Mogis del av stjärnhimlen

…utan pappa.

Femårsdagen närmar sig.

Jag har aldrig älskat hösten, men sen pappa dog har varje höst varit extra jobbig. Sorgen finns alltid där, men när hösten kommer är det så påtagligt att hans dödsdag snart kommer igen.

På nåt sätt har jag vant mig vid, och accepterat att pappa inte finns här längre. Samtidigt kan jag inte förstå att jag har klarat mig utan honom i snart fem år. FEM ÅR?! Det var ju alldeles nyss det hände? Det var alldeles nyss jag satt där med hans hand i min och såg honom ta sitt sista andetag. Alldeles nyss som jag satt där och sjöng för honom. Alldeles nyss? Nej. Det är nästan fem år sen. Totalt obegripligt.

Obegripligt, och för jävligt.

Jag vill ha honom tillbaka.

Min älskade pappa på vårt älskade Lisö.

Satt o spelade Wordfeud med Missy, o tyckte att hon utklassade mig helt. Så jag skrev i chatten att nu fick hon faktiskt ta o sluta med det. Då fick jag en bild i ett mms:

Min första kommentar var ”Oh shit!! Där kan man snacka om utklassning!” Sen utspelade sig följande konversation:

Missy: Men öppningsordet ”prunkar”!!!
Jag: Haha, jaa? Prunkar? Som i prunkande växter. Läste du nåt annat? ;)
Missy: Ha ha! Jaa!!
Jag: Låt mig gissa, du läste p-runkar! Isf blev det ju helt plötsligt hysteriskt roligt!! Haha!
(lite senare)
Missy: Jag har dyslexi-tourettes. Läser bara snusk!!!

Tack Missy för dagens gapskratt. Jag har skrattat så tårarna sprutat! O jag har dessutom numera ett nytt ord i min vokabulär.

Dyslexi-tourettes.

Igår. 37 (eller var vi 38?) fantastiska kvinnor på bloggträff. Här var vi:

Lite extra fantastiska var dessa två damer, eftersom de hade anordnat det hela:

Sus och Ting!

Kvällen blev riktigt lyckad, även om jag var tvungen att bryta upp tidigare än jag egentligen hade velat.  Tack alla ni underbara för att ni förgyllde fredagskvällen! Kramar och kärlek till er allihop!

Idag var det så konsert. Rockkonsert! Så här fin var jag:

Anar en likhet med ugglan Helge… Och jag hade slips på mig också, en jättefin med dödskallar på. Men den hade redan åkt av då bilden togs. Och så en massa andra roliga accessoarer – nitbälte, stjärnnitarmband, näthandske för att nämna några.
Klarade mina solon och känner mig riktigt nöjd! Både med dem och med konserten i övrigt.

Efter konserten hamnade jag hemma hos mamma och hittade den här sötnosen:

Fick till och med låna med mig honom hem över natten. Världens underbaraste Micki!

Men innan vi åkte hem fick jag middag.

Lammsmäcka, färsk pasta och gurksallad.

Nu ligger jag under mitt täcke med Micki tätt intill och ska strax sluta de blå.
Två intensiva och grymt roliga dagar är tillända och jag är mer än nöjd med dem!

Imorgon är en annan dag.

Jodå, jag lever. Jag lovar. Jag har bara haft annat för mig på sistone, och har således inte riktigt haft tid (eller lust, snarare) att blogga.

Så. Vad har hänt sen sist? Jul och nyår spenderades hos den här damen:

Nu är det 2011, och jag försöker fortfarande lära mig det. Antar att det kommer ta ett tag, eftersom det är likadant vartenda år.

I övrigt då, på sjukdoms- och skadefronten? Jo, evighetsförkylningen verkar börjar släppa sitt stenhårda grepp om mig. Det är på tiden, kan man lugnt säga. Sen i början av september, det vill säga i drygt fyra månader, har jag varit mer eller mindre förkyld. Och vid tre tillfällen har det satt sig riktigt ordentligt på halsen, i form av stämbandskatarr. Senaste gången var precis innan JulCapricerna (såklart, jag blir alltid sjuk lagom till konsert), och då var det nästan lite läskigt. Mitt i en mening försvann rösten. Jag satt och pratade med min vän I när hon sa ”Du börjar låta hes”, jag svarade ”Jo, jag märker det” och fortsatte meningen jag just påbörjat. När jag kom till slutet av meningen var rösten inte mer än ett pipande. Riktigt skumt!

När jag efter några dagar fortfarande inte hade mycket röst – dock hade jag inte ont i halsen överhuvudtaget, vilket fick mig fundersam över vad det var som pågick i min hals – så bokade jag en läkartid. Jag blev lite orolig över att jag för tredje gången på knappt två månader blivit så dålig i halsen, och den här gången dessutom så extremt snabbt, att jag ville kolla upp det.
Läkaren tittade i halsen och konstaterade jag att jag var ordentligt röd, och att jag borde ha ont. Halsprov togs men visade inte på några streptokocker. Alltså var det ett virus som bara var att vänta ut. Blev ordinerad röstvila, vilket gick sådär i och med konserterna. Dock hoppade jag över att sjunga på lördagens konserter, med resultatet att jag faktiskt kunde sjunga någorlunda på söndagen.

Och nu börjar jag som sagt känna mig ganska frisk. Hoppas bara att det fortsätter såhär nu, jag är trött på att ständigt gå runt och vara mer eller mindre sjuk.

Om vi då går vidare till skadefronten så kan jag upplysa om att jag är den klantigaste personen som skådats i detta universum. För någon vecka sedan skulle jag i vanlig ordning platta håret och således koppla in kontakten till plattången. Fråga mig inte hur jag lyckades, men när jag drog i sladden för att få tag på själva kontakten så fick jag den att snärta till så kontakten flög rätt i ansiktet på mig. Resultatet? Detta:
En liten men smärtsam blåtira, komplett med blödande sår. Tror inte det behövs utförligare kommentarer på det…

Nåväl, blåtiran bleknade, såret läkte. När det var så gott som borta kom nästa grej. När jag skulle gå av bussen lyckades jag slå i knät så hårt att skinnet ”brändes” bort på en fläck och hela knät blev blått. Såhär:

Fotot gör inte blåmärket rättvisa, men det var det bästa jag lyckades få till med dålig mobilkamera.

Som grädde på moset busade jag med Sweeney, I’s katt, och han råkade riva mig på handleden så rejält att det såg ut som att jag gjort något helt annat….:Det har hunnit läka lite nu, såg mycket värre ut innan…

Så. Det är väl ungefär vad som hänt sen sist. Det, och att jag nu varit rökfri i tre månader. Tre och en halv till och med. I söndags var det 15 veckor. Men vem räknar…? Det går förvånansvärt bra, även om jag på sistone haft ett röksug som varit ganska jobbigt. Jag har dock inte trillat dit, och vill inte göra det heller. Men ibland är det fruktansvärt frestande…

Alltså, det här går nästan lite för fort för att jag ska hänga med i svängarna. Men det är såklart hur roligt som helst! Idag har jag alltså nått nästa delmål, som innebär att komma under 70 kg. Och tro det eller ej, men dagens vikt är 69,9 kg! En vikt som börjar med en sexa! Det har jag inte fått se på många, många år… men nu så :)

Är så glad just nu att jag inte ens vet vad jag ska skriva, så det blir bara siffrorna och ett bildbevis – får återkomma med annat när jag har smält det här lite… ;)

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 69,9 kg (100810) (BMI 26,6)

Totalt vikt: -23,9 kg

Totalt BMI: -9,1

Kvar till nästa delmål (65,4 kg = normalviktig!): 4,5 kg

Kvar till slutmålet (65 kg): 4,9 kg (ensiffrigt!)

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 76 cm

Totalt midjemått: -30 cm

Dagens vikt - under 70 kg!

Facebook har börjat med nån ny grej, att man ska tagga bilder som ploppar upp i en ruta i högermarginalen. Till bilden som visas finns en liten bildtext, där det står ”Whose face is this?” och så är det meningen att man ska skriva personens namn.

Jag stör mig mest på den där rutan, och brukar inte ägna den någon större uppmärksamhet. Men då och då händer det att jag tittar lite åt det hållet, och det var precis vad som hände alldeles nyss.

Min första reaktion när jag snabbt såg bilden var ”Vem fan är det där?”. Sen tittade jag en gång till, och började gapskratta. För bilden jag såg var den här:

Ja, vems ansikte är det egentligen? Känner ni igen henne? Det gjorde uppenbarligen inte jag…

Hittade en klänning i mina gömmor. En klänning i storlek 44, som jag hade på ett bröllop 2006. Då satt den riktigt tajt, mycket tajtare än vad som nog var tanken.

Var såklart tvungen att prova den igen, bara för att se hur den sitter nu. Och nu satt den löst, den var till och med för stor. Jag kan ha den, men den skulle sitta snyggare om man drog in den lite i sidorna. Eftersom den är av halterneckmodell, och jag inte har lika mycket som fyller ut över bröstkorg/mage, så åker den ner i ryggen.

Hittade ett gammalt foto från när jag bar den 2006, och så tog jag ett nytt foto idag. Bara för att se skillnaden. Visst ser jag skillnad även mellan andra foton, men just när man bär samma klädesplagg på två olika foton blir det riktigt tydliga skillnader.

Och skillnaden var minst sagt markant. Kolla själva:

2006

2010

2006 vs. 2010

Hej och hå liksom. 40 kilo gör visst en del med en människa…

Häromdagen gjorde jag en fascinerande upptäckt. Det är ganska intressant att man efter nästan 30 år upptäcker något helt nytt på sig själv (bortsett att jag nu har insett att jag faktiskt haft former under alla dessa lager av fett). Stod på balkongen och lekte lite med mobilkameran. Dels för att testa hur bra eller dålig den är, och dels för att jag tyckte det var dags att ta en ny bild till min Facebookprofil.

När jag stod där och testade så fick jag för mig att jag skulle ta en bild från höger, tar alltid från vänster annars. Och då såg jag den. På högerkinden fanns en skrattgrop! Jag har alltid tyckt att skrattgropar är charmiga, och när jag var yngre ville jag också ha sådana. Men det fanns inte en tillstymmelse till sådana i mitt ansikte, och det tyckte jag var jättetråkigt. Och nu helt plötsligt har jag en?! Mycket skumt. Var har den gömt sig i alla dessa år?

Idag har det varit en fullspäckad dag. Började med att skjutsa Sara in till stan imorse för att hon skulle slippa åka kommunalt i regnet när hon skulle på sin student. Sen hem en kort sväng, för att sedan åka till Jennifer och umgås med henne ett par timmar. Mysigt var det. Vi drack te och åt vattenmelon, gick en promenad när det var uppehållsväder, och så pratade, pratade och pratade vi. Härligt att få ha henne sådär för mig själv ibland. Önskar att det vore oftare, men vi försöker klämma in en träff då och då när båda kan.

Sen åkte jag därifrån direkt till jobbet. Mötte upp Z hemma, och vi tog det lugnt någon timme innan det bar iväg på nästa äventyr – Saras studentmottagning. Riktigt mysig tillställning. Zarah charmade varenda en och skaffade sig många nya vänner. Och det värmde mitt hjärta att se hur folk pratade med henne. De pratade med henne, även om hon själv inte alltid kunde svara så var det inget prat över huvudet på henne. Och det var så många som hjälpte till, eller erbjöd sin hjälp, med att lyfta rullstolen upp och ner för trappor. Så fantastiska människor! Det kan tyckas vara småsaker, men för mig som assistent så är det en oerhörd värme de visar genom att göra dessa ”småsaker”. De ser Zarah och ger henne bekräftelse. Och hon fick så mycket beröm för att hon är en så fin tjej – och det är hon verkligen!

Z är inne i en period där hon gärna vill hålla handen. Och hon tog varje chans att få hålla folk i handen idag. När de hälsade på mig så sträckte hon fram sin hand också. Och när vi satt ute i partytältet så la hon helt sonika sin hand i Saras pappas hand, när han satt på stolen bredvid henne och råkade ha sin hand utsträckt åt hennes håll fast han själv satt åt andra hållet och pratade med någon. Och hans reaktion på det gjorde mig så glad. Han tog helt enkelt tag i hennes hand och höll den, trots att han fortfarande var inne i sitt samtal.

När vi skulle gå så var hon väldigt generös med kramar – vilket är ganska nytt. Vi som står henne nära får kramar, men hon har snålat med dem när det gäller folk som hon inte känner. Men nu fick alla som ville kramar av henne, och det var rejäla kramar dessutom. När hon får ett bra tag med armarna runt ens hals så kan hon ge riktigt hårda kramar, och det är så härligt att känna. När hon lärde sig kramas från allra första början så gjorde hon det genom att lägga sitt huvud mot min axel och trycka till lite. Att gå från det till dagens hårda kramar är en enorm utveckling!

Nu är det dags att sova lite, imorgon är det dags att spendera en heldag med gosungen igen :) Men först, en liten bild:

Den nya skrattgropen.

Den där afrikanska dansen måste ha fått min ämnesomsättning att gå i spinn. För nu bara rasar kilona av mig. Jag fattar absolut ingenting, men jag tackar och tar emot. Varje gram som försvinner, är ett gram närmare slutmålet.

Och apropå mål, så har jag idag uppnått nästa delmål. Dagens vikt är 72,6 kg, vilket innebär att jag har gått ner två tredjedelar av min övervikt. Två tredjedelar! Jag har alltså bara en ynka tredjedel kvar att gå ner. Och det är så jävla underbart så det är sanslöst!

Startvikt: 93,8 kg (090928) (BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 72,6 kg (100606) (BMI 27,7)

Totalt vikt: -21,2 kg

Totalt BMI: -8,0

Kvar till nästa delmål (under 70 kg = 69,9 kg): 2,7 kg

Kvar till delmål 2 (65,4 kg = normalviktig!): 7,2 kg (ensiffrigt!)

Kvar till slutmålet (62 kg): 10,6 kg

Start midjemått: 106 cm

Nuvarande midjemått: 77 cm

Totalt midjemått: -29 cm

Dagens vikt.

På begäran kommer här nu en före- och en efterbild.

Före-bilden är tagen i april 2007, då jag förmodligen var som allra störst. Jag vet inte exakt vad jag vägde då, men gissningsvis runt 110 kg.

Efterbilden är tagen idag, 2 juni 2010. Nu vet jag däremot exakt vad jag väger; 74 kg.

Skillnaden i vikt mellan före- och efterbilden är alltså 36 kg. Typ.

Före och efter