där en del av försäljningspriset går till Cancerfonden, mer om det HÄR.

Pappa, jag hoppas att du sitter och ler i din himmel, med en kall öl i handen och en stor portion entrecote med ris och bearnaisesås på bordet. Troligen har du även någon som sällskap, någon du kan dra en av alla dina ordvitsar för. När det är dags för mig att vandra vidare vill jag vara ditt sällskap vid bordet. Det dröjer nog länge än, men det sägs att tiden går mycket fortare på andra sidan än vad den gör här på jorden, så du behöver inte vänta så länge.

Pappa och jag, för runt 10 år sedan. Det är så mycket far-och-dotter-kärlek i den här bilden...

Häromdagen hittade jag ett par stretchjeans på rea. Riktigt snygga faktiskt. Gråsvarta med slitna detaljer. Hittade ett par i storlek 44, och tänkte att det ju borde passa, eftersom byxor jag har i storlek 46 sitter löst. Och eftersom det var stretch i de här byxorna så skulle de ju töja ut sig lite. Tog med mig byxorna till provrummet för att testa. Och de satt bra! Iofs tyckte jag att de satt riktigt tajt, inte så att det kändes obekvämt, men tajtare än jag trodde att de skulle sitta. Kikade lite på etiketten som satt fast på byxorna, och där fanns förklaringen. Det var byxor med slim fit OCH narrow leg! Jag kunde alltså ha ett par byxor med smal passform och snäva ben, i storlek 44! Snacka om glädjerus… ;)

Det har inte hänt något på vågen de senaste dagarna, men å andra sidan är det lingonveckan och i vanlig ordning är jag glad om jag inte går upp i vikt då. Iofs väger jag ett drygt halvkilo mer än jag gjorde vid senaste ”korrekta” vägningen, men det är vätska som kommer försvinna när lingonveckan är slut. Inget jag oroar mig för med andra ord!

Tyckte det var dags för ett nytt helkroppsfoto – jag väger ju trots allt ungefär fyra kilo mindre nu än vad jag gjorde på senaste ”efter-fotot” jag la upp. Så idag har jag poserat framför hallspegeln igen – iklädd de nya stretchjeansen förstås!

Imorgon kommer Micki hit igen, och stannar till på söndag. Ska bli mysigt! Vet inte än om jag jobbar imorgon, eller tors-fre heller för den delen, men förhoppningsvis får jag jobba åtminstone någon av dagarna. Kan ju inte vara hemma och slöa till nu när jag har vant mig vid att jobba…

Såhär ser jag ut idag :)

Dagens vikt är alltså 74,9 kg. Jag har i vanlig ordning tagit kort ;) Men det är inte det lättaste, ska jag säga. Jag kan ju inte stå med kameran i handen när jag ställer mig på vågen, eftersom jag inte vill ha med kamerans vikt (även om den inte väger särskilt mycket). Alltså måste jag starta den, förbereda med zoom osv, och sen ställa den på tvättmaskinen som är precis intill vågen. Sen måste jag ställa mig på vågen, vänta tills vikten visas och siffrorna slutat blinka, och sen fort som bara den slita åt mig kameran och försöka få till ett någorlunda bra kort. Måste vara snabb eftersom siffrorna på vågen slocknar efter typ 15 sekunder :) Därför brukar mina ”våg-kort” sällan vara av särskilt hög kvalitet, hehe. Jag är nöjd så länge det inte blir suddigt!

Nu är det dags för mig att göra mig i ordning. Idag är det nämligen Millas dop!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 74,9 kg (100425) (BMI 28,5)

Totalt vikt: -18,9 kg

Totalt BMI: -7,2

Kvar till nästa delmål  (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 2,3 kg (planerar att eventuellt uppnå detta till nästa dietistbesök, beroende på när det blir)

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 5,0 kg

Kvar till delmål 3 (65,4 kg = normalviktig!): 9,5 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 12,9 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 79 cm

Totalt midjemått: -27 cm

Beviset! :)

Meh. Här har jag väntat och längtat, och så blir det uppskjutet på framtiden. Typiskt! Nåja, det finns iaf en fördel med att det blir senarelagt – jag kommer hinna tappa mer vikt så att jag kan chocka henne IGEN, haha. Till imorgon hade jag kanske inte lyckats komma under 75 kg, som var mitt mål. Men jag är nära nu! Dagens vikt (faktiskt sen några dagar tillbaka också, jag har bara inte hunnit uppdatera här) är 75,1 kg. -0,2 kg sen sist! Det går inte fort nu, men det går. Och det är jag riktigt glad för! Trots allt har jag nyss börjat stå helt på egna ben. Idag är det 16 dagar sedan jag blev medicinfri. Och det känns fortfarande väldigt bra. Som sagt får jag se upp så att jag håller mig inom gränserna, men det är inga större problem med det.

Det är rätt kul egentligen att jag numera verkligen ser fram emot dietistbesöken. I början var det pest och pina att ställa sig på den där fördömda vågen som så brutalt visade mig hur tjock jag var. Men för varje gång har det känts lättare, och senaste gången var det ett rent nöje att kliva upp på vågen. Och den gången visade vågen en vikt på 80,7 kg… idag är jag mer än fem kilo lättare (eller iaf fyra kilo, beroende på hur man räknar, min ”hemmavikt” samma dag var 79,0 kg)! Så det ska bli kul att få ställa sig på vågen hos dietisten igen, och visa henne att jag dels har en vikt som börjar med en sjua, och dels att jag då lyckats spränga 75-kilosgränsen. För jag lär ju inte få en tid förrän tidigast nästa vecka, troligen blir det inte förrän senare i maj. Och tills dess kommer jag ha sprängt gränsen med råge. Kanske till och med hinner nå mitt nästa delmål – 72,6 kg (då jag gått ner 2/3 av min övervikt).

Fick en så skön kommentar av min kollega J igår. Vi satt i personalrummet och hade rast samtidigt. En annan kollega som också hade rast tyckte att jag hade så fin hårfärg, och så pratade vi lite om det. Då sa J: ”Men har du alltid haft den färgen? Och hade inte du en annan frisyr när vi träffades första gången?” Jag började vicka på den förskolan för drygt ett år sen, och J var nog den allra första jag jobbade med. Då hade jag fortfarande ganska långt hår, men rött var det då också. Sen hade jag ju en blond period i somras/höstas innan jag återgick till det röda.

Jag beskrev min tidigare frisyr för J, men hon kunde inte få någon bild av den. Så jag sa ”Men det är ju inte bara håret som har försvunnit, lägg på minst 20 kg till så har du mig som jag såg ut för drygt ett år sen”. ”Ja… det kanske är det? För jag kan verkligen inte minnas hur du såg ut då!” svarade J.

Det är tredje gången på inte alls lång tid som jag får just den typen av kommentar – att folk inte minns hur jag såg ut när jag vägde massor. Och det är andra gången någon vill få det till att det är frisyren som har ändrats och att det är därför jag inte ser ut som då. Men jag klippte håret kort i maj förra året, och började inte gå ner i vikt förrän i september. Och på den här förskolan började jag jobba i februari förra året. De har alltså sett mig tjock med långt hår, tjock med kort hår och smalare med kort hår (som nu iofs har växt såpass att jag kan göra två små tofsar baktill). Men jag förstår att de inte minns, för det gör som sagt inte jag heller.

Satt och kollade igenom gamla kort för ett tag sen, och plockade ur ett gäng från de senaste åren som jag tänkte visa. För det är verkligen en sån skillnad om man jämför nu och då.

Januari 2004. Den man ser nere i högra hörnet, som håller sina händer på mina armar, är pappa. Det såg jag först när jag började redigera bilden! Och det händer inte ofta numera att det dyker upp en "ny" grej som innefattar pappa.

Januari 2005. Jag ser ännu större ut i och med den tvärrandiga tröjan...

Februari 2005. Ser ut som en boll i ansiktet.

April 2005. Bilringar, någon?

Augusti 2005. Min 25-årsdag.

Augusti 2005. Den här rörelsen var väldigt typisk för mig - att ständigt dra ner överdelen för att den åkt upp. Ser hur spänt jag sitter eftersom skjortan är så tajt.

Oktober 2005. Jag insåg uppenbarligen inte nackdelen med tvärrandigt när man är överviktig... ser ju ut som en köttbulle.

November 2005. På den här bilden ser jag hur mycket brösten faktiskt har minskat i storlek nu. Här hänger de ju halvvägs ner i knät...

December 2005. Den här munkjackan var alldeles för tajt då. Nu sitter den löst och riktigt bekvämt.

April 2006. Rejäl dubbelhaka.

Maj 2006. Ytterligare en typisk gest - att jag håller en arm framför magen i hopp (i onödan...) om att det inte ska synas hur stor magen är.

Maj 2006. Sjalen runt halsen på det här sättet, i tron om att den trollar bort dubbelhakorna då. Vilket den inte alls gör...

Juli 2006. Gigantiska lår!

Juli 2006. Dessa byxor sitter här uppe (och ganska tajt i midjan). Idag måste jag ha skärp i dem om jag inte vill ha dem runt knäna...

Augusti 2006. 26-årsfest. Det här skärpet har jag slängt för längesen, det är alldeles för stort.

April 2007. Kunde inte stänga skjortan, utan fick ha ett linne under för att ens kunna använda den... och armarna är för tjocka för att hänga rakt ner, de står liksom ut en bit från kroppen. Det här var nog en av de perioderna då jag var som störst, gissar jag.

Juli 2007. Gigantisk mage, gigantiska lår, gigantiska vader...

Juni 2007. Tröjan ser jättekort ut, men det är den inte. Den är normallång. Det är magen som är stor. Kjolen sitter så tajt att den faktiskt håller in magen lite och får den att se aningens mindre ut än den är (idag är den kjolen på gränsen till att vara för stor)...

Juni 2008. Samma kjol som på förra bilden. Och en skjorta som jag inte kan vara avslappnad i, för att den sitter så tajt (trots att det är stretch). Minns att om jag inte höll in magen så blev det glipor mellan knapparna. Fast om jag höll in magen så blev det glipor över tuttarna istället ;)

Nyårsafton 2008. Har inga markerade axlar, inga markerade nyckelben, inga markerade former alls. Allt är bara runt och mjukt. Även på ställen där det inte borde vara det...

Januari 2009. Nu är inte den här tröjan det mest smickrande plagget, och ursäkta språket, men FY FAN vad jag ser ut!

Maj 2009. Tvärrandigt igen ;) Här hade jag börjat fundera seriöst på att söka hjälp för att gå ner i vikt. Och det tog inte så lång tid tills jag faktiskt gjorde det också. Här är för övrigt frisyren jag hade innan jag kapade av håret, även om det inte syns så bra eftersom det är uppsatt.

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 75,1 kg (100420) (BMI 28,6)

Totalt vikt: -18,7 kg

Totalt BMI: -7,1

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 0,2 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök, när det nu blir)

Kvar till delmål 2 (72,6 kg = 2/3 av övervikten borta): 2,5 kg (planerar att eventuellt uppnå även detta till nästa dietistbesök, när det nu blir)

Kvar till delmål 3 (under 70 kg = 69,9 kg): 5,2 kg

Kvar till delmål 4 (65,4 kg = normalviktig!): 9,7 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 13,1 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 79 cm

Totalt midjemått: -27 cm

Men i alla fall, dagens vägning gav mig resultatet 75,9 kg. Ytterligare 0,3 kg på en dag. Nu antar jag att det kommer lugna sig lite, eftersom jag de senaste fyra dagarna har tappat närmare ett kilo (0,8 kg för att vara exakt). Såhär fort gick det precis i början, då jag den första månaden tappade 6,7 kg. Andra månaden gick det också ganska snabbt, då försvann drygt 5 kg. Men sen har det gått långsammare, vilket bara är bra. Man kan inte rasa i vikt hur snabbt som helst, i alla fall inte om man vill göra det på ett hälsosamt sätt. Och mitt mål är ju inte att gå ner en massa i vikt på kortast möjliga tid. Jag har ett antal kilo som ska bort, och det får ta den tid det tar, det har jag sagt hela tiden. Som min dietist påpekade, så har det tagit mig runt 20 år att lägga på mig alla dessa kilon, och då måste det få ta tid att bli av med dem också.

När jag startade den här viktresan, i slutet av september förra året, hade jag 31,8 kg som skulle bort. Av dessa är det nu bara 13,9 kg kvar. Jag har snart blivit av med två tredjedelar av min övervikt. Bara 3,3 kg till så är jag där. Och jag är väldigt, väldigt nära mitt nästa delmål! Ett kilo to go! Det här hade jag nog aldrig ens kunnat drömma om när jag började viktresan. Då verkade det som mission impossible att gå ner över 30 kg. Men jag var beredd att ge det ett försök, och det är jag glad för idag. Det var liksom ”nu eller aldrig”. Hade jag inte klarat att gå ner i vikt med hjälp av Reductil och kostförändringar, så hade en GBP-operation varit nästa steg. Och jag var inte alls säker på att det var vad jag ville.

Ibland är det tur att jag är så envis som jag är, för när jag började se resultat på vågen så gav jag mig fan på att jag inte skulle ge upp. Och det har jag inte gjort heller. Jag har inte ens varit nära. Men jag vet att om jag släpper på kontrollen och disciplinen så kan jag lätt falla tillbaka i mina gamla vanor. Men nu när jag har kommit såhär långt så vore det rent vansinne. Därför fortsätter jag kämpa för att nå mitt slutgiltiga mål. Det är snart inom räckhåll! Dessutom har jag bara 10,5 kg kvar tills jag är normalviktig. Normalviktig. Ett av de vackraste orden i min värld just nu.

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 75,9 kg (100329) (BMI 28,9)

Totalt vikt: -17,9 kg

Totalt BMI: -6,8

Kvar till nästa delmål  (under 75 kg = 74,9 kg): 1,0 kg (planerar att uppnå detta senast till nästa dietistbesök 21/4)

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 6,0 kg

Kvar till slutmålet (62 kg): 13,9 kg

Och så slutligen, bildbeviset på dagens vikt: