Mogis del av stjärnhimlen

Nu är jag så trött på Modifast att jag inte vill se åt eländet. Dessutom var det faktiskt inte sådär vansinnigt supergott, om jag ska vara ärlig. Den enda sorten jag faktiskt kunde äta som smakade gott, var chokladpuddingen. Naturligtvis var det även Sambons favorit, så den tog ju slut först av alla sorter…

Nåja. Jag har nu ätit vanlig mat i två dagar. Det jag märker tydligast nu efter Modifastveckorna är att jag blir mätt på väldigt små portioner. Det är bra! Jag är sällan hungrig, det är också bra. Småäta mellan målen? Nä, inte direkt. Så förutom viktnedgång så har jag fått det resultat jag ville ha av dieten – jag äter nu mindre portioner, mer hälsosamt o småäter i princip ingenting. Men precis som under förra omgången av viktresan så är det ingenting som är förbjudet, så länge jag äter det i rimlig mängd.

I lördags var det kalas för Vapendragarens barnbarn. Jag o Gosungen åkte dit. Hon åt princesstårta så det närmast sprutade ur öronen på henne. Jag smakade på havrebollar, sirapskaka, marängtårta o kladdkaka. Men bara små bitar. O då är det helt ok!

Trots syndande o vanlig mat så är det faktiskt ett minus på vågen ändå. Jag väger mig inte lika ofta nu längre, men lite då o då. Hursomhelst så har iaf ytterligare 0,4 kg försvunnit. Dagens vikt är 75,5 kg. Totalt alltså -2,0 kg (eller 2,9 om man ska räkna med upp- o nergången där i mitten).

Startvikt:  77,5 kg (110711) (BMI 29,5)  (93,8 kg, 090928, BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 75,5 kg (110726) (BMI 28,8)

Totalt vikt: -2,0 kg (-18,3 kg)

Totalt BMI: -0,7 (-6,9)

Kvar till nästa delmål (under 75 kg = 74,9 kg): 0,6 kg (18,9 kg)

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 5,6 kg (23,9 kg)

Kvar till delmål 3 (65,6 kg = normalviktig!):  9,9 kg (28,2 kg)

Kvar till slutmålet (65 kg): 10,5 kg (28,8 kg)

Start midjemått: 79 cm (106 cm)

Nuvarande midjemått: 78 cm

Totalt midjemått: -1 cm (-28 cm)

I måndags eftermiddag ringde jag min naprapat, kom till telefonsvararen o pratade in ett meddelande om att det nu var akut o att han gärna fick höra av sig snarast möjligt. Några timmar senare, vid kvart i fem, ringde telefonen: ”Hej, jag kom hem för en halvtimme sen, men du får gärna komma förbi ikväll om du vill!” JA TACK! Halv sju var jag där.

Först fick jag ligga på mage på britsen, med två stora paddlar (eller vad det nu heter) på ryggen. Dessa paddlar avgav elektriska impulser, som blev som en slags lätt massage. Sååå skönt för en ond rygg!

Sen kom den roliga biten. Knakandet. Först ländryggen, sen bröstryggen, båda knakade rätt ordentligt. Efter det fick jag lägga mig på rygg o så skulle nacken fixas. Först drog naprapaten åt ena hållet, o det ljud som uppstod då var nästan lite otäckt att höra. Ursäkta språket, men satan i gatan vad det knakade! Lät som om alla ben i nacken gick av. Sen skulle det dras åt andra hållet. ”Lugn, lugn” hörde jag naprapaten säga, och hann tänka ”Vadå lugn? Vad menar han?” innan det brakade loss igen. KNAK! sa det, å det grövsta. Har aldrig varit med om att min kropp kan knaka så in i bomben, o då har jag ändå varit hos naprapater innan. Med andra ord var det ett väldigt välbehövligt besök den här gången.

Efteråt hade jag fortfarande lite ont, men inte på långa vägar så ont som jag hade innan. Nu några dagar senare är värken som bortblåst, o jag hoppas verkligen att den håller sig borta ett bra tag till.

Så var det den där biten med vikten också. Som väntat gick jag såklart upp i vikt i helgen som var. Inte så farligt mycket, men ändå mer än vad jag hade tänkt mig ;) Vägde in mig på 77,2 kg i måndags, vilket innebär att jag gick upp 0,8 kg av de 1,2 som jag hade gått ner. Nåja, bara att ta nya tag! O det har gett resultat – idag ställde jag mig på vågen o tänkte ”bara det är under 77 så är jag nöjd!”. Det var det. Till o med under 76! Dagens vikt är 75,9 kg. Det innebär en minskning på 0,4 kg räknat från den hittills lägsta noterade vikten, men hela -1,3 kg som försvunnit den senaste veckan! Så om jag bara tittar på dagens vikt jämfört med startvikten så har jag inte gått ner mer än 1,6 kg, men om jag räknar med att jag faktiskt gick upp i vikt mitt i allt o gick ner det plus lite till så har jag totalt gått ner 2,5 kg. På knappt två veckor. Inte illa pinkat!

Avslutar som sig bör med lite siffror.

Startvikt:  77,5 kg (110711) (BMI 29,5)  (93,8 kg, 090928, BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 75,9 kg (110715) (BMI 28,9)

Totalt vikt: -1,6 kg (-17,9 kg)

Totalt BMI: -0,6 (-6,8)

Kvar till nästa delmål (under 75 kg = 74,9 kg): 1,0 kg (18,9 kg)

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 6,0 kg (23,9 kg)

Kvar till delmål 3 (65,6 kg = normalviktig!):  10,3 kg (28,2 kg)

Kvar till slutmålet (65 kg): 10,9 kg (28,8 kg)

Start midjemått: 79 cm (106 cm)

Nuvarande midjemått: 78 cm

Totalt midjemått: -1 cm (-28 cm)

Egentligen ska jag väl inte gnälla, med tanke på vad familjens vän i Österrike går igenom just nu, men det här är inte roligt. Har så sjukt ont i ryggen att jag knappt ens vet var jag ska ta vägen längre.

För några månader sen hade jag också grymt ont i ryggen. Var hos naprapaten med de magiska händerna och fick där veta att jag har kotor som ligger snett. När jag var yngre hade jag ofta problem med låsningar i bröstryggen, som visade sig bero på just sneda kotor. Men nu vet jag att jag även har kotor som ligger snett längre ner. Kul. Jag vet inte riktigt vad man gör åt sneda kotor, mer än att jag går till naprapat när besvären blir alltför stora. För som tur är så har jag inte konstant ont. Förra gången jag var hos naprapaten så gick jag därifrån med en rygg som var som ny. Mjuk, rörlig, helt smärtfri.

Men de senaste veckorna har jag börjat känna av ryggen igen. Inte så att det har gjort jätteont, och heller inte hela tiden. Men det har liksom varit som en slags stelhet i både rygg och nacke. Nacken har jag kunnat ”fixa” genom att vrida lite på huvudet så att det knakat på båda sidor, efter det har stelheten gett med sig en aning – åtminstone för stunden.

Tidigare i veckan började jag få riktigt ont. Märker ganska tydligt när det förvärras, för då får jag problem med att vara i samma position en längre stund. Sitter jag för länge får jag ont, står jag för länge får jag ont, går jag för länge får jag ont. Det enda som funkar är att ligga ner, det kan jag göra bra länge innan jag måste ändra ställning. Ringde naprapaten i onsdags, tänkte vara ute i god tid den här gången (förra gången ringde jag honom först när jag hade haft rejält ont i flera veckor). Men såklart var han på semester och bad mig återkomma på måndag eftermiddag. Och eftersom det just då inte var så akut – visst hade jag ont, men det var hanterbart – så tänkte jag att det ju inte borde vara några problem att vänta ett par dagar.

I fredags eskalerade så problemen, såklart. Med jämna mellanrum var jag tvungen att lägga mig på golvet med benen upplagda på en stol, för att liksom sträcka ut ryggen. Och jag fick dessutom börja med värktabletter för att värken blev för intensiv utan. Igår åkte jag tillsammans med ett gäng på kryssning. Det var jättekul, förutom att ryggen var katastrof. Värktabletter regelbundet för att jag skulle kunna stå ut med smärtan. Men inte ens det hjälpte särskilt mycket. För det första tog det typ en timme innan tabletten gav någon som helst effekt. Sen var det uthärdligt i ungefär två timmar innan det gjorde skitont igen. Och då var det en timme kvar tills jag fick ta nästa tablett. Så det blev några turer ner till hytten för att ligga på golvet med benen uppe i sängen. För det var det enda som hjälpte just då.

Idag var det rent ut sagt vidrigt. Att stå, gå och sitta har knappt gått. Sitta funkade bäst av de tre, men då var jag tvungen att ha stöd för ryggen och dessutom ändra sittställning i parti och minut. Jättekul då när man ska ta sig hem kommunalt med en tung väska. Som tur var så hade jag Sambon med mig, min fantastiska Sambo, som drog/bar/släpade både min och sin väska hela vägen hem. Utan henne vet jag faktiskt inte hur jag skulle ha tagit mig hem. Tack, hjärtat!

Kvällen har spenderats i liggande läge i soffan, med små korta avbrott för mat, toa och cigg. Men nu gör det ont även när jag ligger ner. Dock är det fortfarande det alternativ som funkar bäst. Jag har ont, men det känns inte som om ryggen ska gå av. Det gör det däremot om jag sitter, står eller går. Varje steg är som ett knivhugg i ryggen. Inte skönt alls.

Värst är smärtan i ländrygg/korsrygg, men det gör ont även i bröstryggen. I nacken både låter och känns det som om det skulle vara ett helt grustag. Det knastrar och knäpper så fort jag vrider på huvudet. Så imorgon eftermiddag blir det ett nytt samtal till naprapaten, och jag hoppas att han har en tid snarast. För nu ÄR det akut. Receptfria värktabletter biter knappt på smärtan och jag kan ju inte ligga ner hur länge som helst.

Var tvungen att avboka mitt jobbpass imorgon. Som det är nu tar jag mig ju knappt mellan soffan och köket utan att grimasera av smärta, och då är det bara att inse faktum – jag klarar inte av att jobba. För på mitt jobb så kan man inte bara ligga på soffan en hel dag, utan det är passning och assistans som gäller. Beroende på vilken boende jag ansvarar för så kan det även innebära en hel del lyft. Och det är en omöjlighet just nu.

Men jag vet att ett besök hos naprapaten med de magiska händerna gör så att smärtan försvinner som i ett trollslag. 20-30 minuter i hans händer och jag går därifrån som en ny människa. Om jag längtar? Gissa en gång.

Det händer fortfarande saker, om än inte i samma rasande fart. Dagens vikt är 76,3 kg. Alltså en minskning med 0,3 kg sedan i förrgår. Inte alls dumt! Även om jag såklart helst skulle vilja att det sa poff o att målvikten är nådd så är jag glad för vartenda minus på vågen nu. Går jag ner ett hekto om dagen blir det 0,7 kg i veckan, vilket definitivt är ett jättebra resultat. Ett halvkilo i veckan ungefär är det man bör gå ner om det ska vara hälsosamt. Iaf när viktnedgången har börjat stabilisera sig o inte rasar såhär som i början. Så jag är nöjd! :)

Imorgon är det kryssningsdags. O jag gissar på att det kanske blir ett plus på vågen efter det, men förhoppningsvis bara ett pyttelitet. Ska tänka på vad jag äter o dricker. Både för att jag inte kan slänga i mig obegränsat med mat o tro att det inte sätter sig på vikten, o för att min mage den senaste veckan inte fått i sig mycket annat än flytande kost – det enda jag har ätit förutom Modifast är frukt plus två knäckemackor utan något på. O två små bitar kyckling häromdagen (provsmakade maten på jobbet). Ja just det, åt lite nötter häromdagen också. Men i övrigt är det bara Modifast.

Så, lite siffror får avsluta som vanligt.

Startvikt:  77,5 kg (110711) (BMI 29,5)  (93,8 kg, 090928, BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 76,3 kg (110715) (BMI 29,1)

Totalt vikt: -1,2 kg (-17,5 kg)

Totalt BMI: -0,4 (-6,6)

Kvar till nästa delmål (under 75 kg = 74,9 kg): 1,4 kg (18,9 kg)

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 6,4 kg (23,9 kg)

Kvar till delmål 3 (65,6 kg = normalviktig!):  10,7 kg (28,2 kg)

Kvar till slutmålet (65 kg): 11,3 kg (28,8 kg)

Start midjemått: 79 cm (106 cm)

Nuvarande midjemått: 78 cm

Totalt midjemått: -1 cm (-28 cm)

Wow. -1,2 kg på fyra dagar. Inte alls dåligt. Snarare jättebra ;)

Om det fortsätter i den här takten så når jag mitt mål om mindre än en månad. Idag är det nämligen ytterligare -0,5 kg, o en vikt på 76,6 kg. Nu vet jag mycket väl att det bara är precis i början det går såhär fort, men det är lite roligt att leka med tanken. Dessutom vet jag att det kommer stanna upp om inte annat nu till helgen, för då ska jag o ett helt gäng (bland annat Sambon) åka till Åland. Vi gör en paus i Modifastandet så länge vi är på båten. För buffén o drinkarna vill vi ju inte missa! Sen får vi väl båda tänka på att vi kanske ska äta o dricka i rimliga mängder, men ändå. Resan var planerad långt innan vi ens började tänka på Modifast.

Men ändå. Jag har på två dagar gått ner nästan ett kilo. Jag älskar känslan av att överflödsvikten bara rasar av mig. Förra omgången av viktresan gick jag ju ner 6,7 kg den första månaden, o då åt jag ändå vanlig mat. Men känslan av att kilona rasade fanns även då. Så egentligen undrar jag varför det ska vara så förbaskat svårt att komma till skott o sätta igång med en viktresa? För jag vet ju att jag är duktig på det när jag väl gör det.

Nåväl. Det blir inget långt inlägg det här, men jag avslutar såklart med en bunt siffror:

Startvikt:  77,5 kg (110711) (BMI 29,5)  (93,8 kg, 090928, BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 76,6 kg (110713) (BMI 29,2)

Totalt vikt: -0,9 kg (-17,2 kg)

Totalt BMI: -0,3 (-6,5)

Kvar till nästa delmål (under 75 kg = 74,9 kg): 1,7 kg (18,9 kg)

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 6,7 kg (23,9 kg)

Kvar till delmål 3 (65,6 kg = normalviktig!):  11,0 kg (28,2 kg)

Kvar till slutmålet (65 kg): 11,6 kg (28,8 kg)

Start midjemått: 79 cm (106 cm)

Nuvarande midjemått: 79 cm

Totalt midjemått: 0 cm (-27 cm)

Ibland blir jag så trött på mig själv. Tidigt imorse åkte jag till jobbet, i tron att jag skulle jobba 7-16. O det skulle jag ha gjort. Enligt ordinarie schema. Men jag hade missat att jag hade fått ändrad arbetstid idag. Jag har ingen papperskalender, utan allt finns i min iPhone. Fast det finns ett utskrivet pappersschema också. Där hade jag ändrat tiden, men missat att göra det i iPhonekalendern. O som sagt så kollar jag sällan nån annanstans än i just iPhonen.

Så det var bara att åka hem igen för att vila, innan jag åter infinner mig på jobbet vid 11:30. Och så får jag ju då inte sluta 16, utan jag jobbar ända till 20:30. Vilket innebär att jag missar födelsedagsfirande hos Systerdottern ikväll. Nåja, vad är väl en bal på slottet?

Det finns iaf något positivt med den här dagen, nämligen vikten. Jag vet att man inte ska väga sig varje dag, men såhär i början är jag fruktansvärt nyfiken o kan helt enkelt inte låta bli. För det brukar hända saker ganska fort när man går på diet. Kan ju säga att jag inte alls var besviken när jag ställde mig på vågen imorse! Dagens vikt är nämligen 77,1 kg. Det betyder
-0,4 kg sedan igår. Heja mig (o Modifast)!

Startvikt:  77,5 kg (110711) (BMI 29,5)  (93,8 kg, 090928, BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 77,1 kg (110712) (BMI 29,4)

Totalt vikt: -0,4 kg (-16,7 kg)

Totalt BMI: -0,1 (-6,3)

Kvar till nästa delmål (under 75 kg = 74,9 kg): 2,2 kg (18,9 kg)

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 7,2 kg (23,9 kg)

Kvar till delmål 3 (65,6 kg = normalviktig!):  11,5 kg (28,2 kg)

Kvar till slutmålet (65 kg): 12,1 kg (28,8 kg)

Start midjemått: 79 cm (106 cm)

Nuvarande midjemått: 79 cm

Totalt midjemått: 0 cm (-27 cm)

Det var längesen jag skrev något om viktresan. I september förra året blev jag rökfri, vilket såklart ledde till att jag släppte på mina rutiner vad gäller ätandet. Och naturligtvis medförde det viktuppgång. Närmare bestämt ca 10 kg. Var som mest uppe på runt 79,5 kg innan jag kände att nu jäklar måste jag stoppa det här innan jag äter mig upp till den där feta människan jag en gång var. Började tänka lite mer på vad jag åt igen, och har lyckats gå ner lite. Men nu känner jag att det är dags att faktiskt ta tag i det här ordentligt. Jag vill verkligen gå ner i vikt och kanske till och med nå min målvikt jag satte upp förra omgången.

Att jag röker igen kanske kan göra det lite lättare. För nu ”behöver” jag inte småäta istället för att ta en cigg.

Jag och Sambon har bestämt oss för att köra en tvåveckors Modifastkur. Som en kickstart till vårt nya hälsosamma liv. För om vi håller den dieten under dessa två veckor så vet jag att det kommer leda till viktminskning, som i sin tur kan motivera mig att fortsätta äta nyttigt även när kuren är avslutad. Idag är första dagen, jag är konstant hungrig men fast besluten att inte trilla dit. Nu jäklar ska det hända positiva saker här!

Bara för att minnas var jag en gång startade så kommer den allra första startvikten och alla mått att stå inom kursiverad fet parentes efter nuvarande startvikt/mått. För trots allt så är jag ganska så långt ifrån där jag var då.

Startvikt:  77,5 kg (110711) (BMI 29,5)  (93,8 kg, 090928, BMI 35,7)

Nuvarande vikt: 77,5 kg (110711) (BMI 29,5)

Totalt vikt: 0,0 kg (-16,3 kg)

Totalt BMI: 0,0 (-6,2)

Kvar till nästa delmål (under 75 kg = 74,9 kg): 2,6 kg (18,9 kg)

Kvar till delmål 2 (under 70 kg = 69,9 kg): 7,6 kg (23,9 kg)

Kvar till delmål 3 (65,6 kg = normalviktig!):  11,9 kg (28,2 kg)

Kvar till slutmålet (65 kg): 12,5 kg (28,8 kg)

Start midjemått: 79 cm (106 cm)

Nuvarande midjemått: 79 cm

Totalt midjemått: 0 cm (-27 cm)

Sådärja. Tolv och ett halvt kilo kvar till mål. Piece of cake, eller? Fast jag fokuserar såklart på ett delmål i taget. Men där långt bort nånstans hägrar slutmålet :)

Tidigare ikväll ringde mamma från Österrike. Hon är hos vänner i Wien, ungefär 20 mil från den stad där hennes vän ligger på IVA. Men hon har kontinuerlig kontakt med vännens man, o om inget oväntat händer kommer hon åka till vännens stad på måndag.

Just nu är läget ganska stabilt. Det har gått upp o ner, bland annat har hon haft ett par hjärninfarkter. Men idag gjorde läkarna faktiskt ett första litet försök att väcka henne en aning. De måste minska sömnmedlet gradvis, skulle de ta bort allt på en gång skulle hon vakna upp i chock o det vore katastrofalt. Men nu hade hon öppnat ögonen en aning, dock utan att fokusera blicken. Hon svarar inte heller på om någon trycker hennes hand. Men ändå. Hon är såpass stabil för tillfället att hon faktiskt har fått vara ”vaken” en stund.

Om läget håller sig såhär stabilt, eller ännu hellre blir stabilare, så kommer de göra ett nytt väckningsförsök nästa vecka. Med enormt mycket tur, o om det nu finns någon Gud därute, så kanske det här inte behöver sluta i katastrof. Men jag vågar inte hoppas på för mycket. De framsteg hon har gjort de senaste dagarna, o framförallt idag, är egentligen inte mer än en liten strimma ljus i det här mörkret. Det säger inte särskilt mycket om framtiden.

Det är naturligtvis bättre än ingenting. Om hon inte hade lyckats bli så stabil som hon faktiskt är, så hade de inte gjort det här väckningsförsöket. Då hade hon fått vara kvar i koma. Det som är positivt är att eftersom de faktiskt HAR kunnat väcka henne lite, så FINNS det en liten, liten möjlighet att det kan gå någorlunda bra i slutändan. Om hon hade varit i sämre skick o de inte hade kunnat väcka så minskar ju chanserna för varje dag att det ska bli bättre. Man kan förvisso ligga nedsövd länge, men inte utan risker. Det är stora mängder sömnmedel som pumpas in i hennes kropp varje dag, o ju längre det fortgår, desto större är risken att det ger skador på hennes redan sargade hjärna.

Vaskulit. Det är så hennes sjukdom heter. Monstret som så aggressivt förstör hennes hjärna. Jag har googlat för att försöka hitta mer information, men förstår inte vad jag läser. Det mesta är skrivet på läkarspråk.

Men jag hittade en ung killes blogg. I två inlägg skriver han om sin bror, som hade drabbats av just Vaskulit i hjärnan. I det första inlägget berättar han att brodern ligger på sjukhus, i respirator, o att det inte längre finns något hopp. I det andra inlägget berättar han om hur hela familjen samlats på sjukhuset för att stänga av respiratorn, o att han då fått se sin bror dö.

Jag vill inte. Vill inte att en till familj ska behöva ta beslutet att stänga av alla livsuppehållande maskiner. Vill inte att vännen ska dö. Men jag är så jävla rädd att det ska hända. Så. Jävla. Rädd.

Igår kväll, strax innan jag slutade jobba, fick jag ett sms från mamma. Hon undrade om jag kunde komma förbi efter jobbet. Då började jag ana oråd. Förstod att det hade med familjens vän att göra, o att det måste vara dåligt. För om det var nåt bra hade mamma kunnat säga det på telefon.

Åkte till mamma, o hon var helt förkrossad. I fredags hade vännen opererats, men operationen gick rent ut sagt åt helvete. När man opereras såhär får man tydligen alltid en kateter in i bröstkorgen, vilket även vännen fick. Problemet var bara att hon hade en för läkarna okänd, medfödd missbildning som höll på att kosta henne livet under operationen. Normalt har man en artär som går till hjärtat, men vännen har två. Inget som på något sätt har påverkat henne innan. Förrän nu. På något sätt verkar läkarna ha punkterat den ena, för helt plötsligt hade hon en stor inre blödning.

Blödningen stoppades, men vi vet inte hur stora skador den gjort i hennes kropp. De var dessutom tvungna att öppna hela bröstkorgen, o det är ett ganska stort ingrepp. Hursomhelst så gjorde de även ingreppet i hjärnan som planerat, o det de fann är oroväckande. Sjukdomen hon har, som jag inte minns namnet på, är fruktansvärt aggressiv. Den ”äter upp” sig själv o alla hjärnceller runt omkring. Enligt läkarna är hennes hjärna som hos en 150 år gammal människa, det vill säga helt galet sliten.

I nuläget ligger hon i djup koma, nersövd av läkarna för att ge kroppen en möjlighet att återhämta sig. Men även om hon klarar den här värsta krisen efter operationen så ser inte prognosen god ut. Det FINNS en möjlighet att hon tillfrisknar såpass att hon åter kommer på fötter, även om det inte är särskilt troligt. Även om hon gör det så kvarstår fortfarande det faktum att hennes hjärna är som den är. Sjukdomen kan inte botas, bara bromsas.

Så i vilket fall som helst är hennes tid här begränsad. Beroende på om hon återhämtar sig eller inte kan det handla om allt från dagar till veckor eller månader. O det känns för jävligt. Hon är fan inte redo för att dö än!

Mamma är på väg till Österrike nu. Hennes semesterplaner är ändrade så att hon kommer åka o hälsa på vännen snarast möjligt, kanske redan imorgon.

Kvar i Sverige är jag. O allt jag kan göra är att hålla tummarna.

Idag var jag på en anställningsintervju efter jobbet. Behövde dock inte ta mig längre än till andra änden av huset, eftersom jag hade sökt en tjänst på förskolan jag just nu redan vickar på. Ett graviditetsvick på minst ett år, troligen lite längre. Som förskollärare.

Det kändes lite skumt att sitta på intervju med min chef som känner mig så väl, jag har trots allt jobbat där till o från de senaste 2,5 åren. Av den anledningen valde jag att i ansökan bara bifoga CV o inget personligt brev. Det hade liksom bara blivit konstigt eftersom det ändå inte hade stått något hon inte redan känner till. Tog upp det med henne o hon förstod precis vad jag menade.

Det blev en riktigt avslappnad intervju, mer samtal än utfrågning. Den enda konkreta frågan hon egentligen ställde var vad som är min ”grej” för att fånga en barngrupps intresse. Fast den frågan besvarade hon nästan själv innan jag hann göra det. Hon sa ”Det måste väl vara med sång o musik? För jag vet att du är mycket mer musikalisk än vad du kanske har fått visa här.” O det har hon alldeles rätt i. Jag efterlyste mer material för sånt, sångböcker tex. O det skulle hon försöka fixa.

Hursomhelst så blev jag erbjuden jobbet. 15 augusti gör jag min första arbetsdag på ”nya” jobbet. Känns så bra!