Mogis del av stjärnhimlen

Igår. 37 (eller var vi 38?) fantastiska kvinnor på bloggträff. Här var vi:

Lite extra fantastiska var dessa två damer, eftersom de hade anordnat det hela:

Sus och Ting!

Kvällen blev riktigt lyckad, även om jag var tvungen att bryta upp tidigare än jag egentligen hade velat.  Tack alla ni underbara för att ni förgyllde fredagskvällen! Kramar och kärlek till er allihop!

Idag var det så konsert. Rockkonsert! Så här fin var jag:

Anar en likhet med ugglan Helge… Och jag hade slips på mig också, en jättefin med dödskallar på. Men den hade redan åkt av då bilden togs. Och så en massa andra roliga accessoarer – nitbälte, stjärnnitarmband, näthandske för att nämna några.
Klarade mina solon och känner mig riktigt nöjd! Både med dem och med konserten i övrigt.

Efter konserten hamnade jag hemma hos mamma och hittade den här sötnosen:

Fick till och med låna med mig honom hem över natten. Världens underbaraste Micki!

Men innan vi åkte hem fick jag middag.

Lammsmäcka, färsk pasta och gurksallad.

Nu ligger jag under mitt täcke med Micki tätt intill och ska strax sluta de blå.
Två intensiva och grymt roliga dagar är tillända och jag är mer än nöjd med dem!

Imorgon är en annan dag.

Jag lever! Och jag har kul! Sambon sitter intill och hälsar att det har hon också :)

Efter en lång dag på jobbet var det så dags att åka in till stan. Skulle möta Sambon på Centralen strax efter 18, var det tänkt. Då skulle vi ha gott om tid innan bloggträffen. Var det tänkt, alltså.

Men uppenbarligen blir inte saker alltid som man tänkt sig. Kraftiga förseningar på pendeln. Jag hann lägga hela min make up i solen på perrongen innan det ens dök upp något tåg. Nu är klockan snart halv sju och jag har inte kommit längre än till Farsta.

Fast om tåget nu bara rullar på utan vidare försening, så kommer jag hinna i tid. Och det är bra, för bland det värsta jag vet är att komma sent.

Har förresten, på tal om något helt annat, fått ett superintressant erbjudande. En tv-produktion om prostatacancer. Den cancerform som drabbade pappa och även tog ifrån honom livet. Jag pratar gärna och ofta om pappa och hans sista tid. Mitt hjärta klappar lite extra för Cancerfonden, och det är i samarbete med dem som denna produktion görs.
Och nu har jag fått förfrågan om att medverka i egenskap av nära anhörig till någon som avlidit i just prostatacancer. Känns bra! Berättar mer senare, det kommer sändas på webb-tv så jag kan även länka.

Nej, nu är nästa stopp Stockholms central och där ska jag ju av. 22 minuter tillgodo nu. Det bör räcka.

Bloggträff i Gamla Stan ikväll. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Men det kommer bli kul!

Imorgon AcQuires konsert. Kan bli hur bra som helst! Som alltid inför konsert har jag halsproblem, men jag vilar rösten så mycket det går. Har bestämt mig för att jag SKA kunna sjunga, punkt slut.

Nu ska det jobbas fram till 17:30, sen åker jag direkt in till Gamla Stan. Får piffa till mig på pendeln.

Jag har inte skrivit här på en halv evighet, eller två. Men har haft fullt upp med allt möjligt. Två nya jobb, varav det ena  blev nåt helt annat än förväntat, en ny kör och en ny person här i lägenheten.

Är precis färdigintroducerad på ena nya jobbet (boendestödjare) och har jobbat mitt första riktiga pass. Oerhört roligt, krävande men också väldigt givande. Fick till och med beröm av en kollega, och det värmer verkligen.

Sen ungefär en månad tillbaka sjunger jag förutom i AcQuire även i Enskede Kammarkör. Blev övertalad av Raringen (S, som jag fikade hos i förra inlägget) att börja, och det ångrar jag inte alls! Det är en grym utmaning, och en bra kontrast till AcQuire.

Och för drygt två veckor sen fick jag en inneboende. Vapendragarens dotter. Som numera går under namnet Sambon. Vi konstaterade att det är bra mycket roligare att säga sambo än att säga inneboende.

Sen var det ju det här med att våga. Läste inne hos MonasUniversum att det ska bli en bloggträff i början av maj. Ett gäng brudar som träffas och äter gott, dricker gott och umgås. Och långtifrån alla har träffat varandra innan. Jag blev jättesugen på att hänga på, särskilt som att det var en liknande träff för ett tag sen som jag verkligen ville gå på men inte vågade. För jag kan vara så oerhört blyg bland folk jag inte känner. Och av dessa flickor känner jag inte en enda. Ok, jag läser Monas blogg, men jag känner henne inte. Vi har aldrig träffats. Därför var jag tveksam om jag skulle våga den här gången, eller om jag skulle göra likadant som sist och banga. Och förra gången ångrade jag mig verkligen.
Jag skrev därför en kommentar hos Mona och förklarade hur feg jag är, att jag så gärna ville men att jag inte visste om jag skulle våga. Och fick svar både från Mona och från Singelmamman (som jag inte alls känner!) att jag skulle sluta sjåpa mig (ok, det skrev de kanske inte riktigt, men jag tolkade lite) och att jag såklart skulle hänga på.
”Ok, nu eller aldrig” tänkte jag och gjorde en officiell anmälan fort som sjutton innan jag skulle hinna ångra mig igen.

Nu sitter jag här och undrar vad i hela friden jag har gett mig in på. Om bara några veckor ska jag träffa typ 25 totala främlingar. Hjälp!

Har haft en lång och fullspäckad helg. I lördags var det inte mindre än tre födelsedagsfiranden, av totalt fem personer. Först min älskade lilla gosunge, som fyllde hela 8 år, samt hennes mamma (även kallad världens bästa A) som fyllde i fredags.

Sen därifrån vidare hem på födelsedagsmiddag hos I och M . M fyllde liksom gosungen år i lördags och I fyller imorgon tisdag.

Slutligen var det fina lilla S som fyllde förra söndagen och nu hade fest. Där blev jag kvar, längre än jag trodde dessutom. Gick väl och la mig på soffan hos henne vid fem på morgonen, sen åkte jag inte hem förrän närmare halv fyra på eftermiddagen igår.

Och då var det mer eller mindre hem och vända som gällde. Hann fräscha till mig och få på mig nya kläder, sen bar det av till Enskede kyrka och Enskede Kammarkörs konsert. Nio tonsättningar av ”Se, vi gå upp till Jerusalem”. Förvisso ganska vackert, men det blev lite tjatigt till slut med samma stycke i olika versioner – plus att det var rätt ”tung” musik.

Efteråt blev det kramkalas med typ halva kören (några av dem sjunger även i min kör, andra har gjort, eller är på något sätt anknutna till den). Det slutade med att goa S spontant bjöd hem mig på fika (hon bor där i krokarna). Där blev jag kvar i ett par timmar, fikat utvecklade sig till att även innefatta middag. Och så pratade vi. Och pratade. Hon började sjunga i AcQuire på senhösten förra året, så vi har inte riktigt hunnit lära känna varandra så väl än, så det passade ju bra att göra det när vi inte behövde koncentrera oss på att sjunga samtidigt ;)

Ju mer vi pratade, desto mer gemensamma faktorer fann vi. Intressant, ibland var det nästan lite kusligt lika. För att bara ta två exempel: Min mamma är från Österrike, det är hennes föräldrar också. Min pappa gick bort den 25 november, hennes föräldrar gick bort den 19 resp. 24 november…

Jag tycker det är fascinerande hur jag ibland lyckas pricka in såna fullträffar när det gäller nya vänner (och ”gamla” vänner också förstås – men jag tänker just nu närmast på dem jag lärt känna relativt nyligen). Den som definitivt är mest fascinerande är I. Där har jag funnit en tvillingsjäl! Jag har aldrig varit med om maken när det gäller att tänka likadant, reagera likadant osv. Det kanske inte är så konstigt att vårat favorituttryck snabbt blev ”Du också? Varför blir jag inte förvånad…”

För övrigt måste jag hitta ett bättre system för hur jag ska benämna mina vänner här i bloggen. Första bokstaven i namnet funkar ju så länge det inte finns någon annan med samma, och det händer mer och mer. Bara i det här inlägget är det två ”S”. Jag vill inte skriva folks riktiga namn utan att först ha kollat med dem så att det är okej, vissa håller ganska hårt på sin integritet och så måste det få vara.

En person har ju redan fått sitt alias här – Gosungen. Och hennes mamma kan ju då för enkelhetens skull kallas för Gosungens mamma. Min kära I är Vapendragaren – helt enkelt för att det var så vi började kalla varandra när vi körde igång med att simma ihop. Och så ÄR hon min vapendragare också.

Resten får hitta sina namn allt eftersom. Och med detta kanske det blir aningens tydligare för de som eventuellt läser min blogg också, att förstå vem det är jag skriver om.

Nu ska jag ladda med lite kaffe, så jag orkar städa mitt hem sen. Förutom storstädning så står styrelsemöte (AcQuire), körrep (AcQuire) och årsmöte (AcQuire) på schemat idag. Och så ska jag hem till mamma en sväng också förstås. Som vanligt på måndagar.

Det finns positiva saker med den här dagen också. Det måste det göra.

• Jag har fått massor av kramar av världens bästa gosunge.

• Jag har idag haft mitt körkort i exakt elva år och åtta månader.

• Jag har varit rökfri i fem månader (minus två dagar om man ska vara riktigt petig).

• Det är tio månader kvar till julafton.

Jag försöker glädjas åt det positiva. Men det är svårt att vara glad när man samtidigt är så fruktansvärt ledsen.

Nu är den här, en av de dagar jag fasar för varje år. Den 24 februari. Pappas födelsedag. Den 73:e i ordningen, om han fortfarande funnits med oss här vill säga. Den sista födelsedagen vi firade tillsammans med honom var hans 68-årsdag.

Idag har jag spenderat hela förmiddagen i soffan, mer eller mindre konstant gråtandes. Ville inte prata med någon, lät bli att svara när mobilen ringde. Ända tills min ena chef ringde, då kändes det som att jag borde ta det samtalet. Torkade tårarna och försökte få rösten stadig.

”Hej, kan du jobba idag?”

Jag visste väl att jag gjorde rätt som svarade. Om någon kan lysa upp min tillvaro idag så är det den där lilla solstrålen till gosunge.

Och så går livet vidare, precis som varje gång. Men med ytterligare en liten reva i hjärtat.

Sakta men säkert närmar den sig. Den där dagen. Den som varje år numera är ångestskapande och svår. Den som förr var så full av glädje. Den som fortfarande borde få vara en glädjens dag. Pappas födelsedag.

För femte gången får jag nu fira utan födelsedagsbarnet. Det känns fortfarande overkligt varje år, är han verkligen inte här? Och insikten om att han inte är det, åtminstone inte som den levande personen han en gång var, gör lika ont varenda gång.

Det finns några datum som är extra jobbiga varje år. Födelsedagar, jul, nyår, hans dödsdag, gravsättningen. När mamma fyllde 60 år nyligen och firades med en stor fest där så många av vänner och släktingar närvarade, så var det så oerhört påtagligt att någon saknades. Hade pappa levt hade han varit en självskriven gäst, och han hade haft så roligt. Gamla kollegor, vänner från långt tillbaka i tiden, hans syskon…

Apropå hans syskon så är det något med dem som gör mig väldigt glad. Trots att mina föräldrar varit skilda sedan 2001, och trots att pappa inte funnits med oss sedan 2006, så finns ändå hans syskon kvar i mammas liv. Att jag har kontakt med min faster och farbror med familjer är kanske inte så konstigt (snarare fullkomligt normalt), men faktum är att mamma nästan har bättre kontakt med dem än vad jag har. Nu träffas de inte så ofta, men det skickas kort vid jul, påsk och semestrar, födelsedagar firas osv.

På mammas fest var uppslutningen från pappas sida av släkten större än den från mammas sida. Från pappas sida kom min faster, farbror med fru och min yngsta kusin. Fasters man var ute på jakt, men hade närvarat annars. En av mina andra kusiner ville komma men hade förhinder. Från mammas sida kom…. ingen. Okej, det finns egentligen bara två släktingar på den sidan som räknas, och de har 25 mils resväg, men ändå. De ville inte.

Om en vecka skulle vi ha firat pappas 73-årsdag. Jag önskar verkligen att han hade fått uppleva den födelsedagen, och många fler. Han hade inte levt färdigt sitt liv när han dog. Han var inte klar. Och det är det som gör mest ont. Han var inte redo att lämna sin plats på jorden, men han hade inget val.

Att vissa datum är ångestladdade insåg jag tydligt häromdagen, i en mejerikyl av alla ställen. Jag skulle köpa mjölk och min vana trogen kollade jag datumet på förpackningen. Den här gången var jag nästan beredd att ställa tillbaka den igen, inte för att den var gammal, utan för att bäst-före-datumet gav mig sån ångest. För naturligtvis stod det ”24 feb”. Pappas födelsedag.

Jag har idag levt i fyra år och nästan tre månader utan min pappa. Och fortfarande kan en så simpel sak som en mjölkförpackning trigga igång sorgen utan vidare. När ska det sluta göra så ont?!

Ibland blir jag riktigt glad när telefonen ringer.

”Hej, kan du jobba idag?”

…och dessutom har jag fått några monsterpass inbokade i februari. Med monsterpass menar jag en arbetstid mellan 07.00 och 20.00. Tretton timmar. Hejdå fritid, men HEJ pengar på kontot. Och så är det dessutom med världens underbaraste gosunge. Kan inte bli bättre.

Igår var det körrep igen. Så roligt! Jag älskar måndagar. Eller i alla fall måndagkvällar. Just nu repar vi en massa Queen-låtar, kan bli riktigt bra så småningom. Men det bästa av allt, förutom själva sjungandet, är alla fina körvänner man får umgås med. Två och en halv timme går fort när man är i trevligt sällskap.

Väl hemma igår så satt jag halva natten och försökte lära mig hur Skype fungerar. Tror jag har fått kläm på grunderna numera. Och jag har insett att det slår MSN Messenger med hästlängder. Bara en sån sak gör det värt att lära sig programmet bättre.

I övrigt då, vad händer? Tja, det är en del planering och fixande inför mammas födelsedagsfirande nästa helg. Min underbara mamma fyller 60 år på måndag, och varken hon eller jag fattar vart alla dessa år har tagit vägen. Det var ju nyss hon fyllde 40?! Fast hon å sin sida försöker hävda att hon är 29. Men när jag skulle fylla 30 så sa jag att hon banne mig får hoppa upp ett snäpp, jag kan ju inte vara äldre än min egen mamma! Så motvilligt är hon numera också 30, haha.

Det om det.

Mer en annan dag.

Rubriken har inget alls med inlägget att göra, men det är en av mina favorittextrader. Lars Winnerbäck.